# Socialnämnden i Västerviks kommun får allvarlig kritik för att nämnden låtit vården enligt 3 § LVU av en ung man upphöra utan att ha gjort en utredning om saken och utan att ha fattat ett beslut om att vården skulle upphöra

JO 2019-02-07 dnr 1060-2017

## Beslut

BESLUT
                                                                         Datum                   Dnr                     Sid
                                                                         2019-02-07              1060-2017             1 (14)
Justitieombudsmannen
Thomas Norling




                        Socialnämnden i Västerviks kommun får allvarlig kritik för att
                        nämnden låtit vården enligt 3 § LVU av en ung man upphöra utan att
                        ha gjort en utredning om saken och utan att ha fattat ett beslut om att
                        vården skulle upphöra


                          Beslutet i korthet: Migrationsverket anvisade en ensamkommande pojke till
                          Västerviks kommun när han kom till Sverige 2014. Han blev föremål för vård enligt 3 §
                          lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, och var under
                          hösten 2016 placerad vid ett av Statens institutionsstyrelses ungdomshem. Nämnden
                          beslutade med stöd av 11 § LVU att pojkens placering vid hemmet skulle avslutas
                          den 12 december 2016, när han fyllde 18 år. Som skäl för detta angav nämnden att
                          ansvaret för honom då övergick till Migrationsverket. Pojken lämnade hemmet den
                          12 december 2016, och kort därefter avslutade nämnden hans ärende.
                          I beslutet konstaterar JO att bestämmelserna i LVU även gäller för ensamkommande
                          barn och unga. Av 21 § LVU framgår att socialnämnden ska besluta att vård med stöd
                          av 3 § LVU ska upphöra när den inte längre behövs och att sådan vård får fortsätta
                          som längst till det att den unge fyller 21 år. Om nämnden får uppgift om att den unge
                          inte längre är i behov av vård med stöd av LVU ska nämnden inleda en utredning och
                          därefter ta ställning till saken i ett formellt beslut.
                          Nämnden lät i praktiken vården av pojken upphöra samma dag som han fyllde 18 år.
                          Nämnden har uppgett att ansvaret för honom då övergick till Migrationsverket. JO
                          påpekar att vård med stöd av 3 § LVU endast kan upphöra av det skälet att den unge
                          inte längre har något vårdbehov eller att han eller hon fyller 21 år. Detta innebär att
                          vården fortsätter oberoende av om den unge fyller 18 år under vårdtiden om han eller
                          hon är i behov av vård enligt LVU. Nämnden saknade möjlighet att låta vården av
                          pojken med stöd av 3 § LVU upphöra enbart av det skälet att han fyllde 18 år.
                          Det har också kommit fram att nämnden inte utredde om vården av pojken kunde
                          upphöra och inte heller fattade ett formellt beslut om att vården skulle upphöra.
                          Nämnden tycks ha varit av uppfattningen att beslutet om att avsluta pojkens placering
                          vid hemmet med stöd av 11 § LVU även innebar att vården av honom upphörde. JO
                          konstaterar att nämnden inte tycks ha förstått skillnaden mellan ett beslut enligt 11 §
                          LVU, som handlar om hur vården av den unge ska ordnas – t.ex. att han eller hon ska
                          vara placerad i ett visst hem, och ett beslut enligt 21 § LVU, om att vården ska
                          upphöra. Detta tyder på omfattande kunskapsbrister hos nämnden gällande
                          bestämmelserna i LVU. Bristerna i handläggningen av pojkens ärende är sådana att
                          JO riktar allvarlig kritik mot nämnden.




 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A             Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                         Dnr 1060-2017         Sid 2 (14)

## Anmälan och bakgrund

Anmälan
I en anmälan till JO klagade AA, utredare vid Statens institutionsstyrelses (SiS)
huvudkontor, och BB, psykolog vid SiS ungdomshem Klarälvsgården, på
Socialnämnden i Västerviks kommuns handläggning av CC:s ärende.

De anförde i huvudsak följande: CC, född 1998, kom till Sverige som
ensamkommande barn i februari 2014. Migrationsverket anvisade honom till
Västerviks kommun. CC blev efter en tid föremål för vård enligt 3 § lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. I oktober 2016
placerades han vid SiS ungdomshem Klarälvsgården. I samband med att CC
skrevs in vid hemmet sade nämnden upp platsen från och med den 12 december
2016, dvs. när han skulle fylla 18 år. Som skäl för detta angav nämnden att
ansvaret för CC då skulle övergå till Migrationsverket. Personal inom SiS
kontaktade socialtjänsten vid flera tillfällen under vårdtiden och påtalade att CC
hade ett fortsatt vårdbehov. Det saknades förutsättningar för nämnden att i
december 2016 avsluta LVU-vården av CC.

## Utredning

Utredning
JO hämtade in vissa handlingar från SiS ungdomshem Klarälvsgården. Akten i
CC:s ärende hämtades in från Socialnämnden i Västerviks kommun. JO begärde
därefter att nämnden skulle yttra sig över det som AA och BB hade uppgett i sin
anmälan till JO.

Nämnden anförde i ett remissvar bl.a. följande:

      BAKGRUND:
      CC blev anvisad till Västerviks kommun 2014-02-20 och placerades då på
      kommunens HVB för ensamkommande. 2014-04-05 omplacerades han till ett
      externt HVB (”Vägen till” i Trelleborg) då CC inte samtyckte till sin placering i
      Västerviks kommun och inte följde några regler eller rutiner på boendet. Det
      enda han ville var att få flytta till Malmö. När vi erbjöd ett boende i Trelleborg
      och han förstod hur nära det var Malmö, gick han med på omplaceringen. Efter
      några månader på ”Vägen till” blev det klart att han inte heller där följde några
      regler eller rutiner och det blev ohållbart för dem att ha honom kvar. Det enda
      CC själv ville var att socialtjänsten skulle ”lämna honom ifred” och låta honom
      sköta sig själv. Eftersom CC var minderårig och inte samtyckte till någon form
      av vård eller omsorg fattades 2014-06-25 beslut om omhändertagande enligt
      LVU.
      Vid den följande LVU-förhandlingen och även de senare förhandlingarna (vid
      omprövningar och överklaganden) har det gång på gång slagits fast att CC inte
      uppfyller de egentliga kriterierna för LVU. Det finns varken bevisat missbruk
      eller kriminalitet. Både Förvaltningsrätten och Kammarrätten har bedömt att CC
      egentligen inte heller uppvisar något ”annat socialt nedbrytande beteende”. Det
      har trots detta beslutats om fortsatt vård enligt LVU eftersom CC inte någon
      gång har samtyckt till någon typ av vård eller omsorg. Han har konsekvent
      hävdat att det enda han vill är att få klara sig själv och att socialtjänsten ska låta
      honom göra det. Han har beskrivit att han vill bo i Malmö och att han kan ordna
      jobb och bostad själv. Det har inte bedömts att CC har något särskilt vårdbehov,
      men eftersom han var minderårig och inte har gått med på att bo på något boende
      som socialtjänsten har erbjudit och eftersom socialtjänsten har ett ansvar att se
                                                                Dnr 1060-2017         Sid 3 (14)




till att minderåriga har en trygg miljö omkring sig, har vården behövt säkerställas
med stöd av LVU.
Efter många omplaceringar med försök att hitta något HVB eller familjehem där
CC gick med på att bo på ansöktes slutligen om låst plats på SiS. 2015-09-09
placerades han på SiS Långanäs. Under början av 2016 gjorde SiS Långanäs

## Bedömning

bedömningen att CC inte längre var i behov av deras vård. Han hade haft mycket
utagerande beteende inledningsvis som reaktion på inlåsning och gränssättande.
Detta hade dock upphört och de informerade om att eftersom CC nu samtyckte
till annan placering via socialtjänsten, så borde vården hos dem avslutas snarast.
Rekommendationen från SiS var familjehem.
2016-04-15 omplacerades CC till ett familjehem. Inledningsvis gick det bra men
efter en tid började CC igen med att inte gå med på att följa några regler och
hävda att han bara vill att vi ska lämna honom ifred. Vid all typ av gränssättning
reagerade han med utåtagerande beteende och kombinerat med detta gjorde han
också vissa suicidförsök. I kontakten med Barn- och ungdomspsykiatrin har
socialtjänsten fått information om att CC främst är intresserad av att få ett
läkarintyg som han kan lämna till Migrationsverket, så att de ska ompröva hans
avslagsbeslut. Barn- och ungdomspsykiatrin har inte bedömt att CC har något
fortsatt psykiatriskt vårdbehov som de har erbjudit honom vård för. Efter
omplacering till ytterligare ett familjehem där CC:s beteende upprepades
ansöktes på nytt om plats på SiS. CC samtyckte då inte till någon typ av vård
eller omsorg som socialtjänsten kunde erbjuda och han avvek vid upprepade
tillfällen från familjehemmet.

AKTUELL SITUATION:
CC placerades 2016-08-26 på akutavdelning på SiS Bärby. Efter en något
turbulent start då CC protesterade mot all typ av regler, lugnade CC sig. Fokus i
socialtjänsten kontakt med Bärby var då att förbereda CC på det utvisningsbeslut
som Migrationsverket kommer att verkställa efter hans 18-årsdag. Vid
telefonsamtal 2016-10-12 får socialsekreteraren information från Bärby om att
CC både mår och fungerar helt utan anmärkning på hemmet. Han bedöms inte ha
något särskilt vårdbehov. Socialtjänsten framför önskemål om att CC ska få vara
kvar på Bärby tills vården enligt planering ska avslutas när han fyller 18 år i
december eftersom det skulle vara det bästa för CC. 2016-10-27 flyttas CC till
SiS Klarälvsgården med anledning av att han enligt SiS regelverk inte får vara
kvar på en akut-avdelning längre.
I kontakt med SiS Klarälvsgården förklaras att socialtjänstens information är att
CC inte har något särskilt vårdbehov utan att deras uppdrag främst får anses vara
att CC har daglig omsorg (boende, mat och sysselsättning) fram till hans 18-
årsdag och att denna omsorg tyvärr inte har kunnat säkerställas på annat sätt än
via SiS eftersom CC inte samtycker till någon planering med socialtjänsten.
Socialtjänsten har under november månad haft kontakt med Migrationsverket för
att säkerställa att CC i samband med sin 18-årsdag ska erbjudas boende via
Migrationsverket i väntan på utvisningen. Detta försvåras av att CC i och med
flytten till nytt SiS-hem kommer att tillhöra Migrationsverket i Karlstad istället
för Migrationsverket i Uppsala. Trots komplikationerna lyckas det ordnas så att
Migrationsverket och CC:s gode man har ett möte hos CC på SiS Klarälvsgården
2016-12-08. Han erbjuds då boende via Migrationsverket från och med sin 18-
årsdag. Socialtjänsten har, i kontakt med både SiS, Migrationsverket och god
man, varit tydliga med att bedömning görs att det inte föreligger grunder för
fortsatt vård enligt LVU efter CC:s 18-årsdag. Detta då han inte har någon
dokumenterad kriminalitet eller missbruk. Det som vid tidigare förhandlingar har
kunnat bedömas vara någon typ av ”socialt nedbrytande beteende” har som
tidigare redogjorts för, främst varit att CC som minderårig har bedömts ha behov
av boende och daglig omsorg och att CC inte har samtyckt till detta. I och med
att CC efter 18-årsdagen blir ”vuxen” har bedömning gjorts att detta inte längre
kan ligga till grund för fortsatt beslut om LVU. Det som nu i anmälan framförs,
                                                                      Dnr 1060-2017         Sid 4 (14)




     att SiS Klarälvsgården, vid upprepade tillfällen har påtalat CC:s fortsatta
     vårdbehov är inte något som undertecknad känner igen. CC var i samband med
     utskrivningen från SiS Klarälvsgården inte intresserad av någon fortsatt vård från
     socialtjänsten. Han ville fortfarande bara bli lämnad ifred. Att CC tackade nej till
     Migrationsverkets erbjudande om boende, bedömdes inte ändra beslutet att
     vården enligt LVU skulle upphöra.

     ANGÅENDE ANMÄLAN :
     Tvångsvård med stöd av LVU är ett mycket stort ingrepp i en ung människas liv
     och det krävs därför omfattande missbruk, kriminellt beteende eller annat socialt
     nedbrytande beteende som är så omfattande att den unge allvarligt riskerar sin
     hälsa.
     SiS ungdomshem Klarälvsgården menar att det finns uppenbara och väl
     dokumenterade vårdbehov som skulle leda till att fortsatt vård enligt LVU skulle
     vara tillämpligt. Denna bedömning delas inte av socialnämnden i Västervik. De
     vårdbehov som främst framgår av anmälan är psykisk ohälsa, symtom på
     depression, självskadebeteende, självmordsförsök m.m. Dessa vårdbehov är inte
     något som innefattas av LVU-lagstiftningen utan är landstingets ansvar att
     erbjuda vård för och i vissa fall även att besluta om tvångsvård för. Det finns
     alltså inte några grunder inom LVU-lagstiftningen som ger möjlighet för
     socialtjänsten att tvångsvårda en ung vuxen med anledning av vårdbehov som
     tillhör psykisk ohälsa.
     Vidare skrivs i anmälan om användande av droger. Det som har framkommit i
     socialtjänstens utredningar är att CC rökte hasch när han fortfarande bodde i
     Marocko. Sedan han kom till Sverige har socialtjänsten, vid några sporadiska
     tillfällen, misstänkt att han kan ha använt droger. Han har vid något tillfälle
     lämnat prov som visar positivt på THC. För att besluta om tvångsvård av en ung
     vuxen person skall socialtjänsten visa att det finns ett omfattande och pågående
     missbruk och några sådana uppgifter finns inte gällande CC.
     I anmälan skriver också Klarälvsgården om misstankar om sympatier med
     våldsbejakande extremism och människohandel. Precis som skrivs i anmälan är
     dessa uppgifter baserade på misstankar och spekulationer och finns inte belagt på
     så sätt så att det bedöms kunna motivera en LVU-ansökan. CC har vid många
     tillfällen varit avviken från den vård som socialtjänsten har beslutat om och det
     har inte vid något tillfälle inkommit information från polis eller liknande med
     några sådana misstankar.
     SiS ungdomshem Klarälvsgården skriver vidare i sin anmälan att de uppfattade
     att det var svårt att komma i kontakt med socialtjänsten i Västervik.
     Socialsekreterare hade telefonkontakt med personal på Klarälvsgården vid minst
     3 tillfällen under de 6 veckor som placeringen där varade, i denna kontakt har
     socialsekreteraren förklarat hur vi ser på möjligheterna till fortsatt vård och de
     ansvariga socialsekreterarna har inte uppfattat att de har fått någon återkoppling
     från Klarälvsgården om de klagomål som framkommer i anmälan. Att SiS
     ungdomshem Klarälvsgården skulle ha sökt chefer och inte kunnat komma i
     kontakt bedöms inte trovärdigt då alla chefer har telefoner som kopplas vidare
     till telefonsvarare, när de stängs av för möten och liknande. Utöver den
     kommunikation som socialtjänsten hade med Klarälvsgården gick det åt mycket
     tid för socialsekreteraren att ha kontakt med Migrationsverket och ungdomens
     gode man, för att säkerställa att flytten inte skulle innebära att Migrationsverket
     inte hann med att ordna något boende åt CC. Undertecknad bedömer att
     Klarälvsgårdens upplevelse om för lite kontakt, snarare beror på SiS egen
     organisation som inneburit en omflytt av CC trots att det bara var 6 veckor kvar
     av hans vårdperiod.
AA och BB kommenterade remissvaret.
                                                                 Dnr 1060-2017       Sid 5 (14)




Rättslig reglering m.m.
Socialtjänstens ansvar för ensamkommande barn
När ett ensamkommande barn har kommit till Sverige ska Migrationsverket
anvisa barnet till en kommun som ska ordna barnets boende (3 § lagen
[1994:137] om mottagande av asylsökande m.fl., LMA). Det är den kommunen
som sedan ansvarar för att barnet får det stöd och den hjälp som han eller hon
behöver (2 a kap. 1 § socialtjänstlagen [2001:453], SoL). Av den s.k.
normaliseringsprincipen följer att samma regler ska gälla för alla barn i Sverige
(prop. 2005/06:46 s. 41). Det innebär att alla barn som vistas i landet ska
omfattas av samma sociala omvårdnadssystem så långt det är möjligt.

När barnet fyller 18 år anses han eller hon inte längre vara ett ensamkommande
barn utan är att betrakta som vuxen (jfr 1 b § LMA). Kommunen har då inte
längre ansvaret för den unge i egenskap av ensamkommande barn. Ansvaret för
honom eller henne övergår till Migrationsverket (jfr 2, 3 och 14 §§ LMA och
prop. 2005/06:46 s. 50). Socialnämnden avslutar då som regel den unges
pågående placering med stöd av SoL, och Migrationsverket anvisar den unge
till ett anläggningsboende (3 § LMA).

Vård enligt LVU
Socialtjänstens insatser för barn och unga bygger på frivillighet från de berördas
sida. Barn och ungdomar kan under vissa förutsättningar ges vård utan
samtycke med stöd av LVU.

Den 1 oktober 2018 infördes fem nya paragrafer i LVU. Vissa befintliga
paragrafer fick samtidigt en ändrad lydelse. De bestämmelser som är av
betydelse för min bedömning i ärendet är dock oförändrade.

Vård med stöd av LVU ska beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk
misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat
förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller
utveckling skadas, de s.k. miljöfallen (2 § LVU). Vård ska också beslutas om
den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom
missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något
annat socialt nedbrytande beteende, de s.k. beteendefallen (3 § LVU).

Om ett ensamkommande barn har behov av vård enligt LVU kan han eller hon
tvångsvårdas. Bedömningen av om vård enligt LVU behövs eller inte påverkas
inte av om den unge vid asylprövningen har beviljats uppehållstillstånd. Av
21 a § LVU framgår att ett beslut om vård enligt lagen inte hindrar ett beslut om
avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (2005:716). I det hänseendet
går alltså utlänningslagen före bestämmelserna i LVU.

Ett barn kan vårdas med stöd av 2 § LVU fram till dess att barnet fyller 18 år
(1 § LVU). Även när det gäller vård enligt 3 § LVU är lagen i första hand tänkt
att tillämpas på personer under 18 år. Av en undantagsregel framgår dock att en
person som har fyllt 18 men inte 20 år får tvångsvårdas med stöd av 3 § LVU
                                                                   Dnr 1060-2017       Sid 6 (14)




om sådan vård med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i
övrigt är lämpligare än någon annan vård och det kan antas att behövlig vård
inte kan ges med den unges samtycke (1 § tredje stycket LVU).

Med socialt nedbrytande beteende enligt 3 § LVU menas att den unge beter sig
på ett sätt som avviker från samhällets grundläggande normer. Beteendet ska
innebära en påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling. Det kan t.ex. vara
fråga om att den unge begår något eller några enstaka allvarliga brott utan att
man för den skull kan tala om brottslig verksamhet eller att den unge vistas –
annat än tillfälligt – i en missbruksmiljö (prop. 1989/90:28 s. 109).

I rättspraxis finns flera fall som gäller frågan om vad som avses med ett socialt
nedbrytande beteende. Rättsfallet RÅ 2000 ref. 33 gällde en femtonårig pojke
som hade ett aggressivt uppträdande och svårt att behärska sig. Han hade bl.a.
hotat och slagit kamrater och anhöriga. Vidare använde han narkotika och hade
en dragning till asociala och destruktiva miljöer. Regeringsrätten uttalade att det
framstod som alldeles uppenbart att det s.k. beteenderekvisitet i 3 § LVU var
uppfyllt.

Jag kan också hänvisa till två senare avgöranden från Högsta förvaltnings-
domstolen: HFD 2015 ref. 7 och ref. 42. Det första fallet gällde frågan om en
flicka som vistades på hemlig ort på grund av misshandel, hot och kränkande
behandling i hemmet uppvisade ett socialt nedbrytande beteende genom att
riskera att röja sin vistelseort. I det andra avgörandet fann domstolen att det inte
var fråga om ett socialt nedbrytande beteende när en ungdom misskötte sin
behandling av en allvarlig sjukdom.

Det är domstolen som, efter en ansökan av socialnämnden, bestämmer om
3 § LVU är tillämplig i ett visst fall (4 § LVU). När domstolen har beslutat att
någon ska beredas vård med stöd av LVU är det socialnämnden som bestämmer
hur vården av den unge ska ordnas och var han eller hon ska vistas under
vårdtiden (11 § LVU). Det är alltså nämnden som beslutar om att placera den
unge i ett visst hem. Nämnden kan vidare med stöd av bestämmelsen fatta
beslut om att omplacera den unge från ett hem till ett annat eller om att avsluta
en placering vid ett visst hem.

När vård med stöd av LVU inte längre behövs ska socialnämnden besluta att
vården ska upphöra (21 § LVU). Nämnden ska utreda frågan och fatta ett
formellt beslut i saken. Vård som har beslutats med stöd av 3 § LVU ska
upphöra senast när den unge fyller 21 år.

För vård av unga som på någon grund som anges i 3 § LVU behöver stå under
särskilt noggrann tillsyn ska det finnas särskilda ungdomshem (12 § LVU). Om
socialnämnden har beslutat att den unge ska vistas i ett särskilt ungdomshem
ska SiS anvisa plats i ett sådant hem. I 15–20 c §§ LVU regleras ett antal
särskilda befogenheter som hemmet har för att genomföra vården. Hemmet kan
                                                                    Dnr 1060-2017       Sid 7 (14)




bl.a. besluta att den unge ska vårdas vid en låsbar enhet inom hemmet eller
inskränka hans eller hennes rätt till telefonsamtal och besök.

Bedömning
Inledning
Huvudfrågan i detta ärende är om socialnämnden hade underlag för att låta
vården av CC med stöd av LVU upphöra i december 2016.

CC vårdades med stöd av 3 § LVU och var sedan den 1 november 2016
placerad vid SiS ungdomshem Klarälvsgården. Vården av CC upphörde i
december 2016 i samband med att han fyllde 18 år.

AA och BB har i sin anmälan anfört att det inte fanns förutsättningar för att
vården av CC skulle upphöra.

När det gäller frågan om behovet av fortsatt vård har nämnden i sitt remissvar
anfört bl.a. följande.

      Vid den följande LVU-förhandlingen och även de senare förhandlingarna (vid
      omprövningar och överklaganden) har det gång på gång slagits fast att CC inte
      uppfyller de egentliga kriterierna för LVU. Det finns varken bevisat missbruk
      eller kriminalitet. Både Förvaltningsrätten och Kammarrätten har bedömt att CC
      egentligen inte heller uppvisar något ”annat socialt nedbrytande beteende”. Det
      har trots detta beslutats om fortsatt vård enligt LVU eftersom CC inte någon
      gång har samtyckt till någon typ av vård eller omsorg.
Den unge får givetvis endast vårdas med stöd av LVU om det finns
förutsättningar för tvångsvård. Att ge någon sådan vård på grund av
överväganden som inte har stöd i LVU skulle vara ett allvarligt åsidosättande av
grundläggande bestämmelser i den svenska rättsordningen. Inte heller får
socialnämnden utan vidare låta tvångsvården upphöra om det finns behov av
fortsatt vård.

JO granskar typiskt sett myndigheters formella handläggning och brukar inte
uttala sig i rena s.k. bedömningsfrågor. Jag avser inte att frångå den principen i
detta fall. Mot bakgrund av den utredning som finns i ärendet kommer mina
överväganden emellertid att behöva ta sin utgångspunkt i några av de
bedömningar i sak som nämnden har gjort när det gäller vården av CC.

I det följande kommer jag att först behandla frågan om varför CC vårdades med
stöd av 3 § LVU. Därefter kommer jag att gå in på frågan om det fanns
förutsättningar för att låta vården av CC upphöra.

Varför vårdades CC enligt 3 § LVU?
Socialnämndens ordförande beslutade i juni 2014 att omedelbart omhänderta
CC med stöd av 6 § LVU. Därefter ansökte nämnden om att CC skulle vårdas
enligt 3 § LVU. Till stöd för ansökan anförde nämnden bl.a. att CC hade avvikit
från tidigare placeringar, att det fanns misstankar om att han använde narkotika,
att han hade framfört flera allvarliga hot om att ta sitt liv – bl.a. att han skulle
                                                                        Dnr 1060-2017      Sid 8 (14)




hoppa från en balkong eller skära sig i magen – samt att han uppvisade ett själv-
skadebeteende och hade försökt tända eld på sig själv. Nämnden anförde vidare
att CC var aggressiv och hotfull mot såväl personal som andra ungdomar och att
han inte var mottaglig för någon form av vård.

Förvaltningsrätten i Linköping beslutade den 28 juli 2014 att CC skulle vårdas
med stöd av 3 § LVU. Domstolen konstaterade att CC uppvisade ett socialt
nedbrytande beteende och att vård inte kunde ges med hans samtycke. I dom-
skälen anförde förvaltningsrätten bl.a. följande:

      I målet framgår att CC har uppträtt aggressivt och hotfullt mot personal och
      andra ungdomar på de boenden som han varit placerad i. Han hade under sin
      placering på Ungdomsboendet Gamleby slagit en ungdom. Vid samma boende
      hade han kastat möbler och bord på personal och andra ungdomar. När han var
      placerad vid Vägen Till HVB-hem i Trelleborg hade han kastat en dörr mot en
      personal. […] Båda boendena sade upp sina uppdrag efter bedömning att de inte
      kunde hantera hans beteende med tillgängliga resurser. […]
      CC har upprepat hotat med att skada sig själv. Hoten har gällt att han ska tända
      eld på sig själv, att han ska skära sig i magen, att han ska kasta sig från en
      balkong och att han ska slå sitt huvud i en vägg. Dessa hot är ytterst allvarliga.
      –––
      CC har vidare vid ett stort antal tillfällen avvikit från de boenden som han varit
      placerad i. Han har inte lämnat några uppgifter om var han har befunnit sig och
      vad han har gjort när han har varit avviken.
CC överklagade domen till Kammarrätten i Jönköping. Domstolen avslog hans
överklagande den 27 oktober 2014. Kammarrätten gjorde samma bedömning
som förvaltningsrätten när det gällde CC:s vårdbehov. I september 2015
placerade nämnden CC vid SiS ungdomshem Långanäs.

Nämnden omprövade vården av CC i oktober 2015 och beslutade att den skulle
fortsätta. CC överklagade beslutet till förvaltningsrätten. Under domstols-
processen anförde nämnden bl.a. att CC mådde bättre sedan han placerades vid
Långanäs, men att han, på samma grunder som tidigare, var i behov av fortsatt
vård enligt 3 § LVU. Förvaltningsrätten fann, mot bakgrund av den mycket
allvarliga och omfattande problematik som CC tidigare uppvisat, att vården
hade pågått för kort tid för att den positiva utvecklingen skulle kunna bedömas
som stabil och beslutade att vården skulle fortsätta. Efter ett överklagande från
CC beslutade kammarrätten den 3 februari 2016 att vården av honom skulle
fortsätta.

Under våren 2016 konstaterade nämnden att CC visade en vilja att samarbeta
med socialtjänsten. Han samtyckte också till frivillig vård och placering. Den
15 april omplacerades CC därför till ett konsulentstött familjehem i Nyköping. I
augusti 2016 sade familjehemmet upp sitt uppdrag eftersom CC bl.a. hade hotat
att skada dem. Nämndens ordförande beslutade den 25 augusti 2016 att CC
skulle placeras vid SiS ungdomshem Bärby. Av beslutet framgick bl.a. att CC
vägrade alla former av vård och omsorg. Det angavs också att han hade visat
allvarliga asociala beteenden genom att uppträda hotfullt, att han varit våldsam
                                                                      Dnr 1060-2017         Sid 9 (14)




och självmordsbenägen samt varit vållande till flera fall av skadegörelse som
hade polisanmälts. CC fick en akutplats vid Bärby.

Den 9 september 2016 anmälde nämnden till SiS att CC behövde en
behandlingsplats vid ett särskilt ungdomshem. Som skäl för detta angav
nämnden följande om CC:s särskilda vårdbehov:

      Suicidförsök/-hot: CC har begått två självmordsförsök genom att lägga sig på
      tågspåret i Nyköping. CC hotar jämt att han vill ta livet av sig. CC sprang
      framför bilar på vägarna.
      Fysiskt utagerande: CC har varit vid flera tillfällen väldigt våldsam och aggressiv
      verbalt och fysiskt. Han har förstört sitt boende.
      Psykiatrisk problematik: CC har varit i kontakt med psykiatrin i Nyköping
      eftersom han försökte ta sitt liv vid två tillfällen. Han blev inlagd enligt LPT.
      Han blev inlagd på BUP i Kalmar och Nyköping i samband med suicidförsöken
      2016-05-05 till och med 2016-05-10, 2016-07-16 till och med 2016-07-20. […]
      CC uppträder aggressiv och våldsam på BUP mot vårdpersonal och familjehems-
      förälder. […]
      Självskadebeteende: CC har uppgett tidigare att han använde droger, samt att han
      prostituerade sig under sin vistelse i EU-länder. CC har lång historik med
      suicidförsök i Sverige.
      Övergreppsproblematik: CC uppgav under utredningen att han blev utsatt för
      sexuella övergrepp i Tyskland och Marocko.
SiS anvisade en plats för CC, och nämndens ordförande beslutade den
27 oktober 2016 att han skulle placeras vid ungdomshemmet Klarälvsgården.
Enligt en vårdplan från nämnden daterad den 31 oktober 2016 var CC en
instabil och orolig ungdom som behövde vägledning, gränssättning och skydd
mot sig själv. CC skrevs in vid hemmet samma dag.

Strax efter att nämnden hade placerat CC vid Klarälvsgården, den 10 november
2016, informerade hans handläggare vid socialtjänsten hemmet om att vården
där skulle avslutas när han fyllde 18 år, dvs. den 12 december 2016. Som skäl
för uppsägningen angav handläggaren att när CC fyllde 18 år gick ansvaret för
honom över till Migrationsverket. Handläggaren skickade samma dag en
skriftlig uppsägning av CC:s plats.

Som jag har redovisat ovan har nämnden i sitt remissvar till JO anfört bl.a. att
CC inte hade något särskilt vårdbehov som motiverade vård enligt LVU, samt
att både förvaltningsrätten och kammarrätten hade bedömt att han egentligen
inte uppvisade något socialt nedbrytande beteende. Nämndens uttalanden är
anmärkningsvärda. Uttalandena innebär att CC sedan 2014 under i vart fall
vissa perioder tvångsvårdats enligt LVU utan att det, enligt nämnden, fanns
förutsättningar för det. Om nämndens beskrivning i remissvaret är korrekt hade
nämnden, så fort tvångsvården av CC kunde ifrågasättas, varit skyldig att utreda
och ta ställning till om vården kunde upphöra.

Jag kan dock konstatera att uppgifterna i remissvaret om CC:s vårdbehov inte
överensstämmer med det som anges i de handlingar som jag har haft tillgång till
i ärendet. Jag noterar särskilt nämndens redogörelse för CC:s särskilda
                                                                       Dnr 1060-2017      Sid 10 (14)




vårdbehov i anmälan till SiS i september 2016 om behov av en behandlingsplats
och nämndens beskrivning av CC i vårdplanen daterad den 31 oktober 2016. Av
utredningen framgår att nämnden vid flera tillfällen under vårdtiden tog
ställning till CC:s vårdbehov. Nämnden konstaterade varje gång att CC hade ett
omfattande vårdbehov.

Det är mot den bakgrunden förvånande att nämnden i sitt remissvar lämnar en
annan bild av CC:s vårdbehov. Enligt min mening har det inte kommit fram
något i ärendet som talar för att förhållandena skulle vara sådana som nämnden
anfört i sitt remissvar, dvs. att CC inte varit i behov av vård enligt 3 § LVU.

Fanns det skäl att låta LVU-vården upphöra?
Frågan om ansvaret för CC övergick till Migrationsverket när han fyllde 18 år
Nämnden ska noga följa vården av en ungdom som vårdas enligt LVU
(13 a § LVU). Jag vill därför inledningsvis beröra kontakterna mellan social-
tjänsten och Klarälvsgården under CC:s tid vid hemmet.

Från det att CC placerades vid Klarälvsgården till det att han lämnade hemmet
ägde det, såvitt har kommit fram, rum endast två telefonsamtal mellan
socialtjänsten och personal vid hemmet. Vid det första telefonsamtalet den
10 november 2016 meddelade handläggaren att nämnden sade upp CC:s plats
från den 12 december eftersom ansvaret för honom då skulle övergå till
Migrationsverket. Vid det andra telefonsamtalet den 16 november upprepade
handläggaren detta. Det telefonsamtalet initierades av handläggaren efter att
föreståndaren vid hemmet hade sökt kontakt med socialtjänsten angående CC.

Det finns inga noteringar i ärendet om att nämnden under perioden när CC
vistades på Klarälvsgården tog ställning till hans behov av vård enligt LVU. En
läkare vid Klarälvsgården gjorde den 24 november bl.a. följande anteckning i
ett journalblad i CC:s ärende:

      Lex Sara är inlämnad utifrån att placeringen på Klarälvsgården upplevs som en
      förvaring. Socialtjänsten varit tydlig med att de inte vill ha något behandlings-
      uppdrag utan enbart förvaring tills han fyller 18 år och kan utvisas.
Mot bakgrund av det ovan anförda får jag intrycket av att nämnden inte ansåg
sig behöva följa CC:s vård när han vårdades på Klarälvsgården. Nämndens
inställning verkar ha varit att vården av CC skulle avslutas när han fyllde 18 år
och att Migrationsverket då skulle ta över ansvaret för honom oavsett om det
fortfarande fanns ett vårdbehov eller ej.

Socialnämnden beslutade den 8 december med stöd av 11 § LVU att avsluta
CC:s placering vid Klarälvsgården den 12 december. Som skäl för detta angavs
att ansvaret för CC övergick till Migrationsverket när han fyllde 18 år och att
det fanns ett utvisningsbeslut gällande honom. CC skrevs ut från hemmet den
12 december. Av en journalanteckning i hans ärende den 29 december 2016
framgår att ärendet hos nämnden skulle avslutas eftersom det inte längre fanns
något vårdbehov.
                                                                    Dnr 1060-2017       Sid 11 (14)




Jag har ovan under rubriken Rättslig reglering m.m. kortfattat redogjort för
socialtjänstens ansvar för ensamkommande barn och vilket ansvar nämnden har
när barnet fyller 18 år. Det som nämnden har anfört stämmer såtillvida att
ansvaret för ensamkommande barn typiskt sett övergår från den anvisade
kommunen till Migrationsverket när barnet fyller 18 år. CC var dock inte
föremål för frivilliga insatser med stöd av SoL utan tvångsvårdades enligt
3 § LVU.

Som jag redogjort för ovan kan vård med stöd av 3 § LVU endast upphöra av
det skälet att den unge inte längre är i behov av vård eller att han eller hon fyller
21 år. Detta gäller naturligtvis även för ensamkommande unga. Vården
fortsätter alltså oberoende av om den unge fyller 18 år under vårdtiden så länge
han eller hon är i behov av vård (se 1 § LVU).

Nämndens uppfattning om att Migrationsverket tog över ansvaret för CC när
han fyllde 18 år och att nämnden endast av det skälet kunde låta vården upphöra
är alltså inte korrekt. Om den ensamkommande unge är i behov av vård enligt
3 § LVU fram till den dag han eller hon fyller 21 år är nämnden skyldig att
tillhandahålla sådan vård. Nämnden kan inte frånsäga sig det ansvaret.

Behövde CC fortsatt vård enligt LVU?
Bestämmelsen i 21 § LVU, som anger när LVU-vården ska upphöra, motsvarar
5 § i tidigare gällande LVU (1980:621). I förarbetena till den bestämmelsen
anfördes bl.a. att det är en viktig uppgift för nämnden att se till att vården inte
pågår under längre tid än vad som är nödvändigt med hänsyn till
omständigheterna (prop. 1979/80:1 del A s. 587 f.). Vården ska förklaras
avslutad så snart det inte längre finns behov av att utöva de särskilda
befogenheter som lagen ger nämnden. Det är den unges behandlingsbehov som
avgör hur lång tid vården ska bestå. Uttalandena i förarbetena till den tidigare
lagen gäller fortfarande.

För att vård med stöd av 3 § LVU ska upphöra innan den unge fyller 21 år krävs
alltså att han eller hon inte längre har något vårdbehov. Vården ska således
förenklat uttryckt upphöra när det skadliga beteendet har upphört och det
förhållandet kan bedömas som stabilt.

CC vårdades enligt 3 § LVU eftersom han, enligt de domstolar som prövat
nämndens ansökan om vård av honom, uppvisade ett socialt nedbrytande
beteende. Han var bl.a. våldsam och hotfull mot personer i sin omgivning och
hade även försökt ta sitt liv.

För att nämnden skulle kunna avsluta vården av CC med stöd av 21 § LVU
krävdes att nämnden först kunde konstatera att hans skadliga beteende hade
upphört och att han därför inte längre hade ett vårdbehov.

Såvitt kommit fram vid min granskning tycks CC ha uppvisat samma typ av
beteenden hösten 2016 som han gjorde när förvaltningsrätten sommaren 2014
                                                                    Dnr 1060-2017       Sid 12 (14)




beslutade att han skulle beredas vård. Det verkar inte heller ha kommit fram
några nya uppgifter om CC:s vårdbehov under den tid han vårdades vid
Klarälvsgården. Som jag har konstaterat ovan hade nämnden inte någon kontakt
med Klarälvsgården som mer specifikt avsåg CC:s vårdbehov. Enligt min
mening är det mycket som talar för att CC alltjämt var i behov av vård enligt
3 § LVU när nämnden lät vården av honom upphöra den 12 december. Jag har
redan tidigare angett att vården i vart fall inte kunde upphöra endast av det
skälet att CC fyllde 18 år.

Nämndens utredningsskyldighet
Det finns inte någon bestämmelse i LVU som reglerar socialnämndens
utredningsskyldighet i ett ärende om upphörande av vården. Däremot finns det
en allmän bestämmelse om nämndens utredningsskyldighet i 11 kap. 1 § SoL.
Av bestämmelsen framgår att nämnden utan dröjsmål ska inleda utredning av
vad som genom ansökan, anmälan eller på annat sätt har kommit till nämndens
kännedom och som kan leda till någon åtgärd av nämnden. Om en nämnd finner
anledning att väcka frågan om LVU-vårdens upphörande ska nämnden alltså
inleda en utredning om saken.

Jag kan i detta sammanhang också hänvisa till Högsta förvaltningsdomstolens
avgörande HFD 2014 ref. 50. I det avgörandet uttalade sig domstolen om
nämndens utredningsansvar i ärenden om upphörande av vård enligt LVU.
Domstolen påminde om att det följer av allmänna förvaltningsrättsliga principer
att en myndighet anses ha ett ansvar för att ett ärende blir tillräckligt utrett. Vad
som är tillräcklig utredning kan inte anges generellt utan får avgöras från fall till
fall. Domstolen uttalade vidare att nämnden har ett långtgående ansvar för den
utredning som ska ligga till grund för ett beslut i ett ärende om upphörande av
vård enligt LVU.

Nämndens utredning ska syfta till att göra det möjligt för nämnden att ta
ställning till om vårdbehovet har upphört. Av rättssäkerhetsskäl är det viktigt att
nämndens beslut i den frågan grundas på ett tillförlitligt underlag. Nämnden ska
vidta de utredningsåtgärder som belyser vårdbehovet. En utredning ska alltså
begränsas till att avse omständigheter som är av betydelse för att kunna bedöma
om den enskilde alltjämt är i behov av vård enligt LVU.

Under en utredning om fortsatt vård är det givetvis viktigt att den unge får
komma till tals (36 § LVU).

Nämnden utredde inte frågan om det fanns skäl för att låta vården av CC
upphöra. Därmed saknades grund för att anse att den kunde upphöra. Som jag
redan nämnt är det ovillkorligen så att nämnden inte kan bedöma vilket
vårdbehov som finns med mindre än att en noggrann utredning faktiskt görs.
Utifrån det som framkommit om CC från det att förvaltningsrätten bedömde
hans vårdbehov i slutet av juli 2014 till det att han lämnade Klarälvsgården den
12 december 2016, är det enligt min mening mycket som talar för att CC
                                                                  Dnr 1060-2017      Sid 13 (14)




fortfarande behövde vård enligt 3 § LVU när nämnden lät vården av honom
upphöra.

Jag kan därför inte dra någon annan slutsats än att nämnden allvarligt åsidosatt
sin skyldighet att utreda CC:s vårdbehov innan vården upphörde.

Nämndens skyldighet att fatta ett beslut om att vården ska upphöra
En annan fråga som är central för den enskildes rättssäkerhet gäller de krav som
ställs på nämnden om den anser att vården enligt LVU kan upphöra. För att vård
enligt 3 § LVU ska upphöra krävs att nämnden fattar ett beslut om detta med
stöd av 21 § LVU. Att lagen ställer upp ett krav på beslut i sådana situationer
följer av att den enskilde ska kunna överklaga ett beslut som går i motsatt
riktning och som innebär att vården inte ska upphöra.

Nämnden beslutade den 8 december med stöd av 11 § LVU att CC:s placering
vid Klarälvsgården skulle avslutas den 12 december, dvs. när han fyllde 18 år.
CC lämnade då hemmet, och nämnden avslutade hans ärende kort därefter.

Nämnden lät i praktiken vården av CC upphöra samma dag som hans placering
vid hemmet avslutades. Nämnden verkar vara av uppfattningen att beslutet om
att avsluta CC:s placering också innebar att vården av honom upphörde. Så är
inte fallet. Beslutet om att CC:s placering vid Klarälvsgården skulle avslutas
påverkade inte beslutet om vård av honom. Den slutsats som kan dras av det är
att nämnden – trots att den borde det – inte säkerställde att CC även
fortsättningsvis fick den vård som han behövde.

Nämndens hantering strider helt mot hur det är tänkt att lagstiftningen om
tvångsvård ska tillämpas. Om nämnden ansåg att vården kunde upphöra skulle
nämnden ha fattat ett formellt beslut om det. Att nämnden inte tycks ha förstått
skillnaden mellan ett beslut enligt 11 § LVU och ett beslut enligt 21 § LVU är
allvarligt.

Sammanfattande avslutning
Det är mycket som talar för att CC den 12 december 2016, när nämnden faktiskt
lät vården av honom upphöra, var i behov av fortsatt vård med stöd av 3 § LVU.

Nämnden utredde överhuvudtaget inte om CC fortfarande hade ett vårdbehov i
december 2016 och fattade heller inte något beslut med stöd av 21 § LVU om
att vården av honom skulle upphöra. Det är mycket oroande att nämnden tycks
ha trott att beslutet om att avsluta CC:s placering vid Klarälvsgården även
innebar att vården av honom därigenom upphörde. Nämnden utgick vidare från
det felaktiga antagandet att nämnden inte längre behövde bereda CC vård med
stöd av 3 § LVU när han hade fyllt 18 år av det skälet att Migrationsverket då
tog över ansvaret för honom. Jag har ovan klargjort att vård med stöd av
3 § LVU endast kan upphöra av det skälet att den unge inte längre har något
vårdbehov, dvs. att det skadliga beteendet upphört, eller att han eller hon fyller
21 år.
                                                                  Dnr 1060-2017      Sid 14 (14)




Hanteringen av CC:s ärende är oacceptabel. Nämnden förtjänar allvarlig kritik
för bristerna i handläggningen.

Det är också förvånande att nämnden i samband med att den yttrade sig till JO
inte insåg att handläggningen var bristfällig i flera avseenden. I stället lämnade
nämnden i sitt remissvar uppgifter med innebörden att CC aldrig hade haft
något egentligt vårdbehov. Att nämnden lämnar en redogörelse som inte
stämmer med innehållet i det material jag tagit del av är också allvarligt.

Det som har kommit fram vid min granskning tyder på omfattande kunskaps-
brister hos nämnden i fråga om bestämmelserna i LVU.

Jag finner därför skäl att skicka en kopia av detta beslut till Inspektionen för
vård och omsorg (IVO), som är ordinarie tillsynsmyndighet över socialtjänsten.
Jag utgår från att IVO bildar sig en uppfattning om huruvida det finns skäl att
göra en mer ingående granskning av nämndens handläggning av LVU-ärenden
än den som jag har gjort i detta specifika fall.

Ärendet avslutas.
