# Allvarlig kritik mot Kriminalvården för brister vid planeringen och genomförandet av transporten av en 14-åring som vårdades med stöd av LVU

JO 2025-12-02 dnr 10486-2024

[P]

## BESLUT

Datum                      Dnr                    Sid
                                                                    2025-12-02                 10486-2024            1 (9)


Justitieombudsmannen
Thomas Norling




                   Allvarlig kritik mot Kriminalvården för brister vid planeringen och
                   genomförandet av transporten av en 14-åring som vårdades med stöd
                   av LVU


                    Beslutet i korthet: En socialnämnd hade begärt hjälp från Polismyndigheten med
                    transporten av en 14-åring som vårdades i ett hem för vård och boende med stöd av
                    LVU. Polismyndigheten hade därefter överlämnat uppdraget till Kriminalvården, som
                    genomförde transporten utan att någon representant från nämnden var med i bilen
                    och utan att nämnden fick veta att ungdomen inte hade tillgång till sin telefon. Under
                    resan gjordes uppehåll på ett anstaltsområde.
                    I beslutet uttalar JO bl.a. att Kriminalvårdens ansvar att planera och genomföra
                    transporter av tvångsvårdade barn med beaktande av bl.a. principen om barnets
                    bästa i stort sett alltid innefattar att samråda med den myndighet som ansvarar för
                    vården. Företrädare för den myndigheten ska dessutom få följa med transporten om
                    det behövs. För att det ska vara godtagbart att göra transportuppehåll på en plats
                    som typiskt sett får anses vara olämplig för barn krävs i vart fall att alternativa ställen
                    utretts, och att Kriminalvården – i avsaknad av sådana – kommit fram till att det var i
                    enlighet med barnets bästa att ändå göra ett uppehåll där.
                    JO ger Kriminalvården allvarlig kritik och uttalar att transporten inte planerades och
                    genomfördes i enlighet med principen om barnets bästa, vilken ska vara avgörande
                    vid alla beslut enligt LVU. JO ser även allvarligt på att det saknas dokumentation i
                    flera delar, bl.a. i fråga om transportplanerarens överväganden av vad som skulle
                    vara till barnets bästa.

## Anmälan

I en anmälan till JO förde en områdeschef vid socialförvaltningen i Jönköpings
                   kommun fram klagomål mot Kriminalvårdens transportavdelning (tidigare
                   Nationella Transportenheten, NTE). Hon angav i huvudsak följande.

                   Den 24 maj 2024 begärde en företrädare för Individ- och familjeomsorgs-
                   nämnden i Jönköpings kommun polishandräckning för att transportera en
                   14-årig ungdom, som vårdades i ett hem för vård och boende med stöd av lagen
                   (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU.

                   Polisen bedömde att det skulle vara skadligt för ungdomen att transporteras i
                   deras fordon och beställde därför transporttjänst via Kriminalvården.


    Riksdagens ombudsmän      Postadress: Box 16327, 103 26 Stockholm      Besöksadress: Västra Trädgårdsgatan 4 A
    Telefon: 08-786 51 00     Texttelefon: 020-600 600                     E-post: justitieombudsmannen@jo.se
                                                                        Dnr 10486-2024       Sid 2 (9)




Socialsekreterare ville åka med i bilen, men nekades det. I stället åkte de i egen
bil bakom transportbilen. Ungdomen fördes till anstalten Skänninge för att bl.a.
äta lunch. Inte heller då tilläts socialsekreterare följa med. Kriminalvården hade
även beslagtagit ungdomens telefon, vilket förhindrade denne att ha kontakt
med socialsekreterarna. Nämnden hade möjlighet att återta begäran om
handräckning. Det bedömdes dock medföra för stora risker för att ungdomen
skulle avvika eller skada sig själv på ett allvarligt sätt och att det därmed var
bättre att genomföra handräckningen.

Utredning
Inledningsvis hämtade JO in upplysningar och handlingar från Jönköpings
kommun. Av det utredningsmaterialet framkom i huvudsak samma information
som i anmälan, med tillägg för uppgiften att ungdomen hade tillbringat två
timmar på polisstationen tillsammans med ansvariga socialsekreterare innan
Kriminalvårdens transport kom dit.

JO begärde därefter att Kriminalvården skulle redogöra för planeringen och
genomförandet av den aktuella transporten. Myndigheten skulle även besvara
två frågor och redovisa sin bedömning av hur genomförandet förhållit sig till
principen om barnets bästa.

Kriminalvården, genom chefen för sektionen för verksjuridik – verkställighet,
straffrätt m.m., yttrade sig i huvudsak enligt följande:

## Utredning

Uppgifter om sakförhållanden har hämtats in från Kriminalvårdens nationella
      transportenhet (NTE). De berörda befattningshavare som fortfarande är anställda
      hos myndigheten har getts möjlighet att lämna synpunkter. Genom utredningen i
      ärendet har i huvudsak följande framkommit.
      Kriminalvården tog den 24 maj 2024 kl. 8.50 emot en transportbeställning från
      Polismyndigheten. Av beställningen framgick bl.a. att det var fråga om en
      begäran om handräckning med stöd av 43 § lagen (1990:52) med särskilda
      bestämmelser om vård av unga (LVU), ungdomens ålder och att transporten
      skulle ske samma dag från polisarresten i Jönköping till ett behandlingshem i
      Norberg. Under övrig information i beställningen angavs att det fanns en tidigare
      historik gällande våldsamt beteende och suicidhot. I fråga om personal och gods
      angavs ingen medföljande personal och inget medföljande gods.
      Med hänsyn till ungdomens ålder och att ungdomen var placerad i polisarrest var
      det fråga om en prioriterad transport enligt beslutad prioriteringsordning.
      Transportplanerare hos NTE påbörjade planeringen av transporten i stort sett
      omgående utifrån de förutsättningar som angavs i beställningen. Efter att
      transportplaneraren hade avsatt personal och planerat resväg gjordes bedömning
      om uppehåll för måltid på häktet Skänninge. Uppehållet planerades ske med
      ständig personalnärvaro och utan att ungdomen låstes in.
      Det finns inte någon dokumentation om huruvida den beställande myndigheten
      uppmanades att bedöma behovet av att en tjänsteman från annan myndighet
      följde med i transportbilen för att säkerställa barnets bästa. Det finns inte heller
      någon dokumentation om samverkan med andra myndigheter för genomförande
      av måltidsuppehåll. Troligtvis valdes uppehåll på häkte för att kunna genomföra
      transporten samma dag och med vetskap om att det råder brist på uppehålls-
                                                                 Dnr 10486-2024        Sid 3 (9)




platser hos andra myndigheter. Transportplaneraren har inte kunnat tillfrågas om
fler uppgifter, eftersom denne har avslutat sin anställning inom Kriminalvården.
Enligt uppgifter från den transportpersonal som utförde transporten hämtades
ungdomen hos polisen i Jönköping, där transportpersonalen möttes av en polis
och två socialsekreterare. Eftersom socialsekreterarna hade ungdomens
packning, frågade transportledaren om de skulle åka efter i egen bil. Såvitt
transportledaren kan minnas framfördes det inte några invändningar mot detta.
Om invändningar hade framförts, skulle transportledaren ha kontaktat
transportplaneraren för att få mer information om hur transporten skulle utföras.
Transportledaren kan inte på egen hand besluta om medföljande av annan
personal. Som transportledaren minns det bytte han telefonnummer med en av
socialsekreterarna. Transportpersonalen omhändertog ungdomens mobiltelefon.
Transportledaren tror att han ringde socialsekreteraren innan de åkte innanför
grindarna i Skänninge och meddelade att de fick vänta utanför häktet till dess att
transporten återupptogs och att den nya besättningen skulle få telefonnumret.
Under uppehållet på häktet Skänninge var personalen med ungdomen hela tiden.
När den nya personalbesättningen anlände skedde avlämning, och
telefonnummer till socialsekreteraren överlämnades med uppmaning om att
besättningen skulle ta kontakt när de lämnade häktet. I samband med
överlämningen ringde socialsekreteraren och fick information om den fortsatta
transporten. Transportledaren har inte på något sätt uppfattat att socialsekreterare
har ifrågasatt genomförandet av transporten, eller fått en förfrågan om att åka
med i samma fordon. Transporten genomfördes med start cirka kl. 10.30, med
byte av transportfordon och personal på häktet Skänninge cirka kl. 13.00-13.30.
Transporten avslutades cirka kl. 16.00 vid behandlingshemmet.
[– – –]

Kriminalvårdens bedömning
En transport ska planeras och genomföras på ett säkert och effektivt sätt, och de
negativa konsekvenser som en transport kan medföra för en frihetsberövad
person ska i möjligaste mån begränsas. Av Kriminalvårdens interna styrande
dokument följer att samverkan med den begärande myndigheten är en
förutsättning för att säkerställa barnets bästa vid planering och genomförande av
en transport av ett barn, och att överväganden och samråd som gjorts om barnets
bästa ska dokumenteras. Personal från socialtjänst eller behandlingshem
medföljer ofta vid transporter av ungdomar som har frihetsberövats med stöd av
LVU. Det ses också som positivt, eftersom den personalen i regel har bäst
kännedom om ungdomen.
Kriminalvården konstaterar att det av anmälan inte närmare framgår när eller till
vem en socialsekreterare skulle ha framfört önskemål om att få följa med
ungdomen i Kriminalvårdens fordon. Enligt uppgift från transportledaren frågade
inte en socialsekreterare om det fanns möjlighet att åka med i samma fordon i
samband med transporten. I transportbeställningen finns det inte heller någon
information om ett önskemål om medföljande personal. Tvärtom innehåller
transportbeställningen uppgiften ”ingen medföljande personal”.
Även om den aktuella transporten behövde planeras och genomföras skyndsamt,
borde den som planerade transporten ha kontaktat Polismyndigheten eller
socialtjänsten för att samråda om behovet av medföljande personal och plats för
transportuppehåll. Det saknas dock dokumentation om huruvida något sådant
samråd skedde vid planeringen av transporten, vilket bedöms vara en brist.
Under transporten gjordes ett kortare uppehåll för måltid och byte av besättning i
häktet Skänninge. De närmare övervägandena inför beslutet om uppehåll i häktet
Skänninge har inte kunnat utredas, eftersom transportplaneraren i fråga inte
längre är i tjänst. Inför beslutet beaktades det dock troligtvis att transporten
behövde genomföras samma dag och att det råder brist på uppehållsplatser hos
andra myndigheter. Som framgår av utredningen var personal tillsammans med
ungdomen under hela uppehållet, och ungdomen låstes inte in. Dessutom hölls
                                                                     Dnr 10486-2024        Sid 4 (9)




      företrädare för Jönköpings kommun löpande informerade under transporten.
      Kriminalvården bedömer att det fanns godtagbara säkerhetsskäl för att
      omhänderta ungdomens mobiltelefon under transporten. En sådan hantering
      följer också myndighetens interna styrning i frågan.
      Det kan avslutningsvis nämnas att chefen för sektionen för transportplanering
      har informerats om ärendet i syfte att för samtliga transportplanerare understryka
      vikten av dokumentation. Därutöver hålls det inom NTE utbildning i barnfrågor
      för transportplanerare, och vid planering av transporter av barn och unga ska
      enhetens barnombud tillfrågas.
Anmälaren kommenterade yttrandet och tillade bl.a. följande. Ungdomen
uppehöll sig tillsammans med socialsekreterare på polishuset i två timmar före
transporten, men var inte placerad i polisarrest. Socialsekreterarna har inte sagt
till Kriminalvården att de inte skulle följa med i bilen, utan den uppgiften måste
ha kommit från polisen i samband med att de överlämnade uppdraget. Enligt
socialsekreterarna bad de transportpersonalen om att få följa med, men fick då
svaret att ”nej, så gör vi inte”. De fick inte heller någon information om att
ungdomens mobiltelefon hade beslagtagits, vilket stöds av uppgifter i
ungdomens journal.

Bedömning
Rättsliga utgångspunkter
Under vissa omständigheter kan barn och ungdomar beredas tvångsvård med
stöd av LVU. Det yttersta ansvaret för vården ligger som utgångspunkt på
socialnämnden i barnets eller ungdomens bosättningskommun.

Vård med stöd av LVU bedrivs vanligtvis i hem för vård och boende,
HVB-hem, eller i särskilda ungdomshem, om den unga vårdas på grund av eget
beteende och behöver stå under särskilt noggrann tillsyn (se 3, 11 och 12 §§
LVU). Sedan 2017 kan bl.a. den socialnämnd som ansvarar för barnets eller
ungdomens vård vända sig direkt till Kriminalvården för att få hjälp med
transporten av det barn eller den ungdom som ska vårdas i särskilda
ungdomshem. När det kommer till transporter av unga som vårdas i HVB-hem
med stöd av LVU behöver socialnämnden i stället begära hjälp från
Polismyndigheten, som i sin tur kan överlämna transportuppdraget till
Kriminalvården om det bedöms lämpligt. Detta framgår av 43 § LVU och
29 a § polislagen (1984:387).

Möjligheten att vända sig direkt till Kriminalvården för att få hjälp med
transporter av unga i särskilda ungdomshem infördes bl.a. för att den tidigare
ordningen inte var ändamålsenlig, eftersom myndigheten som tar emot
transportuppdraget ändå inte ska göra någon materiell bedömning av
beställningen. I förarbetena framhölls även att kontakten mellan den myndighet
som begärt transporten och utföraren många gånger underlättas av att det inte
finns ett mellanled, samt att en förkortad informationskedja innebär en minskad
risk för att viktig information inte når fram till den som ska utföra transporten.
Det angavs också att även små tidsbesparingar är värdefulla vid akut uppkomna
transportbehov. (Se prop. 2016/17:57 s. 43 f.)
                                                                 Dnr 10486-2024       Sid 5 (9)




Oavsett om Kriminalvården tar emot en begäran direkt från den myndighet som
ansvarar för vården, eller om uppdraget överlämnas från Polismyndigheten, ska
transportplaneraren inte ta ställning till om transporten ska genomföras eller
inte. Transportplaneraren ska dock kontrollera att den myndighet som begärt
handräckning har lämnat de uppgifter som behövs för att planera och genomföra
transporten på ett säkert, tryggt och effektivt sätt. Om ytterligare information
behövs för att uppnå det ändamålet ska Kriminalvården hämta in
kompletterande uppgifter från den begärande myndigheten. (Se 4 och 12 §§
Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd [KVFS 2020:2] om transporter
av frihetsberövade personer, FARK Transport. Jfr mitt beslut den 24 september
2025, dnr 8139-2024.)

Generellt gäller att en transport ska planeras och genomföras med respekt för
den transporterades personliga integritet och att de negativa konsekvenser som
en transport kan medföra för denne i möjligaste mån ska begränsas. Den
transporterades särskilda behov ska alltid beaktas. I 4 § FARK Transport anges
vidare att barnets bästa alltid ska beaktas vid planering och genomförande av en
transport som avser ett barn och att övervägandena ska dokumenteras. Att
barnets bästa ska beaktas vid alla åtgärder som rör barn framgår även av
artikel 3 i Barnkonventionen, som sedan 2020 gäller som svensk lag.

I det här sammanhanget vill jag påminna om att det i 1 § femte stycket LVU
anges att vad som är bäst för den unge ska vara avgörande vid beslut enligt den
lagen. Formuleringen som valts där är alltså snävare än den som finns i
Barnkonventionen, vilket syftat till att understryka att hänsynen till barnets
bästa i sådana fall alltid ska ges företräde i en konflikt mellan barnets behov och
andra intressen (se prop. 2002/03:53 s. 76 f. och 105). Jag har tidigare uttalat
mig om vad detta innebär i socialnämnders verksamhet och även om vikten av
att övervägandena om barnets bästa dokumenteras (se bl.a. mitt beslut den
28 juni 2022, dnr 822-2022).

I Kriminalvårdens handbok (2016:4) för arbetet med barnrättsperspektivet
anges att samverkan med den beställande myndigheten är en förutsättning för
att säkerställa barnets bästa vid planering och genomförande av en transport.
Med hänsyn till de bedömningar som måste göras beskrivs det bl.a. vara
lämpligt att kontakt tas med den som har beställt handräckningen hos Polis-
myndigheten. Om den som ska transporteras är yngre än 15 år anges vidare att
beställaren ska uppmanas att bedöma behovet av att en tjänsteman från den
beställande enheten följer med i transportbilen. Även om beställaren i grunden
uppges vara den som ska bedöma behovet och Kriminalvården inte kan kräva
medföljande eller neka transporten i annat fall, beskrivs det att Kriminalvården
kan ”påpeka vikten av att en bedömning om medföljande sker utifrån barnets
ringa ålder”. (Se avsnitt 10.4.1.)

Även efter att handräckning har begärts har socialnämnden kvar det
övergripande ansvaret för vården enligt LVU och därmed även för att
                                                                 Dnr 10486-2024       Sid 6 (9)




transporten genomförs på ett lämpligt sätt. Nämnden som begär handräckning
förutsätts därför medverka under densamma när det finns behov av det. (Se t.ex.
JO:s beslut den 16 december 2024, dnr 3377-2023 m.fl., och den 20 april 2021,
dnr O 6-2020, samt prop. 2016/17:57 s. 47.)

Planeringen av transporten
Jag har inte för avsikt att uttala mig om det rättsliga stödet för nämndens
begäran om polishandräckning, eller om det var lämpligt att Polismyndigheten i
sin tur överlämnade transportuppdraget till Kriminalvården. I det här ärendet
har jag i stället valt att fokusera på frågan om Kriminalvårdens planering och
genomförande av den aktuella transporten tillräckligt uppfyllt de krav som
ställs.

Som framgått är det Kriminalvårdens ansvar att planera och genomföra
transporter av tvångsvårdade barn med beaktande av bl.a. principen om barnets
bästa. Enligt min mening innefattar det i stort sett alltid att samråda med den
myndighet som är ansvarig för vården av barnet. Det är nämligen den
myndigheten som har den mest relevanta och uppdaterade informationen om
barnets situation, och därför är bättre lämpad att uttala sig om vad som är det
enskilda barnets bästa. I en brådskande situation, som den nu aktuella, framstår
det även som att Kriminalvården av tidsskäl bör förkorta informationskedjan
genom att stå i direktkontakt med myndigheten som ansvarar för vården
(jfr prop. 2016/17:57 s. 43 f.). Som jag förstår Kriminalvårdens handbok för
arbetet med barnrättsperspektivet är det också den myndighetens uppfattning att
sådan kontakt ska tas för att utreda frågan om vad som i det enskilda fallet är
barnets bästa.

Det är oklart i vilken mån som transportplaneraren hade kontakt med någon
företrädare för Individ- och familjeomsorgsnämnden i Jönköpings kommun.
Såvitt framkommit finns ingen dokumentation om det, varken i fråga om
huruvida socialsekreterarna skulle sitta med i bilen, eller var transportuppehållet
skulle genomföras.

Kriminalvården förtjänar kritik redan för det förhållandet att dokumentation
saknas i dessa delar. Utan dokumentation försvåras bl.a. granskningen av
myndighetens åtgärder i efterhand, särskilt när vissa medarbetare avslutat sin
tjänst och andra inte minns vad som hände. Jag ser allvarligt på det.

Vissa uppgifter i Kriminalvårdens yttrande ger mig därutöver anledning att
tvivla på att transportplaneraren hade kontakt med företrädare för nämnden,
eller ens hade tillgång till den ursprungliga begäran om polishandräckning. Det
gäller bl.a. påståendena om att ungdomen ”var placerad i polisarrest” och att
transportbeställningen innehöll uppgiften ”ingen medföljande personal”. I den
begäran om polishandräckning som JO tagit del av finns varken information om
den ena eller den andra av dessa frågor. Enligt uppgift från anmälaren befann
sig ungdomen inte heller i arresten, utan uppehöll sig i polishuset. Det är en
                                                                   Dnr 10486-2024     Sid 7 (9)




väsentlig skillnad, inte minst eftersom barn under 15 år inte får tas i förvar
(se 43 c § LVU). Det framstår som sannolikt att transportplaneraren hade känt
till det om han eller hon hade stått i direktkontakt med företrädare för nämnden.
Oavsett hur det var med den saken vill jag understryka att det inte skulle vara
acceptabelt om transporten planerades utan tillgång till den ursprungliga
begäran om polishandräckning och utan att någon direktkontakt togs med
nämndens representanter.

Utöver detta konstaterar jag att det helt saknas dokumentation om
transportplanerarens överväganden av vad som skulle vara till barnets bästa. Det
går därför inte att avgöra om sådana gjordes och i så fall vilken vikt dessa gavs
eller om ungdomen alls kom till tals i det sammanhanget. Det är inte
acceptabelt.

Genomförandet av transporten
Under utredningen har det klarlagts att transporten genomfördes utan att någon
representant från nämnden var med i bilen. Det är även utrett att
Kriminalvården tog hand om den transporterade ungdomens telefon.

Enligt min mening borde nämndens företrädare ha fått åka med i bilen. Som
framgått har JO tidigare uttalat att det ska ske om det behövs. Utifrån det som
anges i handboken för arbetet med barnrättsperspektivet uppfattar jag att det
också är Kriminalvårdens utgångspunkt att företrädare för den ansvariga
myndigheten ska vara med i bilen. I det här fallet har anmälaren beskrivit att det
fanns ett sådant behov. Jag ser ingen anledning att göra en annan bedömning.

Givetvis borde saken ha utretts och bedömts i samråd med nämndens
företrädare redan i planeringsskedet. Jag har emellertid redan redogjort för att
det finns skäl att tvivla på att transportplaneraren genomförde några sådana
samråd eller överväganden, och konstaterat att det saknas dokumentation i den
delen. Vad som hände när Kriminalvårdens transportpersonal kom till
polisstationen är också oklart och jag noterar att uppgifterna går isär i frågan om
huruvida de fick veta att socialsekreterarna ville följa med i transportbilen.
Kriminalvårdens uttalanden grundar sig dock på transportledarens minnesbild
av händelsen, medan anmälarens uppgifter får stöd i rapporten om den
utredning som nämnden gjorde efter transporten. Som jag ser det finns det
därför inte anledning att tvivla på anmälarens uppgift om att socialsekreterarna
framställde önskemål om att få vara med i bilen och då riktade sig till någon av
tjänstemännen som deltog vid transporten. I vart fall i det skedet borde åtgärder
ha vidtagits så att nämndens representanter kunde följa med ungdomen under
transporten.

Jag ifrågasätter inte att Kriminalvårdens åtgärd att ta hand om ungdomens
mobiltelefon var förenlig med myndighetens rutiner (se t.ex. avsnitt 4.9.16 i
Kriminalvårdens handbok för transport [2024:1]). Själva åtgärden föranleder
inte i sig kritik. Jag noterar emellertid att socialsekreterarna inte tycks ha känt
till att detta skedde. Det inträffade kan därför inte godtas utan vidare, eftersom
                                                                  Dnr 10486-2024      Sid 8 (9)




de inte fick någon information om hur kontakt skulle kunna tas med ungdomen
under transporten och, i förlängningen, hur de skulle kunna ta sin del av
ansvaret för transporten.

Genom utredningen står det vidare klart att ett uppehåll gjordes på anstalts-
området Skänninge, där också häktet ligger. De närmare omständigheterna
kring uppehållet är oklara, t.ex. när det gäller frågorna om i vilken lokal de höll
till och hur lång tid de vistades där. Oavsett om ungdomen vistades i häktets
eller anstaltens lokaler ligger de inom samma område och får typiskt sett anses
vara olämpliga för barn. För att en uppehållsplats av det slaget ska vara
godtagbar krävs i vart fall att Kriminalvården utrett alternativa ställen, och att
myndigheten – i avsaknad av sådana – kommit fram till att det var i enlighet
med barnets bästa att ändå genomföra transportuppehållet där (se avsnitt 3.3 i
Kriminalvårdens handbok för transport).

Det saknas dokumentation om huruvida kontakter togs med någon annan
myndighet för att utreda alternativa platser för transportuppehållet.
Kriminalvården har inte heller dokumenterat eller i efterhand kunnat redogöra
för någon bedömning av uppehållsplatsens lämplighet. I myndighetens yttrande
har i stället hänvisats till att uppehåll i häkte ”troligtvis valdes för att kunna
genomföra transporten samma dag och med vetskap om att det råder brist på
uppehållsplatser hos andra myndigheter”. Det är en anmärkningsvärd inställning
till förfarandet att låta en 14-åring vistas på ett anstaltsområde utan sällskap av
eller möjlighet att ha kontakt med socialsekreterarna. Enligt min mening har
valet av uppehållsplats inneburit att principen om barnets bästa inte beaktats i
tillräcklig grad. Kriminalvården förtjänar kritik även i denna del.

Avslutande kommentarer
Sammanfattningsvis menar jag att Kriminalvården inte har gett nämnden ett
tillräckligt inflytande vid planeringen och genomförandet av transporten.
Hanteringen har lett till att transporten inte planerades och genomfördes i
enlighet med principen om barnets bästa, vilken alltså ska vara avgörande vid
alla beslut enligt LVU. Som jag ser det måste det kravet ställas även för de
åtgärder som vidtas i samband med transporten av ett barn eller en ungdom som
vårdas med stöd av LVU, oaktat att den genomförs av någon annan än den som
ansvarar för vården. Jag finner att bristerna sammantagna har varit så stora att
Kriminalvården förtjänar allvarlig kritik.

Det är naturligtvis positivt att utbildning i barnfrågor ska hållas för
transportplanerare och att Kriminalvården arbetar för att understryka vikten av
dokumentation för samtliga transportplanerare. Som det här ärendet visat
behöver dock även transportledarna dokumentera sina åtgärder och
överväganden. När det gäller uppgiften om att enhetens barnombud ska
tillfrågas förutsätter jag att även den kontakten kommer att dokumenteras.

Som jag ser på saken tydliggör det här ärendet behovet av klara och fungerande
rutiner för planeringen och genomförandet av transporter som Kriminalvården
                                                                 Dnr 10486-2024    Sid 9 (9)




utför på uppdrag av någon annan myndighet, i synnerhet eftersom sådana kan
behöva verkställas med kort varsel. Rutinerna måste beskriva de samverkans-
åtgärder som ska vidtas. Givetvis måste de också följas och åtgärderna
dokumenteras. Jag förutsätter att Kriminalvården kommer att se över sina
rutiner med anledning av mina uttalanden i det här beslutet och ett tidigare där
jag riktade kritik mot myndigheten för de tvångsåtgärder som vidtogs vid
transporten på uppdrag av en region (dnr 8139-2024).

Ärendet avslutas.



Beslutet har fattats av JO Thomas Norling. Dokumentet har fastställts digitalt
och har ingen underskrift.

Rättssakkunniga Reb Kerstinsdotter har föredragit ärendet och byråchefen
Catrine Björkman har deltagit i beredningen.
