# Mål T-1119/23 — Judgment of the General Court (Ninth Chamber, sitting with five Judges) 3 June 2026

- CELEX: 62023TJ1119
- Datum: 2026-06-03
- Typ: Dom
- EUR-Lex: https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=CELEX:62023TJ1119
- Sidan hos Ratio Lex: https://ratiolex.se/eu/celex/62023TJ1119/

> Källa: EUR-Lex, © Europeiska unionen (Publikationsbyråns förråd Cellar)

Preliminär utgåva

TRIBUNALENS DOM (nionde avdelningen, som sammanträder med fem domare)

den 3 juni 2026 (*)

” Konkurrens – Koncentrationer – Begäran om upplysningar – Artikel 11.3 i förordning (EG) nr 139/2004 – Fråga huruvida de begärda upplysningarna är nödvändiga – Maktmissbruk – Motiveringsskyldighet – Rättssäkerhet – Proportionalitet – Ingen är förpliktad att göra det omöjliga (Impossibilium nulla obligatio est) – Artikel 7 i stadgan om de grundläggande rättigheterna – Rätt till respekt för privatlivet och familjelivet – Dokument som är sparade i personliga kommunikationsappar och kommunikationsverktyg – Artikel 11 i stadgan om de grundläggande rättigheterna – Yttrandefrihet – Skydd av journalistiska källor ”

I mål T‑1119/23,

Lagardère SA, Paris (Frankrike), företrätt av advokaterna P. Gassenbach, Y. Boubacir och M. Oiknine,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av P. Caro de Sousa, B. Cullen och D. Viros, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

meddelar

TRIBUNALEN (nionde avdelningen, som sammanträder med fem domare)

vid överläggningen sammansatt av ordföranden L. Truchot, samt domarna M. Jaeger, J. Schwarcz, M. Sampol Pucurull och T. Perišin (referent),

justitiesekreterare: handläggaren H. Eriksson,

efter det skriftliga förfarandet

och förhandlingen den 14 maj 2025,

följande

Dom

1. Sökandebolaget, Lagardère SA, har genom sin talan grundad på artikel 263 FEUF, yrkat ogiltigförklaring av kommissionens beslut C(2023) 6429 final av den 19 september 2023 om ett förfarande enligt artikel 11.3 i rådets förordning (EG) nr 139/2004 (ärende M.11184 – Vivendi/Lagardère) (nedan kallat beslutet av den 19 september 2023), i dess lydelse enligt kommissionens beslut C(2023) 7464 final av den 27 oktober 2023 (nedan kallat beslutet av den 27 oktober 2023) (nedan kallat det angripna beslutet).

Bakgrund till tvisten

2. Sökandebolaget är moderbolag i koncernen Lagardère, en fransk koncern verksam bland annat inom mediasektorn.

3. Den 24 oktober 2022 anmälde Vivendi SE, moderbolaget i Vivendi-koncernen, en fransk koncern av internationell dimension som är specialiserad inom media och underhållning och är verksam på flera marknader genom sina dotterbolag, till Europeiska kommissionen en koncentrationsåtgärd som utgjordes av ett förvärv av en fullständig kontroll över Lagardère SA.

4. Genom beslut av den 9 juni 2023, godkände kommissionen den planerade koncentrationen, med förbehåll för att sökandebolaget skulle åta sig att avyttra alla sina verksamheter inom bokförlagssektorn (grupperade i Editis, ett dotterbolag till Vivendi) och tidningen Gala.

5. Genom skrivelse av den 25 juli 2023 underrättade kommissionen sökandebolaget om att den hade inlett ett formellt undersökningsförfarande för att utreda om koncentrationen hade genomförts i förtid.

Beslut av den 19 september 2023

6. Inom ramen för det formella undersökningsförfarandet avseende ett eventuellt förtida genomförande av koncentrationen, riktade kommissionen, genom beslut av den 19 september 2023, till sökandebolaget en begäran om upplysningar, grundad på artikel 11.3 i rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer (”EG:s koncentrationsförordning”) (EUT L 24, 2004, s. 1, och rättelse i EUT L 24, 2004, s. 47), med en frist den 27 oktober 2023.

7. Beslutet av den 19 september 2023 innehåller en bilaga.

8. I skälen 2 och 6 i beslutet av den 19 september 2023 anges att dess syfte är att erhålla upplysningar för att göra det möjligt för kommissionen att bedöma huruvida Vivendi har utövat ett avgörande inflytande på Lagardère som kan innebära ett åsidosättande av anmälningsskyldigheter och/eller ett åsidosättande av skyldigheten att skjuta upp genomförandet och/eller underlåtelse att uppfylla villkor och skyldigheter, i strid med bestämmelserna i artiklarna 4.1 och 7.1 i förordning nr 139/2004.

9. I skäl 7 i beslutet av den 19 september 2023 anges att de handlingar och kommunikationer som begärs enligt detta beslut och anges i bilagan är av väsentlig betydelse för att ge kommissionen möjlighet att bedöma huruvida Vivendis ingripande i och/eller rådgivning kring och/eller samband med vissa beslut som fattats av Lagardère kan betraktas som utövande av ett avgörande inflytande från Vivendis sida på det sätt som beskrivs i skäl 6. Det anges bland annat att de aktuella handlingarna och kommunikationerna avser genomförandet av operationella synergier, såsom gemensamma program för Vivendis och Lagardères audiovisuella enheter, fastställandet av programutbudet för radiostationen Europe 1, som tillhör Lagardère-koncernen, journalisters utnämningar och avgångar inom Lagardère-koncernens publikationer, redaktionella val hos Lagardère-koncernens tidningar som kan ha påverkats av ledande personer inom Vivendi eller av dess största aktieägare Bolloré-koncernen, liksom flytten av enheter inom Vivendi-koncernen till lokaler som tillhör Lagardère. Det preciseras att de även rör strategiska beslut som fattats av bokförlaget Hachette (som tillhör Lagardère) och för vilka Vivendi skulle ha kunnat spela en roll som kan klassificeras som utövande av ett avgörande inflytande, såsom vid beslutet att avstå från rättsliga tvister mot ett dotterbolag till Vivendi eller beslutet att inte lämna ett anbud för att förvärva tillbaka det amerikanska förlaget Simon & Schuster) liksom det sätt på vilket personer beträffande vilka det är allmänt känt att de har en anknytning till Bolloré-koncernen utnämnts till medlemmar i Lagardères styrelse.

10. Skäl 8 i beslutet av den 19 september 2023 anger skälen till varför kommissionen ansåg att endast ett beslut som fattats enligt artikel 11.3 i förordning nr 139/2004 gjorde det möjligt att garantera att sökandebolaget skulle tillhandahålla samtliga dokument som svarade på de kriterier som den hade angett i detta beslut.

11. Skälen 9 och 10 i beslutet av den 19 september 2023 anger de konsekvenser som sökandebolaget riskerar i händelse av oriktiga, ofullständiga eller vilseledande upplysningar eller upplysningar som inte lämnats inom den fastställda tidsfristen.

12. Enligt artikel 1 i beslutet av den 19 september 2023 ska sökandebolaget, eftersom det är mottagare av beslutet, så snart som möjligt och, under alla omständigheter, senast den 27 oktober 2023 lämna de uppgifter som anges i beslutets bilaga.

13. Punkt I i bilagan till beslutet av den 19 september 2023 innehåller de allmänna definitionerna, inbegripet definitionen av den ”berörda perioden”, nämligen perioden mellan den 1 januari 2020 och den 19 september 2023, och av ”dokument”. I denna punkt föreskrivs följande:

”Begreppet ’Dokument’ avser alla digitala filer som ägs, innehas eller kontrolleras av Vivendi och som, utan begränsning, innehåller följande:

a) all information som förvaras digitalt, inbegripet e‑postmeddelanden och direktmeddelanden (Whatsapp, SMS, Telegram, Signal, m.fl.), ordbehandling och pdf-filer, kalkylark och presentationer,

b) de utkast till Dokument, metadata och kopior av dokument vars original inte innehas respektive kontrolleras av Vivendi,

c) I syfte att undvika missförstånd; begreppet Dokument omfattar även

(i) Dokumenten i alla privata och/eller personliga e‑postlådor (under förutsättning att de har använts åtminstone en gång för professionell kommunikation) samt mobila enheter, däribland mobiltelefoner och surfplattor (inbegripet privata och/eller personliga mobiltelefoner och surfplattor, under förutsättning att de använts för professionell kommunikation åtminstone en gång), inklusive direktmeddelanden och SMS, och

(ii) Dokument som, även om de raderats av mottagaren eller upphovsmannen, finns tillgängliga eller åtkomliga i Lagardères informationssystem eller i det (personliga eller professionella) verktyg som mottagaren eller upphovsmannen har använt (exempelvis i säkerhetskopior).”

14. I punkt II i bilagan till beslutet av den 19 september 2023 definieras även begreppet berörda personer så, att det omfattar 15 personer som identifierats med namn ”samt alla personer som föregått eller efterträtt dem på [alla de] olika poster som de innehaft under den berörda perioden” (nedan kallade de berörda personerna).

15. I punkt III i bilagan till beslutet av den 19 september 2023 begärs att sökandebolaget ska tillhandahålla samtliga dokument som har utväxlats mellan vissa av de berörda personerna samt samtliga dokument som har skickats eller mottagits av dessa personer och som har samband med vissa ämnen eller innehåller åtminstone ett av de sökord som har listats i punkt VII i bilagan till detta beslut.

16. Punkterna IV, V och VI i bilagan till beslutet av den 19 september 2023 anger på vilket sätt sökandebolaget ska tillhandahålla de begärda dokumenten, vad den åtföljande rapporten ska innehålla och vilka krav som gäller beträffande förklaringarna om svarens fullständighet. I punkt IV preciseras, bland annat, förfarandet för att, för vissa dokument, begära skydd för advokatsekretessen och för känsliga personuppgifter såsom de definieras i Europaparlamentets och rådet förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 2016, s. 1). Det anges att de dokument som innehåller sådana känsliga uppgifter ska lämnas krypterade och separat samt identifieras som ”känsliga personuppgifter”.

17. I punkt VII i bilagan till beslutet av den 19 september 2023 räknas sökorden upp. Denna punkt innehåller även instruktioner om användningen av dessa.

Händelserna efter antagandet av beslutet av den 19 september 2023

18. Genom beslut av den 27 oktober 2023 förlängde kommissionen den frist som ursprungligen fastställts genom beslutet av den 19 september 2023 till den 1 december 2023.

19. Genom ansökan som gavs in till tribunalens kansli den 27 november 2023, väckte sökandebolaget en talan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet, det vill säga beslutet av den 19 september 2023, i ändrad lydelse enligt beslutet av den 27 oktober 2023.

De faktiska omständigheterna efter att talan väckts

20. Genom skrivelse av den 6 december 2023 angav generaldirektören för kommissionens generaldirektorat ”Konkurrens” att varje dokument som äventyrade skyddet för känsliga personuppgifter eller journalistiska källor åtnjöt garantier enligt lagstiftning och relevant rättspraxis och preciserade vilka processuella garantier det gällde (nedan kallad skrivelsen av den 6 december 2023).

21. Den 24 januari 2024 antog kommissionen beslut C(2024) 571 final, avseende ett förfarande för tillämpning av artiklarna 11.3 och 15.1 i förordning nr 139/2004 (ärende M.11184 – Vivendi/Lagardère) (nedan kallat beslutet av den 24 januari 2024).

22. I artikel 1 i beslutet av den 24 januari 2024, flyttades fristen den 1 december 2023, som fastställts genom artikel 2 i beslutet av den 27 oktober 2023, fram till den 7 februari 2024.

23. I artikel 2 i beslutet av den 24 januari 2024, ålades sökandebolaget, enligt artikel 15 i förordning nr 139/2004, ett vite om högst fem procent av sin genomsnittliga sammanlagda dagsomsättning för varje arbetsdag som dröjsmålet varade, räknat från den första arbetsdagen efter det datum som fastställts i artikel 1 i detta beslut.

24. Vidare angavs i beslutet av den 24 januari 2024 de processuella garantierna avseende skyddet för känsliga personuppgifter och skyddet för journalistiska källor, såsom de fastställts i skrivelsen av den 6 december 2023.

25. Beträffande personuppgifter, anges i skäl 14 a i beslutet av den 24 januari 2024 att de dokument som omfattas av det angripna beslutet och inte har samband med sökandebolagets affärsverksamhet samt innehåller känsliga personuppgifter i den mening som avses i artikel 9 i förordning nr 2016/679 och artikel 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 av den 23 oktober 2018 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter som utförs av unionens institutioner, organ och byråer och om det fria flödet av sådana uppgifter samt om upphävande av förordning (EG) nr 45/2001 och beslut nr 1247/2002/EG (EUT L 295, 2018, s. 39), kan placeras i ett virtuellt datarum, såsom föreskrivs i punkt 2 i beslutsdelen i tribunalens beslut av den 29 oktober 2020, Facebook Irland/kommissionen (T‑451/20 R, ej publicerat, EU:T:2020:515), och av den 29 oktober 2020, Facebook Irland/kommissionen (T‑452/20 R, ej publicerat, EU:T:2020:516), för att göra det möjligt för kommissionen att kontrollera om de saknar relevans för dess utredning.

26. Vad gäller skyddet för journalistiska källor, preciseras i skäl 14 b i beslutet av den 24 januari 2024 att de personer som berörs av det angripna beslutet och som har ett presskort ska kunna se över de dokument som uppfyller de kriterier som anges i det angripna beslutet, ange vilka uppgifter som omfattas av ett sådan skydd och lämna en redigerad version utan identifiering av de journalistiska källorna, eller, i annat fall, avlägsna dokumentet från handlingarna om det inte är möjligt att lämna in en icke-konfidentiell version. Det preciseras att ankommer det på sökandebolaget att lämna in resten av dokumenten och en sammanfattande tablå av vilken framgår vilken typ av uppgifter som har raderats eller vilka dokument som har avlägsnats från handlingarna.

Intermistiskt förfarande

27. Genom särskild handling som gavs in till tribunalens kansli den 28 november 2023, ansökte sökandebolaget om interimistiska åtgärder dels avseende uppskov med verkställigheten av det angripna beslutet, dels, som en säkerhetsåtgärd, om tribunalens ordförande skulle finna det nödvändigt, att bolaget skulle åläggas att bevara alla de berörda personernas dokument som skulle kunna vara intressanta för kommissionens utredning.

28. Genom beslut av den 29 november 2023, Lagardère/kommissionen (T‑1119/23 R, ej publicerat), förordnade tribunalens ordförande om uppskov med verkställigheten av det angripna beslutet fram till antagandet av det beslut genom vilket förfarandet i målet T‑1119/23 R avslutades, med förbehåll för sökandebolagets skyldighet att inhämta information och, digitalt, spara alla handlingar som det angripna beslutet avsåg och som kunde vara av intresse för kommissionens utredning.

29. Genom beslut av den 19 januari 2024, Lagardère/kommissionen (T‑1119/23 R, ej publicerat, EU:T:2024:16), avslog tribunalens ordförande ansökan om interimistiska åtgärder. Beslutet av den 29 november 2023 Lagardère/kommissionen (T‑1119/23 R, ej publicerat) återkallades.

30. Genom beslut av den 6 februari 2024, Lagardère/kommissionen (C‑89/24 P(R)-R, EU:C:2024:120), förordnade domstolens vice ordförande att sökandebolagets skyldighet enligt det angripna beslutet skulle skjutas upp, att bolaget skulle inhämta och till kommissionen överlämna dokument från alla privata och/eller personliga e‑postlådor och från vissa av dess anställdas och bolagsföreträdares mobila enheter fram till dess att beslutet antogs, vilket skulle ske tidigast mellan beslutet om att detta interimistiska förfarande var avslutat och beslutet om överklagandet i mål C‑89/24 P(R), med förbehåll för sökandebolagets skyldighet att vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att alla dessa dokument bevarades.

31. Genom beslut av den 11 april 2024, Lagardère/kommissionen (C‑89/24 P(R), EU:C:2024:312), upphävde domstolens vice ordförande beslutet av den 19 januari 2024, Lagardère/kommissionen (T‑1119/23 R, ej publicerat, EU:T:2024:16), och återförvisade målet till tribunalen för att den skulle pröva frågan om det vid första påseendet framstod som faktiskt och rättsligt befogat (fumus boni juris) och för att det, i förekommande fall, skulle göras en avvägning mellan de föreliggande intressena. Sökandebolagets yrkande om uppskjutande av dess skyldighet enligt det angripna beslutet, i ändrad lydelse enligt beslutet av den 24 januari 2024, att inhämta och till kommissionen överlämna de dokument som finns i vissa av dess anställdas och bolagsföreträdares privata eller personliga e‑postlådor och mobila enheter fram till dess att tribunalens ordförande på nytt har prövat ansökan om interimistiska åtgärder i målet T‑1119/23 R eller, i annat fall, fram till dess att tribunalen har prövat talan i målet T‑1119/23 ogillades.

32. Genom beslut av den 13 juni 2024, Lagardère/kommissionen (T‑1119/23 R-RENV, ej publicerat, EU:T:2024:382), beslutade tribunalens ordförande, för det första, att det saknades anledning att pröva ansökan om interimistiska åtgärder i den del den avsåg de dokument som hade lämnats till kommissionen den 30 januari 2024, förordnade, för det andra, om uppskov med verkställigheten av det angripna beslutet i den del det avsåg dokument som inte hade lämnats till kommissionen den 30 januari 2024 och, förpliktade, för det tredje sökandebolaget att begära att de av de av det angripna beslutet berörda personerna skulle vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa bevarandet av de dokument som anges i bilagan till detta beslut och som ännu inte hade lämnats till kommissionen, i ett format som garanterade deras integritet och oföränderliga karaktär. Ansökan om interimistiska åtgärder ogillades i övrigt.

33. Genom ansökan som gavs in till tribunalens kansli den 12 juli 2024, ansökte sökandebolaget om interimistiska åtgärder som, i huvudsak, avsåg försegling av alla de dokument och eventuella kopior av de dokument som det hade lämnat till kommissionen den 30 januari 2024, på ett sådant sätt att det blev omöjligt för kommissionen och varje annan utomstående person att få insyn i dem, fram till dess att tribunalen meddelat dom i målet om ogiltigförklaring av beslutet av den 19 september 2023, i ändrad lydelse enligt beslutet av den 27 oktober 2023 och beslutet av den 24 januari 2024. Åtgärderna avsåg, i andra hand, att tribunalen skulle förordna om försegling av dokumenten fram till dess att sökandebolaget, inom en rimlig och tillräcklig frist, kunnat identifiera och avlägsna alla dokument som hörde till de av det angripna beslutet berörda personernas privatliv och, under alla omständigheter, förplikta kommissionen att, i förväg och innan den inkom med sitt yttrande, avbryta all tillgång som dess tjänstemän och övriga anställda hade till de dokument som sökandebolaget hade överlämnat den 30 januari 2024, fram till dess att tribunalen meddelat sitt beslut genom vilket det interimistiska förfarande avslutades.

34. Genom beslut av den 15 juli 2024, Lagardère/kommissionen (T‑1119/23 RIII, ej publicerat), förordnades att kommissionen skulle avbryta dess tjänstemäns och övriga anställdas tillgång till de dokument som sökandebolaget hade överlämnat till kommissionen den 30 januari 2024, fram till dess att tribunalen meddelade sitt beslut genom vilket det interimistiska förfarandet avslutades.

35. Genom beslut av den 13 september 2024, Lagardère/kommissionen (T‑1119/23 RIII, ej publicerat, EU:T:2024:624), avvisades ansökan om interimistiska åtgärder och beslutet av den 15 juli 2024, Lagardère/kommissionen (T‑1119/23 RIII, ej publicerat), återkallades.

36. Genom överklagande som gavs in till domstolen den 22 augusti 2024, överklagade sökandebolaget beslutet om intermistiska åtgärder och yrkade att beslutet av den 13 juni 2024, Lagardère/kommissionen (T‑1119/23 R-RENV, ej publicerat, EU:T:2024:382), delvis skulle upphävas.

37. Genom beslut av den 21 oktober 2024, Lagardère/kommissionen (C‑569/24 P(R), ej publicerat, EU:C:2024:945), förordnade domstolens vice ordförande om att detta mål skulle avskrivas från domstolens register.

Parternas yrkanden

38. Sökandebolaget har yrkat att tribunalen ska

– ogiltigförklara det angripna beslutet, och

– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

39. Sökandebolaget förtydligade, vid förhandlingen, att det inte yrkade ogiltigförklaring av beslutet av den 24 januari 2024, i motsats till vad som framgick av repliken.

40. Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

– ogilla talan, och

– förplikta sökandebolaget att ersätta rättegångskostnaderna.

Rättslig bedömning

41. Sökandebolaget har, till stöd för sin talan, gjort gällande sex grunder. Den första grunden avser maktmissbruk och ett åsidosättande av principen att ingen är förpliktad att göra det omöjliga (Impossibilium nulla obligatio est). Den andra grunder rör en bristande motivering. Såvitt avser det tredje grunden har sökandebolaget anfört ett åsidosättande av den grundläggande rätten till respekt för privatliv och brevsekretessen, som garanteras av artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen). Som fjärde grund har det gjort gällande ett åsidosättande av pressfriheten, som garanteras av artikel 11 i stadgan och artikel 10 i Europakonventionen. Den femte grunden gäller ett åsidosättande av rättssäkerheten. Den sjätte grunden avser ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen och principen om skydd för godtyckliga ingrepp från offentliga organ i en persons privata verksamhetsområde.

42. Inledningsvis ska den andra grunden, avseende en bristande motivering, prövas.

Den andra grunden, avseende en bristande motivering

43. Genom denna grund, som utgörs av två delar, har sökandebolaget hävdat att kommissionen har åsidosatt sin motivationsskyldighet enligt artikel 296 FEUF och artikel 11.3 i förordning nr 139/2004. Kommissionen har inte tillräckligt motiverat sitt val att fatta ett beslut enligt artikel 11.3 i förordning nr 139/2004. Vidare gör inte det angripna beslutet det möjligt för sökandebolaget att förstå skälen till varför vissa uppgifter är nödvändiga för kommissionens utredning.

Inledande anmärkningar

44. Det ska erinras om att enligt fast rättspraxis ska den motivering av rättsakter som härrör från Europeiska unionens institutioner som krävs enligt artikel 296 FEUF vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att den behöriga domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra berörda personer, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, kan ha. Det krävs dock inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av ett beslut uppfyller kraven i artikel 296 FEUF inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och reglerna på det ifrågavarande området (se dom av den 10 mars 2016, HeidelbergCement/kommissionen, C‑247/14 P, EU:C:2016:149, punkt 16 och där angiven rättspraxis).

45. Vad särskilt beträffar motiveringen av ett beslut att begära upplysningar erinrar tribunalen om att de väsentliga delarna av en sådan motivering definieras i artikel 11.3 i förordning nr 139/2004 (se, analogt, dom av den 10 mars 2016, HeidelbergCement/kommissionen, C‑247/14 P, EU:C:2016:149, punkt 17).

46. I artikel 11.3 i förordning nr 139/2004 föreskrivs nämligen att kommissionen ska ”ange den rättsliga grunden för och syftet med begäran, precisera vilka upplysningar som begärs och fastställa den tidsfrist inom vilken upplysningarna skall lämnas”. I samma bestämmelse preciseras vidare att kommissionen ”skall också ange den påföljd som föreskrivs i artikel 14 [i förordning nr 139/2004]” och ”ange eller förelägga den påföljd som föreskrivs i artikel 15 [i samma förordning]” och att den ”skall vidare upplysa om rätten att få beslutet prövat av domstolen”.

47. Det ska inledningsvis erinras om att samtliga språkversioner av en unionsrättsakt i princip ska tillerkännas samma värde. För att bibehålla en enhetlig tolkning av unionsrätten är det viktigt, för det fall att dessa språkversioner skiljer sig åt, att den aktuella bestämmelsen tolkas i enlighet med den allmänna systematiken i och syftet med den lagstiftning som bestämmelsen är en del av. Den formulering som använts i en språkversion av en rättsakt kan således inte ensam ligga till grund för tolkningen av rättsakten eller i detta hänseende tillmätas större betydelse än övriga språkversioner. Ett sådant synsätt skulle nämligen strida mot kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten (se dom av den 20 februari 2018, Belgien/kommissionen, C‑16/16 P, EU:C:2018:79, punkterna 49 och 50 och där angiven rättspraxis).

48. I förevarande mål ska det preciseras att artikel 11.3 i förordning nr 139/2004 föreskriver att kommissionen, i en begäran om upplysningar genom beslut, ska ange den rättsliga grunden för och ”syftet” med begäran. I de övriga språkversionerna av denna bestämmelse används emellertid ord som motsvarar begreppet ”syfte”, såsom den engelska, den tyska, den nederländska, den italienska, den grekiska och den kroatiska, vilka använder begreppen purpose, Zweck, doel, scopo, σκοπό respektive svrhu, med undantag för den spanska språkversionen som använder begreppet objeto. Det framgår således av de begrepp som används i de övriga språkversionerna och med beaktande av bakgrunden till denna bestämmelse och det mål som eftersträvas med den aktuella förordningen att lagstiftaren, i artikel 11.3 i förordning nr 139/2004, velat hänvisa till begreppet syfte, som anges i artikel 11.2 i förordning nr 139/2004 och artikel 18.2 och 18.3 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i [artiklarna 101 och 102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1), såsom det tolkats i den rättspraxis som anges i punkt 50 nedan.

49. Denna särskilda motiveringsskyldighet utgör ett grundläggande krav inte bara för att visa att begäran om upplysningar är motiverad, utan också för att de berörda företagen ska kunna förstå hur omfattande deras samarbetsskyldighet är, samtidigt som deras rätt till försvar skyddas (se, analogt, dom av den 10 mars 2016, HeidelbergCement/kommissionen, C‑247/14 P, EU:C:2016:149, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

50. Vad beträffar skyldigheten att ange ”syftet med begäran”, innebär den att kommissionen ska ange föremålet för sin utredning i begäran och således särskilt ange den påstådda överträdelsen av konkurrensreglerna (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 10 mars 2016, HeidelbergCement/kommissionen, C‑247/14 P, EU:C:2016:149, punkt 20 och där angiven rättspraxis). Kommissionen är i detta avseende varken skyldig att delge den som en begäran om upplysningar är riktad till alla uppgifter om de förmodade överträdelserna som kommissionen förfogar över eller att företa en noggrann rättslig kvalificering av dessa överträdelser, under förutsättning att den tydligt angett de misstankar som den avser kontrollera (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 10 mars 2016, HeidelbergCement/kommissionen, C‑247/14 P, EU:C:2016:149, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

51. En sådan skyldighet föreligger främst på grund av att kommissionen, såsom framgår av artikel 11.1 i förordning nr 139/2004, för fullgörandet av de uppgifter som åvilar den enligt förordningen, genom en enkel begäran eller genom beslut får begära ”alla nödvändiga upplysningar” från företag och företagssammanslutningar (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 10 mars 2016, HeidelbergCement/kommissionen, C‑247/14 P, EU:C:2016:149, punkt 22).

52. Av detta följer att kommissionen endast har rätt att begära sådana upplysningar som behövs för att den ska kunna undersöka de förmodade överträdelser som har föranlett utredningen och som har angetts i begäran om upplysningar (se, analogt, dom av den 10 mars 2016, HeidelbergCement/kommissionen, C‑247/14 P, EU:C:2016:149, punkt 23).

53. Eftersom frågan huruvida upplysningarna är nödvändiga ska bedömas i förhållande till det syfte som angetts i begäran om upplysningar, ska syftet anges tillräckligt precist. Om detta inte görs är det omöjligt att avgöra om upplysningarna är nödvändiga och domstolen kan inte utföra sin prövning (se, analogt, dom av den 10 mars 2016, HeidelbergCement/kommissionen, C‑247/14 P, EU:C:2016:149, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

54. Således påverkas bedömningen av om det omtvistade beslutet motiverats tillräckligt av frågan om de förmodade överträdelserna som kommissionen avser att kontrollera har preciserats i tillräcklig mån (se, analogt, dom av den 10 mars 2016, HeidelbergCement/kommissionen, C‑247/14 P, EU:C:2016:149, punkt 25).

55. Vid bedömningen av motiveringsskyldighetens omfattning, ska det även beaktas i vilket skede av utredningen detta beslut antas och huruvida kommissionen redan förfogande över uppgifter avseende de presumerade överträdelserna (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 9 april 2019, Qualcomm och Qualcomm Europe/kommissionen, T‑371/17, ej publicerad, EU:T:2019:232, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

56. Det är mot bakgrund av denna rättspraxis som sökandebolagets argument ska prövas.

Den andra grundens första del, avseende en bristande motivering av valet att begära upplysningar genom beslut

57. Sökandebolaget har anfört att kommissionen inte har motiverat sitt val att anta ett beslut enligt artikel 11.3 i förordning nr 139/2004. Kommissionen har inte styrkt sitt påstående att endast ett sådant beslut skulle göra det möjligt att garantera ett fullständigt svar, trots att sökandebolaget samarbetat med kommissionen inom ramen för det förfarande för kontroll av företagskoncentrationer som inletts och att det svarat på en första begäran som kommissionen antagit enligt artikel 11.2 i förordning nr 139/2004.

58. Enligt sökandebolaget berättigar inte målet om skyndsamhet och risken att dokument som tillhört anställda som lämnat Lagardère-koncernen skulle försvinna, som angetts i det angripna beslutet, valet att anta ett beslut att begära upplysningar enligt artikel 11.3 i förordning nr 139/2004. Sökandebolaget har redan meddelat kommissionen att det inte fanns någon för hela Lagardère-koncernen gemensam politik avseende lagring av data från personer som lämnat sina tjänster, med att merparten av bolagen sparade dem mellan tre månader och ett år. Vidare kan alla bolag inom Lagardère-koncernen på begäran genomföra en sådan åtgärd och därmed undanröja varje risk att dokumenten inte sparas.

59. Kommissionen har bestritt sökandebolagets argument.

60. Det ska erinras om att det av artikel 11.1 i förordning nr 139/2004 följer att kommissionen har rätt att ”genom en enkel begäran eller genom beslut” begära upplysningar och att denna bestämmelse inte föreskriver att ett sådant beslut ska föregås av någon enkel förhandsbegäran.

61. En begäran om upplysningar genom beslut skiljer sig från en enkel begäran om upplysningar genom att det, när kommissionen använder sig av det första tillvägagångssättet, är möjligt att ålägga böter eller vite för att tvinga ett företag att på ett fullständigt och precist sätt lämna en upplysning, enligt artikel 14.1 c respektive artikel 15.1 a i förordning nr 139/2004 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, thyssenkrupp/kommissionen, C‑581/22 P, EU:C:2024:821, punkt 379).

62. I förevarande mål framgår av skäl 8 i det angripna beslutet att kommissionen, inom ramen för detta mål om fastställande av en överträdelse av förordning nr 139/2004, ansåg att endast ett beslut enligt artikel 11.3 i förordning nr 139/2004 gjorde det möjligt att garantera att sökandebolaget skulle tillhandahålla samtliga dokument som uppfyller de kriterier som anges i detta beslut. En tillämpning av artikel 11.3 i förordning nr 139/2004 var det enda i denna förordning föreskrivna förfarande som gjorde det möjligt för kommissionen att ålägga mottagarföretagen att, vid äventyr av sanktioner, lämna ett fullständigt svar. Vidare ansåg kommissionen att det var nödvändigt att handla snabbt för att undvika att relevanta dokument eliminerades från sökandebolagets filer, bland annat om meddelanden raderades efter en viss tid eller om vissa dokument som härrörde från en medarbetare inte bevarades tillräckligt länge efter att denna medarbetare slutat. Valet av en begäran om upplysningar genom beslut enligt artikel 11.3 i förordning nr 139/2004 uppfyllde, enligt kommissionen, detta skyndsamhetssyfte.

63. Följaktligen kan det konstateras att det angripna beslutet, enligt den rättspraxis som anges i punkterna 44–46 ovan, tillräckligt tydligt anger det resonemang som kommissionen har fört för att förklara sitt val av en begäran om upplysningar genom beslut framför en enkel begäran.

64. Skyldigheten att motivera ett beslut utgör vidare en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan huruvida motiveringen är välgrundad, vilken ska hänföras till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende. Motiveringen av ett beslut består i att man formellt anger vilka skäl beslutet grundar sig på. Om dessa skäl innehåller felaktigheter, inverkar detta på beslutets lagenlighet i materiellt hänseende, men inte på motiveringen av beslutet, som kan vara tillräcklig trots att den innehåller felaktiga skäl (se dom av den 10 juli 2008, Bertelsmann och Sony Corporation of America/Impala, C‑413/06 P, EU:C:2008:392, punkt 181 och där angiven rättspraxis).

65. Således är sökandebolagets argument att valet av en begäran om upplysningar genom beslut framför en enkel begäran inte var berättigat irrelevanta inom ramen för en grund avseende bristande motivering.

66. I den mån sökandebolaget, i realiteten, har bestritt kommissionens beslut att välja en begäran om upplysningar genom beslut, ska det påpekas att det, i huvudsak, har upprepat de argument som framförts inom ramen för den sjätte grundens första del, vilka tribunalen har prövat och underkänt i punkterna 252–261 nedan.

67. Följaktligen kan den andra grundens första del inte leda till bifalla av talan.

Den andra grundens andra del, avseende en bristande motivering beträffande behovet av de aktuella upplysningarna för utredningen

68. Sökandebolaget har anfört att motiveringen av det angripna beslutet är otillräcklig i den mån det avser verksamhetspolen radio, det vill säga radioverksamheterna inom Lagardère-koncernen, Europe 1, Europe 2 (tidigare Virgin Radio) och RFM. Vidare har sökandebolaget gjort gällande att motiveringen till det angripna beslutet inte gör det möjligt för det att förstå skälen till varför vissa uppgifter skulle vara nödvändiga för kommissionens utredning. Det rör sig om de berörda personernas krets, den kommunikation som har ägt rum mellan två av dem, från första dagen av den berörda perioden, det vill säga den 1 januari 2020, och de uppgifter som har sparats i personliga kommunikationsverktyg och kommunikationsappar.

69. Kommissionen har bestritt sökandebolagets argument.

70. Det ska inledningsvis erinras om att målet med det angripna beslutet, såsom det preciseras i skälen 2, 6 och 7 (se punkterna 8 och 9 ovan), är att kontrollera presumtionerna om överträdelser av förordning nr 139/2004. Sökandebolaget har inte bestritt att dessa är tillräckligt tydligt angivna i det angripna beslutet.

71. Vad specifikt beträffar kommissionens begäranden avseende verksamhetspolen radio, framgår det för det första av kommissionens skrivelser att det planerade förvärvet av Vivendi avsåg Lagardère-koncernen i dess helhet, inbegripet ”radiopolen”. Vidare har sökandebolaget inte bestritt kommissionens påstående att Vivendis offentliga bud på Lagardère även omfattade polen radio. Slutligen anges i skäl 7 i det angripna beslutet att kommissionen utreder ”fastställandet av programutbudet för radiostationen Europe 1” (se punkt 9 ovan).

72. För det andra, vad gäller de berörda personerna, är det fastställt att dessa personer hade en strategisk roll inom Lagardère-koncernen och att de personer som nämns i punkt II.4 a och c i bilagan till det angripna beslutet hade frekventa kontakter i olika former avseende koncentrationen av de verksamheter som utredningen gäller. Av detta följer att kommissionen inte var skyldig att motivera det angripna beslutet ytterligare i detta hänseende.

73. Beträffande den berörda periodens början, har det även fastställts att Vivendis första förvärv i Lagardère ägde rum i mars 2020. Kommissionen kunde således, vid det datum då det angripna beslutet antogs, rimligen anta att upplysningarna från och med den 1 januari 2020 skulle kunna hjälpa den att fastställa huruvida denna överträdelse förelåg, bland annat genom att dessa upplysningar skulle underlätta förståelsen av de samlade händelserna och det sammanhang i vilket de inträffat. Av detta följer att kommissionen inte var skyldig att ytterligare motivera det angripna beslutet i detta hänseende.

74. Beträffande de personliga kommunikationsverktygen, har sökandebolaget erkänt att vissa av de berörda personerna använde sina personliga kommunikationsverktyg och kommunikationsappar under den berörda perioden. Av detta följer att kommissionen inte var skyldig att ytterligare motivera det angripna beslutet i detta hänseende.

75. Mot bakgrund av de ovan i punkterna 71–74 beskrivna omständigheterna, är det angripna beslutet tillräckligt motiverat genom att dess syfte och sammanhang gör det möjligt för sökandebolaget att förstå skälen till varför de begärda upplysningarna är nödvändiga för kommissionens utredning.

76. Följaktligen kan inte den andra grundens andra del eller den andra grunden som helhet leda till bifall av talan.

Den första grunden, avseende åsidosättande av principen att ingen är skyldig att göra det omöjliga (impossibilium nulla obligatio est)

77. Den första grunden består av två delar. För det första har sökandebolaget, i huvudsak, gjort gällande att kommissionen har överskridit och missbrukat sin behörighet genom att anta ett beslut i rent förberedande syfte. För det andra har det gjort gällande att kommissionen inte förvissat sig om att bolaget har rättslig och teknisk kapacitet att rätta sig efter det angripna beslutet. Eftersom sökandebolaget inte kan få tillgång till vissa av de uppgifter som kommissionen har begärt, innebär det angripna beslutet ett åsidosättande av principen att ingen är skyldig att göra det omöjliga (impossibilium nulla obligatio est).

78. Kommissionen har bestritt sökandebolagets argument.

Den första grundens första del, avseende maktmissbruk

79. Maktmissbruk föreligger när en administrativ myndighet har utnyttjat sina befogenheter i syfte att uppnå andra mål än dem som myndigheten har tilldelats befogenheterna för. Ett beslut utgör maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter kan antas att det har fattats i ett sådant syfte. När fler än ett syfte eftersträvas utgör beslutet – även om det utöver de giltiga grunderna innehåller en oriktig grund – inte maktmissbruk, under förutsättning att huvudsyftet kvarstår (se dom av den 4 februari 2009, Omya/kommissionen, T‑145/06, EU:T:2009:27, punkt 99 och där angiven rättspraxis).

80. Således ska det kontrolleras huruvida de uppgifter som sökandebolaget har åberopat utgör objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter som visar att det angripna beslutet antogs av kommissionen i ett annat syfte än det som föreskrivs i artikel 11.3 i förordning nr 139/2004, nämligen, enligt sökandebolaget, i syfte att förordna om genomförandet av ”förberedande genomsökningar” genom att på bolaget lämna över uppgiften att utföra dessa ”genomsökningar” och att fastställa parametrarna för utredningen.

81. Det ska i detta hänseende erinras om att förordning nr 139/2004 föreskriver att kommissionen ska säkerställa att varje koncentration med gemenskapsdimension anmäls och godkänns innan den genomförs och att de villkor som föreskrivs i ett beslut genom vilket en koncentration förklaras förenlig med den inre marknaden ska uppfyllas.

82. I artikel 11.1 i förordning nr 139/2004 föreskrivs att ”[f]ör att fullgöra de uppgifter som kommissionen tilldelas genom denna förordning får den, genom en enkel begäran eller genom beslut, kräva att de personer som avses i artikel 3.1 b samt företag och företagssammanslutningar tillhandahåller alla nödvändiga upplysningar”.

83. Artikel 11.3 i förordning nr 139/2004 kan således utgöra rättslig grund för varje begäran om upplysningar för att fullgöra de uppgifter som kommissionen tilldelas genom denna förordning.

84. I skäl 6 i det angripna beslutet anges att kommissionen kräver att sökandebolaget ska överlämna dokument ”[f]ör att göra det möjligt för [den] att bedöma huruvida Vivendi har utövat ett avgörande inflytande över Lagardère som kan innebära ett åsidosättande av anmälningsskyldigheter och/eller ett åsidosättande av skyldigheten att skjuta upp genomförandet och/eller underlåtelse att uppfylla de villkor och skyldigheter som hör samman med kommissionens beslut att godkänna transaktionen Vivendi/Lagardère”.

85. Av detta framgår att de upplysningar som begärs enligt det angripna beslutet, i den mening som avses i artikel 11.1 har till syfte att göra det möjligt för kommissionen att fullgöra de uppgifter som den tilldelats genom denna förordning. Denna institution har således inte utnyttjat sina befogenheter i annat syfte än det syfte i vilket den tilldelats dem.

86. Denna slutsats påverkas inte av sökandebolagets argument att kommissionen har vänt på bevisbördan genom att ålägga bolaget att genomföra ”förberedande genomsökningar”.

87. Det ska, i detta hänseende, erinras om att det angripna beslutet, i punkterna I, II och III i dess bilaga, definierar begreppet dokument, de berörda personerna och de dokument som ska överlämnas bland annat utifrån de ämnen och sökord som kommissionen har fastställt (se punkterna 13–15 ovan).

88. Av detta följer visserligen att sökandebolaget har en skyldighet att identifiera såväl föregångare och efterträdare till de namngivna personerna som de kommunikationsverktyg som dessa personer har använt. I övrigt har sökandebolaget ett visst utrymme för skönsmässig bedömning beträffande vilka medel det ska använda för att identifiera de dokument som hör till de ämnen som kommissionen har fastställt. Det angripna beslutet lämnar emellertid inget utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller vilka dokument som ska överlämnas. Sökandebolaget kan således inte med framgång hävda att kommissionen har vänt på utredningsbördan genom att ålägga det att genomföra ”förberedande genomsökningar”.

89. Sökandebolagets argument avseende de rättsliga och tekniska hinder som det skulle möta vid genomförandet av det angripna beslutet ska bedömas inom ramen för denna grunds andra del.

90. Av detta följer att sökandebolaget inte har styrkt att det angripna beslutet var behäftat med maktmissbruk.

91. Följaktligen kan talan inte bifallas på den första grundens första del.

Den första grundens andra del, avseende ett åsidosättande av principen att ingen är förpliktad att göra det omöjliga (Impossibilium nulla obligatio est)

92. Inledningsvis ska det erinras om att principen att ingen kan förpliktas att göra vad som är omöjligt enligt rättspraxis är en av unionsrättens allmänna principer (se dom av den 6 november 2018, Scuola Elementare Maria Montessori/kommissionen, kommissionen/Scuola Elementare Maria Montessori och kommissionen/Ferracci, C‑622/16 P–C‑624/16 P, EU:C:2018:873, punkt 79 och där angiven rättspraxis).

93. Eventuella processuella eller andra svårigheter med verkställigheten av den ifrågasatta rättsakten kan inte påverka dennas rättsenlighet. Däremot skulle kommissionen inte kunna påbjuda en skyldighet som redan från början var objektivt och absolut omöjlig att verkställa genom ett beslut liknande det ifrågasatta, vid äventyr av att beslutet skulle vara ogiltigt (se dom av den 17 juni 1999, Belgien/kommissionen, C‑75/97, EU:C:1999:311, punkt 86 och där angiven rättspraxis).

94. Villkoren avseende en absolut omöjlighet är inte uppfyllt när den berörda personen nöjer sig med att meddela kommissionen sina interna svårigheter, av rättslig, politisk eller praktisk karaktär, vilka är hänförliga till bolagets eget handlande, som genomförandet av det aktuella beslutet medför, utan att till kommissionen föreslå alternativa sätt att genomföra detta beslut som skulle göra det möjligt att övervinna svårigheterna (se för ett liknande resonemang, dom av den 13 november 2008, kommissionen/Frankrike, C‑214/07, EU:C:2008:619, punkt 50, och dom av den 12 februari 2015, kommissionen/Frankrike, C‑37/14, ej publicerat, EU:C:2015:90, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

95. Det ska även erinras om att enligt fast rättspraxis har ett företag som är föremål för en undersökningsåtgärd en skyldighet att aktivt samarbeta, vilket innebär att det ska ställa allt informationsunderlag som är relevant i förhållande till föremålet för undersökningen till kommissionens förfogande (se, analogt, dom av den 9 april 2019, Qualcomm och Qualcomm Europe/kommissionen, T‑371/17, ej publicerad, EU:T:2019:232, punkt 119 och där angiven rättspraxis).

96. Det är mot bakgrund av denna rättspraxis som sökandebolagets argument ska prövas.

– Personliga kommunikationsverktyg och kommunikationsappar

97. Sökandebolaget har gjort gällande att 19 berörda personer använder personliga appar, såsom Yahoo, Gmail och WhatsApp, i deras kommunikationsverktyg. Fyra av dem använder även sin personliga telefon i professionella sammanhang. En av dessa fyra personer använder en personlig telefon inom ramen för ett förfarande kallat ”AVEC” (Apportez votre équipement personnel de communication, som betyder ”Tag med din personliga kommunikationsutrustning”).

98. Enligt sökandebolaget omfattas det, som privat företag, av de bestämmelser och principer som är tillämpliga mellan privatpersoner, bland annat de nationella bestämmelser som förbjuder åsidosättande av rätten till privatliv och brevsekretessen enligt artikel 7 i stadgan och artikel 8 i Europakonventionen samt bestämmelserna i den nationella arbetsrätten. Det föreligger rättsliga hinder för genomförandet av det angripna beslutet, eftersom det är omöjligt att bereda sig tillgång till de anställdas och bolagsföreträdarnas personliga kommunikationsappar och kommunikationsverktyg utan att löpa en risk för civilrättsliga och straffrättsliga sanktioner.

99. Det ska i detta hänseende erinras om att en fråga om tolkningen av en medlemsstats nationella rätt är en sakfråga (se, analogt, dom av den 8 september 2016, Merck/kommissionen, T‑470/13, ej publicerad, EU:T:2016:452, punkt 136 och där angiven rättspraxis). Frågan huruvida och i vilken mån en nationell rättsregel är tillämplig eller inte i det enskilda fallet ska prövas av unionsdomstolarna när de bedömer de faktiska omständigheterna. Denna fråga omfattas av reglerna för bevisning och fördelningen av bevisbördan (se, analogt, dom av den 20 september 2012, Frankrike/kommissionen, T‑154/10, EU:T:2012:452, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

100. Beträffande artiklarna L.226‑1, L.226‑2, L.226‑3, L.226‑4 och L.226‑15 i franska code pénal (strafflagen), som sökandebolaget har åberopat för att styrka att genomförandet av det angripna beslutet skulle utsätta det för en risk för påföljder, ska det inledningsvis påpekas att sökandebolaget har underlåtit att ange hela lydelsen av de aktuella bestämmelserna och att den rapport från en extern juridisk rådgivare som den har lämnat endast har återgett dem delvis och utan att ge några exakta indikationer på en eventuell tillämpning av dessa i förevarande mål.

101. I artikel 226‑1 i den franska strafflagen föreskrivs följande:

”Den som uppsåtligen, oavsett med vilka medel, kränker en annan persons privatliv genom att

1° spela in eller överföra privata eller konfidentiella samtal utan talaren samtycke,

får dömas till ett års fängelse och böter om 45 000 euro.”

102. Artikel 226‑15 i den franska strafflagen har följande lydelse:

”Den som i ond tro öppnar, undanröjer, fördröjer eller avleder korrespondens som är adresserad till någon annan, oavsett om den har kommit fram eller inte, eller genom bedrägligt förfarande tar del av dess innehåll, får dömas till ett års fängelse och böter om 45 000 euro.

Till samma straff döms den som i ond tro avlyssnar, avleder, använder eller röjer korrespondens som har sänts, överförts eller mottagits elektroniskt eller installerar utrustning som är ägnad att möjliggöra sådan avlyssning.

…”

103. Av lydelsen i de bestämmelser som återges i punkterna 101 och 102 ovan följer att de föreskriver straff för handlanden som sker ”uppsåtligen”, ”i ond tro” eller ”genom bedrägligt förfarande”. Det angripna beslutet utgör däremot en bindande rättsakt på unionsrättslig grund (artikel 11.3 i förordning nr 139/2004), som härrör från en unionsinstitution (kommissionen) och föreskriver en skyldighet att lämna upplysningar vid äventyr av sanktioner.

104. Tribunalen erinrar för det första om att principen om unionsrättens företräde enligt fast rättspraxis innebär att unionsrätten har företräde framför medlemsstaternas nationella rätt och ålägger samtliga myndigheter i medlemsstaterna att säkerställa unionsbestämmelsernas fulla verkan, och att medlemsstaternas lagstiftning inte kan påverka verkan av de unionsrättsliga bestämmelserna inom medlemsstaterna (se dom av den 18 januari 2022, Thelen Technopark Berlin, C‑261/20, EU:C:2022:33, punkt 25 och där angiven rättspraxis). För det andra, när sökandebolaget utfrågades beträffande den inkonsekvens som verkar föreligga och som nämns i punkt 103 ovan, svarade bolaget, i huvudsak, att om det verkställde det angripna beslutet utan att göra någon invändning eller påtala någon svårighet skulle det handla ”uppsåtligt”. Det kan emellertid konstateras att sökandebolaget inte har gett in några bevis som styrker den tolkning av den franska straffrätten som den gjorde gällande vid förhandlingen.

105. Vidare undergrävs sökandebolagets påståenden, såsom kommissionen har gjort gällande, av själva lydelsen av artikel 122‑4 i den franska strafflagen, av vilken följer att ”[d]en som utför en gärning som är föreskriven eller tillåten enligt lag eller andra författningar [eller] utför en gärning på begäran av en behörig myndighet är inte straffrättsligt ansvarig, om inte denna begäran är uppenbart olaglig”.

106. Slutligen har sökandebolaget inte åberopat ett enda fall där de ovan i punkt 100 nämnda nationella bestämmelserna, eller artikel 7 i stadgan och artikel 8 i Europakonventionen, har tillämpats på omständigheter som är analoga med dem föreligger i förevarande mål. Ingen av de domar som sökandebolaget har angett avser nämligen en situation där det, för det första, förelåg en rättsligt bindande rättsakt med en unionsrättslig grund som föreskrev att tillgång skulle ges till personliga kommunikationsverktyg och kommunikationsappar samt till innehållet i kommunikationerna i syften av allmänintresse. För det andra avser de inte heller situationer där ingreppet inte hade skett i syfte att övervaka de anställda och bolagsföreträdarna och inte medförde negativa verkningar, såsom uppsägning av dem. För det tredje rörde de inte heller situationer där detta ingrepp hade skett, eller hade kunnat ske, i närvaro av de aktuella personerna, eller efter att de i förväg informerats.

107. Dessutom har sökandebolaget, i sitt svar på en åtgärd för processledning, angett att systemet AVEC, som nämns i dess skrivelser, enbart hade använts av en av de berörda personerna, utan att ha lämnat ytterligare precisioner avseende detta system. Vidare har kommissionen gett in en handling i vilken sökandebolaget hade besvarat dess frågor avseende, bland annat, systemet AVEC inom Lagardère-koncernen. Av denna framgår att vissa av denna koncerns dotterbolag hade inrättat ett internt regelverk enligt vilket ”bolagets IT‑policy således [var] tillämplig på de anställdas och bolagsföreträdarnas personliga verktyg som använd[e]s för professionella ändamål” och att bolaget hade ”obegränsad tillgång” till de personliga verktyg som användes för professionella ändamål.

108. Även om detta interna regelverk, såsom sökandebolaget har hävdat, inte är tillräckligt tydligt för att motivera en rättighet som gör det möjligt för den att söka efter professionella uppgifter i personliga kommunikationsverktyg tillhörande de berörda personerna som inte samtyckt till inhämtandet av dessa, vederlägger icke desto mindre förekomsten av denna regelverk sökandebolagets påståenden om att det är förbjudet för det att få tillgång till sådana verktyg.

109. Vad gäller sökandebolagets argument grundat på bestämmelserna i den franska arbetsrätten, räcker det att påpeka att detta inte på något sätt har styrkts. Detta argument ska därför underkännas på grundval av artikel 76 d i tribunalens rättegångsregler.

110. Av detta följer att sökandebolagets argument avseende den nationella rätten inte kan godtas.

111. Vidare har sökandebolaget anfört att det företag som det har anlitat för att hjälpa det att inhämta de dokument som omfattas av det angripna beslutet inte har tillstånd att använda kommunikationsverktyg, i den mening som avses i den franska strafflagen.

112. Eftersom sökandebolaget varken har angett lydelsen av de aktuella bestämmelserna eller lämnat tillräckligt detaljerad information avseende deras tillämpning i förevarande mål, underkänner tribunalen argumentet på grundval av artikel 76 d i rättegångsreglerna.

113. I övrigt har sökandebolaget gjort gällande att det, i egenskap av arbetsgivare, inte har tillgång till sina anställdas och bolagsföreträdares personliga kommunikationsverktyg och kommunikationsappar.

114. Det ska, i detta hänseende, inledningsvis påpekas att eftersom sökandebolaget, trots att systemet AVEC förekom i vissa av dess dotterbolag (se punkt 107 ovan), har tolererat att vissa anställda och bolagsföreträdare har använt sina personliga kommunikationsappar och kommunikationsverktyg för professionella ändamål utan att, i förekommande fall, kunna identifiera och erhålla de professionella meddelanden som har skickats eller mottagits genom dessa verktyg och appar, är de svårigheter som det påtalat hänförliga till bolagets eget handlande, i den mening som avses i ovan i punkt 94 angivna rättspraxis.

115. Vidare framgår av rättspraxis avseende tillämpning av artikel 101 FEUF att ett företag är ansvarigt för handlande av alla personer som agerar inom företagets behörighets- eller ansvarsområde (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 7 juni 1983, Musique Diffusion française m.fl./kommissionen, 100/80–103/80, EU:C:1983:158, punkt 97, dom av den 18 september 2003, Volkswagen/kommissionen, C‑338/00 P, EU:C:2003:473, punkterna 97 och 98, och dom av den 16 februari 2017, H&R ChemPharm/kommissionen, C‑95/15 P, ej publicerad, EU:C:2017:125, punkt 34 och där angiven rättspraxis). Denna rättspraxis är tillämplig beträffande sanktioner enligt artikel 83 i förordning 2016/679 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2023, Nacionalinis visuomenės sveikatos centras, C‑683/21, EU:C:2023:949, punkt 82 och där angiven rättspraxis). Det kan inte förhålla sig annorlunda vad gäller förordning nr 139/2004.

116. Av den rättspraxis som anges i punkt 115 ovan följer dels att ett företag har intresse av att säkerställa att dess anställda inte åsidosätter konkurrensreglerna, inbegripet förordning nr 139/2004, dels att skulle strida mot ovan i punkterna 94, 95 och 115 nämnda rättspraxis om ett företag kunde undandra sig sin skyldighet att överlämna upplysningar, enligt artikel 11.3 i förordning nr 139/2004, och sin plikt att samarbeta genom att utan motivering (se punkterna 120–197 nedan) åberopa rättigheter som tillkommer personer som agerar inom företagets behörighets- och ansvarsområde. Effektiviteten i unionens konkurrensrätt, av vilken förordning nr 139/2004 utgör en integrerad del, skulle nämligen allvarligt påverkas om det godtogs att sökandebolaget, i egenskap av arbetsgivare, inte har tillgång till sina anställdas och bolagsföreträdares personliga kommunikationsverktyg och kommunikationsappar som används för professionella ändamål (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 18 september 2003, Volkswagen/kommissionen, C‑338/00 P, EU:C:2003:473, punkt 97).

– Journalistiska källor

117. Sökandebolaget har anfört att det, i egenskap av privat företag, omfattas av de bestämmelser och principer som är tillämpliga mellan privatpersoner, bland annat nationella bestämmelser som skyddar den sekretess för journalistiska källor som stadfästs i artikel 11 i stadgan och artikel 10 i Europakonventionen. Sökandebolaget har, i detta hänseende, i huvudsak, i den fjärde grundens andra del gjort gällande att de processuella garantier som har till syfte att skydda sekretessen för journalistiska källor medför en orimligt betungande arbetsbörda.

118. Eftersom denna svårighet är av praktisk karaktär och sökandebolagets argument i detta hänseende har underkänts inom ramen för den fjärde grundens andra del, kan det konstateras att sökandebolaget inte tillräckligt har styrkt att det angripna beslutet ålägger det en skyldighet vars fullgörande redan ursprungligen skulle vara objektivt och absolut omöjligt att genomföra.

119. Av det ovan anförda framgår att talan inte kan bifallas på den första grunden.

Den tredje grunden, avseende ett åsidosättande av artikel 7 i stadgan och artikel 8 i Europakonventionen

120. Genom den tredje grunden, som utgörs av två delar, har sökandebolaget gjort gällande att det angripna beslutet åsidosätter artikel 7 i stadgan och artikel 8 i Europakonventionen, genom att det kräver att bolaget ska inhämta och analysera dokument som sparats i de berörda personernas personliga kommunikationsverktyg och kommunikationsappar. Sökanden har gjort gällande dels att det angripna beslutet inte iakttar det väsentliga innehåller i rätten till respekt för privatlivet, dels att det är oproportionerligt.

121. Enligt artikel 7 i stadgan, ska var och en har rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer.

122. Artikel 7 i stadgan innehåller rättigheter som motsvaras av de som garanteras i artikel 8.1 i Europakonventionen, enligt vilken var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens (se dom av den 8 december 2022, Google (Borttagande av påstått felaktigt innehåll) C‑460/20, EU:C:2022:962, punkt 59 och där angiven rättspraxis). Rättigheterna i artikel 7 i stadgan ska följaktligen, i enlighet med artikel 52.3 i stadgan, tillskrivas samma innebörd och samma räckvidd som rättigheterna i artikel 8.1 i Europakonventionen, såsom denna har tolkats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) (se dom av den 17 december 2015, WebMindLicenses, C‑419/14, EU:C:2015:832, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

Huruvida det till följd av det angripna beslutet har skett ett ingrepp i utövandet av den rätt som föreskrivs i artikel 7 i stadgan

123. Enligt fast rättspraxis utgör utlämnande av personuppgifter till tredje man, såsom en myndighet, ett ingrepp i de grundläggande rättigheter som slås fast i artiklarna 7 i stadgan, oavsett hur de lämnade uppgifterna senare används, även i avsaknad av omständigheter som kan kvalificera detta ingrepp som ”allvarligt”. Det förhåller sig på samma sätt med lagringen av personuppgifter och åtkomsten till sådana uppgifter i syfte att myndigheter ska använda sig av dem. Det har i detta hänseende föga betydelse huruvida de uppgifter som avser privatlivet är av känslig art eller huruvida de berörda har fått utstå eventuella olägenheter på grund av ingreppet eller inte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 oktober 2018, Ministerio Fiscal, C‑207/16, EU:C:2018:788, punkt 51 och där angiven rättspraxis, och dom av den 21 juni 2022, Ligue des droits humains, C‑817/19, EU:C:2022:491, punkt 96 och där angiven rättspraxis). Det är i detta sammanhang irrelevant att de aktuella uppgifterna kan ha samband med yrkesverksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2022, Luxembourg Business Registers, C‑37/20 och C‑601/20, EU:C:2022:912, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

124. Domstolen har i detta sammanhang redan angett att beslag av e‑postmeddelanden i samband med husrannsakan i en fysisk persons arbets- eller affärslokaler eller i ett bolags företagslokaler utgör ingrepp i utövandet av den rätt som slås fast i artikel 7 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2015, WebMindLicenses, C‑419/14, EU:C:2015:832, punkterna 70–73 och 80 samt där angiven rättspraxis).

125. Som framgår av punkterna 12–16 ovan, föreskriver, i förevarande, mål det angripna beslutet, i huvudsak, en skyldighet för sökandebolaget att samla in och till kommissionen överlämna dels de dokument som skickats eller mottagits under den berörda perioden av 15 berörda personer, vilka har angetts med namn i punkt II.4 i dess bilaga, och som motsvarar de ämnen som räknas upp i punkt III.6, eller innehåller de sökord som räknas upp i punkt VII i samma bilaga, dels de dokument som utväxlats under den berörda perioden mellan sex personer som angetts med namn i punkt III.7 a–c i denna bilaga. Denna skyldighet omfattar den skriftväxling som skett såväl genom professionella kommunikationsverktyg som genom personliga kommunikationsverktyg, under förutsättning att dessa har använts minst en gång för professionella kommunikationer.

126. Under dessa omständigheter kan de dokument som ska samlas in, behandlas och överlämnas till kommissionen innehålla uppgifter som hänför sig till vissa av sökandebolagets anställdas eller bolagsföreträdares privatliv. Följaktligen kan genomförandet av det angripna beslutet medföra ett ingrepp i den rätt som garanteras i artikel 7 i stadgan.

127. Vad gäller ingreppets allvar, ska det erinras om att den skyldighet som föreskrivs i det angripna beslutet även omfattar skriftutväxling som skett genom personliga kommunikationsverktyg, under förutsättning att dessa har används minst en gång för professionella meddelanden. Vidare föreskriver det angripna beslutet inte bara ett överlämnande av de dokument som utväxlats under den berörda perioden när det gäller de ovan i punkt 125 angivna personerna, utan föreskriver även, i punkt III.7 d i dess bilaga, en skyldighet att överlämna all skriftutväxling mellan vissa personer när ett enda meddelande i denna innehåller något av de sökord som avses i detta beslut.

128. Verkställigheten av det angripna beslutet kan medföra ett överlämnande av personuppgifter av mycket skiftande slag, som i princip är svårt att fastställa och potentiellt kan vara av betydande omfattning. Dessutom kan de uppgifter som samlats in och som härrör från personliga kommunikationsverktyg ge mer upplysningar om känsliga aspekter av de berörda personernas privatliv än dem som härrör från professionella kommunikationsverktyg. Av detta följer att dessa uppgifter sammantaget kan göra det möjligt att dra precisa slutsatser avseende de berörda personernas privatliv.

129. Överlämnande av känsliga uppgifter om de berörda personernas privatliv som kan göra det möjligt att dra precisa slutsatser avseende de berörda personernas privatliv utgör emellertid ett allvarligt ingrepp i den grundläggande rättighet som föreskrivs i artikel 7 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 augusti 2022, Vyriausioji tarnybinės etikos komisija, C‑184/20, EU:C:2022:601, punkt 105, dom av den 22 november 2022, Luxembourg Business Registers, C‑37/20 och C‑601/20, EU:C:2022:912, punkterna 41–44, och dom av den 30 april 2024, La Quadrature du Net m.fl. (Personuppgifter och bekämpning av upphovsrättsintrång), C‑470/21, EU:C:2024:370, punkt 96 och där angiven rättspraxis).

130. Den skyldighet att överlämna uppgifter som föreskrivs i det angripna beslutet medför således en risk för ett allvarligt ingrepp i den grundläggande rättighet som föreskrivs i artikel 7 i stadgan.

131. Eftersom det angripna beslutet, i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan, utgör en begränsning av rätten till respekt för privatlivet, ska det kontrolleras om en sådan begränsning är berättigad enligt de villkor som föreskrivs i denna bestämmelse.

Huruvida det ingrepp som följer av det angripna beslutet är berättigat

132. Enligt artikel 52.1 första meningen i stadgan ska varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i denna stadga vara föreskriven i lag (ett krav som i rättspraxis benämns ”legalitetsprincipen”) och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. I artikel 52.1 andra meningen i stadgan föreskrivs att begränsningar, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast får göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.

– Iakttagande av legalitetsprincipen

133. Det framgår av domstolens praxis att detta villkor innebär att den rättsliga grunden för en sådan begränsning på ett klart och precist sätt ska definiera dess omfattning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 januari 2023, Ministerstvo na vatreshnite raboti (Polisens registrering av biometriska och genetiska uppgifter), C‑205/21, EU:C:2023:49, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

134. Det kan i förevarande mål konstateras att begränsningen av utövandet av den grundläggande rättighet som garanteras i artikel 7 i stadgan som följer av genomförandet av det angripna beslutet föreskrivs i en unionslagstiftningsakt. Det angripna beslutet antogs nämligen på grundval av artikel 11.3 i förordning nr 139/2004, som ger kommissionen befogenhet att, genom beslut, begära att företag och företagssammanslutningar ska tillhandahålla alla nödvändiga upplysningar för att fullgöra de uppgifter som den tilldelas genom denna förordning.

135. Utövandet av den behörighet som kommissionen har enligt förordning nr 139/2004 bidrar till att upprätthålla det konkurrenssystem som eftersträvas med fördragen, som företagen har en skyldighet att respektera (se, analogt, dom av den 20 juni 2018, České dráhy/kommissionen, T‑621/16, ej publicerad, EU:T:2018:367, punkt 105 och där angiven rättspraxis).

136. Förordning nr 139/2004 ger, på ett tillräckligt klart och tydligt sätt, kommissionen en behörighet att anta beslut om att begära upplysningar. Det angripna beslutet respekterar således legalitetsprincipen, i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan, vilket inte har bestritts av sökandebolaget.

– Iakttagande av det väsentliga innehållet i den grundläggande rättighet som föreskrivs i artikel 7 i stadgan (den tredje grundens första del)

137. Sökandebolaget har visserligen inte bestritt att kommissionens avdelningar förfogar över medel som garanterar villkor för behandling av personuppgifter som förenliga med lagstiftningen på området. Det har emellertid, i huvudsak, anfört att trots de processuella garantier som kommissionen har föreskrivit, har bolaget inte rätt att bereda sig tillgång till de personliga kommunikationsverktygen och kommunikationsapparna i syfte att rätta sig efter det angripna beslutet, utan att från sin sida kränka de berörda personernas privatliv och brevsekretess, i strid med artikel 7 i stadgan och artikel 8 i Europakonventionen. Sökandebolaget har, i huvudsak, anfört att det angripna beslutet inte iakttar det väsentliga innehållet i den grundläggande rättighet som föreskrivs i artikel 7 i stadgan.

138. Enligt rättspraxis måste en lagstiftning som tillåter myndigheterna generell åtkomst till innehållet i elektroniska kommunikationer anses kränka det väsentliga innehållet i den grundläggande rätten till respekt för privatlivet, som garanteras i artikel 7 i stadgan (se dom av den 6 oktober 2015, Schrems, C‑362/14, EU:C:2015:650, punkt 94 och där angiven rättspraxis).

139. På samma sätt kan en åtgärd som gör det möjligt att få en fullständig bild av de berörda personernas privat- och familjeliv kränka det väsentliga innehållet i den grundläggande rättighet som föreskrivs i artikel 7 i stadgan (dom av den 21 juni 2022, Ligue des droits humains, C‑817/19, EU:C:2022:491, punkt 120, dom av den 22 november 2022, Luxembourg Business Registers, C‑37/20 och C‑601/20, EU:C:2022:912, punkterna 50–52, och dom av den 21 mars 2024, Landeshauptstadt Wiesbaden, C‑61/22, EU:C:2024:251, punkterna 80 och 81 och där angiven rättspraxis).

140. En begränsning av en grundläggande rättighet iakttar emellertid dess väsentliga innehåll när den inte utgör ett ifrågasättande av denna rättighet som sådan, bland annat när den är tillämplig på bestämda villkor, förutsatt att dessa villkor är uppfyllda (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 6 oktober 2015, Delvigne, C‑650/13, EU:C:2015:648, punkt 48, och dom av den 27 september 2017, Puškár, C‑73/16, EU:C:2017:725, punkt 64).

141. I förevarande mål är det visserligen riktigt att de uppgifter som har samlats in och överlämnats till kommissionen enligt det angripna beslutet kan röja vissa mycket specifika uppgifter om de berörda personernas privatliv. Sådana uppgifter kan emellertid endast på ett spritt och underordnat sätt ge indikationer om vissa aspekter av dessa personers privatliv. Dessa uppgifter avser nämligen olika kategorier av uppgifter som omfattas av privatlivet, vilka inte nödvändigtvis har någon anknytning sinsemellan och som inte utgör någon homogen helhet.

142. Det kan i detta hänseende konstateras att det angripna beslutets tidsmässiga, personliga och materiella tillämpningsområde är begränsat genom exakta avgränsningar av den berörda perioden (punkt I.3 i dess bilaga), de berörda personerna (punkt II.4 i dess bilaga) och sökorden (punkt VII i dess bilaga). Detta beslut medför således inte att sökandebolaget måste samla in och till kommissionen överlämna alla dokument som har utväxlats mellan dess anställda och bolagsföreträdare.

143. Det ska även preciseras att de personliga kommunikationsverktygen endast nämns i det angripna beslutet när de har använts minst en gång i professionella syften (se punkt 13 ovan). Detta villkor gör det möjligt att avgränsa det angripna beslutets tillämpningsområde till endast personer som har använt sina personliga kommunikationsverktyg för professionella ändamål. Det ska, i detta hänseende, erinras om att den aktuella begäran om upplysningar har till syfte att fastställa överträdelser av konkurrensreglerna, vilket är ett område där de relevanta skriftutväxlingarna mellan de berörda personerna kan ske i andra kommunikationskanaler än professionella sådana.

144. Det ska vidare understrykas att syftet med ett beslut om att begära upplysningar på grundval av artikel 11.3 i förordning nr 139/2004, såsom det angripna beslutet, inte är att samla in uppgifter som omfattas av de berörda personernas privatliv eller deras personuppgifter, utan att inhämta upplysningar som är nödvändiga för att kontrollera presumtionerna om överträdelser av de skyldigheter som följer av denna förordning. Detta innebär att uppgifter som omfattas av privatlivet endast samlas in som underordnade uppgifter, såvida de inte är av affärsmässig relevans och därmed är till nytta för att fastställa huruvida en sådan överträdelse föreligger (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 oktober 2002, Roquette Frères, C‑94/00, EU:C:2002:603, punkt 45).

145. Vidare är det ingrepp som det angripna beslutet innebär reglerat av processuella garantier avseende skydd för känsliga personuppgifter. I punkt IV.10 1 i bilagan till det angripna beslutet föreskrivs nämligen att vissa dokument innehåller känsliga personuppgifter, såsom de definieras i förordning 2016/679, men dessa dokument ska tillhandahållas krypterade och separat och de ska anges som ”känsliga personuppgifter”.

146. Det ska, i detta hänseende, erinras om att enligt artikel 9.1 i förordning 2016/679, jämförd med skäl 10 i denna, ska begreppet ”känsliga personuppgifter” avse personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse eller medlemskap i fackförening och behandling av genetiska uppgifter, biometriska uppgifter för att entydigt identifiera en fysisk person, uppgifter om hälsa eller uppgifter om en fysisk persons sexualliv eller sexuella läggning.

147. Det angripna beslutet föreskriver således specifika processuella garantier rörande känsliga personuppgifter, genom att det föreskriver att de dokument som innehåller sådana uppgifter ska lämnas krypterade och separat samt identifieras som ”känsliga personuppgifter”.

148. Under alla omständigheter ska det preciseras att det angripna beslutet, såsom framgår av punkterna 21–26 ovan, har ändrats och kompletterats av beslutet av den 24 januari 2024. I synnerhet följer av skäl 14 a i detta beslut att vad gäller personuppgifter ska dokument som omfattas av det angripna beslutet och inte har samband med sökandebolagets affärsverksamhet och som innehåller känsliga personuppgifter, i den mening som avses i artikel 9 i förordning 2016/679 och artikel 10 i förordning 2018/1725 kunna placeras i ett virtuellt datarum, såsom föreskrivs i punkt 2 i beslutsdelen i besluten av den 29 oktober 2020, Facebook Irland/kommissionen (T‑451/20 R, ej publicerat, EU:T:2020:515), och av den 29 oktober 2020, Facebook Irland/kommissionen (T‑452/20 R, ej publicerat, EU:T:2020:516), för att göra det möjligt för kommissionen att kontrollera huruvida de saknar relevans för dess utredning.

149. Kommissionen förklarade vid förhandlingen att de processuella garantier som föreskrivs i punkt IV.10 1 i bilagan till det angripna beslutet och skäl 14 a i beslutet av den 24 januari 2024 var kumulativa.

150. Förfarandet med virtuellt datarum, som föreskrivs i beslutet av den 24 januari 2024, gör det möjligt att närmare reglera genomförandet av det angripna beslutet, genom att lämna ytterligare processuella garantier för att säkerställa skyddet för känsliga personuppgifter. Det ska, i detta hänseende, preciseras att rätten till skydd av personuppgifter, som föreskrivs i artikel 8.1 i stadgan, är nära knuten till den rätt till respekt för privatlivet som föreskrivs i artikel 7 i stadgan, såsom följer av den rättspraxis som anges i punkt 186 nedan och bedömningen i punkt 185 nedan.

151. I övrigt regleras överlämnande och behandling av uppgifter som lämnas inom ramen för en konkurrensrättslig utredning som kommissionen gör av processuella garantier som är avsedda att, bland annat, garantera uppgifternas säkerhet, integritet och sekretess.

152. Det är nämligen endast kommissionens tjänstemän och övriga anställda med ansvar för utredningen som, i förekommande fall, kan få kännedom om personuppgifterna. Övriga anställda vid kommissionen har emellertid strikta sekretessförpliktelser enligt artikel 339 FEUF och artikel 17 i förordning nr 139/2004. Denna sistnämnda bestämmelse förbjuder tjänstemän och övriga anställda som arbetar vid kommissionen att röja upplysningar som de erhållit i andra syften än dem i vilka de erhållits. Vidare är tjänstemän och andra anställda som arbetar vid kommissionen bundna av artikel 17 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän vi Europeiska unionen, som förbjuder dem att, även efter det att de lämnat sin tjänst, ”utan tillstånd lämna ut information som [de] fått tillgång till i tjänsten, om inte denna information redan har offentliggjorts eller är tillgänglig för allmänheten”.

153. Av detta följer att det angripna beslutet inte kan anses åsidosätta det väsentliga innehållet i artikel 7 i stadgan.

154. Denna slutsats påverkas inte av sökandebolagets påstående att vissa av dokumenten ”inte är tillgängliga för arbetsgivaren, vid äventyr av sanktioner, bland annat straffrättsliga sådana”. Det ska, i detta hänseende, påpekas att det inte tillräckligt har styrkts att de nationella domar och de bestämmelser i den franska strafflagen som sökandebolaget har åberopat är tillämpliga i förevarande mål (se punkterna 97–112 ovan).

155. För övrigt har sökandebolaget inte tillräckligt styrkt sitt argument att följderna av ett åsidosättande av en grundläggande rättighet mot bakgrund av den inhemska rätten skulle vara relevanta för bedömningen av huruvida det väsentliga innehållet i denna rättighet har iakttagits. Sökandebolagets argument i detta hänseende kan inte godtas, ens för det fall det skulle fastställas att de dokument som sparats på de personliga kommunikationsapparna och kommunikationsverktygen inte är tillgängliga vid äventyr av sanktioner.

156. Dessutom är sökandebolagets argument, som framfördes vid förhandlingen till svar på en fråga från tribunalen, avseende den påstådda omöjligheten för bolaget att, inom sitt företag fastställa åtgärder, kontroller eller processuella garantier irrelevant för kontrollen av det angripna beslutets lagenlighet. Under alla omständigheter har sökandebolaget inte styrkt att det inte kunde rätta sig efter det angripna beslutet och samtidigt på lämpligt sätt skydda sina anställdas och bolagsföreträdares rätt till skydd för privatlivet.

157. Den tredje grundens första del kan således inte leda till bifall av talan.

– Främjande av mål av allmänintresse som erkänts av unionen

158. Enligt rättspraxis syftar konkurrensrätten till att säkerställa att konkurrensen inte snedvrids på den inre marknaden, till nackdel för allmänintresset, individuella företag och konsumenter, så att denna marknad kan fungera väl (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 22 mars 2022, bpost, C‑117/20, EU:C:2022:202, punkt 46 och där angiven rättspraxis; dom av den 22 mars 2022, Nordzucker m.fl., C‑151/20, EU:C:2022:203, punkt 51 och där angiven rättspraxis, och dom av den 20 juni 2018, České dráhy/kommissionen, T‑621/16, ej publicerad, EU:T:2018:367, punkt 105 och där angiven rättspraxis).

159. Det ska i detta sammanhang påpekas att det angripna beslutet är ett uttryck för den behörighet som kommissionen har enligt artikel 11 i förordning nr 139/2004, vilken har till syfte att göra det möjligt för den att fullgöra sitt uppdrag enligt fördragen, nämligen att säkerställa att konkurrensrätten iakttas på den inre marknaden.

160. Vikten av det allmänintresse som hör samman med en effektiv tillämpning av konkurrensrätten har även understrukits av Europadomstolen. I synnerhet är det, mot bakgrund av de negativa verkningar som överträdelser av denna rätt kan få för konkurrensen på marknaderna och svårigheten med att upptäcka och utreda dessa, viktigt att konkurrensmyndigheterna och övriga organ med ansvar för tillämpningen av lagarna kan samordna sina ansträngningar för att uppdaga och sanktionera sådana konkurrensbegränsande förfaranden. Det är nödvändigt att konkurrensrätten tillämpas för att kunna bevara de finansiella marknadernas resultatpotential och rättvisa samt, följaktligen ett lands ekonomiska välbefinnande (se Europadomstolens dom av den 1 april 2025, Ships Waste Oil Collector B.V. m.fl. mot Nederländerna, CE:ECHR:2025:0401JUD000279916, § 197 och där angiven rättspraxis).

161. Detta syfte utgör ett mål av allmänintresse som kan berättiga ett ingrepp, även ett allvarligt sådant, i den grundläggande rättighet som föreskrivs i artikel 7 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2015, Deutsche Bahn m.fl./kommissionen, C‑583/13 P, EU:C:2015:404, punkt 20).

162. Följaktligen bidrar det angripna beslutet till att uppfylla ett mål av allmänintresse som erkänns av unionen, vilket sökandebolaget inte har bestritt.

– Iakttagande av proportionalitetsprincipen (den tredje grundens andra del)

163. Genom denna grunds andra del, har sökandebolaget gjort gällande att det angripna beslutet är oproportionerligt, dels genom att det ålägger bolaget att samla in de berörda personernas personliga kommunikationsverktyg så snart de har skickat ett enda meddelande som har samband med deras professionella verksamhet från detta verktyg under de tre senaste åren, även om detta meddelande eller detta samtal inte hade något samband med utredningen syfte, dels på grund av att de sökord som ska tillämpas på de personliga kommunikationsverktygen och kommunikationsapparna skulle medföra att ett stort antal personliga dokument röjs.

164. Sökandebolaget har, i sin replik, gjort gällande att kommissionen har förväxlat skyddet för personuppgifter och rätten till respekt för privatlivet. Skyddet för personuppgifter är inte en tillräcklig garanti för att sökandebolaget ska kunna samla in dokument som sparats i de berörda personernas kommunikationsverktyg utan att åsidosätta deras rätt till brevsekretess.

165. Sökandebolaget har, i huvudsak, anfört att det angripna beslutet inte iakttar artikel 52.1 andra meningen i stadgan, enligt vilken begränsningar, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast får göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.

166. Kommissionen har bestritt sökandebolagets argument.

167. Enligt rättspraxis kräver proportionalitetsprincipen att de begränsningar i fri- och rättigheter som är stadfästa i stadgan genom unionsrättsakter inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas eller för att tillgodose behovet av skydd för andra människors fri- och rättigheter. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande och de negativa verkningarna av denna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen. Frågan huruvida det är möjligt att motivera en begränsning av de rättigheter som garanteras i artikel 7 i stadgan ska således bedömas mot bakgrund av hur allvarligt det ingrepp är som en sådan begränsning innebär, varvid det ska kontrolleras att betydelsen av det mål av allmänt samhällsintresse som eftersträvas med begränsningen står i proportion till hur allvarligt ingreppet är (se dom av den 8 december 2022, Orde van Vlaamse Balies m.fl., C‑694/20, EU:C:2022:963, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

– Huruvida begränsningen är ändamålsenlig

168. Beträffande huruvida den begränsning av rätten till respekt för privatlivet som följer av det angripna beslutet är ändamålsenlig, kan det konstateras att, mot bakgrund av punkterna 158–162 ovan, utgör ett beslut att begära upplysningar, såsom det angripna beslutet, som antagits på grundval av artikel 11.3 i förordning nr 139/2004, en ändamålsenlig åtgärd för att uppnå det mål av allmänintresse som avser att skydda en effektiv och icke-snedvriden konkurrens på den inre marknaden, eftersom det ålägger de berörda företagen en skyldighet att samla in och till kommissionen överlämna de upplysningar som är nödvändiga för att fastställa huruvida ett konkurrensbegränsande förförande föreligger.

– Huruvida begränsningen är nödvändig

169. Vad gäller kravet på att en begränsning av rätten till respekt för privatlivet ska vara nödvändig, är detta krav inte uppfyllt om det eftersträvade målet av allmänintresse rimligen kan uppnås på ett lika effektivt sätt genom andra medel som i mindre utsträckning inskränker de berörda personernas grundläggande rättigheter. Kravet på nödvändighet är däremot uppfyllt när det mål som eftersträvas med den aktuella personuppgiftsbehandlingen inte rimligen kan uppnås på ett lika effektivt sätt genom andra medel som i mindre utsträckning inskränker de berörda personernas grundläggande rättigheter, särskilt den i artikel 7 i stadgan fastslagna rättigheten avseende respekt för privatlivet och familjelivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Bezirkshauptmannschaft Landeck (Försök att bereda sig tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon), C‑548/21, EU:C:2024:830, punkterna 87 och 88 samt där angiven rättspraxis).

170. Det ska i detta hänseende erinras om att det, i en digitaliserad miljö, är vedertaget att informationsutbytet inom ett företag eller mellan företag till stor del sker på elektronisk väg, genom professionella, eller personliga, kommunikationsverktyg.

171. Kommissionens utredningsbehörighet inom konkurrensrätten skulle emellertid riskera att fråntas sin ändamålsenliga verkan om företagen kunde frånsäga sig sin skyldighet att svara på en begäran om upplysningar enbart med motiveringen att vissa dokument innehåller ordet ”personlig” eller ”privat” eller har utbytts genom personliga kommunikationsverktyg, utan att någon prövning har gjorts av huruvida dessa dokument, i realiteten innehåller uppgifter som har samband med de aktuella företagens affärsverksamhet.

172. För att säkerställa konkurrensrättens effektivitet, måste kommissionen således ha en möjlighet att begära in alla uppgifter som den anser vara nödvändiga för att den ska kunna fullgöra de uppgifter som den har tilldelats genom konkurrensrätten, i detta fall förordning nr 139/2004, och som finns i professionella, eller personliga, kommunikationsverktyg, förutsatt att den iakttar den rätt till respekt för privatlivet som föreskrivs i artikel 7 i stadgan.

173. Sökandebolagets skyldighet enligt det angripna beslutet att överlämna de dokument som det anger och, i anslutning härtill, inhämtandet av de uppgifter avseende privatlivet som detta medför ska betraktas som nödvändiga för att främja det mål av allmänintresse som utgörs av att skydda konkurrensen på den inre marknaden, eftersom detta mål inte rimligen kan uppfyllas lika effektivt på andra sätt som inte i samma utsträckning kränker de grundläggande rättigheterna, särskilt rätten till respekt för privatlivet som garanteras av artikel 7 i stadgan.

– Huruvida begränsningen är strikt proportionerlig

174. Proportionalitetsbedömningen av begränsningen av de i artiklarna 7 i stadgan fastslagna rättigheten ska innefatta en avvägning av samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet. Som exempel på sådana omständigheter kan nämnas frågan om hur allvarlig den rättighetsinskränkningen är, vilket är en fråga som beror på vilken typ av uppgifter som de behöriga myndigheterna har möjlighet att få tillgång till och hur känsliga uppgifterna är. En annan fråga är betydelsen av det mål av allmänintresse som eftersträvas med denna inskränkning. Ytterligare en fråga är vilket samband som finns mellan ägaren till de aktuella dokumenten och det aktuella brottet samt om de aktuella uppgifterna är relevanta för att klarlägga omständigheterna (se dom av den 4 oktober 2024, Bezirkshauptmannschaft Landeck (Försök att bereda sig tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon), C‑548/21, EU:C:2024:830, punkterna 89 och 90 samt där angiven rättspraxis).

175. Inledningsvis, vad gäller ingreppets allvar, såsom det framgår av punkt 130 ovan, medför den skyldighet avseende överlämnande till kommissionen som föreskrivs i det angripna beslutet en risk för ett allvarligt ingrepp i den grundläggande rättighet som föreskrivs i artikel 7 i stadgan.

176. Det ska emellertid påpekas att det angripna beslutet inte ger kommissionen en fullständig och okontrollerad tillgång till alla de uppgifter som finns i de berörda personernas personliga kommunikationsverktyg och inte syftar till att införa ett system för övervakning som är kontinuerligt, icke riktat och systematiskt, och som innefattar automatisk utvärdering av personuppgifter för sökandebolagets samtliga anställda och bolagsföreträdare, eller för övrigt personer som berörs av detta beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juni 2022, Ligue des droits humains, C‑817/19, EU:C:2022:491, punkterna 98–111, och dom av den 4 oktober 2024, Bezirkshauptmannschaft Landeck (Försök att bereda sig tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon), C‑548/21, EU:C:2024:830, punkterna 91–95 och där angiven rättspraxis).

177. Det ska nämligen, för det första, preciseras att uppgifter avseende privatliv, inom ramen för de dokument som samlas in enligt det angripna beslutet, snarare kan komma fram utspritt under sökningen efter affärsuppgifter om företaget. I detta sammanhang gör inte dessa uppgifter i sig det möjligt att få en fullständig inblick i den berörda personens privatliv utan kompletterande behandling, vilket inte är målet med utredningen.

178. För det andra och som har preciserats i punkt 143 ovan, omfattar den skyldighet som det angripna beslutet föreskriver utbyten som skett såväl genom professionella kommunikationsverktyg som genom de berörda personernas personliga kommunikationsverktyg, såsom deras personliga mobiltelefoner, men enbart när de har använts åtminstone en gång för professionella ändamål. Räckvidden av begäran om upplysningar är således begränsad när det gäller skyldigheten att överlämna de dokument som avses i punkt III.7 i bilagan till det angripna beslutet och som härrör från personliga kommunikationsverktyg i syfte att begränsa inskränkningen av den rätt till respekt för privatlivet som föreskrivs i artikel 7 i stadgan.

179. För det tredje ska det påpekas att de berörda personerna har valts antingen med anledning av betydelsen av deras funktioner och de bolagsmandat som de utövar inom företaget eller av deras ställning i den mån denna begäran har till syfte att fastställa huruvida Vivendi har utövat ett avgörande inflytande över sökandebolaget. Således är det angripna beslutet inte begränsat till enbart en begäran om att samla in de berörda dokumentet från personer som omfattas av sökandebolagets högsta ledning, utan reglerar även strikt överlämnandet av uppgifter från de personer som innehar presskort, såsom framgår av punkt 26 ovan.

180. Vidare framgår av de omständigheter som tribunalen har erinrat om i punkterna 158–162 ovan att betydelsen av målet att skydda en effektiv och icke-snedvriden konkurrens på den inre marknaden kan berättiga ett ingrepp, även ett allvarligt sådant, i rätten till respekt av den grundläggande rättighet som föreskrivs i artikel 7 i stadgan.

181. I övrigt ska det, beträffande det samband som finns mellan ägaren av de aktuella kommunikationsverktygen och den aktuella överträdelsen, påpekas att insamling av och tillgång till de uppgifter som hör till privatlivet och som eventuellt finns i professionella kommunikationsverktyg och i personliga kommunikationsverktyg som har använts åtminstone en gång för professionella ändamål i princip är underordnade inom ramen för sökningen av uppgifter av affärskaraktär som är avsedda att skuldbelägga det företag som är föremål för utredningen. Av detta följer att insamlingen av och tillgången till de personuppgifter som berörs av en konkurrensutredning i princip inte har till syfte att fastställa konkurrensrättsligt ansvar för den fysiska person som innehar dessa uppgifter, utan endast ansvar för den juridiska person med vilken denna fysiska person har ingått ett anställningsavtal.

182. Dessutom ska det erinras om att förekomsten av en domstolsprövning i efterhand utgör en grundläggande garanti för att säkerställa att den aktuella åtgärden är förenlig med artikel 7 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2015, Deutsche Bahn m.fl./kommissionen, C‑583/13 P, EU:C:2015:404, punkt 32 och där angiven rättspraxis). Det är för övrigt i denna anda som artikel 11.3 i förordning nr 139/2004, på grundval av vilket det angripna beslutet har antagits, anger att beslut att begära upplysningar ska upplysa om rätten att få sådana beslut prövade av domstolen.

183. Följaktligen, vad gäller den strikt proportionerliga karaktären av de begränsningar som det angripna beslutet innebär av rätten till respekt för privatlivet, som garanteras av artikel 7 i stadgan, förefaller inte de nackdelar som verkställandet av det angripna beslutet innebär vara orimliga i förhållandet till detta besluts allmänintresse som är att skydda konkurrensen på den inre marknaden (se punkterna 158–162 ovan).

184. Denna slutsats kan inte påverkas av sökandebolagets övriga argument.

185. Vad gäller den åtskillnad som sökandebolaget har åberopat mellan begreppet ”personuppgifter” och begreppet uppgifter som hör till ”privatlivet”, är det riktigt att det angripna beslutet fastställer processuella garantier avseende känsliga personuppgifter, såsom de definieras i artikel 9.1 i förordning 2016/679.

186. Det ska emellertid understrykas att rätten till skydd av personuppgifter, som föreskrivs i artikel 8.1 i stadgan, är nära förbunden med respekten för privatlivet som stadfästs i artikel 7 i stadgan (dom av den 9 november 2010, Volker und Markus Schecke och Eifert, C‑92/09 och C‑93/09, EU:C:2010:662, punkt 47, och dom av den 24 november 2011, Asociación Nacional de Establecimientos Financieros de Crédito, C‑468/10 och C‑469/10, EU:C:2011:777, punkt 41).

187. Domstolen har, i detta hänseende, i sin praxis slagit fast att rätten till respekt för privatlivet vad avser behandling av personuppgifter, vilken erkänns i artiklarna 7 och 8 i stadgan, omfattar varje uppgift som rör en fysisk person som är namngiven eller som på annat sätt kan identifieras (dom av den 9 november 2010, Volker und Markus Schecke och Eifert, C‑92/09 och C‑93/09, EU:C:2010:662, punkt 52). Förutsatt att en behandling av personuppgifter uppfyller villkoren för laglig behandling av personuppgifter enligt den förordning 2016/679, ska den i princip även anses uppfylla kraven i artiklarna 7 och 8 i stadgan (dom av den 5 juni 2023, kommissionen/Polen (Domares avhängighet och privatliv), C‑204/21, EU:C:2023:442, punkt 332).

188. I förevarande mål ska det erinras om att sökandebolaget, enligt artikel 6.1 c i den allmänna dataskyddsförordningen, genomför en laglig behandling av personuppgifter när det till kommissionen överlämnar dokument som innehåller sådana uppgifter som har begärts enligt det angripna beslutet. Enligt artikel 9.2 g i denna förordning är behandlingen av känsliga personuppgifter laglig om den är nödvändig av hänsyn till ett viktigt allmänt intresse, på grundval av unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt, vilken ska stå i proportion till det eftersträvade syftet, vara förenligt med det väsentliga innehållet i rätten till dataskydd och innehålla bestämmelser om lämpliga och särskilda åtgärder för att säkerställa den registrerades grundläggande rättigheter och intressen.

189. Vidare får unionens institutioner, enligt artikel 5.1 a i förordning 2018/1725, lagligen behandla personuppgifter när detta är nödvändigt för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i deras myndighetsutövning.

190. Det angripna beslutet är, i detta hänseende, ett uttryck för utövandet av de befogenheter som kommissionen har tilldelats genom förordning nr 139/2004, vilken, såsom framgår av punkt 159 ovan, bidrar till att upprätthålla det konkurrenssystem som eftersträvats i fördragen, vilket företagen har en skyldighet att iaktta.

191. Tribunalen erinrar vidare om att den grundläggande rättighet som slås fast i artikel 7 i stadgan inte framstår som en absolut rättighet, utan ska beaktas i förhållande till dess funktion i samhället (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juni 2022, Ligue des droits humains, C‑817/19, EU:C:2022:491, punkt 112 och där angiven rättspraxis).

192. Såsom framgår av bedömningen i punkterna 153 och 163–183 ovan, innebär i förevarande mål de begränsningar som det angripna beslutet medför av rätten till respekt för privatlivet, som garanteras av artikel 7 i stadgan, inte någon inskränkning av det väsentliga innehållet i det grundläggande rättigheten och är inte oproportionerliga i förhållande till målet avseende skydd av en effektiv och icke-snedvriden konkurrens på den inre marknaden, som eftersträvas med detta beslut.

193. Således kan sökandebolagets argument, som sammanfattas i punkt 164 ovan, att kommissionen har förväxlat skyddet för personuppgifter med rätten till respekt för privatlivet inte godtas, eftersom det inte kan påverka huruvida det angripna beslutet är förenligt med den grundläggande rättighet som föreskrivs i artikel 7 i stadgan.

194. Vidare, vad gäller påståendet att det angripna beslutet är oproportionerligt på grund av att det föreskriver en skyldighet att tillhandahålla dokument från de berörda personernas personliga kommunikationsverktyg och kommunikationsappar så snart de har använts en enda gång i professionellt syfte under den berörda perioden, ska det påpekas att utredningen, för det första, avser presumerade överträdelser av konkurrensreglerna, vilket gör det mer sannolikt att relativt informella och diskreta kommunikationskanaler har använts snarare än professionella instrument.

195. För det andra skulle en sådan ändring av frekvensen, exempelvis till att ett verktyg eller en applikation ska ha använts minst 25 gånger i professionellt syfte, medföra en risk att dokument som är relevanta för kommissionens utredning inte skulle avslöjas, eftersom det inte finns någon garanti för att en person som har använt ett kommunikationsverktyg eller en kommunikationsapplikation i professionellt syfte färre än 25 gånger inte skulle ha skickat eller mottagit dokument som är relevanta för kommissionens utredning.

196. I övrigt kan argumentet att det angripna beslutet skulle vara oproportionerligt på grund av att genomförandet av det skulle röja ett stort antal dokument som hör till privatlivet, inbegripet dokument som avser politiska åsikter och religiösa övertygelser, inte påverka detta besluts proportionalitet, mot bakgrund av att sökandebolaget inte har visat att det finns lämpligare sökord för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med det angripna beslutet och som skulle medföra en mindre risk att leda fram till uppgifter som avser de berörda personernas politiska åsikter eller religiösa övertygelser.

197. Således kan inte den tredje grundens andra del eller den tredje grunden som helhet leda till bifall av talan.

Den fjärde grunden, avseende ett åsidosättande av artikel 11 i stadgan och artikel 10 i Europakonventionen

198. Genom den fjärde grunden, har sökandebolaget anfört att det angripna beslutet åsidosätter artikel 11 i stadgan och artikel 10 i Europakonventionen. Denna grund utgörs av två delar. Den första delgrunden avser avsaknad av formella processuella garantier i syfte att skydda journalistiska källor. Den andra delgrunden rör otillräckliga processuella garantier för att skydda sådana källor.

Den fjärde grundens första del, avseende avsaknad av formella processuella garantier i syfte att skydda journalistiska källor

199. Sökandebolaget har anfört att det, i avsaknad av en ändring av det angripna beslutet, eller en skriftlig försäkran från kommissionen avseende de processuella garantier som den informellt har erbjudit, inte är i stånd att vidta nödvändiga åtgärder för att rätta sig efter det angripna beslutet utan att åsidosätta rätten till skydd för journalistiska källor.

200. Kommissionen har anfört att sökandebolaget, i ett skrivelse av den 25 september 2023, informerade den om de rättsliga och tekniska svårigheter som det hade upplevt med att rätta sig efter beslutet av den 19 september 2023, som den 4 oktober 2023 följdes av en rättslig promemoria i vilken sökandebolaget föreslog att de dokument som kunde avslöja en journalistisk källa helt skulle uteslutas från tillämpningsområdet för beslutet av den 19 september 2023 om bolaget inte kunde erhålla ett samtycke från de berörda journalisterna.

201. Den 6 oktober 2023 föreslog kommissionen att sökandebolaget, beträffande de dokument som kunde omfattas av skyddet för journalistiska källor, skulle tillämpa processuella garantier som var analoga med dem som inrättats för att säkerställa skyddet för advokatsekretessen.

202. I skrivelsen av den 6 december 2023 bekräftade kommissionen inrättandet av en sådan metod. I punkt 14 i denna skrivelse angav kommissionen att den ”bekräftar att de dokument som kan röja journalistiska källor omfattas av ett särskilt skydd” och ”föreslår att processuella garantier som är analoga med dem som har inrättats för att säkerställa skyddet för advokatsekretessen ska tillämpas. I praktiken kan de personer som berördes av [det angripna beslutet] och som har ett presskort erhålla dokument som uppfyllde de kriterier som angavs i [det angripna beslutet], ange vilka uppgifter som omfattades av ett sådant skydd och lämna en redigerad version utan identifiering av de journalistiska källorna (eller, i annat fall, avlägsna dokumentet från handlingarna om det inte var möjligt att lämna in en icke-konfidentiell version). Då Lagardère är ansvarigt för att fullständigt och korrekt lämna in samtliga dokument som omfattas av [det angripna beslutet], ankommer det på detta bolag att lämna in resten av dokumenten och en sammanfattande tablå av vilken framgår vilken typ av uppgifter som har raderats eller vilka dokument som har avlägsnats från handlingarna”.

203. I punkt 14 i beslutet av den 24 januari 2024 återgav kommissionen de processuella garantier som skrivelsen av den 6 december 2023 innehöll och preciserade att denna skrivelse utgjorde en integrerad del av detta beslut.

204. Det kan konstateras att det, i motsats till vad sökandebolaget har påstått, framgår av handlingarna i målet att de aktuella processuella garantierna föreslogs av kommissionen redan den 6 oktober 2023 och att formella skriftliga försäkringar gavs sökandebolaget redan den 6 december 2023. Vidare har sökandebolaget tillräckligt bestritt dessa garantier inom ramen för denna grunds första del.

205. Följaktligen och mot bakgrund av att den frist som föreskrivs i beslutet av den 19 september 2023 först förlängdes till den 1 december 2023, sedan till den 7 februari 2024 (se punkterna 18 och 22 ovan), kan sökandens argument om vilket erinras i punkt 199 ovan inte godtas.

206. Vidare har sökandebolaget, i repliken, påpekat att de berörda garantierna först integrerades i det angripna beslutet genom beslutet av den 24 januari 2024. Vid förhandlingen anförde bolaget att kommissionen, genom att anta detta beslut, inte på ett giltigt sätt kunde ändra det angripna beslutet och att dess handlande var olämpligt för detta ändamål.

207. Även om en unionsrättsakts lagenlighet ska bedömas i förhållande till de faktiska och rättsliga omständigheter som rådde den dag då rättsakten antogs (se dom av den 17 december 2014, Si.mobil/kommissionen, T‑201/11, EU:T:2014:1096, punkt 64 och där angiven rättspraxis), måste sökandebolagets berättigade intresse icke desto mindre finnas vid den tidpunkt då talan väcks och bestå fram till domstolsavgörandet meddelas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2020, Izba Gospodarcza Producentów i Operatorów Urządzeń Rozrywkowych/kommissionen, C‑560/18 P, EU:C:2020:330, punkt 38 och där angiven rättspraxis). En grund till stöd för en talan om ogiltigförklaring inte kan upptas till sakprövning på grund av att det saknas ett berättigat intresse av att få saken prövad, när en ogiltigförklaring av den angripna rättsakten med stöd av nämnda grund inte kan medföra att sökanden når sådan framgång som eftersträvas, även om det antas att det skulle finnas fog för grunden (se dom av den 9 juni 2011, Evropaïki Dynamiki/BCE, C‑401/09 P, EU:C:2011:370, punkt 49 och där angiven rättspraxis). Det ankommer på sökanden att lägga fram bevis för sitt berättigade intresse av att få saken prövad (se dom av den 30 juni 2022, Camerin/kommissionen, C‑63/21 P, ej publicerad, EU:C:2022:516, punkt 50 och där angiven rättspraxis). Vidare ska det erinras om att eftersom brister i sakprövningsförutsättningarna utgör ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas, ankommer det på tribunalen att ex officio pröva huruvida sökanden fortfarande har ett berättigat intresse av att få det angripna beslutet ogiltigförklarat (se dom av den 21 december 2022, E. Breuninger/kommissionen, T‑525/21, EU:T:2022:835, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

208. I förevarande mål har sökandebolaget, till svar på åtgärderna för processledning, hävdat att till följd av antagandet av beslutet av den 24 januari 2024 bestod dess intresse av att bestrida att det finns processuella garantier för att skydda sekretessen avseende journalistiska källor inom ramen för den sjätte grundens andra del, dels i den mån kommissionen inte retroaktivt kunde radera de fel som påverkade det angripna beslutets lagenlighet, dels i den mån de föreskrivna garantierna vidare inte kunde förebygga varje inskränkning av skyddet för journalistiska källor. Sökandebolaget har i detta hänseende framfört nya argument som har till syfte att bestrida att de berörda garantierna är tillräckliga. Dessa nya argument, som framfördes för första gången i sökandebolagets svar på åtgärderna för processledning, ska avvisas enligt artikel 84.2 i rättegångsreglerna, eftersom de, som framgår av punkt 204 ovan, inte är grundade på nya rättsliga och faktiska omständigheter.

209. Dessutom gör inte dessa argument det möjligt att styrka att sökandebolaget har ett bestående berättigat intresse av att få saken prövad inom ramen för denna invändning. Sökandebolaget har exempelvis inte angett skälen till varför en ogiltigförklaring av det angripna beslutet skulle gynna det, i den mån kommissionen, som har påpekats ovan i punkterna 200–203 har infört garantier avseende skydd för journalistiska källor som har till syfte att svara på den oro som sökandebolaget har uttryckt i detta hänseende. I synnerhet återgav kommissionen, i beslutet av den 24 januari 2024, de processuella garantier som skrivelsen av den 6 december 2023 innehöll och preciserade att denna skrivelse utgjorde en integrerad del av detta beslut. Som sökandebolaget bekräftade vid förhandlingen, har det emellertid inte justerat sina yrkanden för att bestrida detta beslut, trots att kommissionen, genom skrivelse av den 25 januari 2024, informerade tribunalen om att beslutet av den 24 januari 2024 hade antagits och erbjöd sökandebolaget att justera sin talan på grundval av artikel 86 i rättegångsreglerna.

210. Sökandebolaget har således inte styrkt att det genom en ogiltigförklaring av det angripna beslutet på grundval av de argument som sammanfattas i punkt 199 ovan skulle kunna nå sådan framgång som eftersträvas, såsom krävs enligt ovan i punkt 207 nämnda rättspraxis.

211. Följaktligen kan talan inte bifallas på den fjärde grundens första del.

Den fjärde grundens andra del, avseende otillräckliga processuella garantier för att skydda journalistiska källor

212. Sökandebolaget har anfört att de processuella garantier som kommissionen informellt har föreslagit innebär att den inrättar en individuell granskning, för varje journalist, av de dokument som svarar på sökorden och skapar en förteckning över alla avlägsnade dokument. I förevarande mål framkommer genom de sökord som kommissionen har föreskrivit fler än 77 000 dokument, varav ett stort antal saknar samband med utredningens syfte. Följaktligen har kommissionen ålagt sökandebolaget en oproportionerlig arbetsbörda.

213. Sökandebolaget har, i detta hänseende, gjort gällande att kommissionen hade kunnat vidta mindre inkräktande åtgärder, bland annat genom att göra vissa sökord mer precisa, genom att binda samman dem med andra för att bättre avgränsa begäran och genom att individualisera sökorden utifrån de berörda personerna. Eftersom sådana preciseringar inte har gjorts och med beaktande av de korta frister som kommissionen har beviljat, är den möjlighet som journalisterna getts att avlägsna de dokument som de anser omfattas av sekretessen för deras källor artificiell och gör det inte möjligt att på ett effektivt sätt skydda deras rättigheter.

214. Kommissionen har bestritt sökandens argument.

215. Enligt artikel 11.1 i stadgan, med rubriken ”Yttrandefrihet och informationsfrihet” har var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.

216. De rättigheter som är stadfästa i artikel 11 i stadgan inte är några absoluta rättigheter, utan måste bedömas utifrån deras funktion i samhället (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2020, La Quadrature du Net m.fl., C‑511/18, C‑512/18 och C‑520/18, EU:C:2020:791, punkt 120 och där angiven rättspraxis).

217. Som framgår av artikel 52.1 i stadgan, erkänner denna att varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i denna stadga ska vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.

218. Det ska, i detta hänseende, erinras om att artikel 11 i stadgan utgör en av grundvalarna för ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle och ingår i de värden som unionen enligt artikel 2 FEU bygger på (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2016, Tele2 Sverige och Watson m.fl., C‑203/15 och C‑698/15, EU:C:2016:970, punkt 93).

219. Vidare följer av artikel 52.3 i stadgan att i den mån som denna stadga omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europakonventionen ska de ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen. Denna bestämmelse hindrar inte unionsrätten från att tillförsäkra ett mer långtgående skydd.

220. Vid tolkningen av artikel 11 i stadgan måste unionsdomstolarna således – som lägsta tillåtna skyddsnivå – beakta de motsvarande rättigheter som garanteras i artikel 10 i Europakonventionen, såsom de tolkats Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) (se dom av den 4 oktober 2024, Real Madrid Club de Fútbol, C‑633/22, EU:C:2024:843, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

221. Det ska i detta hänseende erinras om att Europadomstolen har slagit fast att ett tvingande föreläggande om att överlämna journalistiskt material som innehöll uppgifter som kunde göra det möjligt att identifiera journalistiska källor räckte för att konstatera att det aktuella föreläggandet skulle betraktas som ett ingrepp i utövandet av friheten att ta emot och sprida uppgifter, i den mening som avses i artikel 10.1 i Europakonventionen (Europadomstolens dom av den 14 september 2010, Sanoma Uitgevers B.V. Mot Nederländerna, CE:ECHR:2010:0914JUD003822403, § 72).

222. Europadomstolen har emellertid även slagit fast att det ingrepp i utövandet av yttrandefriheten som strategisk övervakning innebär inte kan kvalificeras som särskilt allvarlig när dessa övervakningsåtgärder inte är avsedda att avslöja journalistiska källor (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolens dom av den 29 juni 2006, Weber och Saravia mot Tyskland, CE:ECHR:2006:0629DEC005493400, § 151).

223. Mot bakgrund av ovan i punkt 222 nämnda rättspraxis, ska det påpekas att det angripna beslutet inte, som sådant, har till syfte att avslöja journalistiska källor, eftersom syftet med detta beslut är att inhämta upplysningar för att kontrollera huruvida Vivendi har åsidosatt skyldigheten att anmäla koncentrationen, skjuta upp genomförandet eller iaktta villkoren i samband med ett beslut genom vilket en koncentration förklaras vara förenlig med den inre marknaden. Uppgifter rörande journalistiska källor kommer endast, i avsaknad av föreskrivna processuella garantier, att avslöjas i förbigående. Av detta följer att den begränsning av utövandet av yttrandefriheten som det angripna beslutet innebär inte kan kvalificeras som särskilt allvarlig.

224. Sökandebolaget har inte anfört några invändningar avseende de krav som föreskrivs i artikel 52.1 i stadgan och har inte bestritt kommissionens påstående att inrättandet av de processuella garantier som angavs i skrivelsen av den 6 december 2023 och återgavs i beslutet av den 24 januari 2024 (se punkterna 202 och 203 ovan), som helhet, kommer att skydda sekretessen för journalistiska källor, eftersom journalisterna kommer att kunna granska de dokument som svarar på de kriterier som anges i det angripna beslutet, identifiera de uppgifter som omfattas av ett sådant skydd och överlämna en redigerad version i vilken identifieringen av de journalistiska källorna har tagits bort eller, i annat fall, avlägsna dokumentet från handlingarna om det inte är möjligt att överlämna en icke-konfidentiell version.

225. Sökandebolaget har nämligen endast anfört att de processuella garantier som har till syfte att skydda sekretessen för journalistiska källor medför en orimlig arbetsbörda. Dessa processuella garantier är således ”artificiella” och gör det inte möjligt att på ett effektivt sätt skydda de berörda journalisternas rättigheter.

226. Det ska, i detta hänseende, påpekas att det framgår av Europadomstolens praxis att garantierna ska tillämpas på ett konkret och effektivt sätt och inte teoretiskt och illusoriskt, bland annat mot bakgrund av det stora antal digitala dokument och e‑postmeddelanden som registrerats (se, analogt, Europadomstolens dom av den 2 april 2015, Vinci Construction och GTM Génie Civil et Services mot Frankrike, CE:ECHR:2015:0402JUD006362910, § 75 och där angiven rättspraxis).

227. I förevarande mål har sökandebolaget gjort gällande att 14 personer måste granska 77 000 dokument, det vill säga 5 500 dokument per person i genomsnitt och att arbetsbördan som denna uppgift för varje journalist medför är betydande. Det ska emellertid påpekas att sökandebolaget inte har lämnat någon indikation på den arbetsbörda som det skulle innebära att upprätta en tablå med en detaljerat översikt över karaktären av de uppgifter som raderats och de dokument som avlägsnats från handlingarna. Under dessa omständigheter gör sökandebolagets argument, avseende en betydande arbetsbörda till följd av det angripna beslutet, inte det möjligt att visa att de garantier som inrättats är teoretiska och illusoriska, i den mening som avses i Europadomstolens ovan i punkt 226 nämnda praxis.

228. Av detta följer att, i motsats till vad sökandebolaget har hävdat, är de uppgifter som måste utföras för att genomföra de processuella garantier som har till syfte att skydda journalistiska källor inte av sådan omfattning att dessa garantier är ”artificiella”, teoretiska eller illusoriska och att de inte skulle innebära ett effektivt skydd för journalisternas rätt att skydda sina källor.

229. Vidare framgår av handlingarna in målet att sökandebolaget, på eget initiativ, har föreslagit att de dokument som kan avslöja en journalistisk källa helt ska uteslutas från det angripna beslutets tillämpningsområde för det fall bolaget inte har varit i stånd att erhålla de berörda journalisternas samtycke (se punkt 200 ovan).

230. Slutligen ska argumentet att kommissionen borde ha gjort vissa sökord mer precisa genom att binda samman dem med andra sökord i syfte att bättre avgränsa sin begäran och individualisera sökorden utifrån de berörda personerna bedömas inom ramen för den sjätte grundens andra del.

231. Följaktligen kan talan inte bifallas på den fjärde grundens andra del eller på den fjärde grunden som helhet.

Den femte grunden, avseende ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen

232. Sökandebolaget har gjort gällande att det angripna beslutet åsidosätter rättssäkerhetsprincipen genom att det inte är i stånd att förstå räckvidden av den skyldigheter som följer av detta beslut, eller vidta nödvändiga åtgärder för att rätta sig efter detta.

233. Inhämtandet av Lagardère-koncernens anställdas personuppgifter utgör ett åsidosättande av respekten för deras privatliv, som medför att sökandebolaget riskerar en straffrättslig påföljd. Eftersom det angripna beslutet tvingar sökandebolaget att vidta olagliga åtgärder, åsidosätter det rättssäkerhetsprincipen.

234. Vidare har kommissionen inte gett någon konsekvent definition av begreppet dokument, som är ett centralt begrepp i det angripna beslutet. ”Dokumenten” utgörs av ”alla digitala filer som ägs, innehas eller kontrolleras av Lagardère”, men detta begrepp omfattar dokument som finns i de berörda personernas ”privata och/eller personliga e‑postlådor” och ”privata och/eller personliga mobiltelefoner och surfplattor”, vilka varken ägs, innehas eller kontrolleras av Lagardère-koncernen.

235. I övrigt ålägger det angripna beslutet sökandebolaget att bekräfta att svaret på begäran om upplysningar ”innehåller alla dokument som svarar på denna begäran” och att de dokument som överlämnas är ”uppriktiga, riktiga och fullständiga”. Kommissionen har emellertid, i sin svarsinlaga, hänvisat till en mindre sträng standard, enligt vilken sökandebolaget endast har en skyldighet att göra ”rimliga ansträngningar” för att svara på det angripna beslutet.

236. Kommissionen har bestritt sökandebolagets argument.

237. Rättssäkerhetsprincipen, som är en allmän princip inom unionsrätten, syftar till att säkerställa förutsebarheten rörande de situationer och rättsliga relationer som omfattas av unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 februari 1996, Duff m.fl./kommissionen, C‑63/93, EU:C:196:51, punkt 20). Denna princip ställer krav på att en rättsakt som medför rättslig verkan ska vara klar och precis, så att den berörde på ett otvetydigt sätt kan känna till sina rättigheter och skyldigheter och vidta åtgärder i enlighet därmed (se dom av den 1 oktober 1998, Langnese-Iglo/kommissionen, C‑279/95 P, EU:C:1998:447, punkt 78 och där angiven rättspraxis, och dom av den 14 mars 2014, Cemex m.fl./kommissionen, T‑292/11, ej publicerad, EU:T:2014:125, punkt 141 och där angiven rättspraxis).

238. Det kan inledningsvis, beträffande att sökandebolaget har påstått att de dokument som har sparats i personliga kommunikationsverktyg och kommunikationsappar varken ägs, innehas eller kontrolleras av detta bolag, konstateras att detta argument, i huvudsak, motsvarar det argument som tribunalen har underkänt inom ramen för den första och den tredje grunden, om att sökandebolaget inte är i stånd att bereda sig tillgång till vissa uppgifter som kommissionen har begärt.

239. Dessutom ska det erinras om att den omständigheten att vissa aspekter av det angripna beslutet skulle kunna ge upphov till tolkningsfrågor inte kan anses medföra en sådan tvetydighet att tribunalen måste dra slutsatsen att det föreligger ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen som påverkar detta besluts lagenlighet (se, analogt, dom av den 14 mars 2014, Holcim (Deutschland) och Holcim/kommissionen, T‑293/11, ej publicerat, EU:T:2014:127, punkt 93).

240. Detta är fallet beträffande tolkningen av begreppet dokument. Under förutsättning att det angripna beslutet faktiskt är tvetydigt i detta hänseende, kan kommissionen ändå inte på ett giltigt sätt klandra sökandebolaget för att ha lämnat otillräckliga svar vilket skulle kunna bero på att kommissionens egna frågor varit otydliga. Kommissionen har dessutom, i sin svarsinlaga, bekräftat att det angripna beslutet kräver att de upplysningar som sökandebolaget lämnar enligt dess vetskap är uppriktiga, riktiga och fullständiga. Detta är omständigheter som ska beaktas inom ramen för en eventuell talan mot ett beslut som ålägger böter eller vite enligt artikel 14.1 c respektive artikel 15.1 a i förordning nr 139/2004 (se, analogt, dom av den 14 mars 2014, Holcim (Deutschland) och Holcim/kommissionen, T‑293/11, ej publicerad, EU:T:2014:127, punkt 94).

241. När det gäller sökandebolagets påståenden om att det angripna beslutet tvingar det att vidta olagliga åtgärder, eller inte tillräckligt skyddar de dokument som omfattas av sekretessen för journalistiska källor, ska det påpekas att dessa omständigheter inte beror på bristande preciseringar eller otydlighet i det angripna beslutet. Av detta följer att dessa påståenden är irrelevanta inom ramen för en grund avseende åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen.

242. Detsamma gäller beträffande sökandebolagets påstående att kommissionen, i sin svarsinlaga, hänvisat till en mindre sträng standard.

243. Följande kan talan inte bifallas på den femte grunden.

Den sjätte grunden, avseende åsidosättande av proportionalitetsprincipen och principen om skydd mot godtyckliga eller oproportionerliga ingrepp av offentliga organ på en persons privata verksamhetsområde

244. Genom denna grund, som utgörs av två delar, har sökandebolaget gjort gällande att det angripna beslutet åsidosätter proportionalitetsprincipen och principen om skydd mot godtyckliga eller oproportionerliga ingripanden av offentliga organ på en persons privata verksamhetsområde, genom att detta beslut går längre än vad som är nödvändigt för att uppnå det mål som eftersträvas med kommissionens utredning. Det rör sig, för det första om det rättsliga instrument som valts, för det andra om omfattningen av upplysningar som begärs och för det tredje om den föreskrivna fristen för att svara på begäran. Sökandebolaget har även anfört att det angripna beslutet inte är grundat på något tillräckligt allvarligt indicium som understöder kommissionens misstankar om överträdelser.

Upptagande till sakprövning av invändningen om att det saknas tillräckligt allvarliga indicier till grund för det angripna beslutet

245. Kommissionen har gjort gällande att invändningen, som gjordes för första gången i repliken, om att det angripna beslutet inte är grundat på tillräckligt allvarliga indicier för att misstänka en överträdelse av bestämmelserna i förordning nr 139/2004, inte kan tas upp till sakprövning.

246. Sökandebolaget har gjort gällande att preciseringen av vilka indicier som lett kommissionen att misstänka en överträdelse, som nämns i den del som har rubriken ”De relevanta omständigheternas kronologiska ordning” i svarsinlagan, berättigar att dessa indicier anges i repliken.

247. Enligt artikel 84.1 i rättegångsreglerna får nya grunder inte åberopas under rättegången, såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under rättegången, eller utgör en utvidgning av en grund som tidigare, direkt eller indirekt, åberopats i den ansökan genom vilken talan väcktes och som har ett nära samband med denna grund (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2020, HeidelbergCement och Schwenk Zement/kommissionen, T‑380/17, EU:T:2020:471, punkt 87 (ej publicerad) och där angiven rättspraxis).

248. Begreppet grund, i den mening som avses i artikel 84.1 i rättegångsreglerna, har tolkats brett och omfattar även invändningar (dom av den 29 november 2018, Spanien/kommissionen, T‑459/16, ej publicerad, EU:T:2018:857, punkt 25) och argument (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2019, Silver Plastics och Johannes Reifenhäuser/kommissionen, T‑582/15, ej publicerad, EU:T:2019:497, punkt 198).

249. Det kan konstateras att den omständigheten att kommissionen i sin svarsinlaga, mer detaljerat än i det angripna beslutet, preciserade skälen till varför den hade beslutat att utreda de presumerade överträdelserna kan inte anses motivera att denna nya invändning görs. Det fanns nämligen ingenting som hindrade sökandebolaget från att göra denna invändning i ansökan, vilket det inte gjorde. Vidare har sökandebolaget påstått att denna invändning utgör en utvidgning av en grund som anförts tidigare.

250. Av detta följer att invändningen att det angripna beslutet inte är grundat på tillräckligt allvarliga indicier inte bygger på rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit under förfarandet. Den kan således inte tas upp till sakprövning.

251. Mot denna bakgrund är sökandebolagets begäran som framförts inom ramen för denna nya invändning, som avser antagandet av åtgärder för processledning för att göra det möjligt för tribunalen att kontrollera huruvida kommissionen innehade tillräckligt allvarliga indicier för att berättiga det angripna beslutet, irrelevant.

Den sjätte grundens första del, avseende att det rättsliga instrument som valts är oproportionerligt

252. Sökandebolaget har anfört att kommissionens omedelbara val att anta ett beslut enligt artikel 11.3 i förordning nr 139/2014, i stället för en enkel begäran enligt artikel 11.2 i samma förordning, är oproportionerligt. I den aktuella situationen hade en enkel begäran om upplysningar varit tillräcklig.

253. Sökandebolaget har upprepat de argument som sammanfattas i punkterna 57 och 58 ovan och understrukit att åsidosättandet av proportionalitetsprincipen är än mer allvarligt då kommissionen, den 20 september, 2023, riktade en begäran om upplysningar till bolaget i samband med ämnen som är näst intill identiska med dem som har angetts i det angripna beslutet.

254. Kommissionen har bestritt sökandebolagets argument.

255. När det gäller användningen av en begäran om upplysningar genom beslut grundat på artikel 11.3 i förordning nr 139/2004, i stället för en enkel begäran om upplysningar grundad på artikel 11.2 i förordning nr 139/2004, följer av artikel 11.1 i förordning nr 139/2004 att kommissionen har rätt att begära upplysningar ”genom en enkel begäran eller genom beslut”. Denna bestämmelse föreskriver inte att ett beslut ska föregås av en enkel begäran.

256. Kommissionen har nämligen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid tillämpningen av artiklarna 11, 14 och 15 i förordning nr 139/2004 (dom av den 4 oktober 2024, thyssenkrupp/kommissionen, C‑581/22 P, EU:C:2024:821, punkt 380).

257. Det framgår av fast rättspraxis att det enligt proportionalitetsprincipen, som ingår bland unionsrättens allmänna rättsprinciper, krävs att institutionernas rättsakter inte går utöver gränserna för vad som är lämpligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med reglerna i fråga, varvid gäller att man när det finns flera lämpliga åtgärder att välja mellan skall använda sig av den åtgärd som är den minst betungande och att vållade olägenheter inte får vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (se dom av den 12 juli 2001, Jippes m.fl., C‑189/01, EU:C:2001:420, punkt 81 och där angiven rättspraxis).

258. Valet mellan en enkel begäran om upplysningar och ett beslut ska ske med beaktande av behovet av en lämplig utredning, med hänsyn till särdragen i det enskilda fallet (se, analogt, dom av den 14 mars 2014, Holcim (Deutschland) och Holcim/kommissionen, T‑293/11, ej publicerad, EU:T:2014:127, punkt 84 och där angiven rättspraxis).

259. I förevarande mål förefaller det, mot bakgrund av den mängd upplysningar som ska samlas in och sammanställas och behovet av en adekvat undersökning samt betydelsen av de presumerade överträdelserna, varken olämpligt eller orimligt, i förhållande till utredningens behov, att kommissionen beslutade att använda ett beslut att begära upplysningar. Ett sådant beslut tillåter den nämligen, såsom har påpekats i punkt 61 ovan, att ålägga sökandebolaget sanktioner för det fall det översänder ofullständiga uppgifter eller lämnar dessa efter att den fastställda fristen har gått ut.

260. Vidare kräver begäran om upplysningar av den 20 september 2023 endast att sökanden lämnar förklaringar avseende ett begränsat antal händelser och omständigheter. Enbart den omständigheten att begäran om upplysningar av den 20 september 2023 avsåg ämnen liknande dem som fastställts i det angripna beslutet innebär inte att sökandebolaget översänder upplysningar som redan innehas av kommissionen, eftersom detta beslut grundar sig på precisa kriterier som inte angavs i denna tidigare begäran.

261. Slutligen godtar tribunalen inte sökandens argument att användningen av ett beslut i stället för en enkel begäran är oproportionerlig i den mån det har samarbetat med kommissionen inom ramen för det förfarande som inletts inom ramen för kontrollen av koncentrationerna. Det räcker nämligen att erinra om att förfarandet för prövning av huruvida en koncentration är förenligt med den inre marknaden skiljer sig från utredningsförfarandet som har till syfte att fastställa en överträdelse av bestämmelserna i förordning nr 139/2004.

262. Av detta följer att kommissionen inte har åsidosatt proportionalitetsprincipen genom att använda ett beslut enligt artikel 11.3 i förordning nr 139/2004 i stället för en enkel begäran enligt artikel 11.2 i samma förordning.

263. Följaktligen kan talan inte bifallas på den sjätte grundens första del.

Den sjätte grundens andra del, avseende att de upplysningar som begärts är oproportionerliga

264. Genom den sjätte grundens andra del, som innehåller sex invändningar, har sökandebolaget, i huvudsak, önskat visa att olika aspekter av det angripna beslutet åsidosätter proportionalitetsprincipen då det innebär att sökandebolaget åläggs en oproportionerlig arbetsbörda i förhållande till vad som krävs för kommissionens utredning.

– Inledande anmärkningar

265. Det ska erinras om att proportionalitetsprincipen, som ingår bland unionsrättens allmänna principer, innebär att unionsinstitutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med bestämmelserna i fråga. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska emellertid den åtgärd väljas som är minst ingripande och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (se dom av den 12 december 2012, Electrabel/kommissionen, T‑332/09, EU:T:2012:672, punkt 279 och där angiven rättspraxis).

266. Enligt fast rättspraxis har det företag som en undersökningsåtgärd avser en skyldighet att aktivt samarbeta, vilken innebär att det ska ställa all information avseende föremålet för utredningen till kommissionens förfogande (se dom av den 9 april 2019, Qualcomm och Qualcomm Europe/kommissionen, T‑371/17, ej publicerad, EU:T:2019:232, punkt 119 och där angiven rättspraxis).

267. Det ska emellertid understrykas att kommissionen i sitt utövande av denna befogenhet ska iaktta, bland annat, proportionalitetsprincipen. En skyldighet som åläggs ett företag att lämna en upplysning får nämligen inte utgöra en oproportionerlig arbetsbörda för detta i förhållande till vad som krävs för utredningen (se dom av den 9 april 2019, Qualcomm och Qualcomm Europe/kommissionen, T‑371/17, ej publicerad, EU:T:2019:232, punkt 120 och där angiven rättspraxis).

268. Enbart den omständigheten att en begäran om upplysningar medför en betydande arbetsbörda för företaget räcker emellertid inte, i sig, för att visa att den är oproportionerlig i förhållande till vad som är krävs för utredningen bland annat i samband med de presumtioner om överträdelse som kommissionen avser kontrollera och med omständigheterna i det aktuella förfarandet (se dom av den 9 april 2019, Qualcomm och Qualcomm Europe/kommissionen, T‑371/17, ej publicerad, EU:T:2019:232, punkt 121 och där angiven rättspraxis).

269. Av rättspraxis framgår även att med hänsyn till den omfattande undersökningsbefogenhet som kommissionen har enligt förordning nr 139/2004, ankommer det på denna att bedöma om en upplysning är nödvändig för att upptäcka en överträdelse av konkurrensreglerna (se, analogt, dom av den 28 januari 2021, Qualcomm och Qualcomm Europe/kommissionen, C‑466/19 P, EU:C:2021:76, punkt 69 och där angiven rättspraxis). Vidare kan det inte krävas att kommissionen måste känna till innehållet i de handlingar som begärs och deras betydelse för undersökningen innan de begär några upplysningar (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 22 mars 2012, Slovak Telekom/kommissionen, T‑458/09 och T‑171/10, EU:T:2012:145, punkt 55).

270. Även om kommissionen redan förfogar över indicier, eller bevis för att en överträdelsen föreligger, kan den med fog anse de nödvändigt att begära ytterligare upplysningar som gör det möjligt för den att få en bättre uppfattning om omfattningen av överträdelsen, dess varaktighet och vilka företag som är inblandade i den (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 28 januari 2021, Qualcomm och Qualcomm Europe/kommissionen, C‑466/19 P, EU:C:2021:76, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

271. När det gäller unionsdomstolens kontroll av kommissionens bedömning av huruvida en upplysning är nödvändig, har domstolen slagit fast att frågan huruvida upplysningarna är nödvändiga ska bedömas i förhållande till det syfte som anges i begäran om upplysningar, det vill säga misstankar om överträdelser som kommissionen avser att kontrollera. Kravet på samband mellan begäran om upplysningar och den misstänkta överträdelsen är uppfyllt om kommissionen, vid tidpunkten för begäran, rimligen kan anta att denna upplysning kan bidra till att kommissionen kan fastställa förekomsten av denna överträdelse (se, analogt, dom av den 28 januari 2021, Qualcomm och Qualcomm Europe/kommissionen, C‑466/19 P, EU:C:2021:76, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

272. Eftersom frågan huruvida upplysningarna är nödvändiga ska bedömas i förhållande till det syfte som angetts i begäran om upplysningar, ska syftet anges tillräckligt precist. Om detta inte görs är det omöjligt att avgöra om upplysningarna är nödvändiga och unionsdomstolen kan inte utföra sin prövning (se, analogt, dom av den 10 mars 2016, Schwenk Zement/kommissionen, C‑248/14 P, ej publicerad, EU:C:2016:150, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

273. Sökandebolagets argument ska bedömas mot bakgrund av den rättspraxis som anges i punkterna 265–272 ovan. Det ska, i detta hänseende, påpekas att sökandebolaget inte har bestritt att det syfte som nämns i begäran om upplysningar har angetts tillräckligt precist i det angripna beslutet.

– Den första invändningen, avseende överlappning av ämnen och sökord

274. Genom sin första invändning, har sökandebolaget anfört att begäran att lämna in alla dokument som ”förberetts och/eller mottagits och/eller skickats och/eller innehafts av de berörda personerna” i samband med antagandet av besluten avseende vissa ämnen är oproportionerlig i förhållande till utredningens behov och medför en orimlig arbetsbörda för bolaget. Det tvingas nämligen att träffa de berörda personerna individuellt för att ta upp ämnena och fastställa sökord utöver dem som redan har angetts i det angripna beslutet. Kommissionen har för övrigt inte svarat på den oro som sökandebolaget har uttryckt i detta hänseende.

275. Kommissionen har bestritt sökandebolagets argument.

276. Inledningsvis ska det påpekas att sökandebolaget inte har bestritt kommissionens påstående att ämnena tjänar till att garantera att den sökning som gjorts genom nyckelord är fullständig. Således kan det inte med framgång påstå att kommissionen själv hade kunnat fastställa en mindre tvingande metod, genom att ange andra sökord, eftersom angivelse av ytterligare sökord beror på vilket mervärde de berörda personerna kan bidra med. Således har sökandebolaget inte styrkt att det finns en mindre tvingande metod för att fastställa vilka dokument som är nödvändiga för utredningen.

277. Vidare har sökandebolaget inte på något sätt bekräftat påståendet att kravet på att höra de berörda personerna, oavsett om det är i syfte att fastställa ytterligare sökord eller att på ett alternativt sätt svara på denna aspekt av det angripna beslutet, skulle ålägga det en oproportionerlig eller orimlig arbetsbörda.

278. Följaktligen kan den först invändningen inte godtas.

– Den andra invändningen, avseende att kretsen av berörda personer är oproportionerlig

279. Sökandebolaget har, genom den andra invändningen, gjort gällande att kommissionens begäran om att det ska lämna in dokument från alla föregångare och efterträdare till de personer som har identifierats med namn på alla positioner som de innehaft under den berörda perioden innebär att ytterligare 20 personer berörs av det angripna beslutet, trots att fyra av dessa personer helt saknar samband med utredningens syfte.

280. Det angripna beslutet är således oproportionerligt, särskilt eftersom kommissionen förfogade över uppgifter som gjorde det möjligt för den att framställa en mer avgränsad begäran, genom att begära att sökandebolaget endast skulle överlämna dokumenten från föregångare och efterträdare till de i detta beslut med namn identifierade personer som skulle ha kunnat delta i antagandet av de beslut som den är intresserad av.

281. Kommissionen har bestritt detta argument.

282. I förevarande mål framgår det av skäl 6 i det angripna beslutet att dess syfte är att erhålla upplysningar i syfte att göra det möjligt för kommissionen att bedöma huruvida Vivendi har utövat ett avgörande inflytande över Lagardère som kan innebära ett åsidosättande av anmälningsskyldigheter och skyldigheten att skjuta upp genomförandet samt underlåtelse att uppfylla skyldigheter, i strid med bestämmelserna i artiklarna 4.1 och 7.1 i förordning nr 139/2004.

283. Det ska inledningsvis påpekas att sökandebolaget, inom ramen för denna invändning, inte har ifrågasatt att de dokument som skickats eller mottagits av de 15 personer som har identifierats med namn i det angripna beslutet är relevanta. Sökandebolaget har inte heller bestritt att de fyra personer som, enligt detta bolag, inte har något samband med de enheter som är föremål för utredningen hade strategiska positioner inom Lagardère-koncernen, bland annat i dotterbolag som omfattades av Vivendis förvärv.

284. Således har sökandebolaget inte styrkt att kommissionen inte rimligen kunde anta att dessa personers dokument skulle vara av sådan art att de kunde hjälpa den att fastställa huruvida de misstänkta överträdelserna av förordning nr 139/2004 förelåg. Vidare har sökandebolaget inte styrkt att det skulle finnas en mindre tvingande metod för att identifiera de för utredningen nödvändiga dokumenten, eller vilken arbetsbörda det skulle innebära att eftersöka dokument från de fyra personer som inte, enligt bolaget, har något samband med utredningens syfte.

285. Av detta följer att sökandebolaget inte har styrkt att det angripna beslutet är oproportionerligt genom att det ålägger det att överlämna dokument från föregångarna och efterträdarna till de med namn identifierade personerna.

286. Följaktligen kan den andra invändningen inte godtas.

– Den tredje invändningen, avseende att sökorden är oproportionerliga

287. Genom den tredje invändningen, har sökandebolaget gjort gällande att otydligheten i vissa sökord och det sätt på vilket de ska tillämpas leder till att ett orimligt stort antal dokument ska samlas in, vilka inte har något samband med syftet med kommissionens utredning.

288. Den oproportionerliga karaktären av dessa sökord illustreras av den mängd dokument som svarar på varje kombination av sökord. Den arbetsbörda som sökandebolaget ålagts är orimlig, eftersom den sortering som krävs för att identifiera kommunikation mellan advokat och klient, känsliga personuppgifter och, i förekommande fall, dokument som kan avslöja journalistiska källor är än mer tidskrävande ju större antal dokument som berörs. Kommissionen hade kunnat välja en rimligare åtgärd, utan att detta skulle ha påverkat målet med utredningen. Den skulle exempelvis ha kunnat ange ytterligare sökord eller fastställa en kortare period än de berörda perioden, bland annat för de beslut som är föremål för utredningen avseende personers avgång eller ankomst, valet av tidningars förstasidor eller specifika projekt eller händelser.

289. Vidare är det oproportionerligt att begära att sökandebolaget till kommissionen ska överlämna en hel kedja av e‑postmeddelanden, en SMS-konversation eller snabbmeddelanden för hela den berörda perioden, så snart ett enda meddelande i denna konversation svarar på det angripna beslutet eller sökorden förekommer på olika ställen i konversationen.

290. Kommissionen har bestritt dessa argument.

291. Sökandebolaget har angett ett konkret exempel till stöd för argumentet att tillämpningen av sökorden på alla de berörda personernas uppgifter varken är nödvändigt eller den minst tvingande åtgärd som kommissionen hade kunnat vidta. Sökandebolaget har gjort gällande att eftersom inget sökord har någon anknytning till föregångaren till den person som nämns i punkt II.4 i b i bilagan till det angripna beslutet eller vederbörandes position i Lagardère, leder tillämpningen av åtgärden på personens data nödvändigtvis fram till dokument som helt saknar samband med utredningen.

292. Sökandebolaget har emellertid inte bestritt att sökorden har samband med den person som nämns i punkt II.4 b i bilagan till det angripna beslutet.

293. Även om sökandebolaget har bestritt nödvändigheten, i betydelsen samband mellan begäran om upplysningar och den misstänkta överträdelsen, av vissa sökord, har det i ansökan nöjt sig med att påstå att en tillämpning av dessa ord leder fram till ett stort antal dokument utan samband med utredningen. Sökandebolaget har inte visat att det finns sökord som är lämpligare för att uppfylla de legitima mål som eftersträvas med det angripna beslutet. Under dessa omständigheter kan sökandebolaget inte anses ha styrkt att dessa sökord inte är nödvändiga.

294. Vad gäller argumentet att kommissionen inte har lämnat någon uppgift som gör det möjligt att misstänka att Vivendi var inblandat i att den person som nämns i punkt II.4 n i bilagan till det angripna beslutet, i april 2020, kom in i Lagardère, när Vivendi endast ägde 1 procent av sökandebolaget, ska det påpekas att det framgår av svarsinlagan att kommissionen förfogar över indicier på att denna persons övergång var knuten till en planerad företagskoncentration. Av detta följer att sökandebolaget inte har styrkt att dessa sökord inte var nödvändiga.

295. Sökandebolagets argument om att det finns åtgärder som är lika lämpliga men mindre tvingande för att uppfylla de legitima mål som eftersträvas med utredningen är otydliga och inte tillräckligt styrkta.

296. För det första har sökandebolaget, även om det påstått att kommissionen hade kunnat välja en mindre tvingande åtgärd utan att detta äventyrar utredningens syfte, endast identifierat en kombination av sökord som, enligt detta bolag, hade kunnat ersätta de sökord som föreskrivs i det angripna beslutet. Det rör sig om ett tillägg av ”CNews”, som är namnet på en nyhetskanal i Frankrike, sökordet ”[del av ett efternamn] OR [del av ett efternamn] * OR NS”. Sökandebolaget har emellertid inte angett skälen till varför ett tillägg av ordet ”CNews” skulle utgöra en lika lämplig, men mindre tvingande, åtgärd för att uppnå målet med kommissionens utredning.

297. För det andra, beträffande påståendet att kommissionen hade kunnat individualisera förteckningen över sökord, såsom den hade gjort i begäran om upplysningar av den 5 december 2022, ska det påpekas att, till skillnad från det angripna beslutet, hade nämnda beslut antagits inom ramen för godkännandet av den planerade koncentrationen. Vidare kan det konstateras att sökandebolaget inte hade lämnat några ytterligare förklaringar till de sökord som det ansåg lämpliga.

298. För det tredje, beträffande tillämpningen av sökorden ”[förnamn]” och ”[efternamn]”, kombinerade med ordet ”Vivendi”, kan inte den omständigheten att den person som nämns i punkt II.4 b i bilagan till det angripna beslutet sitter i styrelsen tillsammans med en representant för Vivendi anses styrka att det finns en annan åtgärd, som också är lämplig, för att uppnå målen med utredningen. Detsamma gäller beträffande påståendet att en tillämpning av en kombination av sökord avseende vissa av de berörda personernas ankomster, anställningar eller utnämningar i deras egna dokument leder till att identifiera dessa personers samtliga dokument i vilka ankomst, anställning eller utnämning avseende vilken person som helst till vilken position som helst ska undersökas.

299. För det fjärde kan påståendet att det skulle vara oproportionerligt att kräva att sökandebolaget tillhandahåller en hel kedja av kommunikationer så snart ett enda meddelande i denna konversation svarar på sökord inte godtas. Sammanhanget kring en upplysning kan nämligen underlätta kommissionens förståelse och klargöra huruvida den är relevant för utredningen.

300. För det femte har sökandebolaget hävdat att en tillämpning av vissa sökord på hela den berörda perioden är oproportionerligt. Detta påstående kan inte godtas, eftersom det av det angripna beslutet bland annat framgår att kommissionen har undersökt ett urval av alla förstasidor av Paris Match och JDD-Magazine och inte bara de som motsvarade dessa datum.

301. Vad gäller avgångar och ankomster beträffande de personer som identifierats i punkt III.6 d i bilagan till det angripna beslutet och de exakta händelserna, såsom det planerade anbudet på det amerikanska förlaget Simon & Schuster och tvisten Margot, är det visserligen inte uteslutet att tillämpningen av dessa sökord hade kunnat begränsas till en specifik period, som hade kunnat vara kortare än den berörda perioden. Sökandebolaget har emellertid underlåtit att vid tribunalen precisera vilken omfattning denna alternativa period skulle ha och vilken inverkan det föreslagna synsättet skulle få på den mängd dokument som skulle begäras och således på bolagets arbetsbörda.

302. Följaktligen kan den tredje invändningen inte godtas.

– Den fjärde invändningen, avseende att begäran om att överlämna samtliga kommunikationer mellan vissa av de berörda personerna är oproportionerlig

303. Sökandebolaget har, genom den fjärde invändningen, gjort gällande att det är oproportionerligt att begära att samtliga kommunikationer som ägt rum under den berörda perioden mellan de personer som nämns i punkt II.4 a och c i bilagan till det angripna beslutet ska tillhandahållas, eftersom den övervägande merparten av deras kommunikationer saknar samband med utredningens syfte.

304. Enligt sökandebolaget hade kommissionen kunnat välja en mindre tvingande åtgärd, genom att avgränsa denna begäran genom sökord, vilket skulle ha lett till att identifiera 765 dokument i stället för 4 939.

305. Kommissionen har bestritt sökandebolagets argument.

306. Det framgår av handlingarna i målet att den person som nämns i punkt II.4 a i bilagan till det angripna beslutet är styrelseordförande i ett dotterbolag till Lagardère. Detta är ett bolag som ingår i verksamhetspolen news inom Lagardère-koncernen och den person som nämns i punkt II.4 c i bilagan till detta beslut är verkställande direktör i ett annat av Lagardères dotterbolag, vilket är ett bolag som ingår i verksamhetspolen radio. Vidare framgår av skäl 7 i det angripna beslutet (se punkt 9 ovan) att kommissionens utredning rör, bland annat, de audiovisuella enheternas program, radions programutbud, journalisters tillsättningar och avgångar inom publikationerna och tidningars redaktionella val. De båda berörda personerna är medlemmar av Lagardères verkställande kommitté.

307. Det ska, såsom kommissionen har gjort, påpekas att de personer som nämns i punkt II.4 a och c i bilagan till den angripna beslutet har höga positioner inom en verksamhet som är väsentlig för kommissionens utredning. De begärda dokumenten är således nödvändiga och lämpliga i den mening som anges i punkt 271 ovan.

308. Detta konstaterande påverkas inte av sökandebolagets påstående om att det inte har någon skyldighet att, bland 4 939 dokument, identifiera kommunikationer mellan advokat och klient samt känsliga personuppgifter. Det ska, i detta hänseende, erinras om att den omständigheten att sökandebolaget har en skyldighet att tillhandahålla ett stort antal dokument inte kan påverka att dessa dokument är nödvändiga för kommissionens utredning. Även om det antas att den arbetsbörda som denna aspekt av det angripna beslutet medför är betydande, har sökandebolaget inte styrkt att den är oproportionerlig i förhållande till utredningens behov eller att det finns en mindre tvingande metod för att uppfylla målen med denna. Vidare föreskriver det angripna beslutet processuella garantier i syfte att skydda kommunikationerna mellan advokat och klient samt känsliga personuppgifter.

309. Av detta följer att den fjärde invändningen inte kan godtas.

– Den femte invändningen, avseende att den berörda perioden är oproportionerlig

310. Genom den femte invändningen, har sökandebolaget gjort gällande att den berörda perioden är oproportionerlig på grund av att den börjar den 1 januari 2020 och inte den 30 juni 2021. Den planerade koncentrationen meddelades först i september 2021, det vill säga ett år och nio månader efter det datum då den period som kommissionen har angett hade börjat, det vill säga den 1 januari 2020. Vidare avser de ämnen som är av intresse för kommissionen händelser som hade ägt rum tidigast under sommaren 2021.

311. Kommissionen har bestritt sökandebolagets argument.

312. Det ska erinras om att förordning nr 139/2004 ålägger kommissionen att säkerställa att en koncentration med gemenskapsdimension inte genomförs, i strid med artikel 7 i förordning nr 139/2004, innan den har anmälts och godkänts.

313. Det framgår av punkt 84 ovan att syftet med kommissionens utredning är att inhämta upplysningar för att kunna bedöma huruvida Vivendi har utövat ett avgörande inflytande över Lagardère som kan innebära ett åsidosättande av anmälningsskyldigheter och/eller ett åsidosättande av skyldigheten att skjuta upp genomförandet.

314. Mot bakgrund av att Vivendis första förvärv av aktier i Lagardère ägde rum i mars 2020, kunde kommissionen, vid det datum då den antog det angripna beslutet, rimligen anta att upplysningarna avseende den period som började den 1 januari 2020 kunde hjälpa den att fastställa huruvida denna överträdelsen förelåg, bland annat genom att dessa upplysningar skulle underlätta förståelsen av de samlade händelserna och det sammanhang i vilket de inträffat. Vidare framgår av handlingarna i målet att kommissionen utreder nomineringen, i mars 2020, av den person som nämns i punkt III.7 b i bilagan till det angripna beslutet till Lagardères ledningsorgan och flytten av den person som nämns i punkt II.4 n i bilagan till det angripna beslutet från ett företag inom Vivendi-koncernen till Lagardère-koncernen i april 2020.

315. Av detta följer att sökandebolaget inte har styrkt att det angripna beslutet är oproportionerligt på grund av att den berörda perioden börjar den 1 januari 2020.

316. Följaktligen kan den femte invändningen inte godtas.

– Den sjätte invändningen, avseende att fristen för att svara är oproportionerlig

317. Sökandebolaget har gjort gällande att den föreskrivna fristen för att svara, som ursprungligen fastställdes till den 27 oktober 2023 och sedan förlängdes till den 1 december 2023, är oproportionerlig eftersom den är för kort för att göra det möjligt för bolaget att behandla alla kommissionens begäranden och inte är berättigad av utredningens behov.

318. Det kan, såsom kommissionen har gjort, konstateras att sökandebolaget, den 20 oktober 2023, begärde en förlängning av fristen med tio veckor, vilket innebar en total frist på mer än tre månader. Vidare förlängdes den frist som ursprungligen hade fastställts till den 27 oktober 2023 först till den 1 december 2023 och därefter till den 7 februari 2024. Sökanden åtnjöt således en längre frist än vad den ansåg nödvändigt för att ge ett fullständigt svar på det angripna beslutet, vilket bolaget för övrigt inte har bestritt.

319. Den sjätte grunden ska således underkännas, utan att det är nödvändigt att pröva den invändning om rättegångshinder som kommissionen har gjort i detta hänseende.

320. I övrigt, när det gäller det påstådda åsidosättandet av den allmänna unionsrättsliga princip som föreskriver ett skydd mot ingrepp från offentliga organ i en fysisk eller juridisk persons privata verksamhetsområde, vilket har gjort gällande inom ramen för denna grund, kan det konstateras att sökandebolaget inte har framfört något självständigt argument till stöd för detta som skiljer sig från de argument som det har framfört till stöd för åsidosättandet av proportionalitetsprincipen. Denna invändning kan således inte godtas.

321. Således kan talan inte bifallas på den sjätte grundens andra del eller på den sjätte grunden som helhet.

Slutsats

322. Eftersom ingen av sökandens grunder kan leda till bifall av talan ska talan ogillas i dess helhet.

Rättegångskostnader

323. Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökandebolaget ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökandebolaget har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas. Sökandebolaget ska ersätta rättegångskostnaderna inbegripet de som avser de interimistiska förfaranden som registrerats under nummer T‑1119/23 R, C‑89/24 P(R)-R, C‑89/24 P(R), T‑1119/23 R-RENV och T‑1119/23 RIII.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (nionde avdelningen, som sammanträder med fem domare)

följande:

1) Talan ogillas.

2) Lagardère SA ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader, inbegripet de som avser de interimistiska förfaranden som registrerats under nummer T‑1119/23 R, C‑89/24 P(R)-R, C‑89/24 P(R), T‑1119/23 R-RENV och T‑1119/23 RIII.

Truchot

Jaeger

Schwarcz

Sampol Pucurull

Perišin

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 3 juni 2026.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: franska.

Citera som: Mål T-1119/23
