# Fråga om det funnits lagliga möjligheter för polisen att besluta om husrannsakan i en bostad på grund av misstanke om ringa
narkotikabrott m.m.

JO 2006-06-30 dnr 1097-2005

BESLUT
                                                                       Datum             Dnr                     Sid
                                                                       2006-06-30        1097-2005              1 (8)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Fråga om det funnits lagliga möjligheter för polisen att besluta om
                        husrannsakan i en bostad på grund av misstanke om ringa
                        narkotikabrott m.m.

## Anmälan

I en anmälan till JO framförde advokaten AA, i egenskap av ombud för BB,
                        klagomål mot Polismyndigheten i Västra Götaland rörande handläggningen av ett
                        ärende.

## Utredning

Handlingar i polismyndighetens aktuella ärende granskades. Av dessa framgick
                        bl.a. följande. Den 15 oktober 2004 iakttog polisen BB, som var känd av polisen i
                        narkotikasammanhang, och en kvinna på en parkeringsplats i Borås. Båda visade
                        tecken på att vara påverkade av annat än alkohol. Eftersom BB och kvinnan
                        misstänktes för ringa narkotikabrott (eget bruk) beslutade inspektören CC om
                        kroppsbesiktning. Samma dag beslutade han också om husrannsakan i de
                        misstänktas gemensamma bostad. Vid husrannsakan beslagtogs en motorcykel och
                        en digitalvåg. Beslagen hävdes den 11 januari 2005.

                        Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över vad
                        som anförts i BB:s anmälan samt över vilka rättsliga överväganden som hade
                        föregått beslutet om husrannsakan i bostaden.

                        Polismyndigheten (biträdande länspolismästaren DD) kom in med ett remissvar
                        jämte upplysningar från bl.a. CC och inspektören EE (här utelämnade).

                        I en promemoria upprättad av CC den 27 juli 2005 hade denne antecknat bl.a.
                        följande. Den aktuella dagen vid 13-tiden observerade en patrull ur
                        gatulangningsgruppen tre bilar som körde efter varandra på Alingsåsvägen.
                        Polismännen kände igen BB och det fordon han färdades i. BB är en av de mest
                        aktiva narkotikaförsäljarna i distriktet. Polismännen följde efter bilarna, och något
                        senare begärdes spaningsförstärkning. Två av bilarna stoppades så småningom,
                        varvid det visade sig att förarna var påverkade av amfetamin. De hade även vardera
                        en stor summa kontanter på sig. BB var däremot försvunnen varför polisen
                        bevakade dennes bostad. Klockan 16.20 kom BB ut från fastigheten tillsammans



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                            www.jo.se
                                                                        Dnr 1097-2005     Sid 2 (8)




med sin sambo och båda visade tydliga tecken på narkotikapåverkan varför de
infördes för kroppsbesiktning. I samband därmed påträffades portionspåsar (s.k.
redline-modell) som används för att dela narkotikapartier i samt sked och en bunke.
”Allt givetvis för att åka någonstans och dela ett parti narkotika.” Beslut om
husrannsakan i bostaden fattades därefter av CC.

I remissvaret anfördes bl.a. följande.

      Husrannsakan

      Rättsläge
      Huvudregeln om s.k. reell husrannsakan finns i 28 kap. 1 § rättegångsbalken. Med
      reell husrannsakan förstås att i hus, rum eller slutet förvaringsställe söka efter
      föremål som är underkastade beslag eller att i övrigt finna omständigheter som kan
      ha betydelse för utredningen om brottet.
      Husrannsakan får användas endast vid misstanke om brott som kan följas av
      fängelse. För att husrannsakan skall få ske hos den misstänkte krävs att denne är
      skäligen misstänkt. Skälig misstanke föreligger när det finns en konkret
      omständighet i det enskilda fallet som pekar på att åtgärden framstår som motiverad.
      En av de principer som anses styra användningen av tvångsmedel är den s.k.
      ändamålsprincipen. Det innebär att tvångsmedel endast får användas för de syften
      som anges i lagen och att vid verkställighet får tvångsmedel inte ha annat syfte än
      vad som beslutats i det enskilda fallet (jfr 2 kap. 12 § 2 st regeringsformen).
      FAP 403-5 innehåller allmänna råd om ledningen av förundersökning i brottmål.
      Under punkt 2.3 sägs att som huvudregel bör gälla att förundersökning om brott mot
      specialstraffrättsliga bestämmelser leds av åklagaren om svårare straff än fängelse i
      sex månader kan följa på brottet. Övriga brott kan anses vara av enkel beskaffenhet
      och utredas under polisiär förundersökningsledning.
      En fördelning mellan åklagare och polis i fråga om ansvaret för förundersöknings-
      ledningen har överenskommits på lokal nivå enligt punkt 4 i FAP-artikeln.
      Enligt polismyndighetens delegationsordning har bland annat närpolisbefäl
      befogenhet att besluta inleda och leda förundersökning i brottmål.
      Enligt ett beslut den 27 januari 2005 inom polisområde 2 vikarierar CC för
      närpolisbefäl Peter Ström.

## Händelseförlopp

Den 15 oktober 2004 iakttog polispersonal BB och dennes sambo på väg ut från
      BB:s bostad. Polismännen noterade att båda två visade tydliga tecken på
      narkotikapåverkan och informerade CC som beslutade om kroppsbesiktning av dem
      som misstänkta för ringa narkotikabrott genom eget bruk enligt 1 punkt 6 och 2 §§
      narkotikastrafflagen (1968:64).
      CC anför i en promemoria den 27 juli 2005 att BB och hans sambo hade på sig
      portionspåsar av redline-modell som används för att dela narkotikapartier samt en
      sked och en bunke. Han drog slutsatsen att detta skulle användas för att dela ett parti
      narkotika och beslutade om husrannsakan enligt 28 kap. rättegångsbalken i BB:s
      bostad.
      Han uppger att vid husrannsakan hittade polispersonalen en falskskyltad motorcykel
      av fabrikat Harley-Davidson som kunde misstänkas vara stulen. Motorcykeln togs i
      beslag tillsammans med en digitalvåg. I bostaden fanns också 160 000 svenska
      kronor och 30 000 kronor i euro. Pengarna lämnades kvar.
                                                                          Dnr 1097-2005        Sid 3 (8)




      Enligt det upprättade protokollet över husrannsakan och beslaget i brottmål var
      ändamålet med åtgärden att utröna om det fanns omständigheter som kunde antas ha
      betydelse för brottsutredningen.

## Bedömning

CC beslutade om kroppsbesiktning genom att låta BB och hans sambo lämna
      urinprov. CC säkerställde därmed den bevisning som behövdes för att styrka eget
      bruk av narkotika. Någon ytterligare bevisning kunde inte vinnas genom ett beslut
      om husrannsakan hos BB, vilket innebär att den omständigheten att en person kan
      misstänkas vara narkotikapåverkad inte ensamt kan tillåtas utgöra skäl att företa
      husrannsakan i dennes bostad.
      CC har inte heller åberopat detta som grund för beslutet om husrannsakan. Han
      säger att han drog slutsatsen att paret var på väg till en mötesplats för att dela ett
      parti narkotika med några andra och att det var skälet till att han beslutade om
      husrannsakan hos BB.
      Vad CC säger är inte logiskt. Han var av uppfattningen att BB var på väg till en
      annan plats för att göra en narkotikaaffär. Ingen konkret omständighet talar för att
      det skulle ha funnits narkotika i bostaden, och CC kan inte ha föreställt sig att det
      första han skulle hitta var narkotika vid en husrannsakan där.
      Det ligger närmare till hands att anta att skälet till beslutet om husrannsakan var ett
      annat, nämligen att leta efter stöldgods rent allmänt eller söka efter adresser till
      kunder och leverantörer av narkotika. CC tog en chans och hittade bland annat en
      falskskyltad motorcykel.
      Detta strider mot ändamålsprincipen. Man kan inte vid misstanke om ett visst brott
      ta till tvångsmedel på grund av ett allmänt antagande att den misstänkte möjligen
      också kan ha gjort sig skyldig till annan brottslighet. Det saknades med andra ord
      laglig grund för beslutet om husrannsakan i BB:s bostad.
      Till detta kommer att ansvarsfördelningen mellan åklagare och polis i fråga om
      förundersökningsledningen gör att vid misstanke om annan narkotikabrottslighet än
      sådan som kan bedömas som ringa är åklagaren och inte polisen
      förundersökningsledare.
      Hur än CC har resonerat så har han dessutom överskridit sina befogenheter när han
      beslutade om husrannsakan. Han borde ha vänt sig till åklagaren.
AA yttrade sig över remissvaret.

Polismyndigheten översände därefter skrivelser från CC och inspektören FF samt
en handling upprättad av kommissarien GG. Polismyndigheten hemställde att
skrivelserna skulle beaktas vid JO:s prövning av ärendet.

CC kritiserade i sin skrivelse, daterad den 4 oktober 2005, polismyndighetens
yttrande i vissa delar och anförde att de av myndigheten lämnade uppgifterna i
flera mycket väsentliga delar ”inte stämmer”. Av skrivelsen framgick i huvudsak:
Enligt CC grundades beslutet om husrannsakan ”helt och hållet” på det faktum att
BB och dennes sambo ”kommer från bostaden och blir skäligen misstänkta för
ringa narkotikabrott”. På ett annat ställe i skrivelsen uttrycks detsamma på så sätt
att beslutet grundades enbart på den omständigheten att BB ”kom påverkad från
egen bostad”. Vid närpolisområde Borås har det tillsammans med åklagare
utarbetats en särskild modell för hur man skall tolka lagstiftningen vid reell
husrannsakan vad gäller ringa narkotikabrott (han hänvisade till en av GG
upprättad handling, se nedan). Enligt CC följde han modellen vid beslutsfattandet. I
                                                                       Dnr 1097-2005     Sid 4 (8)




gatulangningsgruppen där han arbetar gör man inga generella husrannsakningar
enbart av den anledningen att någon kommer påverkad från bostad utan dessa är
väl underbyggda med tips och genom inre och yttre spaning.

Av den av GG i november 2002 upprättade handlingen rubricerad ”Ringa
narkotikabrott/husrannsakan/gripande” framgick bl.a. följande. Hon hade haft ett
samtal med chefsåklagaren HH angående vem som beslutar om husrannsakan i bil
och bostad i samband med att någon omhändertagits för ringa narkotikabrott (eget
bruk). Enligt deras uppfattning kan man generellt inte säga att en husrannsakan i
bostad skall ske beträffande en person som omhändertas på gatan för ringa
narkotikabrott. Andra fakta, tips etc. om personen (innehav, försäljning) kan dock
finnas som gör att ett sådant beslut kan fattas. Prövning får ske från fall till fall. I
dessa fall är det frågan om ett polisiärt beslut.

Även FF var kritisk mot polismyndighetens remissvar och anförde i sin skrivelse
bl.a. följande.

      Husrannsakan

      Rättsläge
      För cirka tre år sedan när gatulangningsgruppen bildades i sin nuvarande form drog
      vi upp riktlinjer för hur vi skulle arbeta. Vi gjorde studiebesök hos andra
      myndigheter, vi hade träffar med chefsåklagaren, vardagsåklagaren samt polisiära
      Fu-ledare.
      Vi fick då besked om att vid ringa narkotikabrott är det polisen som är Fuledare.
      Grunderna för att ev ta beslut om husrannsakan skulle minst vara att vi observerade
      en person komma ut från sin bostad och vara skäligen misstänkt för ringa
      narkotikabrott (tydliga tecken el andra kriterier). Hade vi dessutom tips om
      försäljningsbrott skulle detta vara till hjälp (men ej någon grund i sig).
      Syftet med husrannsakningen skulle vara att leta efter narkotikarester samt tillbehör.
      Vi har under dessa tre år genomfört ca 70–80 husrannsakningar per år på dessa
      grunder.

## Händelseförlopp

Någon timme innan BB omhändertogs observerades han tillsammans med två
      stycken kända narkotikalangare på Almenäsvägen. De åkte i var sin bil och alla tre
      försökte undkomma när de fick syn på polisen. Efter kortare jakter togs de båda
      kända langarna för drograttfylleri m.m. De hade mycket pengar på sig och var
      påverkade av amfetamin. BB undkom.
      När BB kom ut ifrån sin bostad var han mycket nervös, gapig och otrevlig. Han bar
      på en plastbunke, matsked, portionspåsar samt en våg. Detta sammantaget gjorde att
      han blev skäligen misstänkt för ringa narkotikabrott och beslut togs om
      husrannsakan i hans bostad.
      I hans lägenhet markerade narkotikahund att det hade legat narkotika på BB:s
      vardagsrumsbord.

## Bedömning

Eftersom vi som vikarierar i gruppen inte har fått gå någon Fu-ledarutbildning har vi
      försökt ta fram riktlinjer för beslut om tvångsåtgärder med hjälp av åklagare och
      poliskommissarier. Myndigheten har i sin bedömning överhuvudtaget inte tagit med
      dessa fakta kring omständigheterna vad gäller rättsläget eller händelseförloppet.
                                                                        Dnr 1097-2005     Sid 5 (8)




      Man har istället konstaterat att bara för att en person är narkotikapåverkad utgör inte
      det skäl för att göra husrannsakan i dennes bostad.
I ett beslut den 30 juni 2006 anförde chefsJO Melin bl.a. följande.

Bedömning
Jag vill inledningsvis nämna att jag inte har någon erinran mot CC:s beslut att låta
BB och dennes sambo genomgå kroppsbesiktning på grund av misstankar om ringa
narkotikabrott. Frågan är emellertid om det också fanns rättsliga förutsättningar för
beslutet om husrannsakan i bostaden.

Bestämmelser om husrannsakan finns i 28 kap. rättegångsbalken (RB). Enligt 1 §
får husrannsakan företas hos någon som är skäligen misstänkt för ett brott på vilket
fängelse kan följa för eftersökande av föremål som är underkastat beslag eller för
utrönande av omständighet som kan ha betydelse för utredning om brottet.

Såvitt framgår av det protokoll som upprättades den 15 oktober 2004 i anslutning
till händelsen var BB när beslutet om husrannsakan fattades skäligen misstänkt för
ringa narkotikabrott genom eget brukande. Straffskalan för detta brott är böter eller
fängelse i högst sex månader (2 § narkotikastrafflagen, 1968:64). Det finns inte
något i protokollet som tyder på att BB dessutom skulle vara misstänkt för innehav
av narkotika. Det är mot denna bakgrund som polismyndigheten i sitt remissvar
anfört att någon ytterligare bevisning för att styrka eget bruk av narkotika inte
kunde vinnas genom ett beslut om husrannsakan.

I remissvaret har polismyndigheten gjort gällande att CC som grund för
husrannsakan i stället åberopat det faktum att BB och dennes sambo troligen var på
väg till en mötesplats för att dela ett parti narkotika. Och efter ett kortare
resonemang om det egentliga skälet till husrannsakan kom polismyndigheten fram
till slutsatsen att det saknades laglig grund för beslutet.

CC har i skrivelsen den 4 oktober 2005 invänt mot polismyndighetens bedömning.
Som jag uppfattat honom anser han att polismyndigheten felaktigt tolkat hans
promemoria den 27 juli 2005 beträffande grunden för husrannsakan. I skrivelsen
har CC vidare redogjort för gatulangningsgruppens arbetssätt och uppgett att det
inte förekommer ”generella husrannsakningar enbart av den anledningen att någon
kommer påverkad från bostaden, utan dessa är väl underbyggda med tips-inre och
yttre spaning”. Det är därför något märkligt och motsägelsefullt att CC på andra
ställen i skrivelsen anför att hans beslut i det nu aktuella fallet ”helt och hållet”
grundades på det faktum att BB och dennes sambo ”kommer från bostaden och blir
skäligen misstänkta för ringa narkotikabrott”, och att beslutet grundades enbart på
den omständigheten att BB ”kom påverkad från egen bostad”. Enligt FF har
gatulangningsgruppen de senaste åren genomfört ett stort antal husrannsakningar
på den grunden att de observerat en person komma ut från sin bostad och personen
skäligen kan misstänkas för ringa narkotikabrott, t.ex. uppvisar tydliga tecken på
narkotikapåverkan. Syftet med husrannsakningarna i dessa fall är att leta efter
narkotikarester samt tillbehör.
                                                                  Dnr 1097-2005   Sid 6 (8)




JO har tidigare uttalat att det förhållandet att en känd narkotikamissbrukare
uppträder påverkad av annat än alkohol inte kan grunda en skälig misstanke om
annat än eget bruk av narkotika (JO 1993/94 s. 101). För att en person skall anses
vara skäligen misstänkt för ett brott krävs nämligen att det föreligger konkreta
omständigheter som med viss styrka talar för att personen i fråga har begått den
gärning som misstanken avser (se t.ex. JO 1992/93 s. 204 och 1993/94 s. 101).

Om polisen på annan plats än bostaden, t.ex. på ett torg, påträffar en person som
skäligen kan misstänkas för ringa narkotikabrott genom eget brukande så kan inte
endast den omständigheten läggas till grund för ett beslut om husrannsakan i
bostaden. Möjligen kan polisen tro att den misstänkte förvarar narkotika i bostaden,
eftersom det är ett vanligt beteende hos narkomaner, men det stannar vid en
spekulation. Omständigheterna kring brukandet ger normalt inte grund för beslut
om husrannsakan i bostaden eftersom en sådan enbart skulle kunna bidra till att
avslöja andra brott. För beslut om husrannsakan krävs det någon konkret
omständighet som talar för att brukaren innehar narkotika och att den finns just på
den platsen eller att det finns annan bevisning om sådant brott (se Gunnel
Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel s. 523 f. om tillämpningen av
ändamålsprincipen vid husrannsakan). Jag har vidare i ett beslut den 26 november
2004 uttalat mig om polisens möjligheter att besluta om husrannsakan i en bostad
vid misstanke om ringa narkotikabrott (eget bruk), och där anfört bl.a. att i ett
sådant fall kan tips eller annan information som tyder på att personen i fråga
förvarar narkotika i bostaden utgöra sådana konkreta omständigheter som fordras
för skälig misstanke om narkotikabrott genom innehav av narkotika (dnr 4413-
2003). Det kan dock framhållas att den misstänkte personen i det ärendet inte
påträffades när han kom ut från sin bostad utan när han var på väg hem. – Det är
det ovan förda resonemanget som synes ha legat till grund för polismyndighetens
bedömning att det saknades laglig grund för husrannsakan.

Enligt min mening är situationen emellertid något annorlunda om polisen spanar på
en viss person och sedan observerar att personen – uppvisande tydliga tecken på
narkotikapåverkan – lämnar sin bostad. Jag vill inte utesluta att det i dessa fall kan
finnas situationer där omständigheterna är sådana att ett beslut om husrannsakan i
bostaden är rättsenligt. Som jämförelse kan sägas att jag i det nyss nämnda JO-
beslutet inte hade någon erinran mot att polisen beslutade om husrannsakan i den
bil som den misstänkte personen färdades i när han stoppades av polisen eftersom
det med hänsyn till den misstänktes beteende inte kunde uteslutas att denne försökt
gömma undan rester av den narkotika som han misstänktes ha brukat.

I det nu aktuella fallet framgår av utredningen bl.a. att BB, som enligt polisen är
känd i narkotikasammanhang, några timmar före polisingripandet hade observerats
tillsammans med två andra personer. Efter ett kortare spaningsarbete ingrep polisen
mot dessa båda personer, som vid tillfället var påverkade av amfetamin och även
hade en större mängd kontanter på sig. BB lyckades emellertid undkomma varför
polisen i stället bevakade hans bostad. När BB några timmar senare kom ut från
bostaden var han, enligt polisen, stressad och nervös och visade tecken på att vara
                                                                  Dnr 1097-2005    Sid 7 (8)




påverkad av annat än alkohol. I samband med ingripandet mot honom påträffades
också portionspåsar, en bunke och en sked. Även om CC inte åberopat samtliga
dessa omständigheter som grund för sitt beslut anser jag att de sammantaget
medför att det vid tillfället fanns fog för ett beslut om husrannsakan i BB:s bostad.

Vad som däremot kan diskuteras är om CC var behörig att fatta beslutet om
husrannsakan.

Ett beslut om husrannsakan enligt 28 kap. 1 § RB meddelas, enligt huvudregeln i
28 kap. 4 § RB, av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. I brådskande fall
får enligt 28 kap. 5 § RB en polisman besluta om en sådan åtgärd.

Frågan om vem som skall leda en förundersökning regleras i 23 kap. 3 § RB. Enligt
detta lagrum skall en förundersökning inledas av polismyndigheten eller åklagaren.
Om den har inletts av polismyndigheten och saken inte är av enkel beskaffenhet,
skall ledningen övertas av åklagaren så snart någon skäligen kan misstänkas för
brottet. Åklagaren skall också i andra fall överta ledningen när det är påkallat av
särskilda skäl.

Som polismyndigheten anfört gällde vid den i ärendet aktuella tidpunkten bl.a. en
lokal överenskommelse mellan åklagare och polis om vilka brott som ansågs vara
av s.k. enkel beskaffenhet. Enligt denna överenskommelse ansågs t.ex. brott mot
specialstraffrättsliga bestämmelser vara av enkel beskaffenhet om inte svårare
straff än fängelse i sex månader kunde följa på brottet. Straffskalan för ringa
narkotikabrott är, som sagts, böter eller fängelse i högst sex månader.

CC har gjort gällande att han var behörig att besluta om husrannsakan eftersom det
endast förelåg en misstanke om ringa narkotikabrott. Man bör dock ha i åtanke att
beteckningen ringa narkotikabrott är förbehållen de allra lindrigaste gärningarna
och att det inte erfordras något större innehav för att brottet skall bedömas som
narkotikabrott av normalgraden (jfr prop. 1992/93:142 s. 16 f.). I sådana fall skall
en förundersökning ledas av åklagare. Enligt min mening saknas dock i ärendet
tillräckligt underlag för att bedöma om misstankarna mot BB rätteligen skulle ha
betecknats som narkotikabrott av normalgraden. Jag finner därför inte skäl att
kritisera CC för att han underlät att kontakta åklagare.

I sammanhanget kan nämnas att de lokala överenskommelserna mellan
polismyndigheterna och åklagarna om ledning av förundersökningar sedan den 1
januari 2006 inte längre gäller. I stället har Rikspolisstyrelsen och
Åklagarmyndigheten beslutat om enhetliga bestämmelser i hela landet; se dessa
myndigheters numera gällande föreskrifter och allmänna råd om ledning av
förundersökning i brottmål, FAP 403-5 respektive ÅFS 2005:9. Enligt de nya
bestämmelserna anses narkotikabrott av normalgraden i vissa fall vara av enkel
beskaffenhet.

Den aktuella händelsen visar att det ur bl.a. kontroll- och rättssäkerhetssynpunkt är
av stor betydelse att ett beslut om husrannsakan dokumenteras på ett klart och
                                                                   Dnr 1097-2005   Sid 8 (8)




noggrant sätt och att grunderna för beslutet tydligt anges (se vidare Lindberg a.a. s.
79 f. om de grundläggande kraven på dokumentation vid användning av
straffprocessuella tvångsmedel jämfört med s. 551 f. om dokumentation vid
husrannsakan).

Ärendet avslutas.
