# Försvarsmakten har haft lagligt stöd för att genomföra husrannsakan i kadetters boenden på Militärhögskolan Karlberg

JO 2025-11-19 dnr 10628-2024

[P]

## BESLUT

Datum                   Dnr                      Sid
                                                                    2025-11-19              10468-2024              1 (9)
                                                                                            10521-2024
                                                                                            10628-2024
Chefsjustitieombudsmannen
Erik Nymansson




                   Försvarsmakten har haft lagligt stöd för att genomföra husrannsakan
                   i kadetters boenden på Militärhögskolan Karlberg


                    Beslutet i korthet: Enligt regeringsformen är var och en gentemot det allmänna
                    skyddad mot husrannsakan. Detta skydd får begränsas genom lag.
                    I anslutning till en s.k. större undersökning enligt 47 § lagen om disciplinansvar inom
                    totalförsvaret, m.m. (LDT) sökte militärpolisen igenom ett stort antal bostäder som
                    disponerades av kadetter på en militärhögskola. Syftet med åtgärden var att söka
                    efter narkotika för att förhindra bl.a. ordnings- och säkerhetsproblem.
                    ChefsJO:s bedömning är att Försvarsmakten har haft stöd i den aktuella
                    bestämmelsen för den husrannsakan som genomfördes. Åtgärden får även anses ha
                    varit förenlig med de allmänna principer som gäller vid användning av tvångsmedel.
                    Det finns därför inte någon grund för kritik.
                    Enligt chefsJO kan utformningen av 47 § LDT dock inte anses uppfylla de krav på
                    tydlighet och förutsebarhet som måste kunna ställas på en
                    tvångsmedelsbestämmelse. ChefsJO anser därför att bestämmelsen bör ses över.

## Anmälningarna

I tre anmälningar till JO framfördes klagomål mot Försvarsmakten med
                   anledning av att militärpolisen hade sökt igenom kadetters bostadsutrymmen på
                   Militärhögskolan Karlberg (MHS K). Till en av anmälningarna fogades en
                   artikel från Officerstidningen. I artikeln citerades kommunikationschefen på
                   MHS K enligt bl.a. följande.

                            Militärpolisen söker igenom kadetternas boende- och studieutrymmen efter
                            narkotika och olagliga substanser. De gör detta löpande på Försvarsmaktens
                            förband där det finns värnpliktiga och kadetter och denna gång genomförs denna
                            rutinkontroll hos oss.
                            MP gör detta med stöd i förordning (1995:241) om disciplinansvar inom
                            totalförsvaret. Den här typen av kontroller kommer att ske även framöver.
                            Chefen MHS K har som alla andra förbandschefer ett ansvar för att säkerställa
                            att Försvarsmaktens drog- och alkoholpolicy efterlevs. Denna typ av verksamhet
                            är ett av verktygen som används som uppföljning.
                            Utöver ovan är det också ett sätt att visa våra blivande chefer i Försvarsmakten
                            hur de själva kan komma att agera om några år när de i sin blivande roll som
                            chefer ska efterleva myndighetens regler och förordningar.




    Riksdagens ombudsmän       Postadress: Box 16327, 103 26 Stockholm    Besöksadress: Västra Trädgårdsgatan 4 A
    Telefon: 08-786 51 00      Texttelefon: 020-600 600                   E-post: justitieombudsmannen@jo.se
                                                       Dnr 10468-2024 m.fl.   Sid 2 (9)




Av artikeln framgick vidare att det enligt kommunikationschefen inte hade
funnits något som indikerade att det fanns narkotika på området och att det inte
hade gjorts några fynd som överlämnats till polisen.

Anmälarna anförde sammanfattningsvis följande.

På morgonen informerades de om att militärpolisen skulle genomsöka samtliga
kadetters boendeutrymmen inom ramen för en s.k. rutinkontroll. Det uppgivna
syftet var att leta efter narkotika och olagliga substanser. Under tiden
genomsökningen pågick fick kadetterna tillgång till boendena endast med
eskort. Boendeutrymmena är personliga och inte logement. Särskilt med hänsyn
till detta var åtgärden integritetskränkande. Eftersom det inte fanns indikationer
på att det fanns något olagligt på området är det vidare tveksamt om åtgärden
var nödvändig och/eller proportionerlig. Åtgärden medförde betydande men för
bl.a. studierna under den aktuella dagen, och den är att likställa med en
husrannsakan eller liknande intrång. I förordningen som MHS K har hänvisat
till finns det inte något stöd för åtgärden. Enligt lagen (1994:1811) om
disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m., LDT, krävs det särskilda skäl för att
genomföra en åtgärd av aktuellt slag, vilket det inte har funnits i det här fallet.

Utredning
Försvarsmakten yttrade sig genom generaldirektören A.A. Myndigheten
redogjorde utförligt för bl.a. bakgrunden till ärendet, kommunikationschefens
uttalanden, genomförandet av åtgärden och det rättsliga stödet för denna samt
de överväganden som gjordes i fråga om proportionalitet. I dessa delar angavs
sammanfattningsvis följande.

Inom Försvarsmakten finns ett behov av att upprätthålla ordning och disciplin,
vilket upprätthålls med stöd av LDT. Kadetternas utbildning är i huvudsak
teoretisk men praktiska moment med skarp ammunition ingår och en av MHS
K:s uppgifter är att ansvara för verksamhetssäkerhet i sådana sammanhang.
Försvarsmakten har nolltolerans mot narkotika och detta är även en ordnings-
och säkerhetsfråga för myndigheten. Det är frivilligt för kadetterna att bo på
MHS K. Boendena omfattas av särskilda regler, vilket bl.a. innebär att de kan
bli föremål för ordningskontroller och visitationer.

Före den anmälda händelsen hade MHS K vid upprepade tillfällen fått uppgifter
om bruk och förvaring av narkotika inom skyddsobjektet. Vid intervjun med
Officerstidningen kände kommunikationschefen inte till att det fanns misstankar
om narkotika. Vad han uppgav till tidningen stämmer således inte överens med
myndighetens samlade bild. Detta berodde på brister i den interna
informationsöverföringen.

Chefen för MHS K, som är förman för samtliga kadetter, bedömde att
misstankarna krävde åtgärder. Narkotika på ett skyddsobjekt och i den
verksamhet som bedrivs av kadetterna är ett allvarligt problem. De åtgärder som
                                                      Dnr 10468-2024 m.fl.   Sid 3 (9)




redan genomförts hade inte löst problemet och andra åtgärder såsom
uppmaningar till kadetterna bedömdes vara verkningslösa. Han hemställde
därför bl.a. om hjälp från militärpolisen, varefter han beslutade om en s.k. större
undersökning enligt 47 § LDT. De särskilda skäl som förelåg var indikationerna
på att narkotika såväl brukades som förvarades av kadetter, och detta kunde
förknippas med allvarliga ordningsstörningar i samband med kadettfester. Det
saknades information om vilka kadetter som var inblandade i
narkotikahanteringen, varför undersökningen inte kunde begränsas till några
enskilda kadetter eller platser.

Det fastställdes avgränsningar såsom att undersökningen enbart skulle omfatta
personal och utrymmen reglerade av LDT, att inga brottsutredande åtgärder
skulle vidtas och att undersökningen skulle medföra minsta möjliga intrång för
kadetterna. Eftersom en framgångsfaktor för undersökningen var att kadetterna
inte förvarnades begränsades informationen till de som skulle genomföra
åtgärden. MHS K informerade dock även polisen, för att den skulle kunna ta
över ärendet om en hund markerade för narkotika.

Dagen innan undersökningen instruerades kadetterna att de, till
morgonuppställningen efterföljande dag, skulle ta med sig den materiel de
behövde för att kunna genomföra sina studier under dagen. På morgonen för
undersökningen fick kadetterna information om att det skulle genomföras en
större undersökning med inriktning på narkotika, och att de inte skulle få
tillträde till sitt respektive boende förrän rummet i fråga var undersökt. De
kadetter som var sjuka kunde välja om de ville medge tillträde eller ej. Kadetter
med ärenden till sina rum kunde få tillträde i sällskap av personal från MHS K.
Under dagen informerades kadetterna löpande om undersökningen.

Den större undersökningen inleddes kl. 08.00 och avslutades kl. 18.00.
Genomförandet leddes av säkerhetschefen, som biträddes av bl.a. militärpolisen
med hundekipage. Rum och utrymmen söktes av, en byggnad i taget. Hundarna
sökte självständigt efter narkotika i rummen. Inga skåp, lådor eller liknande
genomsöktes handgripligen eller visuellt. Däremot kan olåsta garderobsdörrar
och liknande ha gläntats på om hunden hade svårt att känna lukt genom dörren.
Vid enstaka tillfällen tittade militärpolis på svåråtkomliga platser där en hund
inte skulle kunna komma åt, såsom ovanför takpaneler och i ventilationen.
Undersökningarna tog ungefär tre minuter per bostadsutrymme. Ingen hund
markerade för narkotika. När en byggnad var genomsökt fick kadetterna åter
tillträde dit.

Större undersökningar genomförs regelmässigt efter större övningar och i
samband med att utbildning under värnplikt avslutas. I detta fall var åtgärden
betydligt mer begränsad än en sådan undersökning normalt är i det att ingen
annan rannsakan genomfördes än att narkotikahundar användes som sensor.
Merparten av kadetterna hade andra åtaganden under dagen och behövde därför
                                                          Dnr 10468-2024 m.fl.    Sid 4 (9)




inte vara på sina rum. Åtgärden pekar inte ut någon särskild som misstänkt och
som utgångspunkt påverkar den alla inblandade på likvärdigt sätt.

Sedan Försvarsmakten redogjort för den rättsliga regleringen redovisade
myndigheten sin övergripande bedömning och anförde sammanfattningsvis att
den vidtagna åtgärden har haft stöd i LDT samt anpassats för att efterleva de
allmänna principerna om användning av tvångsmedel. Myndigheten framhöll
vidare att det är viktigt att upprätthålla distinktionen gentemot de
straffprocessuella tvångsmedlen, som saknar en motsvarighet till en större
undersökning.

Därutöver konstaterade Försvarsmakten att det fanns utrymme att förbättra
kommunikationen. Enligt myndigheten kunde kadetterna redan vid
uppställningen ha delgetts mer information om genomförandet och skälen för
undersökningen. Detta hade kunnat förebygga oron för att kadetterna utsattes
för ett integritetsintrång utan lagstöd. Vidare beklagade Försvarsmakten att
Officerstidningen gavs felaktig information, särskilt eftersom detta fick
anmälarna att ytterligare ifrågasätta undersökningen.

Två av anmälarna kommenterade yttrandet.

Rättsliga utgångspunkter
Enligt 2 kap. 6 § första stycket regeringsformen (RF) är var och en gentemot det
allmänna skyddad mot bl.a. kroppsvisitation, husrannsakan och liknande
intrång. Detta skydd får emellertid begränsas genom lag i enlighet med vad som
framgår av 2 kap. 20 och 21 §§ RF.

En sådan begränsning har intagits i 47 § LDT, i vilken följande anges.

      Om det finns anledning att anta att en disciplinansvarig som tjänstgör i
      Försvarsmakten olovligen bär på sig föremål som tillhör Försvarsmakten eller
      som den disciplinansvarige annars inte får inneha, kan han eller hon enligt
      förmans beslut underkastas kroppsvisitation för eftersökande av föremålen.
      För eftersökande av sådana föremål får enligt förmans beslut skåp, väskor och
      annan egendom som tillhör eller disponeras av den disciplinansvarige
      undersökas, om det finns anledning att anta att föremålen finns där. En sådan
      undersökning får också göras stickprovsvis eller i anslutning till en större
      undersökning som företas av särskilda skäl.
      Åtgärder enligt första och andra styckena får vidtas endast inom ett militärt
      område eller något annat område som disponeras av Försvarsmakten.
I förarbetena till lagen (1986:644) om disciplinförseelser av krigsmän m.m.,
LDK, som i huvudsak senare ersatts av LDT, konstaterade departementschefen
att den rättsliga grunden för undersökningar av väskor och skåp bedömdes vara
bräcklig och att den inte medgav mera ingripande åtgärder. Han anförde vidare
att det enligt honom var nödvändigt att militära chefer fick befogenhet att söka
igenom personer som misstänktes ha något olovligt föremål på sig samt, utan
någon misstanke i det enskilda fallet, undersöka väskor och annat handbagage
                                                           Dnr 10468-2024 m.fl.    Sid 5 (9)




stickprovsvis eller i anslutning till större undersökning som företogs av särskild
anledning. (Se prop. 1985/86:9 s. 75.)

I specialmotiveringen till 45 § LDK, som numera i princip motsvaras av 47 §
LDT, anfördes beträffande bestämmelsen i allmänhet följande (se a. prop. s.
119).

      I paragrafen regleras vilka undersökningar som militära förmän får göra för att
      söka efter föremål som det är förbjudet för krigsmän att inneha. Sådana föremål
      är t.ex. vapen, ammunition och sprängmedel som lämnats ut till en värnpliktig
      inför en övning men som han i strid mot meddelade föreskrifter underlåtit att
      lämna tillbaka efter övningen. Även föremål som krigsmannen tillgripit räknas
      till sådant som han enligt paragrafen inte får inneha. I den mån gällande regler
      gör det otillåtet för en krigsman att inneha alkoholdrycker får också sådana
      eftersökas med stöd av paragrafen. Vad en krigsman får resp. inte får inneha får
      följaktligen bestämmas med utgångspunkt såväl i allmänna regler i lagar och
      andra författningar som i särskilda ordnings- och säkerhetsföreskrifter som
      krigsmannen är underkastad vid tillfället.
      Reglerna i paragrafen bör ha sitt huvudsakliga tillämpningsområde vid
      eftersökning av föremål som vapen, sprängmedel osv. som kan åstadkomma
      skada vid otillåten användning samt vid kontroll av att alkoholdrycker inte förs
      in på förbanden med ordnings- och säkerhetsproblem som följd. Vid misstanke
      om egendomsbrott där det mera är fråga om ekonomisk skada för försvarsmakten
      bör ärendet överlämnas till åklagare eller polis som med stöd av
      rättegångsbalken kan vidta de åtgärder som behövs.
I fråga om bestämmelsens andra stycke uttalades vidare bl.a. följande (se a.
prop. s. 119 f.).

      I andra stycket regleras vilka andra undersökningar än kroppsvisitation som
      militära förmän får besluta om för att eftersöka föremål som krigsmän inte får
      inneha. Sådana undersökningar får avse skåp, väskor och annan egendom som
      tillhör krigsmannen eller disponeras av honom. Bestämmelserna i fråga gör det
      alltså tillåtet för det militära befälet att undersöka en värnpliktigs logementsskåp
      och andra förvaringsutrymmen som han disponerar på förbandet, om det sker för
      det ändamål som anges i paragrafen. Undersökningar kan också göras med
      avseende på väskor, portföljer och annat handbagage för att förhindra att
      krigsmän för ut otillåtna föremål från förbanden eller att de dit tar med sig sådant
      som det är förbjudet för dem att inneha där.
      –––
      Förutom förvaringsskåp och väskor osv. får en undersökning enligt paragrafen
      avse också annan egendom, t.ex. fordon som en krigsman förfogar över. […]
      Det behöver dock inte föreligga någon sådan konkret misstanke mot en viss
      krigsman. Som framgår av ordalydelsen i andra styckets andra mening får
      undersökningar göras också stickprovsvis samt i anslutning till större
      undersökningar, som företas av särskilda skäl. Sådana särskilda skäl som
      motiverar en mera omfattande undersökning av värnpliktigas handbagage kan
      t.ex. föreligga inför en utryckning.
Med tvångsmedel avses sådana direkta ingripanden mot person eller egendom
som görs i myndighetsutövning och som utgör intrång i någons rättssfär (se t.ex.
Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel [2022, version 5, JUNO] s. 47). Vid
användandet av tvångsmedel anses generellt gälla vissa allmänna principer,
oavsett om dessa framgår uttryckligen av tillämplig författning eller ej.
                                                         Dnr 10468-2024 m.fl.   Sid 6 (9)




För all tvångsmedelsanvändning gäller den grundläggande legalitetsprincipen,
som innebär att en myndighet inte utan stöd i lag eller annan författning får
ingripa i en enskilds rättssfär. Detta följer av bestämmelser i 1 och 2 kap. RF
och artiklarna 5, 6 och 8 i Europakonventionen. Legalitetsprincipen innebär
också att bestämmelser om tvångsmedel ska tolkas enligt sin ordalydelse (se
NJA 1977 s. 403). Högsta domstolen har vidare framhållit att det, i fråga om
bestämmelser om undantag från en grundlagsskyddad rättighet, finns särskild
anledning till restriktivitet vid tolkningen (se NJA 1996 s. 577).

Utöver legalitetsprincipen gäller även vissa andra principer som har betydelse
för både beslut om och verkställigheten av tvångsmedel, nämligen ändamåls-,
behovs- och proportionalitetsprinciperna. (För mer härom, se Lindberg, s. 62 f.
och Ekelöf m.fl., Rättegång. Tredje häftet [2018, version 8, JUNO], s. 38 f.
samt prop. 1988/89:124 s. 26 f.) Av dessa är den sistnämnda nu av störst
intresse. Proportionalitetsprincipen innebär att den som beslutar om en
tvångsåtgärd i varje enskilt fall ska pröva om arten, styrkan, räckvidden och
varaktigheten av ingripandet står i rimlig proportion till det önskade målet.
Tvångsmedel får tillgripas bara om skälen som talar för åtgärden uppväger det
intrång eller men som åtgärden innebär. Skulle åtgärden i sig innebära allvarliga
skadeverkningar, kan avvägningen leda till att något annat medel bör användas
för att uppnå det avsedda resultatet eller till att beslutsfattaren helt bör avstå från
tvångsåtgärder. (Se Lindberg, s. 70.)

Bedömning
Beslutet om och genomförandet av husrannsakan
Som framgått har var och en ett grundlagsfäst skydd gentemot det allmänna mot
bl.a. husrannsakan. Med husrannsakan förstås varje av myndighet företagen
undersökning av hus, rum eller slutet förvaringsställe oavsett syftet med
undersökningen (se prop. 1975/76:209 s. 147). Den åtgärd som Försvarsmakten
har genomfört är alltså att bedöma som en husrannsakan i regeringsformens
mening. Skyddet mot husrannsakan begränsas genom bestämmelsen i 47 §
LDT. (Jfr JO 1997/98 s. 281, dnr 1202-1996.)

Såvitt nu är av intresse framgår av 47 § LDT att skåp, väskor och annan
egendom som tillhör eller disponeras av en disciplinansvarig får undersökas, om
undersökningen sker i anslutning till en större undersökning som företas av
särskilda skäl och undersökningen syftar till att eftersöka föremål som en
disciplinansvarig inte får inneha. Vidare förutsätts att åtgärden har beslutats av
den disciplinansvarigas förman och att den vidtagits inom ett militärt område
eller något annat område som disponeras av Försvarsmakten. Eftersom det är
fråga om tvångsmedelsanvändning krävs därutöver att hänsyn tas till de
allmänna principerna om bl.a. legalitet och proportionalitet.

Med utgångspunkt i det sagda gör jag följande bedömning av lagligheten av
militärpolisens genomsökning av kadetternas boenden.
                                                      Dnr 10468-2024 m.fl.   Sid 7 (9)




I enlighet med vad som anges i förarbetena får vad som är tillåtet för en
disciplinansvarig att inneha bestämmas med utgångspunkt i de regler som den
disciplinansvariga är underkastad vid tillfället. Att det är förbjudet för
kadetterna att inneha narkotika följer av såväl narkotikastrafflagen (1968:64)
som de regelverk som gäller inom Försvarsmaktens verksamhet. Även om det
framgår av förarbetena att 47 § LDT främst tar sikte på föremål såsom vapen
och ammunition kan det inte råda någon tvekan om att eftersökning av t.ex.
narkotika omfattas av tillämpningsområdet för bestämmelsen.

Som jag har uppfattat det var syftet med undersökningen att eftersöka narkotika
för att förhindra disciplin-, ordnings-, och säkerhetsproblem inom
Försvarsmakten. Det har alltså inte varit fråga om en undersökning i syfte att
avslöja brott. Den vidtagna åtgärden får därmed anses vara i linje med det
övergripande syftet i lagen om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m.

Vidare kan det konstateras att de ifrågavarande kadetterna är sådana
disciplinansvariga som avses i LDT och att beslutet om den aktuella åtgärden
har fattats av kadetternas förman.

De aktuella utrymmena är visserligen i vissa hänseenden mer att jämställa med
privatbostäder än med t.ex. logement för värnpliktiga, som bestämmelsen
främst synes ta sikte på. Även kadetternas enskilda boenden på MHS K är
emellertid sådan egendom som disponeras av kadetterna och som därmed
omfattas av bestämmelsen.

Frågan blir därmed främst om det har förelegat sådana särskilda skäl som
möjliggör genomförandet av en större undersökning.

Lagtexten i 47 § andra stycket andra meningen LDT är tämligen allmänt hållen
och lämnar ingen vägledning alls i fråga om vad som kan utgöra särskilda skäl.
Inte heller förarbetena är särdeles klargörande i detta avseende. I dessa anges i
princip endast att särskilda skäl som motiverar en mera omfattande
undersökning av värnpliktigas handbagage kan föreligga t.ex. inför en
utryckning. I övrigt saknas ledning i frågan om hur särskilda skäl ska förstås.
Inte minst mot bakgrund av att det rör sig om ett ingrepp i det
grundlagsskyddade området finns det, till följd av bl.a. legalitetsprincipen,
anledning till restriktivitet vid tolkningen.

Enligt min mening bör med särskilda skäl i det här sammanhanget främst
förstås sådana omständigheter som, med hänsyn till behovet av att vidmakthålla
ordning och säkerhet, motiverar att en större undersökning genomförs (jfr a.
prop. s. 119).

I det här fallet utgjordes de särskilda skälen enligt Försvarsmakten av
indikationer om att narkotika brukades och förvarades av kadetter på MHS K.
Försvarsmakten har vidare pekat på att undersökningen inte kunde begränsas till
                                                        Dnr 10468-2024 m.fl.   Sid 8 (9)




några enskilda kadetter eller platser. Det som Försvarsmakten har anfört i denna
del anser jag utgöra sådana särskilda skäl som kan motivera en större
undersökning enligt bestämmelsen.

Vidare konstaterar jag att Försvarsmakten har redogjort för de åtgärder som
vidtogs inför genomsökningen i syfte att begränsa ingreppet samt de
överväganden som gjordes i förhållande till bl.a. proportionalitet och jag saknar
i huvudsak anledning att ifrågasätta myndighetens bedömningar i dessa delar.
Det har vidare inte framkommit något i utredningen som visar att den vidtagna
åtgärden har varit oproportionerlig eller i övrigt oförenlig med de allmänna
principer som gäller vid användning av tvångsmedel.

Utifrån vad som har framkommit har Försvarsmakten enligt min bedömning
haft lagligt stöd för sina åtgärder. Åtgärderna får även anses ha varit förenliga
med de allmänna principer som gäller vid användning av tvångsmedel. Det
finns därför inte någon grund för kritik från min sida i denna del.

Försvarsmaktens kommunikation
Som Försvarsmakten har konstaterat stämmer inte de uppgifter som
myndigheten nu har lämnat överens med de uppgifter som lämnades av
kommunikationschefen vid MHS K till Officerstidningen. Förutom att tidningen
– och i förlängningen dess läsare – fick felaktig information om vad som hade
föranlett åtgärden var det författningsstöd som han hänvisade till inte korrekt.

Av 1 kap. 9 § RF följer att företrädare för det allmänna i sin verksamhet ska
iaktta saklighet. I kravet på saklighet får bl.a. anses ligga att den information
som lämnas ska vara rättvisande och i övrigt riktig (se mitt beslut den 21
februari 2025, dnr 2893-2024). Genom att lämna felaktiga uppgifter till
Officerstidningen har Försvarsmakten brustit i detta avseende.

Jag delar vidare Försvarsmaktens uppfattning att en mer korrekt och fullständig
informationsgivning till de berörda kadetterna sannolikt hade kunnat bidra till
en större förståelse från dessa, och detta utan att ha äventyrat syftet med
undersökningen.

Avslutande synpunkter
I sammanhanget vill jag avslutningsvis framhålla följande.

I en verksamhet likt Försvarsmaktens är det av särskild vikt att det inte
förekommer narkotika eller andra otillåtna föremål och att förekomsten av
sådant kan hanteras på ett resolut sätt. Även om åtgärder av ingripande karaktär
ska nyttjas med försiktighet och föregås av noggranna överväganden finns det,
med hänsyn till den mycket speciella verksamhet som det är fråga om, som
utgångspunkt skäl för Försvarsmaktens befogenheter att göra ingrepp i nu
aktuellt grundlagsskyddat område (jfr departementschefens uttalanden i prop.
1985/86:9 s. 50 om de utomordentligt särpräglade förhållanden som råder där
                                                     Dnr 10468-2024 m.fl.   Sid 9 (9)




krigsförbanden verkar). Med detta sagt vill jag samtidigt understryka att det
naturligtvis är av vikt för såväl rättssäkerheten som förtroendet för
Försvarsmakten att myndigheten inte utan närmare överväganden konstaterar
förekomsten av särskilda skäl och som en följd därav slentrianmässigt utför
större undersökningar. Detta gäller särskilt när det, som nu, är fråga om
utrymmen som i alla väsentliga hänseenden nyttjas som privatbostäder.

Det är ett grundläggande krav att lagstiftningen är tydlig i fråga om under vilka
förutsättningar Försvarsmakten har rätt att vidta åtgärder av aktuellt slag. Som
framgått ger bestämmelsen i 47 § LDT Försvarsmakten långtgående
befogenheter att vidta åtgärder som innebär intrång i enskildas grundläggande
fri- och rättigheter. Såsom lagtexten är formulerad är det tillräckligt – för att
utföra bl.a. en husrannsakan – att det sker i anslutning till en större
undersökning som genomförs av särskilda skäl. Uttrycket ”särskilda skäl” kan
tolkas mycket brett. Det är ur ett rättssäkerhetsperspektiv betänkligt att en
bestämmelse om tvångsbefogenheter riskerar att få ett alltför vidsträckt
tillämpningsområde (jfr bl.a. JO 2022/23 s. 83, dnr 9432-2020). Till följd av det
anförda anser jag att den aktuella bestämmelsen inte kan anses uppfylla de krav
på tydlighet och förutsebarhet som måste kunna ställas på en
tvångsmedelsbestämmelse (jfr t.ex. Ekelöf m.fl., s. 40). Bestämmelsen bör mot
den bakgrunden ses över. Jag lämnar därför över detta beslut till regeringen för
kännedom.

Med dessa uttalanden avslutas ärendet.

Beslutet har fattats av chefsJO Erik Nymansson. Dokumentet har fastställts
digitalt och har ingen underskrift.

Rättssakkunniga Per Samuelsson har föredragit ärendet och byråchefen Stefan
Nyman har deltagit i beredningen.
