# Användning av "smygfilmer" som utredningsunderlag för beslut i färdtjänstärende

JO 2009-02-16 dnr 1143-2008

BESLUT
                                                                           Datum                 Dnr                        Sid
                                                                           2009-02-16            1143-2008                1 (11)
Justitieombudsmannen
Hans-Gunnar Axberger




                        Användning av ”smygfilmer” som utredningsunderlag för beslut i
                        färdtjänstärende

## Bakgrund och utredning

AA anmälde Kommunstyrelsen i Härryda kommun. Anmälan avsåg
                        handläggningen av ett färdtjänstärende. AA uppgav bl.a. följande.

                        Genom en dom den 27 juni 2007 från Länsrätten i Göteborg, som efter
                        överklagande till kammarrätten vann laga kraft i december 2007, hade AA beviljats
                        färdtjänst mellan bostaden och arbetsplatsen. Kommunen hade trotsat domen. Det
                        hade senare framkommit att kommunen sedan maj 2007 fått minst fem filmer som i
                        smyg tagits av en granne. I ett brev den 22 januari 2008 som grannen sänt till
                        kommunen framgick att filmerna framställts på begäran. Kommunstyrelsens
                        ordförande hade vid ett möte med kommunstyrelsen den 21 januari 2008 visat delar
                        av dessa filmer för den samlade kommunstyrelsen och ett antal tjänstemän. Efter
                        visningen hade filmerna tillställts en av kommunen anlitad läkare för bedömningen
                        av anmälarens rörelseförmåga. Baserat på smygfilmerna och läkarens utlåtande
                        hade färdtjänsthandläggaren den 15 februari 2008 nekat honom färdtjänst.

                        Kommunstyrelsen i Härryda kommun anmodades att yttra sig över bakgrunden till
                        att filmupptagningar ingått i ärendet om AA:s rätt till färdtjänst samt hur filmerna
                        hade hanterats. Av kommunstyrelsens yttrande framgick bl.a. följande.

                                  Allmän bakgrund
                                  AA beviljades i beslut den 16 mars 2007 av Färdtjänsten i Härryda kommun
                                  arbetsresor med taxi mellan bostaden och bussterminalen i Hindås eller närmaste
                                  busshållplats. Beslutet gällde perioden den 16 mars 2007 till och med den 30
                                  november 2007. Han överklagade beslutet till länsrätten som biföll hans begäran om
                                  färdtjänst hela vägen från bostaden till arbetsplatsen. Länsrättens dom vann
                                  sedermera laga kraft efter att kammarrätten inte beviljat prövningstillstånd för
                                  kommunens överklagande.
                                  Kommunen har behandlat en begäran från AA om återinsättande av färdtjänst,
                                  inkommen den 11 januari 2008, som en ansökan om färdtjänst för en ny period,
                                  eftersom giltighetstiden för det föregående beslutet löpt ut. Vid prövningen av denna
                                  ansökan har i beslutsunderlaget bl.a. ingått ett antal filmupptagningar som insänts
                                  till kommunen efter den föregående prövningen.




 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                  www.jo.se
                                                                        Dnr 1143-2008     Sid 2 (11)



      Bakgrunden till att filmupptagningarna ingår i ärendet
      Redan i samband med föregående prövning av AA:s rätt till färdtjänst har
      färdtjänsthandläggaren kontaktats anonymt per telefon av en person som ifrågasatt
      AA:s rätt till färdtjänst. Samma person har senare valt att översända filmer till
      kommunen som avser att dokumentera AA:s rörelseförmåga. Filmerna har inkommit
      i fyra omgångar. Den första CD:n inkom den 30 maj 2007. Därefter har ytterligare
      CD-skivor inkommit den 10 augusti samt den 3 och den 11 september 2007. Några
      uppgifter om vem som stod bakom översändandet har inte framgått av
      försändelserna.

      Hanteringen av filmerna vid ärendehandläggningen och i övrigt
      När filmerna inkommer till färdtjänsten föreligger det inledningsvis viss osäkerhet
      över hur materialet skall hanteras utifrån dess anonyma karaktär. Dels om det är
      lämpligt att ens ta del av det, dels om det är möjligt att använda som bevismaterial
      eller beslutsunderlag. Inledningsvis läggs de därför endast åt sidan utan att någon tar
      del av innehållet. Färdtjänsthandläggaren, trafikchefen och samhällsbyggnadschefen
      berör ämnet vid överläggningar med kommunjuristen i början av december 2007
      angående kammarrättens beslut att inte bevilja prövningstillstånd för kommunens
      överklagande av länsrättens dom för föregående period. Överläggningarna
      resulterar, avseende filmerna, i att det inte föreligger något hinder för behöriga
      tjänstemän att ta del av materialet, varför man kommer fram till att materialet skall
      gås igenom. Av olika skäl, bl.a. att handläggaren saknar erforderlig programvara för
      att kunna spela upp filmerna, dröjer det emellertid till januari 2008, någon gång
      under vecka 2, innan man för första gången tar del av filmmaterialet. Vid detta
      tillfälle är det färdtjänsthandläggaren och trafikchefen som går igenom
      filmsekvenserna.
      Kommunalråden, kommunjuristen och sektorschefen ges härefter också tillfälle att
      ta del av materialet. Detta sker den 15 januari 2008. Bedömningen görs att materialet
      skall ingå i ärendet och att det står kommunen fritt att beakta det vid den kommande
      prövningen av AA:s rätt till färdtjänst, ävenså åberopa det som bevisning vid en
      eventuell domstolsprövning.
      Eftersom AA den 11 januari 2008 inkommit med – såsom kommunen uppfattat det –
      en ansökan om färdtjänst för en ny period och det således blivit aktuellt med en ny
      prövning av hans rätt till färdtjänst, kommuniceras filmmaterialet med AA inför
      prövningen i enlighet med kommunikationsplikten i 17 § förvaltningslagen. Det
      skickas den 18 januari 2008. Han ges tillfälle att yttra sig över materialet senast den
      25 januari 2008.
      Den 21 januari 2008 visas filmerna för kommunstyrelsen i sin helhet vid ett
      informationssammanträde. [– – –] Vid sammanträdet informeras om att uppgifter i
      ärende om färdtjänst – bl.a. avseende filmmaterialet – omfattas av sekretess enligt 7
      kap. 37 § sekretesslagen, och om innebörden av detta.
      Den 23 januari 2008 inkommer AA:s yttrande över filmmaterialet.
      Den 31 januari översänds filmmaterialet i sin helhet till leg. läkaren och specialisten
      i allmänmedicin BB, tillika förtroendeläkare vid färdtjänsten i Göteborg, för yttrande
      i syfte att få en medicinsk bedömning av det som förekommer på
      filmupptagningarna i relation till befintliga läkarintyg i ärendet. Den 7 februari
      inkommer BB:s yttrande.
      Kommunen fattar den 15 februari 2008 beslut om att avslå AA:s ansökan om
      färdtjänst.
Härutöver hade filmerna, efter AA:s överklagande den 4 mars 2008 av kommunens
beslut om avslag, även ingått i det underlag som översänts till länsrätten inför dess
prövning av målet.
                                                                        Dnr 1143-2008      Sid 3 (11)



Efter att ha redovisat innehållet i artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen)
om rätten till skydd för privatlivet samt viss rättspraxis fortsatte kommunstyrelsen:

      I det aktuella fallet har AA filmats under utförande av aktiviteter på sin fastighet och
      i dess omgivning. Det framförs i anmälan till JO att filmerna tillkommit efter
      uppdrag från kommunen. Till grund för påståendet hänvisas till det dokument,
      daterat den 22 januari 2008, som den i anmälan nämnda grannen har skickat till
      kommunen i ärendet. Där anger grannen sig ha ”påtagit [sig] den uppgiften att
      videofilma …”. I anmälan har detta tolkats som att kommunen har givit i uppgift till
      grannen att filma AA.
      Att kommunen skulle ha givit ett sådant uppdrag till grannen i fråga finns inte
      dokumenterat i ärendet. Detta i sig självt är förstås inte en garanti för att en sådan
      förfrågan inte lämnats på annat sätt utan att dokumenteras, t.ex. via telefonkontakt.
      Ingen av de i ärendet berörda tjänstemännen uppger sig emellertid ha lämnat något
      sådant uppdrag.
      Inte heller när det gäller åtgärden att skicka in filmerna till kommunen finns det
      någon indikation på att detta skulle ha skett efter begäran från kommunens håll.
      Av utredningen framgår således inte något som tyder på annat än att grannen har
      agerat helt självständigt, eller åtminstone utan påverkan från kommunens håll, när
      det gäller tillkomsten av filmerna och översändandet av desamma till kommunen.
Kommunen ansåg vidare att det följde av principen om myndighetens
utredningsansvar och principen om den fria bevisprövningen att det närmast vore
olämpligt att förbigå filmmaterialet vid bedömningen av AA:s rätt till färdtjänst.
Skyddsintresset för den personliga integriteten måste vägas mot allmänna
skyddsintressen och den enskildes skyldigheter, anförde kommunstyrelsen, och
fortsatte:
      Kommunen är, i likhet med den anlitade förtroendeläkaren, av uppfattningen att de
      uppgifter som AA lämnat i ärendet är fullständigt oförenliga med vad som framgår
      av filmsekvenserna avseende hans rörelseförmåga. Kommunen anser att det utifrån
      filmmaterialet är uppenbart att AA inte har medverkat till en riktig bedömning på
      sätt han är skyldig.
Vad så gällde visningen av filmerna vid kommunstyrelsens
informationssammanträde framhölls i yttrandet att det parallellt med ärendet om
AA:s rätt till färdtjänst vid denna tidpunkt också fanns ett aktuellt ärende där AA
begärt skadestånd av kommunen för den skada han bedömt sig ha lidit genom
kommunens hantering av ärendet. Det fanns vid denna tidpunkt således två aktuella
ärenden med anknytning till filmmaterialet. Kommunstyrelsen tog därefter upp
frågan om det varit befogat att sända filmmaterialet till en förtroendeläkare.

      Begäran om utlåtande från förtroendeläkare
      När det konstaterats att filmerna skulle ingå i beslutsunderlaget vid prövningen av
      AA:s rätt till färdtjänst uppstod ett behov av en ytterligare medicinsk bedömning av
      oberoende sakkunnig för att kunna utesluta att det fanns någon medicinsk förklaring
      till den bristande förenligheten avseende rörelseförmågan mellan ingivna
      läkarutlåtanden och vad som framgick av filmsekvenserna. Någon sådan kontakt har
      inte Härryda kommun haft i något tidigare ärende, men färdtjänsthandläggaren fick
      efter vissa förfrågningar kontakt med läkaren BB som också är förtroendeläkare för
      färdtjänsten i Göteborg.
      Eftersom det mot bakgrund av vad som ovan anförts kunde anses som nödvändigt
      för att fullgöra den egna verksamheten att lämna ut materialet bedömdes den
      sekretessbrytande grunden i 1 kap. 5 § sekretesslagen vara tillämplig – en
                                                                        Dnr 1143-2008      Sid 4 (11)



      förutsättning för att kunna skicka över materialet till utomstående med hänsyn till
      sekretessen i färdtjänstärenden.
Mot kommunstyrelsens yttrande till JO reserverade sig två ledamöter beträffande
bedömningen av sektorn för samhällsbyggnads åberopande av ett filmmaterial från
en anonym person. De anförde att om underlaget för anmälarens ansökan om
färdtjänst var bristfälligt hade sektorn för samhällsbyggnad möjlighet att begära
kompletterande handlingar från sökanden. Sektorn hade enligt reservanterna
åsidosatt sökandens skydd för sitt privatliv.

Av kommunens yttrande framgick även att filmmaterialet hade begärts utlämnat av
en journalist. Begäran avslogs av kommunen. Avslagsbeslutet överklagades till
Kammarrätten i Göteborg, som i en dom den 1 april 2008, mål 1291-08, uttalade:

      Enligt 7 kap. 37 § sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess i ärenden om tillstånd
      till färdtjänst eller riksfärdtjänst för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om
      det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom
      närstående lider men.
Kammarrätten finner i likhet med kommunen att filmsekvenserna, även i
avidentifierat skick, omfattas av sekretess enligt 7 kap. 37 § sekretesslagen.
Filmsekvenserna kan därför inte lämnas ut.

I sitt beslut den 16 februari 2009 uttalade JO Axberger följande.

Sammanfattning av de händelser som ska bedömas
Färdtjänsten i Härryda kommun beviljade i mars 2007 anmälaren tillstånd för
färdtjänst för arbetsresor mellan bostaden och närmaste busshållplats. Anmälaren
hade tidigare, sedan 2002, haft en mer omfattande rätt till färdtjänst. Tillståndet
gällde tiden fram till den 30 november 2007. Anmälaren överklagade beslutet.
Länsrätten ändrade kommunens beslut och beviljade färdtjänst hela vägen till
arbetsplatsen. Kommunen överklagade, men kammarrätten meddelade inte
prövningstillstånd. Kammarrättens beslut meddelades den 23 november 2007 och
vann laga kraft tre veckor senare. Vid den tidpunkten hade den tillståndsperiod som
beslutet avsåg löpt ut.

I samband med denna prövning av anmälarens rätt till färdtjänst kontaktades
kommunens färdtjänsthandläggare anonymt per telefon av en person som
ifrågasatte anmälarens rätt till färdtjänst. Det saknas tjänsteanteckningar och annan
liknande dokumentation från telefonsamtalen. Till färdtjänsthandläggaren inkom
därefter vid fyra tillfällen skivor med digitalt lagrat filmmaterial. Den första
omgången kom den 30 maj 2007 och den fjärde den 11 september 2007. Det är
samma person som först ringt anonymt och sedan skickat in filmerna.
Vederbörande har senare gett sig till känna.

Anmälaren förväntade sig att kommunen när länsrättens dom vunnit laga kraft
skulle bevilja honom den färdtjänst han ansökt om. Detta skedde dock inte. I en
skrivelse, som kom till kommunen den 11 januari 2008, begärde han därför att få
färdtjänst i enlighet med domen.
                                                                     Dnr 1143-2008       Sid 5 (11)



Under mellantiden hade kommunen vidtagit åtgärder för att kunna tillgodogöra sig
det digitalt lagrade materialet. I samma skede som anmälarens just omtalade
skrivelse kom in – omkring den 10 januari 2008, enligt kommunens yttrande – tog
bl.a. färdtjänsthandläggaren del av filmerna.

Kommunen behandlade anmälarens nyss nämnda skrivelse som en ny ansökan om
färdtjänst, för en ny period. Det bestämdes vidare att filmmaterialet skulle ingå i
utredningsunderlaget i det nya ärendet. Materialet sändes därför till anmälaren för
att i enlighet med 17 § förvaltningslagen (1986:223) ge honom tillfälle att yttra sig
över detta. Delar av materialet förevisades sedan vid ett möte med
kommunstyrelsen, där cirka 25 personer deltog. Det sändes slutligen till
förtroendeläkaren BB med en begäran om dennes bedömning av anmälarens
förmåga att färdas med allmänna kommunikationsmedel.

Enligt ett brev som inkom till Härryda kommun den 23 januari 2008 från CC är det
han som videofilmat anmälaren och sänt filmerna till kommunens
färdtjänsthandläggare. CC är bosatt i närheten av anmälarens bostad och hans syfte
med åtgärderna var att komplettera underlaget för bedömningen av anmälarens
funktionshinder.

Filmerna visar anmälaren när denne utför aktiviteter av olika slag, såsom
trädgårdsarbete m.m., på sin fastighet och i dess omgivningar. Anmälaren har varit
omedveten om att han filmats; det rör sig om ”smygfilmning”.

Rättslig reglering m.m.
Grundläggande regler om skydd för den enskildes privatliv
Enligt 1 kap. 2 § regeringsformen gäller att den offentliga makten ska utövas med
respekt för bl.a. den enskilda människans värdighet och att det allmänna ska värna
den enskildes privatliv. Bestämmelsen utgör ett målsättningsstadgande och kan inte
direkt läggas till grund för att påkalla en domstols ingripande, men den innebär att
det allmänna ska verka för att de rättigheter som omnämns i stadgandet skyddas,
främjas och i största möjliga utsträckning förverkligas (se Holmberg m.fl.,
Grundlagarna, andra upplagan, 2006, s. 55 f.). Det betyder att exempelvis en
kommun i sin myndighetsutövande verksamhet har att verka i denna riktning och
värna den enskildes privatliv. Bestämmelsen torde få ges bl.a. den betydelsen att
om olika, annars likvärdiga åtgärder står till buds bör den väljas som är minst
ägnad att inkräkta på skyddet för den enskildes privatliv.

Enligt Europakonventionen om mänskliga rättigheter, vilken gäller som lag i
Sverige, ska var och en ha rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem
och sin korrespondens (artikel 8 p. 1). En offentlig myndighet får inte inskränka
åtnjutandet av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett
demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den
allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av
oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers
fri- och rättigheter (artikel 8 p. 2). Artikel 8 kan läggas till grund för prövning i
domstol och innefattar således ett konkret, rättsligt skydd för den enskilde (se
                                                                    Dnr 1143-2008    Sid 6 (11)



närmare Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, tredje upplagan, 2007,
s. 301 ff.). – Bestämmelsen ger, tillsammans med Europadomstolens praxis, ett
rättsligt konkret innehåll åt samma allmänna värdegrund som kommer till uttryck i
1 kap. 2 § regeringsformen.

Regler för utredningen i färdtjänstärenden
Färdtjänst regleras i lagen (1997:736) om färdtjänst (färdtjänstlagen). 7 §
färdtjänstlagen anger vad som gäller för beviljande av tillstånd för färdtjänst. Det
grundläggande villkoret är att sökanden på grund av ett funktionshinder har
väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna
kommunikationsmedel. Färdtjänstlagen innehåller inte några bestämmelser om hur
utredningen i färdtjänstärenden ska gå till och anger inte heller vem som bär
utredningsbördan. Förvaltningslagen är dock tillämplig (jfr 14 § färdtjänstlagen).

Enligt förvaltningsrättsliga principer ligger utredningsansvaret på myndigheten,
som ska se till att ett ärende blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Hur långt
detta ansvar sträcker sig kan variera beroende på ärendets art. I ärenden där den
enskilde ansöker om ett bidrag ligger det i första hand på sökanden att visa att
förutsättningarna för bidrag är uppfyllda, varvid myndigheten dock är skyldig att
hjälpa sökanden så att vederbörande kan få sådant bistånd som han eller hon är
berättigad till. Det sistnämnda följer om inte annat av 4 § förvaltningslagen, om
myndigheternas serviceskyldighet. I 7 § uppmanas myndigheterna att beakta
möjligheten att själva inhämta upplysningar och yttranden från andra myndigheter,
om sådana behövs. Obehövliga utredningsåtgärder ska givetvis undvikas. Enligt 13
§ förvaltningslagen ska en myndighet, innan den inhämtar yttrande genom remiss,
noga pröva behovet av åtgärden.

Från utredande av en sökandes rätt till bidrag bör skiljas åtgärder som vidtas till
utredande av om tillstånd till färdtjänst ska återkallas. Det gäller särskilt då det
föreligger misstankar om oegentligheter från tillståndshavarens sida. 12 §
färdtjänstlagen reglerar återkallelse av tillstånd. Det får bl.a. ske om förutsättningar
för tillståndet inte längre finns. Färdtjänstlagen innehåller inga regler om
utredningar av detta slag heller, men de måste självfallet bedrivas på annat sätt än
en tillståndsutredning. Myndighetens utredningsansvar sträcker sig här längre.

När misstanke om brottslig gärning föreligger ska den saken överlämnas till polis.
För brottsutredande verksamhet gäller straffprocessuella regler, som bl.a. uppställts
för att säkerställa den enskildes rättssäkerhet och integritetsskydd. Det får inte
förekomma att bidragsbeviljande myndigheter genom att på egen hand bedriva
brottsutredningsliknande verksamhet kringgår dessa regler.

Sekretess
Uppgifter om enskildas personliga förhållanden kan åtnjuta skydd av bestämmelser
om sekretess. I färdtjänstärenden aktualiseras bestämmelsen i 7 kap. 37 §
sekretesslagen. Enligt denna gäller sekretess i ärenden om tillstånd till färdtjänst för
uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan
röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men.
                                                                     Dnr 1143-2008     Sid 7 (11)



Bedömning
Filmmaterialet
Att fotografera någon i smyg – utan vederbörandes vetskap – är inte i sig förbjudet.
En i hemlighet tagen film som visar en person i vardagliga situationer är typiskt
sett inte straffbar att visa. Om visningen, eller spridning av ett filmmaterial på
annat sätt, innefattar att det om någon lämnas uppgifter som är ägnade att utsätta
honom eller henne för andras missaktning kan gärningen dock utgöra förtal (se
närmare 5 kap. 1 § brottsbalken). Integritetsskyddskommittén ansåg i sitt år 2008
framlagda betänkande att rättsordningen inte ger den enskilde tillräckligt skydd
mot oönskad fotografering. Kommittén föreslog därför bl.a. en straffbestämmelse
avseende olovlig fotografering. Enligt förslaget ska den som olovligen fotograferar
någon som befinner sig på en plats dit allmänheten inte har insyn kunna straffas,
om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, se SOU 2008:3.
Högsta domstolen har vid några tillfällen prövat mål som gällt smygfilmning. Det
skedde senast i en dom från den 23 oktober 2008, mål B 2669-07. Målet gällde en
man som med jämförelsevis avancerad teknik spelat in rörliga bilder av personer
som haft intimt umgänge, något som Högsta domstolen bedömde att gällande
lagstiftning inte gav stöd för att bestraffa, med tillägget att det fanns goda skäl för
att förfaranden av detta slag borde vara straffbara. I sin redovisning av lagstiftning
och rättspraxis m.m. uttalade domstolen:

      Som framgår av vad som redovisats tidigare finns det i svensk rätt inte något
      generellt förbud mot att utan samtycke filma en enskild person eller att för andra
      visa en film där en enskild person förekommer även om filmningen och visningen i
      det enskilda fallet är djupt integritetskränkande. I de fall då filmningen eller
      visningen inte utgör brott kan något skadestånd inte heller utdömas. Det kan starkt
      ifrågasättas om det är förenligt med Europakonventionen att förfaranden av det
      aktuella slaget lämnas helt osanktionerade.
Den smygfilmning som anmälaren i detta ärende varit föremål för är av annat slag
än den som förekom i Högsta domstolens just omnämnda mål. Att själva
filmningen inte är straffbar står klart. Vid beaktande av om den likväl ska betraktas
som integritetskränkande kan viss ledning hämtas från de överväganden som
kommer till uttryck i sekretesslagen.

Sekretesskydd för uppgifter om personliga förhållanden kan föreligga om den
enskilde ”lider men” av att en uppgift röjs. Uttrycket men har getts en mycket vid
innebörd. I princip betyder men detsamma som ett av den enskilde upplevt obehag.
Utgångspunkten för bedömningen ska vara den enskildes egen upplevelse, även om
den bedömningen kan korrigeras på grundval av gängse värderingar i samhället.
Det betyder att uppgivna upplevelser av obehag som i omgivningens ögon framstår
som svårbegripliga eller överkänsliga inte kan likställas med men i lagstiftningens
mening.

Det vi i dagligt tal avser med integritetskränkning är jämförbart med uttrycket men
i sekretesslagen. På samma sätt som vid bedömningen av om men föreligger måste
frågan om en integritetskränkning ägt rum betraktas från den enskildes
utgångspunkt. I detta fall har anmälaren utan egen vetskap filmats när han utfört
vardagliga aktiviteter utomhus, bl.a. på privat mark. Det
                                                                   Dnr 1143-2008    Sid 8 (11)



torde typiskt sett upplevas som åtminstone en viss integritetskränkning. Den är
självfallet inte alls av samma djupgående slag som det som förekom i det fall
Högsta domstolen bedömde. Här tillkommer dock den väsentliga omständigheten
att filmningen ägt rum för att ifrågasätta uppgifter som anmälaren lämnat till
bidragsbeslutande myndigheter. Filmningen har därmed haft karaktär av privat,
hemlig övervakning. Filmerna har också använts på det sättet; det är det som gör
dem intressanta. Att anmälaren haft anledning att känna obehag inför detta står
klart. Det kan i sammanhanget noteras att såväl kommunen som kammarrätten vid
sekretessprövning av filmmaterialet har funnit att det inte kunnat uteslutas att
anmälaren skulle lida men om materialet lämnades ut. Kammarrätten har tillagt att
detta gäller även om filmerna skulle avidentifieras, dvs. om de lämnades ut i ett
skick där anmälarens identitet inte framgår. Sammantaget framstår det som
uppenbart att såväl filmningen som filmerna gör skäl för att kallas
integritetskränkningar.

Principen om fri bevisprövning
Frågor kring vad slags utredningsmetoder och bevismedel som får användas i
ärenden av detta slag ska bedömas utifrån den i svensk rätt allmänt tillämpade
principen om fri bevisprövning. Till grund för den principen ligger synsättet att det
inför en domstol ska vara tillåtet att åberopa vad slags bevis som helst, så att denna
kan erhålla bästa möjliga underlag för att kunna nå ett sakligt sett riktigt avgörande
i det mål som prövas.

Formellt härrör principen från den allmänna processrätten (35 kap. 1 §
rättegångsbalken). Dess närmare innebörd är att alla slags bevismedel får åberopas,
även om de exempelvis åtkommits genom brott eller har någon annan tvivelaktig
bakgrund (fri bevisföring). Principen innebär vidare att bedömningen av hur det
material som finns i en utredning ska värderas inte styrs av några formella regler
(fri bevisvärdering). Att bevisvärderingen är fri hindrar inte att värdet av ett bevis
bedöms med beaktande av hur det tillförts utredningen. Uppgifter som man inte vet
var de kommer ifrån ska typiskt sett bedömas med försiktighet, se t.ex. NJA 1998
s. 204, som gällde bevisvärdet av ett videoband, som anonymt tillställts de
brottsutredande myndigheterna och om vars tillkomst uppgifter saknades.

Principen om fri bevisprövning anses gälla även inom förvaltningsprocessrätten.
Utgångspunkten är att det inte finns några begränsningar när det gäller en
förvaltningsmyndighets möjlighet att lägga allt utredningsmaterial den förfogar
över, inklusive sådant som kan ha tillkommit på otillbörligt sätt, till grund för sina
beslut. I avsaknad av särskild reglering innebär det, att den som har att göra en
bedömning inför ett beslut i exempelvis ett färdtjänstärende har att beakta den
information som faktiskt föreligger.

Den inledande hanteringen av filmmaterialet
Enligt skrivelsen från upphovsmannen till det i ärendet förekommande
filmmaterialet, CC har han ”påtagit [sig] uppgiften att videofilma” anmälaren.
Huruvida CC haft något uppdrag från kommunen eller på något sätt uppmuntrats
därifrån kan inte avgöras utifrån det som framkommit i JO:s ärende.
                                                                   Dnr 1143-2008   Sid 9 (11)



Kommunen bestrider att så är fallet. Eftersom det inte finns någon dokumentation
från de telefonkontakter som förevarit mellan CC och kommunens tjänstemän
saknas det underlag för att närmare värdera detta. Jag har emellertid ingen grund
för att ifrågasätta det som sägs i kommunens yttrande. Bedömningen i ärendet får
därmed utgå från att kommunen inte tagit initiativ till filmningen eller på annat sätt
direkt uppmuntrat denna. Vad som ska bedömas är således hur kommunen hanterat
materialet.

De skivor med digitalt lagrad information som inkom till färdtjänsthandläggaren
synes inte ha registrerats eller tillförts färdtjänstärendet utan bara i största
allmänhet ha sparats. Enligt vad som anförts har kommunen inte ens översiktligt
tillgodogjort sig informationen på skivorna förrän lång tid efter det att dessa
inkommit. Inkommande handlingar ska emellertid registreras – eller, om de
bedöms gälla ett färdtjänstärende, tillföras detta – och föranleda adekvata åtgärder.
Det har inte skett i detta fall och dessa underlåtenheter måste kritiseras.

Av yttrandet framgår att kommunen uppmärksammat dessa brister. Kommunen
synes för sin del anse att den hade bort kommunicera materialet med anmälaren
redan när det kom in. Det fanns samtidigt ett pågående ärende i länsrätten, dit
kommunen kunde ha övervägt att överlämna filmerna. Kommunen kunde också ha
övervägt att i enlighet med 12 § färdtjänstlagen inleda ett ärende om eventuell
återkallelse av den färdtjänst som hade beviljats anmälaren. Men dessa frågor är
hypotetiska. Det grundläggande handläggningsfelet är att kommunen inte tog del
av materialet. Det förhållandet att kommunen först ”legat på” filmerna för att ta
dem i anspråk sedan anmälaren haft framgång med sitt överklagande av
kommunens beslut, har hos anmälaren skapat grogrund för en begriplig misstro
mot handläggningen. Detta hade kunnat undvikas om filmmaterialet hade hanterats
på ett formellt korrekt sätt redan från början.

De telefonsamtal som förekommit från den person, som gav in materialet, har inte
dokumenterats. Även detta utgör en handläggningsbrist.

Uppläggningen av ett nytt ärende och ianspråktagandet av filmmaterialet
Som framgått lade kommunen i januari 2008 upp ett nytt färdtjänstärende och
inledde en ny prövning. Anmälaren anser att kommunen därigenom trotsat ett
domstolsbeslut, som var till hans fördel. Den aktuella domen hann dock inte vinna
laga kraft innan den tidsperiod som det då aktuella färdtjänstbeslutet avsåg löpt ut.
En myndighet ska självfallet foga sig i den bedömning som en domstol gjort i en
lagakraftvunnen dom. Men det hindrar inte myndigheten från att, som i detta fall,
komplettera sin utredning och beakta vad som tillkommer. Det finns mot den
bakgrunden inte utrymme för någon kritik mot kommunen för att anmälarens
vidhållande av anspråket på färdtjänst togs upp som en ny ansökan i ett nytt ärende.

Det som skulle avgöras i det nya ärendet var om anmälaren på grund av ett
funktionshinder hade väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att
resa med allmänna kommunikationsmedel. Ett relativt omfattande
utredningsunderlag fanns sedan tidigare. Det kan särskilt noteras att handläggaren
den 9 mars 2007 haft ett personligt möte med anmälaren och därvid gjort egna
                                                                   Dnr 1143-2008    Sid 10 (11)



iakttagelser beträffande funktionsnedsättningen, i samband med att anmälaren tog
sig till och från mötet m.m. Den preliminära bedömningen var då att det inte
tycktes omöjligt för anmälaren att använda allmänna kommunikationsmedel. Mot
detta stod den medicinskt grundade bedömning som gjorts av länsrätten. – I det
läget tog kommunen i anspråk de ”smygfilmer” av anmälaren, som man sedan en
tid förfogat över.

Att materialet gjordes till del av utredningsunderlaget finns inget att erinra mot; det
fanns tillgängligt för kommunen och var relevant för ärendets bedömning.
Skyldigheten att i enlighet med förvaltningslagens bestämmelse om
kommunikationsplikt ge sökanden tillfälle att yttra sig över materialet uppfylldes
vid denna tidpunkt.

Filmmaterialets hantering från sekretessynpunkt
Beträffande hanteringen av materialet i förhållande till anmälarens skydd för sitt
privatliv vill jag påminna om sekretessregleringens roll. Sekretessreglernas
funktion är att värna den enskildes privatliv, i enlighet med vad som gäller enligt
grundlagen och Europakonventionen om mänskliga rättigheter. I ärenden om
färdtjänst finns ett skydd för uppgifter om den enskildes privatliv. Även
förtroendeläkarens befattning med materialet omfattades av sekretess. Såvitt
framgått har materialet i den hantering som ifrågasatts inte förebringats för någon
utanför den krets som har tystnadsplikt. Det lämnades inte heller ut när en
journalist begärde att få del av det.

Uppgifterna har alltså hanterats i former där ett rättsligt skydd för uppgifter rörande
den enskildes privatliv finns. Att ett sådant skydd finns innebär dock inte att
integritetskänsliga uppgifter utan vidare kan spridas inom hela den krets som i och
för sig har tystnadsplikt.

Med tanke på filmmaterialets integritetskränkande karaktär kan det sättas i fråga
om åtgärden att sända det till en förtroendeläkare för yttrande var behövlig. Enligt
13 § förvaltningslagen ska som framgått behovet av att inhämta sådana yttranden
prövas noga. Till de aspekter som därvid bör vägas in hör respekten för den
enskildes integritet. Kommunen hade redan uppfattningen att, som det heter i dess
yttrande, ”de uppgifter som [anmälaren] lämnat i ärendet är fullständigt oförenliga
med vad som framgår av filmsekvenserna avseende hans rörelseförmåga”. Ett
alternativ hade mot den bakgrunden varit att, i samband med att filmerna
översändes till sökanden, informera denne om kommunens bedömning utifrån vad
som kunde iakttas på dessa och ge honom tillfälle att inkomma med ytterligare
underlag, till styrkande av att han trots sin synbara rörlighet hade behov av
färdtjänst. Med beaktande av det allmännas skyldighet att värna den enskildes
privatliv hade detta alternativ varit att föredra. Det hade även legat i linje med
grundregeln, att underlag i färdtjänstärenden i först hand bör inhämtas från
sökanden själv.

Kommunen har i sitt yttrande framhållit att man ansåg sig vara i behov av en
ytterligare medicinsk bedömning av en oberoende sakkunnig för att kunna utesluta
att det fanns någon medicinsk förklaring till den bristande förenligheten avseende
                                                                   Dnr 1143-2008   Sid 11 (11)



rörelseförmågan mellan ingivna läkarutlåtanden och vad som framgick av
filmsekvenserna. Från den synpunkten låter sig konsultationen av
förtroendeläkaren motiveras. Det bör även noteras att åtgärden inte syftade till att
infordra ytterligare information om anmälaren utan till att ge kommunen
sakkunnigt underlag att bedöma det tillgängliga materialet. Med beaktande av
dessa synpunkter anser jag inte att det finns grund för att bedöma kommunens
förfarande som felaktigt.

”Smygfilmerna” har därutöver förevisats för ett tjugofemtal personer vid ett möte
med kommunstyrelsen. I Härryda kommun är kommunstyrelsen den myndighet
som handlägger färdtjänstärenden. Upptagandet av detta enskilda ärende och den
däri inbegripna ”filmvisningen” ter sig ovanlig och på sitt sätt anmärkningsvärd.
Det torde dock inte finnas något som hindrar den ansvariga nämndens ledamöter –
i detta fall alltså kommunstyrelsens medlemmar – från att på detta sätt informera
sig om ett ärende, som de är formellt ansvariga för.

Avslutning
Kommunens sätt att hantera ”smygfilmerna” har i flera delar innefattat avsteg från
dess normala ärendehandläggning. Filmmaterialet har inte tagits om hand som
inkomna handlingar. Handläggaren lät under lång tid bli att ta del av det. När det
togs i anspråk anlitades en förtroendeläkare, något kommunen enligt vad som
uppges i yttrandet aldrig gjort tidigare. Slutligen involverades hela
kommunstyrelsen i ärendet, vilket får ses som en exceptionell åtgärd.

Det sätt på vilket det inkomna materialet inledningsvis hanterades var direkt
felaktigt. I övriga delar saknas grund för kritik, utifrån de normer JO har att
tillämpa.

Med facit i hand framstår handläggningen i sin helhet som ogenomtänkt, vilket kan
förklaras av en ovana vid att hantera material och situationer av detta slag, något
kommunen framhållit i sitt yttrande. Från allmän synpunkt bör understrykas att
företeelsen med medborgare som övervakar varandra och tillställer beslutande
myndigheter underlag av det slag som förekommer i detta ärende inte är förutsedd
av lagstiftaren. Till det kommer de gråzoner som det rättsliga skyddet för den
enskildes privatliv delvis består av. De frågor kommunen ställts inför i detta ärende
har i brist på reglering och praxis därför varit svåra att handlägga och ta ställning
till.
