# Kritik mot en barn-och ungdomspsykiatrisk mottagning för underlåtit att göra anmälan enligt 14 kap. 1§ socialtjänstlagen (2001:453). Även fråga om anmälningsskyldighet gäller för varje myndighet som i verksamheten har fått kännedom om samma förhållande

JO 2003-10-24 dnr 1101-2002

BESLUT
                                                                           Datum               Dnr                     Sid
                                                                           203-10-24           1101-2002              1 (5)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        Kritik mot en barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning för
                        underlåtenhet att fullgöra skyldigheten att göra anmälan enligt 14 kap.
                        1 § socialtjänstlagen (2001:453). Även fråga om anmälningsskyldighet
                        föreligger för varje myndighet som i sin verksamhet har fått kännedom
                        om samma förhållande

                        Anmälan m.m.
                        I en anmälan till JO framförde AA kritik mot Barn- och ungdomspsykiatriska
                        mottagningen (BUP) i Lund och särskilt mot psykologen BB och kuratorn CC. Han
                        klagade på att tjänstemännen vid BUP inte hade anmält en misstänkt misshandel av
                        hans dotter DD till socialtjänsten. Av anmälan framgick bl.a. att dottern, som vid
                        tillfället var 14 år, den 2 april 2001 var hos BUP för ett inbokat samtal. Hon
                        klagade då på värk i en axel och personal från BUP tog med henne för
                        undersökning till sjukhusets barnmottagning.

                        Under den inledande utredningen av anmälan uppmärksammade jag att någon
                        anmälan till socialtjänsten inte heller hade gjorts av Barn- och Ungdomscentrum,
                        BAS, (sjukhusets barnmottagning). Jag beslutade därför att inom ramen för detta
                        ärende utreda även Barn- och Ungdomscentrums agerande.

## Utredning

Inledningsvis inhämtade jag och tog del av DD:s journal vid BUP från den 7 mars
                        2001 till den 27 mars 2002 samt till journalen fogade handlingar.

                        Sjukhuschefen vid Universitetssjukhuset i Lund anmodades att inkomma med
                        utredning och yttrande över anmälan. I remissen angavs att remissvaret även skulle
                        innehålla en redogörelse för Barn- och Ungdomscentrums överväganden i
                        anslutning till DD:s besök där den 2 april 2001 i frågan om anmälan skulle ske till
                        socialtjänsten.

                        Sjukhuschefen vid Universitetssjukhuset i Lund överlämnade följande remissvar.
                                  –––
                                  Enligt socialtjänsten 14 kap. 1 § är myndigheter vars verksamhet berör barn och
                                  ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten
                                  skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                               www.jo.se
                                                                       Dnr 1101-2002    Sid 2 (5)




      om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd.
      Detta gäller även dem som är anställda hos sådana myndigheter. Av de inkomna
      yttrandena framgår att denna fråga övervägts med anledning av den i anmälan till JO
      beskrivna incidenten, men att den samlade bedömningen från inblandad
      barnpsykiatrisk personal varit att det inte funnits något sådant skyddsbehov som
      skulle motivera en anmälan till socialnämnden. Den medicinskt ledningsansvarige,
      verksamhetschef EE, har betecknat denna bedömning som rimlig och jag har ingen
      annan uppfattning.
Till remissvaret var fogat ett yttrande av divisionschefen vid Barnsjukvården, FF.
Yttrandet åtföljdes av en journalanteckning från DD:s läkarbesök den 2 april 2001
(här utelämnad). Yttrandet hade följande lydelse.
      Nämnda flicka sökte akutmottagningen i dåvarande Barn- och Ungdomscentrum den
      2/4 2001 på remiss från Barn- och Ungdomspsykiatriska kliniken och med
      frågeställningen Misshandel.
      I journalanteckningen finns väl dokumenterat både samtalet och noterade
      undersökningsfynd, som även är dokumenterade med foton.
      I den undersökande läkarens bedömning och journalanteckning framgår det klart att
      frågan om anmälan hänvisas till inremitterande instans, dvs. till läkare vid Barn- och
      Ungdomspsykiatriska kliniken. Inremitterande läkare erhöll också en kopia på
      nämnda journalanteckning.
Till sjukhuschefens remissvar var fogat följande yttrande från verksamhetschef EE,
verksamhetsområde Barn- och Ungdomspsykiatri.

      Yttrandet bygger på diskussion med handläggande behandlare och genomgång av
      journalen och de yttranden som psykolog BB och kurator CC har skrivit (bifogade).
      Vid besöket på Barn- och Ungdomspsykiatriska mottagningen den 2 april 2001
      berättade flickan för behandlarna om ett bråk hon hade haft med modern. Vid detta
      tillfälle hade hon fått ett slag över axeln, som ömmade. Behandlarna tillsåg att en
      läkarbedömning gjordes av skadan. Först av läkare på BUP-mottagningen, som
      sedan remitterade vidare till Barnkliniken för bedömning.
      Behandlarna bedömde inte att det rörde sig om barnmisshandel, utan att det var ett
      utslag av den svårartade konfliktsituation som rådde mellan mor och dotter. Denna
      hade lett till ett bråk med handgemäng. Utifrån detta förelåg inte i den akuta
      situationen någon skyldighet att anmäla misstanke om barnmisshandel. De bedömde
      vidare att det var möjligt att med ett barnpsykiatriskt behandlingsarbete med mor
      och dotter kunna åstadkomma en lösning på denna situation. Behandlarna lyckades
      hjälpa mor och dotter att lösa sina relationsproblem, och vid uppföljning nu visar det
      sig att de förändringarna varit stabila.
      Vid genomgång av ärendet verkar den bedömning som behandlarna har gjort att vara
      rimlig.
EE:s yttrande åtföljdes av yttranden från psykolog BB och kurator CC. BB:s
yttrande hade följande lydelse.
      –––
      Jag är synnerligen medveten om min skyldighet att anmäla misstankar om fysisk och
      psykisk misshandel till de sociala myndigheterna och gör detta i de fall jag har
      sådana misstankar. I samtliga de fall jag har ansvar för en behandling tar jag
      ställning till om jag bedömer att barnen far illa på ett vis som inte avhjälps av
      barnpsykiatrisk-psykologisk behandling. Detta leder till att anmälningar till
      socialförvaltningen sker i de fall där misstankar om missförhållanden finns efter en
      bedömningsfas på ett par samtal. I vissa av dessa ärenden fortsätter vi sedan vår
                                                                       Dnr 1101-2002       Sid 3 (5)




      BUP-behandling parallellt med insatser från Socialförvaltningen och ibland utan
      sådan kompletterande hjälp.
      Samtidigt som behov av anmälan till sociala myndigheter alltid bör beaktas, vet vi
      att konflikter mellan olika familjemedlemmar i en tonårsfamilj även kan ta sig
      fysiska uttryck under en aktiv frigörelsefas hos tonåringen. Dessa incidenter är för
      en erfaren barn- och ungdomsterapeut något som går att särskilja från de
      manifestationer som leder till misstankar om barnmisshandel.
      DD remitteras till BUP, på moderns begäran från en barnhälsovårdspsykolog som
      känt familjen sedan lång tid. Remissanledning anges vara en akut kris i familjen
      närmast föranledd av att dottern rymt till en äldre pojke i Småland, vilken hon
      kommit i kontakt med via chattande på nätet.
      –––
      Modern som är enskild vårdnadshavare önskar individuell kontakt för DD. Vi
      bestämmer vid diskussion efter samtalet att delvis tillmötesgå detta genom att vid
      nästa samtalstillfälle kalla endast DD.
      Vid samtal med DD 01-04-02 uttrycker hon att hon är i tydlig konflikt med modern
      och ifrågasätter om hon kan bo kvar hos henne. DD har vid samtal med fadern
      förstått att han nu söker en bostad stor nog för dem båda. Vid detta samtal beskriver
      DD också att ett handgemäng mellan henne och modern ägt rum dagen innan
      besöket och att hon efter denna incident har besvär från axeln. Då vi som kurator
      och psykolog ej är somatiskt skolade tillfrågas de läkare som finns tillgängliga på
      enheten om DD:s besvär. Läkarna beslutar sedan om remiss till Barn- och
      Ungdomscentrum, BAS, i Lund.
      Vid den diskussion angående den fortsatta behandlingsuppläggningen som vi som
      psykolog och kurator har efter DD:s besök 01-04-02 görs bedömningen att det som
      bäst gagnar DD är ett fortsatt behandlingsarbete gentemot DD och modern.
      Målsättningen för arbetet skulle vara att få till stånd ett mera balanserat fungerande
      dem emellan. Vi bedömer oss kunna få till stånd en så pass god samarbetsallians att
      vi genom en relativt kort behandlingsinsats kan klara av de konstaterade
      relationsproblemen. Denna bedömning visar sig stämma och vi avslutar efter ett
      antal samtal kontakten i ett skede då DD:s och moderns relation åter stabiliserats och
      vårt uppsatta mål alltså har uppnåtts.
      Diagnosen som sätts är Relationsproblem mellan föräldrar och barn.
      –––
CC:s yttrande hade följande lydelse.

      Under min behandlingskontakt med DD och hennes mor fann jag aldrig skäl att
      misstänka barnmisshandel. Arbetet med de båda gällde att förbättra deras
      relationsstörning som uppstått till följd av DD:s tonårsutveckling.
      –––
      Vid ett tillfälle kom DD, enligt tidigare överenskommelse, till vår mottagning och
      hade enligt egen uppgift bråkat med sin mor intensivt. Hon hade av modern fått en
      sopskyffel över axeln, som ömmade, och min kollega och jag fann det bäst att läkare
      fick se och bedöma skadan. Vår bedömning av konflikten som DD beskrev, och
      sedermera även hennes mor, var att det rörde sig om ett tonårsbråk. Att DD tillfogats
      fysisk skada beskrevs av henne som ett utslag av det temperament både mor och
      dotter har.
      Från akutbesöket på sjukhuset kom ingen uppmaning till anmälan av någon
      misshandel och de påtryckningar som AA hänvisar till nådde aldrig mig under den
      tiden. Ärendet avslutades mycket positivt under våren 2001.
AA kommenterade yttrandena.
                                                                   Dnr 1101-2002   Sid 4 (5)




Rättslig reglering
Allmänt om anmälningsskyldigheten enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen
(2001:453), SoL
Enligt 14 kap. 1 § andra stycket SoL är myndigheter vars verksamhet berör barn
och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården och
socialtjänsten skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet
får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett
barns skydd. Detta gäller även dem som är anställda hos sådana myndigheter.
(Bestämmelsen motsvarar 71 § socialtjänstlagen [1980:620] som gällde vid den
tidpunkt som är aktuell i detta ärende.)

Anmälningsskyldigheten förutsätter inte att det är klarlagt att socialnämnden
behöver ingripa till ett barns skydd. Även uppgifter som är svårbedömda eller
obestyrkta skall anmälas. Det räcker således med att det föreligger misstankar om
något missförhållande för att anmälningsskyldighet skall inträda. Det ankommer
därefter på socialnämnden att undersöka vilken grund som kan finnas för
uppgifterna i anmälan och utreda om det finns behov av åtgärder. Det är
socialnämndens ansvar att se till att barn och ungdomar får det skydd som de
behöver.

Anmälningsskyldighet föreligger även om man inom hälso- och sjukvården, t.ex.
inom barn- och ungdomspsykiatrin, bedömer det som tillräckligt med de åtgärder
som vidtas inom den egna verksamheten. Information om vilka åtgärder som den
anmälningsskyldige anser lämpliga kan lämnas till socialnämnden i samband med
anmälan. Det förtjänar att framhållas att skyldigheten att anmäla är absolut för
varje myndighet för sig. Kännedom om att en annan myndighet har anmält eller
avser att anmäla ett misstänkt missförhållande påverkar således inte skyldigheten
att anmäla. Inte heller påverkar vetskap om att socialnämnden redan inlett en
utredning eller att annan kontakt mellan socialtjänsten och barnet förekommit
skyldigheten att göra en anmälan enligt 14 kap. 1 § SoL.

Bedömning
Handläggningen hos BUP
Som jag tidigare angivit förutsätter inte anmälningsskyldigheten att det är klarlagt
att socialnämnden behöver ingripa. Frågan om vilka omständigheter som skall
föreligga för att skyldighet att anmäla skall inträda måste givetvis avgöras från fall
till fall.

I detta fall gav DD:s uppgifter om bl.a. smärta efter ett slag med en sopskyffel
psykologen och kuratorn anledning att kontakta BUP-klinikens läkare som i sin tur
remitterade DD för undersökning till Barn- och Ungdomscentrum med
frågeställning misshandel. Redan härav framgår det att misstankarna då måste ha
varit sådana att anmälningsskyldighet förelåg och att det i första hand var en fråga
för socialnämnden att bedöma vilka åtgärder som kunde komma i fråga. Det har
dock självfallet inte förelegat något hinder för BUP att för egen del föranstalta om
kroppslig undersökning av DD, men BUP borde samtidigt eller i nära anslutning
                                                                 Dnr 1101-2002   Sid 5 (5)




därtill ha anmält saken till socialtjänsten. Resultatet av undersökningen hos Barn-
och Ungdomscentrum och de uppgifter som DD lämnade hos läkaren där minskade
inte allvaret i hennes ursprungliga uppgifter. Tvärtom framkom ytterligare
uppgifter som måste ha förstärkt misstankarna. Anmälningsskyldigheten kvarstod
således även efter den företagna utredningen. Av det sagda framgår att jag finner
anledning att rikta kritik mot BUP och berörd personal för att en anmälan enligt 14
kap. 1 § SoL inte kom till stånd.

Handläggningen hos Barn- och Ungdomscentrum
Av journalanteckningen som gjordes vid DD:s besök hos Barn- och
Ungdomscentrum framgår att DD, förutom att hon berättade om den aktuella
händelsen, uppgett att hon fått örfilar tidigare av modern och att modern även slagit
småsyskonen. I journalanteckningen hänvisades, angående eventuell anmälan till
socialkontoret, till BUP eftersom BUP var remitterande och behandlande instans i
detta fall. De uppgifter som DD lämnade hos Barn- och Ungdomscentrum var
sådana att anmälningsskyldighet förelegat även där. Som framgått ovan är
anmälningsskyldigheten absolut för varje myndighet för sig. Det är inte möjligt att
som här skett hänvisa till att det åligger en annan myndighet att göra anmälan. Jag
finner således skäl att kritisera även Barn- och Ungdomscentrum.
