# Generaladvokatens förslag i mål C-17/25 — Opinion of Advocate General Emiliou delivered on 23 April 2026

- CELEX: 62025CC0017
- Datum: 2026-04-23
- Typ: Förslag till avgörande
- EUR-Lex: https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=CELEX:62025CC0017
- Sidan hos Ratio Lex: https://ratiolex.se/eu/celex/62025CC0017/

> Källa: EUR-Lex, © Europeiska unionen (Publikationsbyråns förråd Cellar)

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

NICHOLAS EMILIOU

föredraget den 23 april 2026(1)

Mål C‑17/25

LS,

KV,

RY,

UJ,

TM

mot

Società Cattolica di Assicurazione SpA,

ytterligare deltagare i rättegången:

Fata Assicurazione Danni SpA,

BZ,

FN,

NA,

ZI,

DR,

Darag Italia SpA,

EO

(begäran om förhandsavgörande från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien))

” Begäran om förhandsavgörande – Ansvarsförsäkring för motorfordon – Direktiv 84/5/EEG – Ideell skada som arvingarna till den skadelidande har lidit – Återbetalningskrav som framställs av försäkringsgivaren – Grund som avser att ett villkor i försäkringsavtalet är ogiltigt – Domstolen saknar behörighet att pröva huruvida villkoret är giltigt (kan göras gällande) – Följderna av att en dom vunnit laga kraft för huruvida villkoret är giltigt (kan göras gällande) ”

I. Inledning

1. Enligt artikel 2.1 i rådets andra direktiv 84/5/EEG(2) var medlemsstaterna skyldiga att se till att lagregler och villkor i försäkringsavtal, som föreskriver att försäkringen i synnerhet inte omfattar fordon som nyttjas eller förs på ett sätt som bryter mot tekniska föreskrifter rörande fordonets skick och säkerhet, inte ska tillämpas på (eller snarare inte ska kunna göras gällande gentemot) skadelidande vid trafikolyckor.(3) Samma regel föreskrivs numera i direktiv 2009/103/EG(4), som är den rättsliga efterträdaren till andra direktivet (och till andra direktiv på området).(5)

2. Tvisten i målet vid den nationella domstolen avser en trafikolycka där en motorcykel och ett annat fordon krockade med varandra. Både motorcykelföraren och hans passagerare omkom. Passageraren var ägare till motorcykeln och försäkringstagare till det försäkringsavtal som omfattade motorcykeln. Det berörda försäkringsbolaget riktade återbetalningskrav mot passagerarens arvingar och krävde återbetalt de belopp som hade betalats ut till dem med avseende på den ideella skada som passagerens död hade orsakat. Till stöd för sitt krav hävdade försäkringsbolaget att motorcykeln var typgodkänd för transport av endast en person (föraren) och att försäkringsavtalet uteslöt försäkringsskydd i händelse av olaglig transport av personer (nedan kallad uteslutningsklausulen).

3. Det har förekommit flera steg i detta mål. I det nuvarande steget, där målet (för andra gången) är anhängigt vid Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien), som är den hänskjutande domstolen, hävdar passagerarens arvingar att uteslutningsklausulen är ogiltig. Den hänskjutande domstolen har påpekat att den grund som avser att uteslutningsklausulen är ogiltig (i relativ bemärkelse) ska avvisas enligt nationell rätt på grund av rättskraften, som följer av en dom som meddelades i ett tidigare skede av förfarandet och som bekräftade försäkringsgivarens rätt att framställa återbetalningskrav mot passagerarens arvingar på grundval av denna klausul, med hänsyn till att denna rätt inte hade ifrågasatts. Den hänskjutande domstolen har även påpekat att en sådan (indirekt) bekräftelse av försäkringsgivarens rätt att framställa återbetalningskrav tycks strida mot bestämmelsen i artikel 2.1 i andra direktivet (som är tidsmässigt tillämpligt (ratione temporis) på det aktuella målet).(6) Den hänskjutande domstolen vill därför få klarhet i huruvida unionsrätten kräver att det ska bortses från nationella rättskraftsregler för att göra det möjligt att pröva saken, för att säkerställa den ändamålsenliga verkan av den ovannämnda bestämmelsen.

4. Saken i målet utgår särskilt från EU-domstolens praxis i vilken det har fastställts en skyldighet för nationella domstolar att bortse från nationella rättskraftsregler i konsumenttvister, där, dessa domstolar, enkelt uttryckt, har underlåtit att, i ett tidigare skede av domstolsförfarandet, pröva huruvida villkor i konsumentavtal eventuellt är oskäliga.(7) Denna skyldighet uppstod som en följd av en successiv utveckling i rättspraxis (vilken, såsom jag kommer att förklara nedan, kulminerade i den nyligen avkunnade domen Soledil) och utgör ett undantag från huvudregeln att ett lagakraftvunnet domstolsavgörande ska förbli oförändrat. De frågor som har hänskjutits för förhandsavgörande i förevarande mål ger EU-domstolen möjlighet att för första gången klargöra huruvida denna skyldighet är tillämplig på det område som regleras av unionslagstiftningen om ansvarsförsäkring för motorfordon, grundat på överväganden som är specifika för skyddet för skadelidande vid trafikolyckor, som är ett av de mål som denna lagstiftning eftersträvar.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

5. I andra skälet i direktiv 72/166/EEG(8) angavs att ”[d]et enda syftet med gränskontroll av obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon är att ge skydd åt de personer som kan drabbas av skador orsakade av sådana fordon. Gränskontroller äger rum på grund av skillnader i ländernas bestämmelser på detta område.”

6. I tredje skälet i direktivet angavs följande: ”Dessa skillnader är sådana att de kan verka hämmande för den fria rörligheten inom gemenskapen för motorfordon och personer. Därmed har de också en direkt inverkan på upprättandet av den gemensamma marknaden och dess funktion.”

7. I femte skälet i samma direktiv föreskrevs att ”[d]et är önskvärt att invånarna i medlemsstaterna i större utsträckning blir medvetna om den gemensamma marknadens existens och att det därför bör vidtas ytterligare åtgärder för att liberalisera regler för personers och motorfordons fria rörlighet mellan medlemsstaterna …”.

8. I sjätte skälet i direktivet angavs vidare att ”[s]ådana lättnader i reglerna för resenärers rörlighet utgör ytterligare ett steg i riktning mot ett ömsesidigt öppnande av medlemsstaternas marknader och för tillskapandet av förhållanden liknande dem som gäller för en hemmamarknad”.

9. I artikel 3.1 i första direktivet föreskrevs följande: ”… varje medlemsstat [ska] vidta de åtgärder som är nödvändiga för att fordon som är normalt hemmahörande inom dess territorium skall omfattas av ansvarsförsäkring. Försäkringens omfattning och villkor skall bestämmas inom ramen för dessa åtgärder.”

10. Tredje och sjunde skälet i andra direktivet hade följande lydelse:

”Det föreligger emellertid fortfarande väsentliga skillnader mellan de olika medlemsstaternas lagstiftning rörande omfattningen av denna obligatoriska försäkring. Dessa skillnader har en direkt inverkan på genomförandet av den gemensamma marknaden och dess funktion.

…

Det ligger i de skadelidandes intresse att rättsverkningarna av särskilda friskrivningsklausuler begränsas till förhållandet mellan försäkringsgivaren och den person som varit vållande till olyckshändelsen …”

11. I artikel 2.1 i andra direktivet angavs följande:

”Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att lagregler och villkor i vissa försäkringsavtal inte skall, såvitt avser tillämpningen av artikel 3.1 i [första direktivet], tillämpas på ersättningskrav från tredje man som orsakats skador vid en trafikolycka. Detta gäller de avtal, utfärdade i enlighet med artikel 3.1 i [första direktivet], som föreskriver att försäkringen inte omfattar fordon som nyttjas eller förs av

– personer som inte har uttryckligt eller underförstått tillstånd härtill,

– personer som inte har körkort för det ifrågavarande fordonet, eller

– personer som bryter mot lagstadgade tekniska föreskrifter rörande fordonets skick och säkerhet.

Bestämmelser eller villkor som avses i första stycket får dock göras gällande gentemot personer som frivilligt färdats i det fordon som orsakat skadorna, om försäkringsgivaren kan bevisa att dessa personer känt till att fordonet var stulet.

Medlemsstaterna skall kunna avstå från att tillämpa bestämmelserna i första stycket beträffande olyckshändelser som inträffar inom deras territorium, om och i den utsträckning den skadelidande kan erhålla ersättning för skadan från ett socialförsäkringsorgan.”

12. I femte skälet i rådets tredje direktiv 90/232/EEG(9) angavs följande: ”Särskilt finns det i vissa medlemsstater luckor i den obligatoriska ansvarsförsäkringens omfattning beträffande passagerare i motorfordon. För att skydda denna särskilt sårbara grupp av skadelidande bör sådana luckor fyllas.”

13. I trettonde skälet i tredje direktivet angavs följande: ”Sådana kompletterande bestämmelser, som innebär ett ökat skydd för försäkrade och skadelidande, kommer att göra det lättare att passera gemenskapens inre gränser och därmed underlätta genomförandet av den inre marknaden och dess funktion. Utgångspunkten bör därför vara ett starkt konsumentskydd.”

14. I artikel 1.1 i tredje direktivet föreskrevs att ”[u]tan att det påverkar tillämpningen av artikel 2.1 andra stycket i [andra direktivet], skall den försäkring som avses i artikel 3.1 i [första direktivet] omfatta ansvarighet för personskador som drabbar alla passagerare med undantag av föraren”.

B. Italiensk rätt

15. Den hänskjutande domstolen har särskilt hänvisat till artikel 2059 i Codice Civile (civillagen), såsom den har tolkats i nationell rättspraxis, rörande ersättning för ideell skada som nära anhöriga till en person som omkommit i en olycka har lidit. Den hänskjutande domstolen har förklarat att dessa anhöriga ska betraktas som skadelidande och därför som skadelidande tredje man vars rätt till ersättning inte kan urholkas av återbetalningskrav som framställs av försäkringsgivaren.

16. Den hänskjutande domstolen har även förklarat att Codice di procedura civile (civilprocesslagen) (nedan kallad CPC) inte tillåter att krav som framställts i tvistemål ändras efter eget gottfinnande. I första instans får kravet ändras endast inom snäva gränser (se artikel 171 ter CPC eller, vad gäller de regler som var i kraft vid tidpunkten för målet i första instans, artikel 183 CPC). I mål om överklagande är det inte tillåtet att anföra nya grunder (artikel 345 CPC). Samma sak gäller vid prövning av lagenlighet (artikel 360 CPC).

17. Vid överklagande till Högsta domstolen av en dom i ett mål om överklagande gäller vidare att ”i det återförvisade målet … får parterna inte åberopa andra argument än dem som har anförts i det mål där den överklagade domen meddelades, såvida det inte uppstår ett behov av nya argument till följd av Högsta domstolens dom” (artikel 394 tredje stycket CPC). De frågeställningar som har prövats av en domstol i andra instans och som inte har ifrågasatts i överklagandet till Högsta domstolen ska därför vara rättskraftigt avgjorda (artikel 2909 i civillagen och artikel 324 CPC). Undantag från denna princip är endast möjligt när domen från Högsta domstolen om återförvisning avser en del av domen som är den logiska eller rättsliga förutsättningen för en annan del av samma avgörande (artikel 336 första stycket CPC).

18. Vidare har den hänskjutande domstolen, som svar på en fråga från EU-domstolen, förklarat att artikel 2.1 i andra direktivet inte införlivades genom nationell lagstiftning till en lagstiftningsakt för detta särskilda ändamål, utan att alla bestämmelserna i direktivet (med undantag av artikel 3, som inte är i fråga här) redan föreskrevs i legge 24 dicembre 1969, n. 990, relativa all’assicurazione obbligatoria della responsabilità civile derivante dalla circolazione dei veicoli a motore e dei natanti (lag nr 990 om obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon och fartyg) av den 24 december 1969 (GURI nr 2 av den 3 januari 1970) (nedan kallad lag nr 990).

19. Särskilt artikel 18 andra stycket i den lagen innehöll principen om att avtalsvillkor som begränsar försäkringsskyddet inte kunde göras gällande mot skadelidande tredje man (en regel som enligt den hänskjutande domstolen motsvarar artikel 2.1 i andra direktivet). Närmare bestämt föreskrevs följande i den bestämmelsen: ”Med avseende på hela maximibeloppet enligt försäkringsavtalet gäller att försäkringsgivaren, gentemot den skadelidande parten som framställer krav direkt mot försäkringsgivaren, inte får stödja sig på något undantag som följer av avtalet eller något villkor som föreskriver att den försäkrade eventuellt ska bidra till att ersätta skadan. Försäkringsgivaren har dock rätt att framställa återbetalningskrav mot den försäkrade i den mån försäkringsgivaren skulle ha haft rätt enligt avtalet att neka ersättning eller sätta ned ersättningsbeloppet.”

III. Bakgrund, målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

20. PA omkom i en trafikolycka den 30 augusti 1998. Olyckan inträffade när PA var passagerare på en motorcykel som tillhörde honom, men som kördes av SE, som också omkom i olyckan. Motorcykeln omfattades av en ansvarsförsäkring som hade tecknats hos FATA SpA, som senare blev Società Cattolica di Assicurazioni SpA (nedan kallat Cattolica). PA var försäkringstagare.

21. År 1999 väckte TM, EO, RY, LS, KV och UJ (nedan kallade de anhöriga till PA) talan vid Tribunale di Crotone (domstolen i Crotone, Italien) mot alla personer som rent principiellt kunde hållas ansvariga för olyckan, däribland Cattolica. Målet i första instans avslutades genom dom av den 24 januari 2005, där Tribunale di Crotone (domstolen i Crotone) slog fast att SE till 80 procent var ansvarig för trafikolyckan (föraren av det andra fordonet tillskrevs ansvaret för återstående 20 procent).

22. Medan detta mål pågick väckte Cattolica talan vid samma domstol mot de anhöriga till PA och gjorde gällande följande: i) Den aktuella motorcykeln var typgodkänd för transport av endast en person. ii) Det försäkringsavtal som hade tecknats för detta fordon uteslöt försäkringsskydd i händelse av olaglig transport av personer. iii) Även om denna uteslutning inte kunde göras gällande gentemot en skadelidande tredje man, gav det försäkringsgivaren rätt att från försäkringstagaren återkräva de belopp som hade betalats ut till den skadelidande vid olyckan. iv) Eftersom försäkringstagaren hade omkommit hade hans skulder överförts till hans arvingar i enlighet med arvsrätten. v) Trots att de anhöriga till PA hade rätt till ersättning till följd av PA:s död, ärvde de följaktligen även hans skulder och var därför skyldiga att till försäkringsgivaren återbetala de belopp som hade betalats ut till dem i egenskap av skadelidande tredje män. På grundval av detta yrkade Cattolica att de skulle förpliktas att återbetala alla de belopp som hade betalats ut eller som skulle betalas ut till dem.

23. I dom av den 27 september 2012 förpliktade Corte d’appello di Catanzaro (Appellationsdomstolen i Catanzaro, Italien) de anhöriga till PA att återbetala de belopp som hade erhållits från Cattolica. Cattolica överklagade denna dom och gjorde gällande att Corte d’appello di Catanzaro (Appellationsdomstolen i Catanzaro) hade tagit ställning till kravet på återbetalning av de förskottsbelopp som redan hade betalats ut till de anhöriga till PA, men inte hade fattat beslut om skyldigheten att återbetala de belopp som skulle betalas ut till dem i framtiden.

24. Genom dom av den 10 maj 2016 biföll Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) överklagandet och slog fast att Cattolica hade rätt till fullständig återbetalning av de belopp som redan hade betalats ut och av de belopp som återstod att betala ut, förutsatt att den domstol som hade att pröva målet i sak fastställde att de anhöriga till PA hade ställning som hans arvingar. Corte di appello di Catanzaro (Appellationsdomstolen i Catanzaro) återupptog prövningen av målet i sak. Genom dom av den 21 december 2020 fastställde nämnda domstol att de anhöriga till PA hade ställning som hans arvingar och ålade dem att återbetala de redan mottagna beloppen till Cattolica, och beslutade att de belopp som återstod att betala skulle räknas av mot de belopp som skulle återbetalas enligt återbetalningskraven.(10)

25. LS och KV (två av de anhöriga till PA) överklagade den domen till Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen). UJ, RY och TM anslöt sig till överklagandet (LS, KV, UJ, RY och TM kallas nedan för klagandena i det nationella målet). Vid nämnda domstol har klagandena hävdat, för första gången sedan det nationella målet inleddes, att uteslutningsklausulen inte ska tillämpas på grund av att den strider mot artikel 2.1 i andra direktivet.

26. Den hänskjutande domstolen har påpekat att det är uppenbart att detta argument, även om det potentiellt sett är välgrundat, ska avvisas enligt nationell rätt, eftersom det inte åberopades i ett tidigare skede av förfarandet. Av detta följer att Cattolicas rätt enligt uteslutningsklausulen numera omfattas av de rättskraftsregler som följer av tidigare domstolsavgöranden som har meddelats i målet, på grund av att det inte har åberopats någon grund i det avseendet. Den hänskjutande domstolen har dock noterat att det i EU-domstolens praxis har erkänts att det finns flera undantag från principen om lagakraftvunna domar och den är osäker på huruvida ett sådant undantag är tillämpligt på omständigheterna i förevarande mål. Den hänskjutande domstolen har även påpekat att klagandena i det nationella målet visade vad den anser vara total passivitet genom att inte göra gällande att den omtvistade klausulen är ogiltig i ett tidigare skede av förfarandet.

27. Mot denna bakgrund beslutade Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen), genom beslut av den 23 december 2024 som inkom till EU-domstolen den 15 januari 2025, att vilandeförklara förfarandet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1) Utgör artikel 2 i [andra direktivet], i ett fall som det som är aktuellt i det nationella målet, hinder för en nationell lagstiftning som – till följd av att en tvistemålsdom har vunnit laga kraft i enlighet med de italienska processuella reglerna – innebär att Corte suprema di cassazione [Högsta domstolen] inte som första rättsinstans får konstatera att ett villkor i ett försäkringsavtal om [ansvarsförsäkring för motorfordon] är ogiltigt i den mån detta villkor i strid med [andra direktivet] ger försäkringsgivaren rätt att rikta återbetalningskrav mot en passagerare som samtidigt är en skadelidande och försäkrad person?

2) Är principen att unionsrättens effektivitet har företräde framför rättskraften även tillämplig när a) rättskraften inverkar menligt på den rätt till ersättning för skada som erkänns i artikel 2 i [andra direktivet] för familjemedlemmar till en person som har omkommit till följd av en trafikolycka gentemot den försäkringsgivare som har meddelat [ansvarsförsäkringen för motorfordon] och b) rättsinnehavaren har varit fullständigt passiv under det mål som har avslutats med den lagakraftvunna dom som innebär ett åsidosättande av unionsrätten?”

28. Den hänskjutande domstolen ansökte vidare om att förevarande mål om förhandsavgörande skulle handläggas skyndsamt i enlighet med artikel 105.1 i domstolens rättegångsregler. Till stöd för sin ansökan hänvisade den hänskjutande domstolen, för det första, till att EU-domstolens framtida dom kommer att vara relevant i många andra mål, med hänsyn till den utbredda användningen av sådana avtalsvillkor som det som är i fråga här. För det andra pekade den på den tid som har förflutit sedan de händelser som gav upphov till förevarande mål.

29. Domstolens ordförande avslog denna ansökan genom beslut av den 8 april 2025, och erinrade om att det följer av domstolens fasta praxis att enbart det – förvisso berättigade – intresse som de tvistande parterna har av att så snabbt som möjligt fastställa omfattningen av de rättigheter som de har enligt unionsrätten inte i sig kan utgöra en exceptionell omständighet som skulle kunna motivera att målet handläggs skyndsamt. I beslutet erinrade domstolens ordförande även om att samma sak gäller det förhållandet att ett stort antal personer eller rättsliga situationer kan komma att påverkas av det avgörande som den hänskjutande domstolen ska meddela efter att ha begärt förhandsavgörande från EU-domstolen.(11)

30. Skriftliga yttranden i målet har inkommit från Cattolica, den italienska och den finska regeringen samt Europeiska kommissionen. Dessa regeringar och kommissionen yttrade sig muntligen vid förhandlingen den 12 mars 2026.

IV. Bedömning

31. Den hänskjutande domstolen har ställt frågorna för att få klarhet i, för det första, huruvida unionsrätten utgör hinder för rättskraftsreglerna i nationell rätt, vilka omfattar rätten för en försäkringsgivare att kräva återbetalning av ersättning som betalats ut (eller ska betalas ut) till arvingarna till en passagerare som var skadelidande vid en trafikolycka. I förevarande fall var passageraren även försäkringstagare och använde det aktuella fordonet i strid med dess tekniska specifikationer. Denna fråga uppstår i en situation där kravet på sådan återbetalning grundar sig på ett villkor i försäkringsavtalet som påstås strida mot den regel som följer av artikel 2.1 i andra direktivet. Jag erinrar om att enligt denna regel (som numera anges i artikel 13.1 c i direktiv 2009/103) var medlemsstaterna tvungna att se till att lagregler eller avtalsvillkor som föreskriver att försäkringsskyddet inte omfattar i synnerhet fordon som nyttjas i strid med fordonets tekniska och säkerhetsmässiga specifikationer inte ska tillämpas på (inte ska kunna göras gällande gentemot) tredje man som har orsakats skador vid en trafikolycka. Denna fråga hämtar sin inspiration från det undantag från rättskraft som EU-domstolen har utvecklat på konsumentskyddsområdet som regleras bland annat av direktiv 93/13/EEG(12) och som är tillämpligt i situationer då de nationella domstolarna har underlåtit att undersöka huruvida de relevanta avtalsvillkoren eventuellt är oskäliga.

32. För det andra vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida bedömningen av den ovannämnda frågan påverkas av den omständigheten att klagandena i det nationella målet ”har varit fullständiga passiva”. Som jag senare kommer att förklara är detta uttryckssätt inspirerat av begreppet ”total passivitet”, vilket återigen har lånats från den rättspraxis som utvecklats inom ramen för direktiv 93/13, och den hänskjutande domstolen använder det för att beskriva det förhållandet att klagandena i det nationella målet inte gjorde gällande att uteslutningsklausulen var ogiltig i ett tidigare skede av förfarandet (som de i övrigt aktivt deltog i).

33. Innan jag prövar dessa frågor i sak, (B), ska jag kortfattat behandla frågan huruvida de kan tas upp till prövning (A).

A. Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning

34. Utan att formellt framställa en invändning om rättegångshinder med avseende på begäran om förhandsavgörande, har Cattolica uppgett i sina skriftliga yttranden att Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) har överskridit sin behörighet genom att framställa denna begäran. Denna part anser att skälet till detta är att ordalydelsen i den tillämpliga nationella lagstiftningen utesluter en tolkning av nationell rätt som är förenlig med unionsrätten. Närmare bestämt har denna part hävdat att det i artikel 2909 i civillagen föreskrivs att rättskraftsreglerna omfattar både de frågor som uttryckligen har tagits upp och de frågor som underförstått har avgjorts. Även om EU-domstolen skulle finna att unionsrätten kräver att det ska bortses från de nationella rättskraftsreglerna under de aktuella omständigheterna, kan det resultatet inte uppnås enligt den relevanta nationella lagstiftningen eftersom det skulle innebära en tolkning contra legem av artikel 2909 i civillagen.

35. I det avseendet noterar jag, för det första, att det i ett förfarande för förhandsavgörande som regleras av artikel 267 FEUF inte ankommer på EU-domstolen, med hänsyn till fördelningen av uppgifter mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, att kontrollera huruvida beslutet om hänskjutande har fattats i överensstämmelse med nationella regler om domstolsorganisation och domstolsförfaranden.(13)

36. För det andra vill jag erinra om att det, i förevarande processuella sammanhang, ”uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen”.(14) De frågor som hänskjuts för ett förhandsavgörande presumeras följaktligen i regel vara relevanta, vilket innebär att EU-domstolen i princip är skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten, såvida det inte, i synnerhet, är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet.(15)

37. I förevarande fall syftar de frågor som har hänskjutits till att fastställa huruvida den ändamålsenliga verkan av den regel som anges i artikel 2.1 i andra direktivet, som medlemsstaterna är skyldiga att säkerställa, gör det nödvändigt att bortse från den nationella rättskraftseffekten i en situation där det i ett lagakraftvunnet domstolsavgörande har fastställts en rättighet som påstås vara oförenlig med denna regel. Den förklaring som har getts i beslutet om hänskjutande visar tydligt att denna fråga rörande unionsrätten är direkt relevant för det avgörande som den hänskjutande domstolen ska fatta avseende huruvida talan kan prövas såvitt avser den grund som har åberopats vid den avseende uteslutningsklausulen. Under dessa omständigheter har det klart fastställts att de frågor som har hänskjutits är relevanta.

38. Vad, för det tredje, beträffar Cattolicas anmärkning om att det påstås vara omöjligt att tolka artikel 2909 i civillagen i överenstämmelse med kravet på att bortse från de nationella rättskraftsreglerna under de omständigheter som föreligger i det nationella målet (om, återigen, ett sådant krav skulle fastställas föreligga), ankommer det på den hänskjutande domstolen att avgöra saken mot bakgrund av de tolkningsmöjligheter som tillämplig nationell rätt ger. Den omständigheten att förevarande begäran om förhandsavgörande har framställts utan att det har ställts några frågor rörande den påstådda omöjligheten att tolka den ovannämnda bestämmelsen i nationell rätt i överenstämmelse med unionsrätten tyder på att den hänskjutande domstolen inte har identifierat något sådant tolkningshinder som det Cattolica har beskrivit.

39. Vidare, och trots det ovan anförda, kan en oförenlighet mellan en bestämmelse i nationell rätt och ett krav i unionsrätten i regel avhjälpas på andra sätt. När det är omöjligt att tolka nationell rätt i överensstämmelse med unionsrätten, kan det uppstå en skyldighet att bortse från den oförenliga bestämmelsen i nationell rätt (när den unionsrättsliga bestämmelse som reglerar situationen har direkt effekt).(16) Det är riktigt att denna möjlighet inte uppstår i sådana horisontella förhållanden som det som är i fråga i det nationella målet (med hänsyn till att den aktuella bestämmelsen utgör en del av ett direktiv och att ett direktiv inte som sådant kan åberopas mot en annan privatperson).(17) När det inte är möjligt att säkerställa att unionsrätten iakttas på de sätt som angetts ovan, kan emellertid den berörda parten försöka se till att den relevanta medlemsstaten ådrar sig skadeståndsansvar vid nationell domstol.(18) Av detta följer att den omständigheten att det (eventuellt) är omöjligt att säkerställa att ett svar som EU-domstolen lämnar i ett enskilt fall iakttas, genom att nationell rätt tolkas i överenstämmelse med unionsrätten, inte medför att detta svar (och därmed de frågor som föranledde svaret) är irrelevant.

40. Av samtliga dessa skäl anser jag att förevarande begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning.

B. Prövning i sak av tolkningsfrågorna

41. I detta avsnitt kommer jag först att göra några inledande anmärkningar om omfattningen av förevarande begäran om förhandsavgörande (1). Jag kommer därefter att övergå till den relevanta rättsliga ramen, däribland unionsrättens förhållningssätt till nationella rättskraftsregler, särskilt i konsumenttvister (2). På grundval av detta kommer jag att förklara att de särskilda särdragen i det skydd som föreskrivs i direktiv 93/13 och som har motiverat ett (ganska vidsträckt definierat) undantag från de nationella rättskraftsreglerna, trots vissa likheter, inte föreligger på området för ansvarsförsäkring för motorfordon (3).

1. Omfattningen av bedömningen

42. Jag vill göra två klargöranden beträffande omfattningen av den aktuella bedömningen.

43. För det första, såsom kommissionen har erinrat om, avser situationen i det nationella målet privata parter (klagandena i det nationella målet) som gör gällande att ett avtalsvillkor är ogiltigt (inte kan göras gällande) gentemot en annan privat part (Cattolica) på grund av åsidosättande av artikel 2.1 i andra direktivet. Det följer emellertid av EU-domstolens fasta praxis, och såsom redan kort har påpekats ovan, att ett direktiv inte kan ha horisontell direkt effekt mellan privatpersoner.(19) Artikel 2.1 i andra direktivet kan således inte som sådan åberopas mot försäkringsgivaren för att hävda att den aktuella uteslutningsklausulen är ogiltig (inte kan göra gällande). Den hänskjutande domstolen har förklarat att den regel som anges i den artikeln återspeglas i artikel 18 andra stycket i lag nr 990 (som framgår av punkterna 18 och 19 ovan). Den har även förklarat att denna bestämmelse, såsom den har tolkats av de nationella domstolarna, innefattar principen att avtalsvillkor som begränsar försäkringsskyddet inte kan göras gällande gentemot skadelidande tredje man, vilket den italienska regeringen också påpekade vid förhandlingen.

44. Under dessa omständigheter kan förevarande begäran om förhandsavgörande inte anses aktualisera frågan huruvida artikel 2.1 i andra direktivet är direkt tillämplig i ett horisontellt förhållande, utan snarare syfta till att få klarhet i hur dessa bestämmelser ska tolkas för en korrekt tillämpning (som är förenlig med unionsrätten) av den motsvarande bestämmelsen i nationell rätt liksom av de relevanta bestämmelserna i nationell rätt avseende rättskraft.

45. För det andra, avser förevarande begäran om förhandsavgörande först och främst konsekvenserna av det konsumentrelaterade undantaget från rättskraft på området för ansvarsförsäkring för motorfordon. Kommissionen påpekade i sina skriftliga yttranden att om förhållandet mellan Cattolica och PA skulle klassificeras som ett förhållande mellan en näringsidkare och en konsument i den mening som avses i direktiv 93/13, skulle de principer som följer av det skydd som föreskrivs i det direktivet automatiskt vara tillämpliga (inbegripet de principer som avser undantaget från rättskraft). Samspelet mellan de båda regelverken diskuterades också ingående vid förhandlingen.

46. Mot den bakgrunden och för att underlätta för läsaren att navigera i nedanstående bedömning, kommer jag att göra min bedömning av huruvida det undantag från rättskraft som utvecklades på konsumentskyddsområdet är tillämplig mot bakgrund av de särskilda målen med unionslagstiftningen på området för ansvarsförsäkring för motorfordon, i överensstämmelse med den hänskjutande domstolens begäran. Jag kommer därefter att övergå till att undersöka förhållandet (och den eventuella överlappningen) mellan detta rättsområde och direktiv 93/13.(20)

2. Den relevanta rättsliga ramen

47. Såsom har angetts ovan kommer jag att inleda detta underavsnitt med att kommentera begreppet tredje man som orsakats skador vid en trafikolycka, i den mening som avses i unionsrättens regelverk om obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon (a). Jag kommer därefter att övergå till unionsrättens förhållningssätt till rättskraftsreglerna i nationell rätt (b).

a) Begreppet tredje man som orsakats skador vid en trafikolycka

48. Den hänskjutande domstolen har påpekat att domen från Corte di appello di Catanzaro (Appellationsdomstolen i Catanzaro), som har överklagats till den, tycks ha åsidosatt unionsrätten, genom att rätten till ersättning nekades arvingarna till en person som var passagerare på ett motorfordon (och som var relevant försäkringstagare för motorfordonets försäkring) och som omkom till följd av en trafikolycka med detta fordon, och de därför ska anses vara tredje man som orsakats skador vid en trafikolycka i den mening som avses i de relevanta unionsbestämmelserna på området för ansvarsförsäkring för motorfordon.

49. I det avseendet vill jag, för det första, erinra om att dessa bestämmelser i unionsrätten eftersträvar ett dubbelt mål: ”dels till att säkerställa fri rörlighet såväl för fordon som är normalt hemmahörande inom Europeiska unionen som för de personer som färdas i dem, dels till att säkerställa att personer som lider skada vid olyckor som orsakas av dessa fordon behandlas på ett likvärdigt sätt, oavsett på vilken plats inom unionen som olyckan inträffat”.(21)

50. För det andra, vad beträffar de personer som denna garanti för ett likvärdigt skydd gäller, har EU-domstolen vid upprepade tillfällen slagit fast att den enda tillåtna åtskillnaden är den mellan föraren och passageraren.(22) Av detta följer att alla passagerare ska skyddas enligt de unionsrättsliga bestämmelserna om ansvarsförsäkring för motorfordon och deras rättsliga ställning ska jämställas, oavsett huruvida de också – och i synnerhet – är försäkringstagare.(23) Den omständigheten att en passagerare har ställning som försäkringstagare påverkar med andra ord inte hans eller hennes ställning som tredje man som orsakats skador vid en trafikolycka(24) (även om en sådan passagerare självklart inte kan anses vara tredje man i förhållande till det försäkringsavtal som omfattar det fordon som var inblandat i olyckan).

51. För det tredje har domstolen slagit fast att försäkringsgivare i regel är förhindrade att göra gällande lagregler eller avtalsvillkor för att vägra ersätta personer som lidit skada till följd av en olycka.(25) Domstolen har även förklarat att artikel 2.1 i andra direktivet enbart utgör en upprepning av denna skyldighet genom att kräva att medlemsstaterna ska se till att vissa lagregler och villkor i ett försäkringsavtal inte ska tillämpas (inte ska kunna göras gällande) gentemot tredje man som orsakats skador vid en trafikolycka.(26)

52. Jag erinrar om att de kategorier av regler och villkor som unionslagstiftaren har pekat ut avser de som föreskriver att försäkringen inte omfattar fordon som nyttjas i) av personer som inte har uttryckligt eller underförstått tillstånd härtill, ii) av personer som inte har körkort för det ifrågavarande fordonet, och iii) av personer som bryter mot lagstadgade tekniska föreskrifter rörande fordonets skick och säkerhet (som är i fråga här). I det sammanhanget har domstolen framhållit att det enda undantaget från skyldigheten att ersätta tredje man som orsakats skador avser den första kategorin som nämnts ovan, vad beträffar personer som frivilligt färdats i det fordon som orsakat skadorna, om försäkringsgivaren kan bevisa att dessa personer kände till att fordonet var stulet,(27) såsom framgick av artikel 2.1 andra stycket i andra direktivet (nu artikel 13.1 andra stycket i direktiv 2009/103).(28) Det undantaget tycks inte vara tillämpligt i detta fall.

53. För det fjärde och slutligen, även om de unionsrättsliga bestämmelserna om ansvarsförsäkring för motorfordon inte syftar till att harmonisera medlemsstaternas bestämmelser om civilrättsligt skadeståndsansvar vid trafikolyckor, får de sistnämnda bestämmelserna inte frånta de förstnämnda bestämmelserna deras ändamålsenliga verkan.(29) Domstolen har vid upprepade tillfällen slagit fast att detta skulle ske om den nationella lagstiftningen, som utformats på grundval av allmänna och abstrakta kriterier, innebar att en skadelidande inte hade rätt till ersättning från den obligatoriska ansvarsförsäkringen för motorfordon eller att en sådan rätt begränsades på ett oproportionerligt sätt, enbart på grund av att den skadelidande medverkat till uppkomsten av skadan.(30)

54. På grundval av detta har domstolen slagit fast att följande lagstiftningar är oförenliga med unionsrätten: Nationell lagstiftning enligt vilken den obligatoriska ansvarsförsäkringen för motorfordon inte omfattar ansvar för personskador som drabbar personer (som verkligen var tredje man som orsakats skador och) som färdas i en del av ett motorfordon som varken har utformats eller försetts med sittplatser för passagerare,(31) lagstiftning som tillåter att ersättning som en försäkringsgivare ska betala ut till den person som orsakats skada till följd av en olycka vägras eller sätts ned på ett oproportionerligt sätt, när denna person var ägare till fordonet och hade medverkat till skadan genom att besluta att färdas i fordonet trots att det kördes av någon som var påverkad,(32) lagstiftning enligt vilken en passagerare som hade orsakats skada till följd av en trafikolycka, som var försäkrad att framföra fordonet och som även hade gett en oförsäkrad förare tillåtelse att framföra fordonet, med automatik uteslöts från försäkringsskydd,(33) och slutligen lagstiftning som tillåter att försäkringsgivaren åberopar att försäkringsavtalet är ogiltigt på grund av de avsiktligt felaktiga uppgifter som vid avtalets ingående lämnades av den försäkrade, vilken hade orsakats skador till följd av en trafikolycka, om vem som normalt framförde det berörda fordonet.(34)

55. Det är mot bakgrund av dessa principer som den hänskjutande domstolen tycks anse att den omständigheten att Cattolica i ett tidigare skede av detta förfarande kunde återfå de belopp som skulle betalas till klagandena i det nationella målet med avseende på den olycka som orsakade PA:s död är oförenlig med bestämmelsen i artikel 2.1 i andra direktivet.

56. De exakta konsekvenserna av den rättspraxis som det har hänvisats till i punkterna 53 och 54 ovan för tvisten i det nationella målet utgör inte föremålet för förevarande begäran om förhandsavgörande och kommer därför inte att undersökas här mer i detalj. Begäran om förhandsavgörande syftar till att fastställa huruvida en sådan bedömning ska tillåtas enligt unionsrätten, då nationell utgör hinder för en sådan bedömning på grund av rättskraftsreglerna. Jag ska nu därför övergå till undantagen från det ovannämnda uttrycket för den rättssäkerhetsprincip som följer av unionsrätten.

b) Unionsrätten och de nationella rättskraftsreglerna

57. Det ska inledningsvis påpekas att det inte finns någon allmän skyldighet enligt unionsrätten som skulle innebära att ”[e]n nationell domstol är … skyldig att sätta nationella rättskraftsregler åt sidan, även om den därigenom skulle kunna bringa nationella förhållanden som är oförenliga med unionsrätten att upphöra”.(35) Domstolen har upprepade gånger framhållit att principen om rättskraft har stor betydelse, vilken enkelt uttryckt motiveras av intresset av en stabil rättsordning och stabila rättsförhållanden och en god rättskipning,(36) såsom alla parter i förevarande mål i huvudsak har erinrat om.

58. Samtidigt är denna regel inte absolut. Frågan huruvida unionsrätten, i vissa situationer, kan kräva att de nationella rättskraftsreglerna ska sättas åt sidan (genom undantag från huvudregeln som har beskrivits ovan) ska bedömas mot bakgrund av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, vilka sätter gränserna för utövandet av medlemsstaternas processuella autonomi, i enlighet med skyldigheten till lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU.(37)

59. Beaktandet av dessa två principer har resulterat i att flera undantag från de nationella rättskraftsreglerna har identifierats. De undantag som har fastställts utifrån effektivitetsprincipen (som är den enda relevanta principen här)(38) kan delas in i tre breda kategorier.

60. Den första kategorin avser ett undantag som är specifikt för området för statligt stöd, där undantaget motiverades särskilt med hänvisning till fördelningen av behörighet mellan Europeiska unionen och medlemsstaterna på detta rättsområde.(39) Den andra kategorin avser situationer då de nationella rättskraftsreglerna ges en så vid tolkning att de förhindrar att man uppnår resultat som är förenliga med unionsrätten i liknande mål.(40) Jag instämmer med den finska regeringen och kommissionen om att ingen av dessa två kategorier av undantag är aktuell i detta fall.

61. Av de skäl som kommer att anges nedan, kan det samma inte sägas om den tredje kategorin, det vill säga undantag som rör konsumentskydd, i synnerhet enligt direktiv 93/13 om oskäliga villkor i konsumentavtal. Det skyddet innefattar följande två centrala aspekter som är relevanta i detta fall.

62. För det första har domstolen konsekvent erinrat om att ”det skyddssystem som införts genom direktiv 93/13 grundar sig på tanken att konsumenten intar en underlägsen ställning i förhållande till näringsidkaren i fråga om såväl förhandlingsförmåga som informationsnivå”.(41)

63. För att kompensera för detta underläge föreskrivs det i huvudsak i artikel 6.1 i direktiv 93/13 att oskäliga villkor inte är bindande för konsumenten, och detta är ”en tvingande bestämmelse som har till syfte att ersätta den formella jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet med en verklig jämvikt så att parterna blir jämbördiga”.(42) I samma anda har domstolen förklarat att denna bestämmelse ska anses vara likvärdig med de nationella bestämmelser som utgör tvingande rätt inom den inhemska rättsordningen,(43) och den har även hänvisat till ”det allmänintresse som ligger bakom det skydd som direktiv 93/13 ger konsumenterna”.(44) Det är kravet på att återupprätta en verklig jämbördighet mellan parterna som medför en skyldighet för de nationella domstolarna att (i förekommande fall) ex officio bedöma huruvida ett avtalsvillkor, på vilket direktiv 93/13 är tillämpligt, är oskäligt.(45)

64. För det andra, när denna skyldighet har åsidosatts och när det aktuella avtalsvillkorets lagenlighet anses underförstått och slutgiltigt ha avgjorts (då frågan om lagenlighet inte har väckts och prövats i vederbörlig ordning), kan de nationella rättskraftsreglerna inte utgöra hinder för en senare domstolsprövning.(46) Denna konsekvens följer av medlemsstaternas skyldighet att föreskriva ”lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i [konsument]avtal”, vilken anges i artikel 7.1 i direktiv 93/13 och som enligt domstolen bekräftar principen om ett effektivt domstolsskydd, vilken också avspeglas i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.(47)

65. Domstolen utvecklade de ovannämnda principerna särskilt inom ramen för ”förenklade” summariska förfaranden, såsom de förfaranden som avser utmätning av intecknad egendom och utfärdande eller verkställighet av betalningsförelägganden.(48) Den har dock även klargjort att principerna är tillämpliga inom ramen för ordinarie förfaranden, som kan ha genomförts i flera steg i vilka konsumenterna deltog och vilka inte påverkades av någon restriktiv bestämmelse i nationell processrätt som skulle göra det orimligt svårt eller omöjligt för konsumenterna att göra gällande sina rättigheter. Det följer faktiskt av domstolens nyligen avkunnade dom Soledil (som avsåg ett mål som involverade fler steg i de ordinarie förfarandena med deltagande av konsumenterna) att det var (bara) underlåtenheten från den nationella domstolens sida att undersöka huruvida de relevanta avtalsvillkoren eventuellt var oskäliga som resulterade i att det var orimligt svårt eller omöjligt att göra detta.(49)

66. Efter denna genomgång ska jag nu övergå till sakens kärna för att undersöka huruvida de principer som har beskrivits ovan, vilka har utvecklats på konsumentskyddsområdet, ska tillämpas analogt på omständigheterna i det nationella målet, med följden att det ska bortses från de nationella rättskraftsreglerna.

3. Rättskraft under de omständigheter som föreligger i förevarande mål

67. För att ta ställning till den första tolkningsfrågan, såsom den har sammanfattats i den föregående punkten, kommer jag att mer ingående undersöka den logiska grunden till det konsumentrelaterade undantaget från rättskraft, vilket – såsom jag kommer att förklara – har nära samband med skyldigheten att göra en prövning ex officio som också har utvecklats på samma rättsområde (a). På grundval av detta kommer jag att förklara att eftersom sistnämnda skyldighet enligt min mening inte är tillämplig på det rättsområde som här är i fråga, så kan inte heller det ovannämnda undantaget från rättskraft vara tillämpligt (b). För fullständighetens skull kommer jag, för det fall domstolen inte skulle dela min bedömning, att behandla begreppet konsumentens ”totala passivitet”, vilket åsyftas i den andra tolkningsfrågan (c), innan jag gör några avslutande anmärkningar om förhållandet mellan direktiv 93/13 och området för ansvarsförsäkring för motorfordon (d).

a) Den tvådelade logiska grunden till undantaget från rättskraft i konsumenttvister

68. Jag har redan påpekat att det konsumentskydd som krävs enligt direktiv 93/13 har föranlett domstolen att gradvis utveckla vad som har kommit att bli ett brett definierat undantag från regeln om rättskraft. Domstolen har i huvudsak förklarat att utan detta undantag, skulle konsumentskyddet bli ”ofullständigt och otillräckligt” när domstolarna har underlåtit att pröva huruvida de relevanta avtalsvillkoren eventuellt är oskäliga.(50)

69. Med hänsyn till att särskilt passagerare som är skadelidande vid trafikolyckor anses vara sårbara parter,(51) uppkommer frågan huruvida det skydd som de ska ges enligt unionslagstiftningen på området för ansvarsförsäkring för motorfordon ska leda till att samma undantag från rättskraft är tillämpligt.

70. Cattolica och den italienska och den finska regeringen har argumenterat för ett nekande svar. Kommissionen har erkänt argumenten för och emot en sådan utvidgad tillämpning, samtidigt som den, vid förhandlingen, uttryckte en preferens för att det konsumentrelaterade undantaget från rättskraft ska utvidgas till att omfatta det område som avses här.

71. Jag noterar att som ett först steg kan ovannämnda fråga behandlas genom hänvisning till den traditionella bedömningen av de gränser som Europeiska unionen kan uppställa för medlemsstaternas processuella autonomi (såsom har påpekats i punkt 58 ovan). Sett ur det perspektivet, noterar jag att det inte finns någon uppgift, i beslutet om hänskjutande, om någon restriktiv regel i nationell rätt som skulle göra det orimligt svårt eller omöjligt för skadelidande vid en trafikolycka (eller deras arvingar) att göra gällande sina rättigheter.(52)

72. Jag har emellertid redan förklarat att den viktiga faktor som följer av domstolens praxis avseende rättskraft inom ramen för direktiv 93/13 är klargörandet av att när en nationell domstol inte på ett korrekt sätt har granskat avtalsvillkoren,(53) anses effektiviteten av det skydd som konsumenten ska ges ha undergrävts. Med andra ord är slutsatsen att effektivitetsprincipen har åsidosatts (vilken kräver att rättskraftsreglerna inte ska beaktas) inte avhängig av att det identifieras en särskilt restriktiv processuell bestämmelse som skulle vara ”ansvarig” för konsumentens svårigheter att skydda sina rättigheter. Enbart underlåtenheten av en nationell domstol att, om nödvändigt på eget initiativ, pröva huruvida det relevanta avtalsvillkoret eventuellt är oskäligt räcker för att dra denna slutsats, oavsett huruvida konsument har stött på specifika processuella hinder (såsom en extremt kort preskriptionstid för att väcka talan eller inge svaromål) som gör det ”orimligt svårt” för konsumenten att framlägga sin sak eller försvara sig på lämpligt sätt och ta upp frågan om det aktuella villkoret är oskäligt. Jag erinrar om att denna slutsats även fortfarande gäller, oavsett huruvida det aktuella förfarandet, till sin beskaffenhet, var särskilt ändamålsenligt (utfärdande eller verkställighet av betalningsförelägganden, förfaranden avseende inteckningar) eller huruvida det var ett ordinarie förfarande.(54)

73. Jag vill också erinra om att båda skyldigheterna (att göra en prövning ex officio och att, om någon sådan prövning inte har skett, bortse från rättskraftsreglerna) uppkom gradvis inom ramen för en rättslig reglering som återspeglar farhågor med avseende på allmän ordning eller allmänintresset,(55) i vilken båda skyldigheterna har ett nära samband. Domstolen har faktiskt påpekat att ”skyldigheten att ex officio göra en … prövning motiveras av arten och betydelsen av det allmänintresse som ligger bakom det skydd som direktiv 93/13 ger konsumenterna, vilket innebär att en effektiv prövning av huruvida avtalsvillkor eventuellt är oskäliga, såsom krävs enligt detta direktiv, inte skulle kunna säkerställas om rättskraften även gällde domstolsavgöranden i vilka en sådan prövning inte nämns”.(56)

74. Det är riktigt att förekomsten av en skyldighet att göra en prövning ex officio av huruvida den aktuella uteslutningsklausulen kan göras gällande inte ifrågasätts i det nationella målet, eftersom klagandena själva tog upp frågan vid den hänskjutande domstolen.(57) Av det ovan anförda följer dock att för att konstatera att ett undantag från rättskraft är tillämpligt inom ramen för andra direktivet, är det nödvändigt att fastställa, för det första, att det allmänintresse som ligger till grund för det direktivet är sådant att det krävs att de nationella domstolarna på eget initiativ undersöker huruvida ett särskilt avtalsvillkor som finns i ett försäkringsavtal kan göras gällande (en fråga som, såsom kommissionen noterade, ännu inte har prövats i domstolens praxis). Med andra ord kan slutsatsen beträffande skyldigheten att bortse från rättskraftsreglerna inte dras utan att samtidigt identifiera en skyldighet för de nationella domstolarna att på eget initiativ ta upp den relevanta rättsfrågan.

75. Jag ska därför gå över till frågan huruvida den logiska grunden för det skydd som ska ges skadelidande vid en trafikolycka utlöser en skyldighet för de nationella domstolarna att på eget initiativ undersöka huruvida en försäkringsgivare, gentemot sådana skadelidande, kan stödja sig på ett villkor som undantar förlust eller skada som orsakats i vissa situationer (såsom vid olaglig transport) från försäkringsskyddet. Detta klargörande kommer vidare att ge mig möjlighet att behandla frågan huruvida det, enligt denna lagstiftningsram, även uppstår en skyldighet i undantagsfall att bortse från rättskraftsreglerna.

b) Den tvådelade logiska grunden på området för ansvarsförsäkring för motorfordon

76. Det ska inledningsvis erinras om att det inte finns någon allmän skyldighet enligt unionsrätten som kräver att de nationella domstolarna ex officio prövar huruvida det har skett ett åsidosättande av unionsrätten, oberoende av den aktuella bestämmelsens betydelse för unionens rättsordning, om parterna har en verklig möjlighet att vid en nationell domstol åberopa en sådan grund.(58) Denna ståndpunkt kan förklaras av den omständighet att det, särskilt i tvistemål, typiskt sett ankommer på parterna att ta initiativet, medan domstolarna inte är skyldiga att pröva en specifik grund ex officio, när detta skulle innebära att de går utöver föremålet för talan. EU-domstolen har följaktligen krävt att de nationella domstolarna ska vidta åtgärder ex officio enligt unionsrätten endast i undantagsfall, då allmänintresset motiverar det.(59)

77. Jag har redan förklarat att så är fallet särskilt på konsumentskyddsområdet, närmare bestämt i de situationer som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13. EU-domstolen har vidare utvidgat denna skyldighet till att omfatta situationer som omfattas av andra unionsrättsakter som rör konsumenträtt.(60) Konsumentskyddsområdet är förresten, såvitt jag vet, det enda område inom det vidare civilrättsliga område som regleras av unionsrätten där EU-domstolen har konstaterat att denna skyldighet föreligger (i de fall då det inte uttryckligen föreskrivs någon sådan skyldighet i den relevanta unionslagstiftningen).

78. Ytterligare undantag har fastställts på området för invandring och asylrätt, där domstolen har motiverat detta synsätt med att rätten till skydd är absolut (förbud mot tortyr eller omänsklig och förnedrande behandling eller bestraffning i samband med antagandet av ett beslut om återvändande),(61) med dess betydelse i kombination med den specifika lagstiftningen (rätten till frihet i samband med förvar i invandrings- och asylärenden),(62) och med legaldefinitionen av domstolsprövningens harmoniserade omfattning (ansökningar om internationellt skydd som avslagits på grundval av begreppet ”säkert ursprungsland”).(63)

79. Däremot har domstolen vägrat att dra samma slutsats i domen K.B. och F.S. inom ramen för ett brottmål, där de misstänkta inte informerades om sina processuella rättigheter i vederbörlig ordning (särskilt rätten att inte vittna mot sig själv).(64) Domstolens vägrade uttryckligen att överföra de principer som har utvecklats inom ramen för direktiv 93/13 till detta rättsområde, samtidigt som den förklarade att ”de rättsförhållanden som omfattas av reglerna om konsumentskydd skiljer sig så mycket från de rättsförhållanden som är i fråga i brottmål … att de principer som har utvecklats på området oskäliga avtalsvillkor inte rakt av kan tillämpas på processrättsliga skyddsregler i brottmål”.(65)

80. Mot bakgrund av det ovan anförda, var ska man placera det rättsområde som är i fråga i förevarande fall?

81. För att besvara den frågan är det lämpligt att erinra om att särdragen hos ”de principer som har utvecklats på området oskäliga avtalsvillkor”, vilka åsyftades i domen K.B. och F.S., beror på behovet som domstolen har identifierat av att ersätta den jämvikt mellan avtalsparterna som följer av avtalet med verklig jämbördighet, då detta behov härrör från konsumenternas underläge i förhållande till näringsidkaren i fråga om information och förhandlingsförmåga.

82. Mot denna bakgrund krävs det således, för att det aktuella undantaget från rättskraft ska kunna ”överföras” till området för ansvarsförsäkring för motorfordon, att samma eller en liknande logisk grund för skyddet identifieras.

83. Såsom kommissionen har hävdat råder det i princip inte någon tvekan om att den regel som anges i artikel 2.1 i andra direktivet utgör ett utryck för en robust lagstiftningspolicy som främjar skyddet för skadelidande vid trafikolyckor. Detta är, såsom redan har påpekats, ett av de två huvudsakliga målen med denna lagstiftning(66) som ”alltid eftersträvats och getts en allt större vikt”.(67) Även om specifika delar av detta skydd har tillkommit under perioden efter de faktiska omständigheterna i det nationella målet, förelåg denna tonvikt tydligt under den relevanta tidpunkten, såsom till exempel femte skälet i tredje direktivet visar, där passagerare identifieras som en ”särskilt sårbar grupp av skadelidande”.(68)

84. Det målet kan visserligen leda till att det ses som en återspegling av särskilt viktig tvingande rätt i analogi med domstolens överväganden rörande konsumentskyddspolitikens beskaffenhet (se punkt 63 ovan).

85. Om detta godtas, skulle man vidare kunna ange att när det gäller kriteriet om att konsumenter har mindre ”information och förhandlingsförmåga”, som har åberopats i samband med direktiv 93/13, befinner sig skadelidande vid trafikolyckor faktiskt i en ännu svårare situation än konsumenter. När de skadelidande verkligen är tredje man i förhållande till det fordon som är inblandat i olyckan (vilket enligt min mening är det typiska scenariot), kommer de inte att veta försäkringsgivarens identitet (och än mindre innehållet i försäkringsavtalet).(69) Detta skulle vidare kunna leda till antagandet att utan en domstolsprövning ex officio av huruvida villkoren i försäkringsavtalet kan göras gällande, skulle det skydd som dessa personer har rätt till bli ”ofullständigt och otillräckligt”(70) (i analogi med de konstateranden som gjorts avseende frågor som omfattas särskilt av direktiv 93/13).

86. Av följande skäl skulle jag emellertid avråda från att godta denna ståndpunkt.

87. I det avseendet råder det, för det första, inte någon tvekan om att skadelidande vid trafikolyckor kan ställas inför svåra och tragiska situationer som de i princip inte har någon kontroll över.(71) Denna sårbara ställning är själva anledningen till varför unionslagstiftaren gradvis har stärkt olika aspekter av deras skydd. Det identifierade behovet av att skydda en person i en situation av sårbarhet är dock i sig inte tillräcklig för att utlösa en skyldighet som kräver att de nationella domstolarna tar upp en rättsfråga på eget initiativ. Jag anser att detta klart framgår av domen K.B. och F.S. som har diskuterats ovan, vilken sammanfattningsvis avsåg en person som misstänktes för brottslig verksamhet vars processuella rättigheter hade åsidosatts av de brottsbekämpande myndigheterna. Det råder ingen tvekan om att en person som ställs inför sådana myndigheter kommer att befinna sig i en relativt underlägsen ställning, då konsekvenserna för denna person av de statliga myndigheternas rättsstridiga agerande kan vara särskilt allvarliga. Skyldigheten att göra en prövning ex officio av den aktuella bristen i förfarandet skulle likväl inte kunna uppställas på grundval av de principer som följer av direktiv 93/13, i huvudsak på grund av särdragen i det sammanhang i vilket dessa principer utvecklades, såsom har påpekats ovan.

88. Till skillnad från direktiv 93/13, och såsom den italienska regeringen hävdade i huvudsak vid förhandlingen, syftar inte bestämmelserna på området för ansvarsförsäkring för motorfordon till att upprätthålla en jämvikt mellan parternas avtalsenliga rättigheter och skyldigheter och förhindra användningen av avtalsvillkor, på grund av att dessa villkor ”i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten”.(72)

89. Även om artikel 2.1 i andra direktivet kräver att vissa villkor som finns i ett försäkringsavtal ska vara ogiltiga i relativ bemärkelse (inte kan göras gällande gentemot de skadelidande), gör den inte det för att avhjälpa en avtalsmässig obalans mellan försäkringsgivaren och en skadelidande tredje man (på grund av att det i ett typiskt scenario helt enkelt inte finns något avtal mellan dessa båda parter(73)), utan för att skydda den skadelidande mot villkorens rättsverkningar (som skulle kunna hindra den skadelidande från att ersättas för de förluster och skador som orsakats), oberoende av det eventuella avtalsförhållandet mellan dessa två parter. Denna specifika skyddstanke är särskilt uppenbar om man tittar på den del av artikel 2.1 i andra direktivet som kräver att de lagregler som utesluter försäkringsskydd på det sätt som beskrivs i den bestämmelsen (och i punkt 52 ovan) ska vara ogiltiga i relativ bemärkelse (inte ska kunna göras gällande) – lagregler som, till sin natur, föreligger oberoende av parternas vilja.

90. I anknytning till det ovan anförda innebär inte skyddet för skadelidande tredje man att de villkor (eller lagregler) som i synnerhet utesluter olaglig transport från försäkringsskyddet ska anses vara rättsstridiga i sig. Tvärtom anser jag att den omständigheten att en olycka blivit följden av en olaglig transport förblir en relevant omständighet i förhållandet mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren (eftersom rättsverkningarna ska uteslutas enbart i förhållande till den skadelidande).(74)

91. Sett ur detta perspektiv är den logik som styr artikel 6.1 i direktiv 93/13, å ena sidan, och artikel 2.1 i andra direktivet, å andra sidan, ganska olika vad gäller den ”påföljd” som de kräver med avseende på ”problematiska” avtalsvillkor. Den förstnämnda bestämmelsen kräver att det oskäliga avtalsvillkoret inte ska vara bindande för konsumenten som en av avtalsparterna (på grund av att det i sig är rättsstridigt), medan detta inte är det resultat som eftersträvas i artikel 2.1 i andra direktivet, vilken kräver att det aktuella villkoret ska hindras från att ha rättsverkningar i förhållande till skadelidande vid trafikolyckor, vilka typiskt sett är tredje man i förhållande till försäkringsavtalet.

92. Denna skillnad i den logik som ligger till grund för artikel 6.1 i direktiv 93/13 och artikel 2.1 i andra direktivet är återigen inte i absoluta termer oförenlig med påståendet att en domstolsprövning ex officio bör krävas för att säkerställa att en skadelidande skyddas på lämpligt sätt. Som redan har påpekats föreligger det samma (om inte värre) informationsasymmetri i förhållandet mellan den skadelidande och försäkringsgivaren jämfört med de som omfattas av direktiv 93/13. Denna skillnad är dock enligt min mening ett tillräckligt skäl till stöd för argumentet att den skyddstanke som är specifik för direktiv 93/13, med dess speciella rättsliga konsekvenser, helt enkelt inte finns i unionens bestämmelser om ansvarsförsäkring för motorfordon.

93. För det andra, oberoende av det ovanstående ska det erinras om att kravet på att bortse från rättskraftsreglerna har av domstolen kopplats samman med den skyldighet som är riktad till medlemsstaterna i artikel 7.1 i direktiv 93/13. Denna bestämmelse kräver att medlemsstaterna ska se till att det ”finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter” (min kursivering). Det uppställs inte någon sådan skyldighet med avseende på sådana uteslutningsklausuler som den som är i fråga här, vilket har påpekats av den italienska och den finska regeringen och har medgetts av kommissionen.

94. Artikel 2.1 i andra direktivet kräver nämligen att det ska vidtas ”åtgärder som är nödvändiga för att lagregler och villkor i vissa försäkringsavtal”, som utesluter särskilt olaglig transport från försäkringsskyddet, ”inte skall … tillämpas på ersättningskrav från tredje man som orsakats skador vid en trafikolycka” (min kursivering). Den ordalydelsen ligger klart närmare den som används i artikel 6.1 i direktiv 93/13,(75) genom att de båda syftar till att säkerställa att det aktuella villkoret inte ska ha några bindande verkningar, (i vart fall inte) gentemot den sårbara part som berörs (i ett enskilt fall).

95. Artikel 2.1 i andra direktivet saknar däremot den mer systemiska och avskräckande dimension som artikel 7.1 i direktiv 93/13 har, vilken uppmanar medlemsstaterna att se till att användningen av oskäliga villkor hindras (i allmänhet). Sett ur det perspektivet kan undantaget från rättskraft tolkas som att det fyller funktionen att avskräcka näringsidkare från att införa oskäliga villkor i avtal genom att neka dem att dra fördel av den rättssäkerhet som annars skulle följa av den slutgiltiga karaktären på ett domstolsavgörande till deras fördel (ett avgörande som meddelats utan en prövning av huruvida det relevanta villkoret är oskäligt i den mening som avses i direktiv 93/13). Denna dimension saknas i artikel 2.1 i andra direktivet, eftersom – såsom redan har påpekats – det mål som eftersträvas med bestämmelsen är att se till att skadelidande tredje man, som (typiskt sett) inte har något avtalsförhållande med försäkringsgivaren, ersätts av den sistnämnda, oberoende av en eventuell uteslutningsklausul. Denna bestämmelse strävar däremot inte efter att uppställa ett förbud mot uteslutningsklausuler helt och hållet.

96. Med hänsyn till att domstolens praxis avseende kravet på upphävande av rättskraften är knuten till denna specifika förebyggande och systemiska aspekt av reglerna i direktiv 93/13 (att se till att oskäliga villkor inte används i allmänhet, förutom att deras rättsverkningar utesluts i ett enskilt fall) och att denna ståndpunkt utgör ett undantag från huvudregeln om att ett domstolsavgörandes slutgiltiga karaktär ska iakttas, anser jag att ett upphävande av rättskraften inte kan krävas under de omständigheter som föreligger i det nationella målet då det inte eftersträvas något liknande mål på systemnivå.(76)

97. För det tredje och slutligen anser jag att när domstolen har krävt ett så långtgående steg som en prövning ex officio (och, om så inte sker, ett upphävande av rättskraften) i en situation som i princip omfattas av medlemsstaternas processuella autonomi (i avsaknad av en lagbestämmelse i frågan), har den med nödvändighet åberopat konsumenternas särskilda roll i den inre marknadens funktion (när de förvärvar varor och tjänster)(77) och premissen att deras brist på kunskap om de tillämpliga bestämmelserna kan få dem att avstå från att köpa varor eller tjänster i en annan medlemsstat.(78) Samtidigt identifierades förekomsten av harmoniserade bestämmelser om oskäliga villkor som ett viktigt verktyg för att säkerställa att konkurrensen inte snedvrids(79) och för att förbättra konkurrensen mellan säljare och leverantörer och därigenom öka utbudet för konsumenterna.(80)

98. Lagstiftningen på området för ansvarsförsäkring för motorfordon är naturligtvis också ett verktyg som bidrar till den inre marknadens funktion och särskilt till den fria rörligheten för fordon och personer, såsom har medgetts i respektive direktiv.(81) Det har dock även medgetts att denna harmonisering, även om den eftersträvar det dubbla mål som har angetts i punkt 49 ovan (att säkerställa fri rörlighet för fordon och för de personer som färdas i dem, och att säkerställa att personer som lider skada vid olyckor behandlas på ett likvärdigt sätt), huvudsakligen är inriktad på skyddet av skadelidande vid trafikolyckor, då detta även är det angivna syftet med (den tidigare existerande) gränskontrollen av obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon.(82) På samma sätt påpekade kommissionen vid förhandlingen att skyldigheten att ha ett obligatoriskt försäkringsskydd (som säkerställer att alla fordon som är normalt hemmahörande inom en viss medlemsstats territorium omfattas av ansvarsförsäkring)(83) och den rätt att rikta anspråk direkt mot den vållande personens försäkringsgivare som skadelidande ska ha (ett krav som senare har lagts till bland de faktiska omständigheterna i det nationella målet)(84) utgör de centrala delarna i den aktuella lagstiftningen.

99. Utan att det påverkar betydelsen av det målet och det personliga lidande som trafikolyckor medför för skadelidande, anser jag att denna logiska grund, även om den återigen har samband med den inre marknaden, inte är lika djupt rotad i strävan efter att uppnå målet med den inre marknaden som när det gäller den harmonisering som eftersträvas genom direktiv 93/13 (vilken, såsom redan har förklarats, direkt och omedelbart förbättrar affärstransaktioner). Denna logiska grund är, i vilket fall som helst och återigen, helt enkelt annorlunda vad gäller de mål som den syftar till att uppnå. Detta, tillsammans med det ovannämnda exceptionella undantag som kravet på både en prövning ex officio och ett upphävande av rättskraften utgör i förhållande till vanlig lagtillämpning, ger ytterligare skäl till varför dessa undantag som har utvecklats särskilt inom ramen för direktiv 93/13 inte bör utvidgas till att omfatta området för ansvarsförsäkring för motorfordon.

100. Av alla dessa skäl, och med hänsyn till att lagstiftaren inte valde att, i den sistnämnda lagstiftningsramen, inkludera en bestämmelse om domstolsprövningens omfattning, anser jag att det är bättre att angripa frågan huruvida det uppstår en skyldighet att göra en prövning ex officio utifrån effektivitetsprincipen (och likvärdighetsprincipen), i traditionell bemärkelse och såsom det har erinrats om i punkt 58 ovan. I enlighet med detta angreppssätt skulle skyldigheten för domstolar att ta upp frågan på eget initiativ uppstå endast när en prövning av den tillämpliga processuella bestämmelsen leder till slutsatsen att den berörda skadelidande inte har fått en verklig möjlighet att vid en nationell domstol åberopa en sådan grund. Samma överväganden skulle då, med nödvändiga ändringar, gälla frågan huruvida det ska bortses från rättskraftsreglerna när det inte har prövats huruvida ett sådant villkor som det som är i fråga i det nationella målet går att driva igenom, eftersom båda aspekterna har ett nära samband, såsom har förklarats ovan.

101. Mot bakgrund av det ovan anförda, och som svar på den första tolkningsfrågan, anser jag att artikel 2.1 i andra direktivet ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som – till följd av att en dom har vunnit laga kraft – innebär att en part är förhindrad att för första gången, i ett senare skede av samma domstolsförfarande, åberopa en grund som avser att ett villkor i ett försäkringsavtal om ansvarsförsäkring för motorfordon inte ska tillämpas (inte kan göras gällande) i den mening som avses i den bestämmelsen, under förutsättning att ingen bestämmelse i nationell processrätt har gjort det orimligt svårt eller omöjligt för denna part att åberopa denna grund i ett tidigare skede av förfarandet, då frågan hade kunnat prövas av nationell domstol.

c) Scenariot med en parts ”totala passivitet”

102. För fullständighetens skull, och för det fall domstolen inte skulle dela min ovanstående bedömning, ska jag nu övergå till den andra frågan, genom vilken den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida bedömningen av skyldigheten att bortse från rättskraftsreglerna i nationell rätt – om denna skyldighet skulle fastställas föreligga – påverkas av den omständigheten att klagandena i det nationella målet, enligt den hänskjutande domstolen, ”har varit fullständigt passiva” när de underlät att ifrågasätta uteslutningsklausulens tillämplighet i ett tidigare skede av domstolsförfarandet.

103. Jag anser att svaret på denna fråga är ganska enkelt.

104. För det första utvecklades begreppet ”total passivitet” (eller ”fullständig passivitet”) i domen Asturcom Telecomunicaciones och efterföljande rättspraxis i samband med skyldigheten i undantagsfall att bortse från nationella rättskraftsregler.(85) Som den hänskjutande domstolen har påpekat betecknar detta begrepp närmare bestämt ”ett undantag från detta undantag”. Som förklaring kan anges att när skyldigheten i undantagsfall för en domstol att bortse från rättskraftsreglerna för att skydda en konsument i princip uppstår, men denna konsument, under det aktuella förfarandet, har varit totalt passiv, är skyldigheten att bortse från rättskraften inte tillämplig och situationen återgår till den normala situationen då rättskraftsreglerna förblir oförändrade.

105. För det andra står det emellertid enligt min mening inte helt klart vilka omständigheter som skulle kunna leda till att en sådan normal situation faktiskt ”återställs”, med hänsyn till att skyldigheten att ex officio ta upp frågan huruvida avtalsvillkor eventuellt är oskäliga tycks vara tillämplig under alla skeden av domstolsförfarandet, vilket gör att konsumentens ”passivitet” i princip är irrelevant, i vart fall i det domstolsförfarande som fortfarande pågår (såsom i det nu aktuella nationella målet).

106. Denna fråga behöver dock inte diskuteras ytterligare under de aktuella omständigheterna eftersom det, för det tredje, står klart att en situation med ”total passivitet” i den mening som avses i relevant rättspraxis inte har förekommit.

107. Det begreppet syftar faktiskt på en konsument som bokstavligen inte är närvarande under förfarandet och som inte försvarar sin sak. Det syftar inte på en konsument som aktivt deltar i förfarandet, om än utan att åberopa den omtvistade rättsfrågan. Med andra ord syftar det inte på den berörda partens underlåtenhet att åberopa en specifik grund under förfarandet, utan snarare på partens underlåtenhet att över huvud taget inställa sig i detta mål. Om detta begrepp syftade på underlåtenheten att åberopa en specifik grund, skulle förresten de nationella domstolarnas skyldighet att på eget initiativ ta upp denna grund vara överflödig(86)

108. I det avseendet framgår det av beslutet om hänskjutande att klagandena i det nationella målet spelade en aktiv roll i de föregående skedena av detta förfarande, trots att de inte åberopade påståendet att uteslutningsklausulen var rättsstridig. Under dessa omständigheter kan de inte anses ha förblivit ”totalt passiva” i den mening som har angetts ovan.

d) Postskriptum: Den eventuella överlappningen mellan de båda områden som berörs

109. Innan jag avslutar min bedömning, finns det en sista systemisk eller kontextuell aspekt som ska behandlas, vilken – såsom har angetts ovan – avser det eventuella inbördes förhållandet mellan lagstiftningen på området för ansvarsförsäkring för motorfordon och direktiv 93/13.

110. Enligt min mening råder det ingen tvekan om att försäkringsavtal på detta område i allmänhet kan klassificeras som konsumentavtal i den mening som avses i direktiv 93/13, när de tillämpliga villkoren för en sådan klassificering är uppfyllda, såsom i princip påpekades av kommissionen i dess skriftliga yttranden och även av den italienska regeringen vid förhandlingen.

111. Vidare visar de faktiska omständigheterna i det nationella målet att det kan finnas situationer då skadelidande tredje man också är part till det relevanta försäkringsavtalet vilket, om de tillämpliga villkoren är uppfyllda, gör det avtalet ”kvalificerat” för att omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13.(87)

112. Mot denna bakgrund kan det uppstå viss diskrepans vad gäller de processuella valmöjligheter som en sådan part kommer att ha, i motsats till andra skadelidande vid trafikolyckor. En skadelidande som även är försäkringstagare kommer automatiskt att ha rätt att åberopa den förfarandemässiga utvecklingen vad gäller prövningen ex officio eller upphävandet av rättskraften som har utvecklats inom ramen för direktiv 93/13, återigen under förutsättning att det aktuella försäkringsavtalet uppfyller villkoren för att klassificeras som ett avtal mellan en konsument och en näringsidkare (i den mening som avses i det direktivet). Denna valmöjlighet kommer däremot inte andra skadelidande att ha, om dessa villkor inte är uppfyllda eller om den skadelidande inte är försäkringstagaren.(88)

113. Jag anser inte att detta påverkar resultatet av den föregående bedömningen.

114. Först och främst skulle varje grund som eventuellt kan åberopas inom ramen för direktiv 93/13 av uppenbara skäl behöva avfattas så att den avser oskälighet i den mening som avses i det direktivet. Den aspekten av prövningen av ett visst avtalsvillkor är också klart annorlunda jämfört med de som regleras av i synnerhet artikel 2.1 i andra direktivet.(89)

115. Trots detta är den omständigheten att en skadelidande vid en trafikolycka, som är försäkringstagare och en konsument i den mening som avses i direktiv 93/13, i teorin skulle kunna åberopa detta direktiv för att utlösa de specifika processuella konsekvenser som följer därav (att få till stånd en ny prövning av ett visst villkor i ett försäkringsavtal) – när en sådan processuell valmöjlighet inte är tillgänglig för andra skadelidande – inte i sig utgör skäl för att ”exportera” undantaget från rättskraft från det område som omfattas av direktiv 93/13 till det område som här är i fråga (för att förhindra eventuell ojämlikhet i den processuella behandlingen av skadelidande vid trafikolyckor). En sådan processuell diskrepans är snarare en tillfällighet som följer av att två regelverk överlappar varandra med beaktande av de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet. Däremot utgör detta inte ett skäl för att utvidga principer som har utvecklats på ett rättsområde, med hänvisning till de särskilda särdragen på detta område, till ett annat rättsområde där dessa särdrag inte finns.

V. Förslag till avgörande

116. Jag föreslår att EU-domstolen ska ge Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) följande svar:

Artikel 2.1 i rådets andra direktiv 84/5/EEG av den 30 december 1983 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfordon

ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som – till följd av att en dom har vunnit laga kraft – innebär att en part är förhindrad att för första gången, i ett senare skede av samma domstolsförfarande, åberopa en grund som avser att ett villkor i ett försäkringsavtal om ansvarsförsäkring för motorfordon inte ska tillämpas (inte kan göras gällande) i den mening som avses i den bestämmelsen, under förutsättning att ingen bestämmelse i nationell processrätt har gjort det orimligt svårt eller omöjligt för denna part att åberopa denna grund i ett tidigare skede av förfarandet, då frågan hade kunnat prövas av nationell domstol.

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets andra direktiv 84/5/EEG av den 30 december 1983 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfordon (EGT L 8, 1984, s. 17; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 90) (nedan kallat andra direktivet).

3 I den engelska språkversionen av denna bestämmelse hänvisas det till skyldigheten att se till att de aktuella villkoren ”[are] deemed to be void in respect of claims by third parties who have been victims of an accident”. I den franskspråkiga versionen hänvisas det till lagregler eller villkor som ska vara ”réputée sans effet en ce qui concerne le recours des tiers victimes d’un sinistre”. Som jag kommer att förklara senare, syftar denna skyldighet därför inte till att bestämmelsen eller villkoret i fråga ska förklaras ogiltig (i absoluta termer), utan snarare till att säkerställa att bestämmelsen eller villkoret inte har några rättsverkningar med avseende på en viss kategori av personer. Jag anser att en sådan situation, i vissa rättsordningar, kan kallas ”ogiltighet i relativ bemärkelse” eller att de ”inte kan göras gällande”.

4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG av den 16 september 2009 om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (EUT L 263, 2009, s. 11), särskilt artikel 13.1 c i direktivet.

5 Genom direktiv 2009/103 kodifierades ett splittrat regelverk som successivt hade utvecklats genom flera direktiv, vilka förtecknas i skäl 1 i direktivet. Dessa tidigare direktiv reglerade olika aspekter av systemet med ansvarsförsäkring för motorfordon och kunde, beroende på det datum då en olycka inträffade, vara parallellt tillämpliga i ett enskilt fall. Se, exempelvis, dom av den 14 september 2017, Delgado Mendes (C‑503/16, EU:C:2017:681, punkt 31).

6 Jag vill tillägga att andra direktivet är tillämpligt vid sidan av första direktivet och andra direktivet, vilka det hänvisas till i punkt 5 ovan och punkt 12 nedan, med hänsyn till det datum då olyckan inträffade.

7 Se dom av den 9 april 2024, Profi Credit Polska (Återupptagande av ett genom lagakraftvunnet domstolsavgörande avgjort mål) (C‑582/21 EU:C:2024:282) (nedan kallad domen Profi Credit Polska (Återupptagande av ett genom lagakraftvunnet domstolsavgörande avgjort mål), och dom av den 18 december 2025, Soledil (C‑320/24, EU:C:2025:993) (nedan kallad domen Soledil).

8 Rådets direktiv 72/166/EEG av den 24 april 1972 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (EGT L 103, 1972, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 111) (nedan kallat första direktivet).

9 Rådets tredje direktiv 90/232/EEG av den 14 maj 1990 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon (EGT L 129, 1990, s. 33; svensk specialutgåva, område 13, volym 19, s. 189) (nedan kallat tredje direktivet).

10 Såvitt jag har förstått avser Cattolicas krav återbetalning, från de anhöriga till PA, av de belopp som faktiskt har betalats ut till dem och en fastställelsedom om att Cattolica inte var skyldigt att betala ut några utestående belopp till dem. Den specifika klassificeringen av dessa två aspekter av talan tycks i vilket fall som helst sakna betydelse för bedömningen av förevarande begäran om förhandsavgörande.

11 Beslut av domstolens ordförande av den 8 april 2025, Società Cattolica di Assicurazione (C‑17/25, EU:C:2025:276, punkterna 6 och 7).

12 Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

13 Dom av den 16 juli 2020, Governo della Repubblica italiana (Italienska fredsdomares ställning) (C‑658/18, EU:C:2020:572, punkt 61 och där angiven rättspraxis), och dom av den 29 juli 2024, Valančius (C‑119/23, EU:C:2024:653, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

14 Se, exempelvis, dom av den 18 december 2025, Procura della Repubblica presso il Tribunale di Firenze (C‑325/24, EU:C:2025:989, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

15 Eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar; se, exempelvis, ibidem, punkt 37 och där angiven rättspraxis.

16 Se, exempelvis, mitt förslag till avgörande i målet Credit Polska (Återupptagande av ett genom lagakraftvunnet domstolsavgörande avgjort mål) (C‑582/21, EU:C:2023:674, punkterna 85–87 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad mitt förslag till avgörande i målet Profi Credit Polska).

17 Dom av den 7 augusti 2018, Smith (C‑122/17, EU:C:2018:631, punkt 44 och där angiven rättspraxis), avseende tredje direktivet.

18 Dom av den 30 september 2003, Köbler (C‑224/01, EU:C:2003:513, punkterna 50–53), och dom av den 19 april 2007, Farrell (C‑356/05, EU:C:2007:229, punkterna 40–43) (nedan kallad domen Farrell). Se även mitt förslag till avgörande i målet Soledil (C‑320/24, EU:C:2025:469, punkt 83) och i målet Centro Petroli Roma – II (C‑386/24, EU:C:2025:775, punkterna 44–48).

19 Se punkt 39 och fotnot 17 ovan.

20 Se avsnitt 3 punkt d i det aktuella underavsnittet i detta förslag till avgörande.

21 Se, exempelvis, dom av den 30 april 2025, Nastolo (C‑370/24, EU:C:2025:300, punkt 37 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen Nastolo).

22 Dom av den 12 februari 2026, Stichting Koskea (C‑490/24, EU:C:2026:89, punkterna 33 och 36 och där angiven rättspraxis). Se artikel 1 i tredje direktivet (nu artikel 12.1 i direktiv 2009/103).

23 Se, exempelvis, dom av den 19 september 2024, Matmut (C‑236/23, EU:C:2024:761, punkt 37 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen Matmut). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Churchill Insurance Company och Evans (C‑442/10, EU:C:2011:548, punkt 23) (nedan kallat förslaget till avgörande i målet Churchill Insurance Company).

24 Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Matmut (C‑236/23, EU:C:2024:560, punkterna 47–53).

25 Dom av den 1 december 2011, Churchill Insurance Company och Evans (C‑442/10, EU:C:2011:799, punkt 33 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen Churchill Insurance Company).

26 Ibidem, punkt 34 och där angiven rättspraxis.

27 Se, exempelvis, domen Matmut, punkt 34.

28 Domen Churchill Insurance Company, punkt 35 och där angiven rättspraxis, och domen Matmut, punkterna 36 och 46 och där angiven rättspraxis.

29 I detta sammanhang saknas det anledning att kommentera de svårigheter som denna åtskillnad kan orsaka, såsom har påpekats i till exempel förslag till avgörande av generaladvokaten Biondi i målet Stichting Koskea (C‑490/24, EU:C:2025:735, punkterna 14–16) (nedan kallat förslaget till avgörande i målet Stichting Koskea), och förslaget till avgörande i målet Churchill Insurance Company, punkterna 15–17.

30 Se, exempelvis, domen Matmut, punkt 64 och där angiven rättspraxis, och dom av den 23 oktober 2012, Marques Almeida (C‑300/10, EU:C:2012:656, punkterna 32 och 33 och där angiven rättspraxis).

31 Domen Farrell, punkt 36. Det målet rörde en passagerare som verkligen var tredje man som orsakats skador (men inte den försäkrade).

32 Dom av den 30 juni 2005, Candolin m.fl. (C‑537/03, EU:C:2005:417, punkt 35, jämförd med punkterna 11 och 12). Domstolen uttryckte sig inte tydligt om huruvida ägaren (den skadelidande och passagaren) även var försäkringstagaren, men denna omständigheter föreföll inte vara relevant för den slutsats som drogs i den domen.

33 Domen Churchill Insurance Company, punkterna 32–36 och 44.

34 Om en sådan ogiltighet inte får göras gällande, kan försäkringsgivaren enligt denna lagstiftning erhålla återbetalning av hela det belopp som utbetalats till en sådan passagerare som hade orsakats skada till följd av en trafikolycka. Detta svar var avhängigt av att det fastställdes föreligga ett eventuellt rättsmissbruk. Se domen Matmut, särskilt punkterna 61 och 66.

35 Domen Profi Credit Polska (Återupptagande av ett genom lagakraftvunnet domstolsavgörande avgjort mål), punkt 38 och där angiven rättspraxis.

36 Se, exempelvis, domen Soledil, punkt 32, och dom av den 24 oktober 2018, XC m.fl. (C‑234/17, EU:C:2018:853, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

37 Dom Profi Credit Polska (Återupptagande av ett genom lagakraftvunnet domstolsavgörande avgjort mål), punkt 39 och där angiven rättspraxis, och dom av den 16 januari 2025, BALTIC CONTAINER TERMINAL (C‑376/23, EU:C:2025:20, punkt 73 och där angiven rättspraxis).

38 För de undantag som utvecklats utifrån likvärdighetsprincipen, se mitt förslag till avgörande i målet Profi Credit Polska (Återupptagande av ett genom lagakraftvunnet domstolsavgörande avgjort mål), punkterna 42–50.

39 Dom av den 18 juli 2007, Lucchini (C‑119/05, EU:C:2007:434, punkt 63). Domstolen framhöll att detta konstaterande var av undantagskaraktär i dom av den 10 juli 2014, Impresa Pizzarotti (C‑213/13, EU:C:2014:2067, punkt 61).

40 Se, på området för mervärdesskatt, dom av den 16 juli 2020, UR (Skyldighet för advokater att betala mervärdesskatt) (C‑424/19, EU:C:2020:581, punkterna 32–34 och där angiven rättspraxis), på området för statligt stöd, dom av den 11 november 2015, Klausner Holz Niedersachsen (C‑505/14, EU:C:2015:742, punkterna 43–46), och, på området för den gemensamma jordbrukspolitiken, dom av den 7 april 2022, Avio Lucos (C‑116/20, EU:C:2022:273, punkterna 102–105).

41 Domen Soledil, punkt 22 och där angiven rättspraxis.

42 Ibidem, punkt 23 och där angiven rättspraxis.

43 Se, exempelvis, dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl. (C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkterna 54 och 55 och där angiven rättspraxis).

44 Dom av den 17 maj 2022, Ibercaja Banco (C‑600/19, EU:C:2022:394, punkt 50) (nedan kallad domen Ibercaja Banco).

45 ”[S]å snart som de har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga i detta hänseende”; domen Soledil, punkt 24 och där angiven rättspraxis. För situationer då de nationella domstolarna inte har tillgång till dessa relevanta uppgifter, se dom av den 7 november 2019, Profi Credit Polska (C‑419/18 och C‑483/18, EU:C:2019:930, punkt 77).

46 Se domen Ibercaja Banco, punkterna 57–59, och domen Profi Credit Polska (Återupptagande av ett genom lagakraftvunnet domstolsavgörande avgjort mål), punkt 83.

47 Domen Soledil, punkt 29, och dom av den 17 maj 2022, Unicaja Banco (C‑869/19, EU:C:2022:397, punkt 29) (nedan kallad domen Unicaja Banco). Domstolen har ofta hänvisat till artikel 7.1 i direktiv 93/13, jämförd med tjugofjärde skälet i direktivet där samma tanke anges.

48 Dom av den 18 februari 2016, Finanmadrid EFC (C‑49/14, EU:C:2016:98), dom av den 26 januari 2017, Banco Primus (C‑421/14, EU:C:2017:60), dom av den 17 maj 2022, SPV Project 1503 m.fl. (C‑693/19 och C‑831/19, EU:C:2022:395), domen Ibercaja Banco, dom av den 18 januari 2024, Getin Noble Bank m.fl. (Prövning ex officio av huruvida avtalsvillkor är oskäliga) (C‑531/22, EU:C:2024:58), och dom av den 29 februari 2024, Investcapital (C‑724/22, EU:C:2024:182). Till skillnad från dessa mål, avsåg inte domen Unicaja Banco efterlevnaden av konsumenters skyldigheter, utan snarare talan som en konsument väckt med yrkande om att ett villkor i ett avtal om hypotekslån skulle ogiltigförklaras och att de belopp som felaktigt betalats i enlighet med detta avtal skulle återbetalas.

49 Domen Soledil, särskilt punkterna 36–39, jämförda med punkterna 11–17 däri.

50 Domen Soledil, punkt 33 och där angiven rättspraxis.

51 Se femte skälet i tredje direktivet.

52 Som redan har påpekats finns det inte heller något bland handlingarna i målet som tyder på att behovet av att bortse från rättskraftsreglerna skulle kunna motiveras av likvärdighetsprincipen.

53 Jag erinrar om att inte alla former av domstolsprövning kan utgöra hinder för en senare domstolsprövning, utan endast den som uppfyller vissa villkor, såsom förklaras särskilt i dom av den 29 februari 2024, Investcapital (C‑724/22, EU:C:2024:182, punkt 45), och såsom erinras om i domen Soledil, punkt 35.

54 Såsom klargjordes särskilt i domen Soledil; se även domen Unicaja Banco (beträffande sistnämnda aspekt, se fotnot 48 ovan).

55 Se fotnoterna 43 och 44 ovan samt förslag till avgörande av generaladvokaten Richard de la Tour i målet Ararat (C‑156/23, EU:C:2024:413, punkt 44).

56 Dom av den 3 juli 2025, C. m.fl. (C‑582/23, EU:C:2025:518, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

57 Den italienska regeringen påpekade vid förhandlingen att enligt den tillämpliga nationella lagstiftningen är nationella domstolar skyldiga att ex officio ta upp frågan huruvida den aktuella uteslutningsklausulen är ogiltig (eller återigen, såvitt jag förstår, inte kan göras gällande) och att denna skyldighet åsidosattes under de tidigare skedena av det nationella målet.

58 Se, särskilt, dom av den 14 december 1995, van Schijndel och van Veen (C‑430/93 och C‑431/93, EU:C:1995:441, punkterna 16–22), dom av den 7 juni 2007, van der Weerd m.fl. (C‑222/05–C‑225/05, EU:C:2007:318, punkt 41), och dom av den 22 juni 2023, K.B. och F.S (Prövning ex officio på det straffrättsliga området) (C‑660/21, EU:C:2023:498, punkt 53) (nedan kallad domen K.B. och F.S.).

59 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Richard de la Tour i målet Ararat(C‑156/23, EU:C:2024:413, punkt 44).

60 Med avseende på Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66), se dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová (C‑377/14, EU:C:2016:283, punkterna 62–74), och dom av den 5 mars 2020, OPR-Finance (C‑679/18, EU:C:2020:167, punkterna 17–24).

61 Dom av den 17 oktober 2024, Ararat (C‑156/23, EU:C:2024:892, punkt 50).

62 Dom av den 8 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Prövning av förvar ex officio) (C‑704/20 och C‑39/21, EU:C:2022:858, punkterna 85–90 och 94).

63 Dom av den 4 oktober 2024, Ministerstvo vnitra České republiky, Odbor azylové a migrační politiky (C‑406/22, EU:C:2024:841, punkterna 93–98).

64 Domen K.B. och F.S., punkterna 44–53 och särskilt punkt 19.

65 Ibidem, punkt 52.

66 Se punkt 49 i förevarande förslag till avgörande. Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Ubezpieczeniowy Fundusz Gwarancyjny z siedzibą (C‑383/19, EU:C:2020:1003, punkt 41).

67 Se, exempelvis, domen Nastolo, punkt 39 och där angiven rättspraxis.

68 Se, exempelvis, domen Farrell, punkt 24, och förslaget till avgörande i målet Stichting Koskea, punkt 35.

69 Jag noterar att enligt artikel 5 i tredje direktivet var medlemsstaterna skyldiga att ”vidta de åtgärder som är nödvändiga för att parter inblandade i en trafikolycka omgående skall kunna få vetskap om vilka försäkringsbolag som meddelat ansvarsförsäkring för de berörda fordonen”. Se även artikel 23 i direktiv 2009/103.

70 Se punkt 68 i förevarande förslag till avgörande.

71 Se även förslaget till avgörande i målet Stichting Koskea, punkterna 35 och 42.

72 Jag erinrar om att det i artikel 3.1 i direktiv 93/13 föreskrivs att ”[e]tt avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten”.

73 När det händelsevis finns ett sådant avtal, såsom i målet vid den nationella domstolen, utgör denna situation en tillfällighet, såsom den italienska regeringen påpekade vid förhandlingen.

74 Det ska erinras om att det i sjunde skälet i andra direktivet anges att ”[d]et ligger i de skadelidandes intresse att rättsverkningarna av särskilda friskrivningsklausuler begränsas till förhållandet mellan försäkringsgivaren och den person som varit vållande”.

75 Det ska erinras om att det i artikel 6.1 i direktiv 93/13 föreskrivs att ”[m]edlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren”.

76 Det förhållandet att det lagakraftvunna domstolsavgörandet i det nationella målet meddelades trots att förfarandet fortfarande pågår, är irrelevant. Som jag annorstädes har påpekat är det välkänt att begreppet lagakraftvunnet beslut (vartill verkan som res judicata är knutet) inte är begränsat till det enda formella beslut genom vilket ett visst förfarande faktiskt avslutas (då parterna har beslutat att inte slutföra det eller då de har uttömt alla tillgängliga rättsmedel). Verkan som res judicata kan uppkomma i ett pågående förfarande, i olika skeden däri och avse olika aspekter av tvisten, på grund av att parterna inte väckte den berörda frågan eller inte ifrågasatte dess bedömning. Se mitt förslag till avgörande i målet Soledil (C‑320/24, EU:C:2025:469, punkt 77).

77 I sjätte skälet i direktiv 93/13 anges följande: ”För att underlätta upprättandet av den inre marknaden och skydda medborgaren i hans roll som konsument när han förvärvar varor och tjänster genom avtal för vilka lagar i andra medlemsländer än hans eget gäller är det väsentligt att eliminera oskäliga villkor från sådana avtal.”

78 I femte skälet i direktiv 93/13 anges att ”[d]enna brist på kunskap kan få dem att avstå från direkta köp av varor eller tjänster i en annan medlemsstat”.

79 Se andra skälet i direktiv 93/13, där det anges att ”[m]edlemsstaternas lagar om avtalsvillkor mellan den som säljer varor eller tillhandahåller tjänster å ena sidan och en konsument å andra sidan är mycket olika. Följaktligen skiljer sig de nationella marknaderna för försäljning av varor och tillhandahållande av tjänster till konsumenter från varandra och en snedvridning av konkurrensen kan uppstå bland varu- och tjänsteföretagen, i synnerhet när de verkar i andra medlemsstater.”

80 I sjunde skälet i direktiv 93/13 anges att ”[d]etta kommer att hjälpa varu- och tjänsteleverantörerna att sälja varor och tillhandahålla tjänster, såväl i hemlandet som på den inre marknaden. På så vis stimuleras konkurrensen, vilket bidrar till ett ökat utbud för gemenskapens medborgare i deras egenskap av konsumenter.”

81 Se, särskilt, tredje, femte och sjätte skälet i första direktivet, tredje skälet i andra direktivet och trettonde skälet i tredje direktivet.

82 Se andra skälet i första direktivet.

83 Såsom krävs enligt artikel 3.1 i första direktivet och därefter enligt artikel 3 i direktiv 2009/103.

84 Artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG av den 16 maj 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om ansvarsförsäkring för motorfordon samt om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring) (EGT L 181, 2000, s. 65). Se artikel 18 i direktiv 2009/103.

85 Se dom av den 6 oktober 2009, Asturcom Telecomunicaciones (C‑40/08, EU:C:2009:615, punkt 47), domen Unicaja Banco, punkt 28 och där angiven rättspraxis, dom av den 18 januari 2024, Getin Noble Bank m.fl. (Prövning ex officio av huruvida avtalsvillkor är oskäliga) (C‑531/22, EU:C:2024:58, punkt 45 och där angiven rättspraxis), och domen Soledil, punkt 41.

86 Se även domen Soledil, punkt 41, där EU-domstolen besvarade en liknande fråga som hade hänskjutits under liknande omständigheter där, såsom redan har påpekats, de relevanta konsumenterna inställde sig i målet, men inte i rätt tid åberopade en grund om att det aktuella avtalsvillkoret var oskäligt.

87 Under förutsättning att direktiv 93/13 är tidsmässigt tillämpligt (ratione temporis) på det aktuella målet.

88 Det scenariot skulle kräva att det fastställdes huruvida en (riktig) skadelidande tredje man skulle kunna åberopa konsumentskyddet enligt direktiv 93/13 om det skulle fastställas att försäkringstagaren agerade som en konsument när försäkringsavtalet ingicks.

89 Det ska återigen erinras om att det, enligt artikel 3.1 i direktiv 93/13, krävs för att ett villkor ska anses vara ”oskäligt” enligt nämnda direktiv att ”det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten”. Det är oklart hur ett villkor som undantar olaglig transport från försäkringsskyddet skulle kunna orsaka en sådan ”obalans”. Ytterligare tvivel kan uppstå avseende hur de båda sorternas ogiltighet som eftersträvas genom artikel 6.1 i direktiv 93/13 respektive artikel 2.1 i andra direktivet skulle kunna göras förenliga med varandra, med hänsyn till att den förstnämnda ogiltigheten typiskt sett innebär att ett visst villkor inte blir tillämpligt gentemot konsumenten medan den sistnämnda endast påverkar de lagliga effekterna av villkoret gentemot den skadelidande, tillika tredje man (i motsats till den försäkrade parten), vilket diskuterades vid förhandlingen.

Citera som: Generaladvokatens förslag i mål C-17/25
