# Än en gång om tidsfristerna för överföring av intagna från häkte till anstalt. Även uttalanden om Kriminalvårdens uppdrag

JO 2026-10-06 dnr 11696-2025

[P]



                                                                                                                       Sid
                                                                                                                     1 (13)
                                                                    BESLUT
                                                                    Datum                     Dnr
                                                                    2026-10-06                11696-2025



Justitieombudsmannen
Katarina Påhlsson




                   Än en gång om tidsfristerna för överföring av intagna från häkte till
                   anstalt. Även uttalanden om Kriminalvårdens uppdrag


                    Beslutet i korthet: JO har än en gång granskat hur Kriminalvården upprätthåller
                    tidsfristerna för att överföra intagna med verkställbara fängelsestraff från häkte till
                    anstalt. I beslutet beskrivs både förhållandena generellt och hur det kan se ut i ett
                    enskilt fall.
                    Beläggningsläget är nu ännu mer ansträngt än när JO senast utredde frågorna. Fler
                    verkställer fängelsestraff i häkte och fler får vänta mer än 30 dagar på att flyttas till
                    anstalt. JO konstaterar bl.a. att så många som mer än en tredjedel av intagna som
                    den 1 februari 2026 väntade på anstaltsplats hade väntat längre 30 dagar, trots att det
                    inte finns några lagliga förutsättningar för detta. Situationen för män dömda för
                    sexualbrott och för kvinnor är särskilt problematisk.
                    Kriminalvården har utförligt redogjort för de åtgärder som vidtagits för att korta
                    väntetiderna och att öka antalet anstaltsplatser. JO menar att det är angeläget att
                    komma till rätta med problematiken, inte minst då det ingår i myndighetens uppdrag
                    att bedriva en ambitiös kriminalvård som ska förena humanitet med högt ställda krav
                    på säkerhet och effektivitet. Detta motverkas när en dömd person inte överförs till
                    anstalt inom rimlig tid utan i stället blir kvar i häkte.
                    Även om förhållandena är bekymmersamma har JO i dag avstyrkt ett nyligen
                    presenterat förslag om att avskaffa tidsfristerna i strafftidslagen. I sitt remissyttrande
                    över betänkandet utvecklar hon sin syn på saken och understryker att det inte är
                    acceptabelt att lagregler som är motiverade av legalitets- och rättssäkerhetsskäl och
                    dessutom är av avgörande betydelse för frihetsberövade personer avskaffas för att en
                    förändrad kriminalpolitik medfört att de inte kan upprätthållas. Remissyttrandet finns
                    att ta del av på JO:s hemsida (JO:s dnr R 43-2026).
                    JO överlämnar en kopia av det här beslutet till riksdagen och regeringen för
                    kännedom.




    Riksdagens ombudsmän      Postadress: Box 16327, 103 26 Stockholm      Besöksadress: Västra Trädgårdsgatan 4 A
    Telefon: 08-786 51 00     Texttelefon: 020-600 600                     E-post: justitieombudsmannen@jo.se
                                                                     Dnr 11696-2025       Sid 2 (13)




Bakgrund och anmälan
Enligt reglerna i strafftidslagen (2018:1251) får en dömd person i vissa fall tas
in i häkte i anslutning till att verkställigheten av ett fängelsestraff påbörjas (9 §).
Det som detta ärende rör är när det sker i avvaktan på anstaltsplacering. För en
sådan placering gäller enligt 10 § specifika tidsfrister. De innebär att tiden i
häkte inte får vara längre än nödvändigt och inte längre än sju dagar, om det
inte finns särskilda skäl. Även om sådana skäl finns får tiden inte vara längre än
30 dagar. Jag har vid upprepade tillfällen granskat Kriminalvårdens möjligheter
att upprätthålla dessa tidsfrister och uttalat att det finns anledning för mig att
också fortsättningsvis följa denna fråga.

Under hösten 2025 inkom återigen flera anmälningar om att intagna blir kvar i
häkte under lång tid i väntan på plats i anstalt. Jag beslutade att utreda ett av
klagomålen och begära att Kriminalvården även skulle besvara vissa generella
frågor inom ramen för det. De övriga ärendena skrevs av från vidare
handläggning.

I en JO-anmälan daterad den 25 augusti 2025 förde AA sålunda fram bl.a.
följande klagomål mot Kriminalvården. Han var då 18 år och hade frihets-
berövats i slutet av december 2024. Enligt det placeringsbeslut han fått hade han
en plats bokad i anstalt först i mars 2026. Det var inte rimligt att han skulle
behöva vänta så lång tid. Han mådde dåligt i häktet och behövde komma till
anstalt så fort som möjligt och påbörja sina studier.

Utredning
JO hämtade inledningsvis in ett placeringsbeslut den 20 augusti 2025 och ett
omprövningsbeslut den 25 augusti samma år. Av besluten framgick att AA
började verkställa sitt fängelsestraff i augusti 2025 och att en plats i en viss
anstalt var bokad för honom i mars 2026.

Därefter begärde JO att Kriminalvården skulle yttra sig över det som förts fram
i anmälan om väntetiden för placering i anstalt samt besvara följande frågor.

 1. Hur många personer verkställde fängelsestraff i häkte den 1 oktober 2025
    respektive den 1 februari 2026, och hur länge hade påföljden då varit
    verkställbar? Svaret ska innehålla uppgift om medel- och mediantid,
    90-percentilen, medel- och mediantid för de 10 procent som hade verkställt
    längst tid och den maximala tiden samt hur många som hade väntat längre
    än sju respektive 30 dagar. Informationen ska så långt som möjligt delas
    upp enligt kategorierna a) män i anstalt på normalplats i säkerhetsklass 1
    respektive 2, b) kvinnor i anstalt på normalplats i säkerhetsklass 2 och
    c) män i anstalt på sexualbrottsplats i säkerhetsklass 1 respektive 2.
                                                                      Dnr 11696-2025        Sid 3 (13)




 2. Hur många personer togs in i anstalt under tidsperioden den 1 oktober
    2025–1 februari 2026 och hade dessförinnan inlett verkställigheten i häkte
    samt hur lång tid hade de verkställt fängelsestraffet i häkte? Svaret ska
    innehålla uppgift om medel- och mediantid, 90-percentilen, medel- och
    mediantid för de 10 procent som hade verkställt straffet längst tid i häkte
    och den maximala tiden samt hur många som hade verkställt fängelse-
    straffet i häkte längre tid än 7 respektive 30 dagar. Informationen ska så
    långt som möjligt delas upp enligt kategorierna a)–c) i punkten 1.

 3. I det aktuella fallet innebar placeringsbeslutet att AA har en bokad plats i
    en viss anstalt mer än ett halvår efter det att fängelsestraffet blev verk-
    ställbart. Vidtar Kriminalvården några åtgärder i en sådan situation för att
    försöka förkorta väntetiden? Om ja, vilka åtgärder.

 4. Vad har Kriminalvården gjort för att korta väntetiden för en placering i
    anstalt och vilket resultat har det haft? Finns det planer på ytterligare
    åtgärder? När förväntar sig myndigheten att åtgärderna kommer att få
    önskad effekt?

Kriminalvården, genom rättschefen, yttrade inledningsvis följande:

## Utredning

Uppgifter har hämtats in från placeringssektionen, kapacitetsenheten och enheten
      för omvärld och analys vid Kriminalvårdens huvudkontor. Placeringssektionen
      har i sin tur hämtat in uppgifter från berörda befattningshavare vid sektionen och
      anstalten [BB] samt det klientadministrativa systemet, KVR. Berörda
      befattningshavare har getts möjlighet att lämna synpunkter på anmälan.
      [AA] dömdes den … juli 2025 till fängelse för sexualbrottslighet. Han var vid
      denna tidpunkt häktad och inskriven i häktet [CC]. Påföljden blev verkställbar
      den … augusti 2025. Samma dag skrev häktet ett utkast till placeringsunderlag,
      som efter kommunicering med [AA] upprättades och skickades elektroniskt till
      placeringssektionen.
      Den 18 augusti 2025 fördelades ärendet på en handläggare, som kontrollerade
      tillgången till sexualbrottsplatser vid landets anstalter. Handläggaren skickade en
      bokningsförfrågan till anstalten [BB], en anstalt med cirka 230 sexualbrotts-
      platser, som enligt uppgifter i KVR eventuellt skulle kunna ha en ledig plats
      inom kort. Den 19 augusti 2025 besvarade en kriminalvårdare vid anstalten [BB]
      förfrågan och informerade om att första möjliga sexualbrottsplats i anstalten
      fanns att tillgå den … mars 2026.
      Den 20 augusti 2025 beslutades det om placering i anstalten [BB] med bokning
      av plats den … mars 2026. Av beslutet framgår bl.a. att [AA] bedömdes behöva
      placeras i anstalt av säkerhetsklass 2 mot bakgrund av den förhöjda risken för
      fortsatt misskötsamhet som fanns till följd av den allvarliga misskötsamheten
      under häktesvistelsen. Anstalten [BB] bedömdes ha rätt nivå av övervakning och
      kontroll för att kunna upprätthålla ordningen och säkerheten. Anstalterna [DD]
      och [EE], som också har särskilt utsedda sexualbrottsplatser, bedömdes ha för
                                                                    Dnr 11696-2025    Sid 4 (13)




låg grad av övervakning och kontroll. Beslutet omprövades den 25 augusti 2025
utan att ändras.
Den 26 augusti 2025 informerade en kriminalvårdare vid anstalten [BB] hand-
läggaren om att en ledig plats skulle finnas den … oktober 2025 till följd av en
avbokning. [AA]:s unga ålder, att han hade påbörjat sin verkställighet i häkte och
att han hade en bokad plats långt fram i tiden var omständigheter som utgjorde
grund för kriminalvårdarens prioritering av placeringen av [AA]. Samma dag
bokades därför platsen om från den … mars 2026 till den … oktober 2025. [AA]
skrevs därmed ut från häktet [CC] den … oktober 2025 och skrevs senare samma
dag in i anstalten [BB].

Rättslig reglering

Verkställighetens mål och utformning
Varje intagen ska bemötas med respekt för sitt människovärde och med
förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihetsberövandet
(1 kap. 4 § fängelselagen, 2010:610).
Verkställigheten ska utformas så att den intagnes anpassning i samhället
underlättas och så att negativa följder av frihetsberövandet motverkas.
Verkställigheten ska, i den utsträckning det är möjligt utan att kravet på
samhällsskydd eftersätts, särskilt inriktas på åtgärder som är ägnade att
förebygga återfall i brott. (Se 1 kap. 5 § första och andra styckena samma lag.)
Verkställigheten får inte innebära andra begränsningar i den intagnes frihet än
som följer av fängelselagen eller som är nödvändiga för att ordningen eller
säkerheten ska kunna upprätthållas (1 kap. 6 § första stycket samma lag).

Inledande av verkställighet
Om en dömd är häktad när fängelsestraffet är verkställbart, ska verkställigheten
påbörjas omedelbart där han eller hon förvaras. Om den dömde inte förvaras i
kriminalvårdsanstalt när verkställigheten påbörjas, ska han eller hon överföras
till kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet. (Se 8 § första stycket
strafftidslagen, 2018:1251.)
En dömd som ska överföras eller förpassas till kriminalvårdsanstalt för verk-
ställighet av fängelsestraff får i anslutning till det tas in i häkte i avvaktan på
anstaltsplacering, eller om det behövs med hänsyn till transportförhållandena
(9 § samma lag).
Tiden i häkte får i en sådan situation inte vara längre än nödvändigt och inte
längre än sju dagar, om det inte finns särskilda skäl för en längre tid. Även om
det finns särskilda skäl får tiden inte vara längre än trettio dagar (10 § samma
lag).
Särskilda skäl för en längre tids placering i häkte kan finnas när det med hänsyn
till ordning och säkerhet kan vara både tidskrävande och svårt att hitta en
ändamålsenlig placering. Det kan avse t.ex. en dömd med ett stort skyddsbehov
eller med kopplingar till den organiserade brottsligheten eller hög beläggning i
anstalter i den säkerhetsklass eller med den programverksamhet som i det
enskilda fallet anses lämplig. Prövningen av om det finns särskilda skäl ska göras
efter en samlad bedömning av omständigheterna i varje enskilt fall. (Se allmänna
råd till 10 § strafftidslagen i Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd,
2019:1, om inledande av verkställighet och strafftidsberäkning, FARK Strafftid.)
I de fall det bedöms föreligga särskilda skäl för en längre tids placering i häkte
ska detta dokumenteras (8 § samma FARK).
                                                                 Dnr 11696-2025         Sid 5 (13)




Placering i anstalt
En intagen får inte placeras så att han eller hon underkastas mer ingripande
övervakning och kontroll än som är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten
ska kunna upprätthållas. Vid beslut om placering ska, i den utsträckning det är
möjligt, hänsyn tas till den intagnes behov av sysselsättning, omvårdnad och en
lämplig frigivningsplanering. (Se 2 kap. 1 § fängelselagen.) Vid bedömningen
ska särskilt beaktas risken för rymning, fritagning, fortsatt brottslighet, missbruk
och annan misskötsamhet, och behovet av att undvika en olämplig samman-
sättning av intagna och att i övrigt kunna bedriva en ändamålsenlig verksamhet i
anstalt (10 § fängelseförordningen, 2010:2010). Vid bedömningen av riskerna
ska särskilt beaktas karaktären och omfattningen av den intagnes tidigare och
aktuella brottslighet, utfallet av tidigare och pågående verkställighet, strafftidens
längd och återstående verkställighet, om den intagne ska utvisas eller avvisas
efter frigivning eller saknar anknytning till riket, om den intagne är medlem i
eller har annan koppling till ett kriminellt nätverk eller grov organiserad
brottslighet, och den intagnes personliga förhållanden, såsom missbruk eller
psykisk ohälsa. (Se 2 kap. 1 § Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd,
2011:1, om fängelse, FARK Fängelse.)
Ett beslut om placering ska föregås av en helhetsbedömning i varje enskilt fall.
Denna bedömning får inte mynna ut i att en intagen placeras under högre eller
lägre grad av övervakning och kontroll än som är nödvändigt för att ordningen
eller säkerheten ska kunna upprätthållas. Graden av övervakning och kontroll
framgår i första hand av anstaltens eller avdelningens säkerhetsklass. (Se
allmänna råd till 2 kap. 1 § första stycket fängelselagen, samma FARK.)
Vid placering, ska i den utsträckning det är möjligt, beaktas den intagnes behov
av åtgärder som kan underlätta hans eller hennes anpassning i samhället eller
övergången till ett liv i frihet eller som kan motverka negativa följder av
frihetsberövandet (2 kap. 2 § samma FARK).

Kriminalvårdens uppdrag och uppgifter
Kriminalvården ansvarar för att verkställa utdömda påföljder, bedriva
häktesverksamhet och utföra personutredningar i brottmål (1 § förordningen,
2023:797, med instruktion för Kriminalvården).
Myndighetens verksamhet ska bedrivas på ett säkert, humant och effektivt sätt.
Återfall i brott ska förebyggas. Myndigheten ska särskilt vidta åtgärder som
syftar till att brottslighet under verkställigheten förhindras, narkotikamissbruk
bekämpas, innehållet i verkställigheten anpassas efter varje individs behov, och
frigivningen förbereds. (Se 2 § samma förordning.)
Antalet häktes- och anstaltsplatser ska fortlöpande anpassas till behovet. Häktes-
och anstaltsorganisationen ska vara utformad så att den tillgodoser olika behov
av övervakning och kontroll. Anstaltsorganisationen ska vara utformad så att den
tillgodoser intagnas rättigheter och olika behov av sysselsättning och annat
innehåll i verkställigheten samt främjar en ändamålsenlig planering av intagnas
frigivning. (Se 7 § samma förordning.)

Kriminalvårdens bedömning av [AA]:s klagomål
Av utredningen framgår att såväl häktet [CC] som placeringssektionen har
handlagt placeringen av [AA] skyndsamt. Häktet upprättade ett placerings-
underlag samma dag som domen blev verkställbar och beslut om placering
meddelades sex dagar därefter. Beslutet har också omprövats utan dröjsmål.
[AA] fick dock kvarbli i häkte mer än de sju dagar som följer av strafftidslagen.
Detta berodde på [AA]:s behov med anledning av den typ av brottslighet som
                                                                          Dnr 11696-2025         Sid 6 (13)




      han dömts för. Det berodde också på den säkerhetsklass som bedömes nödvändig
      med hänsyn till [AA]:s misskötsamhet under häktningstiden. Kriminalvården
      bedömer med hänsyn till detta att det har funnits särskilda skäl för en längre tid i
      häkte än sju dagar.
      [AA]fick emellertid kvarbli i häkte i mer än 30 dagar. Den absoluta tidsfristen i
      strafftidslagen om 30 dagar har därmed överskridits med drygt tre veckor, vilket
      naturligtvis är mycket allvarligt. Inget annat har framkommit än att det beror på
      den platsbrist som sedan en längre tid tillbaka råder inom Kriminalvården.
Kriminalvården besvarade därefter de frågor JO hade ställt. Uppgifterna i de
första två frågorna redovisade myndigheten utförligt med tabeller i en bilaga till
remissvaret. Bilagan redogörs inte för närmare här men finns tillgänglig hos JO.
Myndigheten framförde dessutom följande:

      Svar på JO:s frågor
      [– – –]

      3. I det aktuella fallet innebar placeringsbeslutet att [AA] har en bokad plats i en
      viss anstalt mer än ett halvår efter det att fängelsestraffet blev verkställbart. Vidtar
      Kriminalvården några åtgärder i en sådan situation för att försöka förkorta
      väntetiden? Om ja, vilka åtgärder. […]
      Vid placering av frihetsberövade intagna är placering av de som påbörjat
      verkställigheten i häkte högst prioriterat. Därefter följer intagna som har ett akut
      behov av omplacering av ordnings- eller säkerhetsskäl. Det kan röra sig om
      behov av omplacering till en anstalt av högre säkerhetsklass, intagna som
      tillfälligt är placerade i häkte eller polisarrest och intagna som är placerade i
      avskildhet. Tredje kategorin i prioriteringsordningen omfattar omplaceringar av
      intagna till lägre säkerhetsklass och omplaceringar i enlighet med
      verkställighetsplanen (se Kriminalvårdens handbok för placering i anstalt,
      2012:8, s. 31).
      I avvaktan på placering kan en intagen som påbörjat sin verkställighet i häkte
      tillfälligt placeras i anstalt. Det gäller såväl intagna som väntar på att få ett
      placeringsbeslut som intagna som fått ett sådant beslut men väntar på transport
      eller att plats ska frigöras. Det är häktet som fattar ett beslut om tillfällig
      placering efter utredning och säkerhetsbedömning. Häktet ska omgående
      informera placeringssektionen om den tillfälliga placeringen (se samma
      handbok, s. 23).
      En förutsättning för snabb överföring av dömda som påbörjat verkställighet i
      häkte till anstalt är att det finns tillgång till bokningsbara platser. Som redovisas
      närmare i svaret på fråga 4 arbetar Kriminalvården aktivt för att utöka plats-
      kapaciteten så snabbt och kostnadseffektivt som möjligt. Det ankommer vidare
      på anstalterna att kontinuerligt utreda förutsättningarna för omplacering av
      intagna som uppvisat god skötsamhet till anstalt av lägre säkerhetsklass. Behovet
      är särskilt angeläget för anstalter i säkerhetsklass 1 och 2 som har sexualbrotts-
      platser.
      Kriminalvården har även vidtagit andra åtgärder för att effektivisera placeringen
      av dömda och säkerställa en effektiv användning av tillgängliga resurser. En av
      dessa åtgärder är att en särskild handläggare inom placeringssektionen har getts i
      uppdrag att på heltid arbeta med s.k. förstärkt platssamordning. I uppdraget ingår
      bl.a. att kontinuerligt följa platssituationen i landets häkten och att samordnat
      besluta i anstalts- och omplaceringsärenden inför större planerade öppningar och
                                                                   Dnr 11696-2025        Sid 7 (13)




stängningar av platser. I uppdraget ingår även att ta emot upplysningar från
anstalter om oplanerade kommande lediga platser. Det ökar förutsättningarna att
ändra ännu inte verkställda placeringsbeslut till att avse den uppkomna lediga
platsen.

4. Vad har Kriminalvården gjort för att korta väntetiden för en placering i anstalt
och vilket resultat har det haft? Finns det planer på ytterligare åtgärder? När
förväntar sig myndigheten att åtgärderna kommer att få önskad effekt?
Behovet av tillgång till anstaltsplatser har ökat i sådan takt att Kriminalvården
under en längre tid inte förmått möta behovet. Bristen på tillgängliga platser i
anstalt har således medfört svårigheter att överföra häktade personer med
verkställbara domar till anstalt inom den lagstadgade fristen. Situationen var som
allvarligast under perioden september 2023–juni 2024, varför Kriminalvården
gick upp i stabsläge i början av år 2024. Under de cirka sju månader som
stabsläget fortgick tillskapades cirka 1 500 nya platser, varav 400 i häkte och
1 100 i anstalt. I dag finns det 47 anstalter med sammanlagt ca 5 600 fasta
platser.
Kriminalvården publicerade den 27 februari 2026 en kapacitetsplan för åren
2026–2035 (dnr 2025-17447, bilaga 2 [bilagan utelämnad här, JO:s anm.]). I
planen redovisas bl.a. ett beräknat behov av cirka 14 000 fasta anstaltsplatser
år 2035. Mot bakgrund av de stora osäkerheter som finns i prognoserna och med
hänsyn till att inrättandet av barn- och ungdomsavdelningar förväntas påverka
kapaciteten ytterligare, planerar Kriminalvården för en viss överkapacitet. Enligt
planen beräknas därför en utökning med cirka 9 200 fasta platser. Av planen
framgår vidare att bedömningen, utifrån utgångspunkterna för prognosen, är att
Kriminalvården kommer att kunna ha tillräckligt många fasta anstaltsplatser
år 2032 (se bilaga 2, s. 23 ff.). Dessa bedömningar påverkas naturligtvis av flera
faktorer, inte minst ikraftträdandedatum för planerade och aviserade
straffrättsliga reformer.
Kriminalvården arbetar sedan en längre tid med att tillskapa nya anstaltsplatser.
Det sker både genom förtätning i form av om- och tillbyggnad av befintliga
anläggningar, främst för att möjliggöra dubbelbeläggning av bostadsrum, och
genom nyetableringar. Det kan tex. nämnas att det pågår byggprojekt på cirka
50 platser i landet för att möta behovet av platser på kort, medellång och lång
sikt. Därtill pågår ett trettiotal utredningar avseende potentiella fastighetsprojekt.
Kriminalvården bygger bl.a. ett nytt fängelse och häkte i Trelleborg som
beräknas vara färdigt år 2030–2032, ett nytt häkte och fängelse i Kalmar som
beräknas vara färdigt år 2026 respektive successivt kunna börja användas år
2029 samt nya fängelser i Norrköping respektive Värnamo som successivt ska
kunna börja användas år 2029. Sammanlagt rör det sig om cirka 1 650 nya
anstaltsplatser. Det kan också nämnas att Kriminalvården numera har som
riktlinje vid nyproduktion av anstaltsplatser att bostadsrum ska rymma fler än en
intagen. Ytterligare 600 platser beräknas därtill att tillgängliggöras med
anledning av regeringens förslag om tillfällig verkställighet av svenska
fängelsestraff utomlands (prop. 2025/26:185).
Som framgår av bilaga 1 är det framförallt två grupper intagna vars behov av
anstaltsplatser överstiger det tillgängliga antalet. Det rör sig dels om kvinnor,
dels om män som är dömda för sexualbrott. Det är främst dessa två grupper som
löper störst risk att vänta längre på en placering i anstalt än den lagstadgade
fristen. Sedan år 2024 har Kriminalvården ökat platskapaciteten när det gäller
kvinnliga intagna med cirka 60 procent, från 384 platser till 617. Det kan
jämföras med den totala platskapaciteten som under samma period ökat med
cirka 35 procent. Kriminalvården har således prioriterat denna grupp i arbetet
                                                                       Dnr 11696-2025        Sid 8 (13)




      med att tillskapa nya tillgängliga platser. När det gäller sexualbrottsdömda män
      har antalet särskilt utsedda platser under samma tidsperiod ökat med endast cirka
      12 procent, från 514 till 574. Behovet av platser är långt större än så, men det har
      av flera skäl inte varit möjligt att öka tillgången till platser i snabbare takt. En
      sådan omständighet är att det enbart finns fyra anstalter med sexualbrottsplatser.
      Dessa fyra anstalter består av äldre fastigheter, med bostadsrum som har en för
      liten yta för att kunna dubbelbeläggas. Vid några av anstalterna pågår dessutom
      sedan en längre tid omfattande om- och tillbyggnationer som också påverkat
      Kriminalvårdens möjligheter att uppnå ett adekvat platsantal.
      Enligt befintliga tidsplaner kommer antalet kvinnoplatser att öka med cirka
      300 under år 2026. Cirka 50 av dem kommer att kunna öppnas under våren 2026,
      övriga under senhösten. Därtill kommer 126 platser att skapas år 2027 och
      90 platser år 2028. Det rör sig följaktligen om drygt 500 platser under de
      kommande tre åren som bedöms motsvara det prognosticerade behovet (se bilaga
      2). Kapaciteten avseende särskilt utsedda sexualbrottsplatser för män beräknas
      öka med cirka 250 platser i säkerhetsklass 2 under år 2026, varav cirka 60 direkt
      efter sommaren och övriga under perioden oktober–november. Under år 2028
      beräknas ytterligare 600 platser kunna tillskapas. Sammanlagt rör det sig om
      cirka 850 platser under de kommande tre åren som sannolikt överstiger det
      prognosticerade behovet, varför några av de senare tillkomna platserna kan
      komma att användas av andra målgrupper.
AA fick möjlighet att kommentera remissvaret.

Bedömning
JO:s tidigare granskningar
Jag har som berördes inledningsvis vid upprepade tillfällen granskat
Kriminalvårdens möjligheter att upprätthålla tidsfristerna i strafftidslagen.

I ett beslut den 27 januari 2022 uttalade jag allvarlig kritik mot Kriminalvården
för att en intagen hade vistats i häkte under två månader i väntan på plats i
anstalt (se JO 2022/23 s. 158, dnr 7654-2020). Genom utredningen i det ärendet
kom det fram uppgifter om att tidsfristerna i 10 § strafftidslagen inte upprätt-
hölls inom myndighetens verksamhet. Med anledning av uppgifterna beslutade
jag att inom ramen för ett särskilt ärende granska denna fråga inklusive
omfattningen av problemen. I beslutet den 14 december 2022 fann jag att
Kriminalvården i ett flertal fall hade överskridit den absoluta tidsfristen om
30 dagar, trots att det inte finns lagliga förutsättningar för detta. Jag poängterade
att det förhållandet att en dömd person inte överförs till anstalt inom rimlig tid
utan i stället blir kvar i häkte motverkar fängelselagens syften. Vidare
konstaterade jag att situationen inom myndigheten innebär att tvingande
lagregler som uppställs för verksamheten – och som gäller till förmån för
frihetsberövade personer – många gånger inte kan upprätthållas. (Se JO 2023
s. 166, dnr 1716-2022.)

I ett beslut den 17 juni 2024 riktade jag allvarlig kritik mot Kriminalvården för
att en dömd person hade blivit kvar i häkte närmare ett år i väntan på plats i
                                                                   Dnr 11696-2025       Sid 9 (13)




anstalt. Det hade enligt min mening stått i flagrant strid med den absoluta
tidsfristen i strafftidslagen. (Se JO 2024 s. 171, dnr 2834-2023.)

Inom ramen för ett annat initiativärende granskade jag handläggningstiderna för
s.k. fördjupade villkorsutredningar och angränsande frågor. En av de frågorna
var hur myndigheten lyckades med att upprätthålla fristerna i 10 § strafftids-
lagen. Ärendet var därför till viss del en uppföljning av beslutet från december
2022 (JO 2023 s. 166). Den kartläggning som Kriminalvården då lät göra visade
att handläggningarna ofta drog ut på tiden och att en stor del av utredningstiden
bestod av enbart väntan. Detta innebar bl.a. att prövningen av villkoren inte
ägde rum så snart verkställigheten påbörjas, vilket strider mot fängelselagen.
Dessutom blev inte sällan de berörda intagna kvar i häkte i avvaktan på rätt
anstaltsplats, och jag konstaterade på nytt att det strider mot tvingande lag. I
beslutet den 26 juni 2024 redovisade jag en del av de negativa konsekvenser
som dessa förhållanden får för de intagna. Jag uttalade att det som hade
framkommit i granskningen var synnerligen allvarligt och gav mig anledning att
fortsätta följa frågorna. (Se JO 2024 s. 181, dnr 4837-2023.)

Nu aktuella förhållanden
Som nämnts inledningsvis inkom under hösten 2025 flera JO-anmälningar om
att intagna blir kvar i häkte under lång tid i väntan på plats i anstalt. Jag
beslutade att utreda det nu aktuella ärendet och att alltså begära att Kriminal-
vården även besvarar vissa generella frågor inom ramen för det för att följa upp
mina tidigare granskningar.

Kriminalvården har i en bilaga till sitt remissvar utförligt redovisat statistik över
hur myndigheten lyckas upprätthålla tidsfristerna i strafftidslagen. Av de
uppgifterna framgår exempelvis att det den 1 februari 2026 fanns 363 intagna
som vistades i häkte och som inväntade överföring till anstalt. Det kan jämföras
med att antalet den 1 januari 2021 var 131 och ett år senare 248 intagna. Av de
som väntade på överföring till anstalt den 1 februari 2026 hade 124 intagna
väntat i över 30 dagar. Den 1 januari 2021 var motsvarande antal 11 intagna och
ett år senare 27 intagna. (Se JO 2023 s. 166 för statistiken från den 1 januari
2021 och 1 januari 2022.)

Kriminalvården har angett att behovet av tillgång till anstaltsplatser ökat i sådan
takt att myndigheten under en lägre tid inte förmått att möta behovet. Jag får
konstatera att beläggningsläget nu är ännu mer ansträngt än när jag 2022
utredde frågan om hur fristerna i strafftidslagen upprätthålls. Det är både fler
som verkställer fängelsestraff i häkte och fler som får vänta mer än 30 dagar på
att flyttas till anstalt. Den 1 februari 2026 hade 34 procent av de intagna väntat
längre än 30 dagar. Den genomsnittliga väntetiden för alla intagna var vid den
tidpunkten 44 dagar och 10 procent av de intagna hade väntat längre än
                                                                   Dnr 11696-2025       Sid 10 (13)




94 dagar. Det är mycket allvarligt att mer än en tredjedel av de intagna hade
väntat längre än tidsfristen på 30 dagar, trots att det inte finns några lagliga
förutsättningar för detta.

Än mer problematisk är statistiken för män dömda för sexualbrott och för
kvinnor. Det har också Kriminalvården lyft fram i sitt remissvar. Sålunda togs
under tidsperioden den 1 oktober 2025–1 februari 2026 61 män dömda för
sexualbrott in i anstalt i säkerhetsklass 1 och 2. Av dessa hade 44 intagna,
72 procent, verkställt sitt fängelsestraff i mer än 30 dagar i häkte. Den genom-
snittliga tiden för en man dömd för sexualbrott som skulle placeras i anstalt var
70 dagar och 10 procent fick vänta mer än 137 dagar. När det gäller kvinnor
togs 113 in i anstalt i säkerhetsklass 1 och 2. Av dessa hade 72 intagna,
64 procent, verkställt sitt fängelsestraff i mer än 30 dagar i häkte. Den genom-
snittliga tiden för en kvinna som skulle placeras i anstalt i säkerhetsklass 2 var
50 dagar och 10 procent av kvinnorna fick vänta mer än 88 dagar på en plats i
anstalt i den säkerhetsklassen.

I AA:s fall skulle han enligt placeringsbesluten i augusti 2025 ha behövt
verkställa sitt fängelsestraff i häkte i mer än ett halvår. När en plats blev ledig i
anstalt till följd av en avbokning prioriterades han emellertid och blev till slut
kvar i häkte kortare tid än den genomsnittliga tiden för män som väntar på en
plats för sexualbrottsdömda. Det är bra att Kriminalvården har vidtagit åtgärder
för att säkerställa en effektiv användning av tillgängliga resurser samt att
oplanerade kommande lediga platser på det viset fångas upp och tas om hand på
ett genomtänkt sätt. Myndigheten förtjänar dock kritik för att AA fick stanna
kvar i häkte i flera veckor utöver den absoluta tidsfristen om 30 dagar i 10 §
strafftidslagen.

Kriminalvårdens åtgärder och myndighetens uppdrag
Kriminalvården har som svar på vad myndigheten gör för att korta väntetiden
för en placering i anstalt redogjort för planerna att utöka antalet anstaltsplatser.
Med hänvisning till den kapacitetsplan för åren 2026–2035 som getts in med
remissvaret och där nämns görs bedömningen att det kommer kunna finnas
tillräckligt många fasta platser 2032. Det är visserligen positivt att det antas
kunna gå snabbare att skapa platser som ska motsvara behovet för män dömda
för sexualbrott och för kvinnor som för tillfället får vänta längst tid på en
anstaltsplats. Samtidigt rör det sig om prognoser och det framgår av
kapacitetsplanen att om hänsyn också tas till ett antal aviserade reformer, som
har stor kapacitetspåverkan, skulle myndigheten tidigast 2040 kunna
omhänderta behovet av antalet platser. Jag ser därför framför mig att det finns
en överhängande risk att svårigheterna att upprätthålla tidsfristerna i strafftids-
lagen kommer att fortsätta i många år. Det är angeläget att Kriminalvården
aktivt omprövar sin verksamhet och försöker vidta även andra åtgärder än
                                                                 Dnr 11696-2025      Sid 11 (13)




utökning av anstaltsplatser för att komma till rätta med problematiken, så som
insatser för att effektivisera arbetet med fördjupade villkorsutredningar.

Som Kriminalvården har redogjort för ligger det i myndighetens uppdrag att
bedriva sin verksamhet på ett säkert, humant och effektivt sätt. Vidare ska
återfall i brott förebyggas. Myndigheten ska särskilt vidta åtgärder som syftar
till att brottslighet under verkställigheten förhindras, narkotikamissbruk
bekämpas, innehållet i verkställigheten anpassas efter varje individs behov, och
frigivningen förbereds. (Se 2 § förordningen [2023:797] med instruktion för
Kriminalvården.)

Uppdraget att bedriva en ambitiös kriminalvård som ska förena humanitet med
högt ställda krav på säkerhet och effektivitet kommer till tydligt uttryck i såväl
fängelselagen som i förarbetena till den. Ett grundläggande syfte med fängelse-
lagen var att ge Kriminalvården bättre förutsättningar att – med bibehållen
säkerhet och utan att sätta individens eget ansvar åt sidan – förebygga återfall i
brott genom att anpassa innehållet i verkställigheten till den intagnes
individuella förutsättningar och behov. I förarbetena uttalades också att
verkställigheten måste ta sin utgångspunkt i en human och meningsfull
kriminalvård. Det förutsätter att tiden i anstalt används så att den intagnes
anpassning i samhället underlättas och så att negativa följder av
frihetsberövandet motverkas. (Se prop. 2009/10:135 s. 60 ff.).

Det här kommer till direkt uttryck i t.ex. 1 kap. 5 § fängelselagen, enligt vilken
verkställigheten ska utformas så att den intagnes anpassning i samhället
underlättas och så att negativa följder av frihetsberövandet motverkas.
Verkställigheten ska också särskilt inriktas på åtgärder som är ägnade att
förebygga brott och det ska för varje intagen upprättas en individuellt utformad
plan. Dessutom ska verkställigheten planeras och utformas efter samråd med
den intagne och i samverkan med berörda myndigheter.

Att en dömd person inte överförs till anstalt inom rimlig tid utan i stället blir
kvar i häkte, motverkar denna ambitiösa kriminalvård. Som situationen ser ut nu
tvingas många intagna genomföra lång tid av sin straffverkställighet i häkte utan
något egentligt verkställighetsinnehåll och ofta utan att få vistas tillsammans
med andra intagna i gemensamhet. Jag kan mot den bakgrunden inte komma
fram till någon annan slutsats än att Kriminalvården i stor utsträckning inte kan
uppfylla sitt uppdrag att verkställa fängelsestraff på ett sätt som är humant och
meningsfullt. Det är synnerligen bekymmersamt.

När bestämmelserna i 10 § strafftidslagen infördes våren 2019 ansåg regeringen
att det av såväl legalitets- som rättssäkerhetsskäl var motiverat att införa en
reglering som tydligt angav de tidsgränser som skulle gälla i fråga om hur länge
                                                                     Dnr 11696-2025      Sid 12 (13)




en dömd tillfälligt skulle få tas in i häkte. Sådana föreskrifter saknades i den
tidigare gällande lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. och både JO
och Justitiekanslern hade bl.a. av den anledningen påtalat behovet av en
lagöversyn. (Se prop. 2017/18:250 s. 74 ff.)

I det tidigare initiativärendet om hur Kriminalvården upprätthåller fristerna i
strafftidslagen förde jag fram att jag tidigare hade uppmärksammat att
införandet av regleringen i strafftidslagen innebar ett antal skärpta krav som
myndigheten inte haft tillräcklig beredskap för. Jag framhöll dock att Kriminal-
vårdens förutsättningar att bedriva sin verksamhet i enlighet med den rättsliga
regleringen också är beroende av yttre faktorer, såsom effektivitet i brotts-
bekämpning och lagföring samt lagstiftningsåtgärder i form av bl.a. straff-
skärpningar. En kopia av beslutet överlämnades till riksdagen och regeringen
för kännedom. (Se JO 2023 s. 166.)

I ett betänkande som nu är ute på remiss föreslås det att de nuvarande
tidsfristerna i 10 § strafftidslagen ska avskaffas och att regleringen, på samma
sätt som var fallet innan strafftidslagen trädde i kraft, i stället ska föreskriva ett
allmänt skyndsamhetskrav utan lagreglerade frister. Utredningen menar att en
reglering, för att framstå som trovärdig, förutsätter att de tidsfrister som anges
är realistiska och på ett övergripande plan möjliga för Kriminalvården att leva
upp till. Så är inte fallet i dag. (Se SOU 2026:30 s. 138 ff.)

Jag har i ett yttrande denna dag lämnat mina synpunkter på betänkandet (se JO:s
dnr R 43-2026). I yttrandet avstyrker jag förslaget att avskaffa tidsfristerna i
10 § strafftidslagen. Som redogörs för i betänkandet (se s. 63 ff.) har det under
senare år genomförts ett stort antal författningsändringar som har påverkat
inflödet av intagna till anstalter och häkten. Enligt min mening är det inte
acceptabelt att lagregler som är motiverade av legalitets- och rättssäkerhetsskäl
och som är av avgörande betydelse för frihetsberövade personer avskaffas för
att en förändrad kriminalpolitik gör att de inte kan upprätthållas. Kriminal-
vården måste i stället ges förutsättningar för att snarast möjligt komma till rätta
med den rådande beläggningssituationen.

Jag anser att det finns anledning att skicka även detta beslut till riksdagen och
regeringen för kännedom.

Ärendet avslutas.



Beslutet har fattats av JO Katarina Påhlsson. Dokumentet har fastställts digitalt
och har ingen underskrift.
                                                              Dnr 11696-2025     Sid 13 (13)




Seniora rättssakkunniga Mattias Karlsson har föredragit ärendet och byråchefen
Catrine Björkman har deltagit i beredningen.
