# Fråga om föreståndaren för ett LVM-hem haft rätt att omhänderta ett bankomatkort och en legitimationshandling från en person som vårdades vid hemmet

JO 2000-04-07 dnr 1138-1999

BESLUT
                                                                           Datum                Dnr                      Sid
                                                                           2000-04-07           1138-1999               1 (4)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        Fråga om föreståndaren för ett LVM-hem haft rätt att omhänderta ett
                        bankomatkort och en legitimationshandling från en person som
                        vårdades vid hemmet


                        AA, som varit intagen för vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i
                        vissa fall, LVM, klagade i en anmälan till JO på att institutionschefen vid Hornö
                        LVM-hem, BB, beslagtagit hans bankomatkort och legitimation.

                        Anmälan remitterades till Statens institutionsstyrelse, SiS, för utredning och yt-
                        trande. I sitt remissvar, beslutat av generaldirektören CC efter föredragning av
                        chefsjuristen DD, anförde SiS bl.a. följande. (Remissvaret innefattade även
                        yttrande i JO:s ärende 1323-1999 avseende en anmälan från T.J. i en liknande
                        fråga).

## Utredning

AA har varit intagen med stöd av LVM på Hornö LVM-hem vid flera tillfällen
                                  under de tre senaste åren.
                                  Den 20 maj 1997 intogs han första gången på Hornö LVM-hem. Han överflyttades
                                  emellertid efter en kortare tid till Frösö behandlingshem, eftersom han bedömdes
                                  vara alltför bråkig för att kunna stanna på Hornö LVM-hem.
                                  Den 5 augusti 1998 intogs han för andra gången på Hornö LVM-hem. Den 12
                                  oktober samma år skedde överflyttning enligt 27 § LVM till Jälla behandlingshem,
                                  och den 12 november 1998 skrevs han ut från Hornö LVM- hem.
                                  Den 14 december 1998 intogs han igen på Hornö LVM-hem med stöd av 13 § LVM.
                                  Det omedelbara omhändertagandet upphävdes emellertid den 17 december.
                                  Redan den 31 december 1998 intogs han för fjärde gången på Hornö LVM-hem.
                                  Den 3 februari 1999 skedde överflyttning enligt 27 § till Jälla behandlingshem, men
                                  redan den 4 februari återkom han till Hornö LVM-hem. Den 1 mars 1999 avvek han,
                                  men återkom till Hornö LVM-hem senare samma dag och lämnade ett urinprov som
                                  vid analys visade spår av amfetamin. Han är alltjämt (1999-04-22) intagen på Hornö
                                  LVM-hem.
                                  När det gäller perioden från och med den 31 december 1998 har AA:s bankomatkort
                                  och legitimation omhändertagits med stöd av 31 § LVM vid varje tillfälle då han
                                  tagits in på Hornö LVM-hem. Bankomatkortet och legitimationen har återlämnats
                                  till AA vid de två tillfällen då han lämnade Hornö LVM-hem för placering enligt 27
                                  § LVM på Jälla behandlingshem.




 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                www.jo.se
                                                                      Dnr 1138-1999    Sid 2 (4)



      Institutionschefens bedömningar
      Institutionschefen har vid varje tillfälle då AA:s bankomatkort och legitimation
      omhändertagits gjort bedömningen att AA:s innehav av dessa skulle vara till sådant
      men för vården och ordningen vid hemmet som avses i 31 § LVM. AA har ett
      dokumenterat destruktivt och impulsmässigt beteende. Vid den ena placeringen på
      Jälla behandlingshem, då han återfått bankomatkortet och legitimationen, avvek han
      nästan genast och återföll i missbruk. Om klienter på Hornö LVM-hem skulle få
      inneha föremål som enkelt kan användas för att få kontanter, som i sin tur kan an-
      vändas för flykt eller inköp av missbruksmedel, skulle det för det första befrämja
      sådana impulshandlingar som avvikning och återfall i missbruk, vilka är till men för
      vården och ordningen vid LVM-hemmet. Det skulle för det andra kunna leda till en
      ordningsstörande handel och köpslagan.
      –––

## Yttrande

Institutionschefen har omhändertagit bankomatkort och legitimation med stöd av 31
      § LVM och gjort den bedömningen att AA:s respektive T.J:s innehav av föremålen
      skulle vara till men för vården och ordningen vid hemmet. Enligt SiS mening kan
      man i 31 § LVM som regel finna stöd för att omhänderta kontanter, annat än mindre
      summor, och sådana föremål som enkelt kan användas för att få kontanter samt
      sådana föremål som är särskilt användbara i samband med flykt. SiS kan inte se att
      institutionschefen saknat grund för ett omhändertagande av föremålen.
AA gavs tillfälle att kommentera remissvaret.

JO André anförde i ett beslut den 7 april 2000 följande.

Den som är intagen för vård enligt LVM är inte på grund av detta fråntagen sin rätt
att själv förfoga över sin egendom. Inskränkningar i denna rätt kan emellertid göras
av ordningsskäl och för att vården skall kunna genomföras. Enligt 31 § LVM får
den som vårdas i ett LVM-hem inte inneha alkoholhaltiga drycker, narkotika, flyk-
tiga lösningsmedel, sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot
vissa dopningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om för-
bud mot vissa hälsofarliga varor eller injektionssprutor, kanyler eller andra föremål
som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med
narkotika. Enligt samma bestämmelse får den intagne inte heller inneha något an-
nat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Påträffas sådan
egendom får den omhändertas. Av 32 § LVM följer att kroppsvisitering eller ytlig
kroppsbesiktning får användas för att kontrollera att de intagna inte bär på sig
något som de inte får inneha under vistelsen i LVM-hemmet.

De redovisade bestämmelserna i 31 och 32 §§ LVM gäller enligt 33 § LVM för
alla som vårdas i ett LVM-hem, om det är nödvändigt för att genomföra vården och
upprätta ordningen vid hemmet och regeringen eller, efter regeringens bemyndig-
ande, Statens institutionsstyrelse medger det. Detta innebär att även intagna som
inte vårdas enligt LVM omfattas av bestämmelserna.

I 34 och 35 §§ LVM finns ytterligare bestämmelser om tvångsbefogenheter
beträffande dem som vårdas i ett LVM-hem för särskilt noggrann tillsyn. I 34 §
anges att den intagne får hindras att lämna hemmet och i övrigt underkastas den
begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att vården skall kunna genom-
föras. Av bestämmelsen följer vidare att hans rörelsefrihet får inskränkas när det
                                                                  Dnr 1138-1999   Sid 3 (4)



behövs av hänsyn till andra intagnas eller personalens säkerhet. I 35 § LVM ges
möjlighet att kontrollera försändelser till den intagne och omhänderta egendom
som inte får innehas enligt 31 § om sådan påträffas i en ankommande försändelse.

I förarbetena till 31 § LVM har angetts att med föremål som kan vara till men för
vården eller ordningen vid hemmet avses företrädesvis vapen och tillhyggen som
kan skada personalen eller andra intagna (prop. 1981/82:8 s. 93 f. och 1987/88:147
s. 107). JO har i tidigare beslut uttalat att även större penningsummor som innehas
av de intagna kan omhändertas med stöd av 31 § LVM, när syftet med omhänder-
tagandet varit bl.a. att förhindra utpressningssituationer samt för att undvika att
droger förs in på anstalten, JO:s ämbetsberättelse 1995/96 s. 294 f.

Regleringen av vilken egendom som får omhändertas från en patient som vårdas
enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, LRV, är i huvudsak densamma
som vid vård enligt LVM. Av 21 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård
jämförd med 8 § LRV framgår att en patient som är intagen på en rättspsykiatrisk
vårdinrättning, utöver narkotika och liknande, inte får inneha annan egendom som
kan skada honom själv eller någon annan eller vara till men för vården eller ord-
ningen på avdelningen. Enligt vad JO tidigare uttalat kunde en patients innehav av
en större summa pengar – 27 000 kr – menligt inverka på både vården och ordning-
en på vårdinrättningen, varför JO ansåg det rimligt att tolka begreppet annan egen-
dom så att det även innefattar pengar (se JO:s ämbetsberättelse 1996/97 s. 301). Jag
fann i ett beslut den 7 mars i år, dnr 2563-1999, inte anledning att inta någon annan
ståndpunkt när det gällde ett omhändertagande av ett s.k. minutenkort. Förhålland-
ena i det ärendet var sådana att kortinnehavaren missbrukade droger och det hade
förekommit narkotika på avdelningen när denne vistades där. Det fanns vidare skäl
att befara att patientens ”minutenkort” skulle kunna komma att överlämnas till
annan patient på vårdinrättningen för uttag av pengar. På det aktuella kontot fanns
48 000 kr innestående. Sammantaget fanns en beaktansvärd risk att ”minutenkort-
et” skulle kunna vara till men för vården eller ordningen på samma sätt som inne-
hav av en större summa pengar.

Enligt min mening bör samma synsätt i princip kunna anläggas när det gäller
”minutenkort” eller liknande kort som innehas av någon som är intagen för vård i
ett LVM-hem. Det är i och för sig inte lika tydligt att innehavet av en legitimations-
handling skulle kunna vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Det
skall dock inte bortses från att även en sådan handling, genom att den t.ex. möjlig-
gör uttag av medel i bank, representerar ett sådant värde att handlingen i detta
sammanhang kan vara att jämställa med ett bankomatkort eller kontanter. Jag anser
därför att det inte bör föreligga något hinder mot att omhänderta bankomatkort och
identitetshandlingar med stöd av 31 § LVM när förutsättningarna för omhänder-
tagande i övrigt är uppfyllda.

I remissvaret har anförts att omhändertagandet av AA:s bankomatkort och
legitimation grundats på en bedömning av att innehavet av föremålen skulle kunna
vara till men för vården och ordningen vid hemmet. Det har emellertid inte påståtts
att bankomatkortet och/eller legitimationen i detta fall – inne på institutionen –
utgjort något men för vården eller någon fara för ordningen där. Den yttersta
                                                                   Dnr 1138-1999   Sid 4 (4)



anledningen till omhändertagandet av föremålen synes ha varit att avhålla AA från
att avvika från LVM-hemmet.

Det kan naturligtvis ifrågasättas om ett omhändertagande av egendom, som sker i
syfte att avhålla en intagen från att avvika, ryms inom stadgandet i 31 § LVM. Det
inger av principiella skäl vissa betänkligheter att ge en bestämmelse om tvångs-
befogenheter ett alltför vidsträckt tillämpningsområde. Jag anser dock att samband-
et mellan risken för att en intagen avviker och det men för vården och ordningen på
hemmet som ett avvikande eller ett planerat avvikande skulle kunna innebära är
tillräckligt påtagligt för att 31 § LVM skall kunna tillämpas även i en sådan
situation.

I förevarande fall får institutionschefen anses ha haft befogad anledning att anta att
AA:s innehav av såväl bankomatkortet som legitimationshandlingen kunnat vara
till men för vården och ordningen vid hemmet. Omhändertagandet av handlingarna
föranleder därför ingen kritik från min sida.
