# Kroppsundersökning av en person som avsett att besöka en intagen

JO 2009-09-18 dnr 1076-2008

BESLUT
                                                                            Datum                 Dnr                      Sid
                                                                            2009-09-18            1076-2008               1 (7)
Justitieombudsmannen
Cecilia Nordenfelt




                        Kroppsundersökning av en person som avsett att besöka en intagen

## Anmälan

I en anmälan, som kom in till JO den 27 februari 2008, klagade AA på
                        behandlingen av honom när han skulle besöka sin intagne bror i anstalten Hall.

                        AA anförde bl.a. följande.

                        I anstalten markerade Kriminalvårdens narkotikahund att det fanns narkotika på
                        honom. Kriminalvårdstjänstemännen förde honom då till ett väntrum. En vakt
                        ställde sig vid dörren och höll honom under uppsikt. Han besöktes av bl.a.
                        anstaltens vaktchef. AA förklarade att han hade tagit ett receptfritt stolpiller. Efter
                        en stund blev han förflyttad till ett annat rum och informerades om att besöket hos
                        brodern hade ställts in och att ärendet skulle tas över av polis.

                        Två kvinnliga poliser anlände så småningom till anstalten. De underrättade honom
                        om att han var misstänkt för narkotikabrott och förklarade att de skulle utföra en
                        kroppsvisitation av honom. Inför denna tillkallade poliserna en manlig ”vakt” från
                        kriminalvården. AA uppmanades att ta av sig alla kläder. När han hade gjort det
                        blev han tillsagd att dels ställa sig vid ett fönster och låta den manliga vakten titta
                        under hans könsorgan, dels ställa sig mot väggen och sära på skinkorna.

                        Efter händelsen transporterade polisen honom till sjukhus där han fick genomgå en
                        kroppsbesiktning. Han blev till slut friad från misstankarna om narkotikabrott.

                        AA framställde en begäran om skadestånd.

## Utredning

Anmälan remitterades till Kriminalvården för yttrande. I sitt remissvar anförde
                        myndigheten, huvudkontoret, genom generaldirektören BB, bl.a. följande.

                                  Sakförhållanden m.m.

                                  Allmänt om narkotikahundar
                                  Användningen av narkotikahundar är ett led i Kriminalvårdens strategi att, i enlighet
                                  med regeringens uppdrag, bekämpa förekomsten och nyttjandet av narkotiska
                                  preparat inom myndighetens olika verksamheter för att kunna uppnå i sin helhet




 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                  Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                 Dnr 1076-2008     Sid 2 (7)




narkotikafria anstalter och därmed kunna erbjuda dömda personer en verkställighet
fri från narkotika.
En stor del av den narkotika som numera förs in i anstalter smugglas in och
överlämnas i samband med besök. I syfte att förhindra denna införsel har
Kriminalvården skärpt rutinerna även för kontroll av personer som passerar ini
anstalt. Kontroll av den besökandes personliga förhållanden inför beviljande av
besökstillstånd sker bl.a. genom registerslagningar. Kontroll sker även på plats
genom bl.a. den teknikstödda visitationsverksamheten i den allmänna
inpasseringskontrollen. Därvid används narkotikahundar för att förhindra och
upptäcka införsel av narkotika.
I kriminalvårdens kontroll- och säkerhetsarbete används egna tjänstehundar vilka
uteslutande är narkotikasökhundar. Narkotikahunden med hundförare, hundekipaget,
har till uppgift att bistå annan kriminalvårdspersonal vid säkerhets- och
kontrollarbete inom Kriminalvården för att förhindra införandet av droger på
anstalter och häkten samt för att upptäcka och omhänderta droger som har tagits in.
Hundekipage används vid visitationer av lokaler och personer samt vid granskning
av brev och andra försändelser. För verksamheten med narkotikahundar har
Kriminalvården utarbetat särskilda riktlinjer. Kriminalvården genomför löpande
utbildning och kontroll av hundförare och hundar. Hundekipagen kvalitetssäkras
varje år genom en särskild kontroll med efterföljande certifiering. I utbildningen av
hundekipagen ingår bland annat tillvägagångssättet vid sök mot person och hur man
bemöter en person som ska visiteras med hjälp av hund. Narkotikahundarna är
tränade till att genom markering visa hundföraren att de detekterat lukt av narkotika.
Kriminalvården genomför visitationer av person med hjälp av hundekipage enligt
två modeller. Den ena modellen, ”tullfiltermodellen”, innebär att hunden söker mot
person som gående passerar förbi hunden. Den andra modellen, ”pallmodellen”,
innebär att hunden söker mot en person som sitter på en pall. Den sistnämnda
metoden användes i det här aktuella fallet. Personen sitter därvid med båda fötterna
på golvet i en helt naturlig sittställning. Narkotikahunden får därefter nosa mot
personen. Hundföraren, som håller hunden i koppel, ska ha kontroll över
narkotikahunden, vara uppmärksam på att narkotikahunden inte blir för närgången
och samtidigt läsa av narkotikahundens signaler och eventuell rädsla hos
sökpersonen. Hundföraren styr visitationen så att den blir så skonsam som möjligt
för den berörda personen. Narkotikahunden är tränad till att markera för hundföraren
då den uppfattar en indikation på narkotika. Om en narkotikahund markerar talar
detta starkt för att besökaren har haft någon form av befattning med narkotika. Efter
en markering kan, utifrån det enskilda fallet, andra kontrollåtgärder vidtas.

Förhållandena vid anstalten Hall
Utredning har inhämtats från bl.a. Kriminalvården region Stockholm. Av
utredningen har följande framkommit i fråga om besöksrutinerna vid anstalten Hall
och omständigheterna kring den aktuella händelsen.
Varje person som godkänns som besökare får en skrivelse skickad till sig [– – –]. Av
skrivelsen framgår bl.a. följande. Alla besökare måste gå igenom den allmänna
inpasseringskontrollen. Kontrollen genomförs i första hand medhjälp av
metalldetektorbåge. Även andra undersökningsmetoder, som narkotikahund om
sådan finns tillgänglig eller genomsökning av kläder, kan användas om anstalten
finner det nödvändigt. Besökaren kan inte tvingas att undergå kroppsvisitation men
kommer att avvisas från anstalten vid vägran. Besökare informeras vidare, genom
anslag vid den första dörren som passerasvid ankomsten till anstalten, om att det
förekommer kontroll med narkotikahund. Anslagen har följande lydelse:
Stickprovskontroll med narkotikahund. Följ personalens anvisningar.
Den 14 februari 2008 kompletterades den vanliga visitationen av besökare med att
en narkotikahund fanns på plats. När AA passerat den vanliga inpasserings-
kontrollen blev han hänvisad till besöksväntrummet. AA informerades om att
narkotikahunden fanns på plats och om hur en sökning med hunden går till och hade
                                                                  Dnr 1076-2008       Sid 3 (7)




inga invändningar mot att en sökning gjordes. En hundförare genomförde därefter en
sökning enligt den s.k. pallmodellen mot AA. Under sökningen rörde hundens nos
vid AA. Hunden fattade stort intresse för AA och markerade tydligt mot honom. AA
fördes då tillbaka till ett väntrum. Vid denna tidpunkt tog anstaltens vakthavande
befäl över ärendet och påtalade för AA att hunden markerat mot honom. AA svarade
då att han på morgonen tagit ett receptfritt stolpiller och att han dagen innan varit på
fest och möjligen kommit i kontakt med narkotika då. Efter att vakthavande befälet
pratat med AA beslutade kriminalvårdsinspektören för säkerhet att polisen skulle
kontaktas. Huruvida polisen kontaktas efter en hundmarkering avgörs från fall till
fall. Anstalten fick inget besked från polisen om polisen skulle komma till anstalten
eller inte.
AA stannade i väntrummet i avvaktan på att anstaltens vakthavande befälskulle
besluta om AA skulle avvisas från anstalten eller inte. Polis anlände till anstalten
samtidigt som vakthavande befälet beslutat att avvisa AA från anstalten. Polisen tog
då över ärendet.
Det är riktigt att en kriminalvårdare var närvarande när polisen därefter, på egna
befogenheter och grunder, visiterade AA. Vårdarens närvaro initierades av
poliserna, vilka båda var kvinnor, eftersom AA upplevde situationen som genant.
Det enda kriminalvårdaren gjorde, förutom att vara närvarande, var att söka igenom
AA:s kläder. Vårdaren hjälpte inte poliserna med att undersöka AA:s kropp.

Författningsbestämmelser
Enligt artikel 3 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna får ingen utsättas för tortyr, omänsklig eller
förnedrande behandling eller bestraffning.
Varje medborgare är vidare enligt vad som följer av 2 kap. regeringsformen
gentemot det allmänna skyddad mot påtvingade kroppsliga ingrepp samt mot
kroppsvisitation. Begränsningar av denna rättighet får göras i lag enligt vad som
framgår av 2 kap. 12 § regeringsformen.
Av 29 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) framgår bl.a. följande.
En intagen får ta emot besök i den utsträckning det lämpligen kanske. En intagen får
inte ta emot besök som kan äventyra säkerheten i anstalten eller som kan motverka
den intagnes anpassning i samhället eller annars vara till skada för den intagne eller
annan. Som villkor för besök kan av säkerhetsskäl föreskrivas att den besökande
underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning.
Av 29 a § KvaL framgår att Kriminalvården får besluta att samtliga personer som
passerar in i anstalten ska kroppsvisiteras (allmän inpasseringskontroll) om det är
nödvändigt för att upprätthålla säkerheten vid en viss slutenanstalt. Syftet med
allmän inpasseringskontroll ska vara att söka efter otillåtna föremål. Skriftliga
meddelanden får inte granskas. – Kriminalvården har beslutat om allmän
inpasseringskontroll vid anstalten Hall. Något undantag från den allmänna
inpasseringskontrollen har inte medgivits.
Enligt 52 c § KvaL får kroppsvisitation eller kroppsbesiktning inte göras mer
ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver. All den hänsyn som
omständigheterna medger ska iakttas. Om möjligt ska ett vittne närvara.
Enligt 4 kap. 12 § Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd för verkställighet i
anstalt (KVFS 2006:26, som gällde vid tiden för klagomålet; anstaltsföreskrifterna)
ska besökaren, före sammanträffandet med den intagne informeras om vad besökare
får medföra vid besöket och att han eller hon kan bli föremål för kroppsvisitation
eller ytlig kroppsbesiktning både före och efter besöket. Vidare framgår av
bestämmelsen att anstalten skall överväga att göra en polisanmälan om det vid
visitation av en besökare påträffas bl.a. droger [bestämmelsen motsvaras idag av 4
kap. 19 § KVFS 2008:3, numera KVFS 2009:4, JO:s anm.].
                                                                  Dnr 1076-2008     Sid 4 (7)




Kriminalvårdens bedömning
Undersökning av en person med hjälp av narkotikahund på det sätt som är aktuellt i
detta fall, dvs. med pallmodellen, kan utgöra en kroppsvisitation oavsett om hunden
rör vid den undersökta personen eller inte (jfr JO:s beslut den 16 november 2007 och
Kriminalvårdens yttrande i det ärendet). En sådan undersökning utgör således en
åtgärd som Kriminalvården enligt 29 § KvaL får föreskriva som villkor för besök,
om det är nödvändigt av säkerhetsskäl.
AA har hänvisat till en sida på Kriminalvårdens webbplats, där Kriminalvårdens
säkerhetschef CC anför bl.a. att ”hunden ska indikera att här är det intressant, men
den får inte hoppa upp och krafsa eller komma ikontakt med besökaren”. Detta
uttalande tar sikte på undersökning med tullfiltermodellen. Kriminalvården företar
numera även undersökningar med pallmodellen, och som framgår av vad som
anförts ovan kan det vid sådan undersökning hända att hunden kommer i kontakt
med den som undersöks. Målsättningen är dock att sådan kontakt skall förekomma i
sådan liten utsträckning som möjligt. Att hunden inte skall hoppa eller krafsa på den
som undersöks gäller naturligtvis alltjämt. Den aktuella texten på webbplatsen är
numera ändrad.
En narkotikahunds markering är en mycket säker indikation på att den som hunden
markerar för har haft befattning med narkotika. Vid markering för en besökare har
Kriminalvården att endera avvisa besökaren eller, under vissa förhållanden, tillåta
besöket efter ytterligare kontrollåtgärder och med bevakning. Besökarens agerande
vid hundens markering och andra omständigheter kan påverka utgången, men i
normalfallet ställs besöket in och besökaren avvisas från anstalten. Det sker dock
inte med automatik utan kräver att ett beslut härom fattas. Kriminalvårdens
förebyggande verksamhet med narkotikahundar upplevs som mycket effektivt och
det är sällan en hund markerar för narkotika. Verksamheten kan inte organiseras så
att det ständigt finns en beslutsfattare till hands för att omedelbart fatta eventuella
beslut om avvisning av besökare och en viss väntetid innan ett beslut i anledning av
hundens markering fattas måste således accepteras.
Kriminalvårdens verksamhetscontrollers har granskat Kriminalvårdens
hundverksamhet. I en rapport föreslogs bl.a. att tydliga anvisningar för beslutsgång
och tillvägagångssätt i de fall där en narkotikahund markerar moten besökare arbetas
fram (Granskning av Kriminalvårdens hundtjänst, 2008-04-24, Rapport nr 19 från
Kriminalvårdens verksamhetskontroll). Parallellt med controllerfunktionens arbete
med granskning av hundverksamheten pågår ett arbete med revidering av
Kriminalvårdens styrande dokument såvitt avser visitation, bl.a. med hund.
Vad gäller visitationen av AA den 14 februari 2008 ansåg Kriminalvården efter en
individuell bedömning att en undersökning med hundekipage var nödvändig av
säkerhetsskäl. AA, som i förväg informerats om att sådan undersökning kunde
komma att ske men att det inte kunde ske mot hans vilja, samtyckte till att åtgärden
genomfördes. Vid undersökningen markerade hunden. Frågan om AA hade rätt att
neka till att undergå kroppsvisitation uppkom inte vid själva undersökningstillfället.
Det är således i och för sig riktigt att personalen inte vid undersökningen upplyste
AA om detta. Kriminalvården kan dock inte se annat än att AA informerats om
förutsättningarna för besöket på ett korrekt sätt genom den skrivelse som anstalten
Hall skickade till honom.
När hunden markerade anmäldes detta till vakthavande befäl. Kriminalvården har
inte någon laglig möjlighet att tvångsvis kvarhålla personer vid misstanke om brott
utöver envarsgripande jämlikt 24 kap. 7 § RB. AA kvarhölls inte i avvaktan på
beslut och kunde när som helst ha bett att få lämna anstalten (det kan här noteras att
det kan ta tämligen lång tid att lämna anstalten eftersom låsta dörrar m.m. skall
passeras och besökaren måste följas åt av personal). Av AA:s JO-anmälan att döma
uppfattade han sig dock möjligen som kvarhållen. Frågan synes inte ha diskuterats
vid besöket. Av den skrivelse som anstalten Hall skickar till alla besökare framgår
att en besökare inte har någon skyldighet att underkasta sig kroppsvisitation. Det
framgår dock inte på ett tydligt sätt att en besökare när som helst kan välja att lämna
                                                                      Dnr 1076-2008     Sid 5 (7)




      anstalten och det hade möjligen varit lämpligt att anstalten upplyste AA om detta. I
      sammanhanget bör framhållas att Kriminalvården i och för sig anser att det borde
      finnas laglig möjlighet för Kriminalvården att kvarhålla en besökare i avvaktan på
      att polis anländer när det föreligger misstanke om brott. Kriminalvården har den 12
      juni 2008 gjort en framställning till regeringen om detta, se [– – –].
      Eftersom AA, möjligen till följd av att han uppfattade sig som kvarhållen, kom att
      kvarbli i anstalten i avvaktan på beslut hölls han under uppsikt. Att hålla uppsikt
      över en besökare i en situation av detta slag, så att besökaren inte vidtar åtgärder
      som kan medföra fara för ordningen och säkerheten i anstalten, ter sig som
      självklart. När beslut att avvisa AA från anstalten sedan fattades anlände samtidigt
      polisen, som synes ha fattat beslut om kvarhållande m.m. utifrån det regelverk som
      gäller för deras verksamhet.
      Enligt de uppgifter som framkommit var en kriminalvårdare närvarande när polisen
      genomförde vad som verkar utgöra en kroppsbesiktning. Enligt anstaltens uppgifter
      agerade emellertid inte vårdaren på det sätt som AA uppger utan var på polisens
      uppmaning närvarande i egenskap av man och sökte igenom AA:s kläder under
      tiden polisen undersökte AA. AA:s uppgifter om vårdarens medverkan är således
      felaktig. Eftersom vårdaren var närvarande efter polisens uppmaning ankommer det
      på polisen att svara för under vilka förutsättningar denna närvaro begärdes.
      Kriminalvården kan emellertid inte se annat än att det är lämpligt att Kriminalvården
      hjälper polisen i en situation som den uppkomna och att det, i likhet med vad som är
      fallet exempelvis när Kriminalvårdens narkotikahundar hjälper polisen vid
      sökningar, utgör en naturlig samverkansform mellan Kriminalvården och polisen.
      Vad AA anför i fråga om skadestånd föranleder inte någon kommentar från
      Kriminalvården i detta sammanhang.
AA yttrade sig över remissvaret och anförde bl.a. följande. Han kände sig bevakad
och instängd i anstalten efter det att han hade genomgått visitationen med
narkotikahunden. Kriminalvårdstjänstemannen deltog vid polisens besiktning
genom att uppmana honom att visa sitt könsorgan. Kriminalvården hade vid
tillfället inte skickat någon information om besök i anstalten.

I ett beslut den 18 september 2009 anförde JO Nordenfelt följande.

Rättslig reglering
Varje medborgare är enligt 2 kap. 6 § regeringsformen gentemot det allmänna
skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp. Integritetskränkande åtgärder som
kroppsbesiktning eller kroppsvisitation kräver enligt denna bestämmelse, jämförd
med 12 § samma kapitel, lagstöd.

Enligt 29 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (kriminalvårdslagen) får en
intagen ta emot besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. Av fjärde stycket
framgår att som villkor för besök kan av säkerhetsskäl föreskrivas att den
besökande underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning.

Begreppet kroppsvisitation definieras i 28 kap. 11 § tredje stycket
rättegångsbalken. Med kroppsvisitation avses en undersökning av kläder och annat
som någon bär på sig samt av väskor och paket och andra föremål som någon har
med sig. En kroppsvisitation innebär således ingen undersökning av kroppen.

Vid ytlig kroppsbesiktning avses en yttre granskning av kroppen. En sådan
undersökning tillåter att den tjänsteman som utför besiktningen uppmanar den
                                                                    Dnr 1076-2008    Sid 6 (7)




person som ska undersökas att helt klä av sig och därefter ställa sig upp.
Tjänstemannen får därefter granska de delar av kroppen som är synliga samt
fotsulorna, armhålorna och huvudhåret. Det är inte tillåtet att anmoda den som
undersöks att inta speciella ställningar så att andra delar av kroppen ska kunna
granskas. I sådant fall blir det fråga om en ordinär kroppsbesiktning (se prop.
1993/94:24 s. 28. Se även 4 kap. 26 § Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna
råd för verkställighet i anstalt, KVFS 2008:3 – numera 2009:4 –, anstalts-
föreskrifterna).

Om Kriminalvården vid visitation av en besökare påträffar droger ska
Kriminalvården överväga om de ska göra en polisanmälan och besökaren ska
informeras om att besöket kommer att ställas in (4 kap. 19 § anstaltsföreskrifterna).

Bedömning
Inledning
Inledningsvis vill jag framhålla att jag inte finner anledning att uttala mig om den
visitation av AA som Kriminalvården genomförde med hjälp av en narkotikahund.
Jag har heller inga synpunkter på att Kriminalvården tillkallade polis och beslutade
att ställa in AA:s besök.

Kriminalvårdens åtgärder efter den genomförda visitationen
AA har anfört att han efter det att narkotikahunden hade genomfört sin
undersökning av honom blev placerad i ett rum och där bevakades av
kriminalvårdstjänstemän i avvaktan på polisens ankomst. Han har vidare anfört att
han upplevde att han var förhindrad att lämna anstalten. Kriminalvården har i
remissvaret tillbakavisat att sådana avsikter förelegat. Av utredningen framgår
vidare att AA blev kvar i anstalten till dess att han fördes därifrån av polisen.

Jag kan i denna del konstatera följande. AA befann sig vid tillfället i en sluten
anstalt utan möjlighet att på egen hand lämna anstalten. När det stod klart att AA
inte skulle få besöka sin bror borde Kriminalvården omedelbart gett AA erforderlig
hjälp med att lämna anstalten. En underlåtenhet att bistå med sådan hjälp kan
innebära ett olagligt frihetsberövande. Mot den bakgrunden är det mycket allvarligt
att AA säger sig ha upplevt att han var förhindrad att lämna anstalten.

Enligt min bedömning saknas det anledning att ifrågasätta AA:s upplevelse av
situationen. Kriminalvården kan därför, oavsett om anstalten inte har haft för avsikt
att hindra honom från att lämna anstalten, inte undgå allvarlig kritik för det
inträffade. Kriminalvården får, i en situation som den förevarande, inte genom ord
eller handling ge intryck av att vilja hindra en besökare från att lämna anstalten.

Kriminalvården har i remissvaret anfört att beslutet att avvisa AA som besökare
fattades samtidigt som polisen infann sig. AA har å sin sida gjort gällande att han
fick samtidig information om att besöket hade ställts in och om att polisen
tillkallats. Om man utgår från det som Kriminalvården anfört har det uppstått en
inte obetydlig tidsutdräkt från det att Kriminalvården tillkallade polis till dess att
                                                                     Dnr 1076-2008    Sid 7 (7)




anstalten fattade beslut om att ställa in besöket. Enligt min uppfattning borde det ha
stått klart för anstalten att besöket skulle ställas in redan vid den tidpunkt då polis
tillkallades. Det är därför anmärkningsvärt om beslutet att avvisa AA kom att dröja
ända till dess att polisen anlände till anstalten.

Kroppsundersökningen efter beslutet om att avvisa AA som besökare
Jag övergår nu till att behandla det som ägde rum efter polisens ankomst. Av
utredningen framgår att polisen beslutade om en kroppsvisitation av AA
Undersökningen verkställdes i anstalten. Vid denna deltog på uppmaning av
polisen minst en tjänsteman från Kriminalvården.

Kriminalvården hade vid tidpunkten för, eller i samband med, polisens ankomst
beslutat att avvisa AA som besökare. Kriminalvården hade därför inte längre
lagligt stöd för att, ens med AA:s godkännande, delta vid eller genomföra en
ytterligare kroppsvisitation eller kroppsbesiktning av AA.

Kriminalvården har i remissvaret beträffande sin delaktighet i polisens åtgärder
anfört att det ankommer på polisen att förklara varför de uppmanat
kriminalvårdaren att delta vid undersökningen av AA. Jag vill emellertid framhålla
att den myndighet som får en begäran om assistans har huvudansvaret för att
framställningen behandlas enligt tillämpliga regler (se bl.a. JO:s ämbetsberättelse
1991/92 s. 203). Kriminalvården borde därför själv ha tagit ställning till om
myndigheten hade lagligt stöd för att delta i samband med att polisen skulle vidta
sina åtgärder. Det som anförts i denna del befriar därför inte Kriminalvården från
ansvaret för det inträffade.

Det är av yttersta vikt att tjänsteman vid myndighetsutövning, särskilt när den
innefattar påtvingade kroppsliga ingrepp, inte överskrider de befogenheter som
anges i lag. Jag ser synnerligen allvarligt på det inträffade.

Övrigt
Kriminalvården och AA har olika uppfattning i fråga om Kriminalvården inför
besöket hade skickat skriftlig information om besöket till AA. Ytterligare
utredningsåtgärder från min sida framstår inte som meningsfulla. Jag kan därför
endast konstatera att det som framkommit i denna del inte utgör grund för kritik
från min sida.

JO är inte behörig att pröva frågor om skadestånd.

Jag har i detta ärende inte tagit ställning till de åtgärder som vidtagits av polisen. I
den del AA:s klagomål riktas mot polismyndigheten har jag samrått med
chefsjustitieombudsmannen Mats Melin, som ansvar för tillsynen över
polisväsendet.
