# Fråga bl.a. om de rättsliga förutsättningarna för att under en s.k. barnavårdsutredning inhämta uppgifter från barnet utan
vårdnadshavarens samtycke

JO 2005-10-10 dnr 1059-2003

## Beslut

BESLUT
                                                                            Datum                    Dnr                      Sid
                                                                            2005-10-10               1059-2003              1 (16)
Justitieombudsmannen                                                                                 4857-2003
Kerstin André




                        Fråga bl.a. om de rättsliga förutsättningarna för att under en s.k.
                        barnavårdsutredning inhämta uppgifter från barnet utan
                        vårdnadshavarens samtycke


                        AA (tidigare BB) kontaktade den 24 juni 2002 socialtjänstens i Öckerö
                        kommun jourbyrå med anledning av att hon efter bråk med sin man hade blivit
                        utslängd från deras gemensamma lägenhet. Nämnden inledde samma dag
                        utredningar enligt 11 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453), SoL, rörande AA:s
                        tre barn.

                        Av utredningen rörande CC, född 1992, framgår bl.a. att företrädare för
                        socialtjänsten träffade och hade samtal med CC vid några tillfällen i samband
                        med hembesök och vid ett tillfälle i skolan. Utredningen avslutades med förslag
                        på frivilliga insatser.

                        I en anmälan till JO (dnr 1059-2003) framförde AA klagomål mot två social-
                        sekreterare vid socialförvaltningen i Öckerö kommun. Klagomålen avsåg bl.a.
                        handläggningen av utredningarna enligt SoL rörande hennes barn.

                        JO infordrade och granskade journalhandlingar och utredningar i ärendena.
                        Anmälan remitterades därefter till Socialnämnden i Öckerö kommun för
                        utredning och yttrande över bl.a. vad som i anmälan hade anförts om att
                        socialförvaltningen inom ramen för en utredning enligt 11 kap. 1 § socialtjänst-
                        lagen (2001:453) rörande CC, född 1992, hade träffat henne i skolan.

                        I remissvar anförde nämnden bl.a. följande.

                                  Yttrande ang vad som i anmälan anförts om att socialförvaltningen inom ramen för en
                                  utredning enligt 11 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) rörande CC, född 1992, har
                                  träffat CC i skolan
                                  –––
                                  Besöket i skolan föranleddes av att socialnämnden önskade träffa CC för ett
                                  samtal och för att socialnämnden försäkrade sig om att CC mådde bra och visste
                                  var hon kunde få tag i Ut. Det allra bästa vore om det skedde tillsammans med
                                  AA, men detta var inte möjligt då AA inte alls ville ha socialnämndens kontakt.
                                  Efter samråd med då tf verksamhetschef DD kontaktade Ut CC:s lärare för ett
                                  samtal med CC på skoltid, i skolan, då det var omöjligt att träffa CC på annat



 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                  Fax:           08-21 65 58                                     www.jo.se
                                                                         Dnr 1059-2003        Sid 2 (16)
                                                                             4857-2003




      sätt. CC hade under en tid gett indikationer på att hon inte mådde bra vilket
      kommit till socialnämndens kännedom via AA och mormor EE och
      utförarenheten Behandlingsenheten.
      –––
      Önskemål framfördes då att träffa CC, men AA:s upplevelser var då att
      socialnämnden går emot henne i allt hon företar sig och hon sa bestämt nej till
      samtal med CC därefter och avbröt kontakten mellan CC och socialnämnden.
      Socialnämnden har vid stark oro för ett barn under pågående utredning
      skyldighet enligt lag att utreda hur barnet mår. Stark oro fanns för CC i den
      utsatta situation hon befann sig, endast 10 år gammal. Vid sådana situationer
      överväger socialnämnden vad som är minst dåligt för barnet. Å ena sidan
      mammans ovilja till samarbete med socialnämnden. Å andra sidan
      socialnämndens skyldighet att utreda skyddsaspekten för CC. Då CC tidigare har
      uttryckt att hon inte vill leva längre och insyn i CC:s liv försvårats av mamma
      bedömde socialnämnden utifrån CC att kontakt skulle tas. Besöket i skolan ryms
      inom tiden för utredning enl kap 11 § 1 SoL vilket utgör möjlighet för
      socialnämnden att ta kontakt med CC trots AA:s nekan då CC vid tillfällen
      uttryckt att hon inte vill leva och att AA som ensam vårdnadshavare mådde
      psykiskt sämre, då AA:s mamma beskrivit i telefon 020924 att AA:s mående var
      ”kört i botten.”
AA bereddes tillfälle att kommentera remissvaret. Därvid inkom en skrivelse
med bilagor, undertecknad av FF. Skrivelsen behandlades som en anmälan
(JO:s dnr 4857-2003). I den aktuella skrivelsen framförde FF ytterligare
klagomål mot Socialnämnden i Öckerö kommun angående handläggningen av
ärendet rörande CC.

Därefter remitterades AA:s anmälan till Socialstyrelsen med en hemställan om
att Socialstyrelsen skulle yttra sig över den principiella frågan om huruvida
socialnämnden inom ramen för en s.k. barnavårdsutredning får samtala med ett
barn utan vårdnadshavarens samtycke.

Socialstyrelsen anförde i ett remissvar följande.

      Socialstyrelsens inställning
      Socialstyrelsen anser att det inte finns något principiellt hinder för sådana
      kontakter som JO-remissen avser. Det kommer dock inte till klart uttryck i
      lagstiftningen under vilka förutsättningar det är möjligt för socialnämnden att ta
      sådana kontakter. Lagstiftningen bör förtydligas i detta hänseende.
      Den genomgång av utredningar, lagförslag och lagstiftning som Socialstyrelsen
      gjort visar att lagstiftningen under åren visserligen förtydligats i barn-
      perspektivet, men att just den fråga remissen avser inte tydligt reglerats. LVU-
      utredningen föreslog dock år 2000 att också denna fråga skulle få en explicit och
      tydlig reglering. Förslaget innebar att 1980 års socialtjänstlag skulle komplet-
      teras med en sådan uttrycklig möjlighet. Avsikten var att klargöra detta
      förhållande. I sitt yttrande över utredningens betänkande ställde sig
      Socialstyrelsen bakom förslaget. Det har ännu inte lett till lagstiftning.
      Den utveckling som skett på senare tid och då särskilt på 1990-talet genom
      ratificeringen av Barnkonventionen utgör enligt Socialstyrelsens mening
      ytterligare skäl att förtydliga lagstiftningen. Det är angeläget att en åtgärd av det
      känsliga slag det är fråga om inte vilar på endast allmänna rättsgrundsatser och
      frånvaron av hinder mot åtgärden. Tvärtom är det angeläget att förutsättningarna
      för socialnämnden att samtala med barn tydligt läggs fast. Därmed undanröjs
                                                                    Dnr 1059-2003        Sid 3 (16)
                                                                        4857-2003




tvivel och tveksamhet, något som givetvis är till nytta för socialtjänstens

## Utredning

utredningar, men framförallt är till stöd och skydd för barnet.

1. Gällande ordning

1.1 Barnkonventionen
Sverige ratificerade Barnkonventionen 1990. Det framgår av artikel 12 i
konventionen att ”Konventionsstaterna skall tillförsäkra det barn som är i stånd
att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet,
varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och
mognad. För detta ändamål skall barnet särskilt beredas möjlighet att höras,
antingen direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ och på ett sätt
som är förenligt med den nationella lagstiftningens procedurregler, i alla
domstols- och administrativa förfaranden som rör barnet.”
Denna rätt att fritt uttrycka sina åsikter och att bli hörd är således grundläggande
i Barnkonventionen och tydliggör barnet som subjekt med egna meningar som
skall respekteras. Rätten att få komma till tals gäller även mycket små barn, men
barnets åsikt skall tillmätas betydelse i förhållande till dess ålder och mognad.
En annan central artikel i Barnkonventionen är artikel 4. Enligt den är konven-
tionsstaterna skyldiga att ”– – – vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa
och andra åtgärder för att genomföra de rättigheter som erkänns i denna
konvention.”

1.2 Socialtjänstlagen m.m.
Som en följd av att Sverige ratificerade Barnkonventionen kompletterades bl.a. 9
§ i 1980 års socialtjänstlag, som utan ändring i sak förts över till 3 kap. 5 § nya
socialtjänstlagen (2001:453, SoL), med en ny bestämmelse om barns rätt att
komma till tals beträffande åtgärder som rör dem. I förarbetena till bestämmelsen
uttalas att barnets rätt att uttrycka sin åsikt i saker som berör det personligen
betyder att dess inställning skall klargöras utan att barnet för den skull sätts i
svåra valsituationer. Uppgiften för socialtjänsten blir att skaffa sig en bild av
barnet och dess behov. Ibland står barnperspektivet i motsatsförhållande till
vuxenperspektivet. Barn kan dock inte ses isolerade från sina föräldrar och
föräldrar kan inte ses isolerade från sina barn. Vid en intressekonflikt mellan
barnet och de vuxna måste dock barnets intresse ha företräde. Barnet får aldrig
pressas på synpunkter (prop. 1996/97:124 s. 98–99). Av författnings-
kommentaren till bestämmelsen framgår att den gäller även andra situationer än
utredningsarbete. Det kan gälla både vardagliga situationer och traumatiska
händelser som berör barnet på ett eller annat sätt (a. prop. s. 176).
Redan i 1980 års socialtjänstlag fanns en bestämmelse, 56 §, som utan ändring i
sak förts över till 11 kap. 10 § SoL. Såväl i den gamla som nya socialtjänstlagen
stadgas att barn som fyllt 15 år har rätt att själva föra sin talan i mål och ärenden
enligt denna lag. Barn som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för
utredningen och barnet inte kan antas ta skada av det. I förarbetena uttalas bl.a.
följande: ”Det har i olika sammanhang pekats på att barn allmänt borde ges en
starkare rättslig ställning i förhållande till sina föräldrar. Man har därvid satt i
fråga bl.a. om inte barn långt före 15 års ålder borde ges en självständig
partsställning i mål och ärenden som rör barnet och inte vara beroende av
föräldrarnas bestämmande. Man har också menat att även mycket små barns
mening bör inhämtas i t.ex. vårdnadsärenden. Jag har stor förståelse för sådana
synpunkter. Jag anser att barns rätt till självständighet hittills inte har beaktats i
tillräcklig grad och att respekten för barnets vilja inte sällan har blivit eftersatt.
Det har naturligtvis i allmänhet skett i syfte att skydda barnet från svåra och
besvärliga upplevelser. Resultatet har dock blivit att för barnet djupt ingripande
beslut har fattats över deras huvuden och mot deras vilja trots att de mycket väl
hade kunnat delta i övervägandena. – – – Däremot finner jag det önskvärt – – –
att också mindre barn bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen och
                                                                   Dnr 1059-2003       Sid 4 (16)
                                                                       4857-2003




barnet inte kan ta skada av det.” (prop. 1979/80:1 Del A s. 409). I special-
motiveringen uttalas att lämpligheten av att höra barnet får avgöras med ledning
av dess ålder och mognad, vilken betydelse ärendet kan antas ha för barnet, men
också vilken inställning barnets ställföreträdare har till om barnet skall höras (a.
prop. s. 567).
I 11 kap. 2 § SoL finns en bestämmelse om att socialnämnden skall underrätta
den som berörs när en utredning inleds till skydd eller stöd för ett barn. Syftet
med bestämmelsen är att utredningar inte skall kunna bedrivas ”bakom ryggen”
på familjen. Av förarbetena framgår inte närmare vilka som omfattas av
uttrycket ”den som berörs” (prop. 1996/97:124 s. 110 och 180). Det bör påpekas
att bestämmelsen endast avser underrättelse om att en utredning inleds och skall
skiljas från frågan om vilken information om utredningens innehåll som kan
lämnas ut till vårdnadshavaren. Av 11 kap. 2 § SoL framgår dock att social-
nämnden har möjlighet att konsultera sakkunniga och i övrigt ta de kontakter
som behövs utan att inhämta vårdnadshavarens samtycke.

1.3 Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU
Den 1 juli 2003 infördes ett nytt sjätte stycke i 1 § LVU. I detta stycke anges att
den unges inställning så långt möjligt skall klarläggas. Vidare anges att hänsyn
skall tas till den unges vilja med beaktande av hans eller hennes ålder och
mognad. Av författningskommentaren framgår att tillägget är en direkt
anpassning till Barnkonventionens artikel 12 och, som ovan nämnts, handlar om
barnets rätt att komma till tals. I 36 § LVU finns också en bestämmelse som tar
sikte på rätten att föra sin talan och rätten att bli hörd inför domstol. Den nya
bestämmelsen tar sikte på alla beslutssituationer och på alla åtgärder som vidtas
med stöd av LVU. Skyldigheten att så långt möjligt ta reda på barnets egen
inställning och respektera densamma vid beslutsfattandet utvidgas härigenom till
att gälla alla beslutssituationer och ingripanden som sker med stöd av lagen.
Endast i undantagssituationer, där beslutet kräver extrem brådska, kan
beslutsfattaren underlåta att inhämta den unges inställning i förväg (prop.
2002/03:53 s. 105).
Enligt 6 § LVU får ett barn omedelbart omhändertas bl. a. om den fortsatta
utredningen annars allvarligt kan försvåras. Beslut om ett omhändertagande eller
vård enligt LVU innebär i princip att socialnämnden övertar vårdnadshavarens
befogenheter och skyldigheter gentemot barnet i den omfattning som behövs för
att genomföra vården (11 § fjärde stycket LVU). Av fortfarande aktuella
förarbeten till motsvarande bestämmelse i 1980 års LVU framgår att om grunden
för omhändertagandet är att säkra utredningsförfarandet bör omhändertagandet
inte ske om det inte på starka skäl kan antas att vård med stöd av lagen blir
nödvändig. I dessa fall måste föräldrarnas eller den unges inställning till behovet
av vård tillmätas särskild betydelse (prop. 1979/80:1 Del C s. 38).

1.4 Om vårdnad, boende och umgänge, 6 kap. föräldrabalken, FB
Barn står i regel under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem. Vårdnaden
om ett barn består till dess att barnet fyller 18 år eller dessförinnan ingår
äktenskap (6 kap. 2 § FB). Vårdnadshavaren har rätt och skyldighet att
bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Han eller hon skall
därvid i takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn till
barnets synpunkter och önskemål (6 kap. 11 § FB). Rätten att bestämma i frågor
som rör barnet tunnas således ut allt eftersom barnet blir äldre och bestämmande-
rätten flyttas successivt över på den unge själv. Som ett exempel kan nämnas att
den unges utvecklingsgrad och mognad är avgörande för om barnet eller
vårdnadshavaren eller båda i förening disponerar över den unges sekretesskydd
(14 kap. 1 § första stycket SekrL). Barnet har otvivelaktigt rätt att själv handla i
åtskilliga personliga angelägenheter. I vissa fall finns uttryckliga bestämmelser. I
andra fall anses barnet kunna bl.a. föra talan i personliga angelägenheter, om det
har tillräckligt omdöme, utan att någon bestämmelse därom finns (NJA II 1983 s.
                                                                   Dnr 1059-2003        Sid 5 (16)
                                                                       4857-2003




19). I förarbetena till ändringarna i FB uttalas bl.a. följande: ”Såväl
angelägenhetens beskaffenhet som varje enskilt barns individuella
förutsättningar varierar så starkt att det knappast är möjligt att i lagtexten annat
än i mycket allmänna ordalag ge uttryck för det ökande hänsynstagande till
barnets synpunkter som bör följa med barnets personliga utveckling. Jag anser
därför att bestämmelsen bör ges det innehållet att en vårdnadshavare skall i takt
med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn till barnets
synpunkter och önskemål. I vissa fall kan den fråga det gäller vara av sådan art
att det ter sig naturligt att barnet får bestämma självt, utan att vårdnadshavaren
lägger sig i saken. Det gäller framför allt i enkla och vardagliga frågor som rör
barnets personliga förhållanden. Den bestämmelse som jag nyss har förordat
innebär också att vårdnadshavaren bör låta barnet bestämma självt i den
utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans beskaffenhet och barnets
mognad. Någon uttrycklig föreskrift om barnets bestämmanderätt behövs därför
inte.” (prop. 1981/82:168 s. 23 ff.).
Av 6 kap. 19 § fjärde stycket FB framgår att barnets inställning skall klarläggas
”om det inte är olämpligt”. Det är givetvis inte lämpligt att försöka få fram en
inställning hos ett barn som inte är gammalt eller moget nog att ha en egen
uppfattning i saken. Det går inte att säga någon bestämd ålder för när ett barn bör
tillfrågas, utan utredaren får bedöma detta från fall till fall. Även i andra
situationer än då barnet är mycket ungt kan det vara olämpligt att forska i barnets
inställning. Det kan vara fallet om barnet är särskilt känsligt och dess huvud-
sakliga inställning är känd genom annan utredning. Barnet får inte pressas på
synpunkter. Att utredaren skall klarlägga barnets inställning innebär inte att han
eller hon måste söka utröna barnets uppfattning i den aktuella tvisten, dvs. få
barnet att ta ställning till hur domstolen skall döma i målet eller ärendet (prop.
1994/95:224 s. 33 ff. och 54).

1.5 Om verkställighet av domar, beslut eller avtal om vårdnad, boende eller
umgänge, 21 kap. FB
Utgångspunkten vid bedömningen är att verkställighet inte bör genomföras i
strid mot barnets vilja, när barnet har nått en viss mognad eller utveckling. Barn
utvecklas emellertid olika snabbt och det har därför varit svårt att ange en
bestämd ålder. Man har nöjt sig med att i lagtexten ange en viss riktlinje för

## Bedömning

bedömningen, nämligen tolvårsåldern (5 §), och i övrigt överlämna frågan åt
tillämpningen. Tolvårsåldern är inte någon absolut gräns, utan det finns
möjlighet till avvikelse i båda riktningarna. I lagtexten anges också det fallet att
barnet nått en sådan mognad att dess vilja bör beaktas på motsvarande sätt som
en tolvårings. Det är angeläget att största omsorg och försiktighet iakttas när det
gäller att klarlägga barnets viljeinställning. Även om barnet inte har fyllt 12 år
eller nått motsvarande utveckling kan det vara motiverat att ta hänsyn till dess
inställning (Föräldrabalken En kommentar. Del II Gösta Walin m.fl., 21:4). Från
praxis kan hämtas rättsfallet RÅ 1977:127, där Regeringsrätten beaktade en
elvaårig pojkes vilja med hänsyn till vad som upplysts om pojkens utvecklings-
grad och den konsekvens varmed han hållit fast vid sin inställning. Han ansågs
därmed ha ådagalagt att han nått en sådan mognad att hans vilja i nu
ifrågavarande avseende måste beaktas i enlighet med vad som föreskrivs i 21
kap. 4 § FB (numera 21 kap. 5 § FB).

1.6 Lag (1999:997) om särskild företrädare för barn
Syftet med lagen är att stärka möjligheterna att ta till vara barnets rätt när en
vårdnadshavare eller någon som vårdnadshavaren står i ett nära förhållande till
misstänks för brott mot barnet. Lagen syftar till att förbättra förutsättningarna för
att utreda sådana brottsmisstankar. Den syftar därmed också till att förebygga att
övergrepp mot barnet fortsätter (prop. 1998/99:133 s. 1). Lagen innebär att en
särskild företrädare under vissa förutsättningar skall förordnas för barnet i dessa
fall. Den särskilda företrädaren skall i stället för barnets vårdnadshavare, som
                                                                    Dnr 1059-2003      Sid 6 (16)
                                                                        4857-2003




ställföreträdare för barnet ta till vara barnets rätt under förundersökningen och i
rättegång.

2. Utredningsförslag m.m.

2.1 Barns rätt att komma till tals – Regler för familjerättsliga och sociala mål och
ärenden (Ds 1994:85)
Frågan om att höra barn behandlades i Justitiedepartementets promemoria, Barns
rätt att komma till tals – Regler för familjerättsliga och sociala mål och ärenden.
I den föreslogs ingen ändring av 56 § socialtjänstlagen (1980:620), numera 11
kap. 10 § SoL, och 36 § LVU. Utredningen bedömde att det inte kommit fram
något som tydde på att barnens rätt att komma till tals i de sociala målen behövde
stärkas ytterligare (promemorian s. 49). Däremot föreslogs en ny bestämmelse i
6 kap. 19 § FB, som kommenterats på s. 5 i detta yttrande.

2.2 Barnets bästa i främsta rummet (SOU 1997:116)
Barnkommitténs uppdrag var att klarlägga hur Barnkonventionens anda och
innebörd kommer till uttryck i svensk lagstiftning och praxis. Socialstyrelsen
yttrade sig och ansåg bl.a. att det saknades en analys av kopplingen mellan
föräldrabalkens bestämmelser om vårdnadshavares rätt och skyldighet att
bestämma över sina underåriga barn och socialtjänstlagens bestämmelser om
barnets rätt att bli hörd.

2.3 Omhändertagen – Samhällets ansvar för utsatta barn och unga (SOU 2000:77)
LVU-utredningens uppdrag var att göra en översyn av lagen i syfte att stärka
barnperspektivet och barnets rättigheter samt föreslå de ändringar som behövdes.
En uppgift för utredningen var att analysera hur föräldrabalkens bestämmelser
om vårdnadshavarens rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rörde barnets
person förhöll sig till barns rätt att komma till tals i frågor som rör barnet.
Barnkonventionen skulle utgöra grund för arbetet.
Utredningen föreslog att 50 a § i 1980 års socialtjänstlag (numera 11 kap. 2 §
SoL) skulle kompletteras med en bestämmelse om att socialtjänsten skall ha rätt
att tala med barnet även om föräldrarna motsätter sig det. Utredningen föreslog
också att socialnämnden skulle ha rätt att tala med den underårige utan att
vårdnadshavaren var närvarande. Detta uttrycktes enligt följande: ”Om det inte
är olämpligt får socialnämnden samtala med den underårige även om vårdnads-
havaren motsätter sig det. Nämnden har rätt att tala med den underårige utan att
vårdnadshavaren är närvarande.”
Utredningen konstaterar bl.a. att socialförvaltningen redan i dag torde ha rätt att
tala med barnet utan lov från vårdnadshavaren och till och med mot vårdnads-
havarens vilja om barnet är beslutskompetent. Om barnet har nått en sådan
mognad att barnets vilja är avgörande borde alltså frågan om kontakt med barnet
kunna lösas oberoende av vårdnadshavarens samtycke. Barnets medgivande är
en tillräcklig förutsättning för att samtal skall få äga rum. Utredningen ansåg att
det likväl behövdes en uttrycklig bestämmelse för att komma till rätta med den
osäkerhet som råder hos socialnämnderna (bet. s. 168). Lagförslaget skulle
visserligen innebära en inskränkning i vårdnadshavarens bestämmanderätt över
de mindre barnen. Inskränkningen bedömdes emellertid inte vara sådan att den
borde hindra en reform. Inskränkningens enda syfte var att skydda och stödja
barnet. Utifrån barnets intressen var det rimligt att vårdnadshavarens beslutande-
rätt inskränktes (bet. s. 169). Avsikten med den föreslagna bestämmelsen är att
klargöra att socialnämnden har rätt att tala med ett barn trots att vårdnadshavaren
motsätter sig det.
Yttranden över LVU-utredningens betänkande
Betänkandet har remissbehandlats. Av remissammanställningen framgår att
                                                                   Dnr 1059-2003        Sid 7 (16)
                                                                       4857-2003




30 instanser redovisat en uppfattning i saken. Av dessa 30 tillstyrkte 22 förslaget,
två avstyrkte (Advokatsamfundet och en kommun) och sex var tveksamma. Av
de instanser som tillstyrkte var flertalet länsstyrelser, kommuner och frivillig-
organisationer. Även Socialstyrelsen och Länsrätten i Örebro län tillstyrkte
förslaget. Flera remissinstanser ansåg att förslaget borde utredas ytterligare. JO
ansåg dessutom att frågeställningen borde utvidgas till att avse även vårdnads-
utredningar. Frågan om möjligheten för socialnämndens företrädare att tala med
barn utan att först höra vårdnadshavarens inställning till samtalet borde också
övervägas enligt JO.

2.4 JO-beslut
När socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd eller stöd och en
utredning inleds skall den som berörs av utredningen underrättas härom (11 kap.
2 § SoL). Det anges inte närmare med vilken skyndsamhet en underrättelse till
berörda skall ske. Några vägledande uttalanden härom i lagens förarbeten finns
inte heller. JO har ansett att det får ligga i sakens natur att en underrättelse till
t.ex. berörda föräldrar om en påbörjad barnavårdsutredning i normalfallet skall
ske utan onödigt dröjsmål, men att det i vissa speciella fall kan finnas situationer
då nämnden kan avvakta något med att informera en vårdnadshavare om att en
utredning har påbörjats. Det får emellertid aldrig bli fråga om någon längre tid
som vårdnadshavare hålls ovetande om en pågående utredning och det måste
finnas goda skäl till varför så sker (JO 1999/2000 s. 243).

2.5 Länsstyrelsernas tillsyn
I olika utredningar har påtalats att barn inte kommer till tals eller att deras
synpunkter inte beaktas. Av länsstyrelsernas nationella tillsyn (Social tillsyn
2002 – Resultat av länsstyrelsernas tillsyn s. 61 ff.) framgår att barnets
perspektiv visserligen synliggörs i allt större utsträckning i barnavårds-
utredningar och de får komma till tals i en ökad omfattning, men att det alltjämt
finns utredningar där barnperspektivet helt saknas.

2.6 Det norska exemplet
I den norske Lov om barneverntjenesten finns i § 4-3 en bestämmelse som
stadgar att socialnämnden, eller sakkunnig som socialnämnden anlitat, kan kräva
att få samtala med barnet i enrum. Föräldrarna kan inte motsätta sig att ett
hembesök görs under en utredning och kan heller inte motsätta sig samtal inom
ramen för utredningen. I § 6-3 stadgas att ett barn som fyllt 7 år, och yngre barn
som kan uttrycka sina synpunkter, skall informeras och ges möjlighet att uttala
sig innan beslut fattas i ärende som berör honom eller henne. Barnets ståndpunkt
skall tillmätas vikt med beaktande av barnets ålder och mognad. I lag-
kommentaren (Ofstad og Skar, Barnevernloven med kommentarer s. 51) uttalas
att bestämmelsen i § 4-3, tredje stycket ger barneverntjenesten möjlighet att
företa en undersökning vid hembesök utan att barnets föräldrar eller andra som
barnet bor hos kan motsätta sig detta. Barneverntjenesten har därmed möjlighet
att skaffa sig kunskap om hemförhållandena vid egna undersökningar även om
det på detta stadium inte är möjligt att samarbeta med familjen i saken.

3. Socialstyrelsens bedömning
Barns rätt att bli hörda och få ge uttryck för sin uppfattning regleras såväl i
Barnkonventionen som i SoL och LVU samt FB. Frågor kring barns rätt har
under senare år givits alltmer tyngd i lagstiftningen. På sätt som skett i exemplet
Norge och som föreslagits av LVU-utredningen bör lagstiftningen förtydligas i
detta avseende. Under 1990-talet har frågor kring barns rätt, barnperspektiv och
barnets rättigheter lyfts fram i den allmänna debatten och också medfört
lagstiftning, men inte i det nu aktuella avseendet. Som en följd av att Sverige
ratificerade Barnkonventionen, har bestämmelser successivt förts in i lag-
stiftningen på olika områden för att stärka barnets rättigheter och dess rätt att få
                                                                  Dnr 1059-2003        Sid 8 (16)
                                                                      4857-2003




komma till tals och få sina synpunkter beaktade. Exempelvis finns sedan år 1998
i FB regler om att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid avgörande
som rör vårdnad, boende och umgänge (6 kap. 2 a § FB). När åtgärder rör barn
skall det särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver och att barns
inställning till frågor om vårdnad, boende och umgänge skall söka klarläggas och
redovisas inför rätten (6 kap. 19 § fjärde stycket FB).
Dessa bestämmelser kan i viss mån sägas stå i motsatsförhållande till
bestämmelserna om föräldrars rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör
barnets person. Denna omständighet skapar osäkerhet och tveksamhet.
Det är därför olyckligt att lagstiftningen inte ger klart besked i den fråga
remissen avser trots att utvecklingen under drygt 20 år, från 1980 års
socialtjänstlag till LVU-utredningen år 2000 visar att det finns ett behov av ett
förtydligande. Behovet har enligt Socialstyrelsen tydliggjorts genom utfallet av
remissen av LVU-utredningens betänkande (se avsnitt 2.3 ovan). Enligt
Socialstyrelsens uppfattning kan nämligen remissutfallet sammanfattas så att de
instanser som avstyrkte eller var tveksamma till förslaget i huvudsak utgick från
FB:s bestämmelser och enbart såg förslaget som en inskränkning i vårdnads-
havarens bestämmanderätt. Föräldraperspektivet lyftes alltså fram medan
barnperspektivet lyste med sin frånvaro.
Som framgått av den genomgång av utvecklingen som Socialstyrelsen gjort i det
föregående har övervägandena i denna fråga utgått från föräldraperspektivet för
att mot slutet av perioden mera fokusera på barnperspektivet.
Socialstyrelsen har alltjämt den inställning som styrelsen angav i sitt yttrande
över LVU-utredningens betänkande, nämligen att lagstiftningen bör förtydligas.
Styrelsen vill dock nu tillföra ytterligare aspekter. I LVU- utredningen tillmäts
barnets beslutskompetens en särskild vikt i frågan om möjligheten att samtala
med barnet och sägs att socialnämnden bör kunna få samtala med barnet även
om vårdnadshavaren motsätter sig detta, om det inte är ”olämpligt” (bet. s. 218).
Det är mindre bra att den bedömning som föreslås i betänkandet utgår från vad
som är olämpligt eller inte. Vad som skall bedömas är i första hand frågan om ett
samtal med barnet verkligen behövs. I lagtexten bör framgå att det är först när
den frågan besvaras jakande som fortsatta överväganden skall vidta. Möjligheten
av ett samtal skall då bedömas med utgångspunkt i om det är lämpligt, inte i om
det är olämpligt. Lämplighetsbedömningen skall utgå från hela situationen runt
barnet, där föräldrarnas inställning är endast en av andra faktorer i helhets-
bedömningen. Detta följer av vad Socialstyrelsen har angivit i sin publikation
Vårdnad, boende och umgänge – Stöd för rättstillämpning och handläggning
inom socialtjänstens familjerätt. Där betonas nämligen att barnets ålder och
mognad m.m. skall ses i kombination med vad frågan gäller samt betydelsen och
konsekvenserna för barnet av det beslut som skall fattas och att det är viktigt att
utredaren så långt det är möjligt försöker få föräldrarnas samtycke till att samtala
med barnet; detta för att barnet inte skall komma i kläm och riskera att utsättas
för press från föräldrarna (s. 168).
Om det således under utredningsarbetet bedöms lämpligt att det förs ett särskilt
samtal med barnet skall ett sådant samtal också kunna föras. Ett sådant samtal
skall också kunna föras utan att föräldrarna är närvarande. Givetvis bör samtalet
ingå som ett naturligt led i en barnavårdsutredning. Självklart är det en god sak
för barnet – vilket också framgår av det nyss sagda – om detta samtal kan föras
efter samråd med föräldrarna, men ett sådant samråd vare sig får eller skall vara
avgörande.
I detta sammanhang bör man också ha med i övervägandena att frågan om nu
diskuterade samtal inte bara avser behovet av att inhämta information från barnet
utan även av att informera barnet om utredningen och vilka insatser som
övervägs. Det är viktigt då barn som varit föremål för utredning och placering
                                                                          Dnr 1059-2003        Sid 9 (16)
                                                                              4857-2003




      uttalat att de inte fått någon information under utredningen och att de inte vet
      varför de placerats.
      Avslutningsvis kan således sägas att lagstiftningen bör förtydligas och detta av
      flera skäl: för att uppfylla Barnkonventionen, för att uppnå en bättre efterlevnad
      av bestämmelserna i SoL och LVU om barns rätt att komma till tals och att bli
      hörda samt inte minst för att komma till rätta med den osäkerhet som i dag råder
      hos socialnämnderna. En större tydlighet skulle öka socialnämndens möjligheter
      att stödja och skydda barnet. En uttrycklig bestämmelse skulle också utgöra ett
      stöd för socialnämnder som vill samtala med barn men som möter motstånd från
      vårdnadshavaren. Insatser eller åtgärder som nämnden vidtar skulle vila på en för
      barnet bättre grund om det är självklart att barnet självt har möjlighet att föra
      fram sina åsikter.
      Socialstyrelsen anser att det inte är lämpligt att i lagtext närmare precisera i vilka
      situationer en socialnämnd får samtala med ett barn. En alltför detaljerad lagtext
      riskerar nämligen att förlora den flexibilitet som barnperspektivet förutsätter.
Socialnämnden i Öckerö kommun och AA bereddes tillfälle att kommentera
Socialstyrelsens yttrande.

I ett beslut den 10 oktober 2005 anförde JO André följande när det gällde frågan
om socialnämnden inom ramen för en s.k. barnavårdsutredning har kunnat
samtala med CC utan AA:s samtycke.

Socialnämnden inledde den 24 juni 2002 en s.k. barnavårdsutredning med
anledning av oro för CC. Utredningen skulle belysa CC:s situation, bl.a. mot

## Anmälan och bakgrund

bakgrund av AA:s konfliktfyllda separation från sin make.

Vid flera tillfällen under augusti och september 2002 gjorde utredarna hem-
besök och träffade och samtalade vid dessa tillfällen med CC. I månadsskiftet
september/oktober 2002 inkom till nämnden oroande uppgifter bl.a. angående
AA:s psykiska hälsa. I detta skede önskade socialförvaltningens handläggare
att, inom ramen för utredningen, på nytt träffa och samtala med CC. Vid denna
tidpunkt hade AA avsagt sig alla kontakter med nämnden. Såvitt framgår av
remissvaret motsatte hon sig uttryckligen att socialtjänsten kontaktade CC och
hon samverkade inte till att något samtal kunde komma till stånd med henne.
Utredarna träffade ändå CC i skolan för ett samtal.

I ärendet uppkommer fråga om huruvida socialnämnden inom ramen för
barnavårdsutredningen kunde höra CC utan AA:s samtycke eller t.o.m. mot
hennes vilja.

Socialstyrelsen har i sitt remissyttrande lämnat en utförlig redogörelse för bl.a.
relevant lagstiftning. Vissa upprepningar är, för sammanhangets skull,
ofrånkomliga i det följande.

Inledningsvis bör artikel 8 i Europeiska konventionen d. 4 nov. 1950 om skydd
för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna nämnas. Enligt
artikeln har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och
sin korrespondens. En offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av
denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle
                                                                    Dnr 1059-2003     Sid 10 (16)
                                                                        4857-2003




är nödvändigt med hänsyn bl.a. till skydd för hälsa eller moral eller för andra
personers fri- och rättigheter.

Enligt 5 kap. 1 § SoL skall socialnämnden bl.a. verka för att barn och ungdomar
växer upp under trygga och goda förhållanden och med särskild uppmärksamhet
följa utvecklingen hos barn och ungdomar som visat tecken till en ogynnsam
utveckling. Socialtjänstens insatser för barn bygger på frivillighet från
vårdnadshavarens och, om den unge fyllt 15 år, från barnets sida. Under vissa
förutsättningar kan det bli aktuellt med tvångsvård. Regler härom finns i lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU.

Enligt 11 kap. 1 § SoL skall socialnämnden utan dröjsmål inleda utredning
angående sådant som kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda
någon åtgärd av nämnden.

Under en utredning om huruvida socialnämnden behöver ingripa till en
underårigs skydd eller stöd får nämnden, för bedömningen av behovet av
insatser, konsultera sakkunniga samt i övrigt ta de kontakter som behövs (11
kap. 2 § SoL). Utredningen skall bedrivas så att inte någon onödigt utsätts för
skada eller olägenhet. Vidare skall inte utredningen göras mer omfattande än
vad som är motiverat av omständigheterna i ärendet.

Socialtjänstlagen innehåller vidare bestämmelser som reglerar barns rätt att
komma till tals under utredningen. När en åtgärd rör ett barn skall enligt 3 kap.
5 § andra stycket SoL barnets inställning så långt det är möjligt klarläggas och
hänsyn skall tas till barnets vilja med beaktande av dess ålder och mognad.
Syftet med bestämmelsen är att ett barn skall få uttrycka sin åsikt i saker som
berör barnet personligen. Barnets rätt att uttrycka sin åsikt betyder att dess
inställning skall klargöras utan att barnet för den skull sätts i svåra val-
situationer. Uppgiften för socialtjänsten blir att skaffa sig en bild av barnet och
dess behov. Barnet får inte pressas på synpunkter (se prop. 1996/97:124 s. 98).

Av 11 kap. 10 § SoL framgår att barn som har fyllt 15 år har rätt att själva föra
sin talan i mål och ärenden enligt den lagen samt att barn som är yngre bör
höras, om det kan vara till nytta för utredningen och barnet inte kan antas ta
skada av det. Enligt förarbetena till bestämmelsen (prop. 1979/80:1 s. 567) får
lämpligheten av att höra barnet avgöras med ledning av dess ålder och mognad,
vilken betydelse ärendet kan antas ha för barnet men också vilken inställning
barnets ställföreträdare har till frågan om barnet skall höras. En motsvarande
bestämmelse finns i 36 § LVU.

Frågan om vem som skall lämna sitt medgivande när det gäller åtgärder som
riktar sig mot en underårig regleras i föräldrabalken där de grundläggande
bestämmelserna om ställföreträdarskap för barn finns.

Barn står enligt huvudregeln i 6 kap. 2 § första stycket FB under vårdnad av
båda föräldrarna eller en av dem. Vårdnadshavaren har rätt och skyldighet att
                                                                       Dnr 1059-2003       Sid 11 (16)
                                                                           4857-2003




bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Vårdnadshavaren
skall därvid i takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn
till barnets synpunkter och önskemål (6 kap. 11 § FB). Det går inte att ange
någon bestämd ålder för när ett barn bör tillfrågas. En bedömning av barnets
mognad får göras i varje enskilt fall (se prop. 1994/95:224 s. 35 och 54). Om
barnet står under vårdnad av två vårdnadshavare, utövar de sina skyldigheter
och rättigheter gentemot barnet tillsammans (6 kap. 13 § första stycket FB).

När socialnämnden inom ramen för en utredning enligt 11 kap. 1 § SoL anser
att det är av vikt att efterhöra barnets inställning medför detta inga problem så
länge vårdnadshavaren samtycker till ett sådant samtal. I enlighet med
redovisade bestämmelser bör det inte heller medföra några problem i de fall den
unge själv samtycker, under förutsättning att han har nått en sådan mognad att
det är tillräckligt med hans samtycke. De situationer som vållar problem är de
där ett samtal med barnet framstår som sakligt befogat men barnet befinner sig
på ett sådant utvecklingsstadium att det enligt föräldrabalkens regler skall
företrädas av någon annan – enligt huvudregeln vårdnadshavaren – och denne
inte samtycker till åtgärden.

Frågan om att höra ett barn utan vårdnadshavarens medgivande har tidigare
särskilt uppmärksammats när det gäller en misstanke om att vårdnadshavaren
har begått ett brott mot barnet. På grund av de motstående intressen som i de
fallen kan föreligga mellan barnet och vårdnadshavaren kan det vara svårt att få
till stånd ett medgivande från vårdnadshavaren till bl.a. polisförhör med barnet.
När det föreligger en misstanke om att ett barn har utsatts för t.ex. ett sexuellt
övergrepp av vårdnadshavaren kan företrädare för socialnämnden inte utan
vidare föra barnet till ett polisförhör. Utan vårdnadshavarens medgivande har
detta ansetts vara möjligt först om socialnämnden har omhändertagit barnet med
stöd av LVU (se t.ex. JO:s ämbetsberättelse 1994/95 s. 292). I ett beslut som har
refererats i JO:s ämbetsberättelse 1995/96 s. 89 behandlas frågan om förut-
sättningarna för att omhänderta ett barn enligt LVU när syftet med ingripandet
primärt är att göra det möjligt för polisen att höra barnet utan vårdnadshavarens
samtycke. I beslutet anfördes bl.a. följande.

      Reglerna i LVU gör det möjligt att tvångsomhänderta unga personer i syfte att
      skydda dem för risker som antingen har sin grund i missförhållanden i hemmet
      eller i barnets eget beteende. Ett beslut om omhändertagande innebär bl.a. att
      socialnämnden, i den mån det behövs för att genomföra vården, bestämmer om
      barnets personliga förhållanden (11 § fjärde stycket LVU). Det anses att denna
      regel ger socialnämnden rätt också att inställa ett omhändertaget barn till förhör
      och läkarundersökning i en brottsutredning. – – – Den för rättsstaten utmärkande
      ändamålsprincipen innebär att ett tvångsingripande mot en enskild får vidtas
      endast i det syfte som har föranlett den reglering som läggs till grund för
      ingripandet. Det får exempelvis inte förekomma att man beslutar att omhänderta
      ett barn med stöd av LVU enbart i syfte att underlätta en brottsutredning. – – –
      Man kan således sammanfattningsvis konstatera att det i dagens läge i vissa fall
      inte är möjligt att få till stånd en medverkan från ett barns sida i en utredning
      avseende ett brott riktat mot barnet självt annat än om det är omhändertaget
                                                                     Dnr 1059-2003       Sid 12 (16)
                                                                         4857-2003




      enligt LVU, men att lagliga förutsättningar för ett omhändertagande i dessa
      situationer inte alltid är för handen.
Det fanns enligt JO skäl att överväga särskild lagstiftning som reglerade frågan
om vem som skall företräda barnet vid sådana förundersökningar där den unge
och vårdnadshavaren har motstridiga intressen (s. 102).

Den 1 januari 2000 trädde lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn i
kraft. Syftet med lagen är att stärka möjligheterna att ta till vara barnets rätt när
en vårdnadshavare eller någon som vårdnadshavaren står i ett nära förhållande
till misstänks för brott mot barnet. Enligt förarbetena till lagen (prop.
1998/99:133 s. 8 f.) finns det i dessa situationer särskilda svårigheter att ta till
vara barnets rätt. Det gäller dels i fråga om att utreda brottet, dels när det gäller
att i övrigt ta till vara barnets intressen under förundersökningen och i
rättegången. Det saknas i dessa fall ofta någon som kan ta till vara barnets rätt.
Utgångspunkten för detta resonemang var vårdnadshavarnas bestämmanderätt i
enlighet med de gällande familjerättsliga reglerna i FB om ställföreträdare för
barn. Av förarbetena (a. prop. s. 16 f.) framgår därutöver bl.a. följande. Den
nuvarande lagstiftningen har inte ansetts ge tillräckliga garantier för att en
förundersökning kan genomföras, när misstanke har uppkommit att barnet
utsatts för ett övergrepp. När barnet inte självt kan ta ställning till frågor om
förhör eller läkarundersökning finns formellt ett mycket begränsat utrymme
eller saknas helt stöd för att snabbt genomföra utredningsåtgärder utan
vårdnadshavarens medverkan. Om utgångspunkten är att vårdnadshavaren inte
bör eller kan kontaktas saknar barnet någon som företräder barnets intresse. Mot
den bakgrunden har i den ovan nämnda lagen föreskrivits att domstol i vissa fall
skall kunna förordna en särskild företrädare för barnet som övertar
vårdnadshavarens befogenheter att ta till vara barnets rätt under för-
undersökning och i rättegång.

På samma sätt som när det gäller en utredning som gäller en misstanke om att
en vårdnadshavare har begått ett brott mot den unge, kan det i en barnavårds-
utredning föreligga motstående intressen mellan vårdnadshavaren och den unge.
Även för socialtjänstens del är utgångspunkten att vårdnadshavaren bestämmer i
frågor som rör hans barn såvida inte barnet har nått sådan mognad att det själv
anses kunna ta ställning i saken. En utredningsåtgärd i form av ett samtal med
ett barn, som inte själv har nått en sådan mognad att dess eget samtycke kan
anses tillräckligt, mot vårdnadshavarens vilja är en mycket ingripande åtgärd.
En sådan åtgärd innebär att den bestämmanderätt som vårdnadshavaren har över
barnet i enlighet med bestämmelserna i föräldrabalken inskränks. Frågan är om
det finns rättsliga förutsättningar att utan direkt lagstöd godta en sådan
inskränkning.

Socialstyrelsen har i sitt remissyttrande anfört att det inte finns något principiellt
hinder för sådana kontakter som är aktuella i det nu förevarande ärendet. Därvid
har Socialstyrelsen pekat på flera bestämmelser som rör att barnet bör få
                                                                          Dnr 1059-2003       Sid 13 (16)
                                                                              4857-2003




komma till tals i utredningar som rör barnets egna förhållanden. Utöver den
redovisning av lagstiftning m.m. som Socialstyrelsen har gjort vill jag tillägga
att saken även har berörts i promemorian Utövandet av barns rättigheter i
familjerättsprocesser (Ds 2002:13). Promemorian utarbetades för att bl.a. belysa
vilka lagändringar som fordrades för att Sverige skulle kunna ratificera den
europeiska konventionen om utövandet av barns rättigheter. När det gällde
barnets rätt att komma till tals i mål och ärenden rörande vårdnad, boende och
umgänge anfördes i promemorian att det inte torde vara särskilt vanligt att
föräldrarna motsätter sig att utredaren talar med barnet. I promemorian anfördes
vidare bl.a. följande (s. 97).

      Av allmänna rättsgrundsatser torde för övrigt följa att barnet, om han eller hon i
      stort sett förstår vad saken gäller och kan ta ställning till frågan, självt avgör om
      han eller hon vill tala med utredaren eller inte (se SOU 2000:77 s. 168 med där
      gjorda hänvisningar). Samtal med barnet får således i sådana fall föras utan att
      vårdnadshavarens samtycke hämtas in och även mot vårdnadshavarens vilja.
      Med hänsyn till gällande rätt behövs inga lagändringar i denna del för att Sverige
      skall kunna ratificera Europarådskonventionen.
I ett yttrande över promemorian anförde jag för egen del att frågan vad gäller de
rättsliga förutsättningarna för att tala med ett barn mot vårdnadshavarens vilja
borde bli föremål för en mer fullständig utredning (JO:s yttrande den 30
september 2002; dnr 2076-2002). Jag kan här dock instämma i vad som
anfördes i promemorian, nämligen att det finns mycket som talar för att
socialtjänsten kan tala med äldre barn utan vårdnadshavarens medgivande.

Av den allmänna bestämmelsen i 3 kap. 5 § SoL framgår att när en åtgärd rör ett
barn skall barnets inställning så långt det är möjligt klarläggas. Bestämmelsen
har dock inte getts en sådan utformning att den kan anses inskränka
vårdnadshavarens bestämmanderätt över barnet enligt 6 kap. 11 § FB. Det
framgår inte heller klart av förarbetena till bestämmelsen att avsikten var att
begränsa den rätten.

Det kan vidare diskuteras om det med stöd av bestämmelsen i 11 kap. 2 § SoL
är möjligt att tala med ett barn utan vårdnadshavarens medgivande.
Bestämmelsen ger nämnden rätt att i utredningar rörande ett barns behov av
skydd eller stöd konsultera sakkunniga samt i övrigt ta de kontakter som behövs
utan vårdnadshavarens samtycke. Bestämmelsen kan emellertid inte anses
innebära någon annan inskränkning i vårdnadshavarens bestämmanderätt när
det gäller barnet än att förvaltningen får vända sig till utomstående för att be om
uppgifter.

Det finns skäl att i detta sammanhang åter nämna att LVU-utredningen, i sitt
betänkande Omhändertagen – Samhällets ansvar för utsatta barn och unga
(SOU 2000:77), föreslog att det i 11 kap. 2 § SoL skulle införas en bestämmelse
som uttryckligen gav socialnämnden en rätt att tala med barnet även om
vårdnadshavaren motsatte sig det (se ovan s. 6). Utredningen konstaterade att
socialförvaltningen redan i dag torde ha rätt att tala med barnet utan lov från
                                                                      Dnr 1059-2003        Sid 14 (16)
                                                                          4857-2003




vårdnadshavaren och till och med mot vårdnadshavarens vilja om barnet är
beslutskompetent. Om barnet har nått en sådan mognad att barnets vilja är
avgörande borde alltså frågan om kontakt med barnet kunna lösas oberoende av
vårdnadshavarens samtycke. Däremot ansåg utredningen att det inte fanns
lagligt stöd för en utredare inom socialtjänsten att utan vårdnadshavarens
medgivande tala med ett ”litet” barn. I betänkandet anfördes i denna del
följande (s. 169).

      Är det fråga om ett litet barn krävs det i dag att vårdnadshavaren (eller god man)
      samtycker till samtalet. Möjligheten att förordna god man för barnet används inte
      i praktiken och jag bedömer heller inte att en ökad användning av den
      möjligheten är tillräcklig eller lämplig för att komma till rätta med de problem
      som diskuteras här. Här skulle en bestämmelse om att socialförvaltningen har
      rätt att tala med barnet trots att vårdnadshavaren är emot det fylla en funktion
      rättsligt sett; barnet skulle kunna höras trots att vårdnadshavaren motsätter sig
      det. Frågan är emellertid om en uttrycklig bestämmelse som ger social-
      förvaltningen rätt att tala med barnet i dessa fall är lämplig och om den skulle
      fylla någon praktisk funktion.
      Är barnet litet är socialförvaltningen ofta beroende av att vårdnadshavaren
      samarbetar. I de fall där vårdnadshavaren inte samarbetar och samtal med barnet
      genomförs mot vårdnadshavarens vilja riskerar barnet att försättas i en mycket
      svår situation. En bestämmelse kan dock ha en pedagogisk verkan och utgöra ett
      stöd för socialnämnder som möter motstånd från vårdnadshavarens sida. Genom
      bestämmelsen skulle barnets rätt att komma till tals kunna garanteras även i de
      fall där vårdnadshavaren motsätter sig att barnet talar med socialnämnden.
Utredningens förslag om införandet av en bestämmelse i 11 kap. 2 § SoL har
inte föranlett lagstiftning.

Sammanfattningsvis ser jag inte att gällande lagstiftning ger stöd för social-
nämnden att, mot vårdnadshavarens vilja, ha ett samtal med en underårig, om
denne inte har nått en sådan mognad att det är tillräckligt med hans samtycke.

Det kan för övrigt konstateras att utan vårdnadshavarens medverkan kan det
rent praktiskt vara svårt för förvaltningen att kunna komma till tals med barnet.
Det kan givetvis inte godtas att socialförvaltningen bereder sig tillträde till den
unges hem när vårdnadshavaren inte är hemma för att få kontakt med barnet.
Inte heller kan det godtas att utredaren hämtar ett barn till socialförvaltningen
när barnet är på väg hem från skolan eller ute och leker på fritiden. Rent
praktiskt framstår den mest näraliggande lösningen att samtalet äger rum i
barnets skola. Socialtjänsten bör emellertid, så långt det är möjligt, undvika att
kontakta barn när dessa befinner sig i skolan. En sådan kontakt kan som regel
inte ske utan att en större krets av människor därmed får en information som går
utöver vad sekretesslagstiftningen medger och alltså är allmänt integritets-
kränkande (se JO 1992/93 s. 409 och 1996/97 s. 258). Det är inte heller givet att
skolan eller förskolan, i avsaknad av uttryckligt lagstöd, kan medverka till att
socialförvaltningens utredare får träffa barnet där.

Det sagda innebär emellertid inte att nämnden helt saknar möjlighet att få till
stånd ett samtal med barnet mot vårdnadshavarens vilja. Jag vill peka på de
                                                                   Dnr 1059-2003      Sid 15 (16)
                                                                       4857-2003




sociala myndigheternas befogenheter enligt LVU. Om det är sannolikt att den
unge behöver beredas vård enligt lagen kan det bli aktuellt med ett omedelbart
omhändertagande av den unge med stöd av 6 § LVU, bl.a. om den fortsatta
utredningen allvarligt kan försvåras. Som exempel på en sådan situation kan
nämnas att föräldrarna eller den unge inte vill medverka vid utredning om den
unges behov av vård. Samtidigt måste det understrykas att en så ingripande
åtgärd som ett LVU-omhändertagande förutsätter att det är sannolikt att vård
enligt LVU behövs. Åtgärden får således aldrig användas enbart i syfte att
tillskapa en möjlighet att tala med barnet.

Det skulle föra för långt att här närmare gå in på i vilken utsträckning som det
är möjligt att besluta om ett omedelbart omhändertagande med anledning av att
socialförvaltningen inte får tala med det barn som utredningen rör. Jag vill dock
här nämna att när det kan bli aktuellt med ett ingripande enligt LVU skall ett
offentligt biträde förordnas för den unge. Ett sådant biträde kan utses innan
nämnden har fattat något beslut om att ansöka om vård enligt LVU eller om att
omedelbart omhänderta den unge (39 § LVU). Om ett biträde har utsetts för
någon som är under 15 år, utan att samtidigt vara biträde för vårdnadshavaren,
är denne utan särskilt förordnande den unges ställföreträdare i det mål eller
ärende som förordnandet avser (36 § andra stycket LVU). Detta förhållande
torde innebära att biträdet kan lämna samtycke till att utredaren får tala med
barnet (se bl.a. Ds 2002:13 s. 162 f.).

                              _________________

I det ärende som nu är föremål för prövning hade utredarna vid socialförvalt-
ningen vid flera tillfällen talat med CC. När de önskade ett nytt samtal med
flickan gav vårdnadshavaren inte sitt samtycke. Förvaltningens önskemål att få
träffa CC grundades på nya uppgifter om hennes hemförhållanden. Dessa upp-
gifter var av sådan karaktär att jag inte finner skäl att ifrågasätta den bedömning
som socialnämnden gjorde angående behovet av att på nytt tala med CC.

CC var tio år gammal. Den utredning som föreligger i ärendet kan inte anses
visa att hon, trots sin ringa ålder, hade nått en sådan mognad att hon själv har
kunnat bestämma om huruvida hon ännu en gång skulle träffa social-
förvaltningens utredare. I en sådan situation är det, enligt huvudregeln i 6 kap.
11 § FB, vårdnadshavaren som beslutar. Oavsett om det, som i förevarande fall,
fanns ett behov av att samtala med CC, har det i rättsligt hänseende saknats
förutsättningar för nämndens företrädare att genomföra ett sådant samtal utan
vårdnadshavarens samtycke.

Det kan naturligtvis inte uteslutas att det kan uppstå en sådan akut situation som
närmast är att betrakta som en nödsituation i vilken det kan anses försvarligt att
hålla ett samtal med den unge utan vårdnadshavarens samtycke. Vad som har
framkommit i det nu aktuella fallet visar inte att omständigheter av det slaget
har förelegat vid tidpunkten för utredarnas samtal med CC i skolan.
                                                                  Dnr 1059-2003      Sid 16 (16)
                                                                      4857-2003




Sammanfattningsvis måste jag starkt ifrågasätta nämndens handlingssätt såvitt
här är i fråga. Under alla förhållanden är detta ärende ett belysande exempel på
de problem som kan uppkomma inom socialtjänsten när det gäller att å ena
sidan iaktta de bestämmelser som reglerar vårdnadshavarens rätt att bestämma
över sina barn och, å den andra, de bestämmelser som tillförsäkrar barnet rätt att
komma till tals. Jag finner mot den bakgrunden skäl att tillställa Social-
departementet en kopia av detta beslut. Beslutet rör även en tillämpning av de
principer som kommer till uttryck i barnkonventionen. Jag sänder därför en
kopia av beslutet även till Barnombudsmannen.
