# Generaladvokatens förslag i mål C-394/25 — Opinion of Advocate General Spielmann delivered on 3 September 2026

- CELEX: 62025CC0394
- Datum: 2026-09-03
- Typ: Förslag till avgörande
- EUR-Lex: https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=CELEX:62025CC0394
- Sidan hos Ratio Lex: https://ratiolex.se/eu/celex/62025CC0394/

> Källa: EUR-Lex, © Europeiska unionen (Publikationsbyråns förråd Cellar)

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

DEAN SPIELMANN

föredraget den 3 september 2026(1)

Mål C-394/25 [Volta](i)

Minister van Asiel en Migratie

ytterligare deltagare i rättegången:

A,

dennes barn,

och B

(begäran om förhandsavgörande från Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen, Nederländerna))

” Begäran om förhandsavgörande – Rätt till familjeåterförening – Direktiv 2003/86/EG – Artikel 7.2 – Integrationsåtgärder – Nationell lagstiftning som uppställer som villkor för att bevilja en familjemedlem till en EU-medborgare en visering för längre vistelse att denne genomför ett medborgarintegrationsprov med godkänt resultat i utlandet – Medborgare i vissa andra tredjeländer som är befriade från denna skyldighet enbart på grund av sin nationalitet – Artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Icke‑diskrimineringsprincipen – Artikel 20 i stadgan om de grundläggande rättigheterna – Likabehandling ”

Inledning

1. Genom förevarande begäran om förhandsavgörande har Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen, Nederländerna) bett EU‑domstolen att tolka rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening(2) mot bakgrund av det krav på medborgarintegration i utlandet som föreskrivs i den nederländska lagstiftningen. Detta integrationskrav innefattar ett prov som den berörda tredjelandsmedborgaren ska genomgå i sitt ursprungsland.

2. Till skillnad från det mål som avgjordes genom domen K och A(3) avser förevarande mål varken frågan huruvida detta medborgarintegrationsprov är tillåtet eller villkoren för dess tillämpning. I förevarande mål uppkommer frågan huruvida det undantag från skyldigheten att uppfylla kravet på medborgarintegration i utlandet som medges medborgare i vissa tredjeländer på grund av deras nationalitet är förenligt med principerna om icke-diskriminering och likabehandling. Det rör sig om en både känslig och hittills oprövad fråga, som ger EU-domstolen tillfälle att precisera gränserna för det handlingsutrymme som medlemsstaterna har för att behandla medborgare i olika tredjeländer olika inom den rättsliga ram som fastställts genom direktiv 2003/86.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

3. I förevarande mål är särskilt artiklarna 3.4, 3.5 och 7.2 i direktiv 2003/86 samt artiklarna 20 och 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) relevanta.

Nederländsk rätt

Vw 2000

4. I artikel 14.1 i Wet tot algehele herziening van de Vreemdelingenwet (Vreemdelingenwet 2000) (lag om allmän översyn av utlänningslagen (2000 års utlänningslag)) av den 23 november 2000(4) (Stb. 2000, nr 495), i den lydelse som är tillämplig i de nationella målen (nedan kallad Vw 2000), föreskrivs följande:

”Ministern [Minister van Veiligheid en Justitie (ministern för säkerhet och rättvisa) (nedan kallad ministern)] är behörig att

a) godkänna, avslå eller inte beakta en ansökan om tidsbegränsat uppehållstillstånd,

...”

5. Artikel 16.1 Vw 2000 har följande lydelse:

”En ansökan om tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt artikel 14 får avslås om

a) utlänningen inte innehar en giltig visering för längre vistelse som har utfärdats för ett ändamål som motsvarar ändamålet med ansökan om uppehållstillstånd,

...

h) utlänningen, som inte tillhör någon av de kategorier som avses i artikel 17.1, efter att ha erhållit rätt att lagligen vistas i Nederländerna skulle omfattas av skyldigheten till medborgarintegration enligt artiklarna 3 och 4 i 2021 års lag om medborgarintegration och inte har grundläggande kunskaper i det nederländska språket och om det nederländska samhället,

...”

6. I artikel 17.1 i samma lag föreskrivs följande:

”En ansökan om ett sådant tidsbegränsat uppehållstillstånd som avses i artikel 14 får inte avslås på grund av att en giltig visering för längre vistelse saknas, om ansökan avser

a) en utlänning som är medborgare i något av de länder som anges i föreskrifter som meddelas av ministern i samförstånd med utrikesministern,

...”

Vb 2000

7. I artikel 3.71.1 i Besluit tot uitvoering van de Vreemdelingenwet 2000 (Vreemdelingenwet 2000) (förordning om tillämpning av utlänningslagen) (2000 års utlänningsförordning) av den 23 november 2000(5), i den lydelse som är tillämplig i de nationella målen (nedan kallad Vb 2000), föreskrivs följande:

”En ansökan om tidsbegränsat uppehållstillstånd ska avslås om utlänningen inte innehar en giltig visering för längre vistelse.”

8. I artikel 3.71a Vb 2000 föreskrivs följande i punkt 1:

”En utlänning har grundläggande kunskaper i nederländska språket och om det nederländska samhället, i den mening som avses i artikel 16.1 h [Vw 2000], om vederbörande under det år som omedelbart föregår ansökan om visering för längre vistelse har genomfört det grundläggande medborgarintegrationsprov som avses i artikel 3.98a med godkänt resultat.”

Vc 2000

9. I punkt B1/4.7 i Vreemdelingencirculaire 2000 (utlänningscirkuläret), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallat Vc 2000), med rubriken ”Medborgarintegration i utlandet”, föreskrivs följande:

”Vid bedömningen av huruvida kravet på medborgarintegration i utlandet utgör ett villkor ska följande artiklar tillämpas:

• artikel 16.1 h [Vw 2000],

...

Med tillämpning av artikel 16.1 h [Vw 2000] avslår [Immigratie- en Naturalisatiedienst (Migrations- och naturalisationsmyndigheten, Nederländerna)] ansökan om visering för längre vistelse om utlänningen inte har genomfört det grundläggande medborgarintegrationsprovet i utlandet med godkänt resultat, såvida utlänningen inte har undantagits eller befriats från detta.

...

Undantagen

Vid bedömningen av undantaget från integrationskravet i utlandet ska följande artiklar tillämpas:

• artikel 16.1 h jämförd med artikel 17.1 [Vw 2000];

...”

Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågan och förfarandet vid EU-domstolen

10. Den 1 respektive den 19 september 2021 ingav B:s make och A:s partner (nedan, individuellt, kallad referenspersonen), var och en för dessa båda tredjelandsmedborgares räkning, en ansökan om visering för längre vistelse för dem och den senares barn i syfte att möjliggöra familjeåterförening i Nederländerna.

11. Genom beslut av den 2 februari respektive den 21 december 2021 avslog Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (statssekreterare med ministerlika befogenheter vid ministeriet för justitie- och säkerhetsfrågor, Nederländerna) (nedan kallad statssekreteraren) dessa ansökningar med motiveringen att dessa båda tredjelandsmedborgare inte uppfyllde skyldigheten att i utlandet med godkänt resultat ha genomfört det första steget i sin medborgarintegration i Nederländerna, vilket innefattar en bedömning av grundläggande kunskaper i nederländska språket och om det nederländska samhället (vad avser kravet på medborgarintegration i utlandet), från vilket de inte kunde undantas. Enligt ministern fanns det inte heller skäl att befria dem från kravet på medborgarintegration i utlandet på grund av särskilda personliga omständigheter.

12. Genom beslut av den 3 september 2021 respektive den 22 maj 2023 avslog statssekreteraren A:s respektive B:s klagomål.

13. Genom dom av den 23 januari 2023 respektive den 16 april 2024 biföll rechtbank Den Haag (Domstolen i Haag, Nederländerna) A:s och B:s överklaganden av dessa båda domar och upphävde desamma, med motiveringen att det i artikel 17.1 a Vw 2000 görs en åtskillnad på grund av nationalitet vid tillämpningen av kravet på medborgarintegration i utlandet, i strid med artikel 14 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen)(6), jämförd med artikel 8 i samma konvention, och att detta krav strider mot artikel 7.2 i direktiv 2003/86. Den domstolen fann i detta avseende att de utlänningar som inte är undantagna från nämnda krav behandlas olika i förhållande till dem som är undantagna från detta krav, trots att de befinner sig i jämförbara situationer, då de nämligen i båda fallen avser att utöva sin rätt till familjeliv i Nederländerna. Den domstolen fann dessutom att även om kravet på medborgarintegration tjänar ett legitimt mål, nämligen att främja integrationen i Nederländerna, hade ministern inte på ett tillfredsställande sätt motiverat att detta krav utgjorde ett lämpligt medel för att uppnå detta mål och att särbehandlingen följaktligen var objektivt motiverad.

14. Statssekreteraren överklagade dessa domar till Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen), som är hänskjutande domstol i förevarande mål.

15. Den hänskjutande domstolen har angett att ministern, som numera är behörig myndighet i frågor om familjeåterförening, enligt artikel 16.1 h Vw 2000 får avslå en ansökan om visering för längre vistelse om utlänningen inte uppfyller kravet på medborgarintegration i utlandet. Ett godkänt resultat på det grundläggande medborgarintegrationsprovet visar, enligt artikel 3.71a.1 Vb 2000, att utlänningen har grundläggande kunskaper i nederländska språket och om det nederländska samhället. Detta krav på medborgarintegration i utlandet är således kopplat skyldigheten att erhålla visering för längre vistelse. Av detta följer att utländska medborgare som omfattas av sistnämnda skyldighet även måste uppfylla kravet på medborgarintegration i utlandet, medan utländska medborgare som är undantagna från skyldigheten att erhålla visering för längre vistelse även är undantagna från kravet på medborgarintegration i utlandet. Enligt artikel 17.1 a Vw 2000 och punkt B1/4.7 Vc 2000 gäller detta undantag emellertid endast utländska medborgare som är medborgare i en medlemsstat i Europeiska unionen eller i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, Australien, Kanada, Sydkorea, Schweiziska edsförbundet, Förenta staterna, Japan, Monaco, Nya Zeeland, Förenade kungariket och Vatikanstaten. Det görs således en åtskillnad på grund av nationalitet.

16. Utländska medborgare som måste uppfylla skyldigheten att inneha en visering för längre vistelse kan således inte komma i åtnjutande av familjeåterförening så länge de inte har genomfört medborgarintegrationsprovet i utlandet med godkänt resultat. Den hänskjutande domstolen har därvid preciserat att de som har genomfört detta prov med godkänt resultat, efter inresan i Nederländerna, omfattas av en skyldighet till medborgarintegration på samma sätt som utländska medborgare som redan vistas i Nederländerna, däribland utländska medborgare som är undantagna från skyldigheten att erhålla visering för längre vistelse. För de utländska medborgare som inte är undantagna från skyldigheten att erhålla visering för längre vistelse uppställs således ett ytterligare hinder.

17. Enligt den hänskjutande domstolen är den fråga som uppkommer i förevarande mål således huruvida unionsrätten utgör hinder för den skillnad i behandling på grund av nationalitet som görs i nederländsk rätt mellan utländska medborgare som måste uppfylla kravet på medborgarintegration i utlandet och dem som är undantagna från detta krav enbart på grund av att de omfattas av undantaget från skyldigheten att erhålla visering för längre vistelse.

18. Mot denna bakgrund beslutade Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska artiklarna 3.4 a, 3.5 och 7.2 i direktiv 2003/86, jämförda med artiklarna 7, 20, 21 och 52 i [stadgan], tolkas så, att de utgör hinder för bestämmelser som artikel 16.1 h, jämförd med artikel 17.1 a, i [Vw 2000], enligt vilka det med stöd av bilaterala avtal inom ramen för utländska handelsförbindelser görs åtskillnad på grund av nationalitet mellan utlänningar som är skyldiga att uppfylla kravet på medborgarintegration i utlandet och utlänningar som är undantagna från detta krav?”

19. Skriftliga yttranden har inkommit från A och dennes barn, B, den nederländska och den polska regeringen samt Europeiska kommissionen.

20. A, B, den nederländska regeringen och kommissionen yttrade sig muntligen vid förhandlingen den 20 maj 2026.

Bedömning

21. Den hänskjutande domstolen vill genom sin tolkningsfråga i huvudsak få klarhet i huruvida direktiv 2003/86, i förekommande fall tolkat mot bakgrund av artiklarna 20 och 21 i stadgan, utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det, för erhållande av en visering för längre vistelse, görs åtskillnad på grund av nationalitet mellan tredjelandsmedborgare som måste uppfylla en integrationsåtgärd, såsom kravet på medborgarintegration i utlandet, och dem som är undantagna från en sådan åtgärd.

22. Jag kommer att pröva denna rättsfråga efter att först kort ha behandlat frågan om EU-domstolens behörighet och gjort några påpekanden om vilka bestämmelser som ska tolkas för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra det nationella målet.

EU-domstolens behörighet

23. Det nationella målet rör en familjeåterförening där referenspersonen är unionsmedborgare. Målet omfattas således inte av tillämpningsområdet för direktiv 2003/86. Enligt artiklarna 1, 2 c och 3.3 i detta direktiv reglerar direktivet nämligen endast situationer där referenspersonen är en tredjelandsmedborgare som vistas lagligen på medlemsstaternas territorier.

24. Det framgår emellertid av EU-domstolens fasta praxis att denna är behörig att meddela förhandsavgörande beträffande unionsbestämmelser även när de faktiska omständigheterna i det nationella målet inte direkt omfattas av unionsrättens tillämpningsområde, men då unionsbestämmelserna har gjorts tillämpliga genom en hänvisning till dem i nationell lagstiftning.(7)

25. Det framgår av beslutet om hänskjutande att enligt nederländsk rätt likställs en sådan intern situation som den som är aktuell i det nationella målet, där referenspersonen är nederländsk medborgare, med en situation som omfattas av unionsrätten när referenspersonen är tredjelandsmedborgare. EU-domstolen är således behörig att besvara den tolkningsfråga som har ställts.(8)

Prövning i sak

Tillämpliga bestämmelser vid bedömningen

26. Först och främst ska de bestämmelser som är relevanta för avgörandet av det nationella målet avgränsas.

27. I detta avseende kan det konstateras att den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida undantaget från skyldigheten att uppfylla kravet på medborgarintegration, som har införts av Konungariket Nederländerna kan anses utgöra en ”förmånligare” bestämmelse, i den mening som avses i artikel 3.4 eller 3.5 i direktiv 2003/86.

28. För att ta ställning till denna fråga är det nödvändigt att först sätta in dessa bestämmelser i sitt sammanhang.

29. Jag erinrar om att direktiv 2003/86, enligt dess artikel 1, fastställer villkor för utövandet av rätten till familjeåterförening för tredjelandsmedborgare som vistas lagligen på medlemsstaternas territorier.

30. I artikel 3.1 i direktivet föreskrivs att det ska tillämpas när referenspersonen innehar ett uppehållstillstånd med en giltighetstid på minst ett år som utfärdats av en medlemsstat och har välgrundade utsikter att få ett varaktigt uppehållstillstånd, om hans eller hennes familjemedlemmar är tredjelandsmedborgare. I punkterna 2–5 i denna artikel preciseras vilka personkategorier som är undantagna från nämnda direktivs tillämpningsområde samt vilka bestämmelser som inte påverkas av direktivet.

31. I artikel 3.4 i direktiv 2003/86 föreskrivs särskilt att direktivet inte ska påverka tillämpningen av förmånligare bestämmelser i bilaterala och multilaterala avtal mellan gemenskapen eller gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och tredje länder å andra sidan. I artikel 3.5 i direktivet föreskrivs att direktivet inte ska påverka medlemsstaternas rätt att anta eller behålla förmånligare bestämmelser.

32. Inledningsvis kommer jag behandla frågan huruvida en nationell lagstiftning genom vilken en medlemsstat undantar medborgare i vissa tredjeländer från kravet på medborgarintegration i utlandet kan anses utgöra en ”förmånligare” åtgärd, i den mening som avses i artikel 3.4 och 3.5 i direktiv 2003/86, vilket den hänskjutande domstolen aktualiserar som en möjlighet i sin fråga och samtliga berörda parter som har inkommit med skriftliga yttranden anser vara fallet.

33. Jag vill redan här framhålla att denna fråga enligt min mening ska besvaras nekande.

34. Till att börja med ger dessa bestämmelser nämligen uttryck för en klassisk lagstiftningsteknik inom unionsrätten. I avsaknad av konsensus om vilken grad av harmonisering som ska gälla kan unionslagstiftaren föreskriva att en sekundärrättsakt inte utgör hinder för medlemsstaterna att anta eller behålla bestämmelser som går utöver de krav som fastställs i rättsakten för att uppnå dess mål.

35. Som exempel kan nämnas att artikel 3 i direktiv 2011/95(9) gav medlemsstaterna rätt att ”införa eller behålla förmånligare bestämmelser”, såväl när det gäller fastställandet av vem som ska betraktas som flykting eller som subsidiärt skyddsbehövande som när det gäller innebörden av det internationella skyddet. I direktivets skäl 14 preciserades att det rörde sig om ”förmånligare bestämmelser än de normer som fastställs i detta direktiv”. På samma sätt föreskrivs i artikel 13 i direktiv 2003/109(10) att ”[m]edlemsstaterna får utfärda uppehållstillstånd som gäller permanent eller tills vidare på förmånligare villkor än de som anges i detta direktiv”.(11)

36. Det rör sig således om en befogenhet som gör det möjligt för medlemsstaterna att anta bestämmelser som är förmånligare än dem som föreskrivs i sekundärrättsakten.

37. Därefter, vad gäller direktiv 2003/86, ska det påpekas att Europaparlamentet motiverade det förslag till lagändring som motsvarar innehållet i artikel 3.5 i direktivet med att syftet med direktivet är att fastställa miniminormer och att denna ändring ger medlemsstaterna rätt att föreskriva förmånligare villkor än dem som föreskrivs i det föreslagna direktivet(12). Kommissionen har dessutom, i sina riktlinjer för tillämpningen av direktiv 2003/86,(13) som förmånligare åtgärder endast betraktat undantag från ett villkor som uppställs i direktivet.(14)

38. Den nationella lagstiftning som är aktuell i förevarande mål, enligt vilken medborgare i vissa tredjeländer undantas från kravet på medborgarintegration i utlandet, medför förvisso att vissa kategorier av tredjelandsmedborgare behandlas förmånligare. Den omständigheten kan dock inte leda till slutsatsen att det föreligger en ”förmånligare bestämmelse”, i den mening som avses i artikel 3.4 och 3.5 i direktiv 2003/86. Det undantag som föreskrivs i den nederländska lagstiftningen följer nämligen inte av ett villkor som föreskrivs i direktivet, utan av ett kriterium avseende nationalitet som har införts genom nationell rätt vid tillämpningen av det krav på medborgarintegration före inresan till territoriet som är tillåtet enligt nämnda direktiv.

39. Slutligen och under alla omständigheter vill jag, vad särskilt gäller artikel 3.4 a i direktiv 2003/86, erinra om att dess lydelse avser bilaterala avtal som unionen, ensam eller tillsammans med sina medlemsstater, har ingått med tredjeländer. Denna bokstavstolkning finner dessutom stöd i förarbetena till direktiv 2003/86. I kommissionens förslag till direktiv anges nämligen att ”[n]är Europeiska gemenskapen gör en insats för harmonisering av reglerna om familjeåterförening måste den stå fast vid sina internationella åtaganden, däribland de gemenskapsavtal och blandade avtal som redan trätt i kraft”.(15) Det kan emellertid konstateras att de avtal med tredjeländer som den hänskjutande domstolen har hänvisat till har ingåtts av en enda medlemsstat, nämligen Konungariket Nederländerna. Under dessa omständigheter kan jag inte se på vilket sätt denna bestämmelse är relevant för besvarandet av den aktuella tolkningsfrågan.

40. Det framgår dessutom av beslutet om hänskjutande att det undantag som medges vissa tredjelandsmedborgare inte alltid följer av att ett avtal har ingåtts med ett tredjeland, vilket bland annat situationen för sydkoreanska medborgare visar.

41. Jag anser därför att artikel 3.4 och 3.5 i direktiv 2003/86 inte är relevant i förevarande fall.

42. Däremot anser jag att artikel 7.2 första stycket i direktiv 2003/86, i förekommande fall tolkad mot bakgrund av artiklarna 20 och 21 i stadgan, är den bestämmelse som är relevant för besvarandet av den fråga som den hänskjutande domstolen har ställt.

Tolkningen av artikel 7.2 första stycket i direktiv 2003/86 och artiklarna 20 och 21 i stadgan

43. Inledningsvis erinrar jag om att medlemsstaterna enligt artikel 4 i direktiv 2003/86 är skyldiga att tillåta familjeåterförening för vissa av referenspersonens familjemedlemmar(16) när de villkor som föreskrivs i direktivet är uppfyllda, utan att medlemsstaterna har något utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende.(17)

44. Dessa villkor anges i artiklarna 6 och 7 i direktivet. Enligt artikel 7.1 får medlemsstaterna kräva att den person som har lämnat in ansökan om familjeåterförening lägger fram bevis för att referenspersonen, för det första, har en bostad som anses normal för honom eller henne och hans eller hennes familj, för det andra, har en sjukförsäkring avseende alla risker för egen del och för sina familjemedlemmar och, för det tredje, har stabila och regelbundna försörjningsmedel som är tillräckliga för att försörja sig själv och sina familjemedlemmar utan hjälp från systemet för socialt bistånd i den berörda medlemsstaten.

45. I artikel 7.2 första stycket i direktiv 2003/86 hänvisas däremot inte till ”villkor”, utan till ”integrationsåtgärder”. Där föreskrivs att ”[m]edlemsstaterna får kräva att tredjelandsmedborgare följer integrationsåtgärderna i enlighet med nationell lagstiftning”.

46. Denna bestämmelse är utformad som en möjlighet för medlemsstaterna och infördes, enligt förarbetena till direktiv 2003/86, för att bekräfta möjligheten att införa medborgarintegrationsprov, vilken redan hade övervägts bland annat i Nederländerna.(18) Medlemsstaterna har ett handlingsutrymme vid genomförandet av denna bestämmelse. I det följande kommer jag att undersöka gränserna för detta handlingsutrymme, såsom de har preciserats i domen i målet K och A, samt vilka konsekvenser som följer därav i förevarande mål.

47. I ett första led i min bedömning konstaterar jag att det mål som avgjordes genom domen i målet K och A rörde just den nederländska lagstiftningen om medborgarintegrationsprovet. Till att börja med slog EU-domstolen uttryckligen fast att direktiv 2003/86 ger medlemsstaterna möjlighet att som villkor för beviljande av ett inresetillstånd kräva att vissa integrationsåtgärder har vidtagits före inresan.(19) Därefter prövade EU-domstolen, mot bakgrund av proportionalitetsprincipen, huruvida Konungariket Nederländerna hade utövat sitt handlingsutrymme vid utformningen av detta prov på ett sätt som var förenligt med de mål som eftersträvas med direktivet.(20)

48. I detta avseende fann EU-domstolen för det första att det aktuella provet utgjorde en verklig ”integrationsåtgärd”, i den mening som avses i artikel 7.2 första stycket i nämnda direktiv, eftersom det kunde underlätta integrationen av referenspersonens familjemedlemmar. De kunskaper om språket och samhället i den mottagande medlemsstaten som krävs för att klara ett sådant prov främjar nämligen otvivelaktigt utbytet mellan tredjelandsmedborgarna och medborgarna i denna medlemsstat samt utvecklingen av sociala kontakter dem emellan.(21)

49. För det andra angav EU-domstolen att tillämpningsvillkoren för skyldigheten att genomföra ett sådant prov med godkänt resultat i tre fall skulle gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet att främja familjeåterförening.

50. Det första fallet är när syftet med provet är att välja ut de personer som kan utöva sin rätt till familjeåterförening. Så skulle det bland annat förhålla sig om tillämpningen av denna skyldighet med automatik ledde till att familjeåterförening nekades, utan att hänsyn togs till de ansträngningar som de berörda personerna hade gjort för att uppfylla integrationskravet(22).

51. Det andra fallet är när särskilda personliga omständigheter inte beaktas för att kunna befria referenspersonens familjemedlemmar från skyldigheten att genomföra provet med godkänt resultat.(23)

52. Det tredje fallet är när avgifterna för medborgarintegrationsprovet är orimliga med hänsyn till den ekonomiska betydelse som de får för de berörda tredjelandsmedborgarna.(24)

53. I dessa båda senare fall skulle tillämpningsvillkoren för denna skyldighet nämligen medföra att det blev omöjligt eller orimligt svårt att utöva rätten till familjeåterförening.(25)

54. Sammanfattningsvis begränsas det handlingsutrymme som medlemsstaterna ges genom artikel 7.2 första stycket i direktiv 2003/86 av förbudet mot att uppställa integrationskrav som går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet att främja familjeåterförening. Skyldigheten att uppfylla sådana integrationskrav kan nämligen äventyra utövandet av rätten till familjeåterförening, och så är fallet när formerna för genomförandet av dessa krav kan utgöra ett hinder för referenspersonens familjemedlemmar som är svårt att övervinna för att familjeåterföreningen ska kunna genomföras.

55. Denna begränsning av medlemsstaternas handlingsutrymme förefaller däremot inte omfatta fastställandet av vilka kategorier av tredjelandsmedborgare som är skyldiga att uppfylla en integrationsåtgärd före inresan till den mottagande medlemsstatens territorium. Jag noterar i detta avseende att EU-domstolen i domen i målet K och A avstod från att pröva huruvida den nederländska lagstiftningen var ”inkonsekvent” med hänsyn till målet att underlätta integrationen av referenspersonens familjemedlemmar, genom att medborgare i vissa tredjeländer befriades från skyldigheten att genomföra ett sådant prov med godkänt resultat.(26) Detta tyder på att artikel 7.2 första stycket i direktiv 2003/86 inte syftar till att ytterligare begränsa det handlingsutrymme som medlemsstaterna har i detta avseende.

56. Med hänsyn till sitt syfte, såsom det framgår av skäl 6, är direktivet endast avsett att säkerställa skyddet för familjen och att skapa eller bevara familjelivet. Det garanterar således den referensperson som ansöker om familjeåterförening en subjektiv rätt till sådan återförening när villkoren i detta direktiv är uppfyllda. Under dessa omständigheter kan det antas att unionslagstiftaren, om denne hade avsett att reglera medlemsstaternas handlingsutrymme när de fastställer vilka kategorier av tredjelandsmedborgare som är skyldiga att uppfylla en integrationsåtgärd före inresan till territoriet, uttryckligen skulle ha föreskrivit detta. En sådan fråga rör nämligen staternas utövande av sin sedan länge erkända suveräna rätt att kontrollera utlänningars inresa till deras territorium.(27)

57. Fastställandet av vilka kategorier av tredjelandsmedborgare som omfattas av en sådan integrationsåtgärd enligt artikel 7.2 första stycket i direktiv 2003/86 och vilka som är undantagna från den hör således till medlemsstaternas befogenheter i fråga om utlänningars inresa till deras territorium. Dessa befogenheter utövas bland annat genom utfärdande av viseringar för längre vistelse. Eftersom familjeåterförening just syftar till en längre vistelse(28) krävs således en sådan visering för att familjeåterföreningen ska kunna genomföras.(29)

58. Det ska erinras om att en visering för vistelse som överstiger tre månader enligt artikel 18(30) i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet(31) är en nationell visering som beviljats av någon av medlemsstaterna i överensstämmelse med dennas lagstiftning. Fastställandet av vilka kategorier av tredjelandsmedborgare som är skyldiga att erhålla visering för längre vistelse eller som är undantagna från detta krav regleras således uteslutande av nationell rätt.

59. Det står således varje medlemsstat fritt att, inom ramen för sin utrikespolitik och i syfte att uppnå en rad olika ekonomiska, sociala eller diplomatiska mål, undanta medborgare i vissa tredjeländer från kravet på visering för längre vistelse. I en sådan situation är det naturligt att denna medlemsstat befriar samma personer från ett annat krav som ska vara uppfyllt före inresan till dess territorium, såsom skyldigheten att uppfylla en åtgärd för medborgarintegration. Den nationella lagstiftning som är i fråga i förevarande mål följer just denna logik.

60. Om undantaget från skyldigheten att uppfylla en integrationsåtgärd med nödvändighet skulle omfatta samtliga tredjelandsmedborgare, oberoende av deras nationalitet, så innebär detta att medlemsstaterna är tvungna att antingen utvidga detta undantag till samtliga tredjelandsmedborgare eller upphäva det för de personer som de har befriat från kravet på visering för längre vistelse. En sådan tolkning skulle hindra medlemsstaterna från att, när det gäller integrationsåtgärder, låta de val av ekonomisk, social eller diplomatisk karaktär som de gör i fråga om viseringar för längre vistelse få genomslag.

61. Jag anser följaktligen att begränsningen av medlemsstaternas handlingsutrymme inte omfattar fastställandet av vilka kategorier av tredjelandsmedborgare som är skyldiga att uppfylla en integrationsåtgärd före inresan till den mottagande medlemsstatens territorium.

62. I ett andra led övergår jag, med utgångspunkt i den föreslagna tolkningen, till frågan huruvida artikel 7.2 första stycket i direktiv 2003/86, tolkad mot bakgrund av artiklarna 20 och 21 i stadgan, kan ge de tredjelandsmedborgare som enligt lagstiftningen i den mottagande medlemsstaten inte är undantagna från skyldigheten att uppfylla en integrationsåtgärd före inresan till dess territorium det skydd som följer av förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet.

63. Jag anser att denna fråga ska besvaras nekande.

64. Det ska nämligen hållas i minnet att den aktuella sekundärrätten ger medlemsstaterna ett handlingsutrymme som säkerställer deras befogenheter i fråga om utlänningars inresa till deras territorium. Därigenom utgör den i stor utsträckning hinder för att stadgan fyller en kompletterande funktion som gör det möjligt att tillämpa ett synsätt som ger ett starkare skydd för samtliga tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till referenspersonen, även om ett sådant synsätt teoretiskt sett framstår som fullt önskvärt enligt min mening. Skälen till denna bedömning kommer att beskrivas närmare i det följande.

65. Först och främst ska det erinras om att de bestämmelser i nederländsk rätt som innebär att medborgare i olika tredjeländer behandlas olika omfattas av ett särskilt system som uttryckligen är tillåtet enligt artikel 7.2 första stycket i direktiv 2003/86 och som bidrar till att uppnå direktivets syfte. Detta system utgör således ett genomförande av unionsrätten.(32) Dess bestämmelser måste därför vara förenliga med bestämmelserna i stadgan.

66. Därmed uppkommer frågan huruvida detta system är förenligt med artikel 20 och artikel 21.2 i stadgan. För att besvara denna fråga vill jag erinra om innehållet i dessa båda artiklar och om hur deras respektive tillämpningsområden förhåller sig till varandra.

67. I artikel 21.2 i stadgan förbjuds uttryckligen all diskriminering på grund av nationalitet ”[i]nom tillämpningsområdet för fördragen, och utan att det påverkar tillämpningen av någon särskild bestämmelse i dem”, medan artikel 20 i stadgan, i sju ord som har blivit berömda, stadfäster principen att ”[a]lla människor är lika inför lagen”.

68. Det framstår som konstlat att dra en strikt gräns mellan dessa båda bestämmelsers tillämpningsområden. Medan den sistnämnda bestämmelsen ger uttryck för en princip med allmän räckvidd, utgör den förstnämnda en konkretisering av denna princip i särskilda situationer. Ur detta perspektiv framstår artikel 21 i stadgan som lex specialis i förhållande till artikel 20, som utgör lex generalis.(33)

69. Vad däremot gäller skillnader i behandling på grund av nationalitet som berör tredjelandsmedborgare har EU-domstolen konsekvent avstått från att bedöma dessa mot bakgrund av artikel 21.2 i stadgan.(34) Närmare bestämt har EU-domstolen erinrat om att artikel 21.2 i stadgan, enligt förklaringarna avseende stadgan(35), motsvarar artikel 18 första stycket FEUF(36) och således ska tillämpas i enlighet med sistnämnda bestämmelse. Enligt EU-domstolen avser artikel 18 första stycket FEUF emellertid situationer som omfattas av unionsrättens tillämpningsområde och där en medborgare i en medlemsstat diskrimineras i förhållande till medborgarna i en annan medlemsstat enbart på grund av nationalitet,(37) och den är inte avsedd att tillämpas på en eventuell skillnad i behandling mellan två kategorier av tredjelandsmedborgare.(38)

70. EU-domstolen fann emellertid i domarna i målen État belge (Uppehållsrätt vid våld i hemmet)(39) och O.G. (Europeisk arresteringsorder utfärdad mot en tredjelandsmedborgare)(40) att en sådan skillnad i behandling skulle prövas mot bakgrund av principen om likabehandling i artikel 20 i stadgan, vilken gäller för ”alla människor”.

71. Emellertid förefaller detta synsätt inte kunna tillämpas i förevarande mål, mot bakgrund av de slutsatser som kan dras av domen i målet Swiss International Air Lines(41), vilka även återspeglas i domen i målet Préfet du Gers och Institut national de la statistique et des études économiques.(42)

72. I domen Swiss International Air Lines slog EU-domstolen fast att skillnader i behandling mellan tredjeländer inom ramen för unionens yttre förbindelser inte omfattas av principen om likabehandling. I unionsrätten föreskrivs nämligen inte någon uttrycklig skyldighet att behandla samtliga tredjeländer lika, och folkrätten innehåller inte någon allmän princip om att tredjeländer ska behandlas lika i förhållande till varandra. I detta avseende påpekade EU-domstolen att unionens institutioner och organ har stora befogenheter när politiska beslut antas på området för yttre förbindelser. Enligt EU-domstolen måste unionen således kunna göra sina politiska val och, utifrån de mål som den eftersträvar, göra åtskillnad mellan tredjeländer, utan att vara skyldig att behandla samtliga dessa länder lika.(43)

73. Jag är fullt medveten om att den skillnad i behandling som är aktuell i förevarande mål inte avser stater, utan medborgare. Genomförandet av unionens yttre politik kan emellertid motivera bestämmelser som syftar till att göra åtskillnad mellan tredjeländer och som, till följd av denna åtskillnad, medför att medborgare i vissa av dessa länder behandlas mindre förmånligt. Genomförandet av denna politik kan även motivera bestämmelser som har till själva syfte att behandla medborgare i ett tredjeland på ett sådant sätt, såsom framgår av domen i målet Préfet du Gers.(44)

74. Enligt min mening bör samma principer tillämpas på genomförandet av medlemsstaternas utrikespolitik när de agerar inom gränserna för det handlingsutrymme som unionsrätten ger dem.

75. Av de skäl som angetts ovan i detta förslag till avgörande följer att fastställandet av vilka tredjelandsmedborgare som är skyldiga att uppfylla en viss integrationsåtgärd för att få resa in till den mottagande medlemsstatens territorium grundar sig på val av politisk karaktär som i sig inte lämpar sig för en prövning mot bakgrund av principen om likabehandling. I likhet med unionens institutioner kan medlemsstaterna således, vid utövandet av dessa befogenheter, bland annat genom att ingå bilaterala avtal, behandla vissa tredjeländer annorlunda än andra.

76. Ett sista klargörande är nödvändigt. Även om förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet inte är tillämpligt på situationer som omfattas av direktiv 2003/86, får medlemsstaternas fastställande av vilka kategorier av tredjelandsmedborgare som är skyldiga att uppfylla en integrationsåtgärd före inresan för att få resa in till deras territorium under inga omständigheter leda till diskriminering på någon av de grunder som på ett icke uttömmande sätt anges i artikel 21.1 i stadgan,(45) nämligen kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Till skillnad från artikel 21.2 i stadgan är denna bestämmelses tillämpningsområde nämligen inte föremål för någon särskild begränsning, eftersom bestämmelsen förbjuder all diskriminering på någon av de ovannämnda grunderna. Det framgår dessutom av skäl 5 i direktiv 2003/86 att medlemsstaterna är skyldiga att genomföra direktivet med iakttagande av artikel 21.1 i stadgan.

77. En annan slutsats skulle sannolikt innebära att man gjorde en tolkning som strider mot Europadomstolens praxis. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har nämligen vid flera tillfällen slagit fast att en åtgärd för invandringskontroll som är förenlig med den rätt till respekt för familjelivet som garanteras i artikel 8 i Europakonventionen ändå kan innebära ett åsidosättande av förbudet mot diskriminering i artikel 14 i denna konvention,(46) när åtgärden medför en skillnad i behandling på grund av bland annat kön(47), sexuell läggning(48) eller etniskt ursprung(49).

78. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att EU-domstolen besvarar den aktuella tolkningsfrågan på så sätt att artikel 7.2 första stycket i direktiv 2003/86 inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det, för erhållande av en visering för längre vistelse, görs åtskillnad på grund av nationalitet mellan tredjelandsmedborgare som måste uppfylla en integrationsåtgärd, såsom kravet på medborgarintegration i utlandet, och dem som är undantagna från en sådan åtgärd.

Förslag till avgörande

79. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar den tolkningsfråga som ställts av Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen, Nederländerna) på följande sätt:

Artikel 7.2 första stycket i rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening

ska tolkas på följande sätt:

Den utgör inte hinder mot en nationell lagstiftning enligt vilken det, för erhållande av en visering för längre vistelse, görs åtskillnad på grund av nationalitet mellan tredjelandsmedborgare som måste uppfylla en integrationsåtgärd, såsom kravet på medborgarintegration i utlandet, och dem som är undantagna från en sådan åtgärd.

1 Originalspråk: franska.

i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

2 EUT L 251, 2003, s. 12.

3 Dom av den 9 juli 2015 (C-153/14, EU:C:2015:453) (nedan kallad domen i målet K och A).

4 Stb. 2000, nr 495.

5 Stb. 2000, nr 497.

6 Undertecknad i Rom den 4 november 1950.

7 Se, bland annat, dom av den 15 november 2016, Ullens de Schooten (C-268/15, EU:C:2016:874, punkt 53).

8 Det ska påpekas att EU-domstolen redan har förklarat sig behörig att tolka bestämmelserna i direktiv 2003/86 i mål som är jämförbara med förevarande mål och som rörde bestämmelser i nederländsk rätt om familjeåterförening. Se dom av den 7 november 2018, C och A (C-257/17, EU:C:2018:876, punkterna 28–44), och dom av den 12 december 2019, G.S. och V.G. (Hot mot den allmänna ordningen) (C-381/18 och C-382/18, EU:C:2019:1072, punkterna 38–48).

9 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9). Detta direktiv upphävdes genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG (EUT L 2024/1347), vilket är tillämpligt från och med den 1 juli 2026.

10 Rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (EUT L 16, 2004, s. 44).

11 Se dom av den 17 juli 2014, Tahir (C-469/13, EU:C:2014:2094, punkt 39).

12 Betänkande från Europaparlamentet av den om 17 juli 2000 om förslaget till rådets direktiv om rätt till familjeåterförening, s. 9 (tillgängligt på följande adress: https://www.europarl.europa.eu/doceo/document/A-5-2000-0201_SV.pdf).

13 Meddelande av den 3 april 2014 från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om riktlinjer för tillämpningen av direktiv 2003/86/EG om rätt till familjeåterförening (COM/2014/0210 final) (nedan kallade riktlinjerna för direktiv 2003/86). Se dom av den 26 mars 2026, Gonrieh (C-819/25 PPU, EU:C:2026:252, punkt 50), enligt vilken domstolen ska beakta dessa riktlinjer vid tolkningen av direktiv 2003/86.

14 I fotnot 31 i avsnitt 3.1 i riktlinjerna för direktiv 2003/86 har kommissionen hänvisat till det undantag som föreskrivs i artikel 5.3 andra stycket i direktiv 2003/86, enligt vilket en medlemsstat i lämpliga fall får godta att en ansökan om familjeåterförening lämnas in när familjemedlemmarna redan befinner sig på dess territorium. Detta undantag utgör ett undantag från huvudregeln i första stycket i denna bestämmelse, enligt vilken ansökan ska lämnas in och behandlas när familjemedlemmarna vistas utanför den medlemsstat på vars territorium referenspersonen vistas.

15 Förslag av den 1 december 1999 till rådets direktiv om rätt till familjeåterförening, (KOM(1999)638 slutlig), artikel 3.4.

16 Enligt artikel 2 c i direktiv 2003/86 är en referensperson ”en tredjelandsmedborgare som vistas lagligen i en medlemsstat och som ansöker om familjeåterförening, eller vars familjemedlemmar ansöker om familjeåterförening för att förenas med honom/henne”.

17 Se dom av den 27 juni 2006, parlamentet/rådet (C-540/03, EU:C:2006:429, punkt 60).

18 Se det ändrade förslaget av den 26 november 2002 till rådets direktiv om rätt till familjeåterförening, dokument nr 14272/02 (1999/0258(CNS)), s. 13, fotnot 2 (tillgängligt på följande adress: https://data.consilium.europa.eu/doc/document/ST-14272-2002-INIT/sv/pdf). Till denna fotnot hänvisas i domen av den 30 mars 2010 från Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen, Tyskland) (DE:BVerwG:2010:300310U1C8.09.0, punkt 25), enligt vilken artikel 7.2 första stycket i direktiv 2003/86 infördes under förhandlingarna i Europeiska unionens råd på uttrycklig begäran av den nederländska, österrikiska och tyska regeringen (tillgänglig på följande adress: https://www.bverwg.de/300310U1C8.09.0).

19 Domen i målet K och A, punkt 49.

20 Domen i målet K och A, punkt 50.

21 Domen i målet K och A, punkterna 52–54.

22 Domen i målet K och A (punkt 56).

23 Domen i målet K och A (punkterna 58 och 59).

24 Domen i målet K och A (punkt 65).

25 Domen i målet K och A (punkterna 59 och 64).

26 Till skillnad från generaladvokaten, som hade gjort en sådan prövning. Se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet K och A (C-153/14, EU:C:2015:186, punkt 38).

27 Europadomstolen, dom av den 28 maj 1985, Abdulaziz, Cabales och Balkandali mot Förenade kungariket (CE:ECHR:1985:0528JUD000921480, § 67 och följande paragrafer), Europadomstolen, dom av den 19 februari 1996, Gül mot Schweiz (CE:ECHR:1996:0219JUD002321894, § 38), Europadomstolen, dom av den 28 november 1996, Ahmut mot Nederländerna (CE:ECHR:1996:1128JUD002170293, §§ 63 och 67), och Europadomstolen, dom av den 21 december 2001, Sen mot Nederländerna (CE:ECHR:2001:1221JUD003146596, §§ 31 och 36).

28 Se avsnitt 5.1 i riktlinjerna för direktiv 2003/86.

29 Detta samband framgår av två bestämmelser i direktiv 2003/86. Artikel 5.2 i direktivet föreskriver att en ansökan om familjeåterförening ska åtföljas inte endast av ”skriftliga bevis för familjebanden och för att villkoren i artiklarna 4 och 6 och, i förekommande fall, artiklarna 7 och 8 är uppfyllda”, utan även av ”bestyrkta kopior av familjemedlemmarnas resehandlingar”. Artikel 13.1 i nämnda direktiv föreskriver att så snart ansökan om familjeåterförening har godkänts ska den berörda medlemsstaten ge familjemedlemmarna tillstånd till inresa och på alla sätt underlätta för dessa personer att erhålla de viseringar som krävs. I punkt 54 i domen av den 26 mars 2026, Gonrieh (C-819/25 PPU, EU:C:2026:252), preciserade EU-domstolen att denna bestämmelse innebär en skyldighet för medlemsstaterna att undanröja omotiverade administrativa hinder och att tillämpa snabba och effektiva administrativa förfaranden för utfärdande av viseringar.

30 Denna bestämmelse syftar till att underlätta den fria rörligheten för innehavare av en visering för längre vistelse genom att föreskriva att denna visering, på vissa villkor, även gäller som en enhetlig visering för kortare vistelse, medan den tidigare endast medgav transit genom de övriga medlemsstaternas territorium för att resa till den stat som hade utfärdat viseringen.

31 Konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (EGT L 239, 2000, s. 19).

32 Dom av den 19 november 2019, TSN och AKT (C-609/17 och C-610/17, EU:C:2019:981, punkt 50).

33 Se, bland annat, Bell, M., ”Equality Before the Law”, i Peers, S., Hervey, T., Kenner, J., och Ward, A., The EU Charter of Fundamental Rights: A Commentary, Hart Publishing, Oxford, 2021, 2. uppl., s. 600.

34 För kritik av detta synsätt, se bland annat Kilpatrick, C., och Eklund, H., ”Article 21”, The EU Charter of Fundamental Rights: A Commentary, , a.a., s. 613–638; Groenendijk, K., ”Citizens and Third-Country Nationals: Differential Treatment or Discrimination”, i Carlier, J. Y., och Guild, E. (red.), L’avenir de la libre circulation des personnes dans l’UE, Bruylant, Bryssel, 2006, s. 79–101; Hublet, C., ”The Scope of Article 12 of the Treaty of the European Communities vis-à-via Third-Country Nationals: Evolution at Last?”, European Law Journal, vol. 15, nr 6, 2009, s. 757–774; Peers, S., ”Implementing Equality? The Directive on Long-Term Review Third-Country Nationals”, European Law Review, vol. 29, 2004, s. 437–460.

35 EUT C 303, 2007, s. 17.

36 Denna bestämmelse har följande lydelse: ”Inom fördragens tillämpningsområde och utan att det påverkar tillämpningen av någon särskild bestämmelse i fördragen, ska all diskriminering på grund av nationalitet vara förbjuden.”

37 Se dom av den 4 juni 2009, Vatsouras och Koupatantze (C-22/08 och C-23/08, EU:C:2009:344, punkt 52).

38 Se dom av den 2 september 2021, État belge (Uppehållsrätt vid våld i hemmet) (C‑930/19, EU:C:2021:657, punkterna 51 och 52) (nedan kallad domen i målet État belge). Det ska erinras om att det målet rörde den skillnad i behandling som följde av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77) och direktiv 2003/86 vad gäller villkoren för att tredjelandsmedborgare som utsatts för våld i hemmet skulle få behålla eller beviljas uppehållsrätt efter en skilsmässa.

39 Dom av den 2 september 2021 (C‑930/19, EU:C:2021:657).

40 Dom av den 6 juni 2023, O.G. (Europeisk arresteringsorder utfärdad mot en tredjelandsmedborgare) (C-700/21, EU:C:2023:444) (nedan kallad domen i målet O.G.). Det målet rörde en nationell lagstiftning enligt vilken tillämpningen av det första av de två villkor som måste vara uppfyllda för att en fakultativ vägransgrund enligt rambeslutet om en europeisk arresteringsorder ska kunna tillämpas var förbehållen medborgare i den verkställande medlemsstaten och unionsmedborgare. Enligt rambeslutet är villkoret att den eftersökta personen uppehåller sig, är medborgare eller är bosatt i den verkställande medlemsstaten.

41 Dom av den 21 december 2016 (C-272/15, EU:C:2016:993) (nedan kallad domen i målet Swiss International Air Lines).

42 Dom av den 9 juni 2022 (C-673/20, EU:C:2022:449) (nedan kallad domen i målet Préfet du Gers).

43 Domen i målet Swiss International Air Lines, punkterna 23–26 och där angiven rättspraxis.

44 Domen i målet Préfet du Gers, punkt 98, enligt vilken ”... det inte finns några uppgifter i handlingarna i målet som tyder på att unionen, i egenskap av avtalsslutande part i [avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (EUT L 29, 2020, s. 7), som antogs den 17 oktober 2019 och trädde i kraft den 1 februari 2020], skulle ha överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning vid upprätthållandet av sina yttre förbindelser genom att i detta avtal i allmänhet, eller i artikel 127 i avtalet i synnerhet, inte, i den medlemsstat där de är bosatta, kräva rösträtt eller valbarhet vid kommunala val för medborgare i Förenade kungariket som, före övergångsperiodens utgång, har utövat sin rätt att bosätta sig i en annan medlemsstat”.

45 Det ska påpekas att rechtbank Den Haag (Domstolen i Haag), inom ramen för det nationella målet fann att den åtskillnad på grund av nationalitet som föreskrivs i artikel 17.1 a Vw 2000 i själva verket utgjorde diskriminering på grund av ursprung, nationell härkomst eller etniskt ursprung. Det framgår emellertid av beslutet om hänskjutande att frågan huruvida sådan diskriminering föreligger inte omfattas av förevarande tolkningsfråga, eftersom den hänskjutande domstolen redan slutgiltigt har bifallit de relevanta grunder som ministern har åberopat.

46 I förklaringarna avseende stadgan anges att ”[i] den mån [artikel 21.1 i stadgan] överensstämmer med artikel 14 i Europakonventionen ska den tillämpas i enlighet med denna”.

47 Se Europadomstolen, dom av den 28 maj 1985, Abdulaziz, Cabales och Balkandali mot Förenade kungariket (CE:ECHR:1985:0528JUD000921480).

48 Se Europadomstolen, dom av den 30 juni 2016, Taddeucci och McCall mot Italien (CE:ECHR:2016:0630JUD005136209).

49 Se Europadomstolen, dom av den 24 maj 2016, Biao mot Danmark (CE:ECHR:2016:0524JUD003859010).

Citera som: Generaladvokatens förslag i mål C-394/25
