# Uttalanden om möjligheten att vid prövning av ett besöksförbud avvakta med förhandling så att prövningen av förbudet görs i mål om allmänt åtal rörande brott

JO 2007-12-18 dnr 1046-2007

BESLUT
                                                                      Datum              Dnr                    Sid
                                                                      2007-12-18         1046-2007             1 (4)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Uttalanden om möjligheten att vid prövning av ett besöksförbud avvakta
                        med förhandling så att prövningen av förbudet görs i mål om allmänt
                        åtal rörande brott

## Anmälan

AA framförde i en anmälan, som kom in till JO den 6 mars 2007, klagomål mot
                        bl.a. Ångermanlands tingsrätt och anförde bl.a. att han i november 2006 till
                        tingsrätten lämnat in ett överklagande av ett beslut om besöksförbud och att han
                        ännu vid tiden för anmälan inte fått någon reaktion från rätten.

## Utredning

Handlingar i tingsrättens ärende Ä 2822-06 infordrades och granskades. Av dessa
                        framgick bl.a. följande.

                        Den 17 november 2006 meddelade åklagare AA förbud att besöka viss person till
                        och med den 17 februari 2007. Bakgrunden var att han anmälts för att ha hotat en
                        tjänsteman vid kommunen. AA:s överklagande kom in till tingsrätten den 27
                        november 2006. Åklagaren förelades den 13 december att yttra sig, och i ett
                        yttrande den 28 december uppgav denne att ärendet kunde avgöras på
                        handlingarna. Dagen därpå inkom en framställan om förordnande av offentlig
                        försvarare för AA. Han var misstänkt för hot mot tjänsteman och överträdelse av
                        besöksförbud. Den 17 januari 2007 bereddes motparten tillfälle att yttra sig i
                        ärendet. Av dagboksbladet framgår att tingsrätten haft vissa kontakter med
                        kammaråklagaren BB i frågan om när åtal var att vänta i brottmålet. Något beslut i
                        frågan om besöksförbud hade ännu i början av april 2007 inte meddelats.

                        Ärendet remitterades till tingsrätten för upplysningar och yttrande över
                        handläggningen av ärendet.

                        Tingsrätten (lagmannen CC) kom in med ett remissvar, till vilket var bifogat ett
                        yttrande från rådmannen DD, ett dagboksblad i tingsrättens mål B 3089-06 och ett
                        yttrande från BB (de två sistnämnda här utelämnade).

                        DD uppgav bl.a. följande.




 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                  Dnr 1046-2007      Sid 2 (4)




Såsom ansvarig domare för ärendets handläggning, lämnar jag härmed följande
yttrande rörande saken.
Såsom angetts i remissen kom AA:s överklagande av beslutet om besöksförbud,
vilket meddelats av åklagare den 17 november 2006, in till tingsrätten den 27
november 2006. Efter föreläggande därom kom den beslutande åklagaren,
kammaråklagare BB, den 28 december 2006 in med sitt yttrande över överklagandet.
Vid telefonkontakt som tingsrätten den 8 januari 2006 tog med BB med anledning
av att AA begärt muntlig förhandling, framkom att hon den 28 december 2006 gjort
en framställan om att offentlig försvarare skulle förordnas för AA på grund av
misstanke om överträdelse av besöksförbudet i fråga och att tingsrätten sedan den 3
januari 2007 hade förordnat advokat EE för uppdraget. Till följd av
framställningen och förordnandet hade ett brottmål – B 3089-06 – lagts upp hos
tingsrätten, vilket kommit att lottas på en rotel som annan domare ansvarar för. Vid
samtalet med BB uppgav hon vidare att åtal avseende överträdelse av det meddelade
besöksförbudet var att vänta, att utredningsarbetet hos polisen hade ”förturskaraktär”
och att åtalet därför bedömdes kunna ges in till tingsrätten inom tre veckor.
 I 22 § lagen (1988:688) om besöksförbud föreskrivs att om någon har begärt rättens
prövning av ett beslut i fråga om besöksförbud och är den mot vilken förbudet gäller
misstänkt för brott som har betydelse för prövningen av frågan om förbudet, får
beslut i fråga om besöksförbud prövas i mål om allmänt åtal rörande brottet. På
grund av vad åklagaren uppgett gjorde jag då den bedömningen att AA:s
överklagande lämpligast togs upp till prövning i samband med prövningen av det
förväntade åtalet och huvudförhandlingen rörande det. Ett skäl för det
ställningstagandet var, förutom de processuella fördelarna med att kunna pröva
frågan om förbudet och brottsmisstanken i ett sammanhang, att det av AA:s
skriftliga argumentering framstod som angeläget att han fick juridiskt bistånd för att
föra sin talan i ärendet, vilket han bedömdes kunde få inom ramen för det tidigare
beslutade försvararuppdraget. Behovet av juridiskt biträde framstod än tydligare av
innehållet i en skrift som AA senare gav in till tingsrätten i vilken han namngav och
sade sig vilja åberopa ett 90-tal vittnen.
När något åtal inte kommit in inom den förutskickade tiden togs nya
telefonkontakter med åklagarkammaren i Sundsvall. Alla har inte dagboksantecknats
eftersom BB inte alltid gick att nå för ett besked. Den 14 februari 2007 meddelade
BB att det inträffat komplikationer i utredningsarbetet som gjort att utredningen inte
kunnat slutföras inom den tid som tidigare angetts. Hon upplyste vidare att någon
förlängning av besöksförbudet, vilket sträckte sig till den 17 februari 2007, inte var
aktuell. Vid ett nytt samtal med BB den 21 februari 2007 bekräftade hon att någon
begäran om förlängning inte kommit in men också att åtal om överträdelse av det
tidigare förbudet var att förvänta inom kort. Den 15 mars 2007 meddelade hon att
polisens utredningsarbete i det närmaste var klart.
De överväganden jag gjorde under februari 2007 då jag insåg att åtalet, trots vad
som sagts, skulle dröja var att det tidsmässigt inte var möjligt att hinna kalla till ett
sammanträde i det anhängiggjorda ärendet innan tiden för besöksförbudet löpte ut. Å
andra sidan bedömde jag att AA, oaktat detta, inte betagits sin rätt att få sin sak
prövad eftersom prövningen huruvida beslutet om besöksförbud uppfyllde de
angivna grundförutsättningarna i 1 §besöksförbudslagen, alltjämt kunde ske inom
ramen för det åtal som skulle komma; om det vid huvudförhandlingen skulle visa sig
att besöksförbud av ett eller annat skäl meddelats felaktigt, skulle ju åtalet om
överträdelse av detsamma naturligen komma att ogillas.
Eftersom något åtal inte inkommit vid tiden för det nu begärda remissvaret, har
tingsrätten på nytt kontaktat BB och denna gång begärt ett skriftligt yttrande i
brottmålet. Av det svar som kommit in framgår, såvitt jag förstår, att
förundersökningen snart är slutförd och att åtal är att förvänta inom kort. Läget är i
princip oförändrat.
Slutligen kan jag bara beklaga att AA upplever att tingsrätten försummat hans
begäran om en överprövning av det meddelade besöksförbudet. Med hänsyn till
                                                                        Dnr 1046-2007     Sid 3 (4)




      ärendets karaktär tycker jag mig ha försökt ”driva på” ärendet i förhoppningen att så
      snabbt som möjligt få avgjort de lagliga förutsättningarna för åklagarbeslutet den 17
      november 2006. Uppgiften om att det förestående åtalet och den förhållandevis korta
      tid som besöksförbudet gällde – tre månader – har emellertid lett till att tingsrätten
      inte kallat till något särskilt sammanträde inom ramen för det anhängiggjorda
      ärendet innan besöksförbudet upphörde att gälla. Måhända är det en klen tröst, men
      jag är alltjämt av den åsikten att AA, förutsatt att det som förutskickats kommer att
      väckas åtal mot honom, på grund av bestämmelsen i 22 § lagen om besöksförbud,
      kommer att få argumentera och föra bevisning för sin sak samt få prövat av
      domstolen huruvida det var rätt eller fel av åklagaren att meddela beslutet i fråga.
      CC anförde bl.a. följande.
      AA ringde undertecknad någon gång kring årsskiftet och var upprörd över att
      ärendet inte hade avgjorts. Han hade dessförinnan varit i kontakt med tingsrättens
      kansli i Örnsköldsvik. Efter telefonsamtalet med AA kontaktade jag DD som
      redogjorde för sin bedömning att ärendet borde handläggas tillsammans med det
      förestående åtalet, som snart skulle ges in till tingsrätten. Jag kontaktade därefter AA
      och redogjorde för DD:s bedömning.
      Något åtal har ännu inte väckts och besöksförbudet har upphört. Med hänsyn härtill
      kan den slutsatsen dras att tingsrätten borde ha kallat till sammanträde så fort som
      möjligt eller avgjort ärendet på handlingarna. Samtidigt är omständigheterna i
      ärendet speciella med hänsyn till att AA har svårigheter att själv föra sin talan på ett
      adekvat sätt. Vidare bedömdes det förväntade åtalet gällande överträdelse av
      besöksförbud kunna få betydelse för frågan om prövning av besöksförbudet. På
      grund härav anser tingsrätten att den bedömning som DD gjorde, dvs. att ärendet om
      besöksförbud och brottmålet skulle handläggas gemensamt, framstår som riktig.
      Enligt åklagarens yttrande håller förundersökningen på att avslutas. Om åtal
      inkommer kommer huvudförhandling att hållas så fort det är möjligt.


Tingsrätten inkom med vissa ytterligare handlingar, av vilka framgick att åklagaren
ansökt om stämning mot AA i mål B 3089-06 och att tingsrätten i juli 2007 kallat
till en huvudförhandling att hållas den 29 augusti 2007.

I ett beslut den 18 december 2007 anförde chefsJO Melin följande.

Bedömning
Av 6 a § lagen om besöksförbud (1988:688) framgår att handläggningen av
ärenden om besöksförbud skall ske skyndsamt. Bestämmelsen skall tillämpas på
såväl åklagares som tingsrättens handläggning av dessa ärenden (jfr prop.
1987/88:137 s. 44). Det kan i sammanhanget nämnas att det enligt
Åklagarmyndighetens föreskrifter skall meddelas beslut i fråga om besöksförbud
inom en vecka från det att ansökan om besöksförbud kommit in till eller av annan
anledning tagits upp vid en åklagarkammare, om inte särskilda skäl föreligger med
hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra omständigheter (ÅFS 2005:27).

Har någon begärt rättens prövning av ett beslut i fråga om besöksförbud och är den
mot vilken förbudet avses gälla misstänkt för brott som har betydelse för prövning
av frågan om förbudet, får beslutet, enligt 22 § lagen om besöksförbud, prövas i
mål om allmänt åtal rörande brottet. Därvid tillämpas bestämmelserna om
rättegång i brottmål. Bakgrunden till bestämmelsen är enligt förarbetena att det kan
förekomma att en fråga om besöksförbud kommer upp under en pågående
                                                                   Dnr 1046-2007    Sid 4 (4)




brottmålsprocess och att prövningen av besöksförbudet då av praktiska skäl bör
kunna ske i brottmålet (a. prop. s. 32). Mot bakgrund särskilt av det nämnda
skyndsamhetskravet bör dock frågan om besöksförbud avgöras utan att den slutliga
utgången i brottmålet avvaktas, om handläggningen av brottmålet drar ut på tiden
(jfr a. prop. s. 51).

Av utredningen framgår att AA:s begäran om domstolens prövning av
besöksförbudet, som gällde fram till och med den 17 februari 2007, inkom till
tingsrätten den 27 november 2006. Drygt två veckor därefter förelades åklagaren
att yttra sig och ytterligare fem veckor senare bereddes motparten tillfälle att yttra
sig. Då återstod endast en månad innan besöksförbudet upphörde att gälla.

Tingsrätten prövade inte besöksförbudet under den tid som detta gällde. Som
förklaring har DD bl.a. uppgett att han, sedan åklagaren den 8 januari 2007 lämnat
besked att åtal var att vänta inom tre veckor, gjorde bedömningen att prövningen
lämpligast borde ske i samband med huvudförhandling i brottmålet. CC har funnit
att DD:s bedömning, mot bakgrund av AA:s svårigheter att själv föra sin talan och
då det förväntade åtalet kunde ha betydelse för prövningen av besöksförbudet, var
riktig.

Ett beslut att ålägga en person besöksförbud innebär inskränkningar i dennes
rörelsefrihet. Det är från rättssäkerhetssynpunkt nödvändigt att den mot vilken ett
sådant beslut riktas har möjlighet att snabbt få åklagarens beslut prövat av domstol
(jfr a. prop. s. 29). Jag kan ha förståelse för att en domstol avvaktar med sin
prövning av ett besöksförbud om en huvudförhandling i ett därmed
sammanhängande brottmål är nära förestående. Som framgått av det nu sagda kan
prövningen emellertid inte få anstå annat än under en helt kort tid.

Åklagaren uppgav i början av januari 2007 att åtal sannolikt skulle väckas inom tre
veckor. Till denna tid har tingsrätten haft att lägga den tid det tar att förbereda och
sätta ut ett brottmål till huvudförhandling, rimligtvis minst ytterligare någon vecka.
Enligt min mening var, även om åklagaren skulle ha inkommit med åtal inom den
tid som ursprungligen angavs, den tid som kunde beräknas förflyta före
huvudförhandling i brottmålet alltför lång. Tingsrätten borde således inte ha
avvaktat huvudförhandlingen i brottmålet. I stället borde tingsrätten tidigare än vad
som skedde ha kommunicerat ärendet på det sätt som var erforderligt och därefter
ha prövat saken utan dröjsmål.

Jag har svårt att förstå den vikt som DD och även CC synes ha lagt vid antagandet
att AA senare kunde få riktigheten av besöksförbudet prövad vid en
huvudförhandling, vid vilken denne skulle biträdas av en offentlig försvarare.
Genom att inte pröva ärendet under besöksförbudets giltighetstid har tingsrätten i
praktiken berövat AA rätten att få sin sak prövad. Vad som sedan tiden för ett
besöksförbud väl har löpt ut eventuellt uttalas angående förbudets riktighet kan inte
ersätta en prövning av den pågående frihetsinskränkningen. Jag är således starkt
kritisk till det sätt som ärendet hanterades på.
