# Verkställande av kommunala beslut som inte vunnit laga kraft

JO 2010-06-30 dnr 1170-2009

## Beslut

BESLUT
                                                                       Datum             Dnr                     Sid
                                                                       2010-06-30        1170-2009             1 (10)
Justitieombudsmannen
Hans-Gunnar Axberger




                        Verkställande av kommunala beslut som inte vunnit laga kraft


                        Genom anmälningar till JO aktualiserades två fall som gällde kommuner där
                        fullmäktigebeslut verkställts innan de vunnit laga kraft, varefter besluten
                        överklagats av kommunmedlemmar och då upphävts i domstol. Ärendena utreddes
                        parallellt och redovisades i var sitt beslut (1170-2009 och 3129-2009).
                        Redogörelsen för den rättsliga regleringen och de allmänna utgångspunkterna för
                        bedömningen av fallen var densamma i de två besluten. Referatet inleds med dessa
                        för de båda besluten gemensamma avsnitt.

                        Rättslig reglering m.m.
                        Allmänt
                        Den offentliga makten utövas under lagarna. Kommunernas självbestämmanderätt
                        fritar inte kommunala organ från skyldigheten att lyda lag.

                        Genom s.k. laglighetsprövning har varje medlem av en kommun rätt att få
                        lagligheten av kommunens beslut prövad i förvaltningsdomstol, 10 kap. 1 §
                        kommunallagen, KL. Vilka beslut som kan överklagas genom laglighetsprövning
                        samt de närmare formerna för detta framgår av 10 kap. 2–7 §§.

                        Enligt 10 kap. 8 § ska domstolen upphäva ett överklagat beslut om

                         beslutet inte har tillkommit i laga ordning,

                         beslutet hänför sig till något som inte är en angelägenhet för kommunen,

                         det organ som har fattat beslutet överskridit sina befogenheter, eller

                         beslutet strider mot lag eller annan författning.

                        Enligt bestämmelsen får något annat beslut inte sättas i det överklagade beslutets
                        ställe.

                        Laglighetsprövningen, som alltså kan begäras endast av kommunens medlemmar,
                        utgör enligt lagmotiven en form av medborgartalan (prop. 1990/91:117 s. 132).
                        Den får betraktas som ett utflöde av det kommunala självbestämmandet.




 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                           Dnr 1170-2009      Sid 2 (10)




Verkställande av kommunfullmäktiges beslut
Enligt huvudregeln åligger det kommunstyrelsen att verkställa kommun-
fullmäktiges beslut (se 6 kap. 4 och 5 §§ KL). För verkställande av beslut som
överklagas genom laglighetsprövning finns en särskild regel, intagen i 10 kap.
14 a § KL. Innan innehållet i den bestämmelsen redovisas bör något sägas om dess

## Anmälan och bakgrund

bakgrund.

För att laglighetsprövningen ska vara meningsfull krävs att domarna i sådana mål
efterlevs. Sedan mycket lång tid tillbaka gäller därvid att ett kommunalt organ inte
bör kunna genomföra beslut på ett oåterkalleligt sätt så länge det finns en möjlighet
att överklaga. Frågan behandlades redan i ett betänkande från år 1952, där en
kommunallagskommitté skrev (SOU 1952:14 s. 338):
      För att [...] icke syftet med besvärsreglerna [de dåvarande bestämmelserna om s.k.
      kommunalbesvär] skall tillspillogivas måste det verkställande organet städse
      överväga, om verkställighet av ej lagakraftvunnet beslut äventyrar möjligheten för
      eventuell klagande att vinna rättelse.[– – –] Finner organet risk föreligga för att
      besvär skulle leda till beslutets undanröjande, bör det låta anstå med
      verkställigheten, till dess besvärstiden utlöpt, respektive till dess beslutet fastställts
      genom lagakraftägande utslag, såvida ej effektivitetskrav påkallar annat.
JO påminde i ett beslut år 1961 om dessa uttalanden, som lagstiftaren instämt i (se
JO 1961 s. 431). I det ärende som saken gällde uttalade JO:

      Kommunalnämnden har i sin förklaring gjort gällande, att man ej känt till eller haft
      anledning räkna med att besvär skulle komma att anföras över fullmäktiges
      ifrågakomna beslut. Denna invändning saknar enligt min mening avgörande
      betydelse för verkställighetsfrågans bedömande. Det avgörande för denna
      bedömning är huruvida det fanns anledning räkna med att beslutet komme att
      undanröjas i händelse av besvär.
JO:s slutsats blev att det måste ha stått klart för det verkställande organet att
beslutet troligen skulle komma att upphävas om någon besvärade sig. Han noterade
också att om det dessförinnan verkställdes, skulle beslutet inte kunna återgå. Av de
skälen och ”då några effektivitetssynpunkter icke åberopats och uppenbarligen ej
heller kunna göras gällande” fann JO att det verkställande organet gjort fel som
verkställt beslutet innan det vunnit laga kraft.

I tre beslut, som redovisas i JO 1966 s. 307, kritiserade JO kommunala nämnder
bl.a. för att de hade verkställt beslut som kunde överklagas. JO upprepade att det
verkställande organet ska bedöma dels risken för att besvär över fullmäktiges
beslut kan leda till beslutets undanröjande, dels om verkställighet i så fall skulle
äventyra möjligheten att rätta beslutet. Sedan han funnit att nämnderna inte levt
upp till dessa krav tog JO ställning till om de befunnit sig i sådana ”tvångslägen”
att deras handlande ändå varit lagligt. I inget av fallen godtogs de skäl de
respektive nämnderna anfört. I ett av dem, som gällde ett beslut om att påbörja
vissa byggnadsarbeten, uttalade JO:

      Det fanns [...] mycket starka skäl som talade för att beslutet skulle komma att
      undanröjas vid besvär. Enär det ur allmän synpunkt är av stor vikt att kommun icke
      vidtager verkställighetsåtgärder, som grundas på beslut vilkas laglighet kan
      ifrågasättas, måste i förevarande situation nämnden kunna åberopadirekt tvingande
                                                                          Dnr 1170-2009     Sid 3 (10)




      skäl att då påbörja byggnadsarbetena för att verkställigheten skulle kunna anses vara
      tillåten enligt i förarbetena till kommunallagen angivna riktlinjer. Sådana tvingande
      ekonomiska skäl torde icke kunna anses föreligga med mindre verkställigheten
      måste ske för att skydda kommunen mot avsevärt ekonomiskt avbräck.
Av JO:s beslut framgår även att kommunen inte bara ska ta hänsyn till de
olägenheter som en utebliven verkställighet kan medföra utan även till de skador
som den kan dra på sig om beslutet upphävs och måste rättas. Konsekvenserna av
att inte verkställa ska med andra ord vägas mot de skadeverkningar som kan
uppkomma om beslutet verkställs men sedan måste rivas upp.

Frågor kring kommunala besluts verkställbarhet diskuterades i förarbetena till såväl
1977 års kommunallag som nuvarande kommunallag (se SOU 1971:84 s. 133 ff.
och prop. 1975/76:187 s. 552 ff. respektive SOU 1990:24 s. 160 f. och prop.
1990/91:117 s. 136 f.).

Sedan ”kommunalt domstolstrots” kommit att bli alltmer omdebatterat föreslog en

## Utredning

utredning år 2000 att de förutsättningar som i rättspraxis ansågs gälla för när
omedelbar verkställighet av kommunala beslut får ske skulle lagfästas (se Ds
2000:53). Det ledde till den nuvarande bestämmelsen i 10 kap. 14 a § KL. Den
lyder:

      Ett beslut som kan överklagas enligt bestämmelserna i detta kapitel får verkställas
      innan det har vunnit laga kraft om inte särskilda skäl talar emot det.
I författningskommentaren uttalade lagstiftaren (prop. 2001/02:122 s. 28 f.):
      Den föreslagna regleringen innebär att omedelbar verkställighet i princip får ske
      men att beslut om sådan verkställighet bör föregås av en individuell bedömning av
      skälen för och emot. Det kan ha stor ekonomisk eller rättslig betydelse för
      kommunen eller landstinget att beslutet verkställs skyndsamt. Effektivitetshänsyn
      väger tungt vid bedömningen. Å andra sidan kan en förtidig verkställighet få till
      följd att kommun- eller landstingsmedlemmarnas rätt att få lagligheten i ett beslut
      prövad blir illusorisk. Verkställigheten kan ju innebära att en rättelse av beslutet blir
      faktiskt eller juridiskt omöjlig, t.ex. när en byggnad rivs eller egendom säljs.
      Kommunen eller landstinget har naturligtvis en viss handlingsfrihet också när ett
      beslut överklagats. Vid s.k. okynnesbesvär och när beslutet utan tvekan är lagenligt
      bör det kunna verkställas trots överklagandet.
      Om det finns en realistisk möjlighet att det överklagade beslutet kan komma att
      upphävas bör omedelbar verkställighet i regel inte ske. Särskild försiktighet är
      påkallad om avgörandet medför allvarliga ingrepp i den enskildes rättssfär.
Verkställighetsförbud (inhibition)
Om ett beslut har överklagats kan förvaltningsdomstol med stöd av 28 §
förvaltningsprocesslagen (1971:291) meddela verkställighetsförbud (inhibition).
De närmare förutsättningarna för att meddela inhibition har berörts av
Regeringsrätten, som i rättsfallet RÅ 1986 ref. 7 uttalat följande.

      Syftet med föreskriften är att domstolen skall ha möjlighet att förhindra en
      verkställighet i fall då det är av stor betydelse för klaganden att ett överklagat beslut
      inte länder till efterrättelse, innan saken slutligt prövats av domstolen. Detta kan
      gälla t.ex. när det skulle vara svårt eller omöjligt att låta en verkställighet av det
      överklagade beslutet återgå om beslutet upphäves.
      En bedömning av om inhibition bör meddelas i ett mål om kommunalbesvär måste
      grundas på ett preliminärt ståndpunktstagande till frågan huruvida det överklagade
                                                                          Dnr 1170-2009        Sid 4 (10)




      kommunala beslutet är olagligt eller ej enligt de av klaganden åberopade
      omständigheterna. Inhibition bör komma ifråga endast om starka skäl talar för att
      beslutet är olagligt och förbudet är ägnat att förhindra att ett allmänt eller enskilt
      intresse åsamkas beaktansvärd skada.
Rättelse av verkställda beslut
Enligt 10 kap. 15 § KL gäller att om ett beslut har upphävts genom ett avgörande
som har vunnit laga kraft och om beslutet redan har verkställts, ska det organ som
har fattat beslutet se till att verkställigheten rättas i den utsträckning som det är
möjligt. Ett beslut om rättelse ska meddelas utan oskäligt dröjsmål.

En bestämmelse av detta slag infördes först i den tidigare kommunallagen. I
förarbetena anförde statsrådet (prop. 1975/76:187 s. 561 f.):
      Enligt paragrafen skall verkställigheten av det upphävda beslutet bringas att återgå i
      den mån det är möjligt. Vid bedömningen av hur långt denna skyldighet sträcker sig
      kan de uttalanden av kommunalrättskommittén som jag har återgett i det föregående
      tjäna till ledning.
Kommunalrättskommittén – vars förslag innebar att det var kommunstyrelsen som
skulle besluta om återgångsåtgärder – hade, med hänvisning till avgöranden från
Regeringsrätten, uttalat följande (SOU 1971:84 s. 147).
      Det bör ankomma på kommunstyrelsen att med till buds stående medel
      bringaverkställigheten till återgång. Verkställighet i form av rättshandlingar bör
      bringas att återgå på ogiltighetsgrund, i den mån kommunstyrelsen inte väljer andra
      utvägar, exempelvis i form av avveckling av verksamhet eller egendomsinnehav.
      Den omständigheten att ett återgångsförfarande är förenat med kostnader eller
      förluster bör i princip inte försvaga det grundläggande kravet på återgångsåtgärder.
      Kommunstyrelsen bör emellertid i syfte att minska eventuella förluster ha en viss
      frihet att välja metod och tidsplan för återgång. I princip bör dock gälla att återgång
      skall genomföras utan onödigt dröjsmål. Undantagsvis kan situationer tänkas
      förekomma där återgångsförfarande skulle medföra så omfattande ekonomiska
      förluster för kommunen att det skulle te sig orimligt att uppehålla ett krav på
      återgång. Genom att alternativa återgångsförfaranden mestadels finns att tillgå måste
      sådana situationer bli mycket ovanliga. Återgångsförfarande är ibland omöjligt att
      genomföra. Om verkställigheten exempelvis bestått i en utbetalning kan återkrav
      vara uteslutet på civilrättsliga grunder. I fall där betalningsmottagaren är
      återbäringsskyldig kan återbäring vara utesluten på grund av bristande
      betalningsförmåga. När återgångsförfarandet även i ett längre tidsperspektiv
      framstår som omöjligt att genomföra måste kommunstyrelsen ha rätt att avskriva
      återgångsärendet.
Den 1 juli 2002 förtydligades bestämmelsen (SFS 2002:438). I propositionen
anfördes (prop. 2001/02:122 s. 18 f.):

      Vid tillkomsten av bestämmelsen torde [...] ha förutsatts att kommunens eller
      landstingets ställningstagande till frågan om rättelse skall komma till uttryck i ett
      formligt beslut. I annat fall berövas medlemmarna i kommunen eller landstinget
      praktisk möjlighet att överklaga ställningstagandet.
      De undersökningar som gjorts angående tillämpningen av bestämmelsen om rättelse
      visar att kommunerna i en del fall dröjt mycket länge innan de fattat beslut om
      rättelse. Dessutom har det förekommit i stor utsträckning att något beslut över huvud
      taget inte fattats. Undersökningarna ger visserligen inte underlag för säkra slutsatser
      angående förekomsten av domstolstrots i nu berörda fall. De visar emellertid att
      bestämmelsen om rättelse inte tillämpats i enlighet med lagstiftarens intentioner.
                                                                          Dnr 1170-2009        Sid 5 (10)




      Enligt regeringens mening finns det mot den nu angivna bakgrunden anledning att
      förtydliga bestämmelsen i 10 kap. 15 § kommunallagen. Av bestämmelsen bör
      framgå att ett formellt beslut om rättelse måste meddelas och att detta skall ske utan
      oskäligt dröjsmål. Detta bör enligt regeringens mening leda till en bättre tillämpning
      av bestämmelsen och att domstolstrots av det nu diskuterade slaget motverkas.
      Förslaget ger också kommuner och landsting en viss flexibilitet i beredningen av ett
      ärende om rättelse. Någon ytterligare precisering av inom vilken tidsperiod rättelse
      skall ske är enligt regeringens mening inte erforderlig. Ställningstagandet till frågan
      om rättelse bör dock ide flesta fall kunna ske relativt snabbt.
      Syftet med den föreslagna ändringen är att ett formellt beslut i frågan om rättelse
      skall fattas. Civilrättslig bundenhet kan föreligga trots att ett beslut har upphävts.
      Detta problem får dock liksom i dag lösas från fall till fall. En kommun- eller
      landstingsmedlem som anser att styrelsen eller den berörda nämnden fattat ett
      felaktigt beslut i frågan om rättelse har möjlighet att överklaga beslutet genom
      laglighetsprövning.
Rättelseskyldigheten åvilar den som fattat beslutet. Om detta fattats av kommun-
fullmäktige är det alltså den instansen som ska vidta rättelse.

Kommunstyrelsen har ett övergripande ansvar för den kommunala förvaltningen,
med skyldighet att i förekommande fall ta initiativ i olika frågor och göra
framställningar till fullmäktige (se bl.a. 6 kap. 2 och 4 §§ KL). Tillsammans med
övriga nämnder har styrelsen ansvar för beredning av fullmäktigeärenden och
verkställighet av fullmäktiges beslut. Mot den bakgrunden har JO tidigare kritiserat
kommunstyrelser som inte gjort kommunfullmäktige uppmärksamma på att av
fullmäktige fattade beslut hade upphävts och på att frågan om rättelse enligt 10
kap. 15 § KL därmed hade aktualiserats (dnr 2608-1996 och 4773-1997).

Allmänna utgångspunkter för bedömningen
Inledning
JO ska kontrollera att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och
andra författningar. Ledamöter av beslutande kommunala församlingar får dock
inte granskas av JO. Vid tillsyn över kommunala myndigheter ska JO beakta de
former i vilka den kommunala självstyrelsen utövas. Det anses innebära att
lämplighetsöverväganden som görs av kommunala organ i regel inte bör bedömas
(se t.ex. JO 1986/87 s. 297).

Kommunfullmäktiges åtgärder kan således inte föranleda några uttalanden av mig.

## Bedömning

Bedömningen i [de fall som utretts] tar sikte på om [de respektive
kommunstyrelsernas] handläggning överensstämt med de regler som gäller.

Verkställande av beslut som kan bli föremål för laglighetsprövning
Ett beslut som kan överklagas får enligt 10 kap. 14 a § KL verkställas innan det har
vunnit laga kraft om inte särskilda skäl talar emot det. De ovan redovisade
uttalandena i bestämmelsens förarbeten innebär i huvudsak följande.
Verkställigheten ska föregås av en individuell bedömning av skälen för och emot.
Det understryks å ena sidan att det kan ha stor betydelse att beslutet verkställs
skyndsamt och att effektivitetshänsyn ska väga tungt. Å andra sidan framhålls att
en för tidig verkställighet kan medföra att laglighetsprövningen blir illusorisk,
eftersom det då kan bli omöjligt att rätta beslutet. I förarbetena sägs också att
                                                                   Dnr 1170-2009   Sid 6 (10)




omedelbar verkställighet i regel inte bör ske om det finns en realistisk möjlighet att
det överklagade beslutet kan komma att upphävas.

Rättsläget kan mot denna bakgrund – och i belysning av den ovan redovisade
rättsutveckling som lett fram till dagens reglering – sammanfattas och
kommenteras på följande sätt.

1. Ett beslut får verkställas innan det vunnit laga kraft, men man måste
   dessförinnan bedöma risken för att det kan komma att upphävas vid ett
   eventuellt överklagande.
     Den prövning som ska ske inför verkställigheten avser inte sannolikheten för
   att beslutet överklagas, utan dess rättsliga hållfasthet. Prövningen torde i de
   flesta fall inte vålla några stora bekymmer. Andra gånger kan läget vara mer
   komplicerat. Eftersom det är fråga om en rent juridisk bedömning torde saken i
   sådana fall med fördel kunna överlåtas till en kommunjurist eller någon med
   motsvarande kompetens.
     Det är svårt att ange vilken grad av sannolikhet för ett upphävande som ska
   krävas. Såväl lagens ordalydelse som uttalandena i dess förarbeten talar dock
   för att det är först när den rättsliga frågan klart framstår som öppen för olika
   tolkningar – och det således föreligger en beaktansvärd risk för att beslutet vid
   ett eventuellt överklagande kan komma att undanröjas – som
   verkställighetshinder kan föreligga.

2. Beslut som riskerar att upphävas och som inte kan rättas utan olägenhet bör inte
   verkställas, om det inte finns starka effektivitetsskäl.
     Rätten till laglighetsprövning får inte bli illusorisk och kan därför inte
   underordnas mer allmänna intressen av att snabbt kunna genomföra politiska
   beslut. Det måste krävas specifika skäl av ekonomiskt eller rättsligt slag som
   gör att det av hänsyn till kommunens bästa inte är möjligt att avvakta med
   beslutets verkställande.
     Vid avvägningen ska konsekvenserna av en utebliven verkställighet ställas
   mot de följder ett eventuellt upphävande kan medföra. Det bör i det
   sammanhanget observeras att en kommun i princip är skyldig att frånträda
   ingångna avtal och bära de skadeståndskrav detta kan föranleda, om det beslut
   som avtalet grundas på upphävs efter en laglighetsprövning (jfr de ovan citerade
   uttalandena från kommunalrättskommittén som enligt propositionen skulle tjäna
   som vägledning).

Rättelse enligt 10 kap. 15 § kommunallagen
Kommunstyrelsen har som ovan framgått ett övergripande ansvar för den
kommunala förvaltningen.

När ett verkställt beslut som fattats av kommunfullmäktige upphävts genom
laglighetsprövning åligger det kommunstyrelsen att bereda och hos fullmäktige
väcka frågan om rättelse. Denna styrelsens skyldighet fritar inte fullmäktige från
dess ansvar, men den fyller den i sammanhanget från rättssäkerhetssynpunkt
väsentliga funktionen att säkerställa att saken anhängiggörs i kommunfullmäktige,
                                                                         Dnr 1170-2009     Sid 7 (10)




som därigenom inte kan undandra sig att fatta beslut i ärendet, ett beslut som i sin
tur kan göras till föremål för laglighetsprövning.

Allvarlig kritik mot Kommunstyrelsen i Övertorneå kommun, som trots
rättsliga hinder verkställt ett beslut av kommunfullmäktige innan det
vunnit laga kraft och underlåtit att verka för att frågan om rättelse
underställdes fullmäktige efter det att beslutet upphävts
(Dnr 1170-2009)

 Beslutet i korthet: Kommunstyrelsen i Övertorneå kommun anmäldes för att den
 verkställt ett beslut av kommunfullmäktige innan det vunnit laga kraft och för att den
 underlåtit att rätta beslutet sedan det upphävts av domstol efter laglighetsprövning.
 Kommunstyrelsen kritiseras för att den inte prövat om det funnits en beaktansvärd risk för
 att beslutet skulle kunna komma att upphävas om det överklagades och för att den
 verkställt beslutet trots att det var uppenbart att det skulle kunna upphävas.
 Kommunstyrelsen kritiseras också för att den inte utrett och i kommunfullmäktige väckt
 frågan om rättelse av beslutet sedan detta upphävts.
 Kommunstyrelsens förhållningssätt är ytterst anmärkningsvärt och förtjänar allvarlig kritik.
 Det inträffade ger intryck av att kommunstyrelsen helt ignorerat de regler i
 kommunallagen som den varit skyldig att följa.


Bakgrund och utredning
Kommunfullmäktige i Övertorneå kommun beslutade den 22 september 2008 att
godkänna att kommunen sålde fastigheten Övertorneå T 1:224, på vilken en sim-
och sporthall var uppförd, för en krona. I beslutet angavs att fastighetens bokförda
värde var 2 412 470 kronor. Det upplystes också om att hyresavtal för sim- och
sporthallen skulle tecknas av kultur- och fritidsnämnden enligt tidigare beslut där.
Vid sammanträdet yrkades att fastigheten i stället skulle läggas ut på anbud med fri
prövningsrätt, ett yrkande som tidigare framställts vid kommunstyrelsens
beredning av ärendet. Kommunfullmäktiges justerade protokoll över beslutet
anslogs enligt uppgift på kommunens anslagstavla den 1 oktober 2008.

Den 6 oktober 2008 verkställdes fullmäktiges beslut genom att köpekontrakt m.m.
undertecknades av kommunchefen och kommunstyrelsens ordförande.

Kommunfullmäktiges beslut överklagades den 22 oktober 2008 med yrkande om
att det skulle upphävas. Överklagandet innehöll även ett yrkande om att domstolen
skulle förordna att beslutet tills vidare inte skulle gälla, s.k. inhibition.

Den 28 oktober 2008 beslutade Länsrätten i Norrbottens län om inhibition.
Länsrätten fann att utredningen entydigt talade för att försäljningen utgjorde stöd
till en enskild näringsidkare i strid med bestämmelserna i 2 kap. 8 §
kommunallagen (1991:900), KL. Beslutet överklagades inte.

I en dom den 1 december 2008 undanröjde länsrätten kommunfullmäktiges beslut
(mål nr 1999-08). I domen angavs bl.a. följande.
      Den aktuella fastigheten har inte utbjudits till försäljning eller ens värderats av
      utomstående experter. Fastigheten har sålts för en krona samtidigt som kommunen
                                                                        Dnr 1170-2009     Sid 8 (10)




      förbundit sig att betala en hyra om 495 000 kr per år. Avtalet gäller för fem år och
      således har kommunen förbundit sig att betala en hyra om 2,5 miljoner kr. Det är
      uppenbart att fråga är om otillåtet stöd till enskild näringsidkare (RÅ 1980 Ab 482).
      Det har inte framkommit i målet att det varit nödvändigt att sälja den aktuella
      fastigheten till ett pris understigande marknadsvärdet. Eftersom beslutet strider mot
      2 kap. 8 § KL skall det upphävas.
Länsrättens dom överklagades inte.

Domen anmäldes vid kommunstyrelsens sammanträde den 8 december 2008 (Ks
§ 181 Delgivningar p. 18). Den föranledde inte någon åtgärd.

Sedan en utredning hos JO inletts uppgav Övertorneås kommunchef vid kontakter
med JO:s handläggare den 29 april 2009 att frågan om rättelse av fullmäktiges
upphävda beslut skulle behandlas vid kommunfullmäktiges sammanträde den 4
maj 2009.

Vid sammanträdet beslutades med stöd av 5 kap. 32 och 40 §§ KL att ta upp ett
extra ärende om att på eget initiativ anta ett yttrande till JO. I yttrandet uppmanades
JO att lämna anmälningarna utan åtgärd. Det angavs att kommunen är civilrättsligt
bunden av ingångna avtal och att en återgång av det upphävda beslutet skulle
medföra omfattande skadeståndsanspråk. ”Det är därför orimligt för Övertorneå
kommun att rätta sig efter Länsrätten i Norrbottens läns beslut varför
återgångsförfarandet avskrivits då beslutet inte kan göras om i riktig ordning.”
Fullmäktige fattade dock inte något beslut i frågan.

Kommunstyrelsen i Övertorneå kommun anmodades att yttra sig. Styrelsen anförde
följande.
      Kommunfullmäktige beslutade den 22 september 2008 § 37 om försäljning av
      fastigheten T 1:224, där köpekontraktet mellan Övertorneå kommun och AA
      godkändes.
      Den 6 oktober undertecknades avtalet mellan kommunens företrädare och köparen
      där köpekontrakt och köpebrev upprättades. Efter att detta civilrättsliga avtal ingåtts
      mellan parterna meddelade Länsrätten i Norrbottens län först inhibition och dom i
      ärendet den 1 dec. 2008.
      Övertorneå kommun konstaterar att civilrättslig bundenhet i förhållandetill
      avtalspart redan före inhibitionsbeslutet inträtt mellan Övertorneå kommun och AA.
      AA har också vid förfrågan meddelat kommunen att han gör gällande att sådan
      civilrättslig bundenhet ingåtts mellan Övertorneå kommun och honom, i och med att
      köpekontrakt, köpebrev och hyresavtal upprättats.
      Omständigheten av redan ingångna civilrättsliga avtal innebär att kommunen prövat
      möjligheten till en återgång av upphävt beslut men att detta har varit omöjligt i detta
      ärende. Ett eventuellt återgångsförfarande i detta ärende hade därför medfört
      omfattande ekonomiska skadeståndsanspråk.
      Övertorneå kommun anhåller därför att Riksdagens ombudsmän lämnar inkommen
      anmälan utan åtgärd.
Kommunstyrelsen ingav kopior av protokoll från kommunfullmäktiges och
kommunstyrelsens sammanträden, de aktuella köpehandlingarna och handlingar i
länsrättens mål.
                                                                    Dnr 1170-2009   Sid 9 (10)




Rättslig reglering och allmänna utgångspunkter för bedömningen har redovisats i
referatets inledning, se ovan.

Bedömning
Verkställighetsfrågan
Beslutet verkställdes innan det vunnit laga kraft. Det saknas spår av att någon
prövning av det slag lagen föreskriver ägde rum. Det finns därför skäl att erinra
kommunstyrelsen om att laglighetsprövningen är en viktig del av
kommunmedlemmarnas demokratiska kontroll över att kommunens organ följer
gällande regler. Kommunstyrelsen synes inte ha förstått sin uppgift i detta
hänseende.

Risken för att kommunfullmäktiges beslut skulle upphävas såsom stridande mot 2
kap. 8 § KL var uppenbar. Fastigheten med simhallen utbjöds inte till försäljning
innan beslutet fattades av kommunfullmäktige. Någon oberoende värdering gjordes
aldrig, och det bokförda värdet var väsentligt högre än köpeskillingen. Fastigheten
såldes för en krona samtidigt som kommunen i ett avtal åtog sig att under fem år
betala en hyra om totalt närmare 2,5 miljoner kronor.

Om kommunstyrelsen skulle ha ägnat saken vederbörlig uppmärksamhet hade den
med andra ord inte kunnat undgå slutsatsen att hinder för verkställighet i princip
förelåg. Bara om rättelse vore möjlig eller om starka effektivitetsskäl kunde
anföras, skulle beslutet kunna verkställas före överklagandetidens utgång.

Att det skulle bli svårt att rätta en verkställighet som består i att ingå ett bindande
och reservationslöst avtal är uppenbart. Att det skulle ha funnits effektivitetsskäl av
ekonomisk eller juridisk natur har inte ens gjorts gällande av kommunstyrelsen,
som för övrigt inte kan anses ha besvarat de frågor som JO ställt om detta. Något
godtagbart skäl för verkställigheten har således inte framkommit.

Kommunstyrelsen har sammanfattningsvis inte fullgjort sin skyldighet att pröva
om det förelegat några verkställighetshinder, och den har verkställt ett beslut trots
att det var uppenbart att sådana hinder förelåg.

Frågan om rättelse
Av utredningen framgår att kommunstyrelsen, trots att mer än ett och ett halvt år
förflutit sedan länsrätten upphävde beslutet, ännu inte har sett till att frågan om
rättelse underställts fullmäktiges prövning. Inte heller synes man, i syfte att förse
kommunfullmäktige med ett beslutsunderlag, ha vidtagit någon åtgärd för att
utreda de närmare förutsättningarna för en rättelse.

Skälet till detta förhållningssätt synes ha att göra med kommunens avtal med AA.
Sedan de beslut som avtalet med AA grundas på har upphävts åligger det dock
kommunfullmäktige att med till buds stående medel bringa verkställigheten att
återgå. Det redan ingångna avtalet kan därvid självfallet utgöra ett problem, men
man måste åtminstone försöka lösa det problemet. Att detta kan innebära kostnader
försvagar inte det grundläggande kravet på återgångsåtgärder. I anledning av vad
                                                                    Dnr 1170-2009   Sid 10 (10)




som i dessa delar anförts från kommunstyrelsens sida vill jag framhålla att
laglighetsprövningen inte kan kringgås på så vis att man först verkställer ett beslut
genom en civilrättsligt bindande uppgörelse och sedan, om beslutet upphävs,
underlåter att vidta rättelse med hänvisning till att detta är omöjligt på grund av de
skadeståndskrav som motparten reser. Man kan med andra ord inte först bryta mot
lagen och sedan fly förutsebara följder av sitt handlande med motiveringen att det
blir för dyrt att reda upp det man ställt till med.

Kommunstyrelsen har alltså underlåtit att vidta de åtgärder som lagstiftningen
kräver med anledning av länsrättens lagakraftvunna dom. På grund av
kommunstyrelsens passivitet har kommunfullmäktige inte behövt ta ställning till
vilka rättelseåtgärder som ska vidtas. Kommunstyrelsens agerande innebär vidare
att en domstolsprövning av frågan om rättelse av verkställigheten av det upphävda
beslutet inte kan ske. Den föregående laglighetsprövningen blir därmed resultatlös
och framstår som illusorisk.

Avslutning
Det som framkommit ger intryck av att kommunstyrelsen helt ignorerat regler som
den varit skyldig att följa. Så långt saken här utretts går det inte att säkert säga om
detta skett av okunnighet eller om det rört sig om medvetet lag- och domstolstrots.
Den frihet lagstiftningen ger en kommunstyrelse att under vissa förutsättningar
verkställa beslut av kommunfullmäktige innan dessa vunnit laga kraft har i alla
händelser utnyttjats på ett sådant sätt att laglighetsprövningen kringgåtts. Den
demokratiska funktion som denna är avsedd att fylla har därmed satts ur spel.

Kommunstyrelsens förhållningssätt är ytterst anmärkningsvärt och förtjänar
allvarlig kritik.

Allvarliga åsidosättanden av rättsregler bör, om respekten för laglydnaden inte ska
äventyras, enligt min mening kunna bli föremål för sanktion. Åtgärder och
underlåtenheter av det slag som här bedömts innefattar dock inte
myndighetsutövning, jfr NJA 1988 s. 26. Ansvar för tjänstefel enligt 20 kap. 1 §
brottsbalken är därmed uteslutet. I samband med de senaste ändringarna i reglerna
om laglighetsprövning föreslogs en vitessanktion. Regeringen avstod från detta
men tillade att man avsåg att noga följa upp saken. För det fall de åtgärder som
vidtogs inte skulle visa sig tillräckligt effektiva avsåg regeringen att återkomma i
frågan. (Se prop. 2001/02:122 s. 20.) Mot den bakgrunden tillställs
Regeringskansliet en kopia av detta beslut.
