# Generaladvokatens förslag i mål C-670/24 — Opinion of Advocate General Biondi delivered on 25 June 2026

- CELEX: 62024CC0670
- Datum: 2026-06-25
- Typ: Förslag till avgörande
- EUR-Lex: https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=CELEX:62024CC0670
- Sidan hos Ratio Lex: https://ratiolex.se/eu/celex/62024CC0670/

> Källa: EUR-Lex, © Europeiska unionen (Publikationsbyråns förråd Cellar)

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

ANDREA BIONDI

föredraget den 25 juni 2026(1)

Mål C‑670/24 P

Mead Johnson Nutrition (Asia Pacific) Pte Ltd,

MJN Global Holdings BV,

Mead Johnson Nutrition Co.

mot

Europeiska kommissionen

” Överklagande – Statligt stöd – Förenade kungariket – Bolagsskatteordningen i Gibraltar – Skattebefrielse för ränte- och royaltyinkomster – Förhandsbesked i skattefrågor till förmån för multinationella företag – Beslut att utvidga det formella granskningsförfarande som föreskrivs i artikel 108.2 FEUF – Stödåtgärd som genomförs vid tidpunkten då beslutet antas – Talan om ogiltigförklaring – Definitionen av begreppet rättsakt mot vilken talan kan väckas ”

I. Inledning

1. I förevarande mål om överklagande ska domstolen i huvudsak pröva huruvida en linje som utvecklats i tribunalens rättspraxis, enligt vilken en talan om ogiltigförklaring som väckts mot ett beslut av Europeiska kommissionen om att inleda ett formellt granskningsförfarande enligt artikel 108.2 FEUF, jämförd med artikel 4.4 i rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015 om genomförandebestämmelser för artikel 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, under vissa omständigheter inte kan tas upp till prövning, är enhetlig.(2)

2. Enligt denna rättspraxis ska en åtskillnad göras beroende på om det angripna beslutet avser nationella åtgärder som håller på att genomföras eller som redan har genomförts vid bedömningen av huruvida en sådan talan kan tas upp till prövning. Även om beslut att inleda ett formellt granskningsförfarande avseende stödåtgärder som håller på att genomföras har självständiga rättsverkningar – i synnerhet i den mån som de innebär ett tillfälligt upphävande av åtgärden – och det följaktligen är möjligt att väcka talan mot dem enligt artikel 263 FEUF, har beslut som rör åtgärder som redan genomförts inte sådana självständiga rättsverkningar, eftersom de inte har en omedelbar, säker och tillräckligt bindande verkan för medlemsstaten till vilken de riktar sig eller för mottagaren eller mottagarna av den aktuella stödåtgärden.(3) Åtgärden som är i fråga i förevarande mål om överklagande hör till den sistnämnda kategorin.

3. Genom överklagandet har Mead Johnson Nutrition (Asia Pacific) Pte Ltd, MJN Global Holding BV och Mead Johnson Nutrition Co. (nedan gemensamt kallade klagandebolagen) yrkat att domstolen ska upphäva det beslut som meddelades av tribunalen den 13 augusti 2024, Mead Johnson Nutrition (Asia Pacific) m.fl./kommissionen(4)(nedan kallat det överklagade beslutet). Genom detta beslut avvisade tribunalen, med hänvisning till ovannämnda rättspraxis, klagandebolagens talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut C(2022) 7665 final av den 31 oktober 2022 om statligt stöd SA.34914 (2013/C) – Förenade kungariket – Bolagsskatteordningen i Gibraltar(5) (nedan kallat det omtvistade beslutet).

II. Bakgrund, det överklagade beslutet, yrkandena och förfarandet vid tribunalen

4. Bakgrunden till tvisten, såsom den redogjorts för i det överklagade beslutet, är följande.(6)

5. Klagandebolagen ingår i den internationella koncernen Mead Johnson Nutrition (nedan kallad MJN-koncernen). Det omtvistade beslutet ingår i ett förfarande för kontroll av statligt stöd som inleddes år 2013 till följd av ett klagomål som ingavs år 2012 av Konungariket Spanien angående beskattningen av bolag i Gibraltar. Detta förfarande resulterade i antagandet av kommissionens beslut (EU) 2019/700 av den 19 december 2018(7) (nedan kallat 2018 års slutliga beslut). I nämnda beslut konstaterade kommissionen bland annat att den skattebehandling som hade godkänts av Gibraltars regering på grundval av de förhandsbesked i skattefrågor som hade beviljats fem Gibraltarbaserade företag, däribland MJN Holdings (Gibraltar) Ltd (nedan kallat MJN GibCo), utgjorde olagliga individuella stöd som var oförenliga med den inre marknaden.

6. Genom domen av den 6 april 2022, Mead Johnson Nutrition (Asia Pacific) m.fl./kommissionen(8), ogiltigförklarade tribunalen 2018 års slutliga beslut i den del det däri fastställdes att individuellt stöd hade beviljats MJN GibCo. Tribunalen fann att det förhandsbesked i skattefrågor som hade meddelats MJN GibCo visserligen omfattades av det formella granskningsförfarandet såsom en potentiell individuell stödåtgärd, men att varken beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet eller beslutet att utvidga detta förfarande innehöll de uppgifter som var nödvändiga för att fastställa arten och omfattningen av de stödåtgärder som hade beviljats MJN GibCo efter den 31 december 2013, vilka var föremål för prövning i 2018 års slutliga beslut. Mot denna bakgrund fann tribunalen att kommissionen hade antagit nämnda beslut i strid med de berörda parternas rätt att yttra sig inom ramen för det formella granskningsförfarandet avseende det stöd som hade beviljats MJN GibCo efter den 31 december 2013.

7. Efter att tribunalen delvis ogiltigförklarat 2018 års slutliga beslut antog kommissionen det omtvistade beslutet, genom vilket den utvidgade det formella granskningsförfarandet avseende bolagsskattesystemet i Gibraltar till att omfatta skattebehandlingen av MJN GibCo från den 1 januari 2014 fram till dess att bolaget upplöstes den 16 oktober 2018(9) (nedan kallad åtgärden i fråga).

8. Klagandebolagen väckte talan vid tribunalen och yrkade att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras. Till stöd för talan anfördes tre grunder. Genom den första grunden gjorde de gällande att kommissionen inte var behörig att anta det omtvistade beslutet med stöd av artikel 92.3 a i avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (nedan kallat utträdesavtalet)(10). Genom den andra och den tredje grunden gjorde de gällande att väsentliga formföreskrifter hade åsidosatts samt att principen om god förvaltning åsidosatts.

9. Gibraltars regering tilläts intervenera i målet vid tribunalen till stöd för klagandebolagens yrkanden.

10. I sitt svaromål gjorde kommissionen gällande att talan inte kunde tas upp till prövning, eftersom det angripna beslutet inte är en sådan rättsakt som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF.

11. Genom det överklagade beslutet avvisade tribunalen talan med stöd av den rättspraxis som avses i punkt 2 i förevarande förslag till avgörande. Tribunalen konstaterade, för det första, att åtgärden i fråga, vid tidpunkten då det omtvistade beslutet antogs, inte längre tillämpades och att det således inte längre kunde föreligga ett åsidosättande av skyldigheten att skjuta upp tillämpningen av åtgärden. Vad för det andra gäller möjligheten att vidta interimistiska åtgärder påpekade tribunalen att det omtvistade beslutet inte innehöll något föreläggande om tillfälligt återkrav enligt artikel 13.2 i förordning 2015/1589 och att det inte hade lagts fram någon bevisning som gjorde det möjligt att dra slutsatsen att det krävs ”brådskande” åtgärder eller att det föreligger en ”en allvarlig risk för att en konkurrent ska tillfogas en avsevärd och irreparabel skada”, vilket kunde föranleda kommissionen att vidta motsvarande åtgärder. Tribunalen framhöll dessutom att det visserligen inte kunde uteslutas att en nationell domstol vidtar interimistiska åtgärder för att bland annat skydda de berörda parternas intressen i avvaktan på ett slutligt beslut från kommissionen, men att inga argument eller bevisning hade lagts fram i målet som visar att tillämpliga villkor för att vidta sådana åtgärder i gällande nationell lagstiftning var uppfyllda. För det tredje fann tribunalen att enbart den omständigheten att det finns en risk att en nationell domstol kan behöva vidta interimistiska åtgärder inte innebär att det omtvistade beslutet ska anses ha en omedelbar, säker och tillräckligt bindande verkan. För det fjärde och slutligen påpekade tribunalen att klagandebolagen under alla omständigheter inte hade åberopat några andra rättsverkningar till följd av beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet, inbegripet risken att en nationell domstol skulle fatta beslut om återkrav av stödet. Klagandebolagen hade endast gjort gällande att talan kunde tas upp till prövning i ljuset av de grunder som de åberopat till stöd för talan om ogiltigförklaring, det vill säga att kommissionen saknade behörighet att anta det omtvistade beslutet.(11)

12. Mot denna bakgrund drog tribunalen slutsatsen att det omtvistade beslutet inte kunde anses ha tillräckligt omedelbara och säkra rättsligt bindande verkningar och att det således inte kunde kvalificeras som en rättsakt mot vilken talan om ogiltigförklaring kan väckas.(12)

13. Till stöd för sitt överklagande har klagandebolagen gjort gällande att tribunalen underlät att pröva deras argumentation rörande behörighet enligt artikel 92.3 a i utträdesavtalet. De har gjort gällande att en korrekt tolkning av nämnda bestämmelse leder till slutsatsen att kommissionen inte hade behörighet att göra en ytterligare granskning av skattebehandlingen av klagandebolagen enligt artikel 108.2 FEUF. Det omtvistade beslutet är således en rättsakt som antagits utan behörighet (ultra vires) och som har rättsverkningar i förhållande till klagandebolagen. Följaktligen gjorde tribunalen sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den direkt gick över till att undersöka de bestämmelser som är relevanta för den rättsliga prövningen av beslut som fattats inom ramen för unionsbestämmelserna om administrativa förfaranden avseende statligt stöd. Vidare har klagandebolagen gjort gällande att artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna har åsidosatts.

14. Gibraltars regering har i sitt svar på detta gjort gällande att det omtvistade beslutet, i motsats till vad tribunalen slog fast i det överklagade beslutet, har bindande rättsverkningar trots att det utgör en förberedande rättsakt inom ramen för systemet för kontroll av statligt stöd. Gibraltars regering anser att det inte finns något stöd i domstolens praxis för den åtskillnad som tribunalen har gjort mellan kommissionens beslut att inleda det formella granskningsförfarandet avseende åtgärder som håller på att genomföras som nytt stöd, och åtgärder som redan har genomförts. Den har särskilt hänvisat till dom av den 11 mars 2010, CELF och ministre de la Culture et de la Communication(13), dom av den 24 oktober 2013, Deutsche Post/kommissionen(14), och dom av den 21 november 2013, Deutsche Lufthansa(15).

15. I sitt svar har klagandebolagen till fullo anslutit sig till denna argumentation. De har särskilt framhållit risken för att talan väcks vid en domstol i Gibraltar i syfte att utverka ett föreläggande om omedelbar återbetalning av den omtvistade skattebefrielsen.

16. Klagandebolagen och Gibraltars regering har yrkat att domstolen ska i) ogiltigförklara det överklagade beslutet, ii) fastställa att talan som väcktes vid tribunalen kan tas upp till prövning, ii) slutligt avgöra förevarande mål och ogiltigförklara det omtvistade beslutet, och iv) förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna, såväl i målet vid domstolen som i målet vid tribunalen, eller v), i andra hand, återförvisa målet till tribunalen för förnyad prövning. Kommissionen har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta klagandebolagen att ersätta rättegångskostnaderna.

17. Klagandebolagen, Gibraltars regering och kommissionen yttrade sig muntligen vid förhandlingen den 2 mars 2026.

III. Bedömning

18. På domstolens begäran behandlar förevarande förslag till avgörande frågan huruvida ett beslut att inleda ett formellt granskningsförfarande enligt artikel 108.2 FEUF avseende en åtgärd som inte längre genomförs har självständiga bindande rättsverkningar enligt unionens regler om statligt stöd och domstolens praxis, och således ska kvalificeras som en rättsakt mot vilken talan kan väckas, i den mening som avses i artikel 263 FEUF.

19. Inledningsvis är det emellertid nödvändigt att behandla kommissionens bestridande av att de argument som Gibraltars regering framförde i sin svarsinlaga och som klagandebolagen anslöt sig till i sin replik, vilka redogjorts för ovan i punkt 14, kan tas upp till prövning.(16)

20. Denna invändning kan avvisas utan vidare.

21. Enligt domstolens fasta praxis omfattas varje omständighet som har samband med huruvida den talan om ogiltigförklaring som väcktes vid tribunalen kan tas upp till prövning, sannolikt av tvingande rätt som domstolen, i samband med ett överklagande, ska pröva ex officio.(17)

22. Efter detta klargörande erinrar jag om att det följer av fast rättspraxis att det ska vara möjligt att väcka talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF mot alla åtgärder vidtagna av unionens institutioner, organ eller byråer – oavsett dessa åtgärders karaktär eller form – under förutsättning att de är avsedda att ha bindande rättsverkningar. För att avgöra huruvida en rättsakt kan ha sådana verkningar och således kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF, är det nödvändigt att se till rättsaktens innehåll och bedöma dess verkningar mot bakgrund av objektiva kriterier, i första hand rättsaktens innehåll, med beaktande av det sammanhang i vilket den antogs och den antagande institutionens, organets eller byråns befogenheter.(18)

23. När det är fråga om rättsakter, vars antagande föregås av en handläggning i flera steg, är det emellertid i princip endast den åtgärd i vilken den behöriga unionsinstitutionens, det behöriga unionsorganets eller den behöriga unionsbyråns ställningstagande slås fast slutgiltigt som utgör en rättsakt mot vilken talan kan väckas. Detta utesluter förberedande åtgärder vilkas syfte är att bereda den slutgiltiga åtgärden och vilka inte har några självständiga rättsverkningar i förhållande till tredje man. En institutions, ett organs eller en byrås preliminära bedömning utgör i synnerhet ett exempel på sådana förberedande åtgärder.(19) Så är fallet, eftersom det inte går att väcka talan mot en förberedande åtgärd om det har fastställts att den rättsstridighet som häftar vid denna åtgärd skulle kunna åberopas till stöd för en talan riktad mot det slutliga beslut där den förberedande åtgärden endast ingår som ett led i beredningen. I ett sådant fall utgör möjligheten att väcka talan mot det beslut genom vilket förfarandet avslutas ett tillräckligt effektivt domstolsskydd.(20)

24. Mot denna bakgrund är det nödvändigt att inom ramen för förevarande överklagande pröva huruvida tribunalen gjorde en riktig bedömning när den fann att det omtvistade beslutet, som är en förberedande åtgärd, inte var avsett att ha bindande rättsverkningar och det således inte är möjligt att väcka talan mot det.

25. Jag kommer därför först att pröva huruvida den åtskillnad som tribunalen gjorde mellan ett beslut att inleda ett formellt granskningsförfarande avseende åtgärder som genomförs å ena sidan, och motsvarande beslut avseende åtgärder som redan genomförts – i samband med bedömningen av huruvida talan kunde väckas mot det omtvistade beslutet enligt artikel 263 FEUF – var välgrundad.

A. Är det möjligt att väcka talan mot beslut att inleda förfarandet som avses i artikel 108.2 FEUF?

1. Systemet med föregående kontroll av nytt statligt stöd som införts genom fördraget

26. Enligt artikel 108.3 FEUF ska medlemsstaterna underrätta kommissionen om alla planer på att vidta eller ändra stödåtgärder. Om kommissionen efter en preliminär granskning anser att det är tveksamt huruvida stödet är förenligt med den inre marknaden, så ska den inleda förfarandet som avses i artikel 108.2 FEUF. Enligt artikel 108.3 sista meningen FEUF får den berörda medlemsstaten inte genomföra den planerade åtgärden innan ett slutligt beslut fattats avseende åtgärden (nedan kallat förbudet mot genomförande).

27. Av detta skäl omfattas nya stöd av ett system med föregående granskning, i syfte att säkerställa att endast stöd som är förenligt med den inre marknaden verkställs.(21) Anmälningsskyldigheten och den därmed sammanhörande skyldigheten att avvakta till dess att ett slutligt beslut fattats utgör grundläggande delar av detta system. Medlemsstaterna är skyldiga att underrätta kommissionen om alla planer på att vidta eller ändra en stödåtgärd och att inte genomföra en sådan åtgärd förrän kommissionen har antagit ett slutligt beslut om åtgärden.(22)

28. För att ge en historisk bakgrund kan det nämnas att domstolen redan i domen Costa(23) slog fast att förbudet mot genomförande enligt sista meningen i dåvarande artikel 93.3 i EEG‑fördraget har direkt effekt och ger upphov till rättigheter för enskilda som det åligger de nationella domstolarna att skydda. Detta förbud gäller allt stöd som inte har anmälts, och för stöd som har anmälts fortsätter förbudet att gälla till dess att kommissionen fattat ett slutligt beslut.(24)

29. Tillämpningen av unionens regler om statligt stöd grundar sig på ett lojalt samarbete mellan de nationella domstolarna, å ena sidan, och kommissionen och unionsdomstolen, å andra sidan, varvid var och en agerar i förhållande till den uppgift som den tilldelats enligt FEUF.(25)

30. I synnerhet åligger det de nationella domstolarna att skydda enskildas rättigheter vid åsidosättande av förbudet mot genomförande.(26) I detta sammanhang kan de behöva tolka och tillämpa begreppet statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF för att avgöra om det förelåg en skyldighet att anmäla en åtgärd.(27) Om de nationella domstolarna drar slutsatsen att stöd har beviljats i strid med artikel 108.3 FEUF, är de skyldiga att vidta alla rättsliga åtgärder som föreskrivs enligt nationell rätt.(28) De kan i synnerhet besluta om interimistiska åtgärder, kräva återbetalning av olagligt utbetalda stöd(29) och pröva skadeståndskrav från konkurrenter som lidit skada av stödet.(30) Syftet med dessa befogenheter är att avhjälpa det rättsstridiga åsidosättandet av genomförandeförbudet och att säkerställa att stödmottagaren inte förfogar fritt över stödet.(31)

2. Verkningarna av att det formella granskningsförfarandet inleds

31. Jag övergår nu till att pröva vilken inverkan den omständigheten att förfarandet enligt artikel 108.2 FEUF inleds får på utövandet av de befogenheter som de nationella domstolarna har tilldelats inom ramen för det system för kontroll av statligt stöd som redogjorts för ovan.

32. I detta avseende ska det erinras om att den sista meningen i artikel 108.3 FEUF inte hänvisar till kommissionens roll, funktioner eller särskilda befogenheter.(32) Den särskilda roll som de nationella domstolarna har inom ramen för systemet för kontroll av statligt stöd följer nämligen av att nämnda bestämmelse har direkt effekt.(33)

33. Följaktligen kan den omständigheten att kommissionen inleder det formella granskningsförfarandet inte innebära att nationella domstolar befrias från sin skyldighet att skydda enskildas rättigheter vid ett eventuellt åsidosättande av genomförandeförbudet.(34)

34. Av samma skäl har de nationella domstolarna en viss oavhängighet i förhållande till kommissionens ingripande när de utövar sina befogenheter.(35) Följaktligen har ett kommissionsbeslut som konstaterar att ett stöd är förenligt med den inre marknaden inte effekten att genomförandeåtgärder som vidtagits i strid med genomförandeförbudet blir giltiga i efterhand, eftersom ”den direkta effekten av [artikel 108.3 FEUF sista meningen] i annat fall skulle inskränkas och enskildas intressen, vilka det är de nationella domstolarnas uppgift att säkerställa, skulle åsidosättas”.(36) På samma sätt har domstolen preciserat att även om de nationella domstolarna inte är skyldiga att göra detta enligt unionsrätten, kan de inom ramen för sin nationella rätt i förekommande fall förordna om återkrav av ett stöd som kommissionen förklarat rättsstridigt,(37) eller bifalla en talan om ersättning för skada som orsakats av att stödet är rättsstridigt.(38)

35. Efter detta klargörande ska det emellertid framhållas att omfattningen av de nationella domstolarnas skyldighet att garantera enskildas rättigheter till följd av ett möjligt åsidosättande av artikel 108.3 FEUF kan variera beroende på huruvida kommissionen har inlett det formella granskningsförfarandet eller inte. Såsom domstolen konstaterade i domen Deutsche Lufthansa – till vilken klagandebolagen och Gibraltars regering hänvisat till i stor utsträckning – är den bedömning som görs i samband med att det fattas beslut om att inleda ett formellt granskningsförfarande preliminär, vilket emellertid ”[inte] innebär … att en sådan bedömning saknar rättsverkningar”.(39)

36. Dessa rättsverkningar är dock beroende av om beslutet avser åtgärder som håller på att genomföras eller redan har genomförts.

a) Inledande av förfarandet enligt artikel 108.2 FEUF avseende åtgärder som håller på att genomföras

37. Såsom domstolen konstaterade i domen Deutsche Lufthansa skulle artikel 108.3 FEUF förlora sin verkan om nationella domstolar, i en situation där kommissionen redan har inlett det formella granskningsförfarandet enligt artikel 108.2 FEUF, kunde avvika från kommissionens preliminära bedömning att den aktuella åtgärden kan ha inslag av statligt stöd och besluta att inte avbryta genomförandet av åtgärden.(40)

38. Domstolen har slagit fast att förbudet mot genomförande endast är tillämpligt på planer på att vidta eller ändra åtgärder som kan kvalificeras som stöd, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, samt att de nationella domstolarna är skyldiga att pröva huruvida åtgärden i fråga utgör statligt stöd eller inte innan de fattar beslut om följderna av ett eventuellt åsidosättande av nämnda förbud. Domstolen ansåg emellertid att när ett beslut om att inleda det formella granskningsförfarandet väl antagits, skulle syftet med det förebyggande ingripande som ligger till grund för systemet för kontroll av statligt stöd som införts genom FEUF äventyras, om genomförandet av åtgärden i fråga inte avbryts fram till dess att kommissionen undanröjer den tveksamhet som föreligger i fråga om åtgärdens karaktär av stöd och dess förenlighet med den inre marknaden,(41) oberoende av huruvida åtgärden faktiskt utgör statligt stöd.

39. Om kommissionen antar ett beslut om att inleda ett förfarande enligt artikel 108.2 FEUF med avseende på en åtgärd som inte har anmälts och som ännu inte har genomförts, eller som håller på att genomföras, är den berörda medlemsstaten skyldig att skjuta upp genomförandet av åtgärden till dess att förfarandet har avslutats. Det följer av artikel 108.3 sista meningen FEUF att de nationella domstolarna å sin sida är skyldiga att säkerställa efterlevnaden av nämnda bestämmelse genom att förordna om att varje genomförandeåtgärd ska avbrytas och avslå ansökningar om utbetalning i enlighet med den berörda åtgärden.(42)

40. Nämnda beslut är följaktligen avsett att ha självständiga bindande rättsverkningar och utgör således en rättsakt mot vilken talan kan väckas enligt artikel 263 FEUF.(43) Såsom domstolen redan har slagit fast i domen Italgrani(44) utgör kommissionens beslut att inleda det formella granskningsförfarandet, under de omständigheter som redogjorts för ovan, inte enbart ett led i beredningen, i vilket fall möjligheten att väcka talan mot det beslut genom vilket detta förfarande avslutas skulle ge ett tillräckligt rättsligt skydd om det är rättsstridigt i något avseende. De oåterkalleliga konsekvenserna av ett dröjsmål vid utbetalningen av stöd på grund av förbudet mot genomförande enligt artikel 108.3 sista meningen FEUF kunde inte undanröjas genom ett beslut om att stödet är förenligt med fördraget, eller genom att talan väcktes mot ett kommissionsbeslut som fastställer att stödet är oförenligt med den inre marknaden.

41. Det förhåller sig emellertid annorlunda när åtgärden redan har verkställts till fullo, såsom tribunalen med rätta slog fast i det överklagade beslutet.

b) Inledande av förfarandet enligt artikel 108.2 FEUF avseende åtgärder som redan har genomförts

42. Den suspensiva verkan av kommissionens beslut att inleda det formella granskningsförfarandet avseende en åtgärd som håller på att genomföras – som gäller oberoende av om den aktuella åtgärden har inslag av statligt stöd – saknar betydelse när åtgärden redan har genomförts.

43. Om kommissionen preliminärt kvalificerar åtgärden som stöd, så kan detta beslut utgöra en grund för de nationella domstolarna när de fattar beslut om interimistiska åtgärder, inbegripet återkrav av utbetalda belopp. De är emellertid inte skyldiga att göra det om de är osäkra på om det verkligen rör sig om statligt stöd.

44. Inledandet av det formella granskningsförfarandet, som är en förberedande åtgärd som grundar sig på preliminära bedömningar, medför inte i sig någon skyldighet för de nationella domstolarna (eller de nationella myndigheterna) att återkräva stödet. I detta avseende är de nationella domstolarna (och de nationella myndigheterna) enbart bundna av förbudet mot genomförande i artikel 108.3 sista meningen FEUF,(45) som endast är tillämpligt på åtgärder som kan kvalificeras som statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

45. Domstolen klargjorde detta i domen CELF II. Om talan väckts vid en nationell domstol efter inledandet av ett formellt granskningsförfarande enligt artikel 108.3 FEUF, där sökanden framställt ett yrkande om återkrav av olagligt stöd, så är den nationella domstolen endast skyldig att bifalla yrkandet om villkoren för återkrav är uppfyllda, vilket i synnerhet innefattar att det inte råder något tvivel om huruvida åtgärden utgör statligt stöd.(46) I motsats till vad Gibraltars regering har hävdat motsäger denna dom inte – utan bekräftar tvärtom – den åtskillnad som tribunalen gjorde i det överklagade beslutet mellan åtgärder som redan har genomförts och åtgärder som ännu inte har genomförts eller håller på att genomföras med avseende på rättsverkningarna av kommissionens beslut att inleda förfarandet som avses i artikel 108.2 FEUF.

46. Denna åtskillnad påverkas inte heller av domen Deutsche Lufthansa.

47. I nämnda dom slog domstolen visserligen fast att de nationella domstolarna, inom ramen för samarbetet mellan de nationella domstolarna, å ena sidan, och kommissionen och unionsdomstolarna, å andra sidan, bland annat ska avstå från att anta beslut som är oförenliga med ett kommissionsbeslut, även om det rör sig om ett preliminärt beslut, och vidta alla nödvändiga rättsliga åtgärder vid ett åsidosättande av skyldigheten att avbryta genomförandet av åtgärden. Domstolen har även klargjort att de nationella domstolarna i detta syfte har rätt att besluta att genomförandet av åtgärden i fråga ska avbrytas och att de belopp som redan har utbetalats ska återkrävas, samt att förordna om interimistiska åtgärder i syfte att dels tillvarata de berörda parternas intressen, dels säkerställa den ändamålsenliga verkan av kommissionens beslut om att inleda det formella granskningsförfarandet.(47)

48. För det första ska det emellertid påpekas att ovannämnda resonemang rör en situation där kommissionen inledde det formella granskningsförfarandet avseende en åtgärd som höll på att verkställas.(48) För det andra fastslog domstolen, i linje med tidigare praxis, att en förutsättning för antagandet av sådana åtgärder är att det inte råder något tvivel om att åtgärden i fråga ska kvalificeras som statligt stöd: om en nationell domstol hyser tvivel om huruvida åtgärden i fråga utgör statligt stöd eller avseende giltigheten eller tolkningen av beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet, kan den begära ett förtydligande från kommissionen eller – framför allt – hänskjuta en fråga för förhandsavgörande till domstolen.(49) För det tredje hänvisade domstolen till en möjlighet för nationella domstolar att besluta om återkrav eller interimistiska åtgärder(50) och inte till en skyldighet att göra det.(51) Jag anser att detta innebär att de nationella domstolarna alltid ska göra en avvägning mellan olika intressen innan de fattar beslut om återkrav eller interimistiska åtgärder.

49. Tribunalens resonemang i det överklagade beslutet – enligt vilket beslut att inleda ett formellt granskningsförfarandet avseende åtgärder som redan har genomförts inte är avsedda att ha bindande rättsverkningar – påverkas inte heller av domen kommissionen/Hansestadt Lübeck,(52) som Gibraltars regering och klagandebolagen också hänvisat till.

50. Sistnämnda dom rörde en talan om ogiltigförklaring av beslutet att inleda ett formellt granskningsförfarande med avseende på åtgärder som rörde Lübecks flygplats. Inför tribunalen och inom ramen för överklagandet till domstolen gjorde kommissionen gällande att staden Lübeck (Tyskland) inte längre hade ett berättigat intresse av att få saken prövad efter att flygplatsen hade sålts till en privat investerare. Kommissionen ansåg att det angripna beslutet upphört att ha sin enda rättsverkan, nämligen att genomförandet av stödåtgärden avbryts i avvaktan på utredning.(53)

51. Med hänvisning till bland annat domen i målet Deutsche Lufthansa och till beslutet av domstolens ordförande av den 4 april 2014, Flughafen Lübeck,(54) slog domstolen fast att ”[s]kyldigheten att interimistiskt avbryta tillämpningen av åtgärden i fråga … inte [är] den enda rättsverkningen av ett beslut om att inleda ett formellt granskningsförfarande”. I samband med att domstolen underkände kommissionens grund för överklagandet framhöll den att staden Lübeck efter privatiseringen av Lübecks flygplats ”åtminstone löper risk att en nationell domstol beslutar om återkrav av stöd som beviljats” under den tidigare ägaren. Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den gjorde följande konstaterande: ”i avsaknad av ett slutligt beslut av kommissionen om att avsluta det formella granskningsförfarandet bestod … verkningarna av det omtvistade beslutet, vilket innebar att staden behöll ett berättigat intresse av att yrka ogiltigförklaring av detta beslut”.(55)

52. Det ska i detta hänseende, för det första, erinras om att de åtgärder som var föremål för det formella granskningsförfarande som kommissionen inledde fortfarande genomfördes vid tidpunkten då talan om ogiltigförklaring väcktes. Domen kommissionen/Hansestadt Lübeck,(56) avsåg, i likhet med domen Deutsche Lufthansa, en åtgärd mot vilken talan kunde väckas mot bakgrund av domstolens praxis, vilken redogjorts för i punkterna 37 till 40 i förevarande förslag till avgörande.

53. För det andra stämmer det visserligen att ett beslut om att inleda det formella granskningsförfarandet avseende en åtgärd som inte har anmälts och som helt eller delvis har genomförts medför att de berörda parterna riskerar att de nationella domstolarna fattar beslut om interimistiska åtgärder, vilket även kan innefatta återkrav av stöd som redan har utbetalats. Efter att ett sådant beslut antagits finns det under alla omständigheter avsevärda tvivel med avseende på den berörda åtgärdens lagenlighet.(57)

54. Såsom jag påpekat ovan följer det emellertid av domstolens praxis att det krävs att det inte råder något tvivel om att åtgärden ska kvalificeras som stöd för att de nationella domstolarna ska kunna besluta om sådana åtgärder.

55. För det tredje avsåg domen kommissionen/Hansestadt Lübeck(58) frågan huruvida staden Lübeck hade ett berättigat intresse av att väcka talan,(59) vilket är ett separat villkor för att ta upp talan till prövning än villkoret som rör förekomsten av en åtgärd som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring. För att en sådan talan ska kunna tas upp till prövning måste båda dessa villkor vara uppfyllda kumulativt.

56. Risken för att en nationell domstol fattar beslut om återkrav till följd av ett beslut att inleda ett formellt granskningsförfarande, vilket ger upphov till tvivel avseende den aktuella åtgärdens laglighet, är tillräcklig för att det ska föreligga ett berättigat intresse av att unionsdomstolen prövar beslutets lagenlighet. Av det ovan anförda följer emellertid att det inte är tillräckligt att fastställa att ett sådant beslut, även om det rör sig om en förberedande åtgärd, har självständiga bindande rättsverkningar som gör det möjligt att kvalificera det som en rättsakt mot vilken talan kan väckas enligt artikel 263 FEUF.(60)

57. Slutligen anser jag inte att domen av den 24 oktober 2013, Deutsche Post/kommissionen,(61) vilken klagandebolagen och Gibraltars regering åberopat, talar mot tribunalens resonemang i det överklagade beslutet. I nämnda dom(62) bekräftade domstolen endast – med hänvisning till domen Italien/kommissionen – de bindande rättsverkningar som ett beslut att inleda ett förfarande enligt artikel 108.2 FEUF medför med avseende på en åtgärd som håller på att genomföras och som kvalificeras som nytt stöd.(63)

3. Slutsats

58. Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser jag att tribunalen inte gjorde en felaktig bedömning när den vid prövningen av frågan huruvida det är möjligt att väcka talan mot det omtvistade beslutet gjorde åtskillnad mellan kommissionsbeslut att inleda ett formellt granskningsförfarande avseende åtgärder som ”håller på att genomföras och som kvalificeras som nytt stöd”, å ena sidan, och åtgärder som ”redan har genomförts”, å andra sidan.

59. Avslutningsvis vill jag påpeka att en talan om ogiltigförklaring av en rättsakt som uttrycker en preliminär ståndpunkt – såsom domstolen har framhållit – skulle kunna föranleda unionsdomstolarna att pröva omständigheter som den behöriga institutionen, det behöriga organet eller den behöriga byrån ännu inte har haft tillfälle att slutgiltigt ta ställning till, vilket skulle vara oförenligt med det system för fördelning av befogenheter och de rättsmedel som inrättats genom FEUF.(64) Vid bedömningen av frågan huruvida talan kan väckas mot ett beslut om att inleda ett förfarande enligt artikel 108.2 FEUF ska ”ingreppet” i kommissionens utövande av sina befogenheter inom ramen för systemet med föregående granskning av statligt stöd prövas i detalj. Det formella granskningsförfarandet gör det möjligt för kommissionen att samla in information från berörda parter för att bedöma inte endast huruvida åtgärden i fråga är förenlig med den inre marknaden, utan även om den ska kvalificeras som statligt stöd. Eftersom det kan krävas en särskilt komplex bedömning för sistnämnda kvalificering, är det lämpligt att låta kommissionen anta ett slutgiltigt och välgrundat beslut innan unionsdomstolarna prövar det.

B. Är det möjligt att väcka talan mot det omtvistade beslutet?

60. I samband med prövningen av huruvida det föreligger en rättsakt mot vilken talan kan väckas enligt artikel 263 FEUF, ska det omtvistade beslutet – genom vilket det formella granskningsförfarandet avseende bolagsskatteordningen i Gibraltar utvidgas till att omfatta den skattemässiga behandlingen av MJN GibCo – likställas med ett beslut att inleda nämnda förfarande. Samtliga parter godtog detta som svar på en fråga från domstolen under förhandlingen.

61. I det överklagade beslutet fann tribunalen att åtgärden i fråga redan hade genomförts vid tidpunkten då det omtvistade beslutet antogs, det vill säga den 31 oktober 2022, och följaktligen också vid tidpunkten då talan väcktes vid tribunalen.(65)

62. I sitt svar har Gibraltars regering emellertid gjort gällande att tribunalen inte tog hänsyn till att åtgärden i fråga medförde ”varaktiga effekter”, såsom även medges redan i det omtvistade beslutet. För det första hänvisade kommissionen i nämnda beslut till ”fortsatt tillämpning” av ett förhandsbesked i skattefrågor som år 2012 hade meddelats Mead Johnson GibCo, efter, och trots, en lagändring som genomfördes år 2013 och som medförde att royaltyinkomster blev skattepliktiga från och med den 1 januari 2014, utan att något slutdatum angavs. För det andra uppgav kommissionen att det påstådda stödet kunde ha överförts till andra enheter inom MJN-koncernen och således kunde ha haft varaktiga effekter efter det att Mead Johnson GibCo upplöstes i oktober 2018.(66)

63. I detta avseende räcker det att, för det första, konstatera att det – såsom tribunalen fastställde i punkt 43 i det överklagade beslutet – framgår av det omtvistade beslutet att åtgärden i fråga utgjordes av tillämpningen av det förhandsbesked i skattefrågor som hade meddelats MJN GibCo, vilket skulle tillämpas från den 1 januari 2014 och fram till bolagets upplösning.(67) För det andra är, såsom kommissionen har påpekat, påståendet i nämnda beslut att det finns en möjlighet att den förmån som MJN GibCo påstås ha erhållit kan spridas till andra enheter i MJN-koncernen, en annan fråga än huruvida åtgärden i fråga fortfarande håller på att genomföras.

64. Under alla omständigheter framkom det vid förhandlingen att klagandebolagen och Gibraltars regering inte bestrider att åtgärden i fråga har genomförts till fullo.

65. Klagandebolagen har gjort gällande att det omtvistade beslutet fortsätter att ha bindande rättsverkningar för dem, trots att åtgärden i fråga redan har genomförts fullt ut.

66. För det första har de framhållit risken för att en talan väcks vid en domstol i Gibraltar i syfte att utverka ett beslut om omedelbart återkrav av de fördelar som åtgärden i fråga påstås ha medfört. Vid förhandlingen inför domstolen hänvisade de till ett pågående förfarande, dock utan att närmare precisera vare sig det specifika föremålet för förfarandet eller tidpunkten då det inleddes. Vid förhandlingen framkom även att förfarandet hade vilandeförklarats, eller åtminstone vilandeförklarats delvis.

67. I ljuset av fördelningen av befogenheter mellan kommissionen och de nationella domstolarna inom ramen för det system med föregående granskning av statligt stöd som inrättats genom FEUF, kan, såsom nämnts ovan, enbart den omständigheten att det finns en risk för att en nationell domstol fattar beslut om återkrav av belopp som betalats ut till följd av en åtgärd avseende vilken kommissionen har inlett ett förfarande enligt artikel 108.2 FEUF, inte i sig anses ha självständiga bindande rättsverkningar som kan medföra att beslutet ska kvalificeras som en rättsakt mot vilken talan kan väckas enligt artikel 263 FEUF.

68. För det andra har klagandebolagen, med stöd av Gibraltars regering, även gjort gällande att det omtvistade beslutet har bindande rättsverkningar, eftersom det anger kommissionens slutliga ståndpunkt vad gäller dess befogenheter enligt artikel 92.3 a i utträdesavtalet. Det är således felaktigt att betrakta detta beslut som en förberedande åtgärd som endast uttrycker en preliminär ståndpunkt. De har även gjort gällande att artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna har åsidosatts. Närmare bestämt bestrider de riktigheten av uppfattningen att den rättsstridighet som de preliminära ståndpunkterna i det omtvistade beslutet är behäftade med kan åberopas till stöd för en talan mot det slutliga beslut varigenom det formella granskningsförfarandet avslutas, vilket därigenom ger sökanden ett tillräckligt rättsligt skydd. Även om ett bestridande av kommissionens behörighet enligt utträdesavtalet inom ramen för en talan mot det slutgiltiga beslutet skulle nå framgång, kvarstår ändå den tillfälliga störningen av klagandebolagens rättsliga säkerhet i förhållande till Gibraltars skattemyndighet.

69. Dessa argument avser visserligen frågor som ligger utanför räckvidden av förevarande förslag till avgörande, men jag vill ändå framföra följande kortfattade synpunkter.

70. För det första erinrar jag om att domstolen redan har konstaterat att den uppfattning som anges i en rättsakt som har antagits av en unionsinstitution med avseende på denna institutions behörighet att anta rättsakten i fråga inte i sig kan anses ha bindande rättsverkningar, i den mening som avses i artikel 263 FEUF.(68) Varje rättsakt som antas av unionens institutioner, oavsett om den har bindande rättsverkningar eller inte, förutsätter att institutionen i fråga har ansett sig behörig att anta rättsakten, vilket framgår antingen underförstått eller uttryckligen. Om varje sådan bedömning av behörighet skulle anses ha en självständig rättsligt bindande verkan, så innebär detta att det vore möjligt att väcka talan med stöd av artikel 263 FEUF mot varje rättsakt som antagits av en institution.(69)

71. Dessutom följer det av domstolens praxis att den omständigheten att den berörda institutionens överträdelse är allvarlig inte medför att man kan underlåta att tillämpa de villkor för upptagande till prövning i sak som föreskrivs i fördragen.(70) Kommissionens påstådda bristande behörighet enligt artikel 92.3 a i utträdesavtalet, och det påstådda åsidosättandet av detta avtal, är följaktligen inte tillräckligt för att det omtvistade beslutet ska anses medföra bindande rättsverkningar.

72. För det andra kan slutsatsen att det omtvistade beslutet inte är en rättsakt mot vilken talan kan väckas inte påverkas av klagandebolagens argument beträffande rätten till ett effektivt domstolsskydd eller den osäkra rättsliga situation som de befinner sig i. Domstolen har redan slagit fast att även om villkoret avseende bindande rättsverkningar ska tolkas mot bakgrund av rätten till ett effektivt domstolsskydd, såsom garanteras i artikel 47 första stycket i stadgan om de grundläggande rättigheterna, är syftet med denna rätt inte att det i fördragen föreskrivna systemet med domstolsprövning ska ändras, särskilt inte bestämmelserna om upptagande av talan som väckts direkt vid unionsdomstolarna.(71)

73. Slutligen framgår det av rättspraxis att talan inte heller kan väckas mot en förberedande rättsakt om det kan fastställas att den rättsstridighet som denna rättsakt är behäftad med kan åberopas till stöd för en talan mot det slutliga beslut i vars beredning den ingår.(72) Så är fallet med avseende på kommissionens påstådda bristande behörighet att anta det omtvistade beslutet.

C. Förslag till avgörande i denna del

74. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den fann att det omtvistade beslutet inte utgjorde en rättsakt mot vilken talan kan väckas enligt artikel 263 FEUF. Överklagandet ska följaktligen ogillas.

IV. Förslag till avgörande

75. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen ska

– ogilla överklagandet, och

– förplikta Mead Johnson Nutrition (Asia Pacific) Pte Ltd, MJN Global Holdings BV, Mead Johnson BV, Mead Johnson Nutrition Co. att bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader, samt

– förplikta Gibraltars regering att bära sina rättegångskostnader.

1 Originalspråk: engelska.

2 EUT L 248, 2015, s. 9.

3 Se dom av den 16 oktober 2014, Alpiq RomIndustries och Alpiq RomEnergie/kommissionen (T‑129/13, EU:T:2014:895), beslut av den 3 mars 2015, Gemeente Nijmegen/kommissionen (T‑251/13, EU:T:2015:142), och beslut av den 8 december 2015, Italien/kommissionen (T‑673/14, EU:T:2015:969).

4 T‑37/23, EU:T:2024:570.

5 EUT C 52, 2023, s. 10.

6 Se punkterna 2–12 i det överklagade beslutet.

7 Kommissionens beslut (EU) 2019/700 om det statliga stöd SA.34914 (2013/C) som Förenade kungariket har genomfört i fråga om bolagsskatteordningen i Gibraltar (EUT L 119, 2019, s. 151).

8 T‑508/19, EU:T:2022:217.

9 Kommissionen framhöll att det förhandsbesked i skattefrågor som hade meddelats MJN GibCo den 11 september 2012 bekräftade att bolaget inte beskattades för royaltyinkomster som uppbars till följd av dess aktieinnehav i ett nederländskt kommanditbolag som ingick i MJN-koncernen. Kommissionen ansåg att skattemyndigheten i Gibraltar, till följd av ändringen av Income Tax Act 2010 (2010 års lag om inkomstskatt i Gibraltar) som antogs år 2013 och trädde i kraft den 1 januari 2014, enligt vilken royaltyinkomster är skattepliktiga i Gibraltar oavsett varifrån de härstammar, borde ha slagit fast att de royaltyinkomster som MJN GibCo haft efter den 1 januari 2014 var beskattningsbara inkomster för bolaget. Mot denna bakgrund fann kommissionen att den fortsatta tillämpningen av det förhandsbesked i skattefrågor som hade meddelats MJN GibCo år 2012, efter 2013 års ändring av 2010 års lag om inkomstskatt i Gibraltar fram till bolagets upplösning, ska anses utgöra åtgärden i fråga. Efter en preliminär granskning av åtgärden i fråga gjorde kommissionen den preliminära bedömningen att åtgärden utgjorde ett statligt stöd till MJN GibCo i form av en befrielse från bolagsskatt som eventuellt var oförenlig med den inre marknaden.

10 EUT L 29, 2020, s. 7. I enlighet med artikel 92.1 i utträdesavtalet rörande ”pågående administrativa förfaranden” fortsatte unionens institutioner att vara behöriga för administrativa förfaranden enligt förordning (EU) 2015/1589 som inletts före övergångsperiodens utgång den 31 december 2020. Artikel 92.3 a i utträdesavtalet föreskriver att ett administrativt förfarande om statligt stöd anses ha inletts vid den tidpunkt då förfarandet tilldelades ett ärendenummer. Klagandebolagen gjorde i första instans gällande att det inte fanns något pågående förfarande, eftersom ärendet SA.34914 och alla därmed sammanhängande förfaranden hade avslutats genom antagandet av 2018 års slutliga beslut och att kommissionen således inte kunde åberopa artikel 92.3 a i utträdesavtalet till stöd för sin behörighet att anta det omtvistade beslutet.

11 Se det överklagade beslutet, punkterna 43–59.

12 Se det överklagade beslutet, punkterna 60 och 68.

13 C‑1/09, EU:C:2010:136 (nedan kallad domen CELF II).

14 C‑77/12 P, EU:C:2013:695.

15 C‑284/12, EU:C:2013:755 (nedan kallad domen Deutsche Lufthansa).

16 Kommissionen har gjort gällande att klagandebolagens argument att det omtvistade beslutet har bindande rättsverkningar för dem, då det fortfarande finns en risk för att återkrav riktas mot dem, har framställts för sent utan att det finns skäl för detta, eftersom argumentet inte åberopades i överklagandet. Detta argument ingår även i Gibraltars regerings svar på överklagandet och kan inte heller tas upp till prövning, i den mån det är fråga om grunder som åberopas för ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet, vilka är skilda från och självständiga i förhållande till de grunder som anförts i överklagandet. Kommissionen har dessutom framhållit att denna argumentation inte framfördes inför tribunalen och att den således inte med giltig verkan kan åberopas vid domstolen inom ramen för målet om överklagande avseende det överklagade beslutet, eftersom det är fråga om ett nytt resonemang.

17 Dom av den 6 juli 2023, Julien/rådet (C‑285/22 P, EU:C:2023:551, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

18 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 februari 2026, WhatsApp Ireland/Europeiska dataskyddsstyrelsen (C‑97/23 P, EU:C:2026:81, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

19 Dom av den 10 februari 2026, WhatsApp Ireland/Europeiska dataskyddsstyrelsen (C‑97/23 P, EU:C:2026:81, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

20 Dom av den 10 februari 2026, WhatsApp Ireland/Europeiska dataskyddsstyrelsen (C‑97/23 P, EU:C:2026:81, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

21 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 1994, Italien/kommissionen (C‑47/91, EU:C:1994:358, punkt 24) (nedan kallad domen Italgrani), och dom av den 24 november 2020, Viasat Broadcasting UK (C‑445/19, EU:C:2020:952, punkt 18 och där angiven rättspraxis).

22 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar (C‑349/17, EU:C:2019:172, punkt 56 och där angiven rättspraxis), och dom av den 24 november 2020, Viasat Broadcasting UK (C‑445/19, EU:C:2020:952, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

23 Dom av den 15 juli 1964 (C‑6/64, EU:C:1964:66).

24 Dom av den 11 december 1973, Lorenz (120/73, EU:C:1973:15, punkt 8). Se även dom av den 21 november 1991, Féderation nationale du commerce extérieur des produits alimentaires och Syndicat national des négociants et transformateurs de saumon (C‑354/90, EU:C:1991:440, punkt 11), och domen Deutsche Lufthansa, punkt 29.

25 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl. (C‑39/94, EU:C:1996:285, punkt 41), dom av den 2 maj 2019, A-Fonds (C‑598/17, EU:C:2019:352, punkt 45 och där angiven rättspraxis), och dom av den 24 november 2020, Viasat Broadcasting UK (C‑445/19, EU:C:2020:952, punkt 16 och där angiven rättspraxis).

26 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 2020, Viasat Broadcasting UK (C‑445/19, EU:C:2020:952, punkt 17 och där angiven rättspraxis). De nationella domstolarna kan inte uttala sig i frågan huruvida stödåtgärderna är förenliga med den gemensamma marknaden, eftersom kommissionen, med förbehåll för domstolens prövningsrätt, ensam är behörig att avgöra detta. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl. (C‑39/94, EU:C:1996:285, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

27 Dom av den 18 juli 2007, Lucchini (C‑119/05, EU:C:2007:434, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

28 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl. (C‑39/94, EU:C:1996:285, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

29 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl. (C‑39/94, EU:C:1996:285, punkt 40 och där angiven rättspraxis), dom av den 26 oktober 2016, DEI och kommissionen/Alouminion tis Ellados (C‑590/14 P, EU:C:2016:797, punkt 101 och där angiven rättspraxis).

30 Dom av den 23 januari 2019, Fallimento Traghetti del Mediterraneo (C‑387/17, EU:C:2019:51, punkt 56).

31 Se, för ett liknande resonemang, domen CELF II, punkt 30. Se även domen Deutsche Lufthansa, punkt 31.

32 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 januari 2019, Fallimento Traghetti del Mediterraneo (C‑387/17, EU:C:2019:51, punkt 63).

33 Dom av den 8 november 2001, Adria-Wien Pipeline och Wietersdorfer & Peggauer Zementwerke (C‑143/99, EU:C:2001:598, punkt 26), och domen Deutsche Lufthansa, punkt 29.

34 Domen Deutsche Lufthansa, punkt 32. Nationella domstolar som har att pröva en talan om tillämpning av artikel 108.3 FEUF kan inte vilandeförklara förfarandet så länge det formella granskningsförfarandet pågår (se domen CELF II, punkt 31).

35 Se dom av den 23 januari 2019, Fallimento Traghetti del Mediterraneo (C‑387/17, EU:C:2019:51, punkterna 53 och 57), särskilt med avseende på skadeståndstalan, som i princip är oberoende av en eventuell parallell utredning från kommissionens sida avseende det berörda stödet.

36 Se dom av den 23 januari 2019, Fallimento Traghetti del Mediterraneo (C‑387/17, EU:C:2019:51, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

37 Se dom av den 12 februari 2008, CELF och ministre de la Culture et de la Communication (C‑199/06, EU:C:2008:79, punkterna 49–52), dom av den 23 januari 2019, Fallimento Traghetti del Mediterraneo (C‑387/17, EU:C:2019:51, punkt 59), och dom av den 15 december 2022, Veejaam och Espo (C‑470/20, EU:C:2022:981, punkterna 56–66). Unionsrätten föreskriver endast att stödmottagaren ska åläggas att betala ränta för den period under vilken stödet var rättsstridigt.

38 Se dom av den 12 februari 2008, CELF och ministre de la Culture et de la Communication (C‑199/06, EU:C:2008:79, punkt 53).

39 Domen Deutsche Lufthansa, punkt 33.

40 Se, för ett liknande resonemang, domen Deutsche Lufthansa, punkt 38.

41 Domen Deutsche Lufthansa, punkterna 38–40.

42 Dom av den 12 januari 2023, DOBELES HES (C‑702/20 och C‑17/21, EU:C:2023:1, punkt 119). I nämnda dom slog domstolen emellertid fast att ett beslut av en nationell domstol, genom vilket den behöriga myndigheten i en medlemsstat förpliktas att betala ut det rättsstridiga stödet i förening med villkoret att det först måste anmälas till kommissionen, och att denna myndighet ger sitt samtycke eller anses ha gett det, även kan utgöra hinder för att ett nytt stöd betalas ut i strid med artikel 108.3 FEUF.

43 Denna slutsats framgick redan av domstolens praxis. I domen av den 9 oktober 2001, Italien/kommissionen (C‑400/99, EU:C:2001:528) (nedan kallad domen Italien/kommissionen), fastslog domstolen i punkt 57 följande: ”När det gäller ett stöd som håller på att verkställas och betalas ut och som medlemsstaten anser utgör ett befintligt stöd, får den motsatta beteckningen av stödet, i kommissionens beslut att inleda ett förfarande enligt artikel [108.2 FEUF] beträffande det stödet, självständiga rättsverkningar, även om beteckningen är tillfällig.” Såsom tribunalen påpekade i punkt 28 i det överklagade beslutet måste samma resonemang tillämpas när den berörda medlemsstaten har avstått från att anmäla den aktuella åtgärden med motiveringen att den inte utgör statligt stöd.

44 Dom av den 5 oktober 1994, Italien/kommissionen (C‑47/91, EU:C:1994:358, punkterna 25–30).

45 Åtminstone fram till dess att kommissionen fattar beslut om att tillfälligt återkräva stödet på grundval av artikel 13 i förordning 2015/1589. Enbart den omständigheten att beslutet att inleda förfarandet innehåller en hänvisning till de skyldigheter som följer av artikel 108.3 sista meningen FEUF är inte tillräcklig i detta avseende. Se domen Italien/kommissionen, punkterna 53 och 54.

46 Se, för ett liknande resonemang, domen CELF II, punkterna 35 och 36. Det är endast under förutsättning att samtliga villkor som anges i punkt 36 i nämnda dom är uppfyllda som de nationella domstolarna, enligt domen, är skyldiga att på ansökan bevilja sådana interimistiska åtgärder. Se punkterna 36 och 38 i den domen.

47 Domen Deutsche Lufthansa, punkterna 41–43 och domslutet. Se, avseende samma omständigheter, domstolens beslut av den 4 april 2014, Flughafen Lübeck (C‑27/13, EU:C:2014:240, punkt 27).

48 Se domen Deutsche Lufthansa, punkt 42.

49 Se domen Deutsche Lufthansa, punkt 44.

50 Exempelvis har kommissionen i punkt 62 i sitt tillkännagivande om nationella domstolars tillämpning av reglerna om statligt stöd (EUT C 85, 2009, s. 1) föreslagit att medel placeras på ett spärrat konto så att stödmottagaren inte kan disponera över dem. Se, för ett liknande resonemang, domen CELF II, punkt 37.

51 Den terminologi som EU-domstolen använder skiljer sig från formuleringen i den första tolkningsfrågan från Oberlandesgericht Koblenz (Regionala överdomstolen i Koblenz, Tyskland): ”Innebär kommissionens beslut att inleda ett formellt granskningsförfarande i enlighet med artikel 108.3 andra meningen FEUF, vilket inte har angripits, att en nationell domstol som har att pröva ett yrkande om att utbetalda belopp ska återkrävas och utbetalningarna ska upphöra, när det gäller att bedöma huruvida stöd föreligger, är bunden av den uppfattning som kommissionen gav uttryck för i sitt beslut att inleda ett förfarande?” (Min kursivering.) Det bör också påpekas att tribunalen uttryckte sig annorlunda i samband med prövningen av de nationella domstolarnas skyldighet att avbryta genomförandet av åtgärden (se punkterna 38–40 i domen Deutsche Lufthansa).

52 Dom av den 21 december 2016 (C‑524/14 P, EU:C:2016:971).

53 Dom av den 21 december 2016, kommissionen/Hansestadt Lübeck (C‑524/14 P, EU:C:2016:971, punkterna 23 och 24).

54 C‑27/13, EU:C:2014:240, punkt 27.

55 Dom av den 21 december 2016, kommissionen/Hansestadt Lübeck (C‑524/14 P, EU:C:2016:971, punkterna 30 och 31).

56 Dom av den 21 december 2016 (C‑524/14 P, EU:C:2016:971).

57 Domen Italien/kommissionen, punkt 59.

58 Dom av den 21 december 2016 (C‑524/14 P, EU:C:2016:971).

59 Enligt domstolens fasta praxis kan en talan om ogiltigförklaring som väckts av en fysisk eller juridisk person endast tas upp till prövning om personen har ett berättigat intresse av att den angripna rättsakten ogiltigförklaras. En förutsättning för att ett sådant berättigat intresse föreligger – vilket utgör ett väsentligt och grundläggande villkor för varje talan som väcks vid domstol och som måste vara uppfyllt vid tidpunkten då talan väcks och bestå fram till dess att förfarandet avslutas – är att ogiltigförklaringen av den angripna rättsakten i sig kan få rättsliga följder och att talan således kan medföra en fördel för sökanden. Se dom av den 29 juli 2024, Validity/kommissionen (C‑51/23 P, EU:C:2024:664, punkt 32). Frågan huruvida det föreligger ett berättigat intresse av att få saken prövad ska följaktligen prövas mot bakgrund av den situation sökanden befinner sig i. Frågan huruvida en rättsakt är en rättsakt mot vilken talan kan väckas ska däremot bedömas objektivt i förhållande till dess materiella innehåll och inte i förhållande till sökanden.

60 Samma överväganden gäller med avseende på beslutet meddelat av domstolens vice ordförande den 13 november 2019, EDP España/kommissionen (C‑536/19 P(I), EU:C:2019:965), som avsåg frågan huruvida ett företag som dragit nytta av åtgärden i fråga innan beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet antogs hade ett direkt och aktuellt intresse av målets utgång och därför skulle tillåtas intervenera i målet som rör en talan om ogiltigförklaring som riktas mot beslutet.

61 C‑77/12 P, EU:C:2013:695.

62 Punkterna 52 och 53.

63 Det följer av beslutet som avses i domen av den 24 oktober 2013, Deutsche Post (C‑77/12 P, EU:C:2013:695), det vill säga kommissionens beslut av den 12 september 2007, ”Statligt stöd C‑36/07 (f.d. NN 25/07) – Statlig stöd till förmån för Deutsche Post AG” EUT C 245, 2007, s. 21, punkt 15), att Deutsche Post AG:s skyldighet att tillhandahålla offentliga tjänster, inom ramen för vilket de påstådda stöden beviljats, ännu inte hade upphört vid tidpunkten då beslutet antogs.

64 Dom av den 22 september 2022, IMG/kommissionen (C‑619/20 P och C‑620/20 P, EU:C:2022:722, punkt 104 och där angiven rättspraxis).

65 Se det överklagade beslutet, punkt 43.

66 I skäl 78 i det omtvistade beslutet påpekade kommissionen att separata juridiska personer kan anses utgöra en enda ekonomisk enhet vid tillämpningen av reglerna om statligt stöd, varefter kommissionen i skäl 79 drog slutsatsen att den i detta skede inte kunde utesluta att andra företag som ingick i MJN-koncernen drog nytta av de fördelar som MJN GibCo hade kommit i åtnjutande av.

67 Se, bland annat, avsnitt 5 ”Slutsats” i det omtvistade beslutet.

68 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2006, Reynolds Tobacco m.fl./kommissionen (C‑131/03 P, EU:C:2006:541, punkt 66). I denna dom bekräftade domstolen en dom som meddelats av tribunalen, vilken avsåg kommissionens behörighet att väcka talan vid en domstol i ett tredjeland.

69 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 januari 2003, Philip Morris International/kommissionen (T‑377/00, T‑379/00, T‑380/00, T‑260/01 och T‑272/01, EU:T:2003:6, punkt 86), fastställd genom dom av den 12 september 2006, Reynolds Tobacco m.fl./kommissionen (C‑131/03 P, EU:C:2006:541).

70 Se, för ett liknande resonemang, beslut av den 10 maj 2001, FNAB m.fl./rådet (C‑345/00 P, EU:C:2001:270, punkterna 39–42). Se även dom av den 25 mars 2021, Carvalho m.fl./parlamentet och rådet (C‑565/19 P, EU:C:2021:252, punkt 48).

71 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 oktober 2017, Rumänien/kommissionen (C‑599/15 P, EU:C:2017:801, punkt 68).

72 Dom av den 13 oktober 2011, Deutsche Post och Tyskland/kommissionen (C‑463/10 P och C‑475/10 P, EU:C:2011:656, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

Citera som: Generaladvokatens förslag i mål C-670/24
