# Initiativärende. Kritik mot Rättspsykiatriska kliniken i Örebro, Örebro läns landsting, för brister i dokumentation av tvångsåtgärder,
användning av s.k. avgränsning m.m.

JO 2014-03-27 dnr 1169-2012

BESLUT
                                                                           Datum                    Dnr                     Sid
                                                                           2014-03-27               1169-2012              1 (9)
Justitieombudsmannen
Lilian Wiklund




                        Initiativärende. Kritik mot Rättspsykiatriska kliniken i Örebro, Örebro
                        läns landsting, för brister i dokumentation av tvångsåtgärder,
                        användning av s.k. avgränsning m.m.


                          Beslutet i korthet: Efter en inspektion av Rättspsykiatriska kliniken i Örebro beslutade
                          JO att utreda klinikens handläggning i fråga om en patient som hade blivit bältesfixerad
                          samt klinikens användning av s.k. avgränsning och gränsdragningen mot tvångsåtgärden
                          avskiljande.
                          I beslutet framhåller JO vikten av att noggrant dokumentera tvångsåtgärder som vidtas
                          och beslut som fattas så att det vid en kontroll i efterhand inte är oklart vad som har
                          beslutats och när det har skett. Kliniken kritiseras bl.a. för att det av patientens journal
                          inte gick att dra någon säker slutsats om klinikens beslut att återinta patienten till sluten
                          rättspsykiatrisk vård hade fattats innan patienten blev lagd i bälte.
                          Under JO:s utredning kom det fram att kliniken använder ett särskilt förfarande –
                          avgränsning – för patienter som bedöms ha behov av att vistas på en begränsad yta med
                          mindre stimulirik miljö och liten kontakt med andra patienter. Avskiljande – isolering – är
                          en tvångsåtgärd som enligt lag får vidtas om vissa förutsättningar är uppfyllda. JO har
                          ingen invändning i och för sig mot att vårdpersonalen kommer överens med en patient
                          om att han eller hon ska vistas på ett visst utrymme för att få lugn och ro. JO är dock i
                          flera avseenden kritisk till att kliniken använder ett förfarande och ett begrepp som är så
                          likt tvångsåtgärden avskiljande. JO uttalar bl.a. att det inte kan godtas att det rum där
                          avskilda patienter vistas används för det aktuella ändamålet.

## Initiativet

Vid JO:s inspektion av Rättspsykiatriska kliniken i Örebro den 14–17 november
                        2011 uppmärksammades ett fall där en patient hade blivit bältesfixerad utan att det
                        av journalen tydligt framgick om det dessförinnan hade fattats ett beslut om
                        återintagning till sluten rättspsykiatrisk vård enligt 3 c § lagen (1991:1129) om
                        rättspsykiatrisk vård, LRV. I inspektionsprotokollet antecknades följande i den
                        delen:
                                  I journalen avseende patienten AA uppmärksammades bl.a. följande.
                                  Patienten vårdades enligt bestämmelserna om rättspsykiatrisk öppenvård. Vid den
                                  aktuella tidpunkten vårdades dock AA vid kliniken enligt bestämmelserna i hälso-
                                  och sjukvårdslagen (1982:763), HSL. Av de läkarförda journalanteckningarna
                                  framgick bl.a. följande. Tjänstgörande sjuksköterska kontaktade den 12 mars 2011
                                  kl. 11.25 en överläkare och det beslutades att patienten, som uppges vara agiterad



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                     www.jo.se
                                                                        Dnr 1169-2012      Sid 2 (9)




      och aggressiv, skulle bältesfixeras. Läkaren träffade patienten kl. 15.00. Patienten
      var då fortfarande fixerad i bältessäng. Läkaren fattade vid denna tidpunkt beslut om
      återintagning till sluten rättspsykiatrisk vård. I journalen hade antecknats att
      patienten ”bältesfixeras, tvångsmedicineras och därefter avgränsas. Skall inte
      återvända direkt till avdelningen efter händelseförloppet.” I omvårdnadsdelen av
      journalen hade en sjuksköterska samma dag antecknat att patienten var ”återintagen
      på LRV § 3 C från och med kl. 11.25 idag”. Det framgick inte av journalen om
      personal hade varit närvarande under bältesläggningen.
Jag beslutade att ta upp saken till utredning i ett särskilt ärende (dnr 1169-2012).

Vid inspektionen uppmärksammades även, beträffande två patienter, situationer där
det utifrån journalerna var oklart om ett avskiljande enligt 20 § lagen (1991:1128)
om psykiatrisk tvångsvård, LPT, kunde anses ha skett. I inspektionsprotokollet
antecknades bl.a. följande:

      I journalen avseende patienten AA fanns följande antecknat.

      Permission dras in. Placeras i A-rummet. Avskiljs kl. 15.15. Får injektioner enligt
      ovan. Egentligen inga tvångsåtgärder då han går med på detta frivilligt under protest.
      Bedömning senare i kväll om att avskiljningen släpps. Är kvar tills vidare på
      avdelningen. [---]
      Vid ett annat tillfälle hade följande antecknats.
      [---] Han upplyses också om att han får stanna kvar på A-rummet, men inte vara
      avskild, åtminstone tills i morgon och att han får röka en gång i timmen, för att inte
      störa de nu skrämda medpatienterna. Patienten är lite missnöjd med detta men inga
      allvarliga protester. [---]
      I journalen rörande AA hade även följande antecknats.
      Han frågar när han får flytta in på sitt eget rum, bland annat eftersom han har fått hit
      sin stereo och vill kunna spela lite musik och jag meddelar honom att han får flytta
      in dit i morgon förmiddag, om natten varit lugn.
      I journalen rörande patienten BB hade följande antecknats.
      Fredag vid 16.00-tiden blev han avskild på A-rummet och denna togs bort kl. 24.20
      av bakjouren. Han var avgränsad vid A-rummet fram till kl. 11.00 lördag förmiddag.
Jag beslutade att även de frågor som uppkommit om klinikens användning av s.k.
avgränsning och om gränsdragningen mot avskiljande skulle behandlas inom
ramen för initiativärendet.

Utredning
JO begärde att Landstingsstyrelsen i Örebro läns landsting dels skulle komma in
med utredning och yttrande i frågan om den aktuella bältesläggningen, dels yttra
sig över klinikens användning av s.k. avgränsning och över gränsdragningen
mellan avgränsning och avskiljande. I remissvaret anfördes följande (omnämnda
bilagor har här utelämnats):

      JO har begärt utredning och yttrande i två fall, efter inspektion på Rättspsykiatriska
      kliniken i Örebro den 14-17 november 2011. De handlar dels om 1. Bältesläggning
      och dels om 2. Avskiljande.
      1. Angående patienten AA, en patient som vårdas med stöd av lagen om rätts-
      psykiatrisk vård, utan särskild utskrivningsprövning, öppenvård.
                                                                   Dnr 1169-2012     Sid 3 (9)




Patienten vårdades vid tillfället enligt hälso- och sjukvårdslagen (HSL), sedan en
dryg månad. Den 12 mars 2011 blev patienten tilltagande uppvarvad, agiterad och så
småningom även hotfull och aggressiv. Försök att lugna och avleda patienten
misslyckades. När patienten fysiskt attackerade personal larmades det och patienten
lades klockan 11.25 i bälte. Direkt efter detta kontaktades tjänstgörande bakjour som
fattade beslut om bältesläggning enligt lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV) och
enligt sin egen journalanteckning efter personligt besök klockan 15.00 även fattade
beslut om återintagning till sluten rättspsykiatrisk vård. Det har inte säkert gått att
fastställa om läkaren fattade beslut om återintagning till slutenvård redan vid
telefonkontakt klockan 11.25, eftersom den aktuella läkaren inte längre arbetar inom
landstinget. Enligt den då tjänstgörande sjuksköterskan fattades beslutet redan
klockan 11.25, vilket framgår av hennes omvårdnadsdokumentation och registrering
i vårddokumentationssystemet Info Medix PAS. Möjligen har bakjouren haft
förhinder, för att akut kunna bege sig ut till Rättspsykiatriska kliniken, men läkaren
kan alltså mycket väl ha fattat beslut om återintagning till slutenvård redan vid
telefonkontakt med tjänstgörande sjuksköterska tidigare på dagen.
JO:s synpunkter har lett till diskussion i chefsöverläkargruppen och därefter
information till bakjourerna om att ett beslut om bältesläggning eller andra
tvångsåtgärder alltid måste föregås av ett beslut om återintagning till sluten
tvångsvård, för patienter som har öppen sådan och vårdas enligt HSL. Denna
vårdsituation är dock relativt ovanlig.
På Rättspsykiatriska kliniken har också ett förtydligande gjorts enligt ovan, till
enhetschefer, läkare och sjuksköterskor. Självklart har personal varit närvarande
under hela tiden patienten varit bälteslagd, i enlighet med klinikens rutiner. Det
framgår även av bifogad vaklista (bilaga 1), som är gemensam för både så kallad
extravak och för extra tillsyn var 15:e minut, som signeras varje kvart för att bland
annat ha kontroll över hur länge personal sitter hos en patient, med tanke på behov
av raster etc.
2. Avskiljning är en tvångsåtgärd enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT), som
kliniken definierar enligt bifogat "PM Tvångsvård/avskiljning" (bilaga 2).
Avgränsning är ett begrepp som saknar enhetlig definition, men används på kliniken
för att beteckna de situationer när en patient bedöms behöva en mindre stimulirik
miljö, med en begränsad yta och begränsad kontakt med övriga patienter. Detta är
inte att anse som en tvångsåtgärd och patienten hindras inte att ha kontakt med andra
patienter.
JO har uppmärksammat fall där det varit oklart om ett avskiljande enligt 20 § LPT
kunde anses ha skett. Beträffande patienten AA så har det i det första fallet lite
olyckligt uttryckts att avskiljning skett och att patienten fått injektion av läkemedel,
men att "egentligen inga tvångsåtgärder vidtagits, då han går med på detta frivilligt,
under protest". Här avses att injektion med läkemedel inte givits med tvång, medan
det inte råder någon tvekan om att avskiljningen var en tvångsåtgärd och också
dokumenterats så i vårt administrativa system Info Medix PAS.
I det andra fallet rörande AA har noterats att "patienten får stanna kvar på A-
rummet, men inte vara avskild, åtminstone tills i morgon", vilket här innebar att
patienten fick sova i A-rummet och inte i sitt ordinarie vårdrum, för att patienten
skulle ha en mer stimulifattig miljö. Detta var inte en avskiljning, eftersom patienten
inte hindrades att träffa medpatienter och har heller inte dokumenterats så i Info
Medix PAS.
Det tredje fallet rörande AA handlar om samma sak som i fall två, det vill säga att
patienten tillfälligt hade sin sovplats i det så kallade A-rummet, men inte var avskild.
Rörande patienten BB handlade det, enligt journalanteckningarna och det
administrativa systemet Info Medix PAS om en avskiljning mellan klockan 16.20
och klockan 00.20, det vill säga 8 timmar. Därefter fick patienten vistas i A-rummet
och angränsande korridor, med möjlighet till kontakt med medpatienter och detta var
därmed inte en avskiljning. Tyvärr har tjänstgörande dagsjuksköterska i
                                                                        Dnr 1169-2012      Sid 4 (9)




      journalanteckning dagen efter kallat det avskiljning, vilket alltså var felaktigt. Detta
      var en avgränsning till viss del av avdelningen.
      De av JO ovan belysta fallen har lett till diskussion i klinikens ledningsgrupp,
      läkargrupp och sjuksköterskegrupp, om användandet och klargörandet av begreppet
      avskiljning respektive avgränsning. En komplettering av klinikens PM angående
      avskiljning, med ett klargörande av avgränsningsbegreppet kommer också att göras.
Till remissvaret hade landstingsstyrelsen fogat en kopia av en s.k. vaklista för
patienten AA, daterad den 12 mars 2011, och klinikens promemoria avseende
avskiljning.

Den vaklista som gavs in tillsammans med remissvaret var inte samma vaklista
som fanns tillgänglig vid inspektionen. Eftersom det för patienten AA verkade ha
funnits två olika vaklistor för samma datum och delvis samma tidpunkter, men med
olika signaturer, inhämtades upplysningar per telefon från chefsöverläkaren CC.

CC uppgav i huvudsak följande. Vid inspektionstillfället kunde inte den vaklista
som omfattade bältesläggningen återfinnas, utan endast en lista där tillsyn
påbörjades kl. 15.30. Han hittade senare ytterligare en vaklista som gavs in
tillsammans med remissvaret. Han kan inte förklara varför listorna överlappar
varandra och det går inte att nu i efterhand undersöka orsaken till detta.

Bedömning
Rättsliga utgångspunkter
Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen (RF) är varje medborgare gentemot det allmänna
skyddad mot bl.a. påtvingat kroppsligt ingrepp. Vidare är varje medborgare enligt
2 kap. 8 § RF skyddad mot frihetsberövande. Av 2 kap. 20 § RF följer att dessa fri-
och rättigheter endast får begränsas genom lag. I såväl LPT som LRV finns
bestämmelser som medger inskränkningar i de nämnda grundläggande fri- och
rättigheterna.

En patient som ges sluten psykiatrisk tvångsvård med stöd av LPT får, om det finns
omedelbar fara för att patienten allvarligt skadar sig själv eller någon annan,
kortvarigt spännas fast med bälte eller liknande anordning (19 § första stycket
LPT). Vårdpersonal ska vara närvarande under den tid patienten hålls fastspänd.
Av bestämmelsens andra stycke framgår att patienten, om det finns synnerliga skäl,
får hållas fastspänd längre än vad som anges i första stycket. Inspektionen för vård
och omsorg, IVO (före den 1 juni 2013 Socialstyrelsen), ska utan dröjsmål
underrättas om beslut fattas enligt 19 § andra stycket LPT (19 § tredje stycket
LPT).

Enligt 20 § LPT får en patient hållas avskild från andra patienter endast om det är
nödvändigt på grund av att patienten genom aggressivt eller störande beteende
allvarligt försvårar vården av de andra patienterna. Ett beslut om avskiljande gäller
högst åtta timmar. Tiden för avskiljande får genom nytt beslut förlängas med högst
åtta timmar. Ett beslut om avskiljande får, enligt bestämmelsens andra stycke, om
det finns synnerliga skäl avse en bestämd tid som överstiger åtta timmar. Om en
patient hålls avskild mer än åtta timmar i följd ska IVO (före den 1 juni 2013
                                                                  Dnr 1169-2012    Sid 5 (9)




Socialstyrelsen) underrättas utan dröjsmål (20 § tredje stycket LPT). Vidare ska en
patient under den tid han eller hon hålls avskild stå under fortlöpande uppsikt av
vårdpersonal.

Av 8 § första stycket LRV framgår att 19 och 20 §§ LPT gäller i tillämpliga delar
vid sluten rättspsykiatrisk vård.

Det är chefsöverläkaren som beslutar om fastspänning och avskiljande. Uppgiften
får dock delegeras till erfaren läkare med specialistkompetens (39 § LPT och 23 §
LRV).

I 3 kap. 2 § första stycket Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om
psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård (SOSFS 2008:18) anges att den
beslutande läkaren själv ska undersöka patienten innan ett beslut fattas om fast-
spänning under längre tid än fyra timmar respektive avskiljning under längre tid än
åtta timmar. Av 4 kap. 7 § i föreskrifterna framgår att underrättelseskyldigheten
enligt 19 § tredje stycket LPT ska fullgöras när en patient hålls fastspänd under
längre tid än fyra timmar och enligt 20 § tredje stycket i de fall då en patient hålls
avskild mer än åtta timmar i följd.

Psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård innefattar i stor utsträckning
myndighetsutövning mot den enskilde och ställer därmed särskilt stora krav på
dokumentationen. Enligt 2 § förordningen (1991:1472) om psykiatrisk tvångsvård
och rättspsykiatrisk vård ska uppgift om tvångsåtgärder samt skälen för åtgärderna
dokumenteras i patientens journal.

Som framgår av redovisningen ovan finns det lagstöd för att vidta tvångsåtgärder
mot en patient som ges sluten psykiatrisk tvångsvård och sluten rättspsykiatrisk
vård. Om patienten ges öppen psykiatrisk tvångsvård respektive öppen rätts-
psykiatrisk vård finns det bara möjlighet att agera med stöd av de allmänna
bestämmelserna om nöd och nödvärn i 24 kap. 1 och 4 §§ brottsbalken.

Frågan om bältesläggning
En patient som ges öppen rättspsykiatrisk vård kan under vissa förutsättningar
återintas till sluten rättspsykiatrisk vård. Beslut om sådan återintagning fattas av
förvaltningsrätten efter ansökan av chefsöverläkaren. I vissa situationer kan
chefsöverläkaren interimistiskt besluta om återintagning till sluten rättspsykiatrisk
vård, vilket framgår av 3 c § LRV.

Patienten AA var vid den aktuella tiden föremål för öppen rättspsykiatrisk vård.
Han vårdades vid kliniken med stöd av HSL. Som redovisats ovan överensstämmer
inte i alla delar de uppgifter som läkaren och sjuksköterskan har antecknat i
journalen beträffande AA. Enligt sjuksköterskans anteckningar fattades både
beslutet om återintagning till sluten rättspsykiatrisk vård och beslutet om
bältesläggning kl. 11.25. Läkarens anteckningar under rubriken ”Aktuell situation”
kan tolkas på olika sätt, men under rubriken ”Åtgärd” är det tydligt antecknat att ett
                                                                   Dnr 1169-2012    Sid 6 (9)




interimistiskt beslut om återintagning till sluten vård fattades kl. 15.00, dvs. drygt
tre och en halv timme efter det att läkaren beslutat om att AA skulle bältesfixeras.

Det går inte att utifrån journalanteckningarna dra någon säker slutsats i frågan om
huruvida beslutet om återintagning till sluten rättspsykiatrisk vård fattades innan
patienten blev lagd i bälte eller om det skedde flera timmar efter att tvångsåtgärden
hade vidtagits. Utredningen i övrigt har inte heller kunnat ge svar på den frågan.
Det är självfallet allvarligt om en patient som vårdas enligt HSL spänns fast med
bälte trots att det saknas lagliga förutsättningar för åtgärden. Tvångsåtgärder som
vidtas utan stöd i lag utgör en kränkning av patientens grundläggande fri- och
rättigheter och kan för den berörda befattningshavaren medföra såväl straffrättsligt
ansvar som behörighetsinskränkande åtgärder enligt 8 kap. patientsäkerhetslagen
(2010:659).

Läkare och övrig berörd hälso- och sjukvårdspersonal måste i situationer som den
aktuella givetvis vara tydliga i sin kommunikation för att missuppfattningar ska
undvikas. Det är av mycket stor vikt att såväl tvångsåtgärder som beslut om
intagning eller återintagning till sluten psykiatrisk vård eller rättspsykiatrisk vård
dokumenteras noggrant, så att det vid en kontroll i efterhand inte råder någon
oklarhet om vad som har beslutats och vid vilken tidpunkt det har skett. Det
framstår inte som sannolikt att ytterligare utredningsåtgärder skulle bringa klarhet i
frågan. Av remissvaret framgår att kliniken är medveten om bristerna. Jag noterar
att det har förts en diskussion vid kliniken om hur dessa situationer ska hanteras
och att information även har lämnats till berörda tjänstemän. Jag anser mig därför
kunna lämna saken med kritik mot den otydliga dokumentationen.

När det sedan gäller frågan om huruvida personal var närvarande under den tid som
AA var fastspänd visar utredningen följande. Med utgångspunkt från
sjuksköterskans daganteckning låg AA fastspänd i bälte mellan kl. 11.25 och
15.24. Vid JO:s inspektion fanns det endast en vaklista tillgänglig för den 12 mars
2011. Listan innehöll anteckningar om tillsyn från kl. 15.30, då det hade beslutats
att patienten skulle hållas avskild, till följande morgon kl. 06.45. Tillsammans med
remissvaret ingavs en annan vaklista för den aktuella dagen. Enligt den listan
påbörjades tillsynen kl. 11.30 och pågick till kl. 19.15. Det finns alltså två listor
som delvis överlappar varandra. Vad gäller den tid som båda listorna täcker, dvs.
kl. 15.30–19.15, har dock olika personer signerat listorna. Landstinget har inte
kunnat ge någon förklaring till detta.

Eftersom det bl.a. kan finnas skäl att i efterhand kontrollera att personal har varit
närvarande vid en bältesläggning, och eventuellt inhämta upplysningar från berörd
personal, är det enligt min mening lämpligt att det i patientjournalen dokumenteras
vem eller vilka som har haft tillsyn över patienten under bältesläggningen samt
under vilken tidsperiod. Detta kan t.ex. ske genom vaklistor som tillförs journalen.
I AA:s fall är det inte möjligt att av vaklistorna utläsa hur tillsynen faktiskt såg ut,
vilket naturligtvis är otillfredsställande. Utifrån de uppgifter som har lämnats finner
jag dock inte anledning att ifrågasätta att personal faktiskt var närvarande. Jag
                                                                   Dnr 1169-2012    Sid 7 (9)




bedömer inte att det finns skäl att vidta någon ytterligare åtgärd i saken, utan nöjer
mig med att betona vikten av att dokumentationen av tillsynen vid tvångsåtgärder
är korrekt.

Frågan om klinikens användning av s.k. avgränsning
Avskiljande – isolering – är en tvångsåtgärd som får vidtas bara om de förut-
sättningar som anges i 20 § LPT är uppfyllda, dvs. om det är nödvändigt på grund
av att patienten genom aggressivt eller störande beteende allvarligt försvårar
vården av de andra patienterna. Avskiljande är en starkt integritetskränkande åtgärd
som ska tillgripas endast i undantagssituationer. I likhet med vad som gäller vid
bältesläggning måste ett beslut om avskiljande och skälen för beslutet
dokumenteras i patientjournalen. En patient kan inte lämna sitt samtycke till en
tvångsåtgärd, utan sådana åtgärder kan vidtas endast om det finns stöd i lag (jfr JO
2008/09 s. 338, dnr 3236-2006).

Bestämmelserna i LPT och LRV ger inte en vårdinrättning utrymme för att på
annat sätt än genom avskiljande hindra patienter från kontakt med övriga patienter.

I sammanhanget anser jag att den tvångsvårdslagstiftning som gäller för
missbrukare och unga kan vara av ett visst intresse. I lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall, LVM, och lagen (1990:52) om särskilda bestämmelser om
vård av unga, LVU, finns bestämmelser som på motsvarande sätt som för patienter
som vårdas med stöd av LPT eller LRV medger inskränkningar i den intagnes
rörelsefrihet. Missbrukare och unga kan under särskilda förutsättningar hållas i
avskildhet utan kontakt med andra intagna (34 § fjärde stycket LVM och 15 c §
LVU). Under 2003 infördes bestämmelser (34 § andra stycket LVM och 15 b §
LVU) som gör det möjligt att av behandlingsskäl tillämpa en vårdform för
tvångsintagna missbrukare och unga som benämns ”vård i enskildhet”. Genom
införandet av denna vårdform är det numera möjligt att vårda en intagen på en
enhet för särskilt noggrann tillsyn under förhållanden som innebär att han eller hon
inte fritt får umgås med andra intagna, om det krävs med hänsyn till den intagnes
speciella behov av vård, hans eller hennes säkerhet eller övriga intagnas säkerhet.
Vård i enskildhet skiljer sig från avskiljning på avgörande punkter då den svarar
mot ett definierat vårdbehov hos den enskilde som inte uppträder akut, utan kan
förutses. Vidare innebär vård i enskildhet att den intagne vistas tillsammans med
personal (prop. 2002/03:53 s. 98 f.).

Det har framkommit att Rättspsykiatriska kliniken i Örebro använder sig av något
som kliniken kallar ”avgränsning”. I remissvaret anges att ”avgränsning” är ett
begrepp som saknar en enhetlig definition. Det används på kliniken ”för att
beteckna de situationer när en patient bedöms behöva en mindre stimulirik miljö,
med en begränsad yta och begränsad kontakt med övriga patienter”.
Landstingsstyrelsen har vidare anfört att det inte är att anse som en tvångsåtgärd
och att en patient som är ”avgränsad” inte kan hindras från att ha kontakt med
andra patienter.
                                                                     Dnr 1169-2012    Sid 8 (9)




Av de journalanteckningar som jag har tagit del av framgår att patienter som
”avgränsats” har blivit anvisade ett visst utrymme. I de fall som låg till grund för
mitt beslut att ta upp saken till granskning hade ”avgränsning” skett i det s.k. A-
rummet respektive ”vid A-rummet”. I ett fall hade ett avskiljande i A-rummet
direkt följts av en ”avgränsning” i samma rum.

Enligt vad som anförs i remissvaret innebär ”avgränsning” inte att berörd patient
hindras från att ha kontakt med andra patienter. Som landstinget måste förstås är
det fråga om en form av överenskommelse mellan vårdpersonalen och den berörda
patienten som innebär att han eller hon ska vistas i ett visst rum eller en viss del av
avdelningen, men patienten kan lämna det anvisade utrymmet och ha kontakt med
andra patienter.

Jag har förståelse för att patienter som vårdas med stöd av LPT eller LRV av
behandlingsskäl kan behöva vistas i en miljö där kontakten med andra patienter är
begränsad. Vidare har jag ingen invändning i och för sig mot att vårdpersonal
kommer överens med en patient om att han eller hon ska vistas på ett visst
utrymme, t.ex. det egna rummet och/eller viss del av en korridor, för att få lugn och
ro. För att ett sådant förfarande ska vara godtagbart måste det dock bygga på
frivillighet och hållas strikt skilt från tvångsåtgärden avskiljande. Patienten ska fritt
kunna lämna det rum eller den del av avdelningen där han eller hon enligt
överenskommelsen ska vistas. Det är av stor vikt att det både för patienter och
personal är helt klart vad som gäller och att dokumentationen är tydlig.

När det gäller det förhållandet att patienter har varit ”avgränsade” i A-rummet vill
jag anföra följande.

Patienter som vårdas med stöd av LPT eller LRV befinner sig i en mycket utsatt
situation. Det är angeläget att man vid vårdinrättningar inte hamnar i lägen där
vården bedrivs i en ”gråzon”, dvs. att det råder osäkerhet om huruvida åtgärder står
i överensstämmelse med lagstiftningen. A-rummet används normalt för
tvångsåtgärder. I de fall när patienter är ”avgränsade” i A-rummet kan därför
gränsen mot en otillåten isolering vara svår att dra. Detta gäller naturligtvis särskilt
om en patient först är avskild enligt 20 § LPT och avskiljningen sedan direkt följs
av en ”avgränsning”, där patienten ska stanna kvar i A-rummet. I sådana situationer
finns en uppenbar risk för att frivilligheten blir illusorisk. Patienten kan uppfatta att
han eller hon är avskild eller att det föreligger ett hot om att ett beslut eller ett nytt
beslut om avskiljande kan komma att fattas om han eller hon inte stannar i A-
rummet. Enligt min mening kan det inte godtas att A-rummet används för det
aktuella ändamålet.

Därutöver ifrågasätter jag lämpligheten i att använda sig av begreppet
”avgränsning” som är så likt avskiljning och avskiljande. Av utredningen framgår
att begreppen har sammanblandats av vårdpersonal i journalen för patienten BB.
En sjuksköterska har felaktigt angett att patienten har varit föremål för avskiljande
trots att det har varit frågan om ”avgränsning”. Med så likartade begrepp finns det
risk för missförstånd. Detta kan i sin tur medföra att en patient behandlas med
utgångspunkt från att han eller hon är föremål för en tvångsåtgärd trots att så inte är
                                                                   Dnr 1169-2012    Sid 9 (9)




fallet. Till detta kommer att ordet ”avgränsning” i sig ger intryck av att det rör sig
om en tvångsåtgärd.

Avslutningsvis kan noteras att Psykiatrilagsutredningen i sitt betänkande Psykiatrin
och lagen – tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd (SOU 2012:17) har
föreslagit att tillämpningsområdet för avskiljande ska utvidgas. Enligt förslaget ska
avskiljande inte bara få ske vid försvårande av vården av de andra patienterna utan
också när det är nödvändigt av hänsyn till patientens egen vård. Som exempel
nämns att en patient som behöver ha begränsning av yttre stimuli för att kunna
varva ner bör kunna avskiljas. Jag ställde mig i yttrande över betänkandet tveksam
till detta förslag eftersom jag ansåg att det var för dåligt analyserat. Betänkandet är
under beredning inom Regeringskansliet. Jag finner därför skäl att skicka en kopia
av detta beslut till Socialdepartementet.

Med den kritik som framgår av det anförda avslutas ärendet.
