# Långsam handläggning av en förundersökning där målsäganden inte har fyllt 18 år

JO 2004-11-26 dnr 1092-2004

BESLUT
                                                                            Datum                Dnr                      Sid
                                                                            2004-11-26           1092-2004               1 (7)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Långsam handläggning av en förundersökning där målsäganden inte
                        har fyllt 18 år

## Anmälan

I en anmälan, som kom in till JO den 11 mars 2004, framförde AA kritik bl.a. mot
                        Polismyndigheten i Skåne med anledning av att handläggningen av en
                        polisanmälan om barnmisshandel som gjordes den 16 juli 2003 ännu inte var
                        avslutad.

## Utredning

Handlingar i polismyndighetens och i Åklagarmyndighetens i Malmö,
                        åklagarkammaren i Kristianstad, ärenden infordrades. Av dessa framkom bl.a.
                        följande. Den 22 juli 2003 kom en anmälan om misshandel av ett barn, fött 1991,
                        in till polismyndigheten från socialförvaltningen i Hässleholms kommun. Enligt
                        polisanmälan hade barnet berättat bl.a. att hon var rädd för sin pappa och att hon
                        blir slagen och inlåst hemma. Pappan hade också sagt att han skulle döda henne.
                        Den 30 juli 2003 inledde polismyndigheten förundersökning och samma dag
                        antecknades en person som skäligen misstänkt i det s.k. RAR-systemet.
                        Förundersökningen övertogs därefter av kammaråklagaren BB, åklagarkammaren i
                        Kristianstad. Den 11 november 2003 hölls ett videobandsförhör med målsäganden
                        och i december 2003 hölls två vittnesförhör.

                        Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över
                        handläggningen av ärendet. Polismyndigheten (länspolismästaren CC) anförde
                        följande.

## Upplysningar

Ärendet handläggs vid brottsroteln, enheten för familjerelaterat våld, i Polisområde
                                  Nordöstra Skåne. Ärendet är initierat av socialförvaltningen i Hässleholms kommun,
                                  som den 22 juli 2003 anmälde en misstanke om barnmisshandel i en familj i
                                  Tyringe, Hässleholms kommun. Det framgår av skrivelsen att det berörda barnet har
                                  omhändertagits för tillfällig placering i fosterhem. Anmälan blev upprättad i RAR-
                                  systemet den 29 juli 2003. Förundersökning inleddes påföljande dag efter beslut av
                                  polismyndigheten. Som målsägande angavs DD och som misstänkt hennes far EE.
                                  Förundersökningsledare är sedan den 25 augusti 2003 kammaråklagaren




 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                  Fax:           08-21 65 58                                www.jo.se
                                                                         Dnr 1092-2004     Sid 2 (7)




      BB, åklagarkammaren i Kristianstad. Kriminalinspektören FF har sedan den 22
      augusti 2003 fungerat som handläggande utredningsman.
      FF och hennes medarbetare var till mitten av september 2003 upptagna av en mycket
      omfattande utredning rörande misstänkta våldtäkter. Omedelbart därefter fick
      enheten ta sig an ett ärende med två frihetsberövade misstänkta, varav den ene inte
      fyllt 18 år. Utredningsarbetet rörande DD påbörjades i praktiken i början av oktober
      2003.
      För att bedöma handläggningen av ärendet har polismyndigheten med anledning av
      JO:s utredning haft kontakt med förundersökningsledaren. Denne bedömer ärendet
      som mycket komplicerat. Det bör framhållas att såväl åklagare som polis sedan
      oktober 2003 har arbetat aktivt med ärendet. Polismyndigheten vill i det
      sammanhanget hänvisa till det underlag i form av en ärendehistorik som JO redan
      har inhämtat i ärendet.
      Det bör också nämnas att det den 9 februari 2004 upprättades en anmälan även
      beträffande DD:s yngre syster som alltså även hon är målsägande. Även systern är
      omhändertagen för tillfällig fosterhemsplacering. De två anmälningarna handläggs
      givetvis gemensamt.

## Tillämpliga bestämmelser

Förundersökningen skall enligt 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken bedrivas
      så skyndsamt omständigheterna medger.
      Förundersökning där målsäganden vid tiden för anmälan inte fyllt 18 år skall enligt 2
      a § förundersökningskungörelsen (1947:948) bedrivas särskilt skyndsamt om brottet
      riktats mot målsägandens liv, hälsa, frihet eller frid och det för brottet är föreskrivet
      fängelse i mer än sex månader. Förundersökningen skall vara avslutad och beslut i
      åtalsfrågan fattat så snart det kan ske och inom tre månader från den tidpunkt någon
      är skäligen misstänkt för brottet. Tidsfristen får endast överskridas om det är
      motiverat med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda
      omständigheter.
      Förhör med någon som är under 18 år bör enligt 18 § förundersökningskungörelsen
      hållas av en person med särskild kompetens för uppgiften.

## Yttrande

Den aktuella typen av ärenden fordrar erfarenhetsmässigt, av andra skäl än
      resursmässiga, en relativt lång handläggningstid. Aktörerna är många och
      handläggning i form av förhör med barn bör enligt förundersökningskungörelsen ske
      med användande av särskilt kompetent personal.
      Den tidsgräns som följer av 2 a § förundersökningskungörelsen har inte kunnat
      uppfyllas. Den längre utredningstiden kan enligt polismyndigheten dock, i enlighet
      med bestämmelserna i förundersökningskungörelsen, motiveras med utredningens
      beskaffenhet. Det förhållandet att även DD:s yngre syster numer är målsägande i
      ärendet gör naturligtvis handläggningen än mer komplicerad.
      Det bör därtill framhållas att förundersökningen inte leds av polismyndigheten. I det
      aktuella fallet har utredningsåtgärder vidtagits i enlighet med
      förundersökningsledarens direktiv. Enligt dennes uppfattning har polismyndigheten
      genomfört utredningsåtgärderna på ett tillfredsställande sätt med hänsyn till
      omständigheterna, och han har själv ingen kritik att anföra mot polismyndighetens
      handläggning.
      För en närmare bedömning av de vidare åtgärder som skall vidtas i ärendet och när
      eventuellt beslut i åtalsfrågan kan fattas får hänvisas till förundersökningsledaren.
Ärendet remitterades därefter till Åklagarmyndigheten i Malmö för upplysningar
och yttrande över handläggningen av ärendet och därvid skulle särskilt anges av
                                                                        Dnr 1092-2004     Sid 3 (7)




vilken anledning tidsfristen i 2 a § förundersökningskungörelsen (1947:948, FUK)
överskridits.

Åklagarmyndigheten (vice överåklagaren GG) kom in med ett yttrande jämte
upplysningar från kammaråklagaren BB och yttrande från chefsåklagaren HH (här
utelämnade). Åklagarmyndigheten anförde bl.a. följande.

## Upplysningar

Av handlingarna framgår att anmälan avseende misstänkt barnmisshandel
      upprättades av polisen den 29 juli 2003 och att kammaråklagaren BB inträdde som
      förundersökningsledare den 11 september 2003. Av polisens
      handläggningsanteckningar synes vidare framgå att förundersökningsåtgärder i
      praktiken aktivt inleddes under senare delen av oktober 2004. I början av november
      2003 ansökte åklagaren vid domstol om förordnande av särskild företrädare för
      målsäganden, varom beslut inkom den 10 november 2003.
      Målsäganden hördes den 10 november 2003 i ett omfattande videoförhör. Under
      slutet av november bestämdes tidpunkt för förhör med två vittnen, vilka förhör
      därefter ägde rum den 5 och 8 december.
      Nya anmälningar avseende den misstänkte med såväl samma som annan målsägande
      inkom den 13 januari resp. den 10 februari 2004. Därefter har vad gäller anmälan
      – – – hållits ytterligare förhör med ytterligare fyra vittnen den 22 april, 6 maj och 13
      maj 2004. I de senare tillkommande anmälningarna har såvitt handlingarna utvisar
      målsägandeförhör hållits den 22 april 2004, ett vittnesförhör samma dag samt ett den
      13 maj 2004.
      Ärendet har hittills inte avslutats med beslut.

## Yttrande

Inledningsvis kan noteras att den misstänkte angivits som skäligen misstänkt i den
      av polisen upprättade anmälan liksom i åklagarkammarens diarium. De föreliggande
      handlingarna ger dock anledning till en reflexion om skälig misstanke förelegat mot
      den utpekade gärningsmannen då åklagaren inträdde som förundersökningsledare
      eller om tidpunkten möjligen varit en annan. Det förhållandet att den misstänkte inte
      delgivits misstanke eller hörts skulle kunna tyda på att förundersökningsledaren inte
      ansett att skälig misstanke förelåg och de lämnade upplysningarna avseende
      utredningsläget i februari 2004 skulle kunna tala i samma riktning. Då anmodan till
      åklagarmyndigheten om yttrande emellertid uttryckligen anger att fristen
      överskridits utgår jag från denna bedömning.
      Som framgår såväl av brottmålsakten som av BB:s upplysningar är det aktuella
      ärendet av svårbedömd beskaffenhet även med beaktande av att utredningar om
      misshandel av barn generellt ofta innefattar svårigheter av skilda slag. Det är
      åklagarmyndighetens uppfattning att tre huvudsakliga faktorer medverkat till den
      tidsutdräkt som nu sätts i fråga mot bakgrunden av reglerna i 2 a §
      förundersökningskungörelsen.
      Som framgår av Polismyndighetens i Skåne yttrande 2004-05-03 har kompetent
      utredningspersonal med hänsyn till andra högprioriterade uppgifter inte kunnat
      ställas till förfogande förrän i oktober 2003. Detta bekräftas av polisens
      handläggningsanteckningar av vilka framgår att det aktiva arbetet i utredningen
      kunnat ta sin början i slutet av oktober. Det första förhöret har kommit till stånd den
      10 november 2003.
      Av BB:s upplysningar framgår vidare att betydande svårigheter förelåg i
      utredningen genom att barnets anhöriga ställt sig negativa till utredningen. Den
      språk- och kulturmiljö i vilken det misstänkta brottet skett torde ha medfört
      ytterligare svårigheter att bedriva en snabb utredning.
                                                                        Dnr 1092-2004     Sid 4 (7)




      Slutligen har det förhållandet att flera nya anmälningar tillkommit för förundersök-
      ningsledaren medfört att den ursprungliga utredningen kommit i ett nytt ljus, som
      han själv uttalat, ”man kan något tillspetsat säga, att utredningen fick börja om från
      början”.
      Den i 2 a § förundersökningskungörelsen angivna tidsfristen får endast överskridas
      om det är motiverat med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda
      omständigheter.
      Det förhållandet att kvalificerad utredningspersonal inte omedelbart kunnat ställas
      till förfogande torde i normalfallet inte ensamt utgöra ett förhållande som kan godtas
      som skäl för överskridande av tidsfristen, även om det ofta kan bidra till att så sker.
      Utredningssituationen har emellertid, som angivits ovan, varit påtagligt komplicerad
      och bevismässigt svårbedömd, dels i viss mån på grund av svårigheterna att nå en
      objektiv och rättvisande bild av vad som kan ha skett, dels därefter på grund av de
      nya anmälningarna. Förundersökningsledaren har redan dessförinnan kunnat välja –
      dock sannolikt inte utan att ådra sig kritik från anmälaren – att lägga ned för-
      undersökningen i den första delen, men har i stället valt att fortsätta förundersök-
      ningen i dess helhet.

      Sammanfattande synpunkter
      Myndigheten delar BB:s i dennes yttrande redovisade uppfattning att ansvarsfrågan i
      ärendet är synnerligen svårbedömd. Förundersökningsledarens arbete har enligt
      honom själv – vilket myndigheten saknar varje skäl att ifrågasätta – motiverats av
      hans ambition att uttömma alla rimliga möjligheter att få utredningen till en sådan
      punkt att ett objektivt riktigt beslut kunnat grundas. Med de förhållanden som
      föreligger anser myndigheten att utredningens beskaffenhet men främst andra
      särskilda omständigheter ger utrymme för ett överskridande av tidsfristen. Jag vill
      slutligen särskilt framhålla att när det gäller misstanke om brott mot barn det –
      särskilt vid inhämtande och värdering av bevisning – bör finnas utrymme för olika
      bedömningar från en förundersökningsledares sida. I det föreliggande fallet är det
      således myndighetens uppfattning att förhållandena varit sådana att de särskilt
      angivna undantagen i 2 a § förundersökningskungörelsen kan anses vara för handen.
I ett beslut den 26 november 2004 anförde chefsJO Melin följande.

Bedömning
Ett beslut att inleda en förundersökning skall fattas av polismyndighet eller
åklagare. Har förundersökningen inletts av polismyndighet och är saken inte av
enkel beskaffenhet, skall ledningen av förundersökningen avseende brottet övertas
av åklagare, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagare skall
också i annat fall överta ledningen när det är påkallat av särskilda skäl (23 kap. 3 §
första stycket rättegångsbalken, RB).

I Rikspolisstyrelsens allmänna råd om ledningen av förundersökning i brottmål, det
s.k. fördelningscirkuläret (FAP 403-5), nämns som ett exempel på sådana särskilda
omständigheter som gör det motiverat att åklagaren leder förundersökningen att det
är fråga om ett brott där barn skall höras under förundersökningen. Med hänvisning
till de allmänna råden har Åklagarmyndigheten i Malmö och Polismyndigheten i
Skåne träffat en lokal överenskommelse avseende ledning av förundersökning i
brottmål. Av denna följer bl.a. att polismyndigheten i de i FAP 403-5 särskilt
angivna fallen snarast bör överlämna ärendet till åklagare.
                                                                   Dnr 1092-2004   Sid 5 (7)




Av 23 kap. 4 § andra stycket RB framgår att en förundersökning skall bedrivas så
skyndsamt som omständigheterna medger.

När det, som i förevarande fall, är fråga om en förundersökning i vilken
målsäganden är under 18 år ställs det i 2 a § förundersökningskungörelsen
(1947:948, FUK) upp ett särskilt krav på skyndsamhet. Enligt bestämmelsen skall
en förundersökning där målsäganden vid tiden för anmälan inte fyllt 18 år bedrivas
särskilt skyndsamt, om brottet riktats mot målsägandens liv, hälsa, frihet eller frid
och det för brottet är föreskrivet fängelse mer än sex månader. Förundersökningen
skall vara avslutad och beslut fattat i åtalsfrågan så snart det kan ske och inom tre
månader efter den tidpunkt då det finns någon som är skäligen misstänkt för
brottet. Tidsfristen får överskridas endast om det är motiverat med hänsyn till
utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter.

Bestämmelsen ger således utrymme för att i undantagsfall överskrida den
föreskrivna tremånadersfristen. I fråga om när ett sådant överskridande får ske kan
sägas följande. Regeln i 2 a § FUK kom till efter ett ursprungligt förslag från
Kommittén mot barnmisshandel som i sitt delbetänkande Barnmisshandel (SOU
2000:42) föreslog att det skulle införas en sådan bestämmelse i rättegångsbalken.
Den efterföljande beredningen i Justitiedepartementet ledde emellertid till att
regeln i stället togs in i förundersökningskungörelsen. I det nämnda betänkandet
redovisades skälen för att införa tidsfristen, och som exempel på när denna fick
överskridas anfördes att utredningen är omfattande eller att många barnförhör
behöver hållas; särskilt när mindre barn skall förhöras kan det ta lång tid och
krävas många förhör innan barnet känner sig tillräckligt tryggt för att börja berätta.
Personalbrist eller förekomsten av ett stort antal ärenden av förturskaraktär utgör
inte skäl för att överskrida tidsfristen (se s. 85 f. och s. 91).

Jag kan för min del instämma i vad Kommittén mot barnmisshandel anfört i fråga
om möjligheterna att överskrida tremånadersfristen. Undantag från en i författning
given föreskrift om att ett ärende av visst slag skall handläggas inom viss tid bör
principiellt endast kunna göras av skäl som är hänförliga till omständigheterna i det
enskilda ärendet. Det innebär att t.ex. organisatoriska svårigheter eller bristande
resurser inte utgör godtagbara skäl för att överskrida den tid inom vilken
förundersökningen skall vara avslutad och beslut i åtalsfrågan fattat.

Enligt 1 a § andra stycket FUK har undersökningsledaren ansvar för förunder-
sökningen i dess helhet. Förundersökningsledaren skall se till att utredningen
bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till vara.

I det nu aktuella fallet inledde polismyndigheten förundersökning om misshandel
den 30 juli 2003 och samma dag antecknades en person som skäligen misstänkt.
Målsäganden var vid denna tidpunkt 12 år. Enligt polismyndigheten inträdde
kammaråklagaren BB som förundersökningsledare den 25 augusti 2003; av
polismyndighetens register framgår att ärendet överfördes till åklagare den 22
augusti 2003 och att BB övertog förundersökningen tre dagar senare.
                                                                    Dnr 1092-2004   Sid 6 (7)




Åklagarmyndigheten har emellertid uppgett att så skedde först den 11 september
2003 men såvitt framgår av myndighetens diarieblad lottades ärendet på åklagare
redan den 22 augusti 2003. BB har under utredningen hos JO beretts tillfälle att
undersöka hur det rätteligen förhåller sig i denna fråga men han har inte lyckats
sprida något ytterligare ljus över saken; hans uppfattning är dock att den 11
september 2003 är den dag då anmälan inkomststämplades hos åklagarkammaren.
Det är givetvis otillfredsställande att det i efterhand förekommer så skilda uppgifter
i frågan. Det mesta talar dock enligt min uppfattning för att BB inträdde som
förundersökningsledare redan i slutet av augusti 2003. Polismyndigheten borde i
vart fall – i enlighet med vad som sägs i fördelningscirkuläret och den därtill
anknytande lokala överenskommelsen – omedelbart ha överlämnat ärendet till
åklagaren.

Förundersökningar om barnmisshandel skall, som framgått, bedrivas särskilt
skyndsamt. Utredningsarbetet i ärendet inleddes emellertid i praktiken inte förrän i
oktober 2003 och det första förhöret hölls först den 11 november 2003, dvs. nästan
tre och en halv månad efter det att en person antecknades som skäligen misstänkt
för brottet. Förundersökningen var ännu i maj 2004 inte avslutad.

Som förklaring till den långa handläggningstiden har polismyndigheten hänvisat
till att ärendet varit mycket komplicerat och att denna typ av ärenden erfarenhets-
mässigt fordrar, av andra skäl än resursmässiga, en relativt lång handläggningstid.
Polismyndigheten har därvid bl.a. framhållit att enligt 18 § FUK förhör med barn
bör hållas av en person med särskild kompetens för uppgiften. Enligt myndighetens
remissvar var handläggaren, kriminalinspektören FF, som tilldelades ärendet den
22 augusti 2003, fram till i mitten av september 2003 upptagen av en annan
utredning. Vidare har framhållits att ärendet blivit mer komplicerat sedan det i
februari 2004 upprättats en anmälan beträffande målsägandens yngre syster och att
dessa ärenden nu handläggs gemensamt. Enligt polismyndigheten kan den längre
handläggningstiden således motiveras med hänsyn till utredningens beskaffenhet.

Åklagarmyndigheten har å sin sida angett att utredningssituationen varit påtagligt
komplicerad och bevismässigt svårbedömd och att det av den anledningen funnits
skäl att överskrida tidsgränsen på tre månader.

Mot bakgrund av att åklagarmyndigheten i sitt yttrande också behandlat frågan om
huruvida den utpekade gärningsmannen verkligen var att anse som skäligen
misstänkt då åklagaren inträdde som förundersökningsledare, vill jag endast
framhålla att för det fall åklagaren ansåg att så inte var fallet borde han givetvis ha
sett till att personen avfördes som skäligen misstänkt i utredningen.

Under senare år har JO i ett stort antal ärenden haft anledning att kritisera både
polis och åklagare för långsam handläggning av brottsutredningar. Jag är därför väl
medveten om att arbetssituationen inom polis- och åklagarväsendena av olika skäl
är ansträngd och att man måste prioritera vissa ärenden framför andra. Som sagts
ovan innebär emellertid det förhållandet att det vid ett visst tillfälle råder brist på
                                                                  Dnr 1092-2004   Sid 7 (7)




utredningspersonal eller att andra uppgifter anses böra ges företräde inte att
tidsfristen får överskridas. Jag kan däremot ha förståelse för att fristen överskrids
om utredningssituationen är mycket komplicerad och svårbedömd samt om ärendet
bör handläggas gemensamt med andra senare inkomna ärenden. Det är emellertid
enligt min mening helt oacceptabelt att det dröjde drygt två månader innan
utredningen i praktiken påbörjades och nästan tre och en halv månad innan det
första förhöret hölls. Inte heller därefter synes utredningen ha bedrivits med
erforderlig skyndsamhet. Jag vill också betona att i de fall som en i lag eller annan
författning fastlagd tidsfrist gäller för handläggningen av ett ärende måste man
ställa särskilt stora krav på aktivitet från förundersökningsledarens sida. Både
polismyndigheten och BB förtjänar alltså kritik för handläggningen av ärendet.
