# Anmälan mot Polismyndigheten i Västra Götaland med anledning av handläggningen av en begäran om handräckning enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga

JO 2003-11-28 dnr 1079-2002

BESLUT
                                                                       Datum             Dnr                     Sid
                                                                       2003-11-28        1079-2002              1 (7)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        Anmälan mot Polismyndigheten i Västra Götaland med anledning av
                        handläggningen av en begäran om handräckning enligt lagen (1990:52)
                        med särskilda bestämmelser om vård av unga

## Anmälan

I en anmälan till JO riktade socialnämnden i Lilla Edets kommun kritik mot
                        Polismyndigheten i Västra Götaland, närpolisområde Uddevalla. Av anmälan
                        framgick bl.a. följande.

                        Den 29 januari 2002 översändes till polismyndigheten en begäran om handräckning
                        enligt 43 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)
                        för att inställa en 16-årig pojke vid Bärby Ungdomshem. Närpolisen i Uddevalla
                        tog den 9 februari 2002 kl. 20.25 ynglingen i förvar och meddelade samtidigt
                        socialnämndens ordförande att det i handräckning som lämnas av polismyndig-
                        heten inte ingår att svara för förvar av samhällsvårdade unga i avvaktan på att
                        polismyndigheten kan verkställa transporten. Transporten i det här aktuella fallet
                        kunde enligt polismyndigheten ske först den 10 februari 2002 kl. 10.00.

                        Socialnämndens ordförande kontaktade en områdeschef som i sin tur förhörde sig
                        med bl.a. flera institutioner tillhörande Statens institutionsstyrelse om möjlig-
                        heterna att ta emot den unge men några sådana möjligheter fanns inte. Polisen
                        underrättades om detta förhållande och om att socialnämndens personal inte hade
                        någon möjlighet att svara för bevakningen. Polismyndigheten krävde då att en
                        representant från socialnämnden skulle närvara de cirka 12 timmar som kvarstod i
                        avvaktan på att transport kunde ske, alternativt att socialnämnden svarade för
                        polismyndighetens kostnad för någon person som kunde övervaka förvaringen.

                        Senare på kvällen den 9 februari 2002 blev socialnämndens ordförande uppringd
                        av det vakthavande befälet som, efter samråd med jourhavande länspolismästare,
                        meddelade att det inte fanns någon person tillgänglig för att övervaka förvaringen
                        och att polismyndigheten skulle svara för förvaringen längst till den 10 februari kl.
                        02.00 samt att polismyndigheten bara svarade för en transport under natten inom en
                        radie av fem mil räknat från polisstationen. Företrädare för polismyndigheten
                        erbjöd socialnämndens ordförande att hjälpa till med att skaffa fram ett hotellrum,
                        dock utan bevakning, där den unge kunde vistas till påföljande dag.



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                            www.jo.se
                                                                       Dnr 1079-2002    Sid 2 (7)



Efter gemensam bedömning kom socialnämndens ordförande och områdeschefen
fram till att den lämpligaste lösningen var att ordföranden hörde med ynglingens
mor, som var vårdnadshavare, om sonen kunde vistas hos henne tillfälligt. Modern
godtog detta om polisen hämtade sonen på morgonen. Polisen körde sedan hem
ynglingen till modern.

På morgonen den 10 februari 2002 meddelade Transportcentralen, som polis-
myndigheten anlitar för vissa transporter, socialnämndens ordförande att den inte
kunde ombesörja transport förrän tidigast den 11 februari 2002.

Socialnämndens ordförande blev vidare uppringd av den unges mor som sade att
sonen hade slagit sönder vissa saker och hotat henne samt krävt att få pengar och
värdeföremål. Polismyndigheten skickade en patrull till bostaden och ynglingen
togs åter i förvar på förmiddagen den 10 februari. Polismyndigheten fick också
besked av socialnämndens ordförande att socialtjänsten inte kunde ombesörja
förvar eller transport. Polismyndigheten meddelade kl. 14.00 att den skulle om-
besörja handräckningen fullt ut och krävde att få ytterligare en begäran enligt 43 §
LVU om polishandräckning.

Utredning
Arrestantblad och skriftliga upplysningar från inre befälet AA inhämtades och
granskades.

Anmälan remitterades därefter till polismyndigheten för yttrande över och
bedömning av det aktuella ärendet. Polismyndigheten kom in med ett remissvar till
vilket hade fogats en skriftlig redogörelse från polisintendenten BB. Till remis-
svaret fogades också vissa handlingar i ärendet.

BB

## Bakgrund

Under tidsperioden mellan onsdagen den 6 februari till onsdagen den 13 februari
      2002, tjänstgjorde jag som polischef i beredskap vid Polismyndigheten i Västra
      Götaland. Det var min tredje beredskapsvecka och i enlighet med de rutiner som
      tillämpas vid Polismyndigheten om att varje ny medarbetare i polischefsberedskapen
      skall ha stöd under de första tre veckorna då beredskap fullgörs tjänstgjorde en mer
      erfaren polischef, polisintendenten CC, parallellt med mig under beredskapsveckan.
      Rutinen är sådan att innan något beslut meddelas skall samråd genomföras med den
      erfarne polischefen.
      Lördagskvällen den 9 februari 2002 klockan 23.30 ringde tjänstgörande inre befälet i
      Uddevalla, AA, upp mig och berättade att en pojke född 1985, som var omhänder-
      tagen med stöd av LVU och som avvikit från ett LVU-hem, omhändertagits under
      kvällen i Uddevalla. Enligt handräckningsbegäran skulle pojken efter omhänder-
      tagande föras till LVU-hemmet Bärby i Uppsala. AA hade anmält transporten till
      Kriminalvårdens transporttjänst per telefax. Någon transport med hjälp av Kriminal-
      vårdens Transporttjänst var dock inte att vänta förrän tidigast söndag morgon. Det
      fanns inga personalresurser att friställa för att genomföra transporten till Uppsala
      med hjälp av ordinarie tjänstgörande polispersonal. AA hade även varit i kontakt
      med socialtjänsten i den kommun som beslutat om LVU-omhändertagandet, Lilla
      Edets kommun, och talat med både socialnämndens ordförande DD och
      handläggaren EE. Socialtjänsten i Lilla Edets kommun kunde inte bidra till att lösa
      frågan om transport eller tillfällig placering av pojken. AA ville ha direktiv för hur
      han skulle lösa uppgiften.
                                                                  Dnr 1079-2002    Sid 3 (7)



Överväganden
Förvaring i avvaktan på transport av personer som omhändertagits med stöd av de så
kallade vårdlagarna är ett återkommande problem. Polismyndigheten har endast
begränsade möjligheter att förvara personer som inte får insättas i arrest. Det kan
inte heller anses lämpligt att sådana personer under många timmar skall behöva sitta
i något rum på en polisstation och vänta.
För att undvika dessa problem skall om möjligt ingripanden mot sådana personer
genomföras vid en tidpunkt så att vidaretransporten kan ske omedelbart. Då detta
inte är möjligt löses förvaringsfrågan ofta med hjälp av de sociala myndigheterna.
En del socialmyndigheter anser emellertid att förvaringsfrågan i dessa fall enbart är
ett polisiärt problem. Denna tolkning av rättsläget kan starkt ifrågasättas. Självklart
är det polisen som har det omedelbara ansvaret för den omhändertagne men det
övergripande ansvaret för dennes vård och omsorg har socialmyndigheterna. Av
förarbetena till 43 § LVU framgår att socialmyndighetens ansvar för den unges vård
inte upphör bara för att han eller hon omhändertas av polis. Vidare tas den aktuella
problematiken upp i Polisrättsutredningens betänkande, SOU 1993:60 sid. 167 f.
Där sägs det bland annat att polisen när det gäller handräckningar är ett serviceorgan
gentemot andra myndigheter och att polismyndigheterna har rätt att ställa krav på de
myndigheter som vill utnyttja den polisiära servicen.
Av de båda uttalandena torde man kunna tolka in att även de sociala myndigheterna
har ett visst ansvar att medverka till att en lämplig förvaring kan arrangeras i av-
vaktan på transporten. Därigenom borde förvaringsfrågan lättare kunna lösas.
Socialmyndigheterna måste rimligen i sin ordinarie verksamhet ha viss beredskap
för placering av akut omhändertagna barn. Dessutom har sannolikt socialmyndig-
heterna betydligt bättre kunskaper om den berörde och dennes situation för att kunna
bedöma lämpligheten av olika förvaringsalternativ.

Direktiv
Efter samråd med CC lämnade jag mot bakgrund av vad som diskuterats ovan
följande direktiv till AA. Pojken får under inga förhållanden placeras i arrest och
han skall inte heller kvarhållas på polisstationen längre än nödvändigt. Förnyad
kontakt skall tas med socialförvaltningen i Lilla Edet för begäran om hjälp med
förvaringen. Om inte förvaringsfrågan kan lösas den vägen får den unge via polisens
försorg inkvarteras på hotell i Uddevalla i avvaktan på transporten.

Uppföljning
Jag kontaktades inte mer i saken under natten och på söndagsmorgonen den 10
februari klockan 09.15 tog jag kontakt med tjänstgörande vakthavande befäl i
Uddevalla, FF, för att följa upp ärendet från lördagskvällen. FF berättade att pojken
överlämnats till socialtjänsten som i sin tur kommit överens med pojkens mamma
om att han skulle bo hos henne över natten. Tyvärr hade det på söndagsmorgonen
visat sig att Kriminalvårdens transporttjänst inte kunde genomföra transporten till
Uppsala förrän under måndagen den 11 februari 2002. Det pågick emellertid en
dialog med socialtjänsten i Lilla Edets kommun om transportfrågan skulle kunna
lösas på annat sätt.
FF återkom klockan 10.30 på söndagsförmiddagen och informerade om att pojken
var orolig och bråkig och att mamman ringt efter polisen. En polispatrull var på väg
hem till mamman.
Klockan 13.15 på söndagseftermiddagen kontaktades jag av tjänstgörande yttre befäl
i Trollhättan, GG. GG var en av de polismän som varit på plats hemma hos
mamman sedan hon tillkallat polis och han informerade mig om att pojken nu var
omhändertagen på nytt genom ett ordförandebeslut och att pojken fanns hos polisen
i Trollhättan i avvaktan på att transporten till Uppsala kunde verkställas. Transport-
frågan kunde enligt GG inte lösas på annat sätt än att tjänstgörande polispersonal
fick fullfölja transporten till Uppsala under söndagseftermiddagen. Efter samråd
med CC klockan 13.25 gav jag GG i uppdrag att verkställa transporten av pojken till
Uppsala.
                                                                      Dnr 1079-2002    Sid 4 (7)



      Vid upprättandet av denna skrivelse har jag samrått med polisintendenten CC.
Polismyndigheten anförde bl.a. följande.

      Handräckningsbegäran avsåg verkställighet av ett vårdbeslut. HH, som avvikit från
      Värmlandskollektivet, skulle omhändertas och transporteras till Bärby ungdomshem
      i Uppsala. HH påträffades av en tillfällighet på kvällen den 9 februari 2002 och
      omhändertogs. Omhändertagandet var således inte planlagt, vilket innebar att det
      uppstod problem med förvaring av honom i avvaktan på transport.
      Polisen anlitar normalt transporttjänsten inom kriminalvården vid längre transporter.
      Dessa meddelade att de inte kunde utföra transporten av HH till Bärby förrän
      påföljande dag. Både Polisen och Socialförvaltningen gjorde då ansträngningar att
      försöka placera honom under natten på något lämpligt ungdomshem men miss-
      lyckades. Efter överenskommelse mellan HH:s moder och Socialförvaltningen fick
      han övernatta hos henne. Där uppträdde han hotfullt vilket ledde till att polis fick
      omhänderta honom på nytt.
      Kriminalvården meddelade påföljande dag förhinder med den utlovade transporten
      till Bärby. Då beslutade jourhavande polischef att transporten skulle utföras med
      polisbil.
      Enligt Polismyndighetens uppfattning hade Socialförvaltningen skyldighet att tillse
      att HH bereddes plats på lämpligt behandlingshem. Man valde en annan lösning.
      Polisen har inga möjligheter att inom egna lokaler bereda ungdomar som HH plats i
      avvaktan på transport till aktuellt behandlingshem.
Socialnämnden kommenterade remissvaret.

Rättslig reglering
I 43 § LVU finns bestämmelser om polishandräckning. Enligt paragrafens andra
punkt skall polismyndigheten lämna biträde på begäran av socialnämnden eller
någon ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat för att genomföra
beslut om vård eller omhändertagande med stöd av denna lag. I förarbetena till
lagen uttalas att handräckning skall begäras endast om uppgiften inte kan lösas på
annat sätt (prop. 1979/80:1 s. 364).

I Socialstyrelsens allmänna råd beträffande tillämpningen av LVU (SOSFS
1997:15) anges beträffande polishandräckning bl.a. följande. Socialnämnden har
vid en polishandräckning hela tiden ett ansvar för den unge. I det ansvaret ingår att
se till att handräckningen inte fortgår längre än det behövs. Förvarstagande av unga
hos polis bör undvikas i möjligaste mån. När det gäller barn under 15 år bör
förvarstagande aldrig förekomma. Någon möjlighet för socialnämnden att begära
förvar hos polisen av det skälet att det inte finns något ställe som kan ta emot den
unge finns inte. Handräckningen sträcker sig till att avlämna den unge där social-
nämnden begärt. Socialnämnden måste ha en sådan beredskap att den unge, så
snart transport kan ordnas, kan tas emot i ett hem för vård eller boende (HVB), i ett
familjehem eller i ett jourhem. För äldre ungdomar bör kontakt kunna tas med
Statens institutionsstyrelse för att efterhöra dess möjlighet att ordna med en
temporär placering.

Av Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om förvaring av personer i
polisarrest (FAP 102-1) framgår att ungdomar mellan 15 och 18 år bör förvaras i
polisarrest endast när det är absolut nödvändigt och att den som är under 18 år
normalt bör förvaras under bevakning i ett förhörsrum eller liknande utrymmen.
                                                                       Dnr 1079-2002        Sid 5 (7)



JO har tidigare behandlat frågan om tillämpningen av handräckningsreglerna vid
omhändertagande av unga, se t.ex. JO 1981/82 s. 172 f. I beslutet anförde JO bl.a.
att i handräckningen ingår tre olika moment, nämligen polisomhändertagandet,
kvarhållandet i avvaktan på transport och själva transporten.

Under rubriken Polisomhändertagandet uttalades bl.a. följande.

      Polisomhändertagande av den unge sker i avvaktan på ytterligare åtgärder. Polis-
      myndigheten bör omedelbart efter omhändertagandet underrätta den myndighet
      som har begärt handräckningen. Genom underrättelsen bör polismyndigheten bereda
      nämnden möjlighet att pröva om någon tjänsteman vid förvaltningen bör vara när-
      varande vid genomförandet av transporten eller vid förrättningen i övrigt. Skall
      handräckning ske men kan transport inte ordnas omedelbart bör polismyndigheten
      undersöka möjligheten till förvar genom socialförvaltningens försorg. För ställnings-
      tagande i sådan fråga bör polismyndigheten regelmässigt underrätta social-
      förvaltningen på orten.
Uttalandena under rubriken Kvarhållandet kan sammanfattas på följande sätt.

      Rätten till kvarhållande bestäms av ändamålet med handräckningen. Har ett barn
      gripits sent en kväll och skall barnet föras till en avlägset belägen ort, bör barnet
      kunna hållas kvar hos polisen under natten till dess resan kan påbörjas påföljande
      dag. Vad som nu sagts har avseende på vad som rimligen kan krävas av polis-
      myndigheten, men innefattar inget ställningstagande i fråga om socialförvaltningens
      skyldighet att sörja för att den unge kan beredas vård.
      Socialnämndens ansvar för den unges vård kvarstår även sedan den unge har
      omhändertagits av polisen. Det innebär att man från socialnämndens sida måste
      upprätthålla sådan beredskap att den unge, så snart transport kan ordnas, kan tas
      emot för fortsatt vård i det fosterhem eller den institution varifrån han avvikit.
      Socialnämnden kan inte överskjuta ansvaret på den unges förvaring på polis-
      myndigheten under hänvisning till att ytterligare tid behövs för att finna en annan
      lämplig placering av den unge. Det är emellertid oundvikligt att barn och unga i
      avvaktan på att transport kan ordnas ibland måste hållas kvar genom polis-
      myndighetens försorg.
      Det är givetvis önskvärt att i de fall barnet eller den unge måste hållas kvar i
      avvaktan på transporten socialvårdens resurser i första hand tas i anspråk för denna
      förvaring. Kan en betryggande förvaring nås genom förvaltningens försorg upphör
      givetvis polismyndighetens ansvar för den unge under den tid han är omhändertagen
      av förvaltningen. Polismyndighetens medverkan kan därefter erhållas för själva
      transporten till det hem eller den institution dit den unge skall föras.
      Handräckningsinstitutet ger inte polismyndigheten befogenhet att kvarhålla den som
      är omhändertagen för samhällsvård på den grund att den institution eller det hem dit
      barnet eller den unge skall föras inte anser sig kunna ta emot barnet eller den unge
      under lördagar och söndagar samt andra helger.
Under rubriken Transportcirkuläret uttalades bl.a. följande.

      Polismyndigheten bär ansvaret för att handräckningsåtgärden kan genomföras utan
      onödigt dröjsmål, att förvaring i avvaktan på transporten inte sker under mer
      ingripande former än som är påkallat av hänsyn till omständigheterna samt att
      transporten kan ske med beaktande av barnets eller den unges särskilda behov.
      De handräckningsuppdrag som det är fråga om här bör genomföras med absolut
      förtur. Visar det sig att en förpassning inte genast kan ske genom transportcentralens
      försorg på grund av förestående helg eller av annan orsak bör transporten utföras av
      polismyndigheten.
                                                                   Dnr 1079-2002   Sid 6 (7)



Bedömning
Genom utredningen i ärendet har bl.a. följande framkommit. Den 29 januari 2002
begärde socialnämnden i Lilla Edets kommun polishandräckning enligt 43 § LVU.
Handräckningen avsåg omhändertagande och transport av en 16-årig pojke till ett
ungdomshem i Uppsala. Den 9 februari 2002 omhändertogs pojken och fördes in
till polisstationen i Uddevalla. Eftersom polismyndigheten inte hade några egna
personalresurser för att genomföra transporten till Uppsala anmälde den tran-
sporten till Kriminalvårdens Transporttjänst som meddelade att man inte kunde
utföra transporten förrän påföljande dag. Fråga uppkom således om ansvaret för att
förvara pojken fram till dess att transport kunde ske.

Som framgår av redogörelsen i det föregående har JO tidigare uttalat att det är
önskvärt att man i första hand tar socialtjänstens resurser i anspråk för förvaring av
barn eller ungdomar i avvaktan på transport i samband med att de är föremål för
polishandräckning och att polismyndigheten därför bör undersöka möjligheten till
förvar genom socialförvaltningens försorg. I det nu aktuella fallet förekom det ett
flertal kontakter mellan polisen och socialförvaltningen beträffande frågan hur
pojken skulle förvaras under natten. Enligt polismyndigheten gjordes det
ansträngningar från både polisens och socialförvaltningens sida att försöka placera
pojken på något lämpligt ungdomshem under natten, dock utan resultat.

Eftersom möjligheterna att placera pojken på ett ungdomshem tydligen var
uttömda, uppkommer frågan om det fanns något annat alternativ till den lösning
som sedan valdes, nämligen att köra hem pojken till modern. Av utredningen
framgår att pojken omhändertogs på kvällen kl. 20.35 och att polismyndigheten
först omkring midnatt meddelade socialförvaltningen att den inte kunde svara för
förvaringen av pojken längre än till kl. 02.00. Det kan mot denna bakgrund
diskuteras om det inte i detta fall, när det stod klart att socialnämnden inte kunde
erbjuda någon alternativ placering på något ungdomshem och transporten var
planerad att äga rum påföljande dag, hade varit lämpligare att pojken under resten
av natten hade förvarats på polisstationen under bevakning, dock inte i polisarrest
(jfr uttalandena i JO 1981/82 s. 184). Enligt min mening kan en sådan lösning
godtas i undantagsfall. Det skall emellertid framhållas att polisen i en situation av
här aktuellt slag inte har någon laglig möjlighet att förvara en person under någon
längre tid. Det bör vidare påpekas att ett handräckningsuppdrag skall behandlas
med absolut förtur och att det är polismyndigheten som bär ansvaret för att en
handräckningsåtgärd kan genomföras utan onödigt dröjsmål.

Av utredningen framgår att pojken omhändertogs på nytt den 10 februari 2002 efter
det att hans mor hade ringt polisen och sagt att sonen utsatt henne för olaga hot och
skadegörelse. Eftersom Kriminalvårdens Transporttjänst fick förhinder att
transportera pojken till Uppsala nämnda dag, beslutade polismyndigheten att
transporten i stället skulle ske med polisbil. Polismyndigheten har i sitt remissvar
uppgett att den normalt anlitar Kriminalvårdens Transporttjänst vid längre
transporter. Med anledning härav vill jag påpeka att jag i ett annat ärende har
uttalat att en polismyndighets rätt att till Kriminalvårdens Transporttjänst
överlämna verkställigheten av ett handräckningsbeslut avseende transport av en
                                                                  Dnr 1079-2002     Sid 7 (7)



frihetsberövad person bör bli föremål för särskild reglering i lag (JO 2000/01 s.
95).

Socialnämnden har i sin anmälan även berört frågan om polismyndigheten hade
rätt att kräva att nämnden skulle svara för polismyndighetens kostnad för en person
som kunde övervaka förvaringen. Jag vill med anledning härav framhålla att det
rent allmänt gäller att en polismyndighet inte utan särskilt författningsstöd kan
kräva betalning av en annan myndighet för att verkställa en uppgift som polisen är
skyldig att utföra enligt lag.

Avslutningsvis kan nämnas att Polisverksamhetsutredningen i sitt delbetänkande
Polisverksamhet i förändring (SOU 2002:70) nyligen har gjort en översyn av
reglerna om polisens skyldighet att i olika sammanhang bistå myndigheter med
handräckning. Betänkandet är för närvarande föremål för beredning vid Justitie-
departementet.

Vad som i övrigt kommit fram motiverar inte någon åtgärd eller något uttalande
från min sida.

Ärendet avslutas.
