# Fråga om en kommunal nämnd gjort sig skyldig till domstolstrots i samband med anbudsgivning avseende ambulansverksamhet

JO 2005-06-14 dnr 112-2004

BESLUT
                                                                           Datum               Dnr                     Sid
                                                                           2005-06-14          112-2004               1 (8)
Justitieombudsmannen
Nils-Olof Berggren




                        Fråga om en kommunal nämnd gjort sig skyldig till domstolstrots i
                        samband med anbudsgivning avseende ambulansverksamhet

## Anmälan

I en anmälan till JO klagade AA på Räddningsnämnden i Malmö kommun. Han
                        anförde bl.a. att räddningsnämnden hade gjort sig skyldig till lag- och
                        domstolstrots genom att lämna ett anbud avseende ambulansverksamhet för
                        perioden 2005–2009 trots att Regeringsrätten, vid prövning av nämndens beslut att
                        lämna anbud för perioden 2000–2004, fastslagit att det inte är någon primär-
                        kommunal angelägenhet att avtalsvägen åta sig sådana uppgifter.

                        Till anmälan fogades Regeringsrättens dom den 19 december 2003 i mål nr 4529-
                        2001.

## Utredning

Anmälan remitterades till räddningsnämnden för utredning och yttrande. I
                        remissyttrandet den 24 februari 2004 anfördes bl.a. följande (bilagor uteslutna).

                                  Malmö kommun har fram till den 1 januari 1999 varit eget landsting och svarade då
                                  som huvudman med egna resurser i kommunal ordning för ambulanssjukvården i
                                  kommunen. Den 1 januari 1999 sammanlades Malmöhus läns landsting och
                                  Kristianstads läns landsting till Skåne läns landsting (Region Skåne). Samma dag
                                  inträdde Malmö kommun i Skåne läns landsting. Ambulansresurserna stannade kvar
                                  i Malmö kommun, och verksamheten drevs övergångsvis som tidigare.
                                  Under 1999 gick Region Skåne ut i en upphandling avseende ambulanssjukvården i
                                  Skåne för perioden 2000–2004. Malmö kommun lämnade anbud avseende sydvästra
                                  distriktet (distrikt Malmö–Trelleborg) som omfattade kommunerna Malmö,
                                  Trelleborg, Svedala och Vellinge. Anbudsgivningen överklagades av
                                  kommunmedlem. Länsrätten upphävde 2000-09-21 beslutet med hänsyn till att
                                  engagemanget stred mot lokaliseringsprincipen. Malmö kommun överklagade till
                                  kammarrätten som 2001-06-30 avslog överklagandet. Utformningen av
                                  kammarrättens dom var, i det läge som förelåg till bedömning, inte entydig; dock
                                  torde kammarrättens dom vara så att förstå att kammarrätten ansåg att kommunen –
                                  oavsett lokaliseringsprincipen – inte hade någon kompetens för uppgiften.
                                  Kommunen överklagade till Regeringsrätten. Prövningstillstånd meddelades.
                                  Processen genom instanserna tog tid. Eftersom Malmö kommun, med Trelleborgs
                                  kommun som underentreprenör, av Region Skåne hade bedömts ha det
                                  förmånligaste anbudet i upphandlingen hade kommunen tecknat avtal 1999 om
                                  utförande av uppdraget under perioden 2000–2004. Malmö kommun fullföljde



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                www.jo.se
                                                                     Dnr 112-2004     Sid 2 (8)




uppdraget i avvaktan på slutlig dom i målet. Ny upphandling för perioden 2005–
2009 initierades av Region Skåne genom förfrågningsunderlag 2003-09-25.
Enligt förfrågningsunderlaget skulle anbud vara inlämnat senast 2004-01-07. Ett
intensivt arbete vidtog med deltagande av kommunerna i sydvästra distriktet.
Arbetet var inriktat på att organisatoriskt lösa resursfördelning, ta fram underlag för
beräkning av kostnader etc. för hela kommande avtalsperiod, sammanställa
anbudsunderlaget i den form Region Skåne efterfrågade m.m. Allt underlag,
inklusive följebrev som skulle vidfogas anbudet, hade sammanställts och bearbetats i
en särskilt tillsatt arbetsgrupp i flera omgångar. Materialet var i det stora hela färdigt
för inlämnande inför stundande helger.
Parallellt med arbetet att sammanställa anbudsunderlaget hade ansträngningar lagts
ned på att eliminera det kompetensproblem som man såg som mest överhängande,
den kommunalrättsliga lokaliseringsprincipen. I syfte att kunna delta i anbuds-
givningen hade kommunerna Malmö, Trelleborg, Svedala och Vellinge tagit fram
underlag för bildande av en gemensam nämnd för ambulanssjukvård i sydvästra
Skåne. Genom den gemensamma nämnden skulle lokaliseringsprincipen inte längre
utgöra hinder mot deltagande i anbudsgivningen.
Vid räddningsnämndens sammanträde 2003-10-27 fattade räddningsnämnden beslut
om dels att göra framställning till kommunfullmäktige om bildande av en gemensam
nämnd, dels att uppdra åt ordföranden, på förslag från räddningschefen och med
räddningschefens kontrasignation, att tillsammans med företrädare för övriga i
samverkan ingående kommuner lämna anbud på ambulanssjukvården åt Region
Skåne och teckna eventuellt avtal om uppdraget.
Kommunfullmäktige i Trelleborg, Svedala och Vellinge fattade beslut om bildande
av en gemensam nämnd för uppgiften. I Malmö kommun bordlades frågan i
kommunfullmäktige 2003-12-17.
Regeringsrätten meddelade dom 2003-12-19. Av domen framgick att kommunen
saknade kompetens inom området. Domen meddelades just före instundande helger.
Anbudstiden utgick efter helgerna 2004-01-07. Domen, som i och för sig kan synas
klar och tydlig, väckte ändå frågor inom handläggande arbetsgrupp huruvida det
fanns utrymme för tolkning av domen och om man kunde missta sig beträffande
domens innebörd. Man höll emellertid för troligt att det skulle fordras lagändring för
att kommunen skulle kunna fortsätta bedriva ambulanssjukvård åt regionen. En
eventuell lagändring fordrade centrala politiska initiativ. Därför togs politiska
kontakter i lagändringsfrågan.
Emellertid var man medveten om att frågan om ambulanssjukvårdens hantering i det
uppkomna läget också var beroende av Region Skånes hantering av
upphandlingsfrågan. Den befintliga organisationens förtjänster i de avseenden som
Region Skåne genom förfrågningsunderlaget var intresserad av, och som
arbetsgruppen lagt ned ansträngningar för att belysa, ville man att Region Skåne
skulle få kunskap om. Inom handläggande organisation förordades därför att det
anbudsunderlag man arbetat fram skulle ges in till Region Skåne, men att man skulle
göra Region Skåne medveten om Regeringsrättens dom genom att till den tidigare
framarbetade texten i följebrevet tillfoga ett avsnitt om domen, med tillägget att
konsekvenserna av domen inte hade kunnat analyseras.
Eftersom diskussionerna efter hand kommit att fokuseras på att en lagändring var
nödvändig för att verksamheten skulle kunna fortsätta, och då ärendet därmed var
beroende av vilka politiska möjligheter som fanns att driva igenom en sådan
lagändring, undertecknades ”anbudshandlingen” inte på det sätt som
räddningsnämnden 2003-10-27 fattat beslut om utan endast av den politiskt utsedde
nämndordföranden. Handlingen fick därmed karaktär av politiskt dokument.
För att ge utrymme för medborgarkontrollen anmäldes därefter ärendet i
räddningsnämnden 2004-01-19. I ärendet redogjordes för händelsegången. Det
antecknades uttryckligen i beslutet att det krävdes lagändring för att verksamheten
skulle kunna drivas vidare och att politiska kontakter i frågan hade tagits. Vidare
                                                                  Dnr 112-2004     Sid 3 (8)




angavs att anbudsgivningen i detta perspektiv skulle ses som en politisk viljeyttring
över den underliga rättsliga situation som inträtt i och med Regeringsrättens dom.
Vidare antecknades att det då inte var aktuellt att ingå några bindande
rättshandlingar.
Det nämnden därmed tog ställning till var frågan om godkännande av att en handling
i anbudets form lämnats in till Region Skåne, med i handlingen gjord notering om
Regeringsrättens dom, och där räddningsnämnden i beslutet tolkade den vidtagna
åtgärden, med hänsyn till att det krävdes lagändring för att driva verksamheten
vidare, som att det var fråga om en politisk viljeyttring.
Räddningsnämndens beslut överklagades till länsrätten. I yttrande till länsrätten
utvecklade kommunstyrelsen kommunens syn på ”anbudsgivningen”. Argumenta-
tionen byggde på att det av räddningsnämndens protokoll framgick att verksamheten
inte kunde bedrivas om inte lagändring kom till stånd. Detta ställningstagande
grundades på Regeringsrättens dom. Denna dom hade noterats för Region Skåne.
Därmed var ”anbudshandlingen” inget äkta anbud, eftersom handlingen inte kunde
ligga till grund för avtal. Åtgärden var i stället att bedöma som en politisk
viljeyttring.
Kommunfullmäktige i Malmö beslutade 2004-01-29 att återremittera ärendet om
gemensam nämnd till kommunstyrelsen för att behandla ärendet på nytt efter en
eventuell förestående lagändring eller annan förändring, som skulle göra det möjligt
för kommun att utföra den ambulanssjukvård som beskrevs i ärendet. Kommunen
fullföljde i och med detta den linje kommunen från början intagit, nämligen att det
krävdes lagändring för att kommunen i primärkommunal ordning skulle kunna driva
ifrågavarande uppdrag vidare.
Kommunen fullföljde också den linje om politiska initiativ i frågan som var
vägledande redan när viljeyttringen i form av ”anbudshandling” ingavs och som
noterades i räddningsnämndens protokoll. Kommunstyrelsen fattade 2004-02-04
beslut att bemyndiga kommunstyrelsens ordförande att tillsammans med
kommunstyrelsens ordförande i Helsingborgs kommun tillskriva regeringen med
begäran om lagändring så att det blev möjligt att bedriva fortsatt primärkommunalt
utförande av ambulanstjänster.
Region Skåne beslutade 2004-02-05 att avbryta upphandlingen av ambulans-
sjukvård.
Stiftelsen Den Nya Välfärden Konkurrenskommissionen genom AA begärde 2004-
02-05 att få ut ”anbudshandlingarna” från Malmö kommun. Kommunen fattade
beslut 2004-02-06 varigenom följebrevet lämnades ut medan övriga handlingar
belades med sekretess.
Så långt har denna skrivelse mer eller mindre inneburit en redovisning av det
faktiska händelseförloppet. Räddningsnämnden vill emellertid ytterligare belysa
frågan till klarläggande av att det enligt nämndens mening inte är fråga om att
”framhärda” i ett beteende som kan karakteriseras som ”lag- och domstolstrots”.
Det har redan i underlagsmaterialet om gemensam nämnd visats på det förhållandet
att om Regeringsrätten skulle finna att kommunen inte alls har kompetens inom
området då hjälper inte ens modellen med gemensam nämnd (bl.a. framgår detta av
bihang nr 147/2003 s. 3, 4, 18). Underlagsmaterialet om gemensam nämnd är
material som räddningsnämnden beslutat om och förelagt kommunfullmäktige i
syfte att i en ordning som lagstiftaren anvisat undanröja det kompetensproblem som
domstolsprocessen åskådliggjort.
Vid ”anbudsgivningen” stod det klart att Region Skåne – med den skrivning som
fanns i ”anbudshandlingen” om Regeringsrättens dom – omedelbart skulle inse att
kommunen, givet att Regeringsrättens dom innebar att någon primärkommunal
kompetens inte förelåg, inte menade sig kunna i primärkommunal ordning, själv
eller tillsammans med annan primärkommun, teckna avtal om utförande av
ifrågavarande ambulanstransporter, om inte en genomförd lagändring skulle göra
detta möjligt. Det var därmed inte fråga om en anbudsgivning i dess avtalsrättsliga
                                                                     Dnr 112-2004     Sid 4 (8)




mening, dvs. en rättshandling som i princip är oåterkallelig och som kan ligga till
grund för avtalsrättslig accept så att avtal kan komma till stånd i enlighet med
anbudet. Räddningsnämnden menar att insikten hos Region Skåne att
”anbudshandlingen” inte åsyftade ett agerande i strid mot rättsordningen, medförde
att handlingen inte hade karaktär av ett äkta anbud.
Alla rättshandlingar måste tolkas. Ett tolkningsdatum är att handlingen måste sättas
in i sin kontextuella miljö. Från första initiativ till senaste agerande har kommunens
aktionssätt präglats av en enhetlig och konsistent linje av innebörd att om Regerings-
rättens dom gick emot kommunen på den grunden att uppdraget – oberoende av
lokaliseringsprincipen – låg utanför de kommunala befogenheterna, då måste en
lagändring till för att verksamheten skulle kunna fortsätta som tidigare. Detta
framgår av allt material som tagits fram i ärendet.
Regeringsrättens dom meddelades 2003-12-19. Anbud skulle vara inlämnat 2004-
01-07. Tidsrymden mellan domen och senaste tidpunkt för anbuds inlämnande var
fylld av helgdagar. En första fråga för ”anbudsingivaren” att besvara var om
Regeringsrättens dom entydigt på ett sätt som inte kunde misstolkas innebar att all
kompetens var utesluten, så att situationen otvetydigt var den som beskrivits i
underlagsmaterialet, att den kunde avhjälpas enbart genom ändrad lagstiftning. Här
var anbudsingivaren hänvisad till tolkningar av domen. Samtidigt var man på det
klara med att om man i det pressade tidsläget gjorde en felaktig tolkning av domen
tillåter inte lagen om offentlig upphandling att ett för sent ingivet anbud beaktas. Det
skulle därmed vid en felaktig bedömning inte finnas någon korrigeringsmöjlighet för
anbudsgivaren på ett senare stadium. Även om man antog vid en första analys av
domen att den innebar att kommunen inte hade någon kompetens, ville man för
säkerhets skull, om en senare analys i ett mindre tidspressat läge ändå skulle visa att
det funnits utrymme att agera, inte ha försummat möjligheten att fullfölja
upphandlingen. Med innehavare av en stor organisation ville man inte lämna
utrymme för något misstag.
Den tveksamhet man kände att i ett tidspressat läge dra definitiva slutsatser om
domens innebörd var bara en aspekt som organisationen ställdes inför; läget
framstod som sådant att det på kort tid ställdes krav på ställningstaganden som
skulle kunna få ödesdigra följder för organisationen. En annan aspekt som
diskuterades inför ”anbudsgivningen” var huruvida en på politiska initiativ
genomförd lagstiftningsändring skulle kunna inverka ”retroaktivt” på det sättet, att
en genom Regeringsrättens dom inte kompetensgill anbudsgivning, ändå genom
lagstiftningsändring skulle kunna bedömas som kompetensgill. Tänkbar tidsåtgång
för en lagstiftningsändring fördes in i bilden, utan att några klara svar kunde lämnas.
Ett antal andra aspekter berördes inför ”anbudsgivningen”. Till exempel var man på
det klara med att beslutet att lämna ”anbud” enligt kommunalrättens regler måste
anmälas till nämnden, vilket innebar att det skulle finnas möjlighet att på rättslig väg
för den missnöjde få prövat ”anbudsgivningen”. Därmed menade man att agerandet
med ”anbudsgivning” var kopplat till erforderliga rättssäkerhetsgarantier med
möjlighet till medborgarkontroll av handlandet.
Även frågan huruvida en anbudsgivning skulle kunna betraktas som lagtrots eller
domstolstrots var föremål för överväganden i den tidspressade situationen.
Diskussionerna i denna del ledde emellertid hela tiden fram till dels frågan huruvida
det verkligen var otvetydigt att domen inte gav något utrymme för ett agerande
enligt föreslagen modell, dels vad som skulle bli effekten på en eventuell
anbudsgivning av en lagstiftningsändring, om en sådan mer eller mindre omgående
skulle komma till stånd. Huvuddelen av intresset ägnades dock åt att diskutera var
den rättsliga gränsen för en kommuns möjligheter att agera går, om det nu ändå
skulle vara så att kommunen efter Regeringsrättens dom inte hade någon kompetens,
i en situation där kommunen tvingas agera som partsföreträdare såsom innehavare
av en stor ambulansorganisation, vars intressen måste tas till vara. Vilka åtgärder
tillåter det rättsliga systemet att partsföreträdaren vidtar i syfte att utöva påverkan på
lagstiftare, upphandlande enhet etc. för att utvecklingen skall bli så gynnsam som
                                                                  Dnr 112-2004     Sid 5 (8)




möjligt för kommunen såsom innehavare av en stor, välutbildad och välutrustad
organisation.
Det var då fråga om att inom ramen för det rättsliga systemet agera på ett sådant sätt
att kommunens intressen togs till vara. Agerandet styrdes, var man på det klara med,
av olika överordnade normer: rättsordningens principer om kommunala
kompetensen (inklusive Regeringsrättens dom), kommunallagens regler om god
ekonomisk hushållning, rättsordningens principer om vad en kommun får göra i
förmögenhetsskyddande syfte, gränsdragningsfrågor om den kommunala
självstyrelsen, uttrycksformerna för politiska initiativ etc.
I ett sådant perspektiv kan räddningsnämnden inte finna att det skulle stå utanför
nämndens befogenheter att inom rättsordningens ram agera gentemot lagstiftare,
upphandlande enhet och andra på ett sätt som främjar kommunens intresse; i detta
fall att efter Regeringsrättens dom verka för att Region Skåne avbryter
upphandlingen samtidigt som politiska initiativ tas till lagändring. Som ett
instrument att nå sitt mål har nämnden använt metoden med ”anbudshandling”, men
med uttryckligt nämnande av Regeringsrättens dom, vilket gjorde det uppenbart att
kommunen inte kunde teckna avtal om tjänsterna utan lagändring.
”Anbudshandlingens” syfte var att visa på de fördelar som befintlig organisation
besitter som, vid ett Region Skånes fullföljande av upphandlingen, inte skulle kunna
användas genom att kommunen inte kunde teckna avtal.
Denna politiska dimension var huvudsyftet med aktionen. Dessutom löstes med en
”anbudsgivning” att det utrymme som ändå fanns, att man på något sätt skulle ha
misstagit sig på innebörden av Regeringsrättens dom, eliminerades. Frågan vad en
lagändring skulle kunna innebära för anbudsgivningen sköts också på framtiden.
De överväganden som här beskrivits gjordes initialt av arbetsgruppen för
framtagande av anbud, med hänsyn till att ordföranden var på utrikes ort. När
ordföranden återvänt kort tid för ”anbudets” inlämnande intensifierades de politiska
kontakterna om möjligheten till lagstiftningsändring, och det bestämdes att
”anbudet” skulle lämnas in som en politisk viljeyttring, men med förbehåll för vad
Regeringsrättens dom kunde innebära. Att kommunen skulle ta på sig att utföra
uppdraget i strid mot Regeringsrättens dom var det inte tal om.
Räddningsnämnden har varit mån om att under hela ärendets handläggning så tydligt
som möjligt redovisa de skäl som legat till grund för nämndens beslut, detta i
synnerhet som nämnden varit medveten om att beslutet med högsta grad av
sannolikhet skulle komma att överklagas. Nämnden var därför noggrann med att i
ärendebeskrivningen i protokollet anteckna att verksamheten inte skulle kunna
bedrivas om inte lagändring kom till stånd. Nämnden kvalificerade anbudsgivningen
som en politisk viljeyttring, och antecknade att några avgörande rättshandlingar inte
var aktuella att ingå. Protokollet utvisar därför öppet att vad nämnden godkände var,
inte ingivandet av en äkta anbudshandling som skulle kunna ligga till grund för
rättsligt bindande avtal, utan vad nämnden godkände var ett vidtaget politiskt
initiativ, en politisk viljeyttring.
Såtillvida har räddningsnämndens initiativ lett till avsett resultat, som upphandlingen
har avbrutits av Region Skåne och ansvarigt statsråd har gjort bekant att arbete med
att ändra lagstiftningen pågår.
Nämnden får avslutningsvis förklara att det av den utredning räddningsnämnden
gjort framkommit att det inte var avsikten med vare sig ingivandet av
”anbudshandlingen” eller med nämndens godkännande av vidtagen åtgärd att få till
stånd ett handlande i strid mot rättsordningen, utan avsikten var att inom
rättsordningens ram på bästa sätt ta till vara kommunens intressen genom påverkan
av beslutsfattare. Uttryckssättet för detta kan möjligen ifrågasättas, eftersom det
skedde i form av en mer eller mindre regelrätt anbudsgivning. Men i alla rättsliga
sammanhang fästs avseende inte bara vid uttrycksformen utan också vid syftet med
åtgärden. Därvid är syftet utslagsgivande om motparten insåg den rättshandlades
syfte. Räddningsnämnden hävdar att Region Skåne insåg att kommunen inte skulle
                                                                         Dnr 112-2004     Sid 6 (8)




      vara beredd att teckna avtal i strid mot gällande rätt. Nämnden menar därför att
      oavsett att agerandet haft formen av ”anbudsgivning”, det av hela ärendets hantering
      i kommunen från första stund till senast vidtagen åtgärd till fullo har framgått att
      vare sig räddningsnämnden eller kommunen i övrigt någonsin varit beredd att ingå
      avtal i strid mot Regeringsrättens dom.
      Det är räddningsnämndens uppfattning att det, när det gäller politiska viljeyttringar i
      olika uppkommande frågor som kräver politiska initiativ, måste finnas ett visst
      utrymme för uttrycksformer som mera läses efter den politiska intentionen än efter
      en juridisk bokstavstolkning. Agerandet har inte varit inriktat på att få till stånd en
      kompetensöverskridande åtgärd. Det har därmed heller inte varit fråga om ett
      agerande som kan karakteriseras som ”lag- och domstolstrots”. Agerandet har
      uppkommit huvudsakligen som en följd av den olyckliga tidspress organisationen
      hamnade i på grund av tidsläget när Regeringsrättens dom föll i förhållande till
      anbudstidens utgång. Av protokoll från räddningsnämndens beslut 2004-01-19
      framgår också att nämnden uppfattade hanteringen som en politisk viljeyttring i den
      uppkomna situationen. Det är mot bakgrund av detta som nämndens godkännande
      skall ses. Inte heller räddningsnämnden har godkänt ett agerande i strid mot
      rättsordningen.
      Dessutom må ifrågasättas om ett agerande av ett organ med ansvar för en stor
      befintlig organisation, i syfte att i förmögenhetsskyddande syfte påverka ansvariga
      organ i en för organisationen förmånlig riktning, med uttryckligt förbehåll i
      anbudsgivningen för vad en närmare analys av en viss dom kan medföra i fråga om
      den fortsatta verksamheten, verkligen över huvud taget kan klassificeras som ”lag-
      och domstolstrots”. Förbehållet i ”anbudsgivningen” lämnar ju inte svar på frågan
      om kommunen skulle vara beredd att åta sig uppdraget för det fall Regeringsrättens
      dom innebar att kommunen inte hade kompetens. Av utredningen i detta ärende har
      räddningsnämnden klargjort att nämndens och kommunens agerande i frågan om
      ambulanssjukvården präglats av ett sammanhållet synsätt där det aldrig funnits
      någon avsikt att gå utanför det rättsligas ram. Som en konsekvens av att det aldrig
      funnits en avsikt att agera kompetensöverskridande har ingivandet av
      ”anbudshandlingen” inte varit fråga om ett anbud i dess egentliga betydelse. Det har
      därmed inte varit fråga om att vidhålla eller upprepa ett förfarande som tidigare
      underkänts av domstol. Därmed är det enligt räddningsnämndens mening oegentligt
      att som klaganden gör använda uttryck som att nämnden ”framhärdar” i ”lag- och
      domstolstrots”. Att vidta befogade åtgärder av säkerhetsskäl för att inte riskera att
      göra rättsförluster kan enligt nämndens mening aldrig vara fråga om ”lag- och
      domstolstrots”. Med en sådan begreppsanvändning förenklas problematiken, och
      den egentliga frågeställningen tappas bort: hur långt är det möjligt att agera inom
      ramen för rättsordningen i påverkande syfte till förmån för ett för den egna
      organisationen positivt resultat? I grund och botten är frågan emellertid betydligt
      större än att bara handla om ett skydd för den egna organisationen. Den handlar om
      hur samhällets samlade resurser på bästa sätt skall kunna nyttjas på mest effektiva
      sätt, oberoende av administrativa gränser. När rättsordningen lägger hinder för detta,
      måste åtgärder vidtas som sätter fokus på problemet. I sådant sammanhang måste det
      finnas ett vitt handlingsutrymme som ger möjlighet till skilda former av politiska
      initiativ, så länge inte några enskilda intressen träds för när. Det är
      räddningsnämndens uppfattning att vidtagna initiativ i förevarande ärende varit
      motiverade och inte varit avsedda att leda till kompetensöverskridande, och inte
      heller inneburit att enskilda intressen kränkts.
I kompletterande yttrande till JO den 13 december 2004 anförde nämnden i
huvudsak följande.

      Den 26 augusti 2004, § 154, bihang 85/2004, fattade kommunfullmäktige i Malmö
      beslut med anledning av en framställning från räddningsnämnden. Beslutet innebar
      att kommunfullmäktige godkände att kommunen avhände sig befintlig organisation
      för ambulanssjukvård och bemyndigade räddningsnämnden att enligt principer som
      redovisats i ärendet sluta avtal med Region Skåne om övertagande av resurserna.
                                                                      Dnr 112-2004   Sid 7 (8)




      Räddningsnämnden och Region Skåne har därefter förhandlat fram avtal om
      övertagande av Malmö kommuns organisation för ambulanssjukvård. Avtalet har
      godkänts av räddningsnämnden 2004-12-13, § 166. Region Skåne övertar resurserna
      per den 1 januari 2005.
      Regeringen har lagt fram en proposition om kommunal medverkan i ambulans-
      sjukvård, prop. 2004/05:17. Konstitutionsutskottet har tillstyrkt förslaget,
      2004/05:KU08. Riksdagen har bifallit konstitutionsutskottets förslag, rskr.
      2004/05:81. Lagändringen träder i kraft den 1 januari 2005.
      I de överväganden som ledde fram till att en ”anbudshandling” lämnades in till
      Region Skåne ingick som redovisats i det tidigare yttrandet också frågan om det
      skulle vara möjligt att föregripa en lagstiftningsändring. Kommunen agerade för att
      få till stånd en lagstiftningsändring. Frågan om hur en kommun kan agera när det
      kommunala beslutet är beroende av lagstiftningsändring har belysts av det s.k.
      trängselskattemålet. Länsrätten i Stockholms län som meddelade sin dom den 28
      november 2003 fann att kommunen inte agerade utanför den kommunala
      kompetensen fast det vid tiden för beslutet inte fanns stöd för agerandet i lag-
      stiftningen. Kammarrätten i Stockholms län kom i dom den 10 juni 2004 fram till att
      beslutet var kompetensöverskridande då lagstiftningen inte var slutförd och då det
      handlade om betydande belopp avseende en statlig skatt.
      Det som upphandlades av Region Skåne avsåg genomförande efter den 1 januari
      2005. Vid tiden för räddningsnämndens ingivande av ”anbudshandlingen” förelåg
      när det gäller lagstiftningsfrågan i princip motsvarande situation som den som
      länsrätten i Stockholms län i trängselskattemålet fann vara kompetensenlig, men
      som kammarrätten sedermera fann vara kompetensöverskridande.
      Räddningsnämnden vill därför nu i detta kompletterande yttrande framhålla, då
      riksdagen bifallit förslaget till lagändring som skulle gjort kommunens engagemang
      kompetensgillt vid genomförande av uppdraget, den osäkra situation som
      ambulanssjukvården hamnade i under anbudsförberedelserna just med avseende på
      frågan huruvida en lagstiftningsändring skulle kunna bota kompetensbristen vid
      anbudets avgivande. Denna osäkerhet om det rättsliga läget medverkade till att
      ”anbudshandlingen” lämnades in. I belysning av de rättsliga bedömningar som
      domstolarna gjort i trängselskattemålet framstår räddningsnämndens osäkerhet om
      det rättsliga läget i det avseende som här berörts, vid tidpunkten för
      ”anbudshandlingens” avgivande, som i viss mån förståelig.
AA kommenterade remissyttrandena.

I ett beslut den 14 juni 2005 anförde JO Berggren följande.

Bedömning
Räddningsnämndens beslut den 19 januari 2004 att godkänna åtgärd avseende
anbudsgivningen överklagades till Länsrätten i Skåne län. I dom den 27 februari
2004 konstaterade länsrätten att Malmö kommun i och med räddningsnämndens
beslut hade överskridit sina befogenheter. Länsrätten fann att beslutet emellertid
hade kommit att förlora sin betydelse mot bakgrund av att upphandlingen hade
avbrutits och att det därmed inte fanns skäl att undanröja beslutet. Överklagandet
avslogs därför. Domen har överklagats till Kammarrätten i Göteborg.

Regeringsrätten konstaterade i domen den 19 december 2003 (RÅ 2003 ref. 98) att
det inte var förenligt med den kommunala kompetensen att en kommun hade hand
om driften av sjuktransporter för ett landstings räkning. Det rättsläge som därmed
uppkom ledde fram till en lagändring. Genom lagen (2004:1225) om vissa
kommunala befogenheter i fråga om sjuktransporter infördes således en möjlighet
                                                                Dnr 112-2004   Sid 8 (8)




för kommunerna att träffa avtal med ett landsting om att utföra sådana transporter
som avses i 6 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) samt om att utföra hälso- och
sjukvård i väntan på sådana transporter. Verksamhet som en kommun bedriver med
stöd av lagen får bedrivas utanför den egna kommunens gränser. Lagen trädde i
kraft den 1 januari 2005.

Med hänsyn till Regeringsrättens dom och den lagstiftning som därefter har
genomförts har jag ingen anledning att ta ställning till frågan om den kommunala
kompetensen i sig. Jag ifrågasätter emellertid lämpligheten i att räddningsnämnden
direkt efter Regeringsrättens dom upprepade det förfarande som domstolen
underkänt och är mot den bakgrunden kritisk till kommunens agerande i
upphandlingsärendet.
