# En pojke hade beretts vård enligt 2 § LVU. Fråga bl.a. om det fanns förutsättningar för fortsatt vård enligt LVU i samband med att vårdnaden om pojken flyttades från modern till fadern

JO 2000-09-29 dnr 1144-1999

BESLUT
                                                                           Datum              Dnr                      Sid
                                                                           2000-09-29         1144-1999               1 (6)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        En pojke hade beretts vård enligt 2 § LVU. Fråga bl.a. om det fanns
                        förutsättningar för fortsatt vård enligt LVU i samband med att vårdnaden
                        om pojken flyttades från modern till fadern


                        I en anmälan till JO framförde AA, såsom ombud för BB, klagomål mot
                        Socialnämnden i Lunds kommun angående handläggningen av och agerandet i ett
                        ärende enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)
                        rörande BB:s son CC, född 1988. När det gäller klagomålens närmare innehåll
                        hänvisas till nedan återgivna remissvar som JO inhämtade från socialnämnden.

                        Anmälan remitterades till Socialnämnden i Lunds kommun för utredning och
                        yttrande. Socialnämndens IFO-utskott antog den 10 maj 1999 ett tjänsteutlåtande
                        såsom sitt eget remissvar. I remissvaret anfördes huvudsakligen följande
                        (hänvisningar till bilagor har utelämnats).

## Bakgrund

CC är en drygt 10-årig pojke som bott med sin mamma som har fysiska och
                                  psykiska besvär. Hans två äldre bröder är omhändertagna jml LVU och bor sedan
                                  späd ålder i familjehem. CC är omhändertagen jml LVU sedan 961205 då han blev
                                  omedelbart omhändertagen. Länsrätten fastställde det omedelbara omhändertagandet
                                  961218. Efter ansökan från nämnden förordnade länsrätten i dom avkunnad 970122
                                  att CC skulle beredas vård jämlikt § 1 och 2 LVU. Han placerades på barnhem vid
                                  omhändertagandet för att hans behov och faderns omsorgsförmåga skulle kunna
                                  utredas. IFO-utskottet beslutade 970623 att placera CC hos fadern jml § 11 LVU.
                                  Fadern har interimistisk vårdnad om CC efter beslut i Lunds Tingsrätt 970926. Ett
                                  slutgiltigt beslut i vårdnadsfrågan synes dröja eftersom modern överklagat
                                  tingsrättens dom av 990209 om att fadern ska ha ensam vårdnad. Fadern önskar inte
                                  längre att LVU-beslutet gentemot modern kvarstår. Han har för CC:s räkning inte
                                  längre behov av detta stöd. Socialnämndens IFO-utskott kommer därför att föreslås
                                  att LVU-vården avslutas.
                                  –––

                                  Våra kommentarer till anmälan
                                  I första stycket under rubriken BAKGRUND skriver AA att BB nekats att få LVU:et
                                  beträffande sonen CC upphävt samt även att överhuvudtaget överklaga eller få
                                  prövning av detsamma.
                                  BB överklagade i skrivelse inkommen till länsrätten 970310 omhändertagandet.
                                  Referenten i målet på Kammarrätten uppgav vid telefonsamtal 970602 att ärendet
                                  låg hos dem i avvaktan på klarhet i frågan om vem som skulle vara ombud för BB



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                    Dnr 1144-1999     Sid 2 (6)



eftersom hon hade begärt byte av advokat. Först 980420 fattade Kammarrätten i
Göteborg beslut att avskriva målet från vidare handläggning.
Kammarrättens motivering: ”Sedan BB överklagat länsrättens dom har Lunds
tingsrätt den 26 september 1997 förordnat, för tiden intill dess målet avgjorts genom
dom eller beslut som vunnit laga kraft eller annat förordnas, att EE skall ha ensam
vårdnad om sonen CC. BB har överklagat tingsrättens beslut i Hovrätten över Skåne
och Blekinge men återkallat målet varför Tingsrättens beslut står fast.”
”Beredande av vård enligt LVU får överklagas av den unges förälder enbart om
denne är vårdnadshavare och barnet inte fyllt 18 år. Till följd av tingsrättens
interimistiska förordnande är BB därför inte längre behörig att föra talan angående
vård enligt LVU beträffande sonen CC. Hennes överklagan kan därmed inte prövas
av kammarrätten.”
”Regeringsrätten har den 1 juli 1998 i Stockholm beslutat att inte meddela BB
prövningstillstånd i mål om vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård
av unga, i vilket mål Kammarrätten i Göteborg meddelat beslut den 26 mars 1998,
mål nr 1491-1997. Kammarrättens avgörande står därför fast.”
Vår kommentar till detta är att BB synbarligen inte haft bråttom med att få
länsrättens dom prövad i kammarrätten. Hennes agerande med att byta advokater har
fördröjt processen så att kammarrätten inte hade möjlighet att fatta beslut i frågan
medan hon var vårdnadshavare.
BB uttalade vid flera tillfällen i samband med att CC placerades hos sin pappa jml §
11 LVU att hon ville att CC skulle vara placerad där jml LVU i fyra år så att EE
mognade under tiden som pappa.
När BB nästa gång överklagade Socialnämndens IFO-utskotts beslut att avslå
hennes begäran om vårdens upphörande 980831 till länsrätten avslog länsrätten
981006 hennes överklagan med motiveringen att hon inte längre var behörig föra
talan i ärendet då hon inte längre var vårdnadshavare.
Kammarrätten beslutade 981105 att instämma i länsrättens bedömning och ändrade
inte det överklagade beslutet.
Regeringsrätten beslutade 990115 att inte meddela BB prövningstillstånd i målet om
vård enligt lagen om vård med särskilda bestämmelser om vård av unga.
Kammarrättens avgörande stod därmed fast.
I samband med att EE blev interimistisk vårdnadshavare för CC kontaktade vi
länsstyrelsens sociala enhet i Malmö för att få råd om huruvida LVU-domen riktad
mot modern absolut skulle beslutas att upphöra i det läget eller om det kunde finnas
grund för att det var kvar under en övergångstid. Den information vi fick från
länsstyrelsen och Socialstyrelsen var att man kunde låta LVU-beslutet upphöra eller
att man kunde låta beslutet vara kvar till dess ett ”permanent” beslut om att fadern
skulle ha vårdnaden hade fattats av tingsrätten. Det fanns olika uppfattningar om vad
som var det rätta i detta.
Vi fick även besked om att förutsättningen för att låta LVU-beslutet fortsätta gälla
var att fadern var positiv till detta, och att ifall han begärde vårdens upphörande
skulle ärendet tas upp till prövning.
Vi gjorde bedömningen att, mot bakgrund av förvaltningens mångåriga kontakter
med BB låta LVU-beslutet bestå i avvaktan på en ”permanent” vårdnadsdom. Skälet
till detta har varit att vi såg det som en extra trygghet för CC:s tillvaro hos fadern
mot bakgrund av att modern sökte få till stånd gemensam vårdnad. Vi bedömde att
gemensam vårdnad inte tillräckligt skulle trygga CC:s situation. Processerna i
tingsrätt har dragit ut på tiden på grund av att BB agerat för byte av ombud samt att
hon överklagade det interimistiska beslutet till hovrätten. Hon drog sedan tillbaka
denna överklagan. BB har nu även överklagat tingsrättens beslut av 990209 i
vårdnadsfrågan till hovrätten varför tingsrättens dom ej vunnit laga kraft. Detta
innebär att tiden för ett slutligt avgörande i vårdnadsfrågan dragit ut längre i tid än vi
förutsett.
                                                                 Dnr 1144-1999      Sid 3 (6)



AA skriver vidare i sin anmälan, andra stycket, att: ”pga sjukdom bad modern i ett
senare skede socialtjänsten om hjälp vilket resulterade i att barnet omhändertogs
enligt LVU trots att modern själv, frivilligt föreslagit tillfällig vårdhjälp.
Detta är inte överensstämmande med verkligheten. Modern hade, visade det sig
under vår utredning, tidigare hösten 1996 bett en person om hjälp att ta hand om CC
tillfälligt men när denna person talade om för BB att de då var tvungna att kontakta
socialtjänsten återtog modern sin begäran om hjälp. När CC sedan omhändertogs
akut hade modern inte framställt om någon hjälp, hon hade även uttalat till CC:s
dåvarande skola att det inte fanns någon hjälp att få.
AA skriver vidare att modern inte gick med på att sonen skulle flyttas från den skola
han ville gå i och som han efter LVU-domen även placerades i.
Det är riktigt att det under länsrättsförhandlingen förekom en diskussion om vilken
skola CC skulle gå i som en del i vårdplanen och att modern ej accepterade den
delen. Den skola CC ville gå i är den skola han fick börja i efter flyttningen till
fadern. När CC omhändertogs hade han gått i tre skolor fast han bara gick i andra
klass. Vid omhändertagandet hade vi inte tillräckliga kunskaper om faderns
omsorgsförmåga. Detta skulle utredas, vi kunde därför inte låta CC börja i den skola
som låg närmast faderns bostad då vi inte visste om CC skulle kunna komma att
flyttas till fadern. Denna skola låg dessutom 4-5 mil från barnhemmet vilket hade
gett CC lång resväg.
AA skriver vidare att socialnämndens IFO-utskott i samband med det omedelbara
omhändertagandet beslöt om umgängesrestriktioner med modern.
Beslut om umgängesrestriktioner jml § 14 LVU fattades inte förrän 970116 när man
på Lunds Barnhem, där CC då var placerad sedan 961227, fann att moderns krav på
kontakter med sonen var av den omfattningen att det hindrade CC:s möjlighet att
komma till ro på barnhemmet. Det var också tydligt att CC själv inte ville träffa sin
mamma, eller tala med henne i telefon och att hon inte alls kunde respektera hans
önskningar i detta.
Från 970116 fram tills 980914 fanns moderns umgänge med CC reglerat jml § 14
LVU genom en rad olika beslut.
Det är riktigt att beslut om umgängesrestriktioner jml § 14 LVU upphävts av
Socialnämndens IFO-utskott 980914 efter att länsrätten i sitt beslut av den 22 juli
1998 skrivit att socialnämnden överskridit sina befogenheter genom att besluta om
umgänget. (Modern hade begärt utökat umgänge och IFO-utskottet hade avslagit
detta.) Länsrätten fann att de inte kunde ingå i en prövning av socialnämndens beslut
att begränsa umgänget, och avskrev målet från vidare handläggning.
AA skriver vidare i samma stycke att tingsrätten i Lund hunnit meddela interimistiskt
beslut där umgänget reglerades utgående från Socialförvaltningens i Lund tidigare
rekommendation beslutad av Socialnämndens IFO-utskott 970623.
Det är riktigt att Lunds Tingsrätt beslutade i sin muntliga förberedande förhandling
980811 att modern skulle ha umgänge med CC var tredje helg i enlighet med vårt
beslut av 970623. Vårt beslut om omfattningen av umgänget var grundat på den
samlade bedömningen av BUP:s utredning om CC, Lunds Barnhems utredning om
CC samt av vår egen utredning och grundade sig på i vilken omfattning som CC
kunde må bra av kontakten med modern. Denna bedömning grundade sig således på
ett gediget utredningsarbete. Det interimistiska beslutet om vårdnaden som hade
fattats av tingsrätten 970926 innefattade ej något beslut om umgänget för modern.
AA skriver vidare i samma stycke att tingsrätten i Lund 990209 genom dom beslutat
att frånta modern vårdnaden och överflytta densamma på fadern i enlighet med
tidigare interimistiskt beslut 1997-09-26 och att domen har överklagats.
Detta är riktigt. Men tingsrätten har också i denna dom beslutat om ett betydligt
utvidgat umgänge för modern, till ett liknande ”normalumgänge”.
AA säger i sammanfattningen av sin skrivelse att det är absurt och oförenligt med
intentionen i lagstiftningen att upprätthålla ett LVU mot modern i en situation där
barnet vårdas enligt LVU hos fadern och där inga umgängesrestriktioner mera
                                                                         Dnr 1144-1999     Sid 4 (6)



      föreligger. Han säger vidare att modern inte ges några rättsliga medel att i detta
      läge få LVU:et överklagat och omprövat och att hon befinner sig i ett rättsligt
      moment 22. Han säger vidare i detta stycke att socialnämnden i Lund därigenom
      otillbörligt påverkat hennes möjligheter att försvara sitt föräldraskap. I sista stycket
      säger han vidare att vi agerat för att fadern skall försvåra barnets umgänge med
      modern.
      Socialnämndens IFO-utskott har nu föreslagits låta LVU-vården upphöra, ärendet
      kommer att behandlas vid samma sammanträde som detta yttrande. Frågan om det
      varit oförenligt med intentionerna i lagstiftningen får prövas av JO. Vår avsikt med
      att behålla LVU-beslutet så pass länge har varit att maximalt trygga CC:s tillvaro
      hos fadern då vår bedömning har varit och är att modern inte åter bör få avgörande
      inflytande över honom.
      Socialnämnden i Lund har inte agerat för att fadern skall försvåra barnets umgänge
      med modern, men vi har mot bakgrund av bedömningarna i tidigare nämnda
      utredningar, av BUP, av Lunds Barnhem och av oss själva, tagit ställning för att
      begränsa umgänget till det som fattats beslut om av IFO-utskottet. Sedan är det
      tydligen så att CC inte alltid velat träffa sin mamma och då har inte fadern tvingat
      honom vilket vi ej motsatt oss. Dessutom är det tydligen så att modern vid ett antal
      tillfällen inhiberat och velat flytta umgängeshelger med kort varsel och att detta lett
      till osäkerhet och förvirring för CC.
Av de till remissvaret fogade handlingarna framgick det att IFO-utskottet den 10
maj 1999 beslutade att LVU-vården av CC skulle upphöra.

AA bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaret.

Kompletterande upplysningar inhämtades per telefon från 1:e socialsekreteraren
DD.

Vid ärendets avgörande hade JO tillgång till den aktuella personakten.

I ett beslut den 29 september 2000 anförde JO André följande.

Umgänget
När ett beslut har fattats om omhändertagande eller vård enligt LVU bestämmer
socialnämnden enligt 11 § LVU hur vården av den unge skall ordnas och var han
skall vistas under vårdtiden. Av denna socialnämndens allmänna befogenhet att
besluta om barnets förhållanden under vårdtiden följer att socialnämnden i princip
bestämmer om alla besök hos den underårige. Socialnämnden bör vid vårdens
genomförande så långt det är möjligt samarbeta med föräldrarna och medverka till
att kontakterna mellan föräldrarna och den unge upprätthålls.

Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vård enligt LVU får
socialnämnden, enligt 14 § andra stycket 1 LVU, besluta hur den unges umgänge
med föräldrar eller andra som har vårdnaden om honom skall utövas. Lagtexten är
inte helt entydig. När det gäller en förälder som inte är vårdnadshavare och
socialnämndens beslut innebär en inskränkning av dennes möjligheter att träffa
barnet, har bestämmelsen – i förarbetena och rättspraxis – begränsats till att avse de
situationer då det föreligger ett avtal eller ett domstolsavgörande angående
umgängesrätten och socialnämndens beslut innebär att den umgängesberättigade
föräldern inte kan träffa barnet enligt den civilrättsligt gällande umgängesrätten (jfr
RÅ 84 2:38, prop. 1979/80:1 del A s. 601 f., del B s. 380, prop. 1989/90:28 s. 115,
                                                                  Dnr 1144-1999   Sid 5 (6)




se även SOU 2000:77, ”Omhändertagen – Samhällets ansvar för utsatta barn och
unga”, s. 143 f. och s. 209 f.).

Modern BB:s umgänge med CC reglerades med stöd av 14 § andra stycket LVU
under tidsperioden den 16 januari 1997–den 14 september 1998. Lunds tingsrätt
förordnade i ett interimistiskt beslut den 26 september 1997 att EE ensam skulle ha
vårdnaden om CC. Det fanns vid detta tillfälle inte någon dom eller beslut från
allmän domstol som reglerade umgänget. Såvitt framkommit fanns det inte heller
något avtal i detta hänseende. Det var följaktligen fel av IFO-utskottet att reglera
umgänget med stöd av 14 § andra stycket LVU när EE den 26 september 1997
hade blivit ensam vårdnadshavare. Däremot hade IFO-utskottet möjlighet att
reglera BB:s besök hos CC i enlighet med den tidigare nämnda allmänna
befogenheten i 11 § LVU att bestämma om den unges förhållanden.

LVU-vårdens upphörande m.m.
Vård skall, enligt 2 § LVU, beslutas om det på grund av misshandel, otillbörligt
utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en
påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. När vård med stöd av
LVU inte längre behövs, skall socialnämnden, enligt 21 § LVU, besluta att vården
skall upphöra. Av 11 § andra stycket LVU följer att socialnämnden får medge att
den unge vistas i sitt eget hem, om detta kan antas vara bäst ägnat att främja vården
av honom. Vård med stöd av denna lag skall dock alltid inledas utanför den unges
hem.

Den 23 juni 1997 beslutade IFO-utskottet att placera CC hos EE enligt 11 § LVU.
Skälen för fortsatt LVU-vård efter det att CC hade placerats hos EE var, enligt
remissvaret, att ”maximal” trygghet skulle uppnås när det gällde CC:s tillvaro hos
sin far. Modern borde, enligt utskottet, inte åter få avgörande inflytande över CC
och socialnämnden var tveksam till om CC:s far EE skulle kunna begränsa CC:s
kontakter med modern. Beslutet om fortsatt tvångsvård byggde alltså på
förhållandena hos fadern och dennes förmåga att utöva sin bestämmanderätt såsom
vårdnadshavare i förhållande till CC:s mor. Tidigare beslut om LVU-vård byggde
på en bedömning av förhållandena hos CC:s mor jämte avsaknad av närmare
kunskaper om CC:s far. Grunden för LVU-vården förändrades således när CC
placerades hos sin far. Förändringen blev än mer påtaglig när allmän domstol
beslutade att EE ensam skulle ha vårdnaden. Jag kan i och för sig inte se något
hinder mot att vården enligt LVU fortsätter i en situation som den aktuella.
Självfallet måste de förutsättningar för vård som anges i 2 § LVU fortfarande vara
uppfyllda, dvs. att det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i
omsorgen eller något annat förhållande i hemmet (i förevarande fall EE:s hem)
finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas.

När grunderna för LVU-vården förändras på det sätt som skett i förevarande fall, är
det naturligtvis av vikt att en ingående utredning föregår ställningstagandet till om
vården enligt LVU skall fortsätta eller ej. Därvid måste det tydligt framgå hur de
aktuella förhållandena bedöms mot bakgrund av de rekvisit för vård som anges i 2
§ LVU. Eftersom ett övervägande enligt 13 § andra stycket LVU inte utmynnar i
                                                                  Dnr 1144-1999       Sid 6 (6)




ett överklagbart beslut bör socialnämnden i normalfallet ompröva om tvångsvården
skall fortsätta eller ej (jfr 21 § LVU). Ett sådant beslut i fråga om fortsatt
tvångsvård kan, enligt 41 § första stycket 2 LVU, överklagas hos länsrätten.

Frågan om fortsatt LVU-vård övervägdes av utskottet i samband med beslutet den
23 juni 1997 att placera CC hos sin far EE Till grund för utskottets beslut och
övervägande förelåg ett tjänsteutlåtande samt utlåtande från Stiftelsen Lunds
Barnhem med förslag till eftervårdskontrakt och ett intyg från Barn- och
ungdomspsykiatriska mottagningen i Lund. Därefter övervägde utskottet vården
den 15 december 1997. Frågan om fortsatt vård har även varit föremål för
utskottets överväganden den 1 september 1997 genom beslut i samband med
yttrande till Länsrätten i Skåne län.

Vid en genomgång av de tjänsteutlåtanden och övriga handlingar som låg till grund
för utskottets överväganden kan jag konstatera att det inte finns någon anledning
till kritik för brister i underlaget inför utskottets ställningstaganden om CC:s
fortsatta vård. Däremot saknar jag en tydlig koppling till de i 2 § LVU angivna
förutsättningarna för tvångsvård. Som nämnts är det självfallet viktigt att denna
koppling tydligt framgår när tvångsvården fortsätter trots sådana förändringar i
grunderna för vården som det är fråga om i förevarande fall.

Slutligen vill jag framföra att de angivna skälen till fortsatt tvångsvård sedan EE
genom interimistiskt beslut hade erhållit vårdnaden om CC framstår, i vart fall
sedan viss tid hade förflutit, som svaga. Det finns enligt min mening skäl att
ifrågasätta om inte LVU-vården borde ha upphört betydligt tidigare än vad som
blev fallet.

Övrigt
Vad som i övrigt har förekommit föranleder inte någon åtgärd eller något uttalande
från min sida.
