# Generaladvokatens förslag i mål C-706/25 — Opinion of Advocate General Medina delivered on 11 June 2026

- CELEX: 62025CC0706
- Datum: 2026-06-11
- Typ: Förslag till avgörande
- EUR-Lex: https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=CELEX:62025CC0706
- Sidan hos Ratio Lex: https://ratiolex.se/eu/celex/62025CC0706/

> Källa: EUR-Lex, © Europeiska unionen (Publikationsbyråns förråd Cellar)

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

LAILA MEDINA

föredraget den 11 juni 2026(1)

Förenade målen C‑706/25 och C‑707/25 [Comeri och Sidilli](i)

Questura di Roma

mot

SG (C‑706/25)

och

JA (C‑707/25)

(begäran om förhandsavgörande från Corte di appello di Roma (Appellationsdomstolen i Rom, Italien))

” Begäran om förhandsavgörande – Område med frihet, säkerhet och rättvisa – Asyl och invandring – Migrationspolitik – Överföring av en tredjelandsmedborgare till en anläggning i ett tredjeland för verkställighet av ett beslut om återvändande – Ansökan om internationellt skydd – Förvar av sökanden i ett tredjeland – Fördelning av befogenheter mellan Europeiska unionen och medlemsstaterna – Yttre förbindelser – Artikel 3.2 FEUF – Avtal som en medlemsstat ingått med ett tredjeland för hantering av migrationsströmmar – Territoriellt arrende – Påverkan på gemensamma regler eller ändring av deras räckvidd – Direktiv 2013/32/EU – Direktiv 2013/33/EU – Gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd – Territoriellt tillämpningsområde – Förvar – Skäl för förvar – Geografiska platser för förvar – Effektivt domstolsskydd – Att företrädas av en advokat – Kommunikations- och besöksrättigheter – Skyldighet till omedelbar frigivning – Hälso- och sjukvård”

I. Inledning

1. Respektive begäran om förhandsavgörande(2) har framställts inom ramen för ett internationellt bilateralt avtal som Italien ingått, nämligen avtalet mellan Republiken Italiens regering och Republiken Albaniens ministerråd för att stärka samarbetet på migrationsområdet, undertecknat i Rom den 6 november 2023 (nedan kallat avtalet mellan Italien och Albanien), vilket ratificerades genom lag nr 14/2024.(3) Genom detta avtal åtog sig Republiken Albanien att ge Republiken Italien tillstånd att använda vissa zoner i Albanien(4) (nedan kallade de berörda zonerna) för att inrätta anläggningar för hantering av inkommande och utgående migrationsströmmar genom att bland annat föra dit tredjelandsmedborgare som är föremål för förvarsåtgärder.

2. Förevarande mål rör de två marockanska medborgarna SG och JA (nedan kallade de berörda personerna), som ursprungligen var föremål för ett beslut om utvisning från Italien enligt direktiv 2008/115/EG.(5) De kvarhölls i förvar i samband med detta och överfördes av de italienska myndigheterna till de berörda zonerna, där de ansökte om internationellt skydd. Questore di Roma (polisprefekten i Rom, Italien) beslutade att de skulle placeras i förvar i de berörda zonerna. Corte di appello di Roma (Appellationsdomstolen i Rom, Italien), som är den hänskjutande domstolen, har att pröva en ansökan om godkännande av dessa beslut om förvar.

3. Avtalet mellan Italien och Albanien kan samspela med de gemensamma asylreglerna, bland annat mot bakgrund av den förväntade framtida utveckling av dessa regler som följer av ikraftträdandet av den nya migrations- och asylpakten,(6) som snart ska träda i kraft,(7) men som inte är tillämplig i tiden (ratione temporis) i de nationella målen.

4. Dessa mål avser således dels följderna för medlemsstaterna av unionens exklusiva befogenhet enligt artikel 3.2 FEUF att ingå internationella avtal som kan påverka gemensamma unionsregler eller ändra räckvidden för dessa, i den mån denna exklusiva befogenhet fråntar medlemsstaterna möjligheten att ingå sådana avtal när det gäller förvar av personer som ansöker om internationellt skydd, dels huruvida de konkreta villkoren för detta förvar, som anordnas i zoner utanför det nationella territoriet enligt avtalet mellan Italien och Albanien och lag nr 14/2024, är förenliga med direktiv 2013/32(8) och direktiv 2013/33(9).

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

1. Förordning (EU) nr 604/2013

5. I artikel 28 i förordning (EU) nr 604/2013,(10) med rubriken ”Förvar”, föreskrivs att personer som ansöker om internationellt skydd inte får hållas i förvar enbart på grund av att de är föremål för förfarandet för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva deras ansökan, men får hållas i förvar i syfte att säkerställa att de överförs till den medlemsstaten om det finns en betydande risk för att de avviker, på grundval av en individuell bedömning och på ett proportionerligt sätt. Förvaret ska vara så kort som möjligt och de garantier som föreskrivs i artiklarna 9, 10 och 11 i direktiv 2013/33 ska tillämpas.

2. Direktiv 2013/32

6. Artikel 3.1 och 3.2 i direktiv 2013/32, med rubriken ”Tillämpningsområde”, har följande lydelse:

”1. Detta direktiv är tillämpligt på alla ansökningar om internationellt skydd som lämnas in på medlemsstaternas territorium, inbegripet vid gränsen, i deras territorialvatten eller i deras transitzoner, samt på återkallande av internationellt skydd.

2. Detta direktiv är inte tillämpligt på ansökningar om diplomatisk eller territoriell asyl som lämnas in till medlemsstaternas beskickningar.”

7. I artikel 12 i direktivet, med rubriken ”Garantier för sökande”, föreskrivs i punkt 1 b att medlemsstaterna ska se till att alla sökande närhelst så är nödvändigt ska få hjälp av en tolk som kan framföra deras argument till de behöriga myndigheterna.

8. I artikel 22.1 i direktiv 2013/32, med rubriken ”Rätt till rättsligt bistånd och biträde i alla skeden av förfarandet”, föreskrivs följande:

”Sökande ska ges en faktisk möjlighet att på egen bekostnad rådgöra med en juridisk rådgivare eller annan enligt nationell rätt godkänd eller tillåten rådgivare i frågor som rör ansökningar om internationellt skydd i alla skeden av förfarandet, också efter ett beslut som gått sökanden emot.”

9. I artikel 26 i direktiv 2013/32, med rubriken ”Förvar”, föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna får inte hålla en person i förvar endast av det skälet att han eller hon är en sökande. Skäl och villkor för förvar samt garantier för sökande i förvar ska utformas i enlighet med direktiv 2013/33/EU.

2. I de fall en sökande hålls i förvar ska medlemsstaterna säkerställa att det finns en möjlighet till påskyndad rättslig prövning i enlighet med direktiv 2013/33/EU.”

10. I artikel 46 i direktivet, med rubriken ”Rätt till ett effektivt rättsmedel”, garanteras personer som ansöker om internationellt skydd rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol mot beslut som fattats rörande dem vid gränsen eller i transitzoner.

3. Direktiv 2013/33

11. I artikel 3.1 och 3.2 i direktiv 2013/33, med rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrivs följande:

”1. Detta direktiv ska tillämpas på alla tredjelandsmedborgare och statslösa personer som ansöker om internationellt skydd på en medlemsstats territorium, inklusive vid gränsen, i dess territorialvatten eller i ett transitområde, så länge de får uppehålla sig på territoriet i egenskap av sökande, samt på familjemedlemmar, om de omfattas av en sådan ansökan om internationellt skydd enligt nationell rätt.

2. Detta direktiv är inte tillämpligt på ansökningar om diplomatisk eller territoriell asyl som lämnas in till medlemsstaternas beskickningar.”

12. I artikel 8 i samma direktiv, med rubriken ”Förvar”, föreskrivs följande i punkterna 1–3:

”1. Medlemsstaterna får inte hålla en person i förvar av enbart det skälet att han eller hon är en sökande i enlighet med [direktiv 2013/32].

2. Om det på grundval av en individuell bedömning av ett ärende visar sig nödvändigt får en medlemsstat besluta att ta en sökande i förvar, om mindre ingripande åtgärder inte kan tillämpas verkningsfullt.

3. En sökande får endast tas i förvar

…

d) om han eller hon hålls i förvar på grund av ett förfarande för återvändande enligt [direktiv 2008/115], för att förbereda återvändandet och/eller för att genomföra avlägsnandet och den berörda medlemsstaten på grundval av objektiva kriterier, inbegripet att han eller hon redan haft möjlighet att få tillgång till asylförfarandet, kan styrka att det finns rimliga skäl att anta att han eller hon ansöker om internationellt skydd enbart för att försena eller hindra verkställigheten av beslutet om återsändande,

…”

13. Artikel 9, med rubriken ”Garantier för sökande som tas i förvar”, i direktiv 2013/33 har följande lydelse:

”1. En sökande ska endast hållas i förvar så kort tid som möjligt, och ska hållas i förvar bara så länge grunderna i artikel 8.3 är tillämpliga.

De administrativa förfaranden avseende grunderna för förvar i artikel 8.3 ska utföras med tillbörlig skyndsamhet och noggrannhet. Förseningar i administrativa förfaranden som inte kan tillskrivas sökanden berättigar inte fortsatt förvar.

2. Beslut om förvar av sökande ska fattas skriftligen av rättsliga eller administrativa myndigheter. I beslutet om förvar ska de faktiska och rättsliga skäl beslutet grundar sig på anges.

3. Om beslut om förvar fattas av en förvaltningsmyndighet ska medlemsstaterna ombesörja att en snabb rättslig prövning av försvarsbeslutets laglighet utförs ex officio och/eller på begäran av den sökande. Om prövningen sker ex officio ska beslut därom fattas så snart som möjligt efter det att den sökande tagits i förvar. När den äger rum på begäran av den sökande ska beslut därom fattas så snart som möjligt efter det att de aktuella förfarandena inletts. Medlemsstaterna ska i detta syfte i nationell rätt fastställa den tidsfrist inom vilken den rättsliga prövningen ex officio och/eller den rättsliga prövningen på begäran av den sökande ska genomföras.

Om förvaret, som en följd av den rättsliga prövningen, konstateras vara olagligt, ska sökanden i fråga omedelbart friges.

4. Sökande som tagits i förvar ska omedelbart, på ett språk de förstår eller rimligtvis kan förväntas förstå, skriftligen underrättas om skälen för förvar och vilka förfaranden för överklagande av beslutet om förvar som anges i nationell rätt samt om möjligheten att begära kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde.

…

6. Vid en rättslig prövning av beslutet om förvar enligt punkt 3 ska medlemsstaterna se till att de sökande har tillgång till kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde. Detta ska åtminstone innefatta förberedelse av de handlingar som krävs samt deltagande i förfarandet inför de rättsliga myndigheterna på den sökandes vägnar.

…”

14. Artikel 10 i direktivet har rubriken ”Villkor för förvar”. I punkt 4 i den artikeln föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska se till att familjemedlemmar, juridiska rådgivare och personer som företräder berörda icke-statliga organisationer som erkänts av medlemsstaten i fråga ges möjlighet att kommunicera med och besöka sökandena under förhållanden som respekterar avskildhet. Begränsningar i tillträdet till förvarsanläggningar får endast införas om det enligt nationell rätt objektivt är nödvändigt av hänsyn till säkerhet, allmän ordning eller den administrativa driften av förvarsanläggningen, förutsatt att tillträdet inte begränsas mycket kraftigt eller omöjliggörs helt.”

15. I artikel 17 i direktiv 2013/33 föreskrivs allmänna bestämmelser om materiella mottagningsvillkor och hälso- och sjukvård. I artikel 19.1 i direktivet föreskrivs att medlemsstaterna ska se till att sökande får nödvändig hälso- och sjukvård som åtminstone ska innefatta akutsjukvård och nödvändig behandling av sjukdomar och allvarliga psykiska störningar.

B. Avtalet mellan Italien och Albanien

16. I artikel 1.1 c i avtalet mellan Italien och Albanien föreskrivs att i detta avtal avses med zoner ”statsägd fast egendom som anges i bilaga 1 till detta avtal”.

17. I artikel 3.1 i avtalet mellan Italien och Albanien anges att ”Albanien ska bevilja Italien rätt att använda zonerna i enlighet med de kriterier som fastställs i detta avtal”.

18. I artikel 4.1–4.4 och 4.8 i detta avtal föreskrivs följande:

”1. Italien får inom zonerna uppföra de anläggningar som anges i bilaga 1. Avtalsparterna avtalar att det totala antal migranter som samtidigt får befinna sig på Albaniens territorium i enlighet med detta avtal inte får överstiga 3 000 (tretusen).

2. De anläggningar som anges i punkt 1 ska förvaltas av Italiens behöriga myndigheter i enlighet med den relevanta italienska och unionsrättsliga lagstiftningen. De tvister som kan uppstå mellan nämnda myndigheter och de migranter som tas emot i ovannämnda anläggningar omfattas enbart av italiensk jurisdiktion.

3. De behöriga albanska myndigheterna tillåter inresa och vistelse på Albaniens territorium för de migranter som tas emot i de anläggningar som anges i punkt 1 enbart i syfte att genomföra de gräns- eller återvändandeförfaranden som föreskrivs i den italienska och den unionsrättsliga lagstiftningen och under den tid som är strikt nödvändig för att genomföra dessa. Om uppehållstillståndet vid anläggningarna av någon anledning upphör att gälla, ska Italien omedelbart överföra migranter ut ur Albanien. Överföringarna från och till dessa anläggningar ska utföras av de behöriga italienska myndigheterna.

4. Migranternas inresa till albanskt territorialvatten och territorium ska enbart ske med de italienska myndigheternas fartyg. Efter migranternas ankomst till Albaniens territorium ska båda avtalsparternas behöriga myndigheter var för sig fullgöra de förfaranden som föreskrivs i respektive nationell lagstiftning och i enlighet med detta avtal.

…

8. Om det förekommer vårdbehov som de italienska myndigheterna inte kan tillgodose inom ramen för de anläggningar som anges i punkt 1 ska de albanska myndigheterna samarbeta med de italienska myndigheterna, som är ansvariga för dessa anläggningar, för att säkerställa nödvändig och akut sjukvård åt de migranter som hålls i förvar där.”

19. I artikel 6.3–6.6 i avtalet mellan Italien och Albanien föreskrivs följande:

”3. Italiens behöriga myndigheter ska se till att lag och ordning och säkerhet upprätthålls i zonerna. De behöriga myndigheterna i Albanien får tillträde till zonerna, förutsatt att den som ansvarar för anläggningen uttryckligen ger sitt samtycke. I undantagsfall får myndigheterna i Albanien, efter att ha underrättat den ansvarige i Italien, få tillträde till anläggningarna i händelse av en brand eller annan allvarlig och överhängande fara som kräver omedelbara åtgärder.

…

5. De behöriga italienska myndigheterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att migranter stannar kvar i zonerna och se till att de inte kan resa in i Republiken Albanien utan tillstånd under och efter de administrativa förfarandena, oavsett resultatet av dessa.

6. Om migranter utan tillstånd lämnar zonerna ska de albanska myndigheterna återföra dem dit. Kostnaderna för genomförandet av denna punkt ska bäras av Italien i enlighet med artikel 10.1 i detta avtal.”

20. I artikel 9.1 och 9.2 i detta avtal anges följande:

”1. Migranternas vistelse på Republiken Albaniens territorium vid tillämpning av detta avtal får inte vara längre än den högsta tillåtna tiden för förvar enligt den gällande italienska lagstiftningen. Sedan förfarandena har genomförts i enlighet med den italienska lagstiftningen ska de italienska myndigheterna ombesörja avlägsnandet av migranterna från Albaniens territorium. Kostnaderna i samband med dessa förfaranden ska bäras helt av Italien i överensstämmelse med bestämmelserna i detta avtal.

2. För att garantera rätten till försvar ska avtalsparterna tillåta att advokater och de som biträder dem samt internationella organisationer och unionens byråer vilka tillhandahåller rådgivning och stöd till sökande av internationellt skydd får tillträde till de anläggningar som anges i detta avtal, med de begränsningar som fastställs i den tillämpliga italienska, europeiska och albanska lagstiftningen.”

21. I artikel 13.2 i avtalet mellan Italien och Albanien föreskrivs följande:

”Avtalet gäller i fem år. Såvida inte en av parterna minst sex månader före avtalets utgång meddelar att den inte önskar förnya förevarande avtal, ska avtalet förlängas automatiskt för en period på ytterligare fem år.”

C. Italiensk rätt

1. Lag nr 14/2024

22. I artikel 3.2–3.4 i lag nr 14/2024 föreskrivs följande:

”2. Endast de personer som har tagits ombord på de italienska myndigheternas fartyg utanför republikens eller andra EU-medlemsstaters territorialvatten, däribland till följd av räddningsinsatser, samt personer vilka är föremål för ett förvarsbeslut som har fastställts eller förlängts i enlighet med artikel 14 i lagstiftningsdekret nr 286/1998 får föras till de zoner som anges i artikel 1.1 c i avtalet.2

3. Med avseende på genomförandet av avtalet jämställs de zoner som anges i artikel 1.1 c i avtalet med de gräns- eller transitzoner som har identifierats genom inrikesministerns dekret som har antagits med stöd av artikel 28-bis.4 i lagstiftningsdekret nr 25 av den 28 januari 2008.

4. … En utlänning som överförs till den anläggning som anges i led B i bilaga 1 till avtalet ska stanna kvar där, med stöd av artikel 6.3 i lagstiftningsdekret nr 142 av den 18 augusti 2015, när det finns välgrundade skäl att anta att ansökan om internationellt skydd har lämnats in där enbart för att försena eller hindra verkställigheten av avvisnings- eller utvisningsbeslutet.”

23. Artikel 4.1, 4.3 och 4.5 i nämnda lag har följande lydelse:

”1. De migranter som avses i artikel 1.1 d i avtalet omfattas av lagstiftningsdekret nr 286 av den 25 juli 1998, lagstiftningsdekret nr 251 av den 19 november 2007, lagstiftningsdekret nr 25 av den 28 januari 2008, lagstiftningsdekret nr 142 av den 18 augusti 2015 samt den italienska och unionslagstiftningen om villkoren och förfarandena för utlänningars inresa och vistelse på det nationella territoriet, i den mån dessa bestämmelser är förenliga. De förfaranden som föreskrivs i de bestämmelser som nämns i första meningen omfattas av italienska domstolars behörighet och Corte di appello (appellationsdomstolen) har exklusiv territoriell behörighet. …

…

3. Den ansvarige i Italien som avses i artikel 5.1 ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att den utlänning som är föremål för de förfaranden som avses i punkt 1 i den här artikeln till fullo kan utöva sin rätt till försvar i rätt tid. Den certifierade e‑postadressen eller någon annan elektronisk tjänst för rekommenderad leverans som görs tillgänglig för den ansvarige ska användas för översändande och mottagande av de handlingar som krävs för att utöva rätten till försvar. Rätten att samråda med advokat utövas med hjälp av audiovisuella kommunikationsmedel som säkerställer sekretessen, genom fjärranslutning mellan den plats där den utländska medborgaren befinner sig och den plats där advokaten befinner sig.

…

5. Migrantens advokat som avses i artikel 1.1 d i avtalet ska delta i förhandlingen från det rum där domaren befinner sig. Rummet ska vara fjärranslutet till den plats där migranten befinner sig. Endast om en sådan fjärranslutning är omöjlig och det inte är förenligt med tidsfristerna för förfarandet att skjuta upp förhandlingen, ska kostnader för resa och uppehälle för advokat som för att utöva sitt uppdrag reser till de områden som avses i artikel 1.1 c i avtalet ersättas, om denne utsetts ex officio. Detsamma gäller för tolken., Det belopp som ersätts, vilket under alla omständigheter inte får överstiga 500 euro, samt villkoren för återbetalning fastställs genom dekret av justitieministern. …”

2. Lagstiftningsdekret nr 142/2015

24. I artikel 6 i lagstiftningsdekret nr 142/2015,(11) med rubriken ”Förvar”, föreskrivs följande:

”1. Sökanden får inte hållas i förvar av enbart det skälet att hans eller hennes ansökan ska prövas.

…

3. Bortsett från i de fall som avses i punkt 2 ska en sökande som befinner sig i en av de förvarsanläggningar som avses i artikel 14 i lagstiftningsdekret nr 286 av den 25 juli 1998 i avvaktan på verkställigheten av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut i enlighet med artiklarna 10, 13 och 14 i nämnda lagstiftningsdekret stanna kvar i förvarsanläggningen när det finns synnerliga skäl för att anse att ansökan har lämnats in enbart för att försena eller hindra verkställigheten av avvisnings- eller utvisningsbeslutet. Bestämmelsen i den första meningen är även tillämplig för det fall förvarsanläggningen är belägen i en gräns- eller transitzon enligt artikel 28bis bis.4 i lagstiftningsdekret nr 25 av den 28 januari 2008.

…

5. Polischefens beslut om förvaret eller förlängningen av förvaret ska delges skriftligen, åtföljas av en motivering och ange att sökanden har rätt att inkomma med inlagor eller yttranden, personligen eller genom en försvarsadvokat. Beslutet ska utan dröjsmål och under alla omständigheter inom 48 timmar efter det att det har fattats översändas till appellationsdomstolen …”

III. Målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

25. De berörda personerna reste in i Italien den 22 november 2024 (SG) respektive den 1 januari 2008 (JA).

26. Den 28 augusti 2025 beslutade Prefetto di Biella (prefekten i Biella, Italien) att JA skulle utvisas, medan SG den 20 september 2025 blev föremål för ett utvisningsbeslut av Prefetto di Imperia (prefekten i Imperia, Italien).

27. Eftersom de två berörda tredjelandsmedborgarna inte förfogade över nödvändiga resehandlingar för avlägsnande togs de i förvar i en anläggning i Turin (Italien) den 28 augusti 2025 respektive den 21 september 2025 (nedan kallade de första besluten om förvar).

28. Dessa åtgärder godkändes därefter av Giudice di Pace di Torino (fredsdomaren i Turin, Italien) genom beslut av den 1 september respektive den 24 september 2025. Den 24 oktober 2025 överfördes de två berörda tredjelandsmedborgarna, med tillämpning av artikel 4.1 i lag nr 14/2024, till förvarsanläggningen i Gjadër (Albanien), en av de två anläggningar som avses i avtalet mellan Italien och Albanien, för att de skulle avlägsnas från Italien.

29. Den 3 november 2025 lämnade de två berörda tredjelandsmedborgarna in en ansökan om internationellt skydd, när de var föremål för förvar i nämnda centrum. Samma dag beslutade polisprefekten i Rom att de skulle placeras i förvar vid samma anläggning (nedan tillsammans kallade de aktuella besluten om förvar). I enlighet med artikel 6.2 och 6.3 i lagstiftningsdekret nr 142/2015 placerades SG i förvar både mot bakgrund av att ansökan om internationellt skydd sågs som en förevändning, där den valda tidpunkten och platsen för att lämna in ansökan endast syftade till att försena eller hindra verkställigheten av utvisningen, och av att han utgjorde en fara på grund av det stora antalet fällande domar mot honom för diverse brott, varav vissa domar vunnit laga kraft. Beslutet avseende JA fattades däremot, ned tillämpning av artikel 6.3 i lagstiftningsdekret nr 142/2015, uteslutande på grund av att ansökan om internationellt skydd var vilseledande.

30. Samma dag ingav polisprefekten i Rom en ansökan till den hänskjutande domstolen om godkännande av besluten om förvar. Enligt den hänskjutande domstolen ska appellationsdomstolen meddela sitt avgörande inom 48 timmar, eftersom inskränkningen av den personliga friheten annars upphör att gälla.(12)

31. Den hänskjutande domstolen hyser för det första tvivel kring huruvida Republiken Italien är behörig att ingå avtalet mellan Italien och Albanien, med beaktande av bestämmelserna i artikel 4.3 FEU och artiklarna 3.2 och artikel 216.1 FEUF. Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i huruvida det, om Italien saknar befogenhet att ingå avtalet mellan Italien och Albanien, är möjligt att hålla personer som ansöker om internationellt skydd i förvar vid anläggningar som ligger i Albanien.

32. För det andra, och i andra hand, har den hänskjutande domstolen uttryckt tvivel om huruvida systemet för överföring av tredjelandsmedborgare, även när de ansöker om internationellt skydd, till områden utanför unionen, är förenligt med den rättsliga ordning för förvar av personer som ansöker om internationellt skydd som föreskrivs i unionsrätten, samt utövandet av rätten till försvar och till umgänge för den person som hålls i förvar samt rätten till hälsa.

33. Mot denna bakgrund beslutade Corte di appello di Roma (Appellationsdomstolen i Rom) att vilandeförklara målen och ställa följande frågor, vilka är identiskt formulerade i de båda målen, till EU-domstolen:

”1) Utgör artikel 4.3 FEU samt artiklarna 3.2 och 216.1 FEUF – enligt vilka unionen har exklusiv befogenhet att ingå ett internationellt avtal, om ingåendet av avtalet föreskrivs i en unionslagstiftningsakt eller om ingåendet är nödvändigt för att unionen ska kunna utöva sin befogenhet internt eller i den mån ingåendet kan inverka på gemensamma regler eller på räckvidden för dessa, vilket medför att det i enlighet med principen om lojalt samarbete endast är unionen som har befogenhet att ingå ett avtal med ett tredjeland som inverkar på gemensamma regler eller på räckvidden för dessa eller som inverkar på ett område som fullständigt regleras av unionsrätten och inom vilket unionen har exklusiv befogenhet eller på räckvidden av detta område – hinder för att en medlemsstat ingår ett internationellt avtal med ett tredjeland för hanteringen av migrationsströmmar, såsom avtalet mellan Italien och Albanien?

2) Om denna fråga besvaras nekande, utgör då unionsrätten, och särskilt

– beträffande förvar, artikel 26 i direktiv 2013/32/EU och artiklarna 8.1, 8.2, 8.4, 9.2 och 9.3 i direktiv [2013/33], de sistnämnda även jämförda med skäl 15 i direktivet, och alla tolkade mot bakgrund av artikel 6 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

– beträffande rätten till försvar och förvarstagna personers rätt att ta emot besök, artikel 46 i direktiv 2013/32/EU och artikel 10.4 i direktiv 2013/33/EU, tolkade mot bakgrund av artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, och

– beträffande rätten till hälsa för den som ansöker om internationellt skydd, artiklarna 17.2 och 17.3 och 19 i direktiv 2013/33;

hinder för att en tredjelandsmedborgare, som även har sökt internationellt skydd, i kraft av ett internationellt avtal, såsom avtalet mellan Italien och Albanien, förs till och kvarhålls i zoner utanför unionens territorium?”

34. EU-domstolens ordförande beslutade den 8 december 2025 att förena målen C‑706/25 och C‑707/25 vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

35. Ordföranden beslutade den 15 januari 2026 att handlägga målen skyndsamt i enlighet med artikel 105 i domstolens rättegångsregler.

36. JA och den italienska, den tjeckiska och den nederländska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Samtliga utom den tjeckiska regeringen deltog i förhandlingen den 23 mars 2026.

IV. Bedömning

A. Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till sakprövning

37. Den italienska regeringen har gjort gällande att tolkningsfrågorna inte kan tas upp till sakprövning. Den anser att den åtgärd för godkännande som den hänskjutande domstolen har att pröva inte i något fall kan vidtas av denna domstol och att EU-domstolens svar inte är nödvändigt för att den ska kunna avgöra de mål som anhängiggjorts vid den. EU-domstolens dom är således, i stället för att vara ett svar på en konkret och aktuell fråga, endast ett rådgivande yttrande om hypotetiska och framtida frågor. Denna regering har tillagt att den hypotetiska karaktären av respektive begäran om förhandsavgörande följer av besluten om hänskjutande, i vilka det betonas att EU-domstolens svar på de frågor som ställts är nödvändigt i allmänna ordalag för framtida och hypotetiska mål.

38. Såsom framgår av själva ordalydelsen i artikel 267 FEUF ska det begärda förhandsavgörandet särskilt vara ”nödvändigt” för att den hänskjutande domstolen ska kunna ”döma i saken” i det mål som är anhängigt vid den. Förfarandet med förhandsavgörande förutsätter att ett mål faktiskt är anhängigt vid den nationella domstolen och att den nationella domstolen inom ramen för detta mål kommer att meddela ett avgörande med avseende på vilket förhandsavgörandet kan beaktas. I ett sådant förfarande måste det således föreligga ett sådant samband mellan det berörda målet och de unionsrättsliga bestämmelser vars tolkning begärts att tolkningen tillgodoser ett objektivt behov för det avgörande som den hänskjutande domstolen ska meddela.(13) Syftet med en begäran om förhandsavgörande är inte heller att erhålla rådgivande yttranden i allmänna eller hypotetiska frågor, utan att tillgodose ett behov som är direkt knutet till den faktiska lösningen av en tvist.(14)

39. I förevarande fall upphörde de omtvistade förvarsåtgärderna att ha verkningar innan domstolen kunde avgöra målet, på grund av att den lagstadgade tidsfristen på 48 timmar hade löpt ut utan att ett beslut om godkännande hade antagits. De berörda personerna har således frigetts, vilket innebär att domstolens svar inte längre kan påverka den konkreta situation som låg till grund för begäran om förhandsavgörande.

40. I sitt svar på EU-domstolens begäran om upplysningar har den hänskjutande domstolen visserligen angett att ”lagenligheten av det förvar som är föremålet för förfarandet” ”kan fastställas efter EU-domstolens svar”. Även om det inte ankommer på EU-domstolen att sätta sig i den nationella domstolens ställe för att, mot bakgrund av nationella processuella regler, bedöma vilket beslut som faktiskt återstår att fatta, konstaterar jag att den hänskjutande domstolen inte har preciserat vare sig arten av det beslut som den avser att anta efter EU-domstolens svar eller det konkreta syfte som detta svar skulle kunna tjäna, trots att de omtvistade förvarsåtgärderna redan har upphört att ha verkan.

41. Det ankommer härvidlag uteslutande på den hänskjutande domstolen att, mot bakgrund av de nationella processuella bestämmelserna, bedöma huruvida ett avgörande faktiskt återstår att meddela i förevarande mål, och EU-domstolen kan inte ersätta den nationella domstolens bedömning med sin egen bedömning i detta avseende. På grundval av detta, och med beaktande av presumtionen att de frågor som ställts är relevanta, kan det förklaras att respektive begäran om förhandsavgörande tas upp till sakprövning.(15)

42. Det ska emellertid understrykas att varken den korta varaktigheten för fristen för godkännande, som ledde till att förvarsåtgärderna automatiskt upphörde innan EU-domstolen hade meddelat sitt avgörande, eller frekvensen av liknande mål som anhängiggjorts vid den hänskjutande domstolen i sig är tillräcklig för att talan ska kunna tas upp till sakprövning. Det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF är inte avsett att besvara abstrakta eller allmänna frågor, utan endast sådana frågor som är absolut nödvändiga för att avgöra en konkret och aktuell tvist. Frågan huruvida förevarande begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning grundar sig således uteslutande på den hänskjutande domstolens påstående att den fortfarande har att meddela ett avgörande i de mål som är anhängiga vid den.

43. Jag föreslår följaktligen att domstolen ska underkänna de två ovannämnda skälen och förklara att respektive begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning enbart av det skälet att den prövning av förvarets laglighet som den hänskjutande domstolen har gjort, i de mål som är anhängiga vid den, kräver ett svar från EU-domstolen.

B. Den första tolkningsfrågan i respektive begäran om förhandsavgörande

1. Saken i de nationella målen

44. Inledningsvis ska den exakta arten av den åtgärd som är aktuell i förevarande mål preciseras. I artikel 3.4 in fine i lag nr 14/2024 föreskrivs att den utlänning som överförs till den anläggning för återvändande som anges i led B i bilaga 1 till avtalet mellan Italien och Albanien ska stanna kvar där, med stöd av artikel 6.3 i lagstiftningsdekret nr 142, när det finns välgrundade skäl att anta att ansökan om internationellt skydd har lämnats in där enbart för att försena eller hindra verkställigheten av avvisnings- eller utvisningsbeslutet. Ordalydelsen i denna bestämmelse (”stanna kvar där”) skulle kunna tyda på att det endast rör sig om ett kvarhållande i förvar som en fortsättning på de första förvarsbesluten.

45. Så är det dock inte här. De berörda personerna var ursprungligen föremål för beslut om återvändande som antogs med stöd av direktiv 2008/115 och kvarhölls i förvar i Italien innan de överfördes till de berörda zonerna.(16) Ingivandet av en ansökan om internationellt skydd i dessa zoner föranledde de italienska myndigheterna att fatta nya beslut om förvar med stöd av artikel 6.3 i lagstiftningsdekret nr 142/2015 om genomförande av direktiven 2013/32 och 2013/33. Det är godkännandet av dessa beslut om förvar som ska prövas av den hänskjutande domstolen.(17)

46. Härav följer att de aktuella åtgärderna inte kan betraktas som rena kvarhållanden i förvar som en fortsättning på de första förvarsbesluten som grundar sig på direktiv 2008/115, utan utgör självständiga och separata beslut om förvar, vilka antagits med stöd av artikel 6.3 i lagstiftningsdekret nr 142/2015 om genomförande av direktiven 2013/32 och 2013/33, och som därför omfattas av samtliga krav och garantier som föreskrivs i dessa instrument. Det är inom just detta förfarandemässiga sammanhang som den fråga som ställts till EU-domstolen om Italiens behörighet att ingå avtalet mellan Italien och Albanien och att säkerställa dess genomförande genom lag nr 14/2024 och lagdekret nr 142/2015 (nedan, tillsammans, kallade avtalet mellan Italien och Albanien och de aktuella nationella åtgärderna).

47. Det ska i detta hänseende erinras om att det följer av domstolens praxis att när en person som är föremål för ett beslut om återvändande som antagits med stöd av direktiv 2008/115 lämnar in en ansökan om internationellt skydd, ska återvändandeförfarandet skjutas upp under hela den tid som prövningen av ansökan pågår. Ingivandet av en ansökan om internationellt skydd får nämligen till följd att den berörda personen ges ställning som sökande i den mening som avses i artikel 2 c i direktiv 2013/32, vilken är oförenlig med bibehållandet av ställningen som tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna och som är föremål för ett återvändandeförfarande i den mening som avses i direktiv 2008/115, eftersom de två regelsystemen är ömsesidigt uteslutande under den tid som prövningen av ansökan pågår. Under denna period är det bestämmelserna i förordning nr 604/2013 och direktiv 2013/32 och direktiv 2013/33 som reglerar situationen för en sökande, som behåller sin ställning som sökande av internationellt skydd till dess att ett slutligt beslut har fattats om hans eller hennes ansökan och därmed åtnjuter samtliga de rättigheter som garanteras i direktiv 2013/33.(18)

48. Det föreslås således att domstolen, inom ramen för prövningen av huruvida det föreligger en eventuell exklusiv befogenhet på det område som omfattas av det system för förvar som inrättats genom avtalet mellan Italien och Albanien och de aktuella nationella åtgärderna, begränsar sitt svar till de specifika bestämmelser om förvar av personer som ansöker om internationellt skydd som den hänskjutande domstolen har hänvisat till i sina beslut om hänskjutande, det vill säga artikel 28 i förordning nr 604/2013, artiklarna 8–10 i direktiv 2013/33 och artikel 26 i direktiv 2013/32, vilka är de enda bestämmelser som är relevanta för att fastställa förvarets giltighet.(19)

2. De primärrättsliga bestämmelser som är tillämpliga på den första tolkningsfrågan i respektive begäran om förhandsavgörande

49. Det framgår av lydelsen av den första tolkningsfrågan i respektive begäran om förhandsavgörande att denna framför allt avser tolkningen av artiklarna 3.2 och 216 FEUF samt artikel 4.3 FEU.

50. I detta avseende ger artikel 3.2 FEUF unionen en efterföljande exklusiv befogenhet (supervening continuvity)(20) att ingå ett internationellt avtal, som följer av antagandet av en unionslagstiftningsakt eller av behovet av att göra det möjligt för unionen att utöva sin interna befogenhet, eller i den mån antagandet av ett internationellt avtal kan inverka på gemensamma regler i unionsrätten eller ändra räckvidden för dessa.

51. Det är ostridigt att ingåendet av ett internationellt avtal om handläggning av ansökningar om internationellt skydd i ett tredjeland inte uttryckligen föreskrivs i någon av unionens sekundärrättsakter. En sådan slutsats är inte heller nödvändig för att unionen ska kunna utöva sin interna befogenhet på asylområdet, eftersom den redan har utövats genom artikel 78.2 FEUF, förordning nr 604/2013 samt direktiv 2013/32 och direktiv 2013/33, utan att det krävs något internationellt avtal om detta.

52. Frågan om befogenheten ska därför prövas mot bakgrund av den sista delen av artikel 3.2 FEUF, enligt vilket ingående av internationella avtal omfattas av unionens exklusiva befogenhet, i den mån det kan inverka på gemensamma regler eller ändra räckvidden för dessa.(21) Dessutom motsvarar de ord som används i denna del av artikel 3.2 FEUF de ord som användes av domstolen i domen kommissionen/rådet(22) för att definiera vilka slags internationella förpliktelser som medlemsstaterna inte kan åta sig utanför ramen för gemenskapens (nu unionens) institutioner, om det har antagits gemensamma unionsregler för förverkligandet av fördragets mål.(23)

53. Enligt principen om tilldelade befogenheter som stadgas artikel 5.2 FEU omfattas den gemensamma politiken för asyl, subsidiärt skydd och tillfälligt skydd av området med frihet, säkerhet och rättvisa, och utgör en delad befogenhet mellan unionen och medlemsstaterna enligt artikel 4.2 j FEUF.(24) I detta avseende kan samtliga områden som omfattas av delad befogenhet, med undantag för de fall av parallell befogenhet som avses i artikel 4.3 och 4.4 FEUF, bli föremål för exklusiv befogenhet enligt artikel 3.2 FEUF.(25)

54. Förordning nr 604/2013 och direktiv 2013/32 och direktiv 2013/33 antogs inom ramen för utövandet av denna delade befogenhet.(26) Eftersom dessa rättsakter, internt i unionen, reglerar området för förvar av personer som ansöker om internationellt skydd, är medlemsstaterna endast behöriga vad gäller de delar som inte regleras i dessa instrument, och deras utrymme för skönsmässig bedömning i de delar som regleras är begränsat till genomförandet av dessa instrument.

55. Härav följer att frågan om befogenhetsfördelningen i förevarande mål ska bedömas mot bakgrund av artikel 3.2 FEUF för att avgöra huruvida utövandet av unionens delade befogenhet på området för förvar av personer som ansöker om internationellt skydd har gett upphov till en exklusiv extern befogenhet för unionen som omfattar de delar som specifikt regleras av de tillämpliga sekundärrättsliga instrumenten, vilket innebär att ingåendet av avtalet mellan Italien och Albanien och antagandet av de aktuella nationella åtgärderna går utöver Italiens restbefogenhet.

56. Vidare anser jag att artikel 216.1 FEUF, som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, inte är tillämplig i förevarande mål, eftersom denna bestämmelse reglerar förekomsten av unionens externa befogenhet, i syfte att avgöra huruvida unionen har befogenhet att ingå ett internationellt avtal på det aktuella området. En sådan problematik uppstår när unionen agerar eller avser att agera externt, såsom var fallet i det mål som gav upphov till domen Tyskland/rådet(27) och i det förfarande som gav upphov till yttrande 2/15.(28) I förevarande mål är det ostridigt att unionen är behörig att ingå ett avtal på området internationellt skydd, eftersom denna befogenhet följer direkt av artikel 78 FEUF. Frågan är snarare huruvida Italien har åsidosatt unionens exklusiva befogenhet genom att ingå avtalet mellan Italien och Albanien. En sådan fråga uppkommer emellertid mot bakgrund av medlemsstaternas befogenhet och omfattas av artiklarna 2.2 och 3.2 FEUF.

57. Vad slutligen gäller tillämpligheten av artikel 4.3 FEU, i vilken principen om lojalt samarbete stadfästs, ska det erinras om att artikel 3.2 FEUF utgör en kodifiering av den doktrin som följer av domen AETR(29) och utgör i sig tillräcklig grund för att fastställa såväl förekomsten som omfattningen av unionens exklusiva befogenhet att ingå internationella avtal, bland annat när ingåendet kan påverka gemensamma regler eller ändra räckvidden för dessa. Artikel 4.3 FEU behöver således inte bedömas separat, eftersom artikel 3.2 FEUF utgör ett direkt och tillräckligt normativt uttryck för denna befogenhet.

58. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska anse att den hänskjutande domstolen har ställt den första tolkningsfrågan i respektive begäran om förhandsavgörande för att få klarhet i huruvida artikel 28 i förordning nr 604/2013, artikel 26 i direktiv 2013/32 och artiklarna 8 och 9 i direktiv 2013/33, jämförda med artikel 3.2 FEUF, ska tolkas så, att de utgör hinder för att en medlemsstat ingår, ratificerar och genomför ett internationellt avtal med ett tredjeland, enligt vilket tredjelandet är skyldigt att ställa zoner till medlemsstatens förfogande på sitt territorium som omfattas av medlemsstatens statliga befogenheter, och antar nationella lagstiftningsinstrument som säkerställer dess ratificering och interna verkställighet, i förevarande fall lag nr 14/2024 och lagstiftningsdekret nr 142/2015, enligt vilka medlemsstaten ska föreskriva att personer som ansöker om internationellt skydd ska hållas i förvar i dessa zoner i avvaktan på prövningen av ansökan.

59. Innan jag prövar huruvida Italien har inkräktat på unionens exklusiva befogenhet i den mening som avses i artikel 3.2 FEUF genom att ingå avtalet mellan Italien och Albanien och genom att anta de aktuella nationella åtgärderna, ska det prövas huruvida unionsrätten är tillämplig på en sådan situation som den som är aktuell i förevarande mål, det vill säga förvar av personer som ansöker om internationellt skydd i zoner som ligger utanför medlemsstaterna men som står under en medlemsstats behörighet.

3. Huruvida unionsrätten är tillämplig i de zoner som är aktuella i de nationella målen

60. Det ska inledningsvis prövas huruvida förvar av personer som ansöker om internationellt skydd i de berörda zonerna omfattas av unionsrättens territoriella, materiella, personliga och tidsmässiga tillämpningsområde.

a) Unionsrättens territoriella tillämpningsområde

61. Jag noterar inledningsvis att såväl den italienska och den nederländska regeringen som kommissionen anser att de ansökningar om internationellt skydd som lämnats in i de berörda zonerna inte omfattas av det territoriella tillämpningsområdet för direktiv 2013/32 och direktiv 2013/33, eftersom dessa områden kan likställas med medlemsstaternas representationer i ett tredjeland. Enligt dessa parter är unionsrätten ändå tillämplig i dessa områden, inte enligt direktiven i sig, utan genom den hänvisning till unionsrätten som görs genom ratificeringslagen eller genom de nationella rättsakter genom vilka dessa direktiv införlivas.

62. Det ska i detta hänseende erinras om att det territoriella tillämpningsområdet för direktiv 2013/32 och direktiv 2013/33 definieras på ett precist och detaljerat sätt. Direktivens territoriella tillämpningsområde är i huvudsak detsamma. Närmare bestämt begränsar artikel 3.1 i respektive direktiv deras territoriella tillämpningsområde till ansökningar om internationellt skydd som lämnats in ”på [medlemsstaternas] territorium, inklusive vid gränsen, i dess territorialvatten eller i ett transitområde”. I artikel 3.2 i respektive direktiv anges dessutom uttryckligen att ansökningar om diplomatisk eller territoriell asyl som lämnas in till medlemsstaternas beskickningar är undantagna från deras tillämpningsområde.

63. Det ska emellertid påpekas att det framgår av besluten om hänskjutande, av avtalet mellan Italien och Albanien och av lag nr 14/2024 att de italienska myndigheterna utövar en faktisk territoriell kontroll över de berörda zonerna, trots att dessa fortfarande omfattas av Republiken Albaniens formella suveränitet.

64. Vad gäller den lagstiftande makten, byggs och förvaltas enligt artikel 5.1 i avtalet mellan Italien och Albanien byggnaderna enligt italiensk lagstiftning, utan att det är nödvändigt att erhålla ett albanskt byggtillstånd. Enligt artikel 4.1 i lag nr 14/2024 är italiensk och unionsrättslig lagstiftning tillämpning på migranter som befinner sig i de aktuella zonerna, i den mån dessa bestämmelser är förenliga med varandra, vilket ger de italienska myndigheterna en exklusiv behörighet i dessa zoner.

65. Vad vidare gäller domstolsbehörigheten har de italienska domstolarna, enligt artikel 4.1 i samma lag, exklusiv behörighet att pröva samtliga förfaranden som rör migranter som befinner sig i dessa zoner, medan det i artikel 4.2 i avtalet mellan Italien och Albanien föreskrivs att tvister mellan de italienska myndigheterna och de migranter som tas emot i dessa zoner uteslutande ska avgöras av italiensk domstol.

66. Vad slutligen gäller den verkställande makten ska de italienska myndigheterna, enligt artikel 6.3 i avtalet, ensamma säkerställa upprätthållandet av lag och ordning och säkerhet inom dessa zoner, och de albanska myndigheterna kan endast få tillträde till dessa områden med uttryckligt samtycke från den ansvarige i Italien. Denna bestämmelse fråntar således den suveräna staten fritt tillträde till en del av dess eget territorium. Enligt artikel 6.5 i avtalet mellan Italien och Albanien ska de italienska myndigheterna anta nödvändiga åtgärder för att förhindra att migranter lämnar landet utan tillstånd, medan det i artikel 6.6 i avtalet föreskrivs att de albanska myndigheterna vid otillåten utresa är skyldiga att föra tillbaka dem till de berörda zonerna. Enligt artikel 4.3 i samma avtal ska samtliga transporter från och till dessa områden uteslutande utföras av de italienska myndigheterna.

67. Det framgår således av samtliga dessa omständigheter att de berörda zonerna i praktiken står under de italienska myndigheternas exklusiva territoriella kontroll. Dessa myndigheter utövar där samtliga lagstiftande, verkställande och dömande befogenheter enligt avtalet mellan Italien och Albanien och de aktuella nationella åtgärderna.

68. I detta avseende framgår det av domstolens praxis att en traktat kan vara bindande för en stat med avseende på ett annat territorium om en sådan avsikt framgår av traktaten eller har fastställts på annat sätt.(30) Denna princip bekräftar att det i folkrätten erkänns en möjlighet för en stat att genom avtal ändra rättsförhållandena mellan den och ett utländskt territorium, vilket är just vad som åstadkommits genom avtalet mellan Italien och Albanien genom att det faktiska utövandet av dess jurisdiktion över de berörda zonerna överförs till Italien, utan någon överföring av territoriell suveränitet i formell mening.

69. Mot bakgrund av de omständigheter som anges i punkt 63 i detta förslag till avgörande anser jag att avtalet mellan Italien och Albanien kan ses som ett territoriellt arrende (territorial lease) i den mening som avses i folkrätten,(31) ett begrepp som kännetecknas av tre omständigheter,(32) vars förekomst kan konstateras i förevarande fall. För det första ingås detta protokoll för en bestämd period på fem år, som kan förlängas, vilket uppfyller det krav på tidsbegränsning som följer av det territoriella arrendet. För det andra står Italien för finansieringen av uppförandet och driften av anläggningarna, vilket utgör den typiska motprestationen för det territoriella arrendet, som inte nödvändigtvis är monetärt enligt internationell rätt. För det tredje, och framför allt, utövar Italien uteslutande sina statliga befogenheter i de berörda zonerna, medan Albanien behåller sin formella suveränitet över dessa zoner, vilket motsvarar just den rättsliga strukturen för det territoriella arrendet, där arrendatorn utövar makten utan att ha suveräna rättigheter. Av detta följer att de berörda zonerna kan betraktas som territorier som Albanien arrenderat ut till Italien i den mening som avses i internationell rätt.

70. Denna kvalificering av avtalet mellan Italien och Albanien som ett territoriellt arrende enligt folkrätten är avgörande för tillämpningen av unionsrätten.(33) I förevarande fall överförs genom det territoriella arrendet de faktiska och exklusiva statliga befogenheterna över de berörda zonerna till Republiken Italien, särskilt jurisdiktion, tillämplig rätt och behöriga myndigheter, dock utan att suveräniteten över dessa zoner överförs till Italien.

71. Begreppet ”en medlemsstats territorium” i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiven 2013/32 och 2013/33 kan inte tolkas som att det uteslutande avser det territorium över vilket medlemsstaten utövar sin suveränitet i formell mening enligt internationell rätt, utan måste förstås som att det omfattar varje geografiskt område över vilket en medlemsstat faktiskt utövar sin jurisdiktion med stöd av en rättighet som erkänns enligt internationell offentlig rätt. En motsatt tolkning skulle göra det möjligt för en medlemsstat att undandra sig sina skyldigheter enligt dessa direktiv genom att överföra utövandet av sin behörighet till ett tredjeland genom avtal, vilket skulle innebära att de garantier som unionslagstiftaren har harmoniserat förlorar sitt innehåll. Det är överföringen av de berörda personerna som medlemsstaten har beslutat om som försatt dem i en situation där den faktiska tillämpningen av dessa garantier beror på hur anläggningarna konkret fungerar, trots att de automatiskt har åtnjutit dem inom det nationella territoriet. Att godta att en medlemsstat kan undandra sig sina skyldigheter enligt dessa direktiv enbart genom att gjort ett lokaliseringsval genom avtal skulle eventuellt beröva dessa direktiv deras ändamålsenliga verkan.

72. Utan att det är nödvändigt att se dessa områden som Republiken Italiens ”territorium” är direktiven 2013/32 och 2013/33 följaktligen tillämpliga på dessa områden, eftersom denna medlemsstat faktiskt och exklusivt utövar sina befogenheter enligt avtalet mellan Italien och Albanien.

73. Denna slutsats stöds av den omständigheten att de italienska myndigheterna i förevarande fall genomför den italienska lagstiftning som införlivar direktiven 2013/32 och 2013/33 i de berörda zonerna genom hänvisning i de aktuella nationella åtgärderna.(34) En sådan hänvisning utgör emellertid inte grunden för unionsrättens tillämplighet i de berörda zonerna, vilken följer av att avtalet mellan Italien och Albanien anses vara ett internationellt avtal, såsom beskrivits ovan,(35) utan utgör en bekräftelse av tillämpligheten i den nationella rättsordningen.(36)

74. I lag nr 14/2024 likställs dessutom de berörda zonerna med italienska gräns- och transitområden, vilket bekräftar att Italien avsåg att utöva sin egen jurisdiktion där. Det ska emellertid understrykas att denna nationella rättsliga beteckning inte kan fastställa de berörda zonernas ställning i förhållande till unionsrätten, eftersom en nationell lag inte kan fastställa unionsrättens territoriella tillämpningsområde. Beteckningen av de berörda zonerna som en del av Republiken Italiens ”territorium” i den mening som avses i direktiven 2013/32 och 2013/33 följer av avtalet mellan Italien och Albanien som det folkrättsliga instrument som tillerkänner Italien ett faktiskt och exklusivt utövande av dess statliga befogenheter i dessa zoner. I lag nr 14/2024 dras endast slutsatser av detta i nationell rätt, utan att den kan ligga till grund för beteckningen. Den beteckning som görs i lag nr 14/2024 kan således inte ensam utgöra grund för tillämplighet av dessa direktiv.

75. Vidare anser jag att de berörda zonerna inte kan betecknas som ”gränszoner” eller ”transitzoner” i den mening som avses i direktiven 2013/32 och 2013/33, eftersom dessa begrepp hänvisar till geografiska områden som är belägna inom medlemsstatens nationella territorium och inte till områden belägna inom ett tredjelands territorium.(37) Denna slutsats gör sig än mer gällande under omständigheterna i förevarande mål, där de berörda personerna fördes från Italien till de berörda zonerna och inte togs ombord till havs och sedan direkt fördes i Albanien.

76. Vad gäller den italienska regeringens argument anser jag för det första att analogin med diplomatiska beskickningar inte kan godtas. I domen X och X(38) fann domstolen att en ansökan om internationellt skydd som ges in till en ambassad i en medlemsstat inte kunde behandlas som en ansökan som getts in i den medlemsstaten, just eftersom diplomatiska beskickningar uttryckligen är undantagna från direktivens tillämpningsområde. De berörda zonerna skiljer sig från denna situation, eftersom Republiken Italien inte bara har inrättat en konsulär närvaro där, utan där utövar sina befogenheter i enlighet med ett territoriellt arrende som formaliserats genom avtalet mellan Italien och Albanien i förhållande till personer som har förts till dessa zoner med tvång, utan att ha samtyckt till att bege sig dit och utan möjlighet att fritt lämna dessa områden i enlighet med förbudet i artikel 6.5 i avtalet.

77. För det andra har den italienska regeringen åberopat domen av den 9 november 2021, Bundesrepublik Deutschland (Bevarande av familjeenheten),(39) för att göra gällande att när en medlemsstat frivilligt tillämpar ett direktivs syften utanför dess territoriella tillämpningsområde, får den inte äventyra förverkligandet av de mål som eftersträvas med direktivet eller de gemensamma reglernas ändamålsenliga verkan. Jag anser emellertid att detta argument grundar sig på en felaktig tolkning av den domen. Det mål som gav upphov till den domen rörde frågan i vilken utsträckning en medlemsstat, inom ramen för införlivandet av ett direktiv om minimiharmonisering, kunde göra ett lagval som var mer fördelaktigt än det som föreskrivs i direktivet. Den avsåg inte på något sätt avgränsningen av ett direktivs territoriella tillämpningsområde eller möjligheten för en medlemsstat att frångå detta tillämpningsområde genom att åberopa en frivillig tillämpning av direktivets syften. Direktiv 2013/32 och direktiv 2013/33 är tillämpliga på de berörda zonerna, eftersom dessa zoner finns inom Italiens jurisdiktion, såsom har visats. Enligt den ändamålsenliga verkan av dessa direktiv och principen om unionsrättens företräde,(40) kan en medlemsstat inte, genom avtal, undandra sig de skyldigheter som den har enligt dessa direktiv i zoner som ligger inom dess jurisdiktion, även om dessa befinner sig utanför unionens territorium.(41)

78. För det tredje kan jag inte godta påståendet att den ändamålsenliga verkan av direktiv 2013/32 och direktiv 2013/33 skulle bevaras enbart på grund av att sökandena kan lämna in en ansökan om internationellt skydd och få den prövad enligt italiensk rätt. Den uppfyller inte de särskilda garantier som är aktuella i förevarande förfaranden, nämligen särskilt den uttömmande karaktären hos de skäl för kvarhållande som räknas upp i artikel 8.3 i direktiv 2013/33, de processuella garantierna i artikel 9 i samma direktiv samt rätten till ett effektivt rättsmedel som fastställs i artikel 46 i direktiv 2013/32. Den ändamålsenliga verkan av dessa bestämmelser är inte begränsad till förekomsten av ett formellt asylförfarande. Den kräver att de materiella och formella villkor som införs genom dessa bestämmelser iakttas fullt ut.

79. Av detta följer att de berörda zonerna, vars folkrättsliga ställning fastställs i avtalet mellan Italien och Albanien, som ger Italien ett faktiskt och exklusivt utövande av sina statliga befogenheter i dessa zoner, kan anses ingå i ”en medlemsstats territorium” i den mening som avses i artikel 3 i direktiv 2013/32 och artikel 1 i direktiv 2013/33.

b) Den materiella, personliga och tidsmässiga tillämpningen av unionsrätten

80. Vad gäller det materiella tillämpningsområdet omfattas de nationella målen av unionsrättens tillämpningsområde, eftersom de omtvistade besluten om förvar har antagits på grundval av nationella bestämmelser, i förevarande fall artikel 6.2 c och 6.3 i lagstiftningsdekret nr 142/2015, som just genomför det harmoniserade systemet i direktiv 2013/33.(42) Genom denna bestämmelse införlivas nämligen de skäl för förvar som anges i artikel 8.3 i direktivet, det vill säga skyddet för allmän ordning och nationell säkerhet (led e) samt den vilseledande karaktären hos den ansökan om internationellt skydd som lämnats in enbart i syfte att förhindra ett beslut om återvändande (led d). Den omständigheten att förvaret verkställs utanför det nationella territoriet saknar betydelse för denna kvalificering, eftersom det är den rättsliga grunden för åtgärden och inte var den genomförs som avgör unionsrättens materiella tillämplighet. Domstolen har i detta avseende redan haft tillfälle att precisera att förvar av en person som ansöker om internationellt skydd, i den mening som avses i artikel 2 h i direktiv 2013/33, är ett självständigt unionsrättsligt begrepp som avser varje tvångsåtgärd som berövar sökanden hans eller hennes rörelsefrihet och isolerar honom eller henne från resten av befolkningen, genom att kräva att vederbörande ständigt ska stanna inom ett begränsat och inhägnat område.(43)

81. När det gäller personkretsen, utses i artikel 3.4 in fine i lag nr 14/2024 uttryckligen, bland de kategorier av tredjelandsmedborgare som kan hållas i förvar i anläggning B(44), de som har lämnat in en vilseledande ansökan om internationellt skydd i syfte att försena eller hindra att de utvisas. Denna kategori motsvarar exakt den som avses i artikel 8.3 d i direktiv 2013/33, nämligen de personer som placerats i förvar av en medlemsstat inom ramen för ett återvändandeförfarande, med motivering att det finns allvarliga skäl att tro att de har lämnat in en ansökan om internationellt skydd enbart i syfte att försena eller förhindra verkställigheten av ett beslut om avlägsnande. Den motsvarar även den kategori som avses i artikel 31.8 g i direktiv 2013/32, som tillåter skyndsam handläggning av ansökningar som lämnats in enbart i syfte att försena eller förhindra verkställighet av ett beslut om avlägsnande. De berörda personerna omfattas således av tillämpningsområdet för direktiv 2013/32 och direktiv 2013/33, vilket är ostridigt.

82. Vad gäller det tidsmässiga tillämpningsområdet ska det påpekas att de tillämpliga bestämmelserna är bestämmelserna i förordning nr 604/2013 samt i direktiv 2013/32 och direktiv 2013/33. Den nya migrations- och asylpakten, särskilt förordning 2024/1351 och förordning (EU) 2024/1348,(45) samt direktiv (EU) 2024/1346,(46) kommer, även om de trädde i kraft den 11 juni 2024, inte få verkningar förrän från den 12 juni 2026 för förordningarna och den 1 juli 2026 för direktivet, efter de övergångsperioder och införlivandeperioder som föreskrivs för respektive rättsakt. Dessa instrument är således inte tillämpliga i tiden (ratione temporis) i förevarande mål.

83. Av det ovan anförda följer att de nationella målen i alla avseenden regleras av unionsrätten, och detta trots att sökandena hölls i förvar i de berörda zonerna i Albanien. Den centrala frågan blir således om Republiken Italien har befogenhet att ingå ett internationellt avtal som reglerar förvar av personer som ansöker om internationellt skydd.

4. Avgränsningen av befogenheterna att anta ett internationellt avtal om förvar av personer som ansöker om internationellt skydd

a) Tillämpningen av artikel 3.2 FEUF på en medlemsstat som utövar extern befogenhet

84. Unionens utövande av befogenheten på ett område med delad befogenhet kan leda till en företrädesmekanism som leder till att unionen får exklusiv befogenhet.(47) En sådan presumtion föreligger i synnerhet när unionen har genomfört en uttömmande harmonisering av ett visst område, varigenom medlemsstaterna fråntas sin befogenhet att lagstifta (spärrverkan eller field preemption), eller när den nationella rätten äventyrar den korrekta funktionen eller hindrar uppnåendet av de mål som eftersträvas (obstacle preemption), eller när den nationella rätten strider mot en unionsrättslig bestämmelse (rule preemption).(48)

85. Omfattningen och graden av den harmonisering som unionslagstiftaren har genomfört kan variera beroende på vilket rättsligt instrument som används och dess innehåll.(49) Harmoniseringens omfattning avgör vilka delar av det berörda området som omfattas av unionslagstiftningen, medan graden av harmonisering avgör i vilken utsträckning dessa delar har reglerats. En minimiharmonisering ger nämligen medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning för att gå längre än de gemensamma kraven, medan en fullständig harmonisering uttömmer deras restbefogenhet i de delar som regleras på detta sätt.

86. Det är således mot bakgrund av omfattningen och graden av den harmonisering som uppnåtts i fråga om förvar av personer som ansöker om internationellt skydd som jag anser att bestämmelserna som är tillämpliga i förevarande mål ska prövas i syfte att fastställa i vilken utsträckning unionslagstiftaren har skapat ett företräde inom berörda området eller om den, tvärtom, har gett medlemsstaterna ett visst utrymme för skönsmässig bedömning vid genomförandet av unionsrätten.

87. Uttrycket ”kan påverka gemensamma regler eller ändra räckvidden för dessa”, som används i artikel 3.2 FEUF, avser arten av de internationella förpliktelser som medlemsstaterna inte kan åta sig utanför ramen för unionens institutioner, om unionen har antagit gemensamma regler för förverkligandet av fördragets mål.(50) Enligt rättspraxis ska detta uttryck tolkas mot bakgrund av de klargöranden som domstolen har tillhandahållit i domen AETR och i den praxis som bygger på den domen.(51)

88. En sådan risk för att internationella åtaganden ska påverka unionens gemensamma regler eller ändra räckvidden för dessa, som motiverar att unionen får en exklusiv extern befogenhet, föreligger om dessa åtaganden omfattas av de berörda reglernas tillämpningsområde.(52) Det är för övrigt inte nödvändigt att det föreligger en total överensstämmelse mellan det område som omfattas av det internationella avtalet och det som omfattas av unionsrätten.(53) Räckvidden för unionens bestämmelser kan påverkas eller ändras av internationella åtaganden på områden som till stor del redan omfattas av dessa bestämmelser.(54) Medlemsstaterna kan inte heller åta sig internationella åtaganden utanför ramen för unionens institutioner, även om någon motsägelse mellan åtagandena och unionens gemensamma regler inte skulle vara möjlig.(55) Det kan konstateras föreligga en sådan risk för inverkan när de aktuella internationella åtagandena, utan att de behöver strida mot unionens gemensamma regler, kan inverka på innebörden, räckvidden och verkan av dessa regler.(56)

89. Eftersom unionen endast har tilldelade befogenheter, måste en befogenhet, och i synnerhet en exklusiv befogenhet, vidare blir föremål för en konkret helhetsbedömning av förhållandet mellan det planerade internationella avtalet och gällande unionsrätt.(57) Innan denna prövning görs ska det emellertid påpekas att när det gäller förvar av personer som ansöker om internationellt skydd har det område som omfattas av avtalet mellan Italien och Albanien och de aktuella nationella åtgärderna inte varit föremål för någon uttömmande harmonisering i unionsrätten. Härav följer att tillämpningen av artikel 3.2 FEUF ska bedömas olika, beroende på vilket område det rör sig om samt graden och omfattningen av den harmonisering som unionslagstiftaren har genomfört på detta område. I detta avseende ska det göras åtskillnad mellan tre aspekter, nämligen, för det första, de geografiska platserna för förvaret, för det andra, skälen till förvaret och, för det tredje, de materiella och processuella villkoren för dess genomförande. Det är mot bakgrund av denna åtskillnad som det nedan ska prövas huruvida avtalet mellan Italien och Albanien och de aktuella nationella åtgärderna kan inverka på gemensamma unionsregler eller ändra räckvidden för dessa, i den mening som avses i nämnda bestämmelse.

90. Slutligen skulle frågan huruvida de aktuella nationella åtgärderna i sig även omfattas av tillämpningsområdet för artikel 3.2 FEUF kunna uppkomma, eftersom dessa åtgärder bidrar till genomförandet av de internationella åtaganden som Italien har gjort och bidrar till att, i kombination med avtalet mellan Italien och Albanien, fastställa deras konkreta räckvidd. Det ska i detta hänseende påpekas att det i artikel 4.2 i detta avtal, såsom har fastställts ovan,(58) på grund av dess särskilda karaktär av territoriellt arrende, uttryckligen föreskrivs att byggnaderna ska förvaltas av de italienska myndigheterna i enlighet med italiensk och europeisk lagstiftning. Av detta följer att de aktuella nationella åtgärderna inte endast utgör självständiga interna åtgärder, utan är oskiljaktiga från nämnda avtal och bidrar till att fastställa dess konkreta räckvidd. Den rättspraxis som följer av domen AETR och artikel 3.2 FEUF är således tillämpliga på den helhet som utgörs av avtalet mellan Italien och Albanien och de aktuella nationella åtgärderna tillsammans.

b) Fastställandet av de geografiska platser där personer som ansöker om internationellt skydd hålls i förvar

91. Det ska inledningsvis påpekas att det inte finns någon bestämmelse i unionsrätten som föreskriver på vilka geografiska platser personer som ansöker om internationellt skydd ska hållas i förvar. Såsom domstolen redan har slagit fast föreskriver unionsrätten inte några särskilda platser där personer som ansöker om internationellt skydd får hållas i förvar.(59) Närmare bestämt kan en sådan geografisk plats inte nödvändigtvis följa av vare sig direktiv 2013/32 eller direktiv 2013/33.(60) Den geografiska placeringen av förvarsanläggningar för personer som ansöker om internationellt skydd omfattas av medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning vid införlivandet av de relevanta direktiven, vilket innebär att valet att lokalisera dessa anläggningar till Albaniens territorium inte i sig kan anses omfattas av unionens exklusiva befogenhet i den mening som avses i artikel 3.2 FEUF.

92. Genom att utnyttja detta utrymme för skönsmässig bedömning vid ingåendet och ratificeringen av avtalet mellan Italien och Albanien var Italien emellertid fortfarande skyldigt att säkerställa att de villkor och garantier som föreskrivs i direktiven 2013/32 och 2013/33 iakttogs fullt ut i de berörda zonerna. Den omständigheten att de berörda zonerna är belägna utanför unionens territorium kan nämligen inte i sig medföra att Republiken Italien undantas från sina skyldigheter enligt unionsrätten, eftersom dessa zoner omfattas av dess jurisdiktion, såsom har fastställts ovan.(61) Härav följer att det inte är valet att lokalisera förvarsanläggningarna på Republiken Albaniens territorium som kan leda till att unionens gemensamma regler blir tillämpliga eller till att deras räckvidd ändras, i den mening som avses i artikel 3.2 FEUF, utan kombinationen av detta val med de konkreta formerna för hur förvaret ska organiseras enligt avtalet mellan Italien och Albanien och de aktuella nationella åtgärderna, i den mån dessa påverkar områden som harmoniserats genom unionsrätten, det vill säga skälen för förvar samt de materiella och processuella villkor som gäller för förvaret, vilka kommer att prövas nedan.

c) Harmonisering av grunderna för förvar av personer som ansöker om internationellt skydd

93. Jag erinrar om att det i artikel 28 i förordning nr 604/2013, artikel 26.1 i direktiv 2013/32 och artikel 8.1 i direktiv 2013/33 föreskrivs att medlemsstaterna inte får hålla en person i förvar av enbart det skälet att han eller hon är en sökande av internationellt skydd. Förvar av en person som ansöker om internationellt skydd, i den mening som avses i artikel 2 h i direktiv 2013/33, är dessutom ett självständigt unionsrättsligt begrepp som avser varje tvångsåtgärd som berövar sökanden hans eller hennes rörelsefrihet och isolerar honom eller henne från resten av befolkningen, genom att kräva att vederbörande ständigt ska stanna inom ett begränsat och inhägnat område.(62)

94. Enligt artikel 28.2 i förordning nr 604/2013, artikel 26.2 i direktiv 2013/32 och artikel 8.3 i direktiv 2013/33 får medlemsstaterna dessutom ta en sökande i förvar på grundval av en individuell bedömning, om mindre ingripande alternativa åtgärder inte kan tillämpas verkningsfullt, mot bakgrund av skälen 15 och 20 i direktiv 2013/33.

95. I artikel 8.3 i direktiv 2013/33 anges på vilka grunder medlemsstaterna får hålla personer som ansöker om internationellt skydd i förvar. I skäl 17 i direktivet anges dessutom att de skäl för förvar som anges i det direktivet inte påverkar andra skäl för förvar, däribland skäl för förvar inom ramen för straffrättsliga förfaranden, som är tillämpliga enligt nationell rätt, och som saknar samband med tredjelandsmedborgarens eller den statslösa personens ansökan om internationellt skydd.(63) Enligt fast rättspraxis ges i denna bestämmelse en uttömmande uppräkning av olika skäl som kan göra det befogat att ta en person som ansöker om internationellt skydd i förvar och vart och ett av dessa skäl motsvarar ett specifikt behov och är självständigt i förhållande till de övriga.(64)

96. Jag anser att en sådan uttömmande uppräkning utgör ett fullständigt företräde (field preemption), som inte ger medlemsstaterna något utrymme för skönsmässig bedömning vid införlivandet av unionsrätten avseende grunderna för förvar av personer som ansöker om internationellt skydd. Dessa stater får inte lägga till sådana skäl, vare sig genom att anta nationell lagstiftning eller genom att ingå ett internationellt avtal.

97. I förevarande fall kan det konstateras att de skäl för förvar som har åberopats i de nationella målen exakt motsvarar de skäl som föreskrivs i artikel 8.3 d och e i direktiv 2013/33, vilka har införlivats genom artikel 6.3 respektive artikel 6.2 c i lagstiftningsdekret nr 142/2015.(65) För det första avviker inte genomförandet av dessa direktiv genom de aktuella nationella åtgärderna på denna punkt från de skäl för förvar som är uttömmande tillåtna enligt unionsrätten. För det andra definieras i avtalet mellan Italien och Albanien endast den geografiska och organisatoriska ram inom vilken detta förvar ska verkställas. Härav följer, vad gäller skälen för förvar, att avtalet mellan Italien och Albanien och de aktuella nationella åtgärderna inte kan inverka på unionens gemensamma regler eller ändra deras räckvidd, i den mening som avses i artikel 3.2 FEUF. För det fall unionslagstiftaren skulle ändra det tillämpliga regelverket på området innehåller avtalet mellan Italien och Albanien, som ingicks för en ursprunglig period på fem år, under alla omständigheter ett villkor om förnyelse genom tyst överenskommelse för fem år i taget, tillsammans med en möjlighet att, om en part meddelar detta minst sex månader före avtalets utgång,(66) göra det möjligt att anpassa internationella avtal som ingåtts av Republiken Italien till en sådan utveckling.

d) Harmonisering av garantier för personer som ansöker om internationellt skydd och som tagits i förvar

1) Rätten till frihet och säkerhet

98. När det gäller att placera en person som ansöker om internationellt skydd i förvar föreskrivs i artikel 9.1 i direktiv 2013/33 att en person som ansöker om internationellt skydd endast får hållas i förvar så kort tid som möjligt, och ska hållas i förvar bara så länge grunderna i artikel 8.3 är tillämpliga. De administrativa förfaranden avseende grunderna för förvar i artikel 8.3 ska utföras med tillbörlig skyndsamhet och noggrannhet. Förseningar i administrativa förfaranden som inte kan tillskrivas sökanden motiverar inte fortsatt förvar.(67)

99. Eftersom begreppet förvar omfattas av tillämpningsområdet för unionsrätten, är bestämmelserna i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) tillämpliga, enligt artikel 51.1 i denna stadga.(68) Förvar av sökande av internationellt skydd utgör ett allvarligt ingrepp i den grundläggande rätten till frihet och säkerhet, som garanteras i artikel 6 i stadgan, och är följaktligen begränsat till vad som är strängt nödvändigt.(69) I den mån stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), föreskrivs i artikel 52.3 i stadgan att dessa rättigheter ska ha samma innebörd och räckvidd som i Europakonventionen, samtidigt som det preciseras att unionsrätten kan tillförsäkra ett mer långtgående skydd. Tolkningen av artikel 6 i stadgan ska följaktligen ske mot bakgrund av artikel 5 i Europakonventionen såsom lägsta tillåtna skyddsnivå.(70)

100. Det följer av fast praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) att rätten till frihet och säkerhet huvudsakligen syftar till att skydda den enskilde mot godtyckligt eller omotiverat frihetsberövande.(71) Ett sådant rättsligt skydd är således tillämpligt inom ramen för invandringskontroll, enligt vilket även tredjelandsmedborgare som inte är föremål för straffrättsliga förfaranden ska hållas i förvar med stöd av en rättslig grund, i syfte att säkerställa den allmänna rättssäkerhetsprincipen.(72) Det framgår vidare av artikel 52.1 i stadgan att varje begränsning i utövandet av denna rättighet ska vara föreskriven i lag och vara förenlig med det väsentliga innehållet i stadgan, samt med proportionalitetsprincipen.

101. Även om domstolen redan har preciserat att förvar av en tredjelandsmedborgare som är föremål för förfaranden för återvändande, vilket utgör ett allvarligt ingrepp i dennes rätt till frihet, är underkastat stränga garantier, nämligen att det finns en rättslig grund, klarhet, förutsebarhet, tillgänglighet och skydd mot godtycke,(73) gör sig denna slutsats gällande i än högre grad när en person som ansöker om internationellt skydd tas i förvar, eftersom vederbörande, med utövande av sin grundläggande rätt till asyl enligt artikel 18 i stadgan, således berörs av sin rätt till frihet och säkerhet enligt artikel 6 i stadgan.

102. För att garantera en sådan nivå av rättssäkerhet ska, enligt artikel 9.2 i direktiv 2013/33, beslut om förvar av en person som ansöker om internationellt skydd fattas skriftligen av en rättskipande myndighet eller en förvaltningsmyndighet. I beslutet om förvar ska även de faktiska och rättsliga omständigheter som beslutet grundar sig på anges.(74)

103. Av detta följer att direktiv 2013/32 och direktiv 2013/33, tolkade mot bakgrund av artikel 6 i stadgan, innebär en fullständig harmonisering av de processuella minimigarantier som gäller för förvar av personer som ansöker om internationellt skydd, vilka medlemsstaterna inte får underskrida.

104. I förevarande fall förefaller vid första anblicken den rättsliga ram som utgörs av avtalet mellan Italien och Albanien och de nationella åtgärderna i fråga inte formellt avvika från de krav som uppställts och angetts ovan. Grunderna för förvar,(75) kravet på kortast möjliga varaktighet och skyndsamhet vid genomförandet av administrativa förfaranden i samband med förvar enligt artikel 9.1 i direktiv 2013/33, beslutets form och rättsmedlen ska organiseras i enlighet med de processuella minimigarantier som harmoniseras genom dessa instrument.

2) Rätten till ett effektivt domstolsskydd

105. När det gäller domstolskontrollen av förvaret krävs det, för det första, enligt artikel 9.3 första stycket i direktiv 2013/33 att medlemsstaterna ska föreskriva att beslut om förvar av en person som ansöker om internationellt skydd och som fattats av en förvaltningsmyndighet ska bli föremål för en snabb domstolsprövning av förvarets laglighet, vilken ska utföras ex officio och/eller på begäran av den person som tagits i förvar.(76) En rättslig myndighet som ska pröva huruvida villkoren i unionsrätten för att ett beslut om förvar av en tredjelandsmedborgare ska vara lagligt har iakttagits, i samband med denna prövning, mot bakgrund av de omständigheter i målet som denna rättsliga myndighet har kännedom om, såsom de kompletterats och förtydligats under det kontradiktoriska förfarandet inför den, ex officio ska pröva huruvida ett laglighetsvillkor som inte åberopats av den berörda personen har uppfyllts.(77) Domstolen har redan preciserat att denna bestämmelse utgör hinder för att en medlemsstat inte föreskriver någon domstolsprövning av lagligheten av ett förvaltningsbeslut om att en person som ansöker om internationellt skydd ska tas i förvar.(78) Det framgår dessutom av EU-domstolens praxis att de egenskaper som det rättsmedel som föreskrivs i artikel 46 i direktiv 2013/32, avseende ansökan om internationellt skydd, måste ha, ska fastställas i enlighet med artikel 47 i stadgan, i vilken principen om ett effektivt domstolsskydd bekräftas.(79)

106. I förevarande fall föreskrivs i artikel 6.5 i lagstiftningsdekret nr 142/2015 att beslutet om förvar ska översändas till appellationsdomstolen inom 48 timmar, och i artikel 4.1 i lag nr 14/2024 organiseras förhandlingar genom audiovisuell anslutning.(80) Även om dessa bestämmelser inte upphäver domstolsprövningen, innebär den att denna omorganiseras så att den sker på distans. Vid första anblicken förefaller Italien inte formellt avvika från kravet på domstolsprövning, vilket innebär att det inte föreligger något intrång i den befogenhet som utövas av unionen i den mening som avses i artikel 3.2 FEUF.

107. För det andra omfattar, enligt artikel 9.6 i direktiv 2013/33, det kostnadsfria rättsliga biståndet och biträdet som medlemsstaterna ska garantera tillgång till åtminstone förberedelse av de handlingar som krävs samt deltagande i förfarandet inför de rättsliga myndigheterna på den sökandes vägnar. Biträde av en advokat visar sig således nödvändigt för att garantera förfarandets effektivitet.(81) I artikel 9.2 och 9.4 i detta direktiv anges vidare att beslutet om förvar, som ska meddelas på ett språk som sökandena som placerats i förvar förstår eller rimligtvis kan förväntas förstå även ska innehålla uppgifter om förfaranden för överklagande av beslutet om förvar samt om möjligheten att begära kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde.(82)

108. Det står dessutom medlemsstaterna fritt att, i enlighet med principen om processuell autonomi, fastställa villkoren för beviljande av kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde, med tillämpning av bestämmelserna i artikel 9.7, 9.8 och 9.9 i direktiv 2013/33. Dessa villkor regleras av medlemsstaternas nationella rätt i enlighet med punkt 10 i denna artikel. Medlemsstaterna får exempelvis begränsa kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde till personer som ansöker om internationellt skydd och som inte har tillräckliga tillgångar (punkt 7 a). Medlemsstaterna får begära att helt eller delvis få ersättning för beviljade kostnader om och när sökandens ekonomiska situation avsevärt har förbättrats eller om beslutet att bevilja sådana kostnader fattades på grundval av falska uppgifter från sökanden (punkt 9). Medlemsstaterna får också införa belopps- eller tidsgränser för tillhandahållandet av kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde, förutsatt att dessa gränser inte innebär att tillgången till kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde godtyckligt (punkt 8 a).

109. I förevarande fall föreskrivs i artikel 4.5 i lag nr 14/2024 att advokaten ska delta i förhandlingen genom audiovisuell anslutning som allmän principmetod och att resekostnaderna för den advokat som utsetts ex officio ska ersättas med maximalt 500 euro i undantagsfall där det inte är möjligt att ansluta sig och då det är oförenligt med iakttagandet av tidsfristerna för förfarandet att skjuta upp förhandlingen.(83) Eftersom direktiv 2013/33 ger medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller formerna för rättshjälp, utgör kommunikation via audiovisuell anslutning inte i sig ett intrång i unionens behörighet i den mening som avses i artikel 3.2 FEUF.

110. Utlokalisering av förvarsanläggningar utanför det nationella territoriet kan emellertid medföra en risk för att de garantier som harmoniserats genom direktiven 2013/32 och 2013/33 genomförs på ett ofullständigt eller ändrat sätt. För att dessa garantier ska vara effektiva är det nämligen inte tillräckligt att det finns en formell rättslig grund, utan det krävs att de konkreta villkoren för deras utövande uttryckligen regleras i den tillämpliga lagstiftningen. Detta gäller i än högre grad när villkoren för deras utövande skiljer sig strukturellt från dem som gäller inom det nationella territoriet.

111. Det finns flera omständigheter som illustrerar en sådan risk. För det första föreskriver artikel 4.3 i lag nr 14/2024 visserligen att rätten till samråd med advokaten ska utövas via en audiovisuell anslutning som garanterar sekretess, men denna garanti utsträcks inte uttryckligen till utbyten som sker i nära samband med förhandlingen, såsom kommunikation som sker under avbrott i förhandlingen eller omedelbart före och efter denna. Dessa utbyten sker nödvändigtvis inom ramen för samma audiovisuella sammanhang, utan att regler för sekretess härvidlag föreskrivs uttryckligen. I artikel 4.5 i samma lag föreskrivs emellertid att advokaten ska delta i förhandlingen från det förhandlingsrum där domaren befinner sig, och vara ansluten på distans till den plats där migranten befinner sig i Albanien, vilket innebär att advokaten och dennes klient befinner sig i geografiskt åtskilda utrymmen under hela förfarandet. På grund av de praktiska svårigheterna att fysiskt bege sig till de berörda zonerna är det strukturellt svårt eller till och med omöjligt för sökanden och dennes advokat att kommunicera med varandra personligen, vilket leder till att audiovisuella kommunikationer blir det enda sättet för dem att kommunicera. Sekretessen för dessa utbyten måste därför uttryckligen och i sin helhet garanteras genom tillämplig nationell lagstiftning. I förevarande mål innehåller avtalet mellan Italien och Albanien och de aktuella nationella åtgärderna ingen bestämmelse där denna sekretess organiseras uttryckligen för audiovisuella kommunikationer som sker under avbrott i förhandlingen eller omedelbart före och efter denna, vilket kan påverka det effektiva utövandet av rätten till försvar.(84)

112. För det andra vill jag påpeka att artikel 4.5 i lag nr 14/2024 reglerar advokatens deltagande i förhandlingen via audiovisuell anslutning som en principiell metod, eftersom advokatens fysiska förflyttning till de berörda zonerna endast föreskrivs i undantagsfall, i de fall där anslutningen är omöjlig och det är oförenligt med iakttagandet av tidsfristerna för förfarandet att skjuta upp förhandlingen. Att organisera det på detta sätt, så att advokatens fysiska närvaro hos sin klient blir ett undantag snarare än huvudregeln, kan strida mot de krav som följer av artikel 9.3 och 9.4 och 9.6 i direktiv 2013/33, jämförd artikel 22.1 i direktiv 2013/32, som garanterar sökande rätten att vända sig till ett rättsligt biträde under hela förfarandet, tolkad mot bakgrund av artikel 47 i stadgan. Detta garanterar nämligen inte sökanden en ändamålsenligt och konfidentiell tillgång till sin advokat.

113. För fullständighetens skull noterar jag dessutom att lag nr 14/2024 inte innehåller någon bestämmelse som uttryckligen föreskriver tillgång till tolk i de berörda zonerna, förutom den indirekta hänvisningen i artikel 4.5, om ersättning för tolkens resekostnader som gäller endast för det fall advokaten fysiskt förflyttar sig till dessa områden. Tillgång till tolk är dock helt nödvändigt för att sökanden av internationellt skydd ska förstå förfarandet och de beslut som rör vederbörande, för att han eller hon ska kunna kommunicera effektivt med sitt biträde och på ett ändamålsenligt sätt yttra sig för den behöriga domstolen. En sådan lucka kan, om den bekräftas vid den kontroll som den nationella domstolen gör, göra att förfarandet förlorar all faktisk ändamålsenlighet, vilket strider mot artikel 12.1 b i direktiv 2013/32, enligt vilken medlemsstaterna ska föreskriva att en tolk deltar vid ingivande och prövning av ansökan om internationellt skydd och artikel 15.3 c i detta direktiv, som föreskriver att tolk ska anlitas vid den personliga intervjun, jämförda med artikel 9.4 i direktiv 2013/33, tolkade mot bakgrund av artikel 47 i stadgan.(85)

114. För det tredje förtjänar det tak på 500 euro som föreskrivs i artikel 4.5 i lag nr 14/2024 för resekostnader i undantagsfall för advokater till de berörda zonerna uppmärksamhet. Om detta belopp visar sig vara otillräckligt för att täcka de faktiska resekostnaderna, vilket den hänskjutande domstolen ska kontrollera, skulle det kunna utgöra en godtycklig begränsning av tillgången till rättshjälp i den mening som avses i artikel 9.6 i direktiv 2013/33. Om så är fallet begränsar denna åtgärd inte det rättsliga biståndet på ett abstrakt sätt, utan gör det på grund av den omlokalisering som organiseras genom avtalet mellan Italien och Albanien. Det är just på grund av att det fysiska tillträdet till de berörda zonerna med nödvändighet innebär en förflyttning till Albaniens territorium, med de begränsningar och kostnader som är förenade med varje internationell resa till ett tredjeland, som detta tak, som skulle kunna godtas för resor inom medlemsstatens territorium, kan bli godtyckligt. Det kan nämligen beröva den berörda personen ett effektivt domstolsskydd i den mening som avses i artikel 47 i stadgan.

115. För det fjärde uppkommer en annan fråga vad gäller räckvidden av begränsningen av tillgången till advokat till de berörda zonerna när det gäller ”de begränsningar som fastställs i den tillämpliga italienska, europeiska och albanska lagstiftningen” i den mening som avses i artikel 9.2 i detta avtal. Det ska påpekas att denna bestämmelse gör albansk rätt likvärdig med italiensk rätt och unionsrätt, utan att föreskriva någon lagvalsregel för dessa rättsordningar. Om den albanska rätten skulle medföra begränsningar av advokaters tillgång till anläggningar, skulle utövandet av den rätt till rättsligt bistånd som garanteras i artikel 9.3 och 9.4 och 9.6 i direktiv 2013/33, tolkad mot bakgrund av artikel 47 i stadgan, vara underkastad villkor som ingår i en rättsordning i ett tredjeland, som inte omfattas av unionsrätten och som inte kontrolleras av den berörda medlemsstaten.(86) En sådan underordnad ställning skulle utgöra en ändring av den konkreta räckvidden av de gemensamma reglerna i den mening som avses i artikel 3.2 FEUF, eftersom den skulle beröva medlemsstaten den faktiska kontrollen över utövandet av en rättighet som den är skyldig att säkerställa enligt unionsrätten.

116. Det är således kombinationen av avtalet mellan Italien och Albanien och lag nr 14/2024 som kan ändra den konkreta räckvidden av den gemensamma regeln i den mening som avses i artikel 3.2 FEUF.

3) Umgängesrätt för familjemedlemmar

117. Det ska inledningsvis preciseras att de berörda personerna i förevarande mål frigavs efter utgången av den frist på 48 timmar som föreskrivs i Italiens konstitution för godkännande av beslutet om förvar, vilket innebär att frågan om familjemedlemmarnas möjlighet att få tillträde till den kvarhållna sökanden inte konkret uppkom i de nationella målen. Nedanstående resonemang är således endast tillämpliga om domstolen anser att det är nödvändigt att pröva denna fråga, vilket skulle kunna vara fallet eftersom de första tolkningsfrågorna avser bedömningen av Italiens behörighet att ingå avtalet mellan Italien och Albanien och anta de aktuella åtgärderna på ett abstrakt sätt, det vill säga oberoende av de konkreta omständigheterna i förevarande mål. De har lagts fram för fullständighetens skull för att ge domstolen de upplysningar som den behöver för det fall den anser sig behöva uttala sig i denna fråga.

118. I artikel 10.4 i direktiv 2013/33 föreskrivs härvidlag att medlemsstaterna ska se till att familjemedlemmar, juridiska rådgivare och personer som företräder berörda icke-statliga organisationer som erkänts av medlemsstaten i fråga ges möjlighet att kommunicera med och besöka sökandena under förhållanden som respekterar privatlivet. Tillträdet får endast begränsas om detta objektivt och på grundval av nationell rätt är nödvändigt av skäl som har att göra med säkerhet, allmän ordning eller den administrativa driften av det berörda gränsövergångsstället under förutsättning att tillträdet därigenom inte begränsas mycket kraftigt eller omöjliggörs helt.(87)

119. När det gäller tillträde för familjemedlemmar ska denna bestämmelse i synnerhet tolkas så, att de grundläggande rättigheterna iakttas, däribland rätten till respekt för privatlivet och familjelivet enligt artikel 7 i stadgan.(88) Den sistnämnda bestämmelsen garanterar bland annat var och en rätten till respekt för sitt familjeliv, varvid det preciseras att förekomsten av ett familjeliv är en faktisk omständighet som är beroende av att det i praktiken finns nära personliga band.(89)

120. I förevarande fall konstaterar jag att varken avtalet mellan Italien och Albanien eller lag nr 14/2024 innehåller klara och precisa bestämmelser som reglerar räckvidden och formerna för utövandet av rätten till umgänge och rätten till kommunikation för familjemedlemmar i de berörda zonerna, trots att detta avtal på ett detaljerat sätt reglerar formerna för de italienska myndigheternas tillträde till dessa områden. En sådan lucka i lagstiftningen kan konkret påverka effektiviteten av den rätt till tillgång till handlingar som garanteras i artikel 10.4 i direktiv 2013/33, tolkad mot bakgrund av artikel 7 i stadgan, och detta i tre avseenden. För det första medför lokaliseringen av de berörda zonerna en geografisk och administrativ begränsning som avsevärt kan försvåra, eller till och med i praktiken äventyra, familjemedlemmarnas fysiska tillträde. För det andra finns det inga alternativa former, särskilt på distans, som tillhandahålls för deras räkning, till skillnad från vad som uttryckligen föreskrivs för advokater. Slutligen är tillträdet till dessa berörda zoner beroende av föregående inresa till Albaniens territorium, som omfattas av albansk rätt och ligger utanför den berörda medlemsstatens kontroll. Under dessa omständigheter kan avsaknaden av en lämplig reglering av formerna för familjemedlemmars tillträde medföra att den rätt som garanteras i artikel 10.4 i direktiv 2013/33 förlorar sin ändamålsenliga verkan.

121. Av detta följer att den omständigheten att avtalet mellan Italien och Albanien och de nationella åtgärderna i fråga tillsammans inte innehåller några bestämmelser om de konkreta villkoren för de berörda zonernas funktion utgör hinder för att uppnå de mål som eftersträvas med den ovannämnda gemensamma regeln (obstacle preemption). En sådan lucka i lagstiftningen, i kombination med de strukturella begränsningar som är specifika för de berörda zonerna, kan nämligen ändra den faktiska räckvidden av denna gemensamma regel, i den mening som avses i artikel 3.2 FEU.

e) Kravet att en person som hålls i förvar ska försättas i frihet omedelbart efter en domstolsprövning, inbegripet om fristen för godkännande har löpt ut

122. Vad inledningsvis gäller kravet att en person som hålls i förvar i de berörda zonerna ska friges när det vid domstolsprövningen konstaterats att förvaret är olagligt, inbegripet när beslutet om godkännande inte meddelas inom den lagstadgade tidsfristen (nedan kallat utgången av fristen för godkännande), framgår det bland annat av besluten om hänskjutande att sökandena av internationellt skydd inte omedelbart kan friges, utan måste vänta på att de italienska myndigheterna låter dem lämna anläggningarna och överför dem till det nationella territoriet.

123. Vid förhandlingen förklarade den italienska regeringen att perioden mellan utgången av fristen för godkännande och ankomsten till Bari (Italien) inte utgör förvar, och detta av tre skäl. För det första är tiden mellan utgången av fristen för godkännande (och således frigivandet) och ankomsten till Italien kort.(90) För det andra används inga tvångsåtgärder, eftersom den berörda personen reser fritt på färjan och endast ”ledsagas” av polis för att underlätta formaliteter vid gränsen. För det tredje inleds förfarandena utan avbrott från och med utgången av fristen för godkännande, eftersom det rör sig om rent tekniska tidsfrister.

124. Även om varaktigheten inte är det avgörande kriteriet för att beteckna en situation som förvar, är det faktiska berövandet av rörelsefriheten som är det avgörande kriteriet. Begreppet förvar i artikel 2 h i direktiv 2013/33 ska utifrån detta perspektiv tolkas mot bakgrund av artikel 6 i stadgan, som motsvarar artikel 5 i Europakonventionen. Det följer av Europadomstolens rättspraxis att skillnaden mellan frihetsberövande i den mening som avses i artikel 5 i Europakonventionen och en enkel begränsning av rörelsefriheten endast är graden eller intensiteten av åtgärderna och inte deras art eller kärna. Det ska bedömas mot bakgrund av de konkreta omständigheterna som den berörda personen befinner sig i, bland annat typen av åtgärd, dess effekter och hur det genomförs, oberoende av avsaknaden av formellt fysiskt tvång.(91)

125. Det framgår av handlingarna i målet att den berörda personen, under hela perioden mellan utgången av perioden för godkännande och ankomsten till Bari (Italien), inte fritt kan välja vart han eller hon ska röra sig. Personen kan inte stanna kvar i Albanien, eftersom det enligt artikel 6.5 i avtalet mellan Italien och Albanien är förbjudet för personen att med egna medel lämna de områden som omfattas av Italiens statliga befogenheter. Vederbörande kan inte heller resa tillbaka till det nationella territoriet med egna medel. Jag observerar dock att varken lag nr 14/2024 eller lagstiftningsdekret nr 142/2015 reglerar överföring från de berörda zonerna till Italiens territorium. Eftersom det inte anges något om detta i bestämmelserna ska enligt min mening situationen bedömas som ett de facto-förvar. Under denna överföring är den berörda personen nämligen begränsad till en obligatorisk resa (först den ”neutrala” zonen där anläggningen är och sedan färjan) utan faktisk rörelsefrihet. Syftet med poliseskorten är att tvinga den berörda personen att följa en bestämd rutt. Den berörda personen får inte självständigt bege sig till en annan destination än den som myndigheterna har föreskrivit. Härav följer att personens situation under denna period skulle kunna motsvara ett system för förvar i den mening som avses i artikel 2 h i direktiv 2013/33, jämförd med artikel 6 i stadgan.(92)

126. Efter det att den berörda personen försatts på fri fot kan emellertid inget av de skäl som anges i artikel 8.3 i direktiv 2013/33 tillämpas på honom eller henne. Eftersom de berörda besluten om förvar har förlorat sin rättsverkan, saknar det således all grund i unionsrätten att låta denna person fortsätta vara under de italienska myndigheternas kontroll i avvaktan på att han eller hon överförs från det berörda området till Italien. Eftersom inget av de skäl som föreskrivs i denna bestämmelse kan motivera en sådan situation efter det att fristen för godkännande har löpt ut, ska det följaktligen anses strida mot artikel 9.1 i direktiv 2013/33 att hålla den berörda personen under de italienska myndigheternas kontroll, i avvaktan på att han eller hon överförs till det nationella territoriet, om han eller hon ska anses hållas i förvar i den mening som avses i artikel 2 h i direktiv.

127. Härav följer att den lucka i lagstiftningen som påverkar formerna för återvändande till det nationella territoriet, i kombination med att det är omöjligt för den berörda personen att med egna medel lämna de berörda zonerna efter det att tidsfristen för godkännande av förvar har löpt ut, kan utgöra hinder för att uppnå de mål som eftersträvas med den ovannämnda gemensamma regeln (obstacle preemption). En sådan brist, i kombination med de strukturella förhållandena i de berörda zonerna, kan nämligen ändra räckvidden av denna regel genom att frånta den dess ändamålsenliga verkan, eftersom det krav på omedelbar frigivning som uppställs i bestämmelsen i praktiken saknar verkan.

128. Följaktligen kan avtalet mellan Italien och Albanien och de aktuella nationella åtgärderna visa på en oförenlighet med reglerna om befogenhetsfördelning i artikel 3.2 FEUF.

5. Förslag till avgörande beträffande den första frågan i respektive begäran om förhandsavgörande

129. Jag föreslår därför att domstolen besvarar den första tolkningsfrågan i respektive begäran om förhandsavgörande på följande sätt:

1) Artikel 8.3 i direktiv 2013/33 ska tolkas så, att den däri angivna uppräkningen av grunderna för förvar är uttömmande, vilket gör att medlemsstaterna inte får införa ytterligare skäl, vare sig genom nationell lagstiftning eller genom en internationell överenskommelse.

2) Direktiv 2013/32 och direktiv 2013/33 ska tolkas så, att deras bestämmelser inte fastställer den geografiska lokaliseringen av förvarsanläggningar för personer som ansöker om internationellt skydd, vilket innebär att valet att placera sådana förvarsanläggningar utanför unionens territorium, på ett territorium i ett tredjeland som står under den berörda medlemsstatens jurisdiktion, inte i sig omfattas av unionens exklusiva befogenhet i den mening som avses i artikel 3.2 FEUF, utan omfattas av det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna förfogar över. Vid utövandet av detta utrymme för skönsmässig bedömning är en medlemsstat emellertid skyldig att säkerställa att de villkor och garantier som föreskrivs i dessa direktiv iakttas fullt ut i de zoner där sådana anläggningar är belägna. Den omständigheten att dessa anläggningar är belägna utanför unionens territorium kan inte medföra att denna medlemsstat undantas från sina skyldigheter enligt unionsrätten, eftersom dessa zoner omfattas av unionens jurisdiktion.

3) Artikel 3.2 FEUF utgör hinder för att en medlemsstat ingår ett internationellt avtal och antar nationella bestämmelser för ratificering och genomförande som, genom att de kombineras, förändrar den konkreta räckvidden av de processuella minimigarantier som harmoniseras genom artikel 9.3 och 9.4 och 9.6 i direktiv 2013/33, jämförd med artikel 22.1 i direktiv 2013/32, tolkade mot bakgrund av artikel 47 i stadgan, i den del

– den omständigheten att advokaten och sökanden befinner sig på olika platser geografiskt, eftersom advokaten är närvarande i förhandlingssalen i den aktuella medlemsstaten och sökanden hålls i förvar i zoner som ligger utanför det nationella territoriet men som omfattas av denna medlemsstats jurisdiktion, och den medlemsstaten upplåter förvarsanläggningar för personer som ansöker om internationellt skydd, såsom organiseras i nationell lagstiftning, kan äventyra sekretessen för kommunikationen mellan sökanden och dennes ombud, vilken utgör en garanti som ingår i rätten till ett effektivt domstolsskydd i den mening som avses i artikel 47 i stadgan, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

– advokatens deltagande i förhandlingen via audiovisuell anslutning som en principiell metod, eftersom advokatens fysiska förflyttning till de berörda zonerna endast föreskrivs i undantagsfall, nämligen i de fall där en anslutning är omöjlig och när ett uppskjutande av förhandlingen inte är förenligt med iakttagandet av fristerna för förfarandet, inte garanterar sökanden faktisk och konfidentiell tillgång till sitt biträde på samma villkor som hade erbjudits på det nationella territoriet, och

– det maximibelopp för ersättning som föreskrivs i den nationella lagstiftningen för när advokaten i undantagsfall reser till de berörda zonerna kan utgöra en godtycklig begränsning av tillgången till kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde i den mening som avses i artikel 9.6 b i direktivet, just på grund av de begränsningar och kostnader som är förenade med varje resa som kräver passage genom albanskt territorium, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

4) Artikel 3.2 FEUF utgör hinder för att en medlemsstat ingår ett internationellt avtal och antar nationella ratificerings- och genomförandeåtgärder som, genom att de kombineras, dels, genom att förbjuda personer som hålls i förvar att med egna medel lämna samma zoner, dels, genom att underlåta att reglera formerna för överföring för återvändande till det nationella territoriet, inverkar på de gemensamma regler som fastställs i artikel 9 i direktiv 2013/33, tolkad mot bakgrund av artikel 6 i stadgan, genom att göra kravet på omedelbar frigivning verkningslöst efter utgången av den lagstadgade frist inom vilken beslutet om godkännande av förvaret ska fattas.

130. Såsom framgår av deras lydelse har den andra frågan i respektive begäran om förhandsavgörande ställts för det fall svaret på den första frågan i respektive begäran skulle innebära att Italien inte har inkräktat på unionens exklusiva befogenhet i den mening som avses i artikel 3.2 FEUF. Med hänsyn till mitt förslag till svar på den första frågan saknas det i princip anledning att besvara den andra frågan. För det fall domstolen inte skulle komma fram till samma slutsats och för fullständighetens skull kommer jag emellertid att undersöka dessa frågor nedan.

C. Den andra tolkningsfrågan i respektive begäran

131. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan i respektive begäran om förhandsavgörande, vilka ska besvaras i andra hand, för det fall domstolen skulle finna att Republiken Italien inte har inkräktat på unionens exklusiva befogenhet i den mening som avses i artikel 3.2 FEUF genom att ingå avtalet mellan Italien och Albanien och genom att anta de aktuella nationella åtgärderna, för att få klarhet i huruvida de ovannämnda bestämmelserna i direktiv 2013/32 och direktiv 2013/33 om förvar, rätten till försvar, rätten till kommunikation och umgänge samt rätten till hälso- och sjukvård för personer som ansöker om internationellt skydd(93) ska tolkas så, att de utgör hinder för att tredjelandsmedborgare som överförs till anläggningar under Italiens jurisdiktion utanför unionens territorium, där de har lämnat in en ansökan om internationellt skydd, tillfälligt hålls i förvar där enligt detta avtal och de nationella åtgärderna i fråga

1. Förvarstagande

132. Vad för det första gäller artikel 26 i direktiv 2013/32 har den hänskjutande domstolen angett att sökandena har tagits i förvar inom ramen för ett återvändandeförfarande och att det finns rimliga skäl att anta att deras ansökan om internationellt skydd syftar till att försena verkställigheten av beslutet om återvändande, vilket är en situation som avses i artikel 8.3 d i direktiv 2013/33.(94) Det ska emellertid först prövas huruvida denna bedömning grundar sig på en individuell och motiverad bedömning av varje situation i enlighet med artikel 8.2 i direktiv 2013/33, vidare huruvida kvarhållandet i förvar efter det att ansökan om internationellt skydd har lämnats in inte de facto utgör ett förvar enbart på grund av ställningen som sökande, i strid med artikel 26 i direktiv 2013/32 och artikel 8.1 i direktiv 2013/33, och, slutligen, huruvida villkoren i artikel 8.3 i direktiv 2013/33 faktiskt är tillämpliga under hela förvaret.

133. I förevarande fall har det, vad gäller den första av dessa kontroller, konstaterats att det fanns rimliga skäl att anta att de berörda personerna hade lämnat in ansökningarna om internationellt skydd enbart i syfte att försena eller hindra verkställigheten av beslutet om återvändande. Det står härvidlag klart att artikel 3.4 in fine i lag nr 14/2024, som hänvisar till artikel 6.3 i lagstiftningsdekret nr 142/2015 för att utgöra grund för förvar av den berörda personen i anläggning B, bland annat motsvarar det skäl för förvar som föreskrivs i artikel 8.3 d i direktiv 2013/33.(95) Som jag redan har påpekat i samband med den första frågan, och med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, utgör avtalet mellan Italien och Albanien endast den geografiska och organisatoriska ram inom vilken förvaret sker och de aktuella åtgärderna avviker i detta avseende inte från de skäl som är uttömmande tillåtna enligt direktiv 2013/33.(96)

134. Vad för det andra gäller villkoren för förvar, ska medlemsstaterna, enligt artikel 10.1 i direktiv 2013/33, placera sökande av internationellt skydd i förvar i särskilda anläggningar och hålla dem avskilda från andra tredjelandsmedborgare som inte har lämnat in en ansökan om internationellt skydd. Denna bestämmelse, jämförd med artikel 18.9 i detta direktiv, gör det emellertid möjligt att delvis frångå dessa bestämmelser när boendemöjligheterna i förvarsanläggningarna är uttömda. I detta fall skiljs den sökande som placerats i förvar från de som hålls i förvar enligt annan lagstiftning. Enligt artikel 10.2 i samma direktiv ska sökande som hålls i förvar dessutom ha tillgång till utomhusutrymmen.

135. I artikel 10.5 i direktiv 2013/33 föreskrivs vidare att medlemsstaterna ska se till att sökande som hålls i förvar systematiskt tillhandahålls information som förklarar de regler som gäller för anläggningen och som beskriver deras rättigheter och skyldigheter på ett språk som de förstår eller rimligen kan förväntas förstå. Medlemsstaterna får avvika från denna skyldighet i vederbörligen motiverade fall under en rimlig period som ska vara så kort som möjligt om sökanden hålls i förvar vid en gränsövergång eller i ett transitområde.(97) Sådana undantag ska emellertid uteslutas inom ramen för de särskilda förfaranden som avses i artikel 43 i direktiv 2013/32.(98)

136. Av detta följer att artikel 10 i direktiv 2013/33 harmoniserar de materiella villkoren för förvar av personer som ansöker om internationellt skydd genom att fastställa en miniminivå som medlemsstaterna inte får underskrida vid utövandet av sitt utrymme för skönsmässig bedömning.

137. I förevarande fall ankommer det på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida dessa villkor har iakttagits när de berörda personerna hålls i förvar.

138. För det tredje anser den hänskjutande domstolen att de berörda personerna inte omedelbart friges på det sätt som krävs enligt artikel 9.1 i direktiv 2013/33.(99) Denna fråga har redan prövats inom ramen för den första tolkningsfrågan i respektive begäran om förhandsavgörande och jag hänvisar till dessa.(100) Jag noterar härvidlag att den hänskjutande domstolen inte har lämnat några uppgifter om hur lång tid överföringen av de berörda personerna till Italien och frigivningen av dem tar. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att kontrollera hur de italienska myndigheterna har genomfört den skyldighet som föreskrivs i artikel 9.1 i direktiv 2013/33 och att försäkra sig om att dessa åtgärder inte äventyrar effektiviteten i bestämmelserna i detta direktiv.

2. Rätten till ett effektivt domstolsskydd och rätten till kommunikation med och besök av advokater

139. Enligt den hänskjutande domstolen strider det förvar som föreskrivs i avtalet mellan Italien och Albanien mot rätten till ett effektivt domstolsskydd för personer som ansöker om internationellt skydd, eftersom den omständigheten att de befinner sig långt från Italien, där de advokater som har till uppgift att biträda dem utövar försvaret, konkret kan undergräva utövandet av deras rätt till försvar och följaktligen medföra att inte bara artikel 46 i direktiv 2013/32 utan även artikel 47 i stadgan förlorar sin verkan.

140. Även om de konkreta formerna för tillgång till juridiskt ombud omfattas av medlemsstaternas processuella autonomi, ska dessa likväl säkerställa att en sökande som hålls i förvar i de berörda zonerna har tillgång till en försvarare som är likvärdig med den som han eller hon skulle ha haft i en förvarsanläggning på det nationella territoriet.

141. Såsom framgår av besluten om hänskjutande är det dessutom möjligt att de praktiska arrangemang som föreskrivs i lag nr 14/2024, under de konkreta omständigheterna i förevarande mål, inte säkerställer en tillgång till rättsligt bistånd som är likvärdig med den som sökandena skulle ha åtnjutit på det nationella territoriet. Såsom jag redan påpekat,(101) organiseras i artikel 4.5 i denna lag förhandling via audiovisuell anslutning som principiell metod,(102) och advokatens fysiska förflyttning föreskrivs endast i andra hand, nämligen i de fall där en anslutning är omöjlig och när ett uppskjutande av förhandlingen inte är förenligt med iakttagandet av fristerna för förfarandet.(103) Det maximibelopp för ersättning som föreskrivs i samma bestämmelse kan dessutom visa sig vara otillräckligt för att täcka de faktiska kostnaderna för en resa som kräver passage genom albanska territoriet.

142. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att mot bakgrund av dessa omständigheter kontrollera huruvida sökandena, mot bakgrund av dessa omständigheter, har haft faktisk och inte bara teoretisk tillgång till en advokat, i enlighet med kraven i artikel 9.3 och 9.4 och 9.6 i direktiv 2013/33, tolkade mot bakgrund av artikel 47 i stadgan.

143. Slutligen ska frågan huruvida det finns en risk för att den albanska rätten medför begränsningar av advokaters tillgång till anläggningarna, vilken redan har prövats i den del som avser den första tolkningsfrågan i respektive begäran om förhandsavgörande,(104) prövas av den hänskjutande domstolen.

3. Rätten till kommunikation och umgängesrätt avseende familjemedlemmar

144. Enligt den hänskjutande domstolen påverkar förvar i de berörda zonerna även familjemedlemmarnas umgängesrätt och rätt till kommunikation enligt artikel 10.4 i direktiv 2013/33.

145. Jag noterar att varken avtalet mellan Italien och Albanien eller lag nr 14/2024 innehåller några bestämmelser som reglerar familjemedlemmars tillträde eller umgängesrätt i de berörda zonerna.(105) Den italienska regeringen har endast hävdat att denna rätt inte är föremål för någon begränsning. Enbart detta påstående är inte tillräckligt för att visa att den skyldighet som föreskrivs i artikel 10.4 i direktiv 2013/33, tolkad mot bakgrund av artikel 7 i stadgan,(106) har iakttagits, i avsaknad av lagbestämmelser som konkret reglerar utövandet av denna skyldighet på de villkor som gäller för de berörda zonerna. I förevarande mål är denna fråga dock av hypotetisk karaktär, eftersom de handlingar domstolen har tillgång till inte innehåller någon ansökan härvidlag från de berörda personerna.

4. Rätt till hälso- och sjukvård

146. När det gäller rätten till hälso- och sjukvård bör det noteras att det i artikel 4.6 i avtalet mellan Italien och Albanien föreskrivs att de italienska myndigheterna ska inrätta hälso- och sjukvårdsinrättningar i de berörda zonerna för att säkerställa nödvändig hälso- och sjukvård. I artikel 4.8 i samma avtal föreskrivs dessutom att om de italienska myndigheterna inte kan tillgodose hälsobehoven hos personer som hålls i förvar i de berörda zonerna, ska de albanska myndigheterna samarbeta med de italienska myndigheterna för att tillförsäkra dem nödvändig sjukvård som inte kan anstå.

147. Även om dessa bestämmelser visar på en vilja att säkerställa tillgång till vård i de berörda zonerna, strider de mot artikel 19 i direktiv 2013/33. Genom att göra den medicinska vården beroende av en tredjestats kapacitet gör avtalet mellan Italien och Albanien att effektiviteten av en rättighet som garanteras av unionsrätten blir beroende bestämmelser utanför unionsrätten, som medlemsstaten inte kan kontrollera. Enbart förekomsten av rättsliga bestämmelser är således inte tillräcklig för att denna artikel ska anses iakttas. Det ska även kontrolleras att tillgången till vård faktiskt är säkerställd under de konkreta förhållanden under vilka anläggningarna drivs.

148. I förevarande mål är denna fråga dock av hypotetisk karaktär, eftersom de handlingar domstolen har tillgång till inte innehåller någon ansökan härvidlag från de berörda personerna. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att, för det fall en sådan begäran framställs, kontrollera huruvida de konkreta formerna för tillgång till hälso- och sjukvård i de berörda zonerna gör det möjligt att säkerställa effektiviteten av den rättighet som garanteras i artikel 19 i direktiv 2013/33.

5. Förslag till avgörande beträffande den andra frågan i respektive begäran om förhandsavgörande

149. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen ska besvara den andra frågan i respektive begäran om förhandsavgörande på följande sätt:

1) Artikel 26 i direktiv 2013/32 och artikel 8.1 och 8.2 och 8.3 i direktiv 2013/33, jämförda med artikel 6 i stadgan, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att en person som ansöker om internationellt skydd hålls i förvar i anläggningar utanför unionen som omfattas av en medlemsstats jurisdiktion, när kvarhållandet grundar sig på det skäl som föreskrivs i artikel 8.3 d i direktiv 2013/33. Dessa bestämmelser utgör däremot hinder för att kvarhållandet i förvar inte grundar sig på en individuell och motiverad bedömning av varje sökandes situation eller, de facto, utgör ett förvar enbart på grund av ställningen som sökande. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida förvaret av de berörda personerna uppfyller dessa krav och huruvida villkoren för det tillämpliga skälet för förvar faktiskt är uppfyllda under hela förvaret.

2) Artikel 10 i direktiv 2013/33 ska tolkas så, att den harmoniserar de materiella villkoren för förvar av personer som ansöker om internationellt skydd genom att fastställa en miniminivå som medlemsstaterna inte får underskrida, även när förvaret äger rum i anläggningar utanför unionens territorium som omfattas av en medlemsstats jurisdiktion. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida dessa villkor har iakttagits när de berörda personerna hålls i förvar.

3) Artikel 9.1 i direktiv 2013/33 ska tolkas så, att den föreskriver att medlemsstatens behöriga myndigheter omedelbart måste frige sökanden när förvarsåtgärden inte längre har verkningar, på grund av avsaknad av godkännande av åtgärden inom föreskrivna frister, även när förvaret äger rum i anläggningar utanför unionens territorium som omfattas av en medlemsstats jurisdiktion. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida de konkreta formerna för överföring av de berörda personerna till det nationella territoriet är förenliga med detta krav på omedelbar frigivning.

4) Artikel 9.3 och 9.4 och 9.6 i direktiv 2013/33, jämförd med artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att även om de konkreta formerna för tillgång till juridiskt ombud omfattas av medlemsstaternas processuella autonomi, ska dessa likväl säkerställa att en sökande som hålls i förvar i de berörda zonerna har faktisk tillgång till en advokat som är likvärdig den som han eller hon skulle ha haft i en förvarsanläggning på det nationella territoriet. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida sökandena, mot bakgrund av dessa krav, faktiskt har beviljats sådan tillgång.

V. Förslag till avgörande

150. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar de frågor som ställts av Corte di appello di Roma (Appellationsdomstolen i Rom, Italien) på följande sätt:

1) Artikel 8.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd ska tolkas så, att den däri angivna uppräkningen av grunderna för förvar är uttömmande, vilket gör att medlemsstaterna inte får införa ytterligare skäl, vare sig genom nationell lagstiftning eller genom en internationell överenskommelse.

2) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd och direktiv 2013/33 ska tolkas så, att deras bestämmelser inte fastställer den geografiska lokaliseringen av förvarsanläggningar för personer som ansöker om internationellt skydd, vilket innebär att valet att placera sådana förvarsanläggningar utanför unionens territorium, på ett territorium i ett tredjeland som står under den berörda medlemsstatens jurisdiktion, inte i sig omfattas av unionens exklusiva befogenhet i den mening som avses i artikel 3.2 FEUF, utan omfattas av det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna förfogar över. Vid utövandet av detta utrymme för skönsmässig bedömning är en medlemsstat emellertid skyldig att säkerställa att de villkor och garantier som föreskrivs i dessa direktiv iakttas fullt ut i de zoner där sådana anläggningar är belägna. Den omständigheten att dessa anläggningar är belägna utanför unionens territorium kan inte medföra att denna medlemsstat undantas från sina skyldigheter enligt unionsrätten, eftersom dessa zoner omfattas av unionens jurisdiktion.

3) Artikel 3.2 FEUF utgör hinder för att en medlemsstat ingår ett internationellt avtal och antar nationella bestämmelser för ratificering och genomförande som, genom att de kombineras, förändrar den konkreta räckvidden av de processuella minimigarantier som harmoniseras genom artikel 9.3, 9.4 och 9.6 i direktiv 2013/33, jämförd med artikel 22.1 i direktiv 2013/32, tolkade mot bakgrund av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, i den del

– den omständigheten att advokaten och sökanden befinner sig på olika platser geografiskt, eftersom advokaten är närvarande i förhandlingssalen i den aktuella medlemsstaten och sökanden hålls i förvar i zoner som ligger utanför det nationella territoriet men som omfattas av denna medlemsstats jurisdiktion, och den medlemsstaten upplåter förvarsanläggningar för personer som ansöker om internationellt skydd, såsom organiseras i nationell lagstiftning, kan äventyra sekretessen för kommunikationen mellan sökanden och dennes ombud, vilken utgör en garanti som ingår i rätten till ett effektivt domstolsskydd i den mening som avses i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

– advokatens deltagande i förhandlingen via audiovisuell anslutning som en principiell metod, eftersom advokatens fysiska förflyttning till de berörda zonerna endast föreskrivs i undantagsfall, nämligen i de fall där en anslutning är omöjlig och ett uppskjutande av förhandlingen inte är förenligt med iakttagandet av fristerna för förfarandet, inte garanterar sökanden faktisk och konfidentiell tillgång till sitt biträde på samma villkor som hade erbjudits på det nationella territoriet, och

– det maximibelopp för ersättning som föreskrivs i den nationella lagstiftningen för när advokaten i undantagsfall reser till de berörda zonerna kan utgöra en godtycklig begränsning av tillgången till kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde i den mening som avses i artikel 9.6 b i direktivet, just på grund av de begränsningar och kostnader som är förenade med varje resa som kräver passage genom albanskt territorium, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

4) Artikel 3.2 FEUF utgör hinder för att en medlemsstat ingår ett internationellt avtal och antar nationella ratificerings- och genomförandeåtgärder som, genom att de kombineras, dels, genom att förbjuda personer som hålls i förvar att med egna medel lämna samma zoner, dels, genom att underlåta att reglera formerna för överföring för återvändande till det nationella territoriet, inverkar på de gemensamma regler som fastställs i artikel 9 i direktiv 2013/33, tolkad mot bakgrund av artikel 6 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, genom att göra kravet på omedelbar frigivning verkningslöst efter utgången av den lagstadgade frist inom vilken beslutet om godkännande av förvaret ska fattas.

1 Originalspråk: franska.

i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

2 Det ska påpekas att domstolen i målen C‑736/25 (Peordi I), C‑737/25 (Peordi II), C‑11/26 (Peordi III), C‑178/26 (Peordi IV), C‑226/26 (Peordi V) och C‑377/26 (Peordi VI) har att pröva två identiska tolkningsfrågor som ställts av samma hänskjutande domstol.

3 Legge n. 14 – Ratifica ed esecuzione del Protocollo tra il Governo della Repubblica italiana e il Consiglio dei ministri della Repubblica di Albania per il rafforzamento della collaborazione in materia migratoria, nonché norme di coordinamento con l’ordinamento interno, interno (lag nr 14 med bestämmelser om ratificering och genomförande av avtalet mellan Republiken Italiens regering och Republiken Albaniens ministerråd för att stärka samarbetet på migrationsområdet och regler om samordning med den interna rättsordningen) (GURI nr 44 av den 22 februari 2024) (nedan kallad lag nr 14/2024).

4 Det rör sig om de zoner som avses i bilaga I till avtalet mellan Italien och Albanien.

5 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98).

6 Se, bland annat, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1351 av den 14 maj 2024 om asyl- och migrationshantering, om ändring av förordningarna (EU) 2021/1147 och (EU) 2021/1060 och om upphävande av förordning (EU) nr 604/2013 (EUT L, 2024/1351) och andra instrument i pakten.

7 Även om vissa av bestämmelserna i pakten redan delvis har trätt i kraft, är dagen för ikraftträdande av ovannämnda förordningar antingen den 12 juni eller den 1 juli 2026.

8 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60).

9 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 96).

10 Europaparlamentets och rådets förordning av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31).

11 Decreto legislativo no 142 – Attuazione della direttiva 2013/33/EU recante norme relative all’accoglienza dei richiedenti protezione internazionale, nonché della direttiva 2013/32/EU, recante procedure comuni ai fini del riconoscimento e della revoca dello status di protezione internazionale (lagstiftningsdekret nr 142 om genomförande av direktiv 2013/33/EU om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd och av direktiv 2013/32/EU om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd) av den 18 augusti 2015 (GURI nr 214 av den 15 september 2015, s. 1), i den lydelse som var tillämplig på omständigheterna i de nationella målen (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 142/2015).

12 Den hänskjutande domstolen har påpekat att ”polischefen [ska] inkomma med begäran om fastställande av ett förvarsbeslut till den behöriga appellationsdomstolen inom 48 timmar från det att förvaret har inletts. Appellationsdomstolen ska meddela avgörande inom de efterföljande 48 timmarna.”

13 Dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny (C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkterna 45–48 och där angiven rättspraxis).

14 Dom av den 15 juni 1995, Zabala Erasun m.fl. (C‑422/93–C‑424/93, EU:C:1995:183, punkt 29), och dom av den 10 december 2018, Wightman m.fl. (C‑621/18, EU:C:2018:999, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

15 Se, analogt, dom av den 16 juni 2015, Gauweiler m.fl. (C‑62/14, EU:C:2015:400, punkterna 24–26).

16 I sitt förslag till avgörande i målet Sedrata (C‑414/25, EU:C:2026:334), prövade generaladvokaten Emiliou huruvida överföringen till de berörda zonerna av tredjelandsmedborgare som är föremål för återvändandeförfaranden var förenlig med direktiv 2008/115.

17 Enligt de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat avser de nationella målen ansökan om att SG och AJ ska hållas kvar i förvar. Den hänskjutande domstolen har påpekat att den har till uppgift att ”fastställa [kvarhållandet av dessa personer i förvar] i egenskap av asylsökande”.

18 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juni 2018, Gnandi (C‑181/16, EU:C:2018:465, punkterna 61–63 och där angiven rättspraxis) och dom av den 15 februari 2016, J.N. (C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 75).

19 Det ska preciseras att artikel 46 i direktiv 2013/32, som rör rätten till ett effektivt rättsmedel mot beslut avseende ansökningar om internationellt skydd, inte är relevant inom ramen för den första tolkningsfrågan i respektive begäran om förhandsavgörande, eftersom det är artikel 9 i direktiv 2013/33, som specifikt reglerar de processuella garantier som ges sökande av internationellt skydd som tagits i förvar, som utgör den mest relevanta bestämmelsen för att fastställa huruvida unionen eventuellt har exklusiv befogenhet. Rätten till hälso- och sjukvård för personer som ansöker om internationellt skydd, vilken garanteras i artiklarna 17 och 19 i direktiv 2013/33, kommer inte heller att prövas inom ramen för den första tolkningsfrågan i respektive begäran om förhandsavgörande, eftersom denna fråga inte har ett tillräckligt direkt samband med fastställandet av unionens exklusiva befogenhet i den mening som avses i artikel 3.2 FEUF. Den kommer däremot att bedömas inom ramen för den andra tolkningsfrågan i respektive begäran om förhandsavgörande, som ska besvaras i andra hand.

20 Chamon, M.,”Implied Exclusive Powers in the ECJ’s Post-Lisbon Jurisprudence: The Continued Development of the ERTA Doctrine”, Common Market Law Review, vol. 55, nr 4, 2018, s. 1101–1141, och Rosas, A., ”Exclusive, Shared and National Competence in the Context of EU External Relations: Do Such Distinctions Matter?” in Govaere, I., Lannon, E., van Elsuwege, P., och Adam, S. (dir.), The European Union in the World: Essays in Honour of Marc Maresceau, Brill, Leyde, 2024, s. 17–43.

21 Se, analogt, yttrande 1/13 (Tredjelands anslutning till Haagkonventionen) av den 14 oktober 2014 (EU:C:2014:2303, punkt 70).

22 Dom den 31 mars 1971 (22/70, EU:C:1971:32) (nedan kallad domen AETR).

23 Se dom av den 4 september 2014, kommissionen/rådet (C‑114/12, EU:C:2014:2151, punkt 66).

24 Enligt artikel 2.2 FEUF får unionen och medlemsstaterna på områden med delad befogenhet lagstifta och anta rättsligt bindande akter. Medlemsstaterna ska dock utöva sin befogenhet endast i den mån unionen inte har utövat sin befogenhet, varvid det ska preciseras att medlemsstaterna återtar den i den mån unionen beslutar att inte längre utöva sin befogenhet. I enlighet med protokoll (nr 25) om utövandet av delade befogenheter omfattar tillämpningsområdet för denna befogenhet, när unionen vidtar åtgärder på ett visst område, endast de delar som regleras av unionsakten i fråga och omfattar således inte hela området.

25 Se Rosas, A., citerad i fotnot 20 ovan, s. 22.

26 Det ska påpekas att förordning nr 604/2013 antogs med stöd av artikel 78.2 e FEUF. Direktiv 2013/32 antogs med stöd av artikel 78.2 d FEUF, medan den rättsliga grunden för direktiv 2013/33 är artikel 78.2 f FEUF. Dessa rättsliga grunder ingår i det gemensamma europeiska asylsystemet (Ceas), som ingår i den gemensamma politiken för asyl, subsidiärt skydd och tillfälligt skydd, som unionen är skyldig att utveckla enligt artikel 78.1 FEUF.

27 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2017 (C‑600/14, EU:C:2017:935, punkterna 45–49 och där angiven rättspraxis).

28 (Frihandelsavtalet med Singapore) av den 16 maj 2017 (EU:C:2017:376, punkterna 239–242).

29 Se punkt 21 i domen AETR som hänvisar till artikel 5 EG. Se även, exempelvis, yttrande 2/91 (ILO-konvention nr 170), av den 19 mars 1993 (EU:C:1993:106, punkt 10) och yttrande 1/03 (Nya Luganokonventionen), av den 7 februari 2006 (EU:C:2006:81, punkt 119).

30 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2016, rådet/Front Polisario (C‑104/16 P, EU:C:2016:973, punkterna 95 och 98), och dom av den 12 november 2019, Organisation juive européenne och Vignoble Psagot (C‑363/18, EU:C:2019:954, punkt 29).

31 Strauss, M. J., ”Territorial Leases”, Nollkaemper, A., och Plakokefalos, I., The Practice of Shared Responsibility in International Law, Cambridge University Press, Cambridge, 2017, s. 67–70.

32 Se Ronen, Y., ”Territory, Lease”, Max Planck Encyclopedia of Public International Law, Oxford University Press, Oxford, 2019, där det territoriella arrendet definieras som ett avtal genom vilket en stat får utöva en annan stats territoriella behörighet inom ett visst territorium, varvid full suveränitet kvarstår hos till den överlåtande staten, https://opil.ouplaw.com/display/10.1093/law:epil/9780199231690/law-9780199231690-e1120 (kontrollerad den 27 maj 2026). Det territoriella arrendet (territorial lease) är en särskild underkategori av geografisk koncession, som kännetecknas av tre faktorer, nämligen en bestämd eller fastställbar tidsperiod, en motprestation (som inte nödvändigtvis är monetär) och en exklusiv rätt att utöva statliga befogenheter inom det berörda territoriet under arrendetiden. Staternas praxis och terminologin i de territoriella arrendeavtalen tyder på att den slutliga suveräniteten ligger kvar hos den överlåtande staten, eftersom skillnaden mellan överlåtelse och arrende i praktiken kan minskas, särskilt under arrendetiden (se avsnittet Cession i denna encyklopedi).

33 Det ska i detta hänseende påpekas att EU-domstolen, i de mål som avgjordes genom domen av den 21 december 2016, rådet/Front Polisario (C‑104/16 P, EU:C:2016:973), och domen av den 27 februari 2018, Western Sahara Campaign UK (C‑266/16, EU:C:2018:118), slog fast att territoriets internationella ställning är relevant för att avgränsa unionsrättens territoriella tillämpningsområde, och särskilt att territorier över vilka ett tredjeland gör anspråk på suveränitet som inte erkänns internationellt inte automatiskt omfattas av tillämpningsområdet för de avtal som unionen har ingått med denna stat.

34 Domstolen har i detta avseende redan påpekat att även om omständigheterna i det nationella målet inte direkt omfattas av unionsrättens tillämpningsområde, kan unionsrättsliga bestämmelser göras tillämpliga genom en hänvisning i nationell rätt till innehållet i dessa bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 2018, C och A, C‑257/17, punkt 31).

35 Se punkterna 69 och 70 i förevarande förslag till avgörande.

36 Se, e contrario, dom av den 7 mars 2017, X och X (C‑638/16 PPU, EU:C:2017:173, punkterna 42–45).

37 Se artiklarna 3.1, 10.5, 11.6 och 18.1 a i direktiv 2013/33, enligt vilka tillämpningen av vissa undantag är begränsad till situationer där personer hålls i förvar vid gränsen eller i en transitzon. Se även bakgrunden till målet som gav upphov till domen av den 17 december 2020, kommissionen/Ungern (Mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd) (C‑808/18, EU:C:2020:1029).

38 Dom av den 7 mars 2017 (C‑638/16 PPU, EU:C:2017:173).

39 C‑91/20, EU:C:2021:898, punkt 40.

40 Enligt principen om unionsrättens företräde, såsom den slagits fast sedan domen av den 15 juli 1964, Costa (6/64, EU:C:1964:66), och som bekräftats upprepade gånger i fast rättspraxis, bland annat dom av den 21 december 2021, Euro Box Promotion m.fl. (C‑357/19, C‑379/19, C‑547/19, C‑811/19 och C‑840/19, EU:C:2021:1034, punkterna 250 och 251), kan medlemsstaternas rättsordningar inte påverka unionsbestämmelsernas verkan, och nationella bestämmelser, oavsett vilka, kan inte utgöra hinder för detta.

41 Ingåendet av ett bilateralt avtal med en medlemsstat får inte få till effekt att en medlemsstat befrias från sin skyldighet att säkerställa iakttagandet av de grundläggande rättigheterna (se, analogt, Europadomstolen, 23 februari 2012, Hirsi Jamaa mot Italien (CE:ECHR:2012:0223JUD002776509, § 129).

42 I förevarande mål grundar sig de berörda besluten om förvar, vad gäller de två klagandena, på den grund som föreskrivs i artikel 8.3 d i direktiv 2013/33, vilken införlivats genom artikel 6.3 i lagstiftningsdekret nr 142/2015, det vill säga att det finns välgrundade skäl att anta att ansökan om internationellt skydd har lämnats in enbart i syfte att försena eller hindra verkställigheten av ett beslut om återvändande som antagits med stöd av direktiv 2008/115. I målet SG grundades beslutet om förvar dessutom på den grund som anges i artikel 8.3 e i direktiv 2013/33, som införlivats genom artikel 6.2 c i lagstiftningsdekret nr 142/2015, nämligen att den berörda personen utgör en fara för allmän ordning och säkerhet med avseende på fällande domar i brottmål.

43 Se dom av den 17 december 2020, kommissionen/Ungern (Mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd) (C‑808/18, EU:C:2020:1029, punkt 159).

44 Enligt bilaga 1 till avtalet mellan Italien och Albanien, motsvarar anläggning B den zon som är avsedd för kontroll av de villkor som ska vara uppfyllda för erkännande av internationellt skydd och återvändande av migranter som inte har rätt till inresa och vistelse i Italien.

45 Europaparlamentets och rådets förordning av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU (EUT L, 2024/1348).

46 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 14 maj 2024 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (EUT L, 2024/1346).

47 Se, för ett liknande resonemang, Klamert, M., ”artikel 2 FEUF”, i Kellerbauer M., Klamert M., Tomkin J., The EU Treaties and the Charter of Fundamental Rights: A Commentary, Oxford University Press, Oxford, 2019, s. 356.

48 Schütze, R., European Union Law, Oxford University Press, Oxford, 2025 (4e uppl.), s. 229–234; Chamon, M., ”Implied Exclusive Powers in the ECJ’s Post-Lisbon Jurisprudence: The Continued Development of the ERTA Doctrine”, Common Market Law Review, vol. 55, nr 4., 2018, s. 1101–1141; Arena, A., ”The Twin Doctrines of Primacy and Pre-Emption”, i Schütze, R., och Tridimas, T. (dir.), Oxford Principles of European Union Law, The European Union Legal Order, Oxford University Press, Oxford, vol. I, 2018, Oxford Law Pro, https://doi.org/10.1093/oso/9780199533770.003.0012, kontrollerad den 27 maj 2026.

49 Schutz, R., European Union Law, Oxford University Press, Oxford, 2025 (4 pupil), s. 234.

50 Se dom av den 4 september 2014, kommissionen/rådet (C‑114/12, EU:C:2014:2151, punkt 66).

51 Se dom av den 4 september 2014, kommissionen/rådet (C‑114/12, EU:C:2014:2151, punkt 67).

52 Se, för ett liknande resonemang, domen AETR (punkt 30) och dom av den 4 september 2014, kommissionen/rådet (C‑114/12, EU:C:2014:2151, punkt 68).

53 Yttrande 1/03 (Nya Luganokonventionen) av den 7 februari 2006 (EU:C:2006:81, punkt 126).

54 Dom av den 20 november 2018, kommissionen/rådet (AMP Antarctique) (C‑626/15 och C‑659/16, EU:C:2018:925, punkt 113 och där angiven rättspraxis).

55 Dom av den 4 september 2014, kommissionen/rådet (C‑114/12, EU:C:2014:2151, punkterna 70 och 71).

56 Dom av den 20 november 2018, kommissionen/rådet (AMP Antarctique) (C‑626/15 och C‑659/16, EU:C:2018:925, punkt 114 och där angiven rättspraxis).

57 Se, för ett liknande resonemang, yttrande 1/13 (Tredjelands anslutning till Haagkonventionen) av den 14 oktober 2014 (EU:C:2014:2303, punkt 74), dom av den 26 November 2014, Green Network (C‑66/13, EU:C:2014:2399, punkt 33), och yttrande 3/15 (Marrakechfördraget om tillgång till publicerade verk) av den 14 februari 2017 (EU:C:2017:114, punkt 108).

58 Se punkterna 63–69 ovan.

59 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 april 2026, Danané m.fl. (C‑50/24–C‑56/24, EU:C:2026:301, punkterna 43 och 47). I punkt 62 i den domen preciserade domstolen dessutom att en dubbel kvalificering av en och samma plats endast är förenlig med direktiv 2013/33 under förutsättning att medlemsstaterna säkerställer att de garantier som föreskrivs i artiklarna 8 och 9 i direktivet iakttas fullt ut.

60 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 april 2026, Danané m.fl. (C‑50/24–C‑56/24, EU:C:2026:301, punkterna 42–54), och förslag till avgörande av generaladvokaten Emiliou i de förenade målen (C‑50/24–C‑56/24, EU:C:2025:493, punkt 40).

61 Se punkterna 63–69 i detta förslag till avgörande.

62 Se dom av den 17 december 2020, kommissionen/Ungern (Mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd) (C‑808/18, EU:C:2020:1029, punkt 159 och där angiven rättspraxis).

63 Se dom av den 17 december 2020, kommissionen/Ungern (Mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd) (C‑808/18, EU:C:2020:1029, punkt 168), och dom av den 14 maj 2020, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alledes di Regionális Igazgatóság, C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU, EU:C:2020:367, punkt 252 och där angiven rättspraxis).

64 Dom av den 14 maj 2020, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alföldi Regionális Igazgatóság (C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU, EU:C:2020:367, punkt 250 och där angiven rättspraxis).

65 Se fotnot 42 i detta förslag till avgörande.

66 Se artikel 13.2 i avtalet mellan Italien och Albanien.

67 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2020, Ministerio Fiscal (Myndighet som kan förväntas få ta emot ansökningar om internationellt skydd) (C‑36/20 PPU, EU:C:2020:495, punkt 112).

68 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson (C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 19) och dom av den 1 augusti 2025, BAJI Trans (C‑544/23, EU:C:2025:614, punkt 49).

69 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 februari 2016, N. (C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 56).

70 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2022, Politsei – ja Piirivalveamet (Placering i förvar – Risk för att brott begås) (C‑241/21, EU:C:2022:753, punkt 47).

71 Se Europadomstolens dom av den 22 december 2020, Selahattin Demirtaș mot Turkiet (CE:ECHR:2020:1222JUD001430517, § 311 och där angiven rättspraxis).

72 Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolens dom av den 15 december 2016, Khlaifia m.fl. mot Italien (CE:ECHR:2016:1215JUD001648312, §§ 64–72 och där angiven rättspraxis).

73 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2022, Politsei – ja Piirivalveamet (Placering i förvar – Risk för att brott begås) (C‑241/21, EU:C:2022:753, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

74 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 maj 2020, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alfödi Regionális Igazgatóság (C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU, EU:C:2020:367, punkt 257). När förvar av en person som ansöker om internationellt skydd inte begränsas av en tidsgräns, ska den beslutande myndigheten, i den mening som avses i artikel 2 f i direktiv 2013/32, agera med den omsorg som krävs (punkterna 262–264 i domen).

75 Se fotnot 42 i detta förslag till avgörande.

76 Se även skäl 15 i direktiv 2013/33.

77 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Prövning av förvar ex officio) (C‑704/20 och C‑39/21, EU:C:2022:858, punkt 94).

78 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 maj 2020, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alfödi Regionális Igazgatóság (C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU, EU:C:2020:367, punkt 261).

79 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli (C‑758/24 och C‑759/24, EU:C:2025:591, punkt 77).

80 Se även artikel 4.3 och 4.5 i lag nr 14/2024 där de praktiska detaljerna kring denna fjärranslutning mellan den plats där den berörda personen befinner sig och den där hans eller hennes advokat eller domaren befinner sig detaljeras.

81 Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolens dom av den 9 oktober 1979, Airey mot Irland (CE:ECHR:1979:1009JUD000628973, § 26) om rättshjälp i icke-straffrättsliga förfaranden, Europadomstolens dom av den 9 april 1984, Goddi mot Italien (CE:ECHR:1984:0409JUD000896680, § 31) om rättshjälp i brottmål.

82 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 februari 2016, N. (C‑601/15, EU:C:2016:84, punkt 62), och dom av den 14 september 2017, K. (C‑18/16, EU:C:2017:680, punkt 45).

83 I lydelsen i artikel 4.5 i lag nr 14/2024 preciseras att denna ersättning endast kan ges till advokater som ”utsetts ex officio”, vilket verkar utesluta advokater som klienten själv valt.

84 Europadomstolen har i detta avseende slagit fast att deltagande i förfarandet genom videokonferens inte i sig är oförenligt med begreppet rättvis och offentlig rättegång, men att det måste säkerställas att den enskilde kan följa förfarandet och höras utan tekniska hinder och kan kommunicera med sin advokat på ett ändamålsenligt och konfidentiellt sätt (Europadomstolen, 2 november 2010, Sakhnovski mot Ryssland, CE:ECHR:2010:1102JUD002127203, § 98).

85 Detta påpekande har formulerats för fullständighetens skull och kommer inte att återges i avgörandedelen, eftersom den hänskjutande domstolen inte har hänskjutit denna fråga till EU-domstolen, som inte ska pröva denna punkt.

86 Det ska påpekas att Albanien inte är en medlemsstat i Europeiska unionen och således varken är bunden av de krav som följer av direktiv 2013/33 eller de rättigheter som garanteras genom artikel 47 i stadgan. De begränsningar som skulle kunna införas i albansk rätt av tillgången till advokat i de berörda zonerna skulle således inte omfattas av samma krav på förenlighet med unionsrätten som dem som medlemsstaterna måste följa.

87 Vid förvar av personer som ansöker om internationellt skydd garanteras genom artikel 10.4 i direktiv 2013/33, jämförd med artikel 8.2 i direktiv 2013/32, vissa organisationer rätten att få tillträde till personer som ansöker om internationellt skydd och som befinner sig vid medlemsstaternas yttre gränser eller hålls i förvar på deras territorium (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2021, kommissionen/Ungern (Kriminalisering av hjälp till asylsökande), C‑821/19, EU:C:2021:930, punkt 87).

88 Se, analogt, dom av den 15 september 2011, Gueye och Salmerón Sánchez (C‑483/09 och C‑1/10, EU:C:2011:583, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

89 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 juni 2025, Kinsa (C‑460/23, EU:C:2025:392, punkt 47).

90 Den italienska regeringen förklarade vid förhandlingen att formaliteterna tar omkring 30 minuter, avresan från Albanien 22 timmar och ankomsten till Bari 8 timmar.

91 Europadomstolens dom av den 6 november 1980, Guzzardi mot Italien (CE:ECHR:1980:1106JUD000736776, §§ 92–95).

92 När det gäller artikel 5 i Europakonventionen, kan, enligt Europadomstolens praxis, de administrativa formaliteter som är förenade med frigivning inte rättfärdiga en försening på mer än några timmar (se Europadomstolen, 4 juni 2015, Ruslan Yakovenko mot Ukraina (CE:ECHR:2015:0604JUD000542511, §§ 68 och 69) (försening på 2 dagar), och dom av den 22 mars 1995, Quinn mot Frankrike (CE:ECHR:1995:0322JUD001858091, §§ 39–43) (försening på 11 timmar)). Se även dom av den 21 september 2021, Kerem Çiftçi mot Turkiet (CE:ECHR:2021:0921JUD003520509, §§ 32–34), när det gäller frihetsberövande på en och en halv timme, trots att det inte fanns någon rättslig grund för att frihetsberöva personen.

93 Frågans lydelse hänvisar bland annat till artiklarna 8–10, 17, 19 och 26 i direktiv 2013/33, samt till artiklarna 26 och 46 i direktiv 2013/32.

94 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 maj 2020, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alföldi Regionális Igazgatóság (C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU, EU:C:2020:367, punkterna 258 och 291), i vilken domstolen slog fast att förvar inte kan ske enbart på grund av att sökanden befinner sig på en viss plats på grund av omständigheter som skapats av de nationella myndigheterna själva.

95 Se fotnot 42 i detta förslag till avgörande.

96 Se punkt 97 i detta förslag till avgörande.

97 Vad gäller den självständiga tolkningen av dessa begrepp, se punkt 75 i förevarande förslag till avgörande.

98 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 maj 2020, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alfödi Regionális Igazgatóság (C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU, EU:C:2020:367, punkt 238).

99 Jag noterar att det i artikel 9.3 i direktiv 2013/33 föreskrivs att sökanden omedelbart ska friges när förvaret ”konstateras vara olagligt”. När åtgärden för begränsning av den individuella friheten inte längre har verkningar på grund av att den inte har godkänts inom den föreskrivna fristen, blir detta fall jämförbart med det som avses i denna bestämmelse.

100 Se punkterna 125 och 126 i förevarande förslag till avgörande.

101 Se punkterna 109 och 112 i förevarande förslag till avgörande.

102 Att advokaten och dennes klient under förhandlingen är geografiskt skilda från varandra, såsom den föreskrivs i artikel 4.5 i lag nr 14/2024, kan äventyra sekretessen för deras skriftväxling under förhandlingen.

103 Vid förhandlingen angav JA:s advokat att klientens mobiltelefon hade konfiskerats och att klienten endast hade 15 minuter per dag för att samtala med sitt biträde, medan personer i förvar i andra anläggningar i Republiken Italien har mycket mer omfattande tillgång till sin advokat.

104 Se punkt 115 i detta förslag till avgörande.

105 I artikel 9.2 i avtalet mellan Italien och Albanien föreskrivs endast tillgång när det gäller säkerställandet av rätten till försvar.

106 Se punkterna 119 och 120 i förevarande förslag till avgörande.

Citera som: Generaladvokatens förslag i mål C-706/25
