# Generaladvokatens förslag i mål C-397/25 — Opinion of Advocate General Medina delivered on 10 September 2026

- CELEX: 62025CC0397
- Datum: 2026-09-10
- Typ: Förslag till avgörande
- EUR-Lex: https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=CELEX:62025CC0397
- Sidan hos Ratio Lex: https://ratiolex.se/eu/celex/62025CC0397/

> Källa: EUR-Lex, © Europeiska unionen (Publikationsbyråns förråd Cellar)

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV

LAILA MEDINA

föredraget den 10 september 2026(1)

Mål C-397/25

EM

mot

Ilektronikos Ethnikos Foreas Koinonikis Asfalisis (e-EFKA)

(begäran om förhandsavgörande från Symvoulio tis Epikrateias (Högsta förvaltningsdomstolen, Grekland)

(Begäran om förhandsavgörande – Social trygghet – Migrantarbetare – Förordning (EG) nr 883/2004 – Artikel 58 – Begreppet minimibelopp – Nationella bestämmelser om minimigränser för pension – Artikel 4 – Likabehandling – Artikel 6 – Sammanläggning av perioder)

I. Inledning

1. Den aktuella begäran om förhandsavgörande från Symvoulio tis Epikrateias (Högsta förvaltningsdomstolen, Grekland) rör begreppet minimibelopp i artikel 58 i förordning (EG) nr 883/2004.(2) Enligt denna bestämmelse får en förmånstagare som är bosatt i en medlemsstat enligt vars lagstiftning en förmån utges till honom eller henne i den staten inte tilldelas ett lägre förmånsbelopp än det minimibelopp som har fastställts enligt denna lagstiftning. Om det totala förmånsbelopp som ska utbetalas inte når upp till minimibeloppet, ska den behöriga institutionen i bosättningsmedlemsstaten betala ut ett tillägg motsvarande mellanskillnaden.

2. Begäran har framställts i ett mål mellan EM, som är bulgarisk medborgare och har fullgjort försäkringsperioder i såväl Bulgarien som Grekland, och den behöriga grekiska socialförsäkringsinstitutionen, angående storleken på det tillägg som hon har rätt till enligt artikel 58 i förordning nr 883/2004. EM beviljades närmare bestämt ett tillägg med stöd av en grekisk lag i vilken det minimibelopp som avses i artikel 58 i förordning nr 883/2004 hade fastställts till 360 euro i månaden. EM har gjort gällande att det relevanta riktmärket i stället borde ha varit de högre minimigränser för pension som vid tidpunkten för hennes ansökan tillämpades i det system som administrerades av den behöriga socialförsäkringsinstitutionen. Dessa minimigränser fungerade som grundnivåer. Pensioner som annars hade understigit den relevanta minimigränsen höjdes till denna. Vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet låg minimigränserna för pension på 486,84 euro i månaden och uppåt.

3. Mot denna bakgrund har den hänskjutande domstolen ställt två frågor. För det första vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida begreppet minimibelopp i artikel 58 i förordning nr 883/2004 omfattar sådana nationella minimigränser för pension som de som är i fråga i förevarande mål, som beskrivs som ett sätt att genomföra principen om social solidaritet snarare än som ett sätt att garantera en minimiinkomst, och som varierar beroende på försäkringsinstitution, det datum den försäkrade anslöt sig till försäkringen, familjesituation och ålder. För det andra vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 45 FEUF och artikel 4 i förordning nr 883/2004 utgör hinder för nationell lagstiftning som, särskilt för migrantarbetare, fastställer det minimibelopp som avses i artikel 58 till ett belopp som understiger de minimigränser för pension som gäller för personer som har fullgjort hela sin försäkringsperiod i Grekland.

4. Förevarande mål ger således domstolen tillfälle att ytterligare precisera sin praxis avseende tolkningen av artikel 58 i förordning nr 883/2004 och i synnerhet innebörden av begreppet minimibelopp.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

5. Artikel 4 i förordning nr 883/2004, med rubriken ”Likabehandling”, har följande lydelse:

”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall de personer på vilka denna förordning skall tillämpas ha samma rättigheter och skyldigheter enligt en medlemsstats lagstiftning som denna medlemsstats egna medborgare.”

6. I artikel 6 i förordningen, med rubriken ”Sammanläggning av perioder”, föreskrivs att ”om inte annat följer av denna förordning, skall den behöriga institutionen i en medlemsstat enligt vars lagstiftning … erhållande, bibehållande eller återfående av rätt till förmåner [eller] täckning av annan lagstiftning … villkoras av att försäkrings-, anställnings- eller bosättningsperioder eller perioder som egenföretagare har fullgjorts, i nödvändig utsträckning beakta försäkrings-, anställnings- eller bosättningsperioder eller perioder som egenföretagare som har fullgjorts enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat som om de vore perioder som fullgjorts enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar.”

7. Enligt artikel 9 i förordningen, med rubriken ”Medlemsstaternas förklaringar angående tillämpningsområdet för denna förordning”, ska medlemsstaterna till Europeiska kommissionen skriftligen anmäla bland annat de minimibelopp som avses i artikel 58 i förordningen. Anmälningarna ska göras årligen och ange den tidpunkt från och med vilken förordningen kommer att tillämpas på de särskilda system som anges av medlemsstaterna i deras anmälningar.

8. I artikel 58 i förordning nr 883/2004, med rubriken ”Beviljande av ett tillägg”, föreskrivs följande:

”1. En förmånstagare på vilken detta kapitel är tillämpligt får, i den medlemsstat där denne är bosatt och enligt vars lagstiftning en förmån utges till honom, inte tilldelas ett lägre förmånsbelopp än det minimibelopp som har fastställts enligt denna lagstiftning för en försäkrings- eller bosättningsperiod som motsvarar alla de försäkringsperioder som enligt detta kapitel har beaktats för utbetalningen.

2. Den behöriga institutionen i den medlemsstaten skall under hela den tid personen är bosatt inom statens territorium betala ut ett tillägg till denne motsvarande skillnaden mellan det totala förmånsbelopp som skall utbetalas enligt detta kapitel och minimibeloppet.”

B. Nationell rätt

9. Såsom den hänskjutande domstolen har förklarat har det grekiska systemet för social trygghet varit föremål för successiva reformer. Före en omfattande reform år 2016 kännetecknades systemet av en hög grad av fragmentering. Flera försäkringsinstitutioner existerade parallellt, och var och ett av dessa fungerade på sitt eget sätt. Samtidigt skilde sig i vissa avseenden de tillämpliga bestämmelserna även åt beroende på tidpunkten för anslutningen, det vill säga om den försäkrade hade anslutit sig till försäkringen före eller efter den 3 december 1992 (och således tillhörde kategorin ”gamla” respektive ”nya” försäkringstagare). Bland de olika försäkringsinstitutionerna var Idryma Koinonikon Asfaliseon – Eniaio Tameio Asfalisis Misthoton (Socialförsäkringsinstitutionen – Arbetstagarnas gemensamma försäkringsfond, Grekland) (nedan kallad IKA-ΕΤΑΜ) vid den aktuella tidpunkten den främsta försäkringskassan för anställda inom den privata sektorn i Grekland.(3)

10. Förevarande mål rör bestämmelser som är tillämpliga på IKA-ETAM-systemet och som, såsom påpekats i beslutet om hänskjutande, inte längre är i kraft. Nedan redogörs för de bestämmelser som är mest relevanta för denna bedömning, såsom de beskrivits av den hänskjutande domstolen.

1. Ålderspension för mödrar till minderåriga barn

11. Artikel 28.3 d i Anagkastikos Nomos 1846/1951 (undantagsförordning nr 1846/1952, nedan kallad 1951 års undantagsförordning), i den lydelse som är relevant i det nationella målet, föreskrevs att en försäkrad mor till minderåriga barn (eller barn som inte kan förvärvsarbeta oberoende av hur gamla de är), som hade fullgjort en försäkringsperiod på 5 500 dagar och inte uppbar pension från IKA-ETAM, staten, en offentligrättslig juridisk person eller någon annan primär försäkringsinstitution, hade rätt till full ålderspension vid 55 års ålder och en reducerad ålderspension vid 50 års ålder. Vid reducerad pension minskades beloppet med 1/200 för varje månad som återstod innan åldersgränsen för full pension uppnåddes.

2. Nationella minimigränser för pension

12. I artikel 29.14 i 1951 års lag, i den lydelse som är relevant i det nationella målet, föreskrevs minimigränser för pension för kategorin ”gamla” försäkrade enligt IKA-ETAM. Dessa gränser fastställdes som en multiplikator av dagslönen för en okvalificerad arbetstagares, men varierade, i synnerhet, beroende på familjesituation och ålder. Gränserna fungerade som en grundnivå. Om pensionen för den försäkrades försäkrings- och avgiftsperioder understeg den tillämpliga gränsen höjdes pensionen till denna gräns.(4)

13. Enligt begäran om förhandsavgörande varierade, från och med den 1 oktober 2008, minimigränserna för pension från IKA-ETAM för ”gamla” försäkrade i princip från 486,84 euro (för ogifta pensionärer utan barn) till 596,31 euro (för gifta pensionärer med tre eller fler barn).

3. Minimibeloppet i samordningsärenden(5)

14. Genom artikel 1–4 i Nomos 3863/2010 (lag nr 3863/2010, nedan kallad 2010 års lag) infördes en pensionsreform enligt vilken pensionen för personer som gick i pension från och med den 1 januari 2015 skulle bestå av två delar: dels en ”grundpension” finansierad genom statsbudgeten, dels en ”pro rata-pension” beräknad på grundval av försäkringsår och inbetalda avgifter. I artikel 2 i denna lag föreskrevs ursprungligen en grundpension på 360 euro i månaden, som regelbundet skulle justeras.

15. Genom artikel 34.1 i Nomos 3996/2011 (lag nr 3996/2011, nedan kallad 2011 års lag) infördes senare en ny punkt 11 i artikel 20 i Nomos 2434/1996 (lag nr 2434/1996). I den bestämmelsen föreskrevs i huvudsak att det ”minimibelopp” som avses i artikel 58 motsvarade det grundpensionsbelopp som infördes genom artikel 2 i 2010 års lag, med de justeringar som gjorts. Denna punkt hade följande lydelse:

”Minimibeloppet i den mening som avses i artikel 58 i förordning [nr 883/2004] ska vara lika med beloppet för den grundpension som avses i artikel 2 i [2010 års lag], enligt vad som fastställs från fall till fall. Bestämmelserna i denna punkt träder i kraft den dag då denna lag offentliggörs. Ansökningar om pension som ännu inte avgjorts kommer att bedömas i enlighet med ovannämnda bestämmelser.”

16. Ovannämnda bestämmelser i 2010 års lag om införande av en pension bestående av en ”grunddel” och en ”pro rata-del” upphävdes år 2016, utan att någonsin ha genomförts.

17. Artikel 34.1 i 2011 års lag var emellertid fortfarande i kraft. Till följd av detta låg det minimibelopp som avses i artikel 58 i förordning nr 883/2004 i praktiken kvar på 360 euro (det vill säga det belopp som ursprungligen fastställdes i artikel 2 i 2010 års lag, och som inte senare justerats).

III. Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

18. EM, klaganden i det nationella målet, är bulgarisk medborgare och född år 1957. Under perioden 1977–1997 fullgjorde hon 5 419 försökringsdagar i Bulgarien. Hon bosatte sig senare permanent i Grekland där hon fullgjorde 1 026 försäkringsdagar hos IKA-ETAM under perioden 1997–2005.

19. Den 30 december 2010 ansökte EM hos IKA-ETAM om en ålderspension med stöd av de särskilda regler som gäller för mödrar till minderåriga barn. I samband med denna ansökan bekräftade de bulgariska myndigheterna hennes försäkringshistorik i Bulgaren och uppgav att hon inte uppbar pension i Bulgarien.

20. Genom beslut av den 27 mars 2013 konstaterade den behöriga direktören för IKA-ETAM:s regionkontor att EM inte hade förvärvat någon självständig rätt till ålderspension från IKA-ETAM, eftersom hennes grekiska försäkringsperioder inte i sig nådde upp till kravet på 5 500 försäkringsdagar. Den sammanlagda längden på de grekiska och bulgariska försäkringsperioderna användes emellertid för att fastställa rättigheter enligt den sammanläggnings- och pro rata-mekanism som föreskrivs i artikel 52.1 b i förordning nr 883/2004. På grundval av detta beviljades EM en pension av IKA-ETAM, nedsatt pro rata, på 81,38 euro i månaden. Det slogs uttryckligen fast att detta beslut inte påverkade möjligheten för EM att beviljas ett tillägg i den mening som avses i artikel 58 i förordning nr 883/2004, om de relevanta villkoren för detta var uppfyllda.

21. Genom ett ytterligare beslut, av den 23 december 2015, drog samma direktör slutsatsen att EM uppfyllde villkoren för ett tillägg enligt artikel 58 i nämnda förordning, och att hennes pension därför skulle höjas till det minimibelopp som var tillämpligt enligt den nationella lagstiftningen. Hennes pension höjdes därför till 318,60 euro i månaden. Detta belopp beräknades genom att tillämpa artikel 34.1 i 2011 års lag, i vilken det minimibelopp som avses i artikel 58 i förordning nr 883/2004 hade fastställts till 360 euro, vilket i sin tur sattes med 23/200, eftersom EM vid tidpunkten för sin ansökan om pension inte hade uppnått den ålder av 55 år som fastställts som lägsta gräns för beviljande av full pension enligt bestämmelserna om pension för mödrar med minderåriga barn. Pensionsbeloppet skulle betalas ut från och med den 30 december 2010 till och med den 30 november 2017, med förbehåll för att beloppet kunde omprövas om EM beviljades pension från en annan socialförsäkringsinstitution eller bytte bosättningsort.

22. EM överklagade det sistnämnda beslutet till Dioikitiko Protodikeio Thessalonikis (Förvaltningsdomstolen i första instans i Thessaloniki, Grekland). Hon gjorde gällande att det minimibelopp som skulle beaktas vid tillämpningen av artikel 58 i förordning nr 883/2004 inte borde vara det belopp på 360 euro som följer av artikel 34.1 i 2011 års lag, utan en av de högre minimigränser för pension som är tillämpliga enligt de allmänna IKA-ETAM-bestämmelserna, vilka, såsom framgår av IKA-ETAM-cirkulär nr 41/21.6.2011 och som det hänvisats till i punkt 13 ovan, vid den aktuella tidpunkten låg på 486,84 euro och uppåt.

23. EM:s överklagande av domen i första instans ogillades år 2018 och överklagandet av den domen ogillades av Dioikitiko Efeteio Thessalonikis (Förvaltningsöverdomstolen i Thessaloniki, Grekland) år 2020.

24. EM har överklagat den sistnämnda domen till Symvoulio tis Epikrateias (Högsta förvaltningsdomstolen), som beslutade att vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till EU-domstolen för förhandsavgörande:

”1) Ska artikel 58 i förordning nr 883/2004 tolkas så, att med minimibelopp avses de pensionsbelopp som – även om de föreskrivs som minimigränser för pensionen i de nationella bestämmelserna, i den mån de beviljas försäkrade vars pension, på grundval av avgiftsperioden och inbetalda avgifter, understiger dessa gränser – inte har införts för att säkerställa en garanterad minimiinkomst, utan för att genomföra principen om social solidaritet mellan de personer som är försäkrade vid de offentliga socialförsäkringsorganen och som under hela sin yrkeskarriär har betalat in avgifter till detta organ för att bygga upp pensionskapitalet, belopp som dessutom varierar beroende på socialförsäkringsorganet, vilken kategori den försäkrade ingår i [grundat på det datum] han eller hon anslöt sig till försäkringen (före eller efter den 31 december 1992) samt den försäkrades familjesituation och ålder, det vill säga kriterier som även är tillämpliga vid den ordinarie beräkningen av pensioner?

2) Utgör bestämmelserna i artikel 45 FEUF och artikel 4 i förordning nr 883/2004 hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken ett visst belopp fastställs som minimibelopp i den mening som avses i artikel 58 i förordning nr 883/2004, när migrerande arbetstagare enligt denna lagstiftning erhåller ett minimibelopp (ett sådant belopp som avses i artikel 58) som är lägre än det belopp som fastställs som minimibelopp i andra nationella bestämmelser för personer som är försäkrade vid de offentliga socialförsäkringsorganen och som har fullgjort hela försäkringsperioden i Grekland, i enlighet med principen om social solidaritet mellan de personer som är försäkrade vid de offentliga organen för social trygghet och som har bidragit till att bygga upp pensionskapitalet, ett belopp som varierar beroende på försäkringsorganet, vilken kategori som den försäkrade tillhör [grundat på när han eller hon anslöt sig till försäkringen], den försäkrades familjesituation och den försäkrades ålder?”

25. Den grekiska och den norska regeringen samt kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Ingen förhandling hölls.

IV. Bedömning

26. Såsom redan påpekats ovan föreskrevs i den nationella lagstiftningen, vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet, flera minimigränser för pension som skilde sig åt beroende på försäkringsinstitution, vilken kategori som den försäkrade tillhör, familjesituation och ålder.

27. Enligt den hänskjutande domstolen var IKA-ETAM inledningsvis av åsikten att vid utbetalning av ett tillägg enligt artikel 50 i förordning nr 1408/71,(6) och därefter enligt artikel 58 i förordning nr 883/2004,(7) måste detta tillägg nå upp till IKA-ETAM:s relevanta minimigränser för pension, oavsett om det rör sig om full eller reducerad pension. Den hänskjutande domstolen har vidare påpekat att Republiken Grekland i sina förklaringar enligt artiklarna 5 och 50 i förordning nr 1408/71 (föregångarna till artiklarna 9 och 58 i förordning nr 883/2004) även hade identifierat dessa minimigränser för pension som minimibelopp).

28. Ingen sådan förklaring gjordes emellertid senare med stöd av artikel 9 i förordning nr 883/2004 efter det att denna förordning hade trätt i kraft. Till följd av antagandet av artikel 34.1 i 2011 års lag ansågs dessutom begreppet minimibelopp ha ”frikopplats” från de olika nationella minimigränserna för pension.(8) I motiveringen till denna lag, som antogs under en period av omfattande reformer av det sociala trygghetssystemet och mitt i den ekonomiska krisen i Grekland, angavs i huvudsak att det i den grekiska lagstiftningen inte tidigare hade föreskrivits något ”minimibelopp”, att det tidigare likställandet av de lagstadgade gränserna med ett sådant belopp berodde på en alltför vid tolkning och att detta hade lett till svårigheter vid tillämpningen av artikel 58 i förordning nr 883/2004 och fått negativa ekonomiska konsekvenser för det nationella socialförsäkringssystemet. Eftersom det genom 2010 års lag under tiden hade införts en ”grundpension” (se punkt 14 ovan) kan den grekiska lagstiftningen nu anses omfatta ett sådant minimibelopp. Denna ”grundpension”, som vid den aktuella tidpunkten uppgick till 360 euro, betecknades i artikel 34 i 2011 års lag därför uttryckligen som ett ”minimibelopp” i den mening som avses i artikel 58 i förordning nr 883/2004. Även om de relevanta bestämmelserna i 2010 års lag upphävdes innan de genomfördes tillämpades beloppet på 360 euro fortfarande som ”minimibelopp” i de fall som avses i artikel 58.

29. Mot denna bakgrund vill hänskjutande domstolen få klarhet i dels huruvida de grekiska minimigränserna för pension kan omfattas av begreppet minimibelopp i den mening som avses i artikel 58 i förordning nr 883/2004, dels huruvida en nationell lagstiftning som inför ett separat och lägre minimibelopp för de fall som avses i artikel 58 i nämnda förordning är förenlig med denna förordning och med den fria rörligheten för arbetstagare. Jag kommer att i tur och ordning (B och C) behandla dessa frågor, efter några inledande anmärkningar beträffande artikel 58 (A).

A. Inledande anmärkningar

30. Båda tolkningsfrågorna avser i huvudsak den funktion som artikel 58 har. Det är således lämpligt att först placera denna bestämmelse i det samordningssystem som inrättats genom förordning nr 883/2004 (1), därefter fastställa dess huvudsakliga funktion och egenskaper (2) och slutligen erinra om domstolens praxis avseende begreppet minimibelopp (3).

1. Ett system för samordning, inte harmonisering

31. Till att börja med erinrar jag om att förordning nr 883/2004 inte inrättar ett gemensamt system för social trygghet, utan låter olika nationella system bestå. Medlemsstaterna behåller således befogenheten att utforma sina system för social trygghet och att bestämma villkoren för rätten till förmåner. Syftet med förordningen är snarare att samordna de olika nationella systemen, särskilt för att säkerställa att personer som utövar sin rätt till fri rörlighet inte missgynnas.(9)

32. Vad gäller förmåner vid ålderdom (pensioner) fastställs de särskilda samordningsreglerna i kapitel 5 i avdelning III i förordning nr 883/2004. När en person har fullgjort försäkringsperioder i mer än en medlemsstat under sin yrkeskarriär förblir var och en av de berörda medlemsstaterna i princip ansvarig för den pension som ska utbetalas enligt dess egen lagstiftning.

33. Samordningsreglerna syftar emellertid till att säkerställa att en person inte förlorar sina pensionsrättigheter enbart på grund av att hans eller hennes försäkringsperioder fördelas mellan flera medlemsstater. I synnerhet när rätten till pension enligt nationell rätt är beroende av att en viss försäkringsperiod har fullgjorts, ska de perioder som fullgjorts i andra medlemsstater i förekommande fall beaktas. Om rätt till pension föreligger ska varje behörig socialförsäkringsinstitution beräkna det pensionsbelopp som den ska bevilja den berörda personen. I artikel 52 i förordning nr 883/2004 anges huvudreglerna för denna beräkning.

34. Enligt den bestämmelsen ska varje behörig institution först beräkna det förmånsbelopp som ska utbetalas enligt tillämplig nationell lagstiftning på grundval av de försäkringsperioder som uteslutande har fullgjorts enligt denna lagstiftning, om de relevanta villkoren för rätt till förmåner har uppfyllts (oberoende förmån). Därefter ska den beräkna den så kallade pro rata-förmånen. För detta ändamål fastställs det teoretiska belopp som den berörda personen skulle kunna göra anspråk på om alla försäkrings- och/eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning hade fullgjorts enligt den lagstiftning som den aktuella institutionen tillämpar. Därefter minskas detta belopp i proportion till de perioder som faktiskt har fullgjorts enligt denna lagstiftning. Den berörda personen har då rätt att erhålla det högre belopp som utgörs av den oberoende förmån och den pro rata-förmån som beräknats på ovannämnda sätt.

2. Den funktion och de egenskaper som kännetecknar artikel 58

35. Så snart en förmån vid ålderdom enligt kapitel 5 i avdelning III i förordning nr 883/2004 ska utges i den medlemsstat där den berörda personen är bosatt är artikel 58 i förordningen tillämplig. Enligt denna artikel får förmånstagare inte tilldelas ett lägre förmånsbelopp än det minimibelopp som har fastställts enligt lagstiftningen i den medlemsstat där denne är bosatt för en försäkrings- eller bosättningsperiod som motsvarar alla de försäkringsperioder som enligt kapitel 5 har beaktats. Om summan av de förmåner som enligt kapitel 5 ska utges av samtliga berörda behöriga institutioner understiger detta minimibelopp, ska den behöriga institutionen i bosättningsmedlemsstaten betala ett tillägg för att täcka mellanskillnaden så länge personen är bosatt i den staten. Denna institution kompletterar i praktiken det totala förmånsbelopp som den berörda personen har rätt till, upp till det nationella minimibeloppet.(10)

36. Enligt domstolens fasta praxis innebär artikel 58 inte någon skyldighet för medlemsstaterna att fastställa en minimiförmån, utan är denna artikel endast tillämplig när en sådan förmån redan föreskrivs i nationell lagstiftning.(11) Det framgår nämligen tydligt av ordalydelsen i artikel 58, i vilken det hänvisas till det minimibelopp ”som har fastställts i [lagstiftningen]” i bosättningsmedlemsstaten, att den berörda personen i förekommande fall omfattas av de nationella systemen för minimiförmåner.

37. Vad gäller det sammanhang som artikel 58 ingår i bör en specifik aspekt framhållas i förevarande bedömning. Enligt denna bestämmelse ska det minimibelopp som ska tillämpas på den berörda personen fastställas på grundval av samtliga perioder som beaktas enligt kapitel 5. Sett i sitt sammanhang återspeglar detta krav logiken i artikel 6 i förordning nr 883/2004, enligt vilken perioder som fullgjorts i en annan medlemsstat i nödvändig utsträckning ska beaktas som om de hade fullgjorts enligt den lagstiftning som den behöriga institutionen tillämpar.

38. Vad slutligen gäller syftet med artikel 58 påpekar jag att denna artikel utgör en del av det samordningssystem som inrättats genom artikel 48 FEUF för att underlätta det faktiska utövandet av den fria rörligheten för arbetstagare. Syftet är att undvika att en person vars yrkeskarriär fördelas på flera medlemsstater enbart på grund av denna omständighet berövas det minimiskydd som lagstiftningen i bosättningsmedlemsstaten garanterar en person som har fullgjort hela sin försäkrings- eller bosättningsperiod i den medlemsstaten. Vad gäller detta minimiskydd försätts en migrerande arbetstagare med gränsöverskridande försäkringsperioder således i en situation som är jämförbar med situationen för en person vars relevanta försäkringsperiod helt och hållet fullgjordes enligt lagstiftningen i bosättningsmedlemsstaten, utan att på annat sätt ändra vare sig fördelningen av det ekonomiska ansvaret eller medlemsstaternas behörighet att fastställa innehållet i sina system för minimiförmåner (om sådana finns).

3. Innebörden av ”minimibelopp” och Browningkriteriet

39. Efter ovannämnda klargöranden återstår frågan när ett ”minimibelopp” kan anses föreligga i en medlemsstats lagstiftning. Domstolen behandlade framför allt detta begrepp i domen i målet Browning.(12)

40. Det målet rörde en arbetstagare som hade fullgjort försäkringsperioder i både Irland och Förenade kungariket. Till att börja med hade den behöriga institutionen i Förenade kungariket, utöver hans pension i Förenade kungariket, beviljat honom ett tillägg enligt artikel 50 i förordning nr 1408/71. Institutionen hade i huvudsak behandlat det schablonbelopp som enligt brittisk rätt skulle ha betalats ut om arbetstagarens samtliga försäkringsperioder hade fullgjorts i Förenade kungariket som det minimibelopp som avses i denna bestämmelse. Den höjde således pensionen med detta belopp, vilket motsvarade det teoretiska belopp som avses i artikel 46.2 a i förordning nr 1408/71 (nu i huvudsak artikel 52.1 b i) i förordning nr 883/2004). Institutionen drog senare tillbaka tillägget och ansåg att det grundade sig på en felaktig tolkning av begreppet minimibelopp. Den centrala fråga som domstolen prövade var huruvida det lägsta belopp som följer av den ordinarie tillämpningen av de brittiska pensionsreglerna i sig kunde betraktas som ett ”minimibelopp” i den mening som avses i samordningsreglerna.

41. Domstolen har i detta avseende slagit fast att det endast rör sig om ett minimibelopp när det i den nationella lagstiftningen föreskrivs en särskild garanti för att tillförsäkra pensionärer en minimiinkomst som överstiger storleken på de förmåner som de hade kunnat göra anspråk på enbart med stöd av fullgjorda försäkringsperioder och inbetalda avgifter.(13) Domstolen underströk dessutom att en sådan garanti om ett ”minimibelopp” ska särskiljas från den minimipension som följer av den ordinarie tillämpningen av de regler som fastställer pensionsrättigheter på grundval av fullgjorda försäkringsperioder och inbetalda avgifter.(14) Minimibeloppet ska därför inte likställas med det teoretiska beloppet enligt vad som nu är artikel 52.1 b i) i förordning nr 883/2004, det vill säga det belopp som beräknas utifrån antagandet att alla relevanta perioder har fullgjorts enligt den lagstiftning som tillämpas av den behöriga institutionen.(15)

42. Det är mot denna bakgrund som jag kommer att pröva tolkningsfrågorna.

B. Den första frågan: Omfattas de grekiska minimigränserna för pension av artikel 58?

43. Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 58 i förordning nr 883/2004 ska tolkas så, att den omfattar nationella minimigränser för pensioner, såsom de som är i fråga i det nationella målet, vilka fungerar som grundnivåer som pensioner på grundval av försäkringsperioder och inbetalda avgifter höjs till, även om dessa gränser fastställdes för att genomföra principen om social solidaritet mellan de försäkrade snarare än för att säkerställa en garanterad minimiinkomst och varierar beroende på försäkringsinstitution, den kategori som den försäkrade tillhör, familjesituation och ålder.

44. Sett till hur dessa minimigränser beskrivs i beslutet om hänskjutande, och med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, förefaller de vid första anblicken uppfylla Browningkriteriet. De är tillämpliga när en pension som beräknas på grundval av den försäkrades försäkrings- och avgiftsperioder är lägre än en lagstadgad grundnivå och medför att den aktuella pensionen höjs till denna nivå. Syftet är således att garantera ett minimibelopp som är högre än det belopp som försäkrings- och avgiftsperioderna i vanliga fall skulle ha gett upphov till.

45. Den omständigheten att de aktuella minimigränserna tidigare har behandlats som ”minimibelopp” av de grekiska myndigheterna, i den mening som avses i artikel 50 i förordning nr 1408/71, och inkluderades i den förklaring som Republiken Greklands avgav med stöd av denna förordning ger enligt min mening ytterligare stöd för denna tolkning.(16) Även om varken denna förvaltningspraxis eller den föregående förklaringen är avgörande enligt förordning nr 883/2004, stöder de uppfattningen att minimigränserna har ansetts kunna fungera som en garanterad minimiinkomst och således ett minimibelopp.

46. Den hänskjutande domstolen hyser emellertid tvivel om huruvida de aktuella minimigränserna verkligen kan betraktas som ”minimibelopp”, och det av två skäl. De kan ses som ett uttryck för social solidaritet snarare än som en garanterad minimiinkomst (1) och de varierar beroende på kriterier som också används vid den ordinarie beräkningen av pensioner (2). Den norska regeringen har lagt till ett tredje skäl, som rör hänvisningen i domstolens praxis till en skälig levnadsnivå (3).

1. Social solidaritet och garanterad minimiinkomst

47. Den hänskjutande domstolen har påpekat att det varken framgår av någon nationell bestämmelse eller av någon relevant del av förarbetena att lagstiftaren har betraktat de aktuella minimigränserna för pensioner som en garanterad minimiinkomst för pensionärer. Dessa gränsvärden var tvärtom en del av en omfördelningsmekanism som genomförde den sociala solidariteten mellan de försäkrade vid de offentliga socialförsäkringsinstitutioner som under hela sitt yrkesliv hade betalat in avgifter för att bygga upp sitt pensionskapital.

48. Både den hänskjutande domstolen och den grekiska regeringen har framhållit denna aspekt, utan att gå närmare in på vad detta innebär. Jag anser emellertid att det är nödvändigt att ta upp tre punkter, som var och en belyser en dimension av problemet.

49. För det första har det betydelse att det inte uttryckligen hänvisades till aktuella minimigränserna för pensioner som ett minimibelopp eller som en garanterad minimiinkomst när dessa fastställdes. Denna omständighet påverkar emellertid enligt min mening inte deras funktion och utgör inte hinder för att betrakta dem som minimibelopp. Jag anser att det viktiga inte är huruvida det finns en uttrycklig avsikt hos lagstiftaren eller vilken benämning som valts i den nationella lagstiftningen, utan huruvida den aktuella förmånen faktiskt syftar till att säkerställa ett minimibelopp som är högre än den pension som följer av den försäkrades försäkrings- och avgiftsperioder och under vilket ingen person som omfattas av det aktuella systemet faktiskt uppbär en pension.

50. Såsom samtliga tre berörda personer som har yttrat sig i målet i huvudsak har medgett(17) ska begreppet minimibelopp i artikel 58 i förordning nr 883/2004 förstås som ett självständigt unionsrättsligt begrepp.(18) Såsom kommissionen har påpekat skulle denna självständiga karaktär och den ändamålsenliga verkan av artikel 58 äventyras om en medlemsstat kunde undanta en förmån från tillämpningsområdet för denna bestämmelse enbart genom den terminologi som den väljer att använda.

51. För det andra förefaller den underliggande premissen vara att en bestämmelse som ger uttryck för social solidaritet, av det skälet, inte kan ha fastställts som garanti för en minimiinkomst. För mig utesluter dessa två syften inte varandra. Tvärtom är en garanterad minimipension enligt min mening ett typiskt uttryck för social solidaritet. Inom den försäkrade gruppen omfördelas nämligen medel från dem vars avgifter är tillräckliga till dem vars avgifter inte är tillräckliga, just för att de sistnämnda ska få en pension som inte understiger en viss grundnivå. Den hänskjutande domstolen har själv angett att gränserna fungerar omfördelande, och att de stöder de ekonomiskt svagaste försäkringstagarna, så att dessa garanteras en bättre levnadsstandard än deras egna inbetalningar skulle ha lett till. Solidaritet kan således fungera som ett medel för att säkra en minimiinkomst.

52. För det tredje förefaller det grundläggande praktiska problemet vara att personer som har betalat in avgifter till det grekiska systemet för social trygghet under hela sitt yrkesliv inte ska bära kostnaden för att garantera en minimipension för personer som endast har betalat in avgifter till detta system under en del av sin yrkeskarriär.(19) Även om en sådan farhåga vid första anblicken i viss mån kan te sig begriplig, avser den de ekonomiska konsekvenserna av artikel 58 och är inte relevant för att avgöra huruvida de aktuella gränserna utgör minimibelopp i den mening som avses i artikel 58 i förordning nr 883/2004.

53. Jag påpekar till att börja med att den grekiska lagstiftningen, genom riktmärket på 360 euro, redan godtar att en person som endast har fullgjort en del av sin försäkringsperiod i Grekland kan erhålla ett tillägg enligt artikel 58 i ovannämnda förordning. Frågan är således inte huruvida den behöriga grekiska institutionen överhuvudtaget kan bära en restkostnad för en sådan person, utan nivån på det minimiskydd som ska ges.

54. I den mån den farhåga som det getts uttryck för ovan är att tillägg för personer som endast delvis har fullgjort försäkringsperioder i Grekland finansieras genom avgifter till det berörda försäkringssystemet (framför allt av personer som varit försäkrade i Grekland under hela sin yrkeskarriär), är detta enligt min mening under alla omständigheter inte avgörande. Enligt artikel 58 i förordning nr 883/2004 är kvalificeringen av ett belopp som ”minimibelopp” inte beroende av beloppets finansieringskälla. I denna bestämmelse föreskrivs att den behöriga socialförsäkringsinstitutionen ska betala motsvarande tillägg och det görs ingen åtskillnad mellan förmåner som finansieras genom statsbudgeten och förmåner som helt eller delvis finansieras genom avgifter till ett socialt trygghetssystem.

55. Avslutningsvis konstaterar jag att även om det genom förordning nr 883/2004 inte inrättas ett övergripande system för paneuropeisk solidaritet, kan medlemsstaterna anses ha accepterat en viss grad av solidaritet för att främja en effektiv samordning av sina sociala trygghetssystem.(20) I artikel 58 i förordningen konkretiseras detta val genom att de behöriga institutionerna i bosättningsmedlemsstaten åläggs att bära de resterande kostnaderna för att höja pensionärens totala pension upp till den tillämpliga minimiförmånen, och därigenom utvidgar den territoriella solidaritetkretsen till att omfatta migrerande arbetstagare.(21) I annat fall skulle migrerande arbetstagare inte nödvändigtvis kunna åtnjuta ett minimiskydd i vilken stat som helst där ett sådant skydd finns, enbart av det skälet av att deras försäkringsperioder är uppdelade på olika länder.

56. Mot bakgrund av det ovan anförda utgör den solidaritetsbaserade grunden för de aktuella minimigränserna för pension enligt min mening, inte hinder för att betrakta dessa gränser som en garanterad minimiinkomst och således som ”minimibelopp” i den mening som avses i artikel 58 i förordning nr 883/2004.

2. Variation i minimigränserna för pension och den vanliga tillämpningen av pensionsreglerna

57. Den hänskjutande domstolen har tillsammans med den grekiska och den norska regeringen framhållit att minimigränserna för pension varierar beroende på socialförsäkringsinstitution, vilken kategori som den försäkrade tillhör, familjesituation och ålder – kriterier som även kan vara relevanta för den ordinarie beräkningen av pensioner – vilket innebär att det inte finns en miniminivå utan många.

58. För det första är jag inte övertygad om att denna variation i sig hindrar gränserna från att betraktas som minimibelopp. Det som varierar är storleken på grundnivån, inte dess funktion. En nationell lagstiftare kan fastställa en högre grundnivå för pensionärer med försörjningsansvar för anhöriga eller en lägre grundnivå för förtidspensionärer, utan att dessa grundnivåer upphör att fungera som minimigarantier.(22)

59. I artikel 58 i förordning nr 883/2004 hänvisas endast till det minimibelopp som fastställs i den berörda medlemsstatens lagstiftning och föreskrivs inte att ett och samma belopp ska gälla för samtliga förmånstagare. Ett sådant krav skulle också vara svårt att förena med valet, som återspeglas i skäl 4 i förordning nr 883/2004, att respektera särdragen i nationella lagstiftning om social trygghet och att endast inrätta ett system för samordning. Förekomsten av flera gränser som återspeglar strukturen och komplexiteten i ett nationellt pensionssystem kan således inte i sig medföra att dessa gränser faller utanför tillämpningsområdet för artikel 58.

60. Domstolen har för övrigt redan godtagit detta synsätt. I det mål som avgjordes genom domen i målet Zaniewicz-Dybeck(23) var den svenska garantipensionen i sig graderad, och minskade proportionellt för försäkringsperioder kortare än den maximala perioden på 40 år, vilket innebar att inte heller denna resulterade i ett minimibelopp utan flera. Detta hindrade inte domstolen från att behandla garantipensionen som en minimiförmån.

61. Jag noterar att även Eftadomstolen, bland annat med hänvisning till domen i målet Zaniewicz-Dybeck, nyligen slog fast att ett minimibelopp i den mening som avses i artikel 58 inte nödvändigtvis måste vara ett fast eller bestämt belopp. Eftadomstolen ansåg att ett minimibelopp kan beräknas genom tillägg och avdrag som syftar till att beakta bland annat den berörda personens personliga förhållanden. Den ansåg dessutom i huvudsak att artikel 58, genom att specifikt hänvisa till fullgjorda försäkrings- eller bosättningsperioder, redan i sig godtar att ett minimibelopp kan variera beroende på dessa perioder. Jag delar denna uppfattning.(24)

62. Vad gäller den variation som finns mellan socialförsäkringsinstitutioner och kategorier av försäkrade anser jag att detta i ännu högre grad är en okomplicerad fråga. Den relevanta gränsen är den gräns som fastställs i den lagstiftning som är tillämplig på den berörda personen. Frågan är inte om det finns ett enda minimibelopp för samtliga försäkrade, utan om den tillämpliga lagstiftningen, för den institution och den kategori som den berörda personen tillhör, garanterar ett högre belopp än vad som hade varit fallet vid den ordinarie avgiftsbaserade beräkningen.

63. Vad för det andra gäller den omständigheten att de kriterier som leder till att minimigränserna kan variera även kan användas vid den ordinarie beräkningen av pensionen, påverkar denna omständighet enligt min mening inte heller dessa gränsers karaktär av minimibelopp.

64. Den norska regeringen har gjort en analogi med det mål som avgjordes genom domen i målet Browning och angett att de grekiska gränserna utgör en del av pensionsreglernas ”normala funktion”, såsom den brittiska schablonpensionen i det målet, och således inte utgör ett ”minimibelopp”. Enligt min mening är detta emellertid inte en lämplig analogi.

65. I det mål som avgjordes genom domen i målet Browning, beräknades det pensionsbelopp som påstods utgöra ett minimibelopp på grundval av de perioder under vilka pensionären hade betalat in avgifter till systemet, medan de grekiska gränserna, vilket framgår av beslutet om hänskjutande, går utöver de inbetalade avgifterna och försäkringsperioden genom att höja den pension som beräknas på denna grund varje gång pensionen understiger en viss grundnivå. Ännu viktigare, och som framgår ovan, var att den förmån som pensionären, utan framgång, försökte få erkänd som ett minimibelopp var den pension som hade blivit resultatet av den ordinarie avgiftsbaserade beräkningen om alla försäkringsperioder hade fullgjorts enligt lagstiftningen i bosättningsmedlemsstaten – i huvudsak det ”teoretiska belopp” enligt vad som nu är artikel 52.1 b i förordning (EG) nr 883/2004.(25) De grekiska gränserna utgörs däremot inte av de olika teoretiska beloppen för enskilda pensionärer om alla försäkringsperioder i olika medlemsstater hade fullgjorts i Grekland. Dessa gränser utgörs (även om det finns vissa variationer) av faktiska, lagstadgade grundnivåer som pensioner som understiger dessa gränser i princip ska höjas till.

66. Mot bakgrund av det ovan anförda är den avgörande frågan enligt min mening inte huruvida minimibeloppet fastställs i den ordinarie pensionslagstiftningen eller om det bygger på kriterier som även är relevanta för den ordinarie pensionsberäkningen, utan huruvida den motsvarar den ordinarie försäkringshistoriks- och avgiftsbaserade beräkningen eller i stället fungerar som en skyddsmekanism som överstiger eller går utöver denna beräkning.

3. Argumentet om ”skälig levnadsnivå”

67. Domstolen har tidigare slagit fast att vad som nu är artikel 58 i förordning nr 883/2004 ”avser … de fall där förmånstagaren under relativt kort period omfattats av lagstiftningarna i de stater där vederbörande arbetat, viket inneburit att det sammanlagda förmånsbeloppet från dessa stater inte gjort det möjligt för honom eller henne att uppnå en skälig levnadsnivå”.(26) Den norska regeringen tolkar detta påstående så, att det i huvudsak inför ett kvantitativt villkor, nämligen att en förmån endast kvalificeras som ett ”minimibelopp” om beloppet är tillräckligt högt för att säkerställa en sådan levnadsnivå.

68. Jag konstaterar till att börja med att det i förevarande mål inte har gjorts gällande att de aktuella gränserna var otillräckliga för att säkerställa en skälig levnadsnivå för pensionärer.

69. Under alla omständigheter begränsade sig domstolen i ovannämnda utlåtande till att beskriva de fall som vad som nu är artikel 58 i förordning nr 883/2004 avsåg att behandla. Den har inte uppställt något strikt kvantitativt villkor för den nivå som krävs för ett ”minimibelopp”. Ett sådant villkor skulle vara svårt att förena med förordning nr 883/2004 som ett samordningsinstrument som tar hänsyn till särdragen i de nationella systemen för social trygghet. Det står därför medlemsstaterna fritt att fastställa nivån på den garanterade minimiförmånen, om en sådan finns, i sin lagstiftning. Syftet med artikel 58 är inte att avgöra om denna nivå är tillräckligt generös, utan att se till att en person som omfattas av artikelns tillämpningsområde inte berövas detta skydd. Enligt min mening räcker det, enligt domen i målet Browning, och som kommissionen också tycks godta, att minimibeloppet ger en skäligare levnadsnivå än vad som hade varit fallet om hänsyn enbart hade tagits till personens försäkrings- och avgiftsperioder.

70. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag inte att den norska regeringens argument på något sätt påverkar kvalificeringen av de grekiska minimigränserna för pensioner som ”minimibelopp”.

4. Slutsats avseende den första frågan

71. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att de överväganden som den hänskjutande domstolen samt den grekiska och den norska regeringen har gjort inte påverkar kvalificeringen av de grekiska minimigränserna för pensioner som ”minimibelopp” i den mening som avses i artikel 58 i förordning nr 883/2004.

72. Jag föreslår därför att domstolen besvarar den första frågan på så sätt att artikel 58 i förordning nr 883/2004 ska tolkas så, att det rör sig om minimibelopp när det i den nationella lagstiftningen föreskrivs minimigränser för pensioner som syftar till att garantera en högre pension än om hänsyn enbart skulle tas till den försäkrades försäkrings- och avgiftsperioder. Det är i detta avseende inte avgörande att sådana gränser har fastställts som ett uttryck för social solidaritet eller att de varierar beroende på socialförsäkringsinstitution, den kategori som den försäkrade tillhör, familjesituation eller ålder.

73. Det ankommer i slutändan på den hänskjutande domstolen att mot bakgrund av de relevanta rättsliga och faktiska omständigheterna avgöra huruvida de aktuella minimigränserna för pensioner verkligen överensstämmer med denna beskrivning.

C. Den andra frågan: Kan ett lägre ”minimibelopp” tillämpas i samordningsärenden?

74. Även om den andra frågan inte är formellt formulerad på ett villkorat sätt, framgår det av beslutet om hänskjutande att den uppkommer om de aktuella minimigränserna för pensioner ska anses utgöra ett ”minimibelopp” i den mening som avses i artikel 58 i förordning nr 883/2004. På grundval av denna premiss och även om ett jakande svar på den första frågan i stor utsträckning kan avgöra tvisten det nationella målet, vill den hänskjutande domstolen även få klarhet i huruvida artikel 45 FEUF och artikel 4 i förordning nr 883/2004 utgör hinder för en nationell lagstiftning som fastställer ett belopp som understiger de nationella minimigränserna för pensioner som minimibelopp i den mening som avses i artikel 58.

75. Även om den hänskjutande domstolen sin fråga enbart har hänvisat till artikel 45 FEUF och artikel 4 i förordning nr 883/2004, kan den nationella lagstiftningens förenlighet med dessa bestämmelser enligt min mening inte bedömas på ett lämpligt sätt utan att först kontrollera huruvida denna lagstiftning är förenlig med artikel 58. Jag kommer därför först att undersöka den aktuella lagstiftningen mot bakgrund av denna bestämmelse, även med beaktande av principen om sammanläggning av perioder (1) och principerna om likabehandling och fri rörlighet (2).

1. Artikel 58 och principen om sammanläggning av perioder

76. Som jag redan har förklarat omfattas den berörda personen enligt artikel 58 i förordning nr 883/2004 av det befintliga nationella systemet för minimiförmåner. Artikeln ålägger inte medlemsstaterna att skapa en minimiförmån och föreskriver inte ett separat minimibelopp, som endast införs för samordningsärenden och som inte är tillämpligt på nationella ärenden.

77. Effekten av artikel 34.1 i 2011 års lag förefaller emellertid bli just detta. Såsom den grekiska regeringen har bekräftat, efter en skriftlig fråga från domstolen, är det belopp på 360 euro som fastställts som ett minimibelopp enligt denna bestämmelse, endast tillämpligt i samordningsärenden (specifikt på migrerande arbetstagare, såsom EM, vars rätt till pension fastställs med beaktande av försäkringsperioder som fullgjorts i mer än en medlemsstat),(27) och utbetalas inte till personer som har haft hela sin yrkeskarriär i Grekland.(28)

78. Såsom påpekades i punkt 37 i förevarande förslag till avgörande krävs det dessutom enligt artikel 58 i förordning nr 883/2004, och artikel 6 i samma förordning, att det vid fastställandet av det tillämpliga minimibeloppet ska tas hänsyn till sammanläggningen av personens försäkringsperioder (och bosättningsperioder) i samtliga medlemsstater.

79. Det framgår emellertid av beslutet om hänskjutande och av den grekiska regeringens förtydliganden att även om beloppet på 360 euro endast tillämpas i samordningsärenden, är de högre minimigränserna för pensioner förbehållna personer som enbart har fullgjort försäkringsperioder i Grekland. Såsom kommissionen med rätta har påpekat innebär detta att utländska försäkringsperioder inte räknas som om de hade fullgjorts i Grekland, vad gäller tillgång till den relevanta gränsen, vilket innebär ett åsidosättande av principen om sammanläggning av perioder.

80. Följaktligen är det enligt min mening inte förenligt med artikel 58 i förordning nr 883/2004, eller artikel 6 i samma förordning, att fastställa ett särskilt minimibelopp endast för samordningsärenden och att ”frikoppla” handläggningen av dessa mål från socialförsäkringsärenden av rent nationell karaktär. Denna tolkning stöds särskilt av syftet med artikel 58, som är att garantera migrerande arbetstagare det minimibelopp som de skulle ha erhållit om alla deras försäkringsperioder hade fullgjorts i bosättningsmedlemsstaten, inte mer, inte mindre.

2. Fri rörlighet för arbetstagare och likabehandlingsprincipen

81. Jag övergår nu till frågan om huruvida den nationella lagstiftningen är förenlig med den fria rörligheten för arbetstagare och likabehandlingsprincipen.

82. Enligt artikel 45.2 FEUF innebär fri rörlighet för arbetstagare att all diskriminering av arbetstagare från medlemsstaterna på grund av nationalitet ska avskaffas vad gäller anställning, lön och övriga arbets- och anställningsvillkor. Denna princip om likabehandling konkretiseras i artikel 4 i förordning nr 883/2004, enligt vilken personer som omfattas av tillämpningsområdet för den förordningen måste behandlas på samma sätt, enligt en medlemsstats lagstiftning, som denna medlemsstats egna medborgare. Artikel 4 i förordning nr 883/2004 ska således tolkas på samma sätt och i överensstämmelse med artikel 45 FEUF.(29)

83. Som jag redan påpekat behåller medlemsstaterna, i avsaknad av harmonisering på unionsnivå, befogenheten att organisera sina egna system för social trygghet. Vid utövandet av denna befogenhet måste de emellertid iaktta unionsrätten och i synnerhet EUF-fördragets bestämmelser om fri rörlighet.(30)

84. Domstolen har dessutom konsekvent slagit fast att EUF-fördraget inte garanterar arbetstagare att en utvidgning av deras verksamhet till fler än en medlemsstat eller en överföring av verksamheten till en annan medlemsstat saknar inverkan med avseende på den sociala tryggheten. Med beaktande av skillnaderna mellan medlemsstaternas lagstiftningar om social trygghet kan en sådan utvidgning eller överföring alltefter omständigheterna vara fördelaktig eller ofördelaktig för en arbetstagare vad gäller dennes socialförsäkringsskydd. Härav följer att om tillämpningen av den nationella lagstiftningen är ofördelaktig för en arbetstagare, ska lagstiftningen ändå anses vara förenlig med artikel 45 FEUF under förutsättning att den berörda arbetstagaren inte missgynnas i förhållande till arbetstagare som utövar hela sin verksamhet i den medlemsstat där lagstiftningen är tillämplig.(31)

85. Syftet med artikel 45 FEUF skulle nämligen inte uppnås om konsekvensen av att migrerande arbetstagare utövar sin rätt till fri rörlighet blev att de går miste om de sociala trygghetsförmåner som lagstiftningen i en medlemsstat garanterar dem. En sådan konsekvens skulle nämligen kunna medföra att arbetstagare inom unionen avskräcks från att utöva sin rätt till fri rörlighet och skulle därmed utgöra ett hinder för denna frihet. (32)

86. Avslutningsvis konstaterar jag att principen om likabehandling i artikel 45 FEUF och artikel 4 i förordning 883/2004 inte enbart förbjuder öppen diskriminering på grund av nationaliteten hos förmånstagarna av de sociala trygghetssystemen, utan även all dold diskriminering som, genom tillämpning av andra särskiljningskriterier, i praktiken leder till samma resultat. Sådana nationella villkor som visserligen gäller oberoende av medborgarskapet men som väsentligen eller till största delen drabbar migrerande arbetstagare, och sådana villkor som gäller utan åtskillnad men som lättare kan uppfyllas av arbetstagare som är medborgare i landet än av migrerande arbetstagare, ska således anses vara indirekt diskriminerande. Såsom indirekt diskriminerande ska även sådana villkor anses som innebär en risk för att särskilda nackdelar uppkommer för migrerande arbetstagare. (33)

87. I den aktuella nationella lagstiftningen görs ingen uttrycklig åtskillnad på grund av nationalitet. Både beloppet på 360 euro och de lagstadgade gränserna gäller oavsett om den berörda personen är grekisk medborgare eller medborgare i en annan medlemsstat. Lagstiftningen ger således inte upphov till någon direkt diskriminering på grund av nationalitet.

88. I denna lagstiftning görs däremot en åtskillnad grundat på var arbetstagaren fullgjorde de försäkringsperioder som är relevanta för beviljandet av pensionen. Enligt de uppgifter som domstolen har tillgång till ska minimibeloppet på 360 euro tillämpas på personer vars pensionsrättigheter fastställs enligt samordningsreglerna med beaktande av perioder som fullgjorts i mer än en medlemsstat. De högre minimigränserna för pensioner är däremot förbehållna personer som har fullgjort alla sina försäkringsperioder i Grekland.

89. En person som har utövat sin rätt till fri rörlighet kan följaktligen få en lägre minimipension än en person som, under likvärdiga personliga omständigheter och med likvärdig försäkrings- och avgiftshistorik, aldrig har utövat denna frihet, utan i stället har arbetat hela sitt yrkesliv i Grekland. Såvitt jag förstår skulle nämligen även en person som har en kortare total försäkringshistorik än EM, om försäkringsperioderna enbart fullgjordes i Grekland och de relevanta villkoren för att beviljas pension var uppfyllda, (till skillnad från klaganden) uppbära en pension som höjts upp till den tillämpliga nationella gränsen.

90. Fullgörandet av samtliga relevanta försäkringsperioder i Grekland är till sin natur ett villkor som är lättare att uppfylla för medborgarna i denna stat än för medborgare i andra medlemsstater. Ett sådant krav för att kunna omfattas av de högre minimigränserna för pension är således en åtgärd som huvudsakligen kan vara till men för medborgare i andra medlemsstater – och som enligt min mening under alla omständigheter kan avskräcka personer från att utöva sin rätt till fri rörlighet.

91. Den skillnad i behandling som detta innebär utgör enligt min mening indirekt diskriminering på grund av nationalitet. Det rör sig om en konkret nackdel. Enligt den hänskjutande domstolens uppgifter erhåller en migrerande arbetstagare som EM ett minimibelopp som är mer än 125 euro lägre per månad än det belopp som garanteras en arbetstagare som befinner sig i en jämförbar situation (vad gäller personliga förhållanden och försäkringsperioder) och som aldrig har lämnat Grekland för att arbeta någon annanstans.

92. En sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet kan emellertid godtas om det mål som eftersträvas är av allmänintresse, förutsatt att lagstiftningen är ägnad att säkerställa förverkligandet av detta mål och inte går längre än vad som är nödvändigt för att uppnå målet.(34)

93. Den grekiska regeringen har inte uttryckligen anfört några skäl för denna skillnad i behandling, eftersom dess huvudinställning är att personer om har fullgjort försäkringsperioder i flera medlemsstater inte befinner sig i en situation som är jämförbar med situationen för personer som har arbetat hela sitt yrkesliv i Grekland.(35)

94. Jag konstaterar emellertid att både den grekiska regeringen och den hänskjutande domstolen har hänvisat till överväganden som stöder den aktuella lagstiftningen, bland annat de överväganden som anges i motiveringen till 2011 års lag. I denna motivering hänvisas dels till målet om att ”harmonisera”, eller snarare ”anpassa” den grekiska lagstiftningen till unionens syn på begreppet minimibelopp, dels till de negativa ekonomiska konsekvenserna av att minimigränserna för pension likställs med minimibelopp. Dessa överväganden avsåg att förklara varför en annan, nyligen införd, komponent i det nationella pensionssystemet i 2011 års lag angavs som det minimibelopp som avses i artikel 58. I dessa överväganden förefaller det inte gå att hitta stöd för ett självständigt minimibelopp i den mening som avses i artikel 58, utan motsvarighet i det pensionssystem som är tillämpligt i ärenden av rent nationell karaktär, medan de högre minimigränserna för pension fortsatt gällde i dessa fall. Jag anser därför inte att de kan motivera den aktuella skillnaden i behandling.

95. Även om dessa överväganden ändå ska anses utgöra sådana mål som eftersträvas med lagstiftningen, såsom denna i slutändan tillämpades, betvivlar jag att de utgör legitima mål som kan motivera den ovan angivna skillnaden i behandling. I förevarande fall nöjer jag mig med att konstatera följande. Vad för det första gäller anpassningen till det unionsrättsliga begreppet minimibelopp, varken kräver eller motiverar artikel 58 att det inrättas en separat och lägre grundnivå för samordningsärenden medan ett högre nationellt minimibelopp fortsatt gäller i jämförbara nationella ärenden. Vad för det andra gäller negativa ekonomiska konsekvenser kan budgethänsyn vara avgörande för en medlemsstats socialpolitiska val, men detta motiverar inte i sig en diskriminering till nackdel för migrerande arbetstagare.(36) Även om bevarandet av den ekonomiska balansen i ett system för social trygghet kan utgöra ett legitimt mål när det har fastställts att det föreligger en verklig risk för att denna balans allvarligt rubbas,(37) har det i förevarande fall inte visats att en sådan risk just skulle bero på storleken på de minimibelopp som gäller för migrerande arbetstagare.

96. Även om det antas att ett sådant mål är godtagbart, förefaller den aktuella lagstiftningen under alla omständigheter inte heller stå i proportion till detta mål. Den aktuella åtskillnaden i fråga görs inte i förhållande till den faktiska börda som åläggs den grekiska institutionen och är tillämplig på samordningsärenden som kategori, på ett alltför vidsträckt sätt, oberoende av bland annat längden på de perioder som fullgjorts i Grekland och storleken på den grekiska pension eller det tillägg som faktiskt ska betalas ut.

97. På grundval av de uppgifter och argument som lagts fram för domstolen anser jag således att den skillnad i behandling som den omtvistade lagstiftningen ger upphov till inte är motiverad. Det ankommer naturligtvis på den hänskjutande domstolen att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma huruvida denna skillnad kan motiveras och huruvida åtgärden är proportionerlig.

3. Slutsats avseende den andra frågan

98. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen omformulerar den andra frågan så att den även kan förstås så, att den avser den aktuella nationella lagstiftningens förenlighet med artiklarna 6 och 58 i förordning nr 883/2004, så att domstolen kan ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar.(38)

99. Mot denna bakgrund föreslår jag att domstolen ska besvara den andra frågan så, att artikel 58 i förordning nr 883/2004, jämförd med artiklarna 4 och 6 i samma förordning och artikel 45 FEUF, utgör hinder för nationell lagstiftning som fastställer ett lägre minimibelopp för personer vars rätt till pension fastställts med beaktande av försäkringsperioder som fullgjorts i mer än en medlemsstat än det minimibelopp som garanteras personer med jämförbara personliga förhållanden som har fullgjort alla sina försäkringsperioder i den berörda medlemsstaten.

V. Förslag till avgörande

100. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag at domstolen ska besvara de frågor som ställts till Symvoulio tis Epikrateias (Högsta förvaltningsdomstolen, Grekland) på följande sätt:

1) Artikel 58 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen

ska tolkas så, att det rör sig om minimibelopp när det i den nationella lagstiftningen föreskrivs minimigränser för pensioner som syftar till att garantera en högre pension än om hänsyn enbart skulle tas till den försäkrades försäkrings- och avgiftsperioder. Det är i detta avseende inte avgörande att sådana gränser har fastställts som ett uttryck för social solidaritet eller att de varierar beroende på socialförsäkringsinstitution, den kategori som den försäkrade tillhör, familjesituation eller ålder.

2) Artikel 58 i förordning nr 883/2004, jämförd med artiklarna 4 och 6 i samma förordning och artikel 45 FEUF,

utgör hinder för nationell lagstiftning som fastställer ett lägre minimibelopp för personer vars rätt till pension fastställts med beaktande av försäkringsperioder som fullgjorts i mer än en medlemsstat än det minimibelopp som garanteras personer med jämförbara personliga förhållanden som har fullgjort alla sina försäkringsperioder i den berörda medlemsstaten.

1 Originalspråk: engelska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1).

3 IKA-ETAM gick år 2017 upp i Eniaios Foreas Koinonikis Asfalisis (det gemensamma socialförsäkringsorganet, Grekland (EFKA)), som därefter bytt namn till e-EFKA, och således nu är motpart i det nationella målet. Eftersom tvisten rör det tidigare IKA-ETAM-systemet kommer jag i förekommande fall att hänvisa till IKA-ETAM.

4 Av handlingarna i målet framgår att det är dessa minigränser som är relevanta i det nationella målet. Den hänskjutande domstolen har emellertid även preciserat de bestämmelser om minimigränser som är tillämpliga på kategorin ”nya” försäkrade. I slutändan ankommer det på den hänskjutande domstolen att fastställa exakt vilka minimigränser som är relevanta i EM:s fall. Jag konstaterar emellertid att de två uppsättningarna minimigränser, även om de skiljer sig åt i fråga om beräkningsmetod och i viss mån i fråga om det slutliga beloppet, under alla omständigheter fyller samma funktion, nämligen som en grundnivå som innebär att pensioner som understiger den aktuella nivån höjs till denna.

5 Uttrycket ”samordningsärenden” används i förevarande förslag till avgörande för de ärenden där pensionsrättigheterna har fastställts i enlighet med samordningsreglerna i förordning nr 883/2004.

6 Rådets förordning (EEG) av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, 1971, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57).

7 Eftersom artikel 50 i förordning nr 1408/71, utan någon materiell ändring, motsvarar artikel 58 i förordning nr 883/2004, förblir rättspraxis avseende den förstnämnda artikeln – som jag kommer att hänvisa till i förevarande förslag till avgörande – relevant även när det gäller den sistnämnda artikeln.

8 Se IKA-ETAM:s cirkulär nr 9/6.2.2012.

9 Se dom av den 14 mars 2019, Vester (C-134/18, nedan kallad domen i målet Vester, EU:C:2019:212, punkterna 29–31), och dom av den 22 januari 2026, Sovisso (C-633/24, nedan kallad domen i målet Sovisso, EU:C:2026:36, punkterna 35–37). Se även skälen 1, 3 och 4 i förordning nr 883/2004.

10 Se dom av den 7 december 2017, Zaniewicz-Dybeck (C-189/16, nedan kallad domen i målet Zaniewicz-Dybeck, EU:C:2017:946, punkt 58).

11 Se dom av den 30 november 1977, Torri (64/77, nedan kallad domen i målet Torri, EU:C:1977:197, punkterna 7 och 13), och domen i målet Zaniewicz-Dybeck, punkt 47.

12 Dom av den 17 december 1981, Browning (22/81, nedan kallad domen i målet Browning, EU:C:1981:316).

13 Se domen i målet Browning, punkt 15. Se även domen i målet Zaniewicz-Dybeck, punkt 45.

14 Se domen i målet Browning, punkt 13.

15 Ibidem punkt 14. Detta innebär naturligtvis inte att det teoretiska beloppet aldrig kan sammanfalla med minimibeloppet. Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Jacobs i målet Stinco och Panfilo (C-132/96, EU:C:1997:436, punkt 61).

16 Jag erinrar om att enligt fast rättspraxis utgör en medlemsstats förklaring att en förmån omfattas av begreppet relevant samordning bevis för att den gör det, medan avsaknaden av en förklaring inte utgör bevis för att en förmån ligger utanför detta sakområde, se dom av den 29 november 1977, Beerens (35/77, EU:C:1977:194, punkt 9), och dom av den 11 juli 1996, Otte (C-25/95, EU:C:1996:295, punkt 20).

17 Vilket följer av deras svar på en skriftlig fråga från domstolen.

18 Fastställandet av förmånens storlek är naturligtvis en fråga för nationell rätt, eftersom det i artikel 58 hänvisas till det minimibelopp som fastställs i den nationella lagstiftningen. Frågan huruvida en specifik nationell bestämmelse omfattas av begreppet minimibelopp i artikel 58 är emellertid en unionsrättslig fråga. Även om domstolen i domen i målet Torri preciserade att detta begrepp i huvudsak ska definieras med hänvisning till de minimiförmåner som fastställts i lagstiftningen i de olika medlemsstaterna, begränsade den sig till att göra en jämförelse av de minimiförmåner som förelåg vid den tidpunkten, för att, såsom den norska regeringen har understrukit, härleda en unik unionsrättslig innebörd.

19 Såvitt jag förstår finansierades IKA-ETAM inte bara genom avgifter utan också delvis av staten.

20 Se, analogt, dom av den 15 mars 2005, Bidar (C-209/03, EU:C:2005:169, punkt 56), och förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Jeltes m.fl., (C-443/11, EU:C:2013:6, punkt 57).

21 Se Paju, J., ”The Charter and social security rights: Time to stand and deliver?”, European Journal of Social Security, Vol. 24, Issue 1, 2022, s. 21–39.

22 Jämförande praxis visar också att minimiskyddet vid ålderdom i flera medlemsstater kan variera beroende på bland annat en persons personliga förhållanden, se Devetzi, S. (ed.), Minimum Income in Old Age – A legal comparison of selected European countries (Sakkoulas Publications, Aten – Thessaloniki, 2023).

23 Se domen i målet Zaniewicz-Dybeck, särskilt punkterna 21–23 och 44–46.

24 Eftadomstolens dom av den 18 april 2024, A mot Arbeids- og velferdsdirektoratet, E-3/23, punkterna 73 och 74.

25 Se domen i målet Browning, punkterna 3, 13 och 14.

26 Se domarna i målen Torri, punkt 5, Browning, punkt 12, och Zaniewicz-Dybeck, punkt 57.

27 Det framgår inte av de uppgifter som domstolen har tillgång till huruvida en person som har fullgjort försäkringsperioder i en annan medlemsstat men som uppfyller villkoren för att erhålla en självständig grekisk pension – det vill säga en självständig förmån enligt artikel 52 i förordning nr 883/2004 – omfattas av riktmärket på 360 euro eller de ordinarie minimigränserna för pensioner. Denna fråga behöver inte behandlas här, eftersom den inte är relevant för EM, som endast hade rätt till en pro rata-beräknad förmån (se punkt 20 ovan). Förevarande bedömning avser således sådana samordningsärenden som i EM:s fall, där beloppet på 360 euro gäller.

28 Avsikten förefaller inte ha varit att fastställa ett tillfälligt minimibelopp, utan endast att identifiera minimibeloppet som ”grundpensionen” i 2010 års lag. Eftersom denna pension aldrig infördes är det inte nödvändigt att pröva huruvida den i sig utgjorde ett ”minimibelopp” i den mening som avses i artikel 58. Den relevanta aspekten är, såsom den hänskjutande domstolen har påpekat, att beloppet på 360 euro inte motsvarade någon minimipension som någonsin faktiskt betalades ut med stöd av de ordinarie grekiska reglerna.

29 Se dom av den 11 april 2024, Sozialministeriumservice (C-116/23, nedan kallad domen i mål Sozialministeriumservice, EU:C:2024:292, punkterna 48 och 54 och där angiven rättspraxis).

30 Se domarna i målen Vester, punkterna 29–31, och Sovisso, punkterna 35–37 och där angiven rättspraxis.

31 Se domarna i målen Vester, punkt 32, och Sovisso, punkt 38 och där angiven rättspraxis.

32 Se domarna i målen Vester, punkt 33, och Sovisso, punkt 39 och där angiven rättspraxis.

33 Se dom av den 5 december 2019, Bocero Torrico och Bode (C-398/18 och C-428/18, nedan kallad domen i de förenade målen Bocero Torrico och Bode, EU:C:2019:1050, punkterna 40 och 41, och dom av den 22 juni 2011, Landtová (C-399/09, EU:C:2011:415, punkterna 44 och 45 och där angiven rättspraxis).

34 Se, för ett liknande resonemang, domen i de förenade målen Bocero Torrico och Bode, punkt 43.

35 Den grekiska regeringen har gjort gällande att dessa kategorier inte är jämförbara, eftersom en arbetstagare som enbart har arbetat i ett land uteslutande omfattas av nationell rätt, medan en migrerande arbetstagare kan lägga samman perioder och fördela dessa och därför erhålla förmåner från flera stater. Denna åtskillnad är relevant för beräkningen av förmåner enligt artikel 52 i förordning nr 883/2004, men inte för artikel 58 i samma förordning, enligt vilken det nationella minimibeloppet ska garanteras den migrerande arbetstagaren som om han hade arbetat hela sitt yrkesliv i landet. Den enda skillnaden mellan dessa två kategorier av personer är i detta hänseende att för den arbetstagare som har arbetat hela sitt yrkesliv i Grekland höjs den grekiska pensionen till minimibeloppet, medan för den migrerande arbetstagaren höjs summan av grekiska och utländska förmåner till minimibeloppet.

36 Se dom av den 17 mars 2005, Kranemann (C-109/04, EU:C:2005:187, punkt 34), och dom av den 20 juni 2013, Giersch m.fl. (C-20/12, EU:C:2013:411, punkt 51).

37 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Sozialministeriumservice, punkt 64 och där angiven rättspraxis.

38 Se, analogt, domen i målet Sozialministeriumservice, punkt 46 och där angiven rättspraxis.

Citera som: Generaladvokatens förslag i mål C-397/25
