# Initiativ om Kriminalvårdens möjlighet till differentiering av kvinnliga intagna i anstalt m.m.

JO 2018-03-26 dnr 1087-2016

BESLUT
                                                                          Datum                     Dnr                      Sid
                                                                          2018-03-26                1087-2016              1 (20)
Chefsjustitieombudsmannen
Elisabeth Rynning




                        Initiativ om Kriminalvårdens möjlighet till differentiering av kvinnliga
                        intagna i anstalt m.m.


                          Beslutet i korthet: I samband med en serie Opcat-inspektioner av de kriminalvårds-
                          anstalter som tar emot kvinnor uppmärksammades ett antal områden där skillnader i
                          Kriminalvårdens hantering av kvinnliga och manliga intagna föreföll att vara till
                          nackdel för intagna kvinnor. Ett initiativärende inleddes för att ytterligare utreda bl.a.
                          riksmottagningens verksamhet och konsekvenserna av de differentieringsmöjligheter
                          som i dag finns i Kriminalvårdens anstalter för kvinnor.
                          I beslutet konstaterar JO att Kriminalvården inte lyckas erbjuda en likvärdig kriminal-
                          vård för män och kvinnor utan att kvinnliga intagna i flera avseenden missgynnas av
                          den befintliga regleringen samt begränsningar i anstalternas fysiska miljö och verk-
                          ställighetsinnehåll. JO framhåller att även om hon har förståelse för att det låga
                          antalet kvinnliga intagna innebär en utmaning för myndigheten är det inte godtagbart
                          att intagna kvinnor får en sämre verkställighet än intagna män.
                          Kvinnliga intagna utreds i större utsträckning än män vid riksmottagning. JO
                          konstaterar att det i sig är positivt för att förbättra möjligheterna till en individuellt
                          anpassad verkställighet, men att bristande resurser leder till att verkställighetsinne-
                          hållet för många intagna i stället fördröjs och försämras. JO uttalar att det inte är
                          acceptabelt att en grupp intagna, som Kriminalvården anser har särskilt komplexa
                          behov som behöver utredas för att kunna tillgodoses, tvärtom får ett sämre verk-
                          ställighetsinnehåll på grund av bristande utredningsresurser. JO ifrågasätter därför
                          om särregleringen för kvinnliga intagna under nuvarande förhållanden är motiverad.
                          Vidare konstaterar JO att det finns ett uppenbart behov av ökade möjligheter till
                          differentiering av kvinnliga intagna inom kriminalvården. JO uppmanar därför myndig-
                          heten att se över säkerhetsklassningen för kvinnoanstalterna och prioritera arbetet
                          med att skapa ökade differentieringsmöjligheter. Kriminalvården bör även lägga vikt
                          vid att utveckla anpassade anstaltsplatser och behandlingsinsatser utifrån kvinnliga
                          intagnas särskilda behov.
                          JO konstaterar att det måste ske förändringar i Kriminalvårdens verksamhet för att
                          myndigheten framöver ska kunna erbjuda en likvärdig kriminalvård för kvinnor och
                          män samt lyckas i sitt uppdrag att tillgodose även kvinnors individuella behov och
                          underlätta deras anpassning i samhället. JO välkomnar att myndigheten har påbörjat
                          flera arbeten och översyner rörande de frågor som är aktuella i ärendet. JO har för
                          avsikt att följa upp dessa frågor.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                      www.jo.se
                                                                  Dnr 1087-2016       Sid 2 (20)




Initiativet
Under 2015 hade JO:s Opcat-enhet ett tematiskt fokus på situationen för
frihetsberövande kvinnor. Med anledning av detta genomförde enheten – på
uppdrag av dåvarande chefsJO Elisabet Fura – under året inspektioner av
samtliga kriminalvårdsanstalter som tar emot kvinnor. Enheten deltog även vid
en inspektion av Kriminalvårdens placeringssektion.

I protokollet från inspektionen av anstalten Hinseberg gjorde Elisabet Fura vissa
uttalanden om riksmottagningen där och möjligheten till differentiering av de
intagna (JO:s ärende dnr 2527-2015). Därefter meddelade hon att hon avsåg att
inom ramen för ett särskilt initiativärende ”utreda riksmottagningen och konse-
kvenserna av de differentieringsmöjligheter som i dag ges i Kriminalvårdens
anstalter för kvinnor”.

Rättslig reglering m.m.
Riksmottagningen
Kriminalvården har två s.k. riksmottagningar, en för män (anstalten Kumla) och
en för kvinnor (anstalten Hinseberg). På mottagningarna placeras huvudsakligen
intagna som har dömts till längre fängelsestraff i början av sin verkställighets-
tid, för att genomgå en särskild utredning.

Tillämpliga bestämmelser
För en intagen som avtjänar fängelse i lägst fyra år ska det, om det inte är upp-
enbart obehövligt, beslutas om de särskilda villkor som av säkerhetsskäl är nöd-
vändiga när det gäller placering i anstalt, vistelse utanför anstalt enligt 10 kap.
1 och 2 §§, och särskilda utslussningsåtgärder enligt 11 kap. 1 § (1 kap. 7 §
fängelselagen [2010:610]).

En intagen som avtjänar fängelse i lägst fyra år och som vistas i häkte när
domen blir verkställbar ska placeras i riksmottagning för utredning inför beslut
om särskilda villkor, om det inte finns särskilda skäl mot det (2 kap. 4 § första
stycket Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd om fängelse, KVFS
2011:1, FARK Fängelse). En intagen kan även i annat fall placeras i riksmottag-
ning om det behövs inför beslut om särskilda villkor (andra stycket).

Utöver vad som framgår av 4 § ovan ska en intagen som är kvinna, som avtjä-
nar fängelse i lägst två år och som vistas i häkte när domen blir verkställbar,
placeras i riksmottagning för utredning inför upprättande av verkställighetsplan,
om det inte finns särskilda skäl mot det (2 kap. 5 § FARK Fängelse). Av de all-
männa råden till bestämmelsen följer att särskilda skäl som talar mot en placer-
ing i riksmottagning kan finnas om den återstående verkställighetstiden under-
stiger åtta månader.
                                                                    Dnr 1087-2016        Sid 3 (20)




Differentieringsmöjligheter
Med differentieringsmöjligheter avses de möjligheter som Kriminalvården har
att skilja på intagna som, av olika skäl, inte bör vistas tillsammans, och samti-
digt erbjuda de intagna en anstaltsvistelse med ett ändamålsenligt innehåll.

Tillämpliga bestämmelser
En intagen får inte placeras så att han eller hon underkastas mer ingripande
övervakning och kontroll än som är nödvändigt för att ordningen eller säker-
heten ska kunna upprätthållas (2 kap. 1 § första stycket fängelselagen). Vid
beslut om placering ska, i den utsträckning det är möjligt, hänsyn tas till den
intagnes behov av sysselsättning, omvårdnad och en lämplig
frigivningsplanering (andra stycket).

Vid bedömning enligt 2 kap. 1 § första stycket fängelselagen ska särskilt
beaktas 1) risken för rymning, fritagning, fortsatt brottslighet, missbruk och
annan misskötsamhet och 2) behovet av att undvika en olämplig samman-
sättning av intagna och att i övrigt kunna bedriva en ändamålsenlig verksamhet
i anstalt (10 § fängelseförordningen [2010:2010]).

Av de allmänna råden till den nyssnämnda bestämmelsen i fängelselagen
framgår att ett beslut om placering ska föregås av en helhetsbedömning i varje
enskilt fall (FARK Fängelse). Denna bedömning får inte mynna ut i att en
intagen placeras under högre eller lägre grad av övervakning och kontroll än
som är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas.
Vidare framgår att en olämplig sammansättning av intagna kan uppkomma t.ex.
när det gäller intagna som är dömda i samma mål eller som är medlemmar i
eller har annan koppling till samma eller rivaliserande kriminella nätverk, om
en intagen riskerar att utsättas för övergrepp av en annan intagen eller om en
intagen kan befaras påverka en annan intagen att allvarligt störa ordningen eller
säkerheten. Att behovet av att i övrigt kunna bedriva en ändamålsenlig verk-
samhet i anstalt särskilt ska beaktas innebär bl.a. att hänsyn kan tas till Kri-
minalvårdens behov av att ha anstalter och avdelningar med olika inriktning,
t.ex. behandling eller omvårdnad.

Grundläggande bestämmelser om utformningen av verkställighet i anstalt finns i
fängelselagen. Där anges att varje intagen ska bemötas med respekt för sitt
människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade
med frihetsberövandet (1 kap. 4 §). Vidare ska verkställigheten av ett fängelse-
straff utformas så att den intagnes anpassning i samhället underlättas och
negativa följder av frihetsberövandet motverkas (1 kap. 5 §). Verkställigheten
ska särskilt inriktas på att förebygga återfall i brott, och det ska för varje intagen
upprättas en individuellt utformad verkställighetsplan. Verkställigheten ska
planeras och utformas efter samråd med den intagne och i samverkan med
berörda myndigheter.

En intagen ska under den tid då han eller hon är skyldig att utföra eller delta i
sysselsättning vistas tillsammans med andra intagna (gemensamhet), om inte
                                                                           Dnr 1087-2016          Sid 4 (20)




annat anges i fängelselagen eller följer av sysselsättningens särskilda beskaf-
fenhet (6 kap. 1 § fängelselagen). En intagen ska ges möjlighet att på sin fritid
vistas i gemensamhet, om inte annat anges i denna lag (6 kap. 2 §).

Tidigare ärenden hos JO
I juni 2013 inträffade en allvarlig incident i anstalten Hinseberg när en intagen
utsattes för en grov misshandel av medintagna. Efter det att hovrätten hade hävt
häktningen för en av de åtalade, och även efter att hon hade blivit dömd för den
grova misshandeln, var hon placerad i avskildhet i anstalten Hinseberg. Av-
skildhetsplaceringen pågick under nästan ett års tid. I besluten om avskildhet
anförde anstalten bl.a. följande:
      Av Riksmottagningens utredning framgår av säkerhetsrelaterade riskhanterings-
      insatser att det torde föreligga en risk för kontakt med andra intagna som varit
      drabbade av brottsligheten mot bakgrund av den grova våldsbrottsligheten hon
      gjort sig skyldig till, samt att [N.N.] bör placeras i en särskild kontrollerad avdel-
      ning för att möjliggöra optimal kontroll och hantering av framtida vålds- eller
      annat illegalt beteende. Anstalten har i dagsläget inte möjlighet till någon sådan
      differentiering.
Den intagnas förhållanden påtalades i en anmälan till JO, och i ett beslut den
24 september 2014 uttalade Elisabet Fura bl.a. följande (JO 2015/16 s. 191):

      Anstaltens avskildhetsbeslut tar i och för sig sin utgångspunkt i den allvarliga
      våldsbrottslighet som N.N. har gjort sig skyldig till under anstaltsvistelsen.
      Emellertid framgår det såväl av bakgrundsinformationen till besluten som av
      remissvaret att det som är avgörande för den fortsatta avskildheten är att anstalt-
      en Hinseberg för närvarande saknar möjlighet till s.k. inre differentiering. Dessa
      uppgifter kan inte förstås på annat sätt än att Kriminalvårdens begränsade resurs-
      er har gjort att det hittills inte har funnits något alternativ till att ha N.N. placerad
      i avskildhet.
      Jag har förståelse för att det begränsade antal anstaltsplatser som finns för kvin-
      nor innebär en särskild utmaning för Kriminalvården när det uppstår behov av att
      kunna omplacera intagna. Trots det måste det enligt min mening finnas en bered-
      skap inom myndigheten för att även kunna hantera kvinnliga intagna som är
      svårplacerade. Resursbrist eller avsaknaden av möjlighet till en inre differentier-
      ing är inte acceptabla skäl till att hålla en intagen avskild från andra intagna. Kri-
      minalvården förtjänar allvarlig kritik för att dessa förhållanden utgjort skälet till
      den långa tid som N.N. varit placerad i avskildhet.
I ärendet noterades att Kriminalvården hade försökt hantera de bristande möjlig-
heterna till inre differentiering ”genom att skapa en mindre avdelning i anstalten
Hinseberg”.

Anstalternas säkerhetsklasser
Kriminalvårdens anstalter är uppdelade i säkerhetsklass 1–3, där säkerhetsklass
1 är den högsta och säkerhetsklass 3 den lägsta. För kvinnliga intagna finns
enbart platser i säkerhetsklass 2 och 3. Det finns sex anstalter som tar emot
kvinnor och vid två av dem finns platser i båda säkerhetsklasserna.

Tillämpliga bestämmelser
Som redogjorts för ovan får en intagen inte placeras så att han eller hon under-
kastas mer ingripande övervakning och kontroll än som är nödvändigt för att
                                                                        Dnr 1087-2016        Sid 5 (20)




ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas (2 kap. 1 § fängelselagen).
I de allmänna råden till den nämnda bestämmelsen anges bl.a. att graden av
övervakning och kontroll i första hand framgår av anstaltens eller avdelningens
säkerhetsklass (FARK Fängelse).

I Kriminalvårdens Handbok om placering i anstalt (2012:8) anges bl.a. följande
under rubriken Placering i anstalt i säkerhetsklass 3 (lägsta säkerhet):

      I anstalter i säkerhetsklass 3 bör således en intagen placeras om det finns låg risk
      för rymning, missbruk, fortsatt brottslighet eller annan misskötsamhet. Den in-
      tagne ska kunna följa reglerna för verkställigheten och personalens anvisningar.
      Det får alltså inte krävas kontrollinsatser, byggnadsmässiga hinder eller andra
      åtgärder för att den intagne ska stanna i anstalten, för att hindra misskötsamhet
      eller för att den intagne ska fungera väl i anstalten. Den intagne bör kunna
      fungera i grupp för att placering i lägsta säkerhetsklass ska kunna bli aktuellt.

Utredning
JO:s promemoria med frågeställningar till Kriminalvården
Efter inspektionen av anstalten Hinseberg upprättades, utöver inspektions-
protokollet, en promemoria med JO:s iakttagelser i anslutning till de aktuella
inspektionerna av anstalter som tar emot kvinnor. Kriminalvården uppmanades
att yttra sig över denna promemoria, med ett antal särskilda frågeställningar.

Riksmottagningen
Kriminalvården skulle särskilt
   – utveckla skälen till varför myndigheten anser det motiverat att göra
       skillnad mellan manliga och kvinnliga intagna i fråga om vilken straff-
       tid som krävs för placering på riksmottagning
   – lämna en redogörelse för likheter respektive skillnader i de utredningar
       och andra insatser för de intagna som görs vid riksmottagningarna i
       anstalten Kumla respektive anstalten Hinseberg
   – ange om eventuella skillnader har någon betydelse för resurstilldel-
       ningen till de båda riksmottagningarna (jfr exempelvis vad som sagts
       ovan om tillgången till psykolog).

Differentieringsmöjligheter
Kriminalvården uppmanades att särskilt beröra
   – varför myndigheten inte erbjuder kvinnliga intagna samma utbud av
       olika typer av specialplatser som manliga intagna
   – hur myndigheten planerar att möta de behov av ökade möjligheter och
       resurser som anstalten Hinseberg har lyft fram för att kunna ge kvinn-
       liga intagna en anstaltsvistelse med meningsfullt behandlingsinnehåll
   – vad som enligt Kriminalvården utgör vistelse i gemensamhet
   – vilka krav som kan ställas på bostadsrum och övriga utrymmen (exem-
       pelvis tillgång till gemensamma utrymmen, möjlighet att se ut genom
       fönster och till vistelse i gemensamhet m.m.) för att de ska kunna kallas
       för en avdelning.
                                                                        Dnr 1087-2016        Sid 6 (20)




Korta och långa strafftider
Kriminalvården uppmanades att
   – lämna en utförlig redogörelse för de principer som tillämpas vid
       placeringen av intagna som dömts till långa fängelsestraff
   – ange om det finns några skillnader i dessa principer mellan kvinnliga
       och manliga intagna
   – ge sin syn på behovet av en eller flera särskilda avdelningar där kvinn-
       liga intagna som dömts till långa fängelsestraff placeras inledningsvis.

Anstalternas säkerhetsklassning
Kriminalvården skulle särskilt yttra sig över
   – vad som kännetecknar en anstalt i respektive säkerhetsklass (1–3)
   – vilka förhållanden det är som gör att avdelningen Björngärdet (anstalten
       Färingsö) utgör en avdelning i klass 3
   – vilken hänsyn som tas till de skillnader som finns i perimeterskyddet
       mellan anstalten Färingsö (klass 3) och exempelvis anstalten Ljusta-
       dalen i samband med placering.

Kriminalvårdens remissvar
I sitt remissvar, som kom in till JO den 21 mars 2017, uttalade Kriminalvården,
genom anstalts- och häktesdirektören bl.a. följande:

## Utredning

Uppgifter har hämtats in från säkerhets- och fastighetsavdelningarna, från
      planeringsenheten för anstalt och häkte, placeringssektionen och sektionerna för
      verkställighetsinnehåll i anstalt och häkte, för allmän klientjuridik och för
      internationella och andra särskilda klientärenden samt från regionerna Mitt,
      Stockholm och Syd som i sin tur har hämtat in uppgifter från vissa av anstalterna
      inom sin respektive region.
      I dag finns platser för kvinnor vid sex anstalter i säkerhetsklass 2 och 3. Vid 2 av
      anstalterna finns båda säkerhetsklasserna. Kvinnor utgör cirka fem procent av
      Kriminalvårdens intagna och utgör därmed en liten del av klientunderlaget.

      Placering av långtidsdömda
      Det är placeringssektionen vid Kriminalvårdens huvudkontor som i de allra
      flesta fall beslutar på vilken anstalt en intagen ska placeras. Det gäller även den
      som har dömts till ett långt fängelsestraff. Placeringssektionen handlägger även
      ärenden om placering på de säkerhets- eller skyddsavdelningar som finns vid
      anstalterna Hall, Kumla och Saltvik samt vid placering av intagna som dömts
      enligt 2 § lagen om straff för terroristbrott (2003:148). I dessa fall sker dock
      samråd med säkerhetsavdelningen och chefen för rättsenheten är beslutsfattare.
      Som redovisats ovan under rättslig reglering ska det normalt för den som ska
      avtjäna fängelse i lägst fyra år beslutas om särskilda villkor som av säkerhetsskäl
      ska gälla för verkställigheten. Intagna som här avses placeras därför i regel på
      någon av riksmottagningarna på anstalten Kumla respektive anstalten Hinseberg
      för utredning. Kriminalvården återkommer längre fram till att såvitt avser
      kvinnor placeras normalt även den som döms till lägst två års fängelse på
      riksmottagning för utredning.
      När utredningen vid riksmottagningen färdigställts beslutas de särskilda villkor
      som av säkerhetsskäl ska gälla för straffverkställigheten av sektionen för
      internationella och andra särskilda klientärenden (SIK) vid Kriminalvårdens
                                                                    Dnr 1087-2016      Sid 7 (20)




huvudkontor. De särskilda villkoren är normerande för verkställigheten och ska
iakttas av t.ex. placeringssektionen vid beslut om placering.
När villkoren om placering beslutas för den som ska avtjäna ett fängelsestraff i
minst fyra år gäller samma regelverk som för övriga intagna. Det innebär att
beslut om placering ska föregås av en helhetsbedömning i varje enskilt fall.
Denna bedömning får inte mynna ut i att den intagne placeras under mer över-
vakning och kontroll än vad som är nödvändigt för att ordningen och säkerheten
ska kunna upprätthållas. För att upprätthålla samhällsskyddet och effektivt kunna
vidmakthålla ett frihetsberövande innebär det kravet att det är nödvändigt att
beakta risken för såväl avvikande som risken för missbruk och fortsatt brottslig
verksamhet. När det gäller att bedöma risken för fortsatt brottslighet är det främst
strafftidens längd, brottslighetens karaktär och omfattning, eventuell tidigare
brottslighet samt vissa bakgrundsfaktorer som brottsbenägenhet, förekomst av
psykisk störning och pågående missbruk som är av betydelse. Andra faktorer
som har betydelse vid beslut om placering är behovet av att undvika olämpliga
grupperingen mellan intagna och Kriminalvårdens behov av att upprätthålla
tillfredsställande förhållanden i en anstalt för att där kunna bedriva en ändamåls-
enlig verksamhet (jfr prop. 2009/10:135 s.124).
För att underlätta tillämpningen och ge struktur i säkerhetsarbetet är anstalterna
indelade i tre säkerhetsklasser. Vid den nuvarande indelningen i säkerhetsklasser
har det fysiska skyddet särskilt betonats. Indelningen har stor betydelse vid
beslut om placering. Således anges i Kriminalvårdens föreskrifter att graden av
övervakning och kontroll i första hand framgår av anstaltens eller avdelningens
säkerhetsklass.
Den som är dömd till lägst fyra års fängelse avtjänar inte sällan straff för mycket
allvarlig brottslighet. Det kan självfallet inverka på valet av placering i skärp-
ande riktning, i synnerhet som risken för återfall i brott är hög. I takt med att
verkställigheten fortskrider omprövas dock de särskilda villkoren och förutsätt-
ningarna för den intagne att verkställa sitt straff under mindre slutna former. Så
snart förhållandena medger det flyttas den långtidsdömde till en anstalt i lägre
säkerhetsklass.
Placeringen av långtidsdömda kvinnor följer samma regelverk som för dömda
män. Den praktiska tillämpningen av regelverket påverkas dock av att det är
relativt sett få kvinnor som avtjänar långa fängelsestraff. Det påverkar placer-
ingsvalet och möjligheterna till differentiering utifrån t.ex. behandlingsbehov.

Särskilda avdelningar för intagna kvinnor som dömts till långa fängelsestraff
Kriminalvården ser att det i enskilda fall finns behov av att kunna placera
långtidsdömda kvinnor och kvinnor med komplex problematik på särskilda
avdelningar. Samtidigt går det inte att bortse från att kvinnor som avtjänar
fängelsestraff inte är fler än att det är ytterst få av dem som skulle kunna bli
aktuella för placering där. Sådana avdelningar måste därför föregås av en analys
där man väger för- och nackdelarna mot varandra. Oaktat de möjligheter till en
ökad differentiering som avdelningar av detta slag skulle innebära går det då
t.ex. inte att bortse från att de i praktiken kan leda till ökad isolering och vara
omotiverat resurskrävande.

Kännetecknande för en anstalt i respektive säkerhetsklass
Numera finns det inga bestämmelser i lag om indelning i slutna och öppna
anstalter. En effektiv kriminalvård förutsätter dock att det inom anstaltsorganisa-
tionen finns anstalter och avdelningar med olika grad av övervakning och
kontroll (jfr prop. 2009/10:135 s. 66f.). I enlighet härmed är Kriminalvårdens
anstalter (i vissa fall även avdelningar) för närvarande indelade i tre säkerhets-
klasser (1-3), där anstalter i säkerhetsklass 1 har den högsta säkerheten och
anstalter i säkerhetsklass 3 har den lägsta säkerheten. För kvinnor finns endast
anstalter i säkerhetsklass 2 och 3.
                                                                   Dnr 1087-2016         Sid 8 (20)




Indelningen i säkerhetsklass baseras på en helhetsbedömning utifrån respektive
anstalts möjlighet till övervakning och kontroll. Faktorer som påverkar en
anstalts säkerhetsklass är t.ex. det fysiska skal- och perimeterskyddet, tillgången
till kameraövervakning, inpasseringskontroll, varukontroll, narkotikahund,
underrättelse- och kontrollverksamhet, personaltäthet, differentieringsmöjlig-
heter, insatsstyrka och antalet avskildhetsplatser. Ju högre säkerhetsklass, desto
högre grad och förekomst av angivna faktorer.
Intagna med hög risk för bl.a. rymning och fritagning, för fortsatt brottslighet
eller annan misskötsamhet eller som är svårhanterliga placeras i säkerhetsklass 1.
Anstalterna i klass 1 har utöver det byggnadstekniska utförandet högre beredskap
att hantera olika kritiska situationer och möjlighet till att utföra olika kontroll-
åtgärder utifrån de faktorer som beskrivits ovan.
Vid anstalterna Hall, Kumla och Saltvik, som samtliga utgör klass 1-anstalter,
finns även särskilda säkerhetsavdelningar enligt 2 kap. 4 § fängelselagen, med en
ännu högre grad av slutenhet och kontroll. Av fängelselagen framgår uttryck-
ligen vilka intagna som får placeras på en säkerhetsavdelning. Det rör sig om fall
där det finns en varaktig risk för att den intagna rymmer eller fritas och det kan
antas att han eller hon är särskilt benägen att fortsätta allvarlig brottslig verksam-
het eller om fall där det finns särskild anledning att anta att det behövs för att
hindra den intagne från allvarlig brottslig verksamhet under vistelsen i anstalt.
Enligt Kriminalvårdens mening saknas behov av säkerhetsavdelningar för
kvinnor i dagsläget.
Intagna där det finns risk för bl.a. rymning och fritagning, för fortsatt brottslighet
eller annan misskötsamhet placeras i säkerhetsklass 2. I säkerhetsklassen
placeras t.ex. intagna som har en viss benägenhet att ta till våld eller hot om våld
samt intagna som i begränsad utsträckning är svårbehandlade på grund av
exempelvis psykisk ohälsa. Anstalterna i klass 2 har byggnadsmässiga hinder
och kontrollinstanser som hindrar den intagne att lämna anstalten och faktorer
såsom personaltäthet skapar ökade förutsättningar att hantera misskötsamhet.
I den lägsta säkerhetsklassen, säkerhetsklass 3, placeras intagna med en låg risk
för bl.a. rymning och fritagning, för fortsatt brottslighet eller annan misskötsam-
het. Det handlar om intagna som bedöms kunna följa reglerna för verkställighet-
en och personalens anvisningar. Det bedöms inte krävas kontrollinsatser, bygg-
nadsmässiga hinder eller andra åtgärder för att den intagna ska stanna kvar i
anstalten, för att hindra misskötsamhet eller för att den intagna i övrigt ska
fungera väl under vistelsen i anstalten. I säkerhetsklassen saknas därför, i de allra
flesta fall, kontrollinstanser, byggnadsmässiga hinder eller andra åtgärder som
hindrar den intagne att lämna anstalten eller i övrigt missköta sig.
Kriminalvården vill framhålla att det inom säkerhetsklasserna finns märkbara
skillnader i säkerhetsnivå och grad av slutenhet. Det innebär att det finns anstal-
ter som anses vara låga respektive höga inom sin klass. Kriminalvården anser att
detta är motiverat för att kunna upprätthålla kravet på en flexibel och effektiv
kriminalvård. De tidigare mer detaljerade gradindelningarna (bl.a. A-F) har inte
fungerat ändamålsenligt då placeringen av de intagna därigenom försvårats.

Närmare om avdelningen Björngärdet på anstalten Färingsö
Avdelningen Björngärdet är en av anstalten Färingsös två avdelningar. De
intagna på avdelningen Björngärdet blir inte inlåsta i sina respektive bostadsrum
på kvällarna, utan man låser endast själva avdelningen. Intagna kan gå ut i friska
luften under all fritid utom under tid som de hålls inlåsta på avdelningen. Även i
övrigt kännetecknas avdelningen av att intagna i stor utsträckning kan röra sig
fritt, bl.a. inom området för lärcentrum och de lokaler som används för fritids-
aktiviteter. Det genomförs inte heller några regelmässiga visitationer av intagna
när de går till och från sysselsättning. Obevakade besök kan ske inom hela
avdelningens område och skiljer sig från dem som äger rum på den slutna avdel-
                                                                   Dnr 1087-2016         Sid 9 (20)




ningen. Skalskyddsmässigt skiljer sig dock Björngärdet från andra avdelningar i
klass 3 då området omges av ett s.k. dubbelstaket.
Med hänvisning till det anförda anser Kriminalvården att den valda säkerhets-
klassen när det gäller avdelningen Björngärdet är motiverad.

Betydelsen av perimeterskydd vid placering
Kriminalvården har tidigare angett att olika anstalter inom en och samma
säkerhetsklass kan se olika ut. En sådan skillnad kan avse perimeterskydd.
Utgångspunkten vid val av säkerhetsnivå är att samtliga anstalter inom en
säkerhetsklass ska kunna utnyttjas för en intagen där sådana risker har identifi-
erats som gör att han eller hon ska placeras i en viss säkerhetsklass. Det innebär
dock inte att skillnaden i graden av övervakning och kontroll som finns inom
säkerhetsklasserna saknar betydelse. För vissa intagna kan det finnas risker som,
till följd av sådana skillnader, inte kan hanteras i samtliga anstalter i den aktuella
säkerhetsklassen.
En intagen får, som framgått, inte placeras så att han eller hon underkastas mer
ingripande övervakning och kontroll än som är nödvändigt för att ordningen eller
säkerheten ska kunna upprätthållas. Detta krav är enligt Kriminalvårdens mening
inte liktydigt med att en intagen alltid har rätt att placeras i en anstalt med ett
visst perimeterskydd. Det är just därför det inom en viss säkerhetsklass måste
finnas utrymme att hantera intagna med olika behov av övervakning och kon-
troll.
Det nu anförda innebär att perimeterskyddet som en av flera faktorer har betyd-
else när en intagen ska placeras. Hur bedömningen faller ut beror på omständig-
heterna i det enskilda fallet.

Placering i riksmottagning
Riksmottagningarna är specialiserade enheter inom Kriminalvården som har till
uppgift att genomföra särskilt omfattande risk- och behovsbedömningar av hög
kvalitet. På riksmottagningarna genomgår klienten normalt ett utredningsförfar-
ande som ska resultera i en risk- och behovsprofil samt ett förslag till de
särskilda villkor som ska gälla för den enskilde klientens verkställighet. Klienter
som dömts för generell brottslighet som t.ex. narkotikabrott, eller ekonomisk
brottslighet prövas och ärendet handläggs då av särskilda utredare, som med
hänvisning till praxis och kända brottsrelaterade faktorer vanligtvis genomför en
risk- och behovsbedömning.
I de fall den intagne är dömd för våldsbrott eller sexualbrott ska alltid en
fördjupad risk- och behovsbedömning göras av en specialist (psykolog) med en
särskild utbildning och erfarenhet av det område som det specifika instrumentet
är avsett för. Denna bedömning utgår ifrån instrument som samtliga innefattas i
begreppet (SPB). Bedömning av risken för framtida våld sker för närvarande
genom tillämpning av HCR-20v3, för sexuellt våld används SVR-20 och när det
gäller risker för framtida partnervåld används SARAv3. Dessa bedömningar ska,
förutom en graderad riskbedömning, dessutom innehålla en beskrivning och ett
resonemang omkring motivatorer, avhämmare och destabilatorer. De ska vidare
lämna en genomarbetad beskrivning av ett eller flera alternativa hypotetiska
riskscenarier samt innefatta ett ställningstagande till allvarlighetsgraden i en
eventuell framtida brottslighet. Här ska också klientens behov utförligt
dokumenteras tillsammans med en analys av specifik mottaglighet.
En risk- och behovsbedömning på någon av riksmottagningarna ska alltid
resultera i rekommendationer av strategier för riskhantering. I såväl SVR-2 som
HCR 20v3 ingår PCL-R. Resultatet av en PCL-R-utredning är en särskilt viktig
faktor att ta i beaktande vid en bedömning av såväl den generella som den
specifika mottagligheten för den enskilde klienten. Instrumentet är dock inte
lämpligt att användas som ett ensamt fristående instrument för bedömning av
                                                                   Dnr 1087-2016         Sid 10 (20)




risker och behov utan som ett komplement till ett mera omfattande utrednings-
förfarande. Riksmottagningarnas verksamhet har tidigare kvalitetsgranskats och
Kriminalvården har meddelat riktlinjer för hur instrument ska användas för
bedömningar av risk, behov och mottaglighet.
Kriminalvården har hittills valt att utreda intagna kvinnor vid riksmottagning
redan i det fall domen avser fängelse i lägst två år. Det hänger samman med att
kvinnor i anstalt är en grupp av intagna som på flera sätt har mer komplexa
behov som behöver utredas. Även andra intagna män än de som ska avtjäna
fängelse i minst fyra år kan placeras för utredning i riksmottagning. Som
exempel kan även korttidsdömda med kopplingar till den organiserade brottslig-
heten placeras där. Strafftidens längd är alltså inte ensamt avgörande för
utredning i riksmottagning.
Resurstilldelningen till riksmottagningarna skiljer sig åt. Det har sin grund i
verksamheternas olika omfattning samt det faktum att riksmottagningen vid
Kumla startades några år innan verksamheten vid Hinseberg. Eftersom den årliga
omsättningen av intagna kvinnor är så pass låg har psykologresurserna vid
Kumla hittills ansetts vara tillräckliga även för genomförande av utredningar vid
Hinseberg. Periodvis har vakanser bland psykologerna vid Kumla medfört längre
utredningstider vid såväl Kumla som vid Hinseberg.
Vad gäller övriga skillnader i resursfördelning så saknar Hinseberg samordnare
och anstalten har endast en utredare, vilket medför att arbetsfördelningen ser
olika ut på riksmottagningarna. Vidare har utredaren på Hinsebergs delvis andra
arbetsuppgifter än utredarna på Kumla. Riksmottagningen vid Hinseberg har till
skillnad från motsvarigheten vid anstalten Kumla inte heller någon egen arbets-
grupp, utan personalen på Hinsebergs riksmottagning arbetar även mot anstaltens
övriga avdelningar.
Kriminalvården kommer under 2017 att göra en översyn av riksmottagningarnas
verksamhet. I anslutning till denna översyn kommer Kriminalvården att över-
väga i vilken utsträckning som det är motiverat att låta intagna kvinnor som
dömts till kortare straff än fyra år utredas vid riksmottagning.

Utbud av specialplatser och betydelsefullt behandlingsinnehåll
Kriminalvården arbetar för att, utifrån ett integrerat jämställdhetsperspektiv,
utforma verkställigheten så att kvinnors särskilda behov så långt som möjligt kan
tillgodoses under verkställigheten i anstalt och så att kvinnor ges förutsättningar
för en individuellt utformad utslussning från livet i anstalt till livet i frihet. Som
Kriminalvården framhållit tidigare är dock antalet intagna kvinnor få i förhåll-
ande till antalet intagna män. Anstaltsbeståndet är dessutom sådant att anstalterna
för intagna kvinnor är relativt små vid en jämförelse med de anstalter som finns
för intagna män. Det utgör faktiska begränsningar för Kriminalvårdens arbete
med intagna kvinnor. Det går således vid planeringen av verksamheten inte att
bortse från att det är svårare att få ekonomisk bärighet i satsningar på special-
platser på mindre anstalter. För många specialplatser, i synnerhet på en mindre
anstalt, gör det också svårare att anpassa verksamheten utifrån behov och
minskar möjligheten till differentiering, eftersom sådana platser då är reserver-
ade för en viss grupp av intagna. En reell effekt av ett utökat antal specialplatser
för intagna kvinnor skulle alltså kunna vara att en sådan utökning, utifrån antalet
intagna kvinnor och anstalternas utformning, försvårar möjligheten att erbjuda
intagna kvinnor en placering i gemensamhet.
Strukturen för specialplatser, såväl för intagna kvinnor som män, ses för närvar-
ande över utifrån generaldirektörens beslut den 25 maj 2016 om Strategier för
Kriminalvårdens infrastruktur vid anstalter och häkten. Av strategibeslutet
framgår att Kriminalvården behöver tydliggöra och definiera begreppet special-
platser och att sådana ska finnas för behov som avser omvårdnad, säkerhet och
skydd. Dagens övriga specialplatser föreslås bli normalplatser med särskilda
verksamhetsuppdrag. Som förväntad effekt av denna inriktning framgår att färre
                                                                 Dnr 1087-2016         Sid 11 (20)




specialplatstyper och en långsiktig mobilisering av dessa på färre verksamhets-
ställen ökar flexibiliteten av placeringar och möjligheter till omställning av
infrastruktur och verksamhet.
Kvinnorna behöver inte nödvändigtvis få ett sämre verkställighetsinnehåll på
grund av att kvinnoanstalterna har färre specialplatser än mansanstalterna.
Genom att lokalisera kvinnoanstalter i närheten av större städer så underlättas
samverkan med frivård, andra myndigheter och frivilligorganisationer. En sådan
lokalisering kan därmed i viss utsträckning kompensera för bristen på special-
platser, eftersom den möjliggör tillgång till ett bredare utbud av insatser.
När det gäller Kriminalvårdens utbud av behandlingsprogram vill Kriminal-
vården särskilt framhålla att merparten av dessa kan genomföras oavsett vilken
typ av avdelning den intagne är placerad på. Endast det s.k. 12-stegsprogrammet
kräver att det finns särskilda möjligheter till differentiering av den intagnes bo-
ende eller vistelse. Med undantag av IDAP för män som begått våld mot kvinna i
nära relation och ROS för män som begått sexualbrott har samtliga behandlings-
program anpassats för att kunna genomföras även av intagna kvinnor. För
kvinnor som begått våld i en nära relation bedrivs i dag försöksverksamhet med
Relationsvåldsprogrammet och för intagna kvinnor som begått sexualbrott pågår
ett arbete med att ta fram riktlinjer för återfallsförebyggande behandling. Vinn är
ett annat särskilt motivationsprogram för kvinnor.
Kriminalvården är väl medveten om det finns ett stort behov av att utöka
kvinnoanstalternas möjligheter till differentiering och hantering av svårhanterliga
intagna med komplex problematik. Under år 2016 påbörjades ett arbete med
syfte att garantera anstalten Hinseberg resurser för en adekvat bemanning som
gör det möjligt att erbjuda samtliga intagna en anstaltsvistelse med ett menings-
fullt behandlingsinnehåll. Arbetet syftar även till att anstalten Hinseberg ska få
resurser att genomföra byggnadsmässiga åtgärder som ökar möjligheterna till
inre differentiering.

Gemensamhet
Gemensamhet är en självklar utgångspunkt för verksamheten i anstalt. Med
gemensamhet menas vistelse med flera andra intagna, se 6 kap. 1 § fängelse-
lagen. I synnerhet om en avdelning är liten (t.ex. på säkerhetsavdelning eller
frigångsavdelning) kan det hända att en intagen vistas ensam på en avdelning
under en begränsad tid. Så långt det är möjlighet försöker Kriminalvården
undvika att sådan vistelse i ensamhet uppstår genom t.ex. förflyttningar och
omplaceringar.
Kriminalvården saknar en uttalad definition av begreppet avdelning. Däremot
finns det reglering som avser bostadsrum där det bl.a. anges hur stort ett sådant
rum normalt ska vara, hur det ska vara utrustat och att det ska gå att reglera
ljusinsläppet. Motsvarande reglering saknas ifråga om hur gemensamhets-
utrymmena ska vara utformade och utrustade. Enligt Kriminalvården är en rimlig
utgångspunkt att en avdelning består av minst tre bostadsrum och att det finns ett
funktionellt gemensamhetsutrymme med sittmöbler och andra möjligheter till
gemensamhet samt fönster som möjliggör ljusinsläpp och betraktelse av
omgivningarna.

Avslutning
Det finns ett stort behov av att differentiera intagna kvinnor utifrån bl.a. klient-
gruppens försämrade psykiska hälsa samt ökade konfliktpunkter inom gängkrim-
inalitet. Säkerhetsmässigt behöver kvinnoanstalterna uppnå en nivå som är lik-
nande den konstruktion som finns för intagna män. Trots det är dagens differen-
tieringsmöjligheter små för intagna kvinnor. Det går inte att bortse från att det i
hög grad hänger samman med att det, som framgått, är få kvinnor som avtjänar
fängelse i anstalt.
                                                                         Dnr 1087-2016        Sid 12 (20)




       Kriminalvården strävar efter att bedriva en likvärdig verksamhet för kvinnor och
       män. Utifrån det ovan nämnda strategibeslutet har anstalts- och häktesdirektören
       fattat ett beslut om ett särskilt uppdrag som rör anstaltsplatser för kvinnor. Målet
       är att höja standarden och kvaliteten på kvinnoplatserna för att bidra till en mer
       jämställd kriminalvård, det vill säga att intagna kvinnor ska ges samma möjlig-
       heter som intagna män. Utvecklingen av anstalten Sagsjön är en viktig del av
       denna satsning. Målbilden för hur nya Sagsjön ska se ut innebär bl.a. att Sagsjön
       ska ha cirka 55 platser fördelat mellan säkerhetsklass 2 och säkerhetsklass 3.
       Anstalten ska också ha en tydligare lokalmässig och säkerhetsmässig upplevd
       skillnad mellan säkerhetsklass 2 och säkerhetsklass 3, samtidigt som vissa
       lokaler ska kunna samutnyttjas mellan säkerhetsklasserna.
I ett kompletterande yttrande, som kom in till JO den 26 januari 2018, anförde
Kriminalvården bl.a. följande om myndighetens pågående arbete med koppling
till de frågor som är aktuella i ärendet:

       I yttrandet (Kriminalvårdens remissvar till JO den 21 mars 2017; JO:s anm.) nämns
       det särskilda uppdraget gällande utveckling av anstaltsplatser för kvinnor 1 som
       avser en fördjupad utredning gällande utveckling av anstalter och anstaltsplatser
       för kvinnor. Uppdraget ska resultera i en rapport med beskrivning av nuläge,
       avsett framtida läge samt förslag till handlingsplan innehållande konkreta förslag
       till åtgärder och beslut på både kort och lång sikt. Förslag till åtgärder ska röra
       både utveckling av verksamhetsinnehåll såväl som förslag gällande fördelningen
       av anstalter och anstaltsplatser för kvinnor över landet.
       Uppdraget rör i flera avseenden de frågor som tas upp i det aktuella initiativ-
       ärendet. Den fördjupade utredningen kring anstalter för kvinnor fortgår och
       beslut om åtgärder utifrån utredningen avses att fattas under våren 2018.

       Översynen av riksmottagningarnas verksamhet
       Kriminalvården har anfört i yttrandet att en översyn av riksmottagningen
       kommer att ske under 2017. Den översynen har påbörjats under 2017 men är inte
       avslutad och kommer fortsatt att pågå under 2018. Översynen är tänkt att även
       inkludera riksmottagningen för kvinnor och i anslutning till denna översyn
       kommer Kriminalvården att överväga i vilken utsträckning som det är motiverat
       att låta intagna kvinnor som dömts till kortare straff än fyra år utredas vid
       riksmottagningen.

       Strukturen för specialplatser
       Kriminalvården är medveten om att det finns ett behov av att utöka kvinno-
       anstalternas möjligheter till differentiering och hantering av svårhanterliga
       intagna med komplex problematik. Pågående utredning kring kvinnor i anstalt
       kommer i första hand att definiera behov och åtgärder kring specialplatser för
       kvinnor men kommer att utgå från den inriktning som fattats avseende den
       framtida strukturen för specialplatser. Avsikten är att under våren fatta ett
       inriktningsbeslut för framtida hantering av specialplatser.
       Viktigt att poängtera i detta hänseende är att dagens utformning av specialplatser
       för män inte nödvändigtvis är ett rättesnöre för hur kriminalvården för kvinnor
       ska utformas för att tillgodose behov av omvårdnad, behandling och tillsyn till
       ett kostnadseffektivt sätt.




1
  Utifrån generaldirektörens beslut den 25 maj 2016 om Strategier för Kriminalvårdens
infrastruktur vid anstalter och häkten har anstalts- och häktesdirektören fattat ett beslut om ett
särskilt uppdrag som rör anstaltsplatser för kvinnor.
                                                                        Dnr 1087-2016      Sid 13 (20)




      Arbetet rörande anstalten Hinseberg
      Anstalten Hinseberg har fått en stärkt organisation för att ge förutsättningar för
      ökad differentiering och därmed hantering av klienter som kräver särskilda
      resurser, vilket inneburit en mindre avdelning som kan hantera klienter med
      utåtagerande beteende och som är separerad i såväl sysselsättning som
      promenad.
      För att kunna stärka möjligheten till effektiv differentiering har det även
      prioriterats en ombyggnation av promenadgård vid Hinseberg, och den
      byggnationen har precis blivit klar och besiktad. Promenadgården sätts i bruk
      vecka 6 när mindre justeringar efter besiktningen är genomfört.

      Utvecklingen av anstalten Sagsjön
      Lokalförsörjningsprocessen med utvecklingen av anstalten Sagsjön pågår. En
      verksamhetsbeskrivning för den nya anstalten är framtagen. I verksamhets-
      beskrivningen framgår att anstalten ska kunna möta olika behov hos intagna
      kvinnor inkl. ha möjlighet till differentiering. Under 2017 har en projektplan
      tagits fram i samarbete med konsulter detta arbete är i sin slutfas. Därefter går
      projektarbetet med ny anstalt över till fastighetsägaren för byggprojektering och
      med planerad byggstart våren 2019.

Bedömning
Allmänna utgångspunkter
Att främja jämställdhet mellan kvinnor och män samt motverka diskriminering
på grund av kön är grundläggande principer i det svenska samhället (se t.ex.
2 kap. 13 § regeringsformen och artikel 14 i Europakonventionen). Sverige var
bland de första länderna att ratificera FN:s konvention för avskaffande av all
slags diskriminering av kvinnor, 2 som lyfter fram regeringars skyldighet att i
lagstiftning och praxis avskaffa alla former av diskriminering av kvinnor på
grund av kön.

Under inspektionerna 2015 uppmärksammade dåvarande chefsJO ett antal
områden där skillnader i Kriminalvårdens hantering av manliga och kvinnliga
intagna föreföll vara till nackdel för intagna kvinnor. Utredningen i det nu
aktuella ärendet har ytterligare belyst problematiken kring dessa frågor och de
konsekvenser dessa skillnader får för kvinnliga intagna.

Jag vill inledningsvis lyfta fram två grundläggande principer som rör verk-
ställigheten av ett fängelsestraff. Den ena är att en utgångspunkt för verksam-
heten i anstalt är att intagna ska vistas i gemenskap med andra intagna, under
både sysselsättning och fritid (6 kap. 1 och 2 §§ fängelselagen). Den andra är att
innehållet i verkställigheten ska vara individuellt anpassat och utformas så att
den intagnes anpassning i samhället underlättas och negativa följder av frihets-
berövandet motverkas (1 kap. 5 § fängelselagen och 26 § FARK Fängelse).




2
 Antagen av FN:s generalförsamling i New York den 18 december 1979, undertecknad av Sverige
den 7 mars 1980.
                                                                    Dnr 1087-2016      Sid 14 (20)




Den svenska fängelselagstiftningen är könsneutralt utformad. Av förarbetena till
lagstiftningen framgår dock att en verkställighet med individen i fokus förut-
sätter att hänsyn även kan tas till att det kan finnas skillnader i förutsättningar
och behov hos olika grupper av intagna (prop. 2009/10:135 s. 67). Kvinnor i
anstalt är en grupp av intagna som på flera sätt har särskilda behov. Kriminal-
vården har till uppgift att utforma verkställigheten så att kvinnors särskilda
behov så långt som det är möjligt kan tillgodoses under verkställigheten i anstalt
och så att kvinnor ges förutsättningar till en individuellt utformad utslussning
från livet i anstalt till livet i frihet.

Samma synsätt finns i ett flertal internationella instrument och rekommenda-
tioner, som Sverige på olika sätt har gett uttryck för en avsikt att leva upp till.
Som medlem av Europarådet har Sverige t.ex. varit med och antagit minister-
kommitténs rekommendation Rec(2006)2 till medlemsstaterna avseende de
europeiska fängelsereglerna, som bl.a. innehåller bestämmelser om kvinnliga
intagna. Där anges bl.a. att myndigheterna ska fästa särskild uppmärksamhet vid
kvinnors behov, såsom deras fysiska, yrkesmässiga, sociala och psykologiska
behov, vid beslut som i något avseende påverkar frihetsberövandet av dem
(artikel 34.1).

Europarådets kommitté mot tortyr (CPT) har vidare uppmärksammat att den
låga andelen kvinnliga intagna gör det kostsamt för stater att ordna särskilda
inkvarteringar för kvinnor, vilket leder till att kvinnliga intagna ofta placeras i
några få anstalter, i lokaler som utformats för män.3 CPT framhåller att det
krävs särskilda insatser för att garantera att intagna kvinnor får vistas i en säker
och lämplig miljö. Frågan har även uppmärksammats av FN:s generalförsam-
ling, som 2010 enhälligt antog en resolution om behandlingen av kvinnliga
fångar, de s.k. Bangkokreglerna, bestående av 70 regler speciellt utformade för
att skydda kvinnliga intagna.4 Bakgrunden till resolutionen var att de internatio-
nella instrument som fanns rörande frihetsberövande personer inte tog tillräcklig
hänsyn till kvinnors särskilda behov.

Kriminalvården har i sitt remissvar uppgett att en starkt bidragande orsak till de
skillnader som finns i myndighetens hantering av manliga och kvinnliga intagna
är att det är få kvinnor som avtjänar fängelsestraff i anstalt. Enligt remissvaret
utgör andelen kvinnor endast ca fem procent av alla intagna.

Jag har förståelse för att det låga antalet kvinnor innebär en särskild utmaning
för Kriminalvården. Myndigheten har dock ett uppdrag att bedriva en kriminal-




3
  Women deprived of their liberty, utdrag från the 10th General Report of the CPT, publicerad
2000, CPT/Inf(2000) 13-part, p. 21.
4
  United Nations’ Rules for the Treatment of Women Prisoners and Non-custodial Measures for
Women Offenders (the Bangkok Rules), Resolution 65/229, antagen av FN:s generalförsamling
den 21 december 2010.
                                                                     Dnr 1087-2016      Sid 15 (20)




vård som är likvärdig för både kvinnor och män, samt en skyldighet att erbjuda
även kvinnliga intagna gemensamhet och ett individuellt anpassat verkställig-
hetsinnehåll. Den låga andelen kvinnliga intagna är inte unik för Sverige utan
ser ungefär likadan ut i övriga världen.5 Såvitt jag känner till finns det inte något
som talar för att antalet kvinnliga intagna kommer att öka drastiskt de närmaste
åren. Kriminalvården måste därför anpassa sin verksamhet utifrån det faktiska
antalet kvinnliga intagna.

Det här ärendet har berört ett antal problemområden som rör kvinnliga intagnas
verkställighet av fängelsestraff. Jag finner anledning att i fortsättningen i detta
beslut uppehålla mig vid några av dessa frågor, och särskilt fokusera på de
områden där skillnader i Kriminalvårdens hantering av manliga och kvinnliga
intagna leder till nackdelar för intagna kvinnor.

Placering av kvinnliga intagna i riksmottagning
Av redogörelsen för den rättsliga regleringen ovan framgår att Kriminalvården
gör skillnad mellan intagna män och intagna kvinnor när det gäller vilken straff-
tid som krävs för placering i riksmottagning. Bestämmelsen i fängelselagen om
särskilda villkor för långtidsdömda är dock könsneutral och gäller enligt huvud-
regeln samtliga intagna som avtjänar fängelse i lägst fyra år (1 kap. 7 §).

Under inspektionen av anstalten Hinseberg 2015 framkom att det fanns dömda
kvinnor som satt kvar i häkte i avvaktan på en ledig plats på riksmottagningen.
Vidare framkom att utredningarna på riksmottagningen ofta tog längre tid än
beräknat, eftersom anstalten saknade en egen psykolog, och att långa häktnings-
tider kunde medföra att verkställighetstiden i anstalt blev mycket kort efter
utredningstiden på riksmottagningen. I protokollet uttalade dåvarande chefsJO
att det var särskilt angeläget att undvika såväl långa väntetider före ankomsten
till riksmottagningen som utdragna utredningstider, eftersom konsekvensen blir
en förkortad anstaltstid, vilket medför att adekvat behandlingsinnehåll och goda
förberedelser inför utslussning går om intet.

Kriminalvården har anfört att myndighetens val att utreda kvinnor vid riks-
mottagning redan vid fängelsestraff om två år hänger samman med att kvinnor i
anstalt är en grupp intagna som på flera sätt har mer komplexa behov som
behöver utredas. Samtidigt framgår av remissvaret att resurstilldelningen mellan
riksmottagningarna på Kumla och Hinseberg skiljer sig markant åt t.ex. när det
gäller tillgång till psykolog och utredare. Kriminalvården har dock anfört att
resurserna på Hinseberg hittills har varit tillräckliga.




5
  Andelen kvinnliga intagna uppgår till mellan 2 och 9 procent i 80 procent av världens
fängelsesystem. Se Human Rights Council, Report of the special rapporteur on torture and other
cruel, inhuman or degrading treatment or punishment, A/HRC/31/57 s. 6, med vidare
hänvisningar.
                                                                   Dnr 1087-2016       Sid 16 (20)




Utifrån iakttagelserna vid inspektionen av anstalten Hinseberg delar jag inte
Kriminalvårdens uppfattning att riksmottagningen där har haft tillräckliga
resurser. Redan i samband med inspektionen uppmärksammade JO, som
framgått ovan, de konsekvenser som långa väntetider och utdragna utrednings-
tider medför för intagna kvinnor.

Att verkställigheten av ett fängelsestraff har ett individualiserat behandlings-
innehåll är av yttersta vikt för att underlätta den intagnas anpassning i samhället
och motverka negativa följder av frihetsberövandet. Det är därmed i sig positivt
att i större utsträckning utreda kvinnliga intagnas problematik på det fördjupade
sätt som görs på riksmottagning, för att förbättra möjligheterna till en sådan
individuellt anpassad verkställighet. Det är dock först sedan en intagen placerats
i anstalt som verkställigheten får ett reellt innehåll. En kortare anstaltstid leder
därmed oundvikligen till mindre tid för lämpliga behandlingsinsatser och
förberedelse inför utslussning. Kriminalvården behöver därför avsätta tillräck-
liga resurser för att hantera utredningarna vid riksmottagningen på ett rättssäkert
och skyndsamt sätt. I dagsläget framstår det inte som att myndigheten har
lyckats med det utan i stället fördröjs – och därmed försämras – de intagnas
verkställighetsinnehåll i många fall.

Frågan om placering på riksmottagning regleras inte i lag eller förordning, utan
Kriminalvården disponerar över frågan. Myndigheten har uppgett att det pågår
en översyn över riksmottagningarnas verksamhet där det ska övervägas i vilken
utsträckning det är motiverat att låta intagna kvinnor som dömts till kortare
straff än fyra år utredas vid riksmottagning.

Jag välkomnar Kriminalvårdens översyn. Enligt min uppfattning är det inte
acceptabelt att en grupp intagna, som Kriminalvården anser har särskilt
komplexa behov som behöver utredas för att kunna tillgodoses, tvärtom får ett
sämre verkställighetsinnehåll på grund av bristande utredningsresurser. Behovet
av fördjupade utredningar måste också ställas i relation till det begränsade
utbud av anstaltsplatser och verkställighetsinnehåll som för närvarande finns för
kvinnliga intagna inom Kriminalvården. Jag ifrågasätter därför om det under
nuvarande förhållanden är motiverat att kvinnor redan vid fängelsestraff om två
år som regel ska utredas vid riksmottagning.

Att i stället låta den reglering som finns för intagna män gälla även för intagna
kvinnor skulle leda till att fler intagna kvinnor får en verkställighet där mer-
parten av straffet avtjänas i anstalt, med de fördelar som det innebär. Det skulle
även innebära en lägre belastning på riksmottagningen i anstalten Hinseberg
med kortare vänte- och utredningstider som följd. Även med en sådan reglering
har Kriminalvården möjlighet att, om det finns särskilda skäl, utreda en kvinna
som är dömd till mellan två och fyra års fängelse vid riksmottagning. I det fallet
sker det dock efter en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet, där
även t.ex. återstående strafftid kan beaktas.
                                                                  Dnr 1087-2016      Sid 17 (20)




Differentieringsmöjligheter för kvinnliga intagna m.m.
Anstalternas säkerhetsklassning
Kriminalvårdens anstalter som tar emot kvinnor finns bara i säkerhetsklasserna
2 och 3. Till skillnad från vad som gäller för intagna män placeras därmed även
kvinnor som har begått allvarliga brott, bl.a. livstidsdömda kvinnor, redan från
början i säkerhetsklass 2. Vid inspektionen av anstalten Hinseberg uppgav
anstaltens ledning att det var problematiskt att anstalten skulle ombesörja säker-
het och vård av intagna på en nivå motsvarande säkerhetsklass 1 för män med
en budget för en anstalt i säkerhetsklass 2. Kriminalvården har även i sitt
yttrande uppgett att det finns behov av att kvinnoanstalterna säkerhetsmässigt
uppnår en nivå liknande den som finns för intagna män.

Under inspektionerna 2015 framkom vidare att graden av övervakning och
kontroll skiljde sig mycket åt mellan anstalter inom samma säkerhetsklass. Vid
inspektionen av anstalten Färingsö, som har platser i både säkerhetsklass 2 och
3, noterades vidare att det i den anstalten inte var så stora skillnader mellan
säkerhetsklasserna (JO:s ärende dnr 440-2015). Den avdelning (Björngärdet)
som användes av intagna placerade i säkerhetsklass 3 var t.ex. placerad innanför
de slutna avdelningarnas perimeterskydd, vilket innebar att de intagna även där
var omgivna av ett högt dubbelstängsel under större delen av dygnet.

Av remissvaret framgår att indelningen av en anstalt i viss säkerhetsklass
baseras på en helhetsbedömning utifrån anstaltens möjligheter till övervakning
och kontroll. Kriminalvården har anfört att det finns märkbara skillnader inom
de olika säkerhetsklasserna när det gäller säkerhetsnivå och grad av slutenhet,
men att dessa skillnader är motiverade för att upprätthålla kravet på en flexibel
och effektiv kriminalvård. Myndigheten har därtill uppgett att den valda
säkerhetsklassen för avdelning Björngärdet i anstalten Färingsö är motiverad.

Jag har förståelse för att Kriminalvården även inom en säkerhetsklass behöver
kunna hantera intagna med olika behov av övervakning och kontroll. Av
Kriminalvårdens egna föreskrifter framgår dock att graden av säkerhet och
kontroll i första hand framgår av anstaltens eller avdelningens säkerhetsklass.
Vid placering i anstalterna Färingsö (klass 3) och Ljustadalen tas enligt uppgift
från placeringssektionen därtill bara hänsyn till säkerhetsklass och inte till
skillnaderna mellan anstalternas perimeterskydd (se protokollet från
inspektionen av placeringssektionen, dnr 6449-2015).

En viktig princip inom kriminalvård i anstalt är att en intagen inte får placeras
med mer övervakning och kontroll än vad som är nödvändigt. Min farhåga när
det gäller anstalter som har platser i båda säkerhetsklasserna är att den högre
graden av övervakning och kontroll riskerar att spilla över på den lägre
säkerhetsklassen. Vid inspektionen av anstalten Färingsö noterades t.ex. att
även intagna som uttryckligen skulle placeras i säkerhetsklass 3 vid ankomst till
anstalten placerades en kortare tid på den slutna mottagningsavdelningen.
                                                                    Dnr 1087-2016      Sid 18 (20)




Även om en helhetsbedömning ska göras måste enligt min mening perimeter-
skyddet spela en stor roll vid bedömningen av en anstalts säkerhetsklass. Även
Kriminalvården har i sitt yttrande anfört att det fysiska skalskyddet särskilt
betonats vid den nuvarande indelningen i säkerhetsklasser. Det framstår som
uppenbart att också de intagna upplever en skillnad i frihetsinskränkning
beroende på anstaltens perimeterskydd. Mot den bakgrunden framstår det inte
som lämpligt att placering i säkerhetsklass 3 i praktiken kan motsvaras av så
olika förhållanden.

Enligt min mening finns det anledning för Kriminalvården att göra en översyn
av säkerhetsklassningen för de anstalter som tar emot kvinnor. Inom ramen för
den översynen bör myndigheten även utreda om det finns behov av platser i
säkerhetsklass 1 även för kvinnor eller hur de kvinnliga intagna som har störst
behov av övervakning och kontroll bör placeras framöver.

Möjligheten till differentiering
Som framgått ovan har JO sedan en tid uppmärksammat de bristande möjlig-
heterna till differentiering av kvinnliga intagna inom Kriminalvården (se t.ex.
det ovan nämnda beslutet, JO 2015/16 s. 191). Under inspektionen av anstalten
Hinseberg framkom bl.a. att intagna ”tvingats” vara placerade med medintagna
som haft del i eller bevittnat våldsbrottslighet mot dem och att det fanns intagna
som under lång tid varit placerade i avskildhet på egen begäran på grund av
situationen på avdelningen. Vidare framkom att anstalten under perioder nyttjat
två bostadsrum i källaren som en avdelning för intagna som krävde särskilda
resurser. Dåvarande chefsJO var i sina uttalanden efter inspektionen kritisk
såväl till den fysiska miljön i dessa utrymmen som till de begränsade möjlig-
heterna till gemensamhet som fanns för intagna som var placerade där.

Kriminalvården har anfört att det finns ett stort behov av att differentiera
intagna kvinnor, bl.a. utifrån klientgruppens försämrade psykiska hälsa samt
ökade konfliktpunkter inom gängkriminalitet, men att dagens möjligheter till
sådan differentiering trots detta är små. Myndigheten har dock anfört att det har
skett en utveckling av anstalten Hinseberg, bl.a. i syfte att öka möjligheterna till
inre differentiering och hantering av klienter som kräver särskilda resurser.

I remissvaret har Kriminalvården vidare angett att en rimlig utgångspunkt för en
avdelning är minst tre bostadsrum, ett funktionellt gemensamhetsutrymme samt
fönster som möjliggör ljusinsläpp och betraktelse av omgivningarna. Jag delar
den uppfattningen.

Det finns således ett uppenbart behov av ökade möjligheter till differentiering
av kvinnliga intagna. Som JO tidigare uttalat är resursbrist eller avsaknad av
möjlighet till en inre differentiering inte acceptabla skäl för att hålla en intagen
avskild från andra intagna. Att antalet intagna kvinnor är litet är vidare den
verklighet som Kriminalvården måste förhålla sig till.
                                                                   Dnr 1087-2016    Sid 19 (20)




Jag utgår från att Kriminalvårdens arbete för att skapa ökade differentierings-
möjligheter fortsätter och prioriteras. Jag förutsätter att Kriminalvården inom
ramen för detta arbete ser till att alla utrymmen där intagna placeras uppfyller
de grundläggande krav som gäller med avseende på såväl fysisk miljö som
möjlighet till gemensamhet.

Tillgången till specialplatser och ett adekvat verkställighetsinnehåll
Efter inspektionerna 2015 gjorde Opcat-enheten en sammanställning över de
olika typer av specialplatser där män respektive kvinnor kunde placeras. Fyra
typer av specialplatser fanns då tillgängliga för kvinnor (behandlingsplatser,
psykiatriska omvårdnadsplatser, riksmottagningsplatser och retreatplatser),
medan ytterligare nio typer av specialplatser fanns tillgängliga för män (bl.a.
ungdomsplatser, skyddsplatser, SRI-platser6 och somatiska omvårdnadsplatser).

Kriminalvården har anfört att strukturen för specialplatser för närvarande ses
över och att ett flertal av dagens specialplatser föreslås bli normalplatser med
särskilda verksamhetsuppdrag för att öka flexibiliteten. Vidare framgår av
remissvaret att merparten av Kriminalvårdens behandlingsprogram har anpas-
sats för att kunna genomföras även av intagna kvinnor. Kriminalvården har
även anfört att bristen på specialplatser i viss mån kompenseras av att
kvinnoanstalter lokaliseras i närheten av större städer, vilket underlättar
samverkan med frivård, andra myndigheter och frivilligorganisationer.

När det gäller kvinnoanstalternas lokalisering har Kriminalvården inte redogjort
för hur myndigheten rent konkret använder sig av närheten till större städer. Jag
vill även påpeka att JO hittills i sin inspektionsverksamhet inte har kunnat se
något av den samverkan med övriga samhället som Kriminalvården framhåller.

Det är positivt att Kriminalvården ser över behovet av specialplatser. Jag vill
dock i sammanhanget framhålla att kvinnors och mäns behov inte alltid över-
ensstämmer. För närvarande tycks de specialplatser och behandlingsprogram
som finns för manliga intagna göras tillgängliga eller anpassas för kvinnliga
intagna, med undantag för motivationsprogrammet Vinn. Jag vill därför upp-
mana Kriminalvården att lägga ytterligare vikt vid att synliggöra kvinnliga
intagnas särskilda behov samt utveckla anpassade platser och insatser utifrån
dessa. Jag vill i sammanhanget nämna att jag nyligen avgjorde ett ärende som
bl.a. gällde situationen för intagna kvinnor med medföljande barn, där jag
uppmanade Kriminalvården att överväga att inrätta specialplatser för den
gruppen av intagna (beslut den 17 november 2017, dnr 1089-2017).

Under inspektionen av anstalten Ljustadalen framkom vidare att antalet intagna
och deras strafftider påverkade tillgången till utbildningsprogram och grupp-




6
    Platser för särskilt resurskrävande intagna.
                                                                   Dnr 1087-2016     Sid 20 (20)




behandlingsprogram (JO:s ärende dnr 3458-2015). Även i anstalten Ringsjön
framkom brister när det gällde bl.a. programverksamhet (JO:s ärende dnr 2520-
2015). Enligt min mening finns det därför anledning för Kriminalvården att
även se över formerna för behandlingsprogrammen och överväga om det i
synnerhet i mindre anstalter finns behov av fler individanpassade insatser.

Avslutande synpunkter
I det här ärendet har jag uppmärksammat en del av de skillnader som finns i
Kriminalvårdens behandling av intagna kvinnor och män och som leder till
nackdelar för kvinnliga intagna. Utredningen har visat att Kriminalvården inte
lyckas erbjuda en likvärdig kriminalvård för män och kvinnor, utan att kvinnor i
flera avseenden missgynnas av den befintliga regleringen samt begränsningar i
fysisk miljö och utbud av verkställighetsinnehåll. Jag har förståelse för den
utmaning det innebär för myndigheten att erbjuda en likvärdig kriminalvård när
95 procent av de intagna är män och verksamheten är uppbyggd med mannen
som norm. Det är dock inte godtagbart att kvinnliga intagna får en sämre
verkställighet.

Enligt min mening finns det även en motsättning mellan Kriminalvårdens
resonemang om att kvinnliga intagna har mer komplexa problem än män och
det faktum att myndigheten lägger så begränsade resurser på den gruppen av
intagna när det gäller såväl anstalternas fysiska miljö som verkställighets-
innehåll. Det är inte godtagbara ursäkter att antalet intagna kvinnor är litet och
kvinnoanstalterna små. Kriminalvården måste utveckla och anpassa sin verk-
samhet för att framöver kunna erbjuda en likvärdig kriminalvård för kvinnor
och män, samt lyckas i sitt uppdrag att tillgodose även kvinnors individuella
behov och underlätta deras anpassning i samhället.

Jag välkomnar att Kriminalvården har påbörjat flera arbeten och översyner
rörande de frågor som är aktuella i det här ärendet. Det är angeläget att det sker
förändringar i Kriminalvårdens verksamhet för att komma till rätta med de
beskrivna bristerna.

Jag avser att följa upp dessa frågor.
