# Handläggningen av en förundersökning angående mord under vilken bl.a. bevisupptagning skett vid domstol med ett "anonymt" vittne

JO 2001-09-28 dnr 1172-1998

## Beslut

BESLUT
                                                                      Datum            Dnr                     Sid
                                                                      2001-09-28       1172-1998             1 (31)
Chefsjustitieombudsmannen                                                              4234-1998
Claes Eklundh




                        Handläggningen av en förundersökning angående mord under vilken
                        bl.a. bevisupptagning skett vid domstol med ett ”anonymt” vittne


                        I ett beslut den 28 september 2001 anförde chefsJO Eklundh bl.a. följande.

                        BAKGRUND OCH UTREDNING

                        1 Inledning
                        Den 26 augusti 1997 dödades en man på kriminalvårdsanstalten i Tidaholm.
                        Förundersökning om mord inleddes, och biträdande chefsåklagaren AA
                        (Åklagarmyndigheten i Göteborg, Åklagarkammaren i Skövde) utsågs till
                        förundersökningsledare. Kort tid efter händelsen delgavs den i
                        kriminalvårdsanstalten intagne BB misstanke om mord och vissa föremål
                        beslagtogs i hans cell. I februari 1998 förordnade Falköpings tingsrätt advokaten
                        CC till offentlig försvarare för BB. Tingsrätten höll i september 1998
                        bevisupptagning och häktningsförhandling i målet. Vid denna tidpunkt var BB och
                        två andra personer misstänkta för delaktighet i brottet.

                        Med anledning av AA:s och tingsrättens handläggning i vissa hänseenden skickade
                        CC, i egenskap av ombud för BB, in flera anmälningar till JO. Anmälningarna
                        handlades i två ärenden (dnr 1172-1998 och dnr 4234-1998). I det första ärendet
                        behandlades frågor om offentlig försvarare och beslag och i det andra bl.a. frågor
                        som uppkom i samband med bevisupptagningen och häktningsförhandlingen i
                        september 1998, däribland frågan om s.k. anonyma vittnen.

                        2 Anmälningar och inledningsvis företagna utredningsåtgärder
                        2.1 Ärende dnr 1172-1998
                        BB begärde att JO skulle granska AA:s handläggning i förundersökningen
                        beträffande förordnande av offentlig försvarare och verkställda beslag. Han gjorde
                        därvid gällande att AA allvarligt hade brustit i sin ämbetsutövning genom att inte
                        ha vidtagit de åtgärder som ålegat henne i fråga om förordnande av offentlig
                        försvarare. Vidare hade AA enligt hans mening inte i rimlig tid efterkommit en
                        begäran om utlämnande av ett beslagsprotokoll, och slutligen ifrågasatte han om
                        det hade funnits skäl att låta beslagen bestå under så lång tid som varit fallet.




 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                            www.jo.se
                                                                    Dnr 1172-1998   Sid 2 (31)
                                                                        4234-1998



Till anmälan fogades vissa handlingar (beslagsprotokoll, brev m.m.). Av anmälan
och de bifogade handlingarna framgick bl.a. följande.

BB delgavs misstanke om mord den 27 augusti 1997. Han hade då inte fyllt 21 år.
Till polisen uppgav han att han inte avsåg att svara på frågor utan närvaro av en
advokat. I samband med misstankedelgivningen beslagtogs vissa föremål i BB:s
cell. Han fick inte något beslagsprotokoll. BB antog sedan felaktigt att
misstankarna mot honom hade avskrivits, varför han begärde hjälp av CC med att
återfå den beslagtagna egendomen. CC skrev den 11 september 1997 till
polismyndigheten och begärde att de beslagtagna föremålen skulle återlämnas till
BB. CC fick då reda på att BB fortfarande var misstänkt och att det inte fanns
förutsättningar att häva beslaget. Under hösten 1997 begärde BB därför, med
biträde av CC, skriftligen den 3 november hos polisen och den 9 december hos
åklagaren att offentlig försvarare skulle förordnas. Breven resulterade inte i att AA
gjorde någon anmälan till rätten om att offentlig försvarare skulle utses för BB. Vid
ett telefonsamtal med CC i slutet av januari 1998 uppgav AA att det inte var
aktuellt med en försvarare, eftersom BB inte ville svara på polisens frågor. Den 26
januari 1998 skrev CC återigen till AA. Sedan ytterligare en vecka hade gått utan
att AA vidtagit någon åtgärd, ansökte BB genom CC vid Falköpings tingsrätt att
CC skulle förordnas till offentlig försvarare för honom. I ett yttrande till tingsrätten
tillstyrkte AA ansökningen, varefter tingsrätten den 10 februari 1998 förordnade
CC till offentlig försvarare för BB.

I brev den 11 och den 26 februari 1998 till AA begärde CC att den beslagtagna
egendomen skulle återlämnas till BB. I det sistnämnda brevet begärde han vidare
att få en kopia av beslagsprotokollet och även att få ta del av det som dittills hade
förekommit under förundersökningen. AA meddelade den 4 mars 1998 att den
beslagtagna egendomen inte kunde återlämnas, eftersom genomgången inte var
klar. Något beslagsprotokoll översändes inte. CC skrev den 6 mars 1998 tillbaka
till AA och påtalade att hon inte i något avseende hade uppfyllt hans önskemål.
Den 16 mars 1998 yrkade BB vid tingsrätten att rätten skulle häva beslagen. Dagen
före beslagsförhandlingen, den 19 mars 1998, meddelade AA att beslagen var
hävda, och hon översände samtidigt beslagsprotokollet till CC.

Med anledning av innehållet i anmälan infordrades och granskades handlingar i
åklagarkammarens ärende AC9-1501-97. Av dessa framgick, utöver vad som
nämnts i det föregående, bl.a. följande.

Vid ett polisförhör den 28 augusti 1997 underrättades BB om misstanke om mord
och om att han hade rätt att anlita försvarare. BB hade ingen kommentar till
underrättelsen men önskade att någon av advokaterna DD och EE skulle förordnas
till offentlig försvarare för honom. I annat fall skulle han inte gå med på några
förhör. Vid ett nytt förhör den 5 november 1997 önskade BB i stället att CC skulle
förordnas till offentlig försvarare. På fråga om BB kom att berätta om händelsen,
om advokaten var med vid förhöret, uppgav BB att han inte tänkte berätta
någonting förrän vid en eventuell rättegång.
                                                                       Dnr 1172-1998        Sid 3 (31)
                                                                           4234-1998



På CC:s brev den 11 september 1997 till polismyndigheten fanns följande notering:
”Tjänsteanteckning, Tfn 970916 m adv. CC. Adv. underrättad om att anledning ej
föreligger att häva beslaget.” Anteckningen var undertecknad av AA. På brevet den
26 februari 1998 till AA fanns noteringen: ”Beslagsprotokoll ang. BB till CC” och
på brevet den 6 mars 1998 fanns anteckningen: ”Ej åtgärd 980309”. Den
sistnämnda anteckningen var signerad av AA.

2.2 Ärende dnr 4234-1998
BB begärde att JO skulle granska AA:s handlande vid en bevisupptagning den 4
september 1998 och en häktningsförhandling den 8 september 1998 i Falköpings
tingsrätts mål B 135-97. Anmälan kompletterades kort tid därefter, varvid BB bl.a.
begärde att JO även skulle granska ett anhållningsbeslut som AA hade meddelat
den 16 september 1998 i samma ärende.

BB begärde vidare att lagmannen FF (Falköpings tingsrätt) handläggning vid den
nyss nämnda bevisupptagningen skulle granskas. Enligt hans uppfattning hade FF
allvarligt brustit i sin ämbetsutövning genom att tillåta en bevisform som inte är
tillåten enligt svensk rätt.

Till anmälningarna fogades vissa handlingar (bl.a. tingsrättens protokoll från de
aktuella förhandlingarna). Av anmälningarna och bifogade handlingar framgick i
huvudsak följande.

I september 1998 var BB och två andra personer misstänkta för delaktighet i det
aktuella mordet. Den 3 september 1998 fick CC en kallelse till en bevisupptagning
utom huvudförhandling som skulle äga rum vid tingsrätten påföljande dag. Några
handlingar utöver kallelsen översändes inte. Vid förhandlingen, till vilken BB och
de andra misstänkta inte hade kallats, framkom att AA önskade höra ett vittne som
på grund av rädsla för repressalier inte vågade visa sig eller uppge sitt namn.
Vittnet hade två dagar tidigare uppgett för polis och åklagare att han ville berätta
om sina iakttagelser inför domstol. Då försvararen efterfrågade protokollet från
detta förhör uppgavs att något sådant inte hade upprättats. Anledningen till
bevisupptagningen var att vittnet skulle utvisas ur riket ett par dagar senare. Enligt
AA var vittnet närvarande vid mordet och skulle därför höras om sina iakttagelser.
Trots invändningar från försvararna tillät tingsrätten (FF) genom ett i protokollet
från bevisupptagningen särskilt upprättat beslut det av åklagaren föreslagna
arrangemanget, vilket innebar att vittnet skulle få vara anonymt och avge sin
berättelse bakom en skärm så att han var synlig för åklagaren och rätten men inte
för de närvarande försvararna. Tingsrättens beslut hade, såvitt här är av intresse,
följande lydelse.

      Eftersom visst utrymme torde finnas för anonyma vittnesförhör (se SOU 1998:40
      sid. 326) och förhöret avser bevisupptagning under förundersökningen, vilket
      innebär att de omständigheter under vilka beviset upptagits får beaktas vid en ev.
      framtida bevisvärdering, samt med beaktande av de särskilda förhållanden som
      åklagaren har angett, anser tingsrätten att det inte föreligger något hinder mot
      bevisupptagningen eller mot de former för den som åklagaren har begärt. Med
      hänsyn till den korta tid som stått till buds anser tingsrätten inte heller att den
      omständigheten att de misstänkta inte kallats till bevisupptagningen utgör något
      hinder mot att den genomförs (jfr 35 kap. 9 § sista meningen rättegångsbalken).
                                                                           Dnr 1172-1998     Sid 4 (31)
                                                                               4234-1998



Efter beslutet hade i protokollet från bevisupptagningen bl.a. följande antecknats.
      De offentliga försvararna lämnar rättssalen, varefter ”GG” förs in och tar plats
      bakom en avskärmning. Även tolken kommer in i rättssalen. Tolken erinras om att
      tidigare avlagd tolked alltjämt gäller för honom.
      ”GG” avlägger i rättens, åklagarens och tolkens närvaro – i sitt rätta namn –
      vittnesed och erinras om dess betydelse.
      De offentliga försvararna kommer in i rättssalen, varvid de inte har möjlighet att se
      vittnet.
      Vittnesförhör äger rum med ”GG” – – – , varvid även försvararna bereds tillfälle att
      ställa frågor.
      –––
      Sammanträdet förklaras avslutat, varvid försvararna avträder först och därefter
      vittnet.
Någon timme efter bevisupptagningen greps BB på Kumlaanstalten och
förpassades till häkte.

Den 7 september 1998 begärde CC att chefsåklagaren HH (Åklagarkammaren i
Skövde) skulle förklara AA jävig och att hon inte längre skulle få fortsätta som
förundersökningsledare i ärendet. HH avslog påföljande dag denna begäran, varvid
han anförde att han inte ansåg att sådana omständigheter förebringats som var
ägnade att rubba förtroendet för AA:s opartiskhet i målet.

Den 7 september 1998 skrev CC också till tingsrätten och efterhörde anledningen
till att BB inte hade getts tillfälle att närvara vid bevisupptagningen. Han ville
vidare ha besked om vilken lagbestämmelse som låg till grund för rättens beslut att
låta vittnet höras utan att de närvarande försvararna tilläts se honom.

FF besvarade CC:s brev samma dag enligt följande.

      Frågan om anonymitet för målsägande och vittnen behandlas utförligt i ett nyligen
      avgivet betänkande av Brottsofferutredningen, SOU 1998:40. Där anges bl.a. (sid.
      326) att all användning av anonyma vittnen inte är oförenlig med
      Europakonventionen ang. skydd för de mänskliga rättigheterna och de
      grundläggande friheterna, vilket framgår av Europadomstolens praxis.
      Förutsättningen för att anonyma vittnen skall tillåtas anges vara att vittnets liv eller
      personliga frihet och säkerhet är i fara, att den tilltalades försvarare har fått tillfälle
      att ställa frågor till vittnet samt att en fällande dom inte grundas enbart eller ens
      väsentligen på uppgifter som lämnats av ett anonymt vittne. Vidare hänvisas i
      betänkandet till vissa rekommendationer från Europarådets ministerråd om hot mot
      vittnen och den tilltalades rätt till försvar. Enligt rekommendationen bör möjligheten
      att vittna anonymt vara en exceptionell åtgärd och således användas endast i
      undantagsfall. Frågan om ett vittne skall få vara anonymt bör vidare prövas genom
      ett rättsligt förfarande som gör det möjligt för den misstänkte att ifrågasätta vittnets
      behov av att vara anonym.
      De angivna uttalandena var av betydelse för tingsrättens beslut att tillåta anonymitet
      för vittnet. Av väsentlig betydelse var även att det var fråga om en bevisupptagning
      under förundersökningen, varför det fortfarande är oklart om beviset överhuvudtaget
      kommer att åberopas vid en huvudförhandling. Om så skulle ske får naturligtvis de
      omständigheter under vilka beviset upptagits beaktas vid bevisvärderingen och
      frågan om tillåtligheten av bevisets förebringande eventuellt prövas.
      Vad gäller frågan om parts närvaro vid bevisupptagningen anges i 23 kap. 15 § RB,
      vilken är den bestämmelse som torde vara tillämplig i detta fall, att reglerna om
                                                                          Dnr 1172-1998     Sid 5 (31)
                                                                              4234-1998



      bevis, som tas upp utom huvudförhandling, i tillämpliga delar skall gälla. I 35 kap. 9
      § RB anges att parterna skall kallas, då bevis skall upptagas utom huvudförhandling.
      Enligt sista meningen må beviset dock upptagas, om part uteblir. Bortsett från att
      åtal ej väckts ansåg tingsrätten med hänsyn till den korta tid som stod till buds och
      omständigheterna i övrigt att det inte var praktiskt genomförbart att förordna om
      BB:s inställande inför rätten eller att kalla de båda övriga misstänkta. Även denna
      omständighet torde komma att få betydelse vid en eventuell värdering av det
      upptagna beviset.
Påföljande dag, den 8 september 1998, hölls häktningsförhandling i målet, varvid
BB begärdes häktad såsom på sannolika skäl misstänkt för mord. Till stöd för
häktningsyrkandet åberopade AA de uppgifter som det ”anonyma” vittnet hade
lämnat vid bevisupptagningen. Tingsrätten (hovrättsassessorn JJ) biföll
häktningsyrkandet. Vid häktningsförhandling samma dag och den 10 september
1998 häktades även de två andra misstänkta personerna. BB överklagade
tingsrättens beslut till Göta hovrätt som den 15 september 1998 hävde
häktningsbeslutet (Ö 1336/98). Hovrättens beslut hade följande lydelse.
      Det vittnesförhör tingsrätten hållit med ett anonymt vittne har inte varit tillåtet enligt
      svensk rätt. Att den europeiska domstolen i Strasbourg i visst fall funnit sådana
      förhör förenliga med Europakonventionen saknar vid sådant förhållande betydelse
      för frågan om tillåtligheten i Sverige av sådana förhör.
      Den utredning åklagaren åberopat är enligt hovrättens mening inte sådan att BB kan
      anses vara på sannolika skäl misstänkt för mord. Beslutet om häktning hävs därför
      med omedelbar verkan.
Mindre än ett dygn efter hovrättens beslut anhöll AA återigen BB. CC
underrättades inte om anhållningsbeslutet utan han fick uppgiften om detta per
telefon av BB. CC begärde omedelbart överprövning av anhållningsbeslutet hos
Åklagarmyndigheten i Göteborg.

Med anledning härav infordrade biträdande överåklagaren KK ett yttrande från
AA. Yttrandet, som är daterat den 17 september 1998, innehöll bl.a. följande.
      Den 7 september 1998 begärde jag BB häktad. Vid häktningsförhandling anförde jag
      att sannolika skäl till misstanke förelåg, enär en person vid domstol och under ed
      hade pekat ut BB som en av tre gärningsmän till mordet – – –. I övrigt uppgav jag
      att tid nu erfordrades för att plocka fram och sammanställa uppgifter som
      framkommit i utredningen. Jag kunde då inte redogöra för de omständigheter som
      fanns och som kunde vara belastande för BB. Sedermera, och inför förberedelse
      inför en åtalsförlängning med ny förhandling, har en sådan sammanställning
      påbörjats. Härvid finns omständigheter som är besvärande för BB. Ävensom har
      framkommit nya mindre omständigheter, enär övriga intagna nu har börjat lämna om
      än knapphändiga uppgifter. Mitt beslut om anhållande grundar sig på dessa
      omständigheter och vilka inte har prövats av tingsrätten.
Biträdande överåklagaren KK meddelade den 17 september 1998 följande beslut.

      Falköpings tingsrätt beslutade den 8 september 1998 att häkta BB och LL samt den
      10 september 1998 häkta MM. De häktades såsom på sannolika skäl misstänkta för
      mord.
      BB överklagade tingsrättens beslut till Göta hovrätt som i beslut den 15 september
      1998 hävde häktningsbeslutet.
      Bitr. chefsåklagaren AA beslutade, i anledning av hovrättens beslut, den 16
      september klockan 12.20 att häva häktningsbesluten beträffande de två andra
      misstänkta. AA beslutade samma dag och samma tid att anhålla de tre misstänkta på
                                                                       Dnr 1172-1998     Sid 6 (31)
                                                                           4234-1998



      nytt. Som grund för anhållningsbeslutet har AA uppgivit att nya omständigheter
      hade framkommit.
      Ni (JO:s anmärkning; CC) har som ombud för BB begärt överprövning av AA:s
      beslut.
      Jag har införskaffat och tagit del bl.a. av Falköpings tingsrätts häktningsprotokoll,
      protokoll från sammanträde för bevisupptagning vid Falköpings tingsrätt den 4
      september 1998, svarsskrivelse från AA till Göta hovrätt, Göta hovrätts protokoll
      den 15 september 1998, yttrande från AA, häktningspromemoria daterad den 16
      september 1998 samt promemoria upprättad med anledning av föredragning den 16
      september 1998.
      Jag har på eget initiativ tagit upp till prövning anhållningsbesluten avseende LL och
      MM.
      Jag har även inhämtat muntliga uppgifter från AA.
      Mot bakgrund av vad som framkommit finner jag vid en samlad bedömning att
      anhållningsbesluten mot en var av de anhållna ej längre skall kvarstå.
      Anhållningsbesluten hävs sålunda den 17 september 1998 klockan 21.15.
Med anledning av innehållet i anmälan infordrades och granskades handlingar i
åklagarkammarens ärende AC9-1501-97 och åklagarmyndighetens ärende AD II A
400-209-98, däribland en häktningspromemoria daterad den 16 september 1998, en
promemoria upprättad med anledning av hovrättens beslut att häva
häktningsbeslutet, anhållningsbeslutet den 16 september 1998 och AA:s yttrande
den 17 september 1998 till KK. Vidare granskades handlingar i tingsrättens mål B
135-97 och hovrättens beslut den 15 september 1998 i ärende Ö 1336/98.

3 Remisser
3.1 Ärende dnr 1172-1998
Åklagarmyndigheten anmodades att komma in med upplysningar och yttrande över
vad BB hade anfört i sin anmälan i ärendet.

Åklagarmyndigheten (biträdande överåklagaren KK) kom in med ett yttrande till
vilket hade fogats yttranden från AA och chefsåklagaren HH. Till remissvaret
fogades dessutom en av kriminalinspektörerna NN och OO upprättad promemoria
rörande vissa utredningsåtgärder med anledning av det aktuella mordet samt vissa
kompletterande upplysningar från åklagarkammaren och NN.

3.2 Ärende dnr 4234-1998
Åklagarmyndigheten anmodades att komma in med upplysningar och yttrande i
nedanstående hänseenden.

1. Vad som hade framförts i anmälan till JO om bevisupptagningen den 4
   september 1998.
2. Hade vittnet GG förhörts av åklagare och polis före bevisupptagningen?
3. Om så var fallet, hade förhörsprotokoll upprättats, och om protokoll inte hade
   upprättats, vad var anledningen därtill?
4. Varför hade AA vid häktningsförhandlingen den 8 september 1998 inte
   redogjort för alla de omständigheter som då fanns tillgängliga i utredningen
   och som kunde ha betydelse för bedömningen av häktningsfrågan (jfr AA:s
   yttrande den 17 september 1998)?
                                                                    Dnr 1172-1998   Sid 7 (31)
                                                                        4234-1998



5. Vilka överväganden hade föregått beslutet att anhålla BB m.fl. den 16
   september 1998, dvs. dagen efter det att hovrätten hade hävt det tidigare
   häktningsbeslutet?
6. När hade de olika förhör hållits som omnämns i häktningspromemorian den 16
   september 1998 och i den promemoria som upprättats med anledning av
   hovrättens beslut att häva häktningsbeslutet?
7. Vilka nya omständigheter hade framkommit efter hovrättens beslut?
8. Vad som hade framförts i anmälan om avsaknaden av information till CC
   beträffande anhållningsbeslutet.

Åklagarmyndigheten (KK) kom in med ett yttrande till vilket hade fogats yttranden
från AA och HH. Till remissvaret hade vidare fogats bl.a. en förteckning över
hållna förhör och en promemoria angående tidpunkten för dessa förhör (se JO:s
fråga 6), en promemoria upprättad i samband med anhållandet av BB den 16
september 1998 och en promemoria rörande vissa utredningsåtgärder.

Tingsrätten anmodades att komma in med upplysningar och yttrande över vad som
hade anförts i anmälan hit om bevisupptagningen samt om de överväganden som
hade föregått beslutet att häkta BB m.fl.

Som remissvar kom tingsrätten (lagmannen FF) in med ett yttrande till vilket hade
fogats ett yttrande från hovrättsassessorn JJ.

3.3 Övriga handläggningsåtgärder m.m.
BB kom under ärendenas handläggning in med ytterligare skrivelser och
anmälningar mot AA.

Under handläggningen av ärendena kom det till min kännedom att BB och övriga
misstänkta återigen hade häktats i målet och att åtal för mord därefter hade väckts
vid tingsrätten. Med anledning av att saken således kom att bli föremål för
domstolsprövning beslutade jag att tills vidare inte meddela något beslut i
ärendena.

Jag tog därefter del av stämningsansökan och tingsrättens beslut den 31 mars 2000
i mål B 135-97. Av dessa handlingar framgick bl.a. att AA som bevisning
åberopade bandupptagningen av det förhör som hade hållits med GG vid
bevisupptagningen inför tingsrätten. GG hade emellertid nu namngivits. Med
anledning härav uttalade tingsrätten i ett beslut att Göta hovrätt tidigare hade uttalat
att det enligt svensk rätt inte är tillåtet med anonyma vittnen. Enligt tingsrätten
hade hovrätten redan gjort en bedömning av tillåtligheten av den aktuella
bevisningen, varför den avvisades.

I ärendet fanns vidare tillgängliga tingsrättens deldomar den 28 april och den 29
maj 2000 i mål B 135-97, Göta hovrätts dom den 18 juli 2000 i mål B 572-00 och
B 692-00 samt Högsta domstolens beslut den 5 september 2000 i mål B 3214-00.
Av dessa handlingar framgick bl.a. att BB dömdes för mord till fängelse tio år med
anledning av den aktuella händelsen.
                                                                     Dnr 1172-1998    Sid 8 (31)
                                                                         4234-1998



Göta hovrätt meddelade den 29 juni 2001 dom i mål B 525-01 avseende en av BB:s
medtilltalade. Av domen framgick att hovrätten – med stöd av principerna om fri
bevisprövning och bästa bevismedel – hade tillåtit att en utskrift av förhöret med
det ”anonyma” vittnet åberopades och förebringades som bevisning.

JO:s BEDÖMNING

4 Inledning
I ärendena föreligger klagomål från BB med anledning av åklagarens handläggning
av frågorna om förordnande av offentlig försvarare för BB och om utlämnande av
en kopia av ett beslagsprotokoll. Jag har vidare att ta ställning till om
bevisupptagningen den 4 september 1998 varit rättsenlig. Det finns härutöver
anledning att pröva vad som förekom vid häktningsförhandlingen den 8 september
och i samband med anhållningsbeslutet den 16 september 1998. Jag kommer att i
det följande behandla de olika frågorna under särskilda rubriker.

5 BB:s rätt till offentlig försvarare (dnr 1172-1998)
5.1 Inledning
BB har gjort gällande att AA inte vidtog några åtgärder för att få en offentlig
försvarare förordnad för honom.

I denna del har åklagarmyndigheten anfört att det med hänsyn till den
brottsmisstanke som delgavs BB och utredningens karaktär förelåg förutsättningar
för förordnande av offentlig försvarare. Det ålåg därför AA som förundersöknings-
ledare att anmäla behovet av offentlig försvarare till rätten. BB:s inställning i fråga
om medverkan i eventuella förhör saknar enligt myndighetens uppfattning
betydelse i sammanhanget.

5.2 Rättslig reglering
I 21 kap. RB finns bestämmelser om den misstänkte och hans försvar. Är den
misstänkte anhållen eller häktad, skall offentlig försvarare förordnas för honom,
om han begär det. Offentlig försvarare skall också på begäran förordnas för den
som är misstänkt för ett brott, för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i
sex månader (3 a § första stycket). I förarbetena till lagrummet anges att de där
angivna brotten generellt sett är av så allvarlig art att en misstänkt nära nog
undantagslöst har behov av en försvarare (prop. 1983/84:23 s. 15). I inget av de nu
angivna fallen har det någon betydelse om den misstänkte har erkänt eller förnekat
gärningen (a.a. s. 15 och Fitger, Rättegångsbalken, del 2, s. 21:16 a).

Av paragrafens andra stycke framgår att offentlig försvarare därutöver skall
förordnas om den misstänkte är i behov av försvarare med hänsyn till utredningen
om brottet, om försvarare behövs med hänsyn till att det är tveksamt vilken påföljd
som skall väljas och det finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller
villkorlig dom eller sådana påföljder i förening, eller om det i övrigt föreligger
särskilda skäl med hänsyn till den misstänktes personliga förhållanden eller till vad
målet rör.
                                                                     Dnr 1172-1998    Sid 9 (31)
                                                                         4234-1998



Offentlig försvarare förordnas av rätten (21 kap. 4 § RB). Skall enligt 21 kap. 3 a §
RB offentlig försvarare utses för den misstänkte, åligger det undersökningsledaren
att göra anmälan om det hos rätten (23 kap. 5 § RB). En framställan från den
misstänkte till undersökningsledaren om offentlig försvarare skall omedelbart
vidarebefordras till rätten (Fitger, Rättegångsbalken, del 2, s. 23:34 och JO 1964 s.
97).

5.3 Bedömning
Mordet begicks den 26 augusti 1997. Som framgår av utredningen beslutade
förundersökningsledaren AA med anledning därav redan påföljande dag om
husrannsakan i BB:s cell och om kroppsbesiktning beträffande honom.

Vid förhör den 28 augusti 1997 delgavs BB misstanke om mord. I samband därmed
underrättades han också om sin rätt att anlita försvarare, varvid han uppgav att han
önskade att en av två namngivna advokater skulle förordnas till offentlig
försvarare. Såvitt framgår av utredningen finns det inte något som tyder på att
misstankegraden mot BB minskade under den i ärendet aktuella tidsperioden.
Exempelvis tillfrågades han vid förhöret den 5 november 1997 om han hade
förstått att han blivit underrättad om misstanke om mord, vilket han bekräftade.

## Utredning

Utredningen ger vidare vid handen att BB under hösten 1997 och i januari 1998 ett
flertal gånger upprepade sin begäran om offentlig försvarare, bl.a. vid förhöret den
5 november. Vid detta förhör uppgav BB också att han inte tänkte berätta
någonting förrän vid en eventuell rättegång även om en advokat var med vid
förhöret.

Som nyss har nämnts skall offentlig försvarare på begäran förordnas för den som är
misstänkt för ett brott för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i sex
månader. Straffskalan för mord är fängelse i tio år eller livstid (3 kap. 1 §
brottsbalken).

Av vad som har sagts i det föregående framgår att det åligger undersökningsledaren
att göra anmälan hos rätten, om offentlig försvarare skall utses. Så skedde
emellertid inte, trots att AA i sitt yttrande har vidgått att hon redan i ett tidigt skede
av utredningen informerades om BB:s önskemål om försvarare. Som förklaring till
sin underlåtenhet har hon i huvudsak anfört att hon inte uppfattade att BB begärde
försvarare, eftersom det inte var aktuellt med något förhör, samt att hon inte heller
såg något behov av försvarare för BB, eftersom det inte hade framkommit några
ytterligare omständigheter som skulle ha föranlett utredning mot honom.

Den skyldighet för undersökningsledaren, som följer av reglerna i 23 kap. 5 § och
21 kap. 3 a § första stycket första meningen RB, att till rätten anmäla ett önskemål
om offentlig försvarare av någon som är misstänkt för ett brott för vilket inte är
stadgat lindrigare straff än fängelse i sex månader, är undantagslös. Det finns
således i ett sådant fall inte något utrymme för undersökningsledaren att pröva om
den misstänkte har behov av försvarare eller ej. Som framhålls i
åklagarmyndighetens remissvar saknar frågan om den misstänktes inställning till
eventuella förhör betydelse vid bedömningen om försvarare skall förordnas eller
inte.
                                                                    Dnr 1172-1998      Sid 10 (31)
                                                                        4234-1998



AA borde således omedelbart ha vidarebefordrat BB:s begäran om offentlig
försvarare till rätten. Hennes underlåtenhet framstår som särskilt svårförståelig mot

## Anmälan och bakgrund

bakgrund av vad hon har anfört i sitt yttrande hit om att en misstänkt enligt hennes
uppfattning undantagslöst skall ha en försvarare om det är fråga om misstanke om
brott av så allvarlig art som mord. Det kan vidare noteras att hon hos rätten väckte
frågan om förordnande av offentlig försvarare för BB:s två medmisstänkta.

6 BB:s begäran om beslagsprotokoll m.m. (dnr 1172-1998)
6.1 Inledning
BB har i sin anmälan gjort gällande att AA inte inom rimlig tid efterkommit en
begäran om ett beslagsprotokoll samt ifrågasatt om det funnits skäl att låta beslagen
bestå så lång tid som varit fallet.

I sitt remissvar har åklagarmyndigheten i denna del konstaterat att AA borde ha
ombesörjt att CC skyndsamt erhöll ett beslagsprotokoll. Myndigheten har vidare
uttalat att det i en utredning av det aktuella slaget kan vara vanskligt att bedöma ett
beslags betydelse för utredningen och att det därför är svårt att avgöra när skäl inte
längre förekommer för beslaget.

6.2 Rättslig reglering
I 27 kap. RB finns bestämmelser om beslag. Enligt 1 § får ett föremål, som
skäligen kan antas äga betydelse för utredning om brott eller vara genom brott
någon avhänt eller på grund av brott förverkat, tas i beslag.

I 4 och 5 §§ finns bestämmelser om vem som har rätt att besluta om beslag, bl.a.
undersökningsledaren, åklagaren och rätten. Om ett beslag har verkställts utan
rättens förordnande, har den som drabbats rätt att begära rättens prövning av
beslaget (6 §).

Ett beslag hävs av rätten eller, om beslaget inte har meddelats eller fastställts av
rätten, av undersökningsledaren eller åklagaren (8 § tredje stycket).

Om den, från vilken beslag sker inte är närvarande vid beslaget, skall han utan
dröjsmål underrättas om det och om vad som har skett med det beslagtagna (11 §).
Protokoll skall föras över beslag och den som drabbas av beslaget har rätt att på
begäran få bevis om beslaget (13 §).

6.3 Bedömning
Såvitt kommit fram i ärendet begärde CC i ett brev den 26 februari 1998 att få en
kopia av ett beslagsprotokoll. Enligt egen uppgift fick han emellertid inte det
efterfrågade protokollet förrän omkring den 20 mars 1998.

Som åklagarmyndigheten har anfört i remissvaret förefaller det som om AA i
anslutning till CC:s begäran den 26 februari 1998 vidtog vissa åtgärder för att
efterkomma denna. Anledningen till att någon expediering då inte ägde rum har
inte kunnat klarläggas, och det är enligt min mening inte meningsfullt att gå vidare
i den saken.
                                                                         Dnr 1172-1998     Sid 11 (31)
                                                                             4234-1998



Med anledning av BB:s ifrågasättande av den tid under vilken beslagen varade –
från augusti 1997 till den 19 mars 1998 då flera beslag hävdes – har HH i sitt
yttrande förklarat att genomgången av de beslagtagna föremålen inte blev klar
förrän sistnämnda dag beroende på en betungande arbetssituation. Vad som har
kommit fram i detta hänseende föranleder inte något annat uttalande från min sida
än ett konstaterande att den som drabbas av beslag som har tillkommit utan rättens
förordnande alltid har möjlighet att vända sig till domstol för att få till stånd en
prövning av beslagsfrågan.

7 Bevisupptagningen den 4 september 1998 (dnr 4234-1998)
7.1 Inledning
BB har hävdat att den bevisupptagning som ägde rum den 4 september 1998 vid
tingsrätten inte var rättsenlig.

AA har i denna del anfört bl.a. följande.

      Att bedriva en förundersökning på en klass-1-anstalt har visat sig vara att bedriva en
      utredning i den mest extremt svårutredda miljö det går att tänka sig. Anstaltsmiljön
      är ett samhälle i samhället med egna normer och regler de intagna emellan. En
      huvudregel är att inte tala med polisen. Väl känt är att det inom anstalten sker
      bestraffning intagna emellan vid överträdelse av ”reglerna”.
      –––
      I en utredning av detta slag är det även så att det förekommer en hel del uppgifter
      utom förhör. Talar en intagen är steget långt till att han talar i förhörsform. Även
      uppgifter utom förhör har ett värde och för åklagaren kan dessa uppgifter tas fram
      genom förhör med vederbörande förhörsledare. Sådana uppgifter, liksom allt annat
      som förekommer av betydelse för utredningen, skall dokumenteras. Vanligt är
      härvid att polisen i en promemoria dokumenterar vad man fått vetskap om. I aktuell
      utredning har ett antal sådana uppgifter framkommit.
      Vad avser den person som har hörts vid en bevisupptagning, så hade polisen av
      personal på en anstalt fått vetskap om att denna person med stor sannolikhet hade
      sett hela händelsen och att han ville berätta detta, men inte vågade på grund av
      rädsla för repressalier. Polis tog kontakt med honom och besökte honom på den
      anstalt där han nu vistades. Man fick klart för sig att han sett sådant som kunde ha
      stor betydelse för utredningen. Mer än ett besök skedde och vid det sista besöket var
      jag som åklagare närvarande på hans begäran. Han ställde frågor till mig om
      utrednings- och rättegångsförfarandet. Efter redogörelse från mig om reglerna som
      gäller för en rättegång och framförallt om omedelbarhetsprincipen och
      muntlighetsprincipen, uppger han att han är villig att vid ett tillfälle och inför
      domare berätta vad han sett. Detta samtal om rättegångsförfarandet kan näppeligen
      ses som ett förhör och har inte heller dokumenterats som ett sådant. När jag därefter
      och samma kväll kontaktade domstolen inför en kommande bevisupptagning hade
      denna person således inte berättat för vare sig mig eller polis vad han sett, bara att
      han var där och visste vad som hänt. Besöken och samtalen har dokumenterats, men
      förhör har härvid ej skett.
      Ytterligare ett krav från personens sida var att han, efter att han berättat, inte skulle
      behöva komma tillbaka till anstalt. En avvisning var förestående och flygresa var
      bokad. Med kort rådrum skulle en bevisupptagning kunna ske och efter denna skulle
      vittnet omedelbart sättas på ett flyg för omedelbar resa utanför vårt lands gränser.
      Stora säkerhetsarrangemang vidtogs, framförallt så att ingen på anstalten skulle få
      någon indikation på vad som planerades.
      Aktuell morgon var det ändock osäkert om han fortfarande var beredd att sätta sig i
      polisens fordon för transport till domstolen. Personen anlände dock till domstolen
      och under transporten hade man på hans begäran ordnat fram en engelskspråkig tolk,
                                                                        Dnr 1172-1998     Sid 12 (31)
                                                                            4234-1998



      för att inte hans hemlands språk skulle avslöjas. Hotbilden för personen bedömdes
      som mycket stor, inte bara för att han var en intagen utan även av andra orsaker,
      vilka har måst sekretessbeläggas. Jag hade uppgivit för personen att jag och polisen
      skulle företaga alla åtgärder som var möjliga för oss för att skydda honom och även
      att hans identitet inte skulle avslöjas. Inför domstolen kom vi fram till den lösningen
      att han skulle få avlägga ed inför domare, polis och åklagare i sitt rätta namn, men
      att namnet sedan under förhöret inte skulle avslöjas inför den misstänkte och hans
      försvarare. Under dessa villkor var han villig att inför domaren och i närvaro av de
      misstänktas advokater berätta vad han sett. En bevisupptagning kom till stånd och
      han avlade en fullständig berättelse om vad som skett. Han berättade att han sett hela
      händelseförloppet och redogjorde i detalj om vad som skett. Advokaterna fick
      tillfälle att ställa frågor. Att notera är att ingen av advokaterna ställde någon fråga
      om vad han hette, vem han var, var han kom ifrån eller över huvud någon fråga som
      hade kunnat avslöja hans identitet. Samtliga närvarande var både överraskade och
      tagna av att han under dödshot lämnade en så utförlig redogörelse.
      –––
      Tingsrätten förklarade de tre häktade såsom på sannolika skäl misstänkta för mord.
      BB överklagade häktningen. Hovrätten frigav BB med motivering att de ansåg att
      vittnesförhöret inte kunde utgöra grund för sannolika skäl eftersom förhöret skett
      utan att de misstänkta fått reda på vittnets namn.
      Hovrätten anför härvid att anonyma vittnen ej är tillåtet enligt svensk rätt. Frånsett
      vad som är förenligt med Europakonventionen är det riktigt att i svensk rätt finns
      inte något lagstadgande som tillåter vittnesförhör med anonymt vittne.
      Uppfattningen att anonymt vittne ej är tillåtet enligt svensk lag vilar å andra sidan
      och enligt min uppfattning på reglerna i rättegångsbalken 23 kap. 18 §, om att
      misstänkt har rätt att ta del av vad som förekommit i utredningen. Innan så skett får
      åtal ej ske. I förvarande fall hölls förhör inför domare för att säkra bevisvärdet inför
      en förestående avvisning. I normala fall hålls förhör under utredningen inför polis,
      och jag kan inte se att jag i förevarande fall skulle vara sämre ställd för att förhöret
      hållits inför domaren med de misstänktas advokater närvarande. Vid en
      häktningsförhandling och om förhöret hållits inför polis hade åklagaren inte behövt
      tala om vittnets namn för att sannolika skäl till misstanke om brott skulle föreligga.
      Det är tvärtom vanligt förekommande att åklagaren inte uppger vittnets namn i en
      häktningsförhandling. I det fall vi i aktuell utredning kommer fram till beslut om åtal
      har jag att iakttaga 23 kap. 18 §. I ett sådant läge skulle jag enligt de regler som
      gäller i svensk rätt enligt min uppfattning inte kunna undanhålla den misstänkte
      identiteten på ett vittne. Vår person var också medveten om detta och menade att det
      då skulle bli känt vilka de övriga i lokalen var och därmed var det lätt att också
      förstå vem han var. Om vi i utredningen inte skulle nå fram till åtal, är det min
      alldeles klara uppfattning att jag i förevarande fall kan skydda mitt vittnes identitet.
      Avgörande har således varit att förhöret inför domstolen har skett under
      förundersökningen. Reglerna i rättegångsbalken har följts vad gäller förhör vid
      domstol, med bland annat att vittnet har avlagt ed i sitt namn och att part haft
      möjlighet att följa förhöret och också ställa frågor.
AA har sedan lämnat vissa kompletterande uppgifter av innebörd att besöken hos
det ”anonyma” vittnet hade dokumenterats genom att utredningsmännen upprättat
en promemoria om de kontakter som förevarit. Något förhör kom däremot inte till
stånd.

Åklagarmyndigheten har i denna del anfört bl.a. följande.

      Av begäran om bevisupptagning framgår inte om denna grundades på bestämmelsen
      i 23 kap. 13 § eller 23 kap. 15 § RB. I tingsrättens protokoll den 4 september 1998
      anges emellertid att fråga var om bevisupptagning enligt 23 kap. 15 § RB.
Dokumentation, som CC efterfrågat, föreligger i utredningen.
                                                                           Dnr 1172-1998     Sid 13 (31)
                                                                               4234-1998



      Det är mot bakgrund av vad som ovan under rättslig reglering sagts av stor vikt att
      en korrekt och skyndsam dokumentation sker under förundersökningen och att den
      ger en riktig bild av vad som förekommit. För att en försvarare på ett
      tillfredsställande sätt skall kunna iaktta sin klients rätt vid en bevisupptagning är det
      av vikt att försvararen får del av det material eller de uppgifter, som ligger till grund
      för bevisupptagningen, om detta kan ske utan men för utredningen. Frågan om ett
      sådant utlämnande till försvararna var till men för utredningen i förevarande fall är i
      viss mån en bedömningsfråga, varvid möjligheter att förordna om sekretess har
      betydelse.
      Enligt min uppfattning hade, med beaktande av de sekretessmöjligheter som
      förelegat, utrymme funnits för att närmare ange grunden för bevisupptagningen och
      också att närmare ange vilken dokumentation som förelegat och översiktligt
      redovisa innehållet däri.
Beträffande handläggningen vid tingsrätten har FF anfört följande.
      Bitr. chefsåklagaren AA ringde upp mig i min bostad under onsdagskvällen den 2
      september 1998. Hon meddelade att det fanns ett vittne till ett mord på
      Tidaholmsanstalten, beträffande vilket förundersökning pågick, och att vittnet var
      beredd att inför domstol under ed berätta vad han hade sett. Anledningen till
      telefonsamtalet under kvällen var att vittnet, som själv avtjänade straff på
      Tidaholmsanstalten, skulle friges under kommande helg och därefter utvisas till ett
      avlägset beläget land. För att inte vittnets uppgifter, som bedömdes vara av väsentlig
      betydelse för utredningen, skulle gå förlorade var det enligt åklagaren angeläget med
      en bevisupptagning under förundersökningen senast under fredagen den 4
      september. Hon meddelade också att vittnet fruktade för sin säkerhet och därför
      endast var beredd att vittna om hans identitet inte röjdes för de misstänkta och deras
      försvarare. Åklagaren uppgav vidare att hon inte slutligen hade bestämt sig för om
      hon skulle göra en framställning om bevisupptagning och att hon skulle återkomma
      med slutligt besked under följande dag.
      Efter lunch dagen därpå, den 3 september, inkom en formell begäran till tingsrätten
      om bevisupptagning under förundersökningen. Möjligheten att närmare överväga de
      frågor som framställningen reste – framför allt frågorna om vittnets identitet och de
      misstänktas närvaro vid bevisupptagningen – var mycket begränsad med hänsyn till
      den korta tid som stod till buds.
      Som framgår av tingsrättens beslut under bevisupptagningen – – – och svaret till CC
      kunde jag konstatera att Europadomstolen i några fall tillåtit användningen av
      anonyma vittnen, dock endast under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda (jfr
      SOU 1998:40 sid. 325 f). Dessa villkor anges vara att vittnets liv eller personliga
      frihet och säkerhet är i fara, att den tilltalades försvarare har fått tillfälle att ställa
      frågor till vittnet samt att en fällande dom inte grundas enbart eller ens väsentligen
      på uppgifter som lämnats av ett anonymt vittne. Eftersom det var fråga om en
      bevisupptagning under förundersökningen var det endast de två första av dessa
      villkor som var aktuella. Utifrån åklagarens uppgifter och brottets art – mord på en
      kriminalvårdsanstalt – ansåg jag att det första villkoret om vittnets säkerhet var
      uppfyllt. Det andra villkoret skulle också uppfyllas genom att de misstänktas
      försvarare kallades till bevisupptagningen. Då jag härutöver inte kunde finna att det
      enligt svensk rätt finns något legalt förbud mot att under förundersökningen ta upp
      bevis på det sätt som åklagaren önskade – jämför bestämmelsen i 23 kap. 18 § 1 st
      andra meningen rättegångsbalken – beslutade jag mig för att låta kalla till
      bevisupptagning i enlighet med åklagarens framställning. Eftersom tiden inte
      medgav skriftliga kallelser kontaktades de tre försvararna per telefon från
      tingsrättens kansli och kallades till bevisupptagning dagen därpå.
      Vad gäller frågan om de tre misstänktas närvaro vid bevisupptagningen hade
      åklagaren upplyst att två av dem avtjänade längre fängelsestraff medan den tredje
      var frigiven efter att ha avtjänat det straff han ådömts. Eftersom bevisupptagningen
      inte kunde ske senare än påföljande dag bedömde jag att det skulle vara förenat med
      stora svårigheter att få de misstänkta inställda till bevisupptagningen. Att föranstalta
      om inställelse av de två som avtjänade fängelsestraff skulle krävt en omfattande
                                                                       Dnr 1172-1998     Sid 14 (31)
                                                                           4234-1998



      säkerhetsinsats och att få tag på den tredje, som var på fri fot, torde inte ha varit
      möjligt med den korta tid som stod till buds. Enligt 23 kap. 15 § jämförd med 35
      kap. 9 § rättegångsbalken skall parterna kallas, då bevis skall upptas utom
      huvudförhandling. Även om kallelse inte torde kunna underlåtas finns dock enligt
      den sistnämnda bestämmelsen möjlighet att uppta beviset, även om parten uteblir. I
      det extraordinära läge som förelåg ansåg jag, mot bakgrund bl.a. av den praxis från
      Europadomstolen som redovisats ovan, som tillräckligt att försvararna var
      närvarande vid bevisupptagningen och fick tillfälle att ställa frågor till vittnet.
      Någon kallelse eller begäran om inställelse utfärdades därför inte beträffande de tre
      misstänkta.
      De bedömningar som gjordes inför kallelserna till bevisupptagningen var endast av
      förberedande eller preliminärt slag. För att försvararna skulle få tillfälle att
      framställa eventuella erinringar mot formerna för bevisupptagningen såg jag det som
      angeläget att åklagaren inledde sammanträdet med en noggrannare redogörelse för
      skälen till hennes framställning och önskemålet om skydd av vittnets identitet. Som
      framgår av protokollet skedde så också, varvid åklagaren bl.a. uppgav att frågan om
      vittnets identitet kom i ett annat läge om vittnesmålet skulle komma att åberopas vid
      en kommande huvudförhandling. Som vidare framgår av protokollet fick försvararna
      därefter tillfälle att framföra synpunkter, varefter tingsrätten fattade ett formellt
      beslut om att tillåta bevisupptagningen under de former som åklagaren önskat.
      Det aktuella målet är lottat på rotel 1, som innehas av lagmannen. Bl.a. med hänsyn
      till formerna för den bevisupptagning som skett ansåg jag att en annan domare skulle
      handlägga de häktningsframställningar mot de tre misstänkta, som sedermera kom
      in. Skälet härtill var att en helt fristående bedömning skulle kunna göras vad gällde
      såväl formerna för bevisupptagningen som bevisvärdet av de uppgifter som kommit
      fram vid denna. JJ, som innehar den andra roteln vid tingsrätten, kom därför att
      handlägga häktningsförhandlingarna.
      Oavsett tillåtligheten vid en huvudförhandling av ett vittne som är anonymt för den
      tilltalade och hans försvarare avsåg det förhör som hölls en bevisupptagning under
      förundersökningen jämlikt 23 kap. 15 § rättegångsbalken. När framställningen om
      bevisupptagning kom in till tingsrätten var det fortfarande okänt om de uppgifter
      som kom fram vid förhöret skulle komma att åberopas i ett fortsatt rättsligt
      förfarande eller ej. Som framgår ovan hade för övrigt åklagaren antytt att frågan om
      vittnets identitet skulle komma i ett annat läge om uppgifterna åberopades vid en
      huvudförhandling. Det fanns i detta läge därför inte anledning för tingsrätten att ta
      ställning till någon annan fråga än om bevisupptagningen skulle tillåtas eller ej. Som
      framgår gjordes den bedömningen att det saknades grund för att inte tillmötesgå
      åklagarens framställning. En förutsättning för att uppgifterna över huvud taget skulle
      kunna komma till användning var dock att förhöret genomfördes med tillgodoseende
      av rimliga rättssäkerhetsgarantier. I enlighet med den praxis som kan utläsas från
      Europadomstolen anser jag att så var fallet. Att formerna för bevisupptagningen –
      vittnets identitet, den korta förberedelsetid försvararna fick till förfogande och
      frånvaron av de misstänkta under förhöret – naturligtvis förringar bevisvärdet fanns
      inte anledning för tingsrätten att beakta i samband med bevisupptagningen.
7.2 Rättslig reglering
7.2.1 Allmänt om förundersökning
De grundläggande reglerna om förundersökning finns i 23 kap. RB och
förundersökningskungörelsen (1947:948) (FUK).

För förundersökningar gäller enligt 23 kap. 4 § första stycket RB en
objektivitetsprincip. Denna innebär att inte endast de omständigheter, som talar
emot den misstänkte, utan även de som är gynnsamma för honom skall beaktas och
att bevis, som är till hans förmån, skall tillvaratas.
                                                                   Dnr 1172-1998   Sid 15 (31)
                                                                       4234-1998



Enligt 1 a § andra stycket FUK har undersökningsledaren ansvar för
förundersökningen i dess helhet, och han skall bl.a. se till att den enskildes
rättssäkerhetsintressen tas till vara.

Vid förundersökningen skall protokoll föras över vad som därvid förekommit av
betydelse för utredningen (23 kap. 21 § första stycket RB). I 20–25 §§ FUK finns
närmare bestämmelser om protokoll och anteckningar vid förundersökning.

7.2.2 Den misstänktes och hans försvarares rätt till insyn
I rättegångsbalken finns ett antal bestämmelser om information till den misstänkte
och hans försvarare som i olika hänseenden ger uttryck för en grundläggande
princip av innebörd att den som är part i ett mål inför allmän domstol skall ha rätt
att ta del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörandet i målet.

Den misstänkte och hans försvarare har sålunda rätt att fortlöpande, i den mån det
kan ske utan men för utredningen, ta del av vad som har förekommit vid
förundersökningen. De har vidare rätt att ange den utredning de anser önskvärd och
i övrigt anföra vad de anser nödvändigt. Underrättelse härom skall lämnas eller
sändas till den misstänkte och hans försvarare, varvid skäligt rådrum skall beredas
dem, s.k. slutdelgivning. Åtal får inte beslutas innan detta har skett (23 kap. 18 §
första stycket RB).

Så snart åtal beslutats, har den misstänkte eller hans försvarare rätt att på begäran
få en avskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen. Har offentlig
försvarare förordnats för den misstänkte, skall en avskrift utan särskild begäran
lämnas eller sändas till försvararen (23 kap. 21 § fjärde stycket RB).

Vidare skall stämningsansökan och därvid fogade handlingar delges den tilltalade.
Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar
betydelse för åtalet skall inte framgå av de handlingar som delges (45 kap. 9 §
andra stycket RB).

Principen om rätten för en part vid allmän domstol att få del av alla omständigheter
som läggs till grund för avgörandet av ett mål eller ärende kommer också till
uttryck i 14 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100) (SekrL), som reglerar förhållandet
mellan lagens bestämmelser om sekretess och den rätt till partsinsyn i domstolars
och andra myndigheters handläggning av mål och ärenden som kan finnas
föreskriven på annat håll. Av paragrafens andra stycke framgår att sekretesslagens
regelsystem över huvud taget inte kan åberopas mot parten i ett mål vid allmän
domstol såvitt avser omständigheter som läggs till grund för domstolens avgörande
(se JO 1995/96 s. 46 f., SOU 1998:46 s. 90 f. och SOU 1999:53 s. 391 f.).

7.2.3 Förhör under förundersökningen och bevisupptagning utom huvudförhandling
Under förundersökningen får förhör hållas med envar som antas kunna lämna
upplysning av betydelse för utredningen (23 kap. 6 § RB).

Om någon vid förhör vägrar att yttra sig angående en omständighet som är av vikt
för utredningen och är han, om åtal väcks, skyldig att vittna i målet eller om det
                                                                   Dnr 1172-1998   Sid 16 (31)
                                                                       4234-1998



annars är av synnerlig vikt för utredningen att någon, som är skyldig att vittna i
målet redan under förundersökningen hörs som vittne, får på
undersökningsledarens begäran vittnesförhör med honom äga rum inför rätten (23
kap. 13 § första stycket RB). Ett sådant förhör får inte äga rum, innan
förundersökningen fortskridit så långt, att någon skäligen kan misstänkas för
brottet. Om förhöret gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivs om
bevisupptagning utom huvudförhandling. Den misstänkte skall ges tillfälle att
närvara vid förhöret (andra stycket).

Om det är fara att ett bevis, som skall åberopas vid huvudförhandlingen,
dessförinnan går förlorat eller då endast med svårighet kan föras, får på yrkande av
undersökningsledaren eller den misstänkte rätten genast ta upp beviset. Om beviset
gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om bevis, som tas upp utom
huvudförhandling (23 kap. 15 § RB).

Bestämmelser om bevisning i allmänhet finns i 35 kap. RB. Huvudregeln är att
bevisning skall tas upp vid huvudförhandling. Under vissa närmare angivna
förutsättningar får emellertid bevisupptagning ske utom huvudförhandling. Till en
sådan bevisupptagning skall parterna kallas. Om den tilltalade är anhållen eller
häktad och hans närvaro finns erforderlig, skall rätten förordna om hans
inställande. Om parten uteblir får beviset emellertid ändå tas upp (9 §).

Vid huvudförhandlingen skall de bevis som upptagits utom huvudförhandlingen tas
upp på nytt, om rätten finner detta vara av betydelse i målet och det inte föreligger
hinder mot att ta upp beviset (13 § första stycket). Om ett bevis inte tas upp på nytt,
skall det läggas fram på lämpligt sätt (13 § fjärde stycket).

7.2.4 Vittnen
Bestämmelser om vittnen finns i 36 kap. RB. Det är en medborgerlig skyldighet att
vittna, vilket innebär att i princip var och en är skyldig att på begäran vittna om de
iakttagelser han har gjort (jfr Fitger, Rättegångsbalken, del 3, s. 36:3). Från denna
huvudregel finns emellertid vissa undantag. Exempelvis får den som är part i målet
inte vittna, och i brottmål får inte vittnesförhör äga rum med den som har åtalats för
medverkan till den gärning förhöret gäller eller för någon annan gärning som har
omedelbart samband med den gärningen (1 §).

Innan vittnesmål avläggs skall rätten höra vittnet om hans fullständiga namn och,
om det behövs, ålder, yrke och hemvist. Rätten skall också försöka klargöra om
vittnet till part eller till saken står i något förhållande som kan vara av vikt för
bedömandet av tilltron till vittnets berättelse, eller om det annars finns
omständigheter av betydelse i detta hänseende (10 § första stycket).

Vittnet skall innan han lämnar sin berättelse avlägga vittnesed (11 §). Från
skyldigheten att avlägga ed finns vissa undantag. Vittnesed får inte avläggas av den
som är under 15 år eller av den som på grund av psykisk störning befinns sakna
erforderlig insikt om betydelsen av ed. I brottmål får inte heller ed avläggas av
någon den tilltalade närstående (13 § jämförd med 3 §).
                                                                     Dnr 1172-1998    Sid 17 (31)
                                                                         4234-1998



Av 19 § första stycket framgår att ett vittnesförhör får äga rum utom
huvudförhandling, om det inte är möjligt för vittnet att infinna sig vid
huvudförhandlingen eller om en inställelse vid huvudförhandlingen skulle medföra
kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att
förhöret hålls vid huvudförhandlingen.

7.2.5 Uttalanden om synen i svensk rätt på anonyma vittnen
Det finns i svensk rätt inte någon bestämmelse som tillåter ett vittne eller en
målsägande att vara anonym. Frågan om anonymitet för vittnen och målsägande
har under 1990-talet aktualiserats vid ett flertal tillfällen. I det följande lämnas en
översiktlig redovisning av uttalanden i frågan i olika rapporter, betänkanden och
lagstiftningsärenden.

En arbetsgrupp vid Rikspolisstyrelsen, den s.k. KRIPUT-gruppen, föreslog år 1990
i rapporten Vittnesskydd ett visst anonymitetsskydd för vittnen. Förslaget innebar
bl.a. att vittnenas identitetsuppgifter i vissa fall skulle kunna hemlighållas för den
misstänkte/tilltalade, medan identiteten under tystnadsplikt däremot skulle vara
känd för polis, åklagare, försvarare och domstol (RPS rapport 1990:4).

Våldskommissionen undersökte bl.a. hur vanligt det var att parter och vittnen
utsattes för våld och hot i anslutning till förundersökning och rättegång. I sitt
slutbetänkande Våld och brottsoffer uttalade kommissionen att det av flera skäl är
olämpligt att hemlighålla ett vittnes identitet för den tilltalade. Enligt
kommissionens uppfattning fanns det inte någon anledning att vidta åtgärder som
rubbar de principer om offentlighet och insyn i processmaterialet som svensk
rättsordning omfattar (SOU 1990:92 s. 24 och 175).

Med anledning av en motion om att införa anonymitetsskydd för vittnen uttalade
justitieutskottet att det är en grundläggande princip i ett rättssamhälle att en part i
ett mål eller ärende skall ha fullständig insyn i de förhållanden som kan läggas till
grund för en domstols eller myndighets avgörande, vilket även i stor utsträckning
gäller sekretessbelagda uppgifter. En part skall nämligen känna till och kunna
bemöta alla uppgifter som domstolen eller myndigheten grundar sitt avgörande på
(bet.1992/93:JuU6 s. 9 f.). Justitieutskottet avstyrkte bifall till motionen.

Frågan har vidare behandlats i den i Justitiedepartementet upprättade promemorian
Brottsoffren i blickpunkten – åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning. Det
skulle enligt vad som där sägs föra för långt att ändra de nuvarande reglerna om
sekretess eller om parts rätt till insyn, eftersom dessa utgör de minimikrav som
rättssäkerheten föreskriver i förevarande sammanhang. Att undanhålla den
misstänkte uppgift om namn på målsäganden eller ett vittne borde därför inte
komma i fråga (Ds 1993:29 s. 51).

Justitieutskottet avstyrkte, med hänvisning till utskottets tidigare ställningstagande
i frågan, ett motionsyrkande om att vittnen och andra uppgiftslämnare bör få vara
anonyma inför den tilltalade i mål som gäller allvarlig brottslighet, t.ex.
narkotikabrott och terrorism. Utskottet tillade att Europadomstolen i två
avgöranden (Kostovski mot Nederländerna och Windisch mot Österrike) hade
                                                                    Dnr 1172-1998    Sid 18 (31)
                                                                        4234-1998



avvisat möjligheten att använda anonyma vittnen under hänvisning till att den
europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna inte tillåter detta (bet.1993/94:JuU4 s. 19).

I propositionen Brottsoffren i blickpunkten – en brottsofferfond och andra åtgärder
för att stärka brottsoffrens ställning uttalades att det inte var möjligt att göra några
mera genomgripande förändringar för att förbättra skyddet för målsägande och
vittnen mot våld och hot om våld utan att komma i konflikt med de grundläggande
principerna för ett rättssamhälle. En sådan princip är att en part skall känna till och
kunna bemöta alla uppgifter som domstolen grundar sitt avgörande på. Enligt
regeringens mening var det därför inte möjligt att ändra reglerna om sekretess eller
om parters rätt till insyn i processmaterialet. I propositionen föreslogs i stället att
skyddet för målsägande och vittnen skulle förbättras genom att man skulle försöka
se till att sådana uppgifter om målsägande och vittnen som saknar materiell
betydelse i målet inte kommer till den tilltalades kännedom (prop. 1993/94:143 s.
44 f.).

I samband med sin behandling av propositionen tog justitieutskottet ställning till en
ny motion om att vittnen skulle kunna erbjudas möjligheter att vara anonyma.
Utskottet fann i denna del inte skäl att ändra sin tidigare redovisade inställning i
fråga om anonymitet för vittnen (bet.1993/94:JuU25 s. 21 f.).

Frågan har sedan återigen behandlats i promemorian Vittnen och målsägande i
domstol. Det uttalades där att inte all användning av anonyma vittnen som
bevisning i en rättegång skulle medföra att Europakonventionen kränktes. Med
hänvisning till den ståndpunkt som regering och riksdag hade intagit i frågan om
anonyma vittnen lade promemorieförfattarna emellertid inte fram något förslag om
tillåtande av sådan bevisning. Frågan lämnades däremot öppen för framtida
överväganden (Ds 1995:1 s. 50 f.).

Brottsofferutredningen, som hade till uppgift att utvärdera de åtgärder som den
senaste tioårsperioden hade vidtagits på brottsofferområdet, lade i mars 1998 fram
sitt betänkande (SOU 1998:40) Brottsoffer Vad har gjorts? Vad bör göras? Av
betänkandet framgår att utredningen hade övervägt en ordning med möjlighet för
bevispersoner att under vissa förutsättningar få vara anonyma i förhållande till den
tilltalade. Vid övervägandena hade utredningen emellertid beaktat att de
undersökningar som gjorts visat att hot och andra övergrepp mot målsägande och
vittnen förekommer relativt sällan och inte hade ökat i någon större omfattning
samt att de övergrepp som förekommer främst riktas mot personer som den
tilltalade har en relation till. Vidare hade utredningen beaktat att försvararen
hamnar i en konfliktsituation gentemot sin klient genom att han måste förtiga
identitetsuppgifter som han fått kännedom om under förhören med målsäganden
eller vittnet. Mot bakgrund av dessa omständigheter och det förhållandet att
principen om offentlighet och parts rätt till fullständig insyn inte bör åsidosättas
utan mycket starka skäl fann utredningen det inte motiverat att föreslå en ordning
med anonymitet för målsägande och vittnen (s. 320).
                                                                       Dnr 1172-1998    Sid 19 (31)
                                                                           4234-1998



Det kan tilläggas att Brottsofferutredningen som underlag för sin bedömning hade
Europarådets ministerråds rekommendation den 10 september 1997 om hot mot
vittnen och den tilltalades rätt till försvar (No. R [97] 13). I punkt 10 i
rekommendationen uttalas bl.a. att i de fall, där anonymitet för personer som kan
komma att vittna är förenlig med den nationella lagstiftningen, detta bör vara en
exceptionell åtgärd (betänkandet s. 615).

7.2.6 Europakonventionen
Den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna (Europakonventionen) är sedan den 1 januari 1995 en del av den svenska
rätten. Konventionen innehåller i artikel 6 bestämmelser om den enskildes rätt till
en rättvis rättegång (fair trial).

Var och en skall, vid prövningen av en anklagelse mot honom för brott, vara
berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en
oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag (punkt 1). Var och en
som blivit anklagad för brott har vidare ett antal minimirättigheter (punkt 3). En
sådan rättighet är att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot honom
samt att själv få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som
vittnen åberopade mot honom (punkt 3 d).

Rätten till en rättvis rättegång innefattar ett krav på ett s.k. kontradiktoriskt
förfarande vid domstolen. Denna får inte till nackdel för en enskild part grunda sitt
avgörande på bevisning eller information som parten inte fått del av eller inte fått
tillfälle att bemöta. Den i punkten 3 d angivna rätten är ett utflöde av principen om
”equality of arms” som innebär att parterna skall vara likställda i processen och att
den ene således inte får gynnas procedurmässigt på den andres bekostnad (se
Danelius, Mänskliga rättigheter, 5:e uppl., s. 162 och 164).

7.2.7 Domstolspraxis
Den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) har i
några fall behandlat frågan om tillåtligheten av användandet av anonyma vittnen,
dvs. av vittnen vilkas identitet inte är känd för den tilltalade eller den misstänkte.

Europadomstolen har härvid funnit att det inte är oförenligt med konventionen att
åberopa anonyma vittnen som bevisning, men att anonymitet kan godtas endast när
starka skäl talar därför. I fallet van Mechelen mot Nederländerna framhöll
domstolen att vittnens anonymitet medför svårigheter för försvaret av ett slag som
normalt inte bör förekomma i en brottmålsprocess och att en fällande dom inte får
grundas enbart på eller ens väsentligen på anonyma vittnesmål. I fallet Doorson
mot Nederländerna gjorde Europadomstolen bl.a. följande principuttalande i frågan
(se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, s. 184 f.):

      Som domstolen tidigare har uttalat, hindrar konventionen inte att man på
      förundersökningsstadiet förlitar sig på källor som anonyma uppgiftslämnare. När
      domstolen senare använder de upplysningar dessa lämnat som grundval för en
      fällande dom, kan detta emellertid skapa problem i förhållande till konventionen ...
                                                                        Dnr 1172-1998     Sid 20 (31)
                                                                            4234-1998



      Som redan var underförstått i ... Kostovskidomen ..., är ... användning ... [av utsagor
      av anonyma uppgiftslämnare] inte under alla förhållanden oförenlig med
      konventionen.
      Visserligen kräver artikel 6 inte uttryckligen att man tar hänsyn till vittnens eller
      målsägandes intressen i samband med att de kallas för att höras i ett mål. Emellertid
      kan deras liv, frihet eller personliga säkerhet stå på spel, liksom också intressen som
      i allmänhet är att hänföra till artikel 8 i konventionen. Sådana intressen för vittnen
      och målsägande skyddas i princip av andra materiella bestämmelser i konventionen,
      vilket innebär att konventionsstaterna bör organisera sina straffprocesser så, att dessa
      intressen inte äventyras på ett oförsvarligt sätt. Mot denna bakgrund kräver
      principerna för en rättvis rättegång också att försvarets intressen i förekommande
      fall avvägs mot intressena hos vittnen och målsägande som kallas att avge utsagor.
I bilaga 4 (här utesluten) lämnas en kortare redogörelse för vissa rättsfall från
Europadomstolen av intresse för den här behandlade frågan.

Också i ett avgörande från Hovrätten för Västra Sverige (RH 1995:32) har frågan
om anonyma vittnen berörts. Den där aktuella frågan var om det hade förelegat
giltigt skäl enligt 36 kap. 21 § RB för ett vittne att inte besvara en under
vittnesförhör framställd fråga angående en uppgiftslämnares identitet. Efter en
utförlig redogörelse för Europadomstolens praxis och för olika uttalanden om
synen på anonyma vittnen i svensk rätt kom hovrätten fram till slutsatsen att vittnet
inte hade något giltigt skäl att hemlighålla sin sagesmans identitet.

Frågan om de rättsliga möjligheterna att för en misstänkt hemlighålla en
uppgiftslämnares identitet har vidare behandlats i ett avgörande av Högsta
domstolen (NJA 1983 C 7). I detta fall hade domstolen att överpröva ett beslut av
hovrätten att inte lämna ut två förhörsprotokoll från förundersökningen till en
person som hade häktats i sin frånvaro. Tingsrättens häktningsbeslut, som inte var
verkställt, hade överklagats av den häktade, och hovrätten hade fordrat in
förhörsprotokollen i besvärsmålet. I sitt beslut hänvisade Högsta domstolen till
regeln i 14 kap. 5 § andra stycket sekretesslagen att sekretess inte innebär
begränsning i en parts rätt enligt rättegångsbalken att få del av alla omständigheter
som läggs till grund för avgörandet av ett mål eller ärende. Till sådana
omständigheter fick enligt Högsta domstolen i ett brottmål som hade avgjorts på
handlingarna anses hänförliga alla omständigheter som framgår av domstolens
processmaterial, i den mån de inte är ovidkommande för prövningen. Högsta
domstolen konstaterade härefter att förhörsprotokollens innehåll måste anses höra
till de omständigheter som lagts till grund för hovrättens häktningsbeslut. Den
häktade fick därför anses berättigad att få del av de omständigheter som framgick
av förhörsprotokollen, något som lämpligen kunde ske genom att kopior av
protokollen lämnades ut.

7.3 Bedömning
Av utredningen framgår att AA kontaktade FF på kvällen den 2 september 1998,
varvid hon berättade att det fanns ett vittne till mordet på Tidaholmsanstalten som
var berett att inför domstol under ed berätta om vad han hade sett. Anledningen till
telefonsamtalet var att vittnet, som själv avtjänade ett straff på anstalten, skulle
friges under kommande veckohelg och därefter utvisas till ett avlägset beläget land.
Enligt FF uppgav AA vid samtalet att det var angeläget att en bevisupptagning
                                                                   Dnr 1172-1998   Sid 21 (31)
                                                                       4234-1998



under förundersökningen ägde rum senast den 4 september 1998 för att inte vittnets
uppgifter, som bedömdes vara av väsentlig betydelse för utredningen, skulle gå
förlorade. FF fick vid samtalet också reda på att vittnet fruktade för sin säkerhet
och därför var berett att vittna endast om hans identitet inte röjdes för de misstänkta
och deras försvarare.

Påföljande dag, dvs. den 3 september 1998, kom AA in till tingsrätten med en
formell begäran om bevisupptagning under förundersökning. Den 4 september
1998 ägde bevisupptagningen rum. Den gick till på så sätt att vittnet, vars identitet
inte var känd av försvararna, lämnade sin berättelse bakom en skärm där han var
synlig för åklagaren och rätten men inte för de närvarande försvararna. De
misstänkta, som inte hade kallats till bevisupptagningen, var inte närvarande.
Försvararna tilläts ställa frågor till vittnet.

Det tillämpade förfarandet väcker frågorna om det över huvud taget är förenligt
med svensk rätt att tillåta anonyma vittnesmål inför domstol och, om så skulle vara
fallet, om ett vittnes identitet får hållas hemlig för den misstänkte vid en
bevisupptagning under förundersökning?

Såvitt framgår av utredningen grundade AA sin framställning om bevisupptagning
på bestämmelserna i 23 kap. 15 § RB. Den direkta anledningen till framställningen
var att vittnet inom kort skulle utvisas ur riket till ett avlägset land och att
bevisningen därför skulle gå förlorad om bevisupptagningen inte ägde rum.
Tingsrätten har också i sitt protokoll angett att det var fråga om bevisupptagning
enligt den nyss nämnda bestämmelsen.

Bestämmelserna i 23 kap. 15 § RB gör det möjligt att redan under
förundersökningen ta upp bevisning som sedan skall kunna åberopas vid
huvudförhandlingen. Förutsättningen för en sådan upptagning är att det föreligger
en fara för att bevis som skall åberopas vid en huvudförhandling dessförinnan går
förlorat eller då endast med svårighet kan föras, t.ex. om det finns anledning anta
att ett vittne på grund av sjukdom, resa eller annan orsak skall vara ur stånd att
inställa sig vid huvudförhandlingen (Fitger, Rättegångsbalken, del 2, s. 23:55 f.).
Det står enligt min mening klart att situationen var sådan att det fanns rättsliga
förutsättningar för en bevisupptagning med stöd av 23 kap. 15 § RB. Varken AA:s
begäran om bevisupptagning eller tingsrättens beslut att tillåta upptagningen
föranleder därför någon kritik från min sida.

Härav följer emellertid inte att det var tillåtet att genomföra bevisupptagningen på
det sätt som skedde.

Som framgår av redogörelsen i det föregående har såväl statsmakterna som olika
offentliga utredningar gett uttryck för uppfattningen att svensk rätt inte tillåter
användning av anonyma vittnen inför domstol. AA och FF har emellertid – låt vara
på skilda vägar – kommit till ett annat resultat såvitt avser vittnesförhör under en
pågående förundersökning.
                                                                  Dnr 1172-1998   Sid 22 (31)
                                                                      4234-1998



AA synes vara av den uppfattningen att samma principer skall anses gälla för
förhör under förundersökning vare sig det är fråga om ett polisförhör eller ett
vittnesförhör inför domstol med stöd av 23 kap. 13 eller 15 § RB. Hon har
framhållit att hon, om hon vid exempelvis en häktningsförhandling hade åberopat
en vittnesutsaga lämnad vid ett polisförhör, inte hade varit skyldig att röja vittnets
identitet, utan att en sådan skyldighet inträder först vid den tidpunkt när den
misstänkte enligt bestämmelserna i 23 kap. 18 § RB skall underrättas om sin rätt att
ta del av vad som förekommit i utredningen. Hon har förklarat att hon inte kan inse
att hon som åklagare skulle vara sämre ställd vad gäller möjligheterna att
hemlighålla ett vittnes identitet av det skälet att förhöret hålls inför domaren med
de misstänktas advokater närvarande.

FF har å sin sida hänvisat till uttalanden av Europadomstolen av innebörd att
användning av anonyma vittnen inte i alla situationer är oförenlig med
Europakonventionen. Han har vidare förklarat att han inte kunnat finna något legalt
förbud mot att under en förundersökning ta upp vittnesförhör på det sätt som
skedde i det aktuella fallet.

Jag vill med anledning av vad FF har anfört om tillämpningen av
Europakonventionen framhålla att det ligger i sakens natur att denna inte kan
åberopas till stöd för begränsningar av de grundläggande fri- och rättigheterna som
går längre än vad som följer av den nationella rätten i de enskilda
konventionsstaterna. Vad som däremot kan prövas med utgångspunkt i
konventionens bestämmelser är om en begränsning i ett visst fall av någons fri- och
rättigheter med stöd av nationell rätt kan anses vara tillåtlig också enligt
konventionen. Ett grundläggande krav för att användningen av anonyma vittnen
skall kunna anses vara förenlig med Europakonventionen är att sådana förhör är
tillåtna enligt den nationella rätten. Härutöver fordras sedan att den nationella
rätten uppfyller de krav som har lagts fast genom Europadomstolens praxis (jfr
SOU 1998:40 s. 326 och punkten 10 i Europarådets rekommendation om hot mot
vittnen och den tilltalades rätt till försvar). Europadomstolen har i ett antal fall
konstaterat att frågan om tillåtligheten av viss bevisning i första hand regleras av
nationell rätt och har sedan begränsat sin bedömning till frågan om processen som
helhet, däribland sättet för bevisupptagningen, uppfyllt de krav som kan ställas på
en rättvis rättegång (Fitger, Rättegångsbalken, del 3, s. 35:80).

Avgörande för frågan hur man skall se på det förfarande som tillämpades vid
bevisupptagningen är således i första hand vad som föreskrivs i rättegångsbalken.

Vid en bevisupptagning enligt 23 kap. 15 § RB gäller som tidigare nämnts i
tillämpliga delar de bestämmelser som meddelats om bevis som tas upp utom
huvudförhandling. Vissa bestämmelser i ämnet, avseende bl.a. kallelse till parterna,
återfinns i 35 kap. 9–12 §§ RB (Fitger, Rättegångsbalken, del 2, s. 23:56 a). I
övrigt gäller rättegångsbalkens vanliga regler om de olika slagen av bevis.
Bestämmelserna om vittnesförhör i 36 kap. RB är sålunda tillämpliga i fråga om
alla former av vittnesförhör med stöd av rättegångsbalkens bestämmelser, dvs.
också sådana vittnesförhör som hålls under en förundersökning med stöd av 23
                                                                   Dnr 1172-1998   Sid 23 (31)
                                                                       4234-1998



kap. 15 § RB. Detta innebär att ett vittne även vid en bevisupptagning enligt detta
lagrum är skyldig att avlägga den i 36 kap. 11 § RB föreskrivna vittneseden och att
rätten enligt 10 § i samma kapitel, innan vittnesmålet avläggs, skall höra vittnet om
hans fullständiga namn och, om det behövs, ålder, yrke och hemvist. Någon laglig
möjlighet att utestänga en part från detta moment i bevisupptagningen finns inte.
Vid upptagande av vittnesförhör enligt rättegångsbalken saknas således, oavsett om
förhöret hålls vid eller utom huvudförhandling, rättslig möjlighet att för parterna
hemlighålla vittnets identitet. Detta står i god överensstämmelse med den
grundläggande princip bakom rättegångsbalkens regelsystem som innebär att en
part har rätt att få del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörandet av
ett mål eller ärende.

Jag vill i sammanhanget särskilt framhålla att avsikten med ett vittnesförhör enligt
23 kap. 15 § RB är att det som upptas senare skall kunna åberopas vid en
huvudförhandling. En handläggning som innebär att försvaret vid ett sådant förhör
inte får reda på vittnets namn och ges samma möjligheter att ifrågasätta vittnets
tillförlitlighet och trovärdighet som vid ett vittnesförhör under huvudförhandling
utgör ett uppenbart åsidosättande av principen om ”equality of arms”. Detta kan
givetvis inte läkas genom att namnet på vittnet lämnas ut till den misstänkte i ett
senare skede.

Som tidigare nämnts kallades varken BB eller någon av de två andra misstänkta till
bevisupptagningen. Som förklaring härtill har FF uppgett att han – bl.a. med
hänsyn till att två av de misstänkta, däribland BB, avtjänade ett längre
fängelsestraff – bedömde att det skulle vara förenat med stora svårigheter att få
dem inställda till bevisupptagningen. Han har vidare hänvisat till att det med tanke
på den korta tid som stod till buds inte skulle ha varit möjligt att få tag på den
tredje misstänkte, som var på fri fot. I det extraordinära läge som förelåg ansåg han
mot bakgrund av Europadomstolens praxis i saken att det var tillräckligt om
försvararna var närvarande vid bevisupptagningen.

Enligt 35 kap. 9 § RB skall parterna kallas då bevis tas upp utom
huvudförhandling. Denna regel är undantagslös. Om det är fråga om ett brottmål
där den tilltalade är anhållen eller häktad, skall rätten däremot göra en bedömning
av om dennes inställelse är erforderlig, när den tar ställning till om den skall
förordna att den tilltalade skall inställas inför rätten. Om en part som har kallats
uteblir får beviset ändå tas upp. En förutsättning härför torde emellertid vara att han
har kallats till förhandlingen. Om en part inte har kunnat delges kallelse får enligt
Fitger bevisupptagningen inte ske (Fitger, Rättegångsbalken ,del 3, s. 35:69).

Som tidigare nämnts gäller vad som föreskrivs i 35 kap. 9 § RB i tillämpliga delar
också i fråga om bevisupptagning enligt 23 kap. 15 § RB. Vad som där sägs om en
tilltalad i ett brottmål skall därför i ett sådant fall tillämpas på den misstänkte.
Rätten var således skyldig att kalla de misstänkta till bevisupptagningen. Lagtexten
öppnar inte någon möjlighet för rätten att, på det sätt som här skedde, beakta de
praktiska problem som kan vara förbundna med att inställa eller anträffa en
misstänkt.
                                                                         Dnr 1172-1998     Sid 24 (31)
                                                                             4234-1998



BB har vidare framfört klagomål med anledning av att försvaret inte före
bevisupptagningen fick ta del av några handlingar, t.ex. protokoll över polisförhör
med vittnet. AA har i detta hänseende uppgett att det inte hade hållits något förhör
med vittnet före bevisupptagningen och att det därför inte fanns något
förhörsprotokoll. Hon har emellertid sedan uppgett att det hade upprättats en
promemoria med anledning av de uppgifter som hade lämnats av vittnet till
polisen. Jag vill med anledning av vad som kommit fram i denna del i likhet med
åklagarmyndigheten framhålla vikten av att försvararen, för att kunna tillvarata sin
klients rätt på ett tillfredsställande sätt, får del av det material och de uppgifter som
ligger till grund för bevisupptagningen i den mån detta kan ske utan men för
utredningen.

Sammanfattningsvis kan konstateras att den aktuella bevisupptagningen ägde rum
under former som stod i strid med lag.

8 Häktningsförhandlingen den 8 september 1998 (dnr 4234-1998)
8.1 Inledning
I sitt yttrande den 17 september till KK i överprövningsärendet anförde AA bl.a. att
hon vid häktningsförhandlingen den 8 september 1998 som grund för
häktningsyrkandet åberopade de uppgifter som hade lämnats av det ”anonyma”
vittnet samt att hon i övrigt uppgav att tid erfordrades för att plocka fram och
sammanställa uppgifter som framkommit i utredningen. Hon uttalade vidare att hon
vid förhandlingen inte kunde redogöra för de omständigheter som fanns som kunde
vara belastande för BB. I sitt yttrande den 29 mars 1999 i de här aktuella ärendena
har AA anfört bl.a. följande om orsaken till att hon vid häktningsförhandlingen inte
redogjorde för alla de omständigheter som då fanns tillgängliga i utredningen och
som kunde ha betydelse för bedömningen av häktningsfrågan.
      Vid häktningsförhandlingen åberopade åklagaren de uppgifter som framkommit vid
      vittnesförhöret i domstolen såsom grund för att sannolika skäl till misstanke om
      mord förelåg. I detta läge fanns en stor utredning med en mängd uppgifter och jag
      var nogsam med att uppge inför domstolen att ytterligare uppgifter och
      omständigheter fanns mot de misstänkta, och att tid nu erfordrades att sammanställa
      materialet och dessa uppgifter. Vare sig domaren eller någon av advokaterna ställde
      någon fråga om vad som i övrigt fanns i utredningsmaterialet. Någon uppgift som
      förringade tilltron till vittnet, vittnets berättelse eller att annan person skulle vara
      gärningsman finns enligt polisens uppgift inte i materialet.
Åklagarmyndigheten har anfört bl.a. följande i frågan.

      När en åklagare skall ta ställning till vilka omständigheter han skall redovisa vid en
      häktningsförhandling ställs han inför bedömningsfrågor, där det kan finnas utrymme
      för olika meningar. Enligt min uppfattning bör åklagaren, om han gör den
      bedömningen att ett visst utredningsmaterial saknar betydelse, emellertid upplysa
      rätten om att utredningsåtgärden vidtagits och resultatet av den, om det inte är
      uppenbart att materialet saknar all betydelse (jmf. JO:s dnr 3410-1996). Försvararen
      och domstolen bereds därigenom tillfälle att ta ställning till om de önskar ta del av
      denna utredning och själva bedöma dess värde.
      Av AA:s bifogade yttrande den 17 september 1998 i överprövningsärendet synes det
      som om inte alla uppgifter av betydelse lämnats vid häktningsförhandlingen. I
      yttrandet den 29 mars 1999 anger AA, att hon i domstolen som grund för sannolika
      skäl för misstanken om mord åberopade de uppgifter som framkommit vid den i
                                                                     Dnr 1172-1998    Sid 25 (31)
                                                                         4234-1998



      ärendet vidtagna bevisupptagningen. AA framför i samma yttrande att hon inför
      domstolen nämnt att ytterligare uppgifter och omständigheter fanns mot de
      misstänkta. Det framgår inte av yttrandena om hon redogjort för vilka dessa
      uppgifter och omständigheter var. I utredningsmaterialet, såvitt gäller tiden före
      häktningsförhandlingen, synes finnas uppgifter som inte saknar uppenbar betydelse
      för bedömningen i häktningsfrågan.
JJ har om de överväganden som föregick tingsrättens beslut att häkta BB anfört
bl.a. att åklagaren till stöd för ett häktningsyrkande torde kunna åberopa uppgifter
ur förundersökningen från en icke namngiven person. Han ansåg i det aktuella
fallet att uppgifter lämnade under sådana förhållanden som det här var fråga om
inte gärna kunde tillmätas lägre bevisvärde än anonyma uppgifter från
förundersökningen. Uppgifterna fick i stället värderas utifrån sitt faktiska värde
som bevis. Denna värdering ledde till att uppgifterna bedömdes vara tillräckliga i
varje fall för att misstankegraden sannolika skäl skulle vara uppnådd.

8.2 Rättslig reglering
Bestämmelser om häktning finns i 24 kap. RB. Den som på sannolika skäl är
misstänkt för ett brott, för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller däröver, får
häktas, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande
eller någon annan omständighet finns risk för att han avviker eller på något annat
sätt undandrar sig lagföring eller straff (flyktfara), genom att undanröja bevis eller
på något annat sätt försvårar sakens utredning (kollusionsfara) eller fortsätter sin
brottsliga verksamhet (recidivfara) (1 § första stycket). Är för brottet inte
föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, skall häktning ske om det inte är
uppenbart att skäl till häktning saknas (1 § andra stycket). Beslut att häkta någon
meddelas av rätten (5 §).

8.3 Bedömning
Av utredningen framgår att AA omedelbart efter bevisupptagningen begärde BB
häktad såsom på sannolika skäl misstänkt för mord. Till stöd för häktningsyrkandet
åberopade hon det ”anonyma” vittnesförhöret. Den 8 september 1998 häktade
tingsrätten BB i enlighet med AA:s begäran. JJ har redogjort för sina överväganden
i fråga om vittnesförhörets bevisvärde. Som har nämnts i det föregående har Göta
hovrätt i ett mål avseende en av BB:s medtilltalade, under hänvisning till
principerna om fri bevisprövning och bästa bevisningen, tillåtit att en utskrift av
vittnesförhöret där åberopades som bevisning. Det är i första hand en uppgift för
rättstillämpningen att avgöra hur man skall ställa sig till åberopad bevisning som
har åtkommits på ett lagstridigt sätt. JJ:s bedömning av de rättsliga möjligheterna
att åberopa vittnesförhöret som bevisning föranleder mot den här angivna
bakgrunden inte något uttalande från min sida.

I ärendet har vidare uppkommit frågan varför AA vid den aktuella
häktningsförhandlingen inte redogjorde för alla de omständigheter som då fanns
tillgängliga i utredningen och som kunde ha betydelse för bedömningen av
häktningsfrågan.

Jag har i ett tidigare ärende (dnr 3410-1996) framhållit att åklagaren, när han eller
hon skall ta ställning till vilka omständigheter som skall redovisas vid en
                                                                       Dnr 1172-1998     Sid 26 (31)
                                                                           4234-1998



häktningsförhandling, regelmässigt ställs inför bedömningsfrågor där det finns ett
visst utrymme för olika meningar. Om åklagaren vid en häktningsförhandling gör
den bedömningen att ett visst utredningsmaterial är utan betydelse, bör han
emellertid enligt vad jag uttalade i samma ärende, upplysa rätten om att
utredningsåtgärden i fråga har vidtagits och redogöra för sin uppfattning om
resultatet av den, om det inte är uppenbart att materialet saknar betydelse.

Av AA:s yttrande den 17 september 1998 till KK i överprövningsärendet framgår
att AA vid häktningsförhandlingen inte kunde redogöra för de omständigheter som
fanns och som kunde vara belastande för BB. Såvitt framgår av skrivelsen uppgav
AA vid häktningsförhandlingen att hon behövde tid för att ta fram och
sammanställa de uppgifter som hade kommit fram under utredningen. I sitt yttrande
till JO har hon uppgett att hon åberopade de uppgifter som hade kommit fram vid
bevisupptagningen, men att hon också var noga med att upplysa domstolen om att
det fanns ytterligare uppgifter och omständigheter som talade mot de misstänkta
och att tid erfordrades för att sammanställa materialet och dessa uppgifter. Enligt
AA ställde varken domaren eller någon av försvararna någon fråga om vad som i
övrigt fanns i utredningsmaterialet. Enligt polisen fanns det inte någon uppgift som
förringade tilltron till vittnet och hans berättelse eller som pekade på att någon
annan person skulle vara gärningsman.

Vid en häktningsförhandling skall åklagaren självfallet redovisa alla de
omständigheter som krävs för att domstolen skall kunna göra ett välövervägt
ställningstagande i häktningsfrågan. Jag är medveten om att det material som har
kommit fram under en förundersökning avseende ett allvarligt brott ibland kan vara
omfattande och svåröverskådligt. Det är emellertid nödvändigt att åklagaren före
förhandlingen går igenom och sätter sig in i det tillgängliga materialet i all den
utsträckning som krävs för att rätten skall få ett fullgott beslutsunderlag. Det är inte
godtagbart att åklagaren underlåter att åberopa eller nämna uppgifter av betydelse
för häktningsfrågan endast av det skälet att han eller hon inte har hunnit
sammanställa uppgifterna och med tillräcklig noggrannhet sätta sig in i materialet.

9 Anhållningsbeslutet den 16 september 1998 m.m. (dnr 4234-1998)
9.1 Inledning
Punkterna 5–8 i JO:s remiss avser frågorna om vilka överväganden som hade
föregått beslutet att anhålla BB m.fl. den 16 september 1998, om tidpunkterna för
de olika förhör som omnämns i häktningspromemorian den 16 september 1998 och
i promemorian upprättad med anledning av hovrättens beslut att häva
häktningsbeslutet, om vilka nya omständigheter som hade framkommit efter
hovrättens beslut samt om vad som hade påståtts i fråga om avsaknaden av
information till försvararen. AA har i dessa hänseenden anfört bl.a. följande.

      När tingsrätten beslutade om häktning kom utredningen in i ett nytt och intensivt
      skede. Åklagarens direktiv till utredningsmännen var nu att samtliga övriga
      närvarande i träningslokalerna skulle höras och att förmå dessa personer inte bara att
      komma ut ur sin cell och tala med polisen utan också att förmå dessa att lämna
      uppgifter i förhör. Direktiven var också att samtliga dessa övriga närvarande
      omkring sexton personer skulle höras vid huvudförhandlingen, eftersom man får
      anse att bevisvärdet inte är lika högt om inte varje intagens berättelse kan styrkas av
                                                                         Dnr 1172-1998     Sid 27 (31)
                                                                             4234-1998



      övriga intagnas berättelser. Min uppfattning var att det skulle underlätta för var och
      en av de intagna att omtala vad de sett och hört om de visste att alla närvarande inte
      bara skulle höras av polisen utan att alla också skulle höras i domstolen. Ett antal
      förhörsledare utsågs och flera förhör kunde ske på de olika anstalterna, där nu de
      intagna vistades. När hovrätten beslutade att ogilla häktningsyrkandet och frigav BB
      hade utredningen kommit i ett helt annat och nytt läge. Förhörsledarna ute på
      anstalterna rapporterade att de intagna nu började våga prata. I utredningen upplevde
      man en ren ”ketchupeffekt”, allt kom på en gång. Det avgörande för de intagna var
      att de tre satt häktade och att en person berättat allt. Efter noggranna föredragningar
      från rotelchefen för länskriminalroteln i Skaraborg OO och ansvarig för utredningen
      krinsp. NN och även i samråd med chefsåklagare HH beslöt jag att åter anhålla BB i
      avsikt att han skulle höras och häktningsframställning åter skulle ske. Nya
      omständigheter låg i att nu ett antal personer lämnade uppgifter i utredningen. Dessa
      uppgifter måste ses i belysning av att andra uppgifter fanns i utredningen.
      Uppgifterna fick ett självständigt värde i jämförelse med de sedan tidigare i
      utredningen förekommande uppgifterna. Det fullständiga vittnesmålet fanns redan,
      nu sammanställdes såväl nya som gamla uppgifter för att få fram samma uppgifter
      som vårt vittne hade lämnat. Situationen kan betecknas som unik. Vi hade ett vittne
      och nu skulle vi ha fram samma uppgifter men från andra personer, samtidigt som i
      sig vårt vittne fortfarande hade ett bevisvärde. – Min bedömning var och är
      fortfarande att vi då var i ett läge att ett anhållande skulle ske och en ny
      häktningsförhandling skulle hållas.
      Överprövning skedde av mitt anhållningsbeslut och biträdande överåklagaren ansåg
      att skäl till anhållande inte fanns. Därefter återgick utredningen till sitt ursprungliga
      läge, dvs. ingen intagen vågade säga något och jag beslöt att återkalla min
      häktningsframställning. Jag kan förstå överåklagarens beslut på sätt att det inte var
      möjligt för utredningsmännen och mig att vid den korta tid som stod oss till buds
      sätta henne in i den komplicerade problematik vi befann oss i och värdet av de
      uppgifter som framkom efter att hovrätten meddelade sitt beslut. Vi kunde heller inte
      på grund av avståndet tillställa henne akten eller övriga utredningshandlingar.
      Att jag därefter beslöt att återkalla min gjorda häktningsframställning är en annan
      sak. Av taktiska skäl och med all den publicitet och det hårda tryck massmedia
      utövade på polis, åklagare och även domstolen valde jag att inte ta en förhandling
      där jag skulle tvingas att redogöra för allt vad som hittills framkommit. Vad jag då
      också skulle vara tvingad att uppge var förutom de framkomna uppgifterna den nu
      uppkomna situationen att de intagna nu åter inte litade på rättsinstanserna och att jag
      inte längre kunde vara lika säker på att nå fram till ett åtal. Jag hade inte kunnat
      undanhålla den uppfattningen för domstolen, enär det är en uppgift som har
      betydelse för domstolens beslut om häktning.
AA har därefter lämnat vissa kompletterande uppgifter, varvid hon bl.a. i vissa
delar har hänvisat till promemorian den 16 september 1998 och till förteckningen
över hållna förhör.

Åklagarmyndigheten har anfört bl. a. följande.

      I. Fråga om när de förhör hållits som omnämns i häktningspromemorian den 16 september
      1998 och i promemorian med anledning av hovrättens beslut att häva häktningsbeslutet
      AA har i denna del hänvisat till bilaga 2 (JO:s anmärkning; bilagan har utelämnats)
      till yttrandet avgivet den 17 maj 1999. Uppgifterna – – – synes hänförliga till
      promemorian med anledning av hovrättens beslut att häva häktningsbeslutet.
      Beträffande häktningspromemorian framgår inte vilka förhör som avses.
      Vissa av de – – – angivna uppgifterna är inhämtade i tiden före hovrättens beslut och
      vissa i tiden efter anhållningsbesluten. De närmare uppgifterna om tiderna framgår
      av en till detta yttrande bilagd promemoria.
                                                                            Dnr 1172-1998     Sid 28 (31)
                                                                                4234-1998



      II. Beträffande vilka överväganden som föregick beslutet att anhålla BB m.fl. den 16
      september 1998 samt vilka nya omständigheter som framkommit efter hovrättens beslut
      –––
      Av AA:s avgivna yttranden jämte därtill fogade bilagor framgår inte klart vilka nya
      uppgifter som legat till grund för hennes beslut att anhålla BB kort tid efter att
      hovrätten hävt häktningsbeslutet samt att häva häktningen beträffande de två övriga
      och samtidigt anhålla dem på nytt.
      Vid en jämförelse mellan vad som anförts i AA:s yttranden jämte bilagor, i den
      promemoria som upprättats den 16 september 1998 inför häktningsförhandling och i
      promemorian upprättad efter hovrättens beslut att häva häktningen och de uppgifter
      som förelåg i utredningen i tiden före hovrättens beslut föreligger, enligt min
      bedömning, inte sådana nya omständigheter som utgör grund för ett nytt anhållande
      beträffande BB. Det torde i denna del emellertid finnas visst utrymme för olika
      meningar. Vad gäller hävandet av häktningsbesluten beträffande de två andra
      personerna och anhållandet av dem samma tid som hävandet synes utrymmet för att
      nya omständigheter kan ha tillkommit vara mindre.

      III. Beträffande vad som anförts i anmälan om avsaknad av information till den offentlige
      försvararen om anhållningsbeslutet den 16 september 1998
      Av utredningsmaterialet framgår att BB greps den 16 september 1998 klockan
      13.10. Av protokoll över 24:8-förhör med A., vilket förhör påbörjades klockan
      13.39, framgår att BB önskat få kontakta sin offentlige försvarare. Vidare framgår
      att BB klockan 14.05 haft telefonkontakt med advokaten PP på Advokatbyrån
      Bergfeldt & Levinson. BB har således visserligen inte fått kontakt med CC men väl
      med annan advokat på samma byrå, vilken i CC:s frånvaro, på uppdrag av BB via
      telefax klockan 15.09 samma dag till Åklagarmyndigheten i Göteborg begärt
      överprövning av beslutet. PP synes således ha bevakat BB:s intressen.
9.2 Rättslig reglering
Om det finns skäl att häkta någon, får han anhållas i avvaktan på rättens prövning
av häktningsfrågan. Finns inte fulla skäl till häktning men är den misstänkte
skäligen misstänkt för brottet, får han anhållas om det är av synnerlig vikt att han
tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning. Beslut om anhållande meddelas av
åklagaren (24 kap. 6 § RB).

Grundtanken att anhållande inte skall pågå längre än till dess domstolen blivit i
tillfälle att besluta rörande häktning medför att åklagaren inte utan vidare kan
anhålla den som efter domstols prövning av fråga om häktning sätts på fri fot.
Enligt den praxis som utvecklats torde det krävas att nya omständigheter
tillkommit som påkallar en sådan åtgärd (Fitger, Rättegångsbalken, del 2, s. 24:29
och JO 1954 s. 139).

9.3 Bedömning
Tingsrätten häktade den 8 september 1998 BB såsom på sannolika skäl misstänkt
för mord. Göta hovrätt hävde sedan häktningsbeslutet den 15 september 1998.
Redan påföljande dag anhöll AA återigen BB såsom misstänkt för mord. Efter
begäran om överprövning hävde KK anhållningsbeslutet den 17 september 1998.

BB har framfört klagomål mot AA:s anhållningsbeslut den 16 september 1998 och
bl.a. anfört att det fortfarande är okänt på vilken grund hon beslutade att anhålla
honom mindre än ett dygn efter det att Göta hovrätt hade hävt det tidigare fattade
beslutet om häktning. Han har vidare klagat på att AA inte underrättade CC om att
                                                                   Dnr 1172-1998    Sid 29 (31)
                                                                       4234-1998



BB hade blivit anhållen igen, utan att det var BB som själv fick berätta detta för sin
försvarare.

AA har anfört att tingsrättens häktningsbeslut ledde till att flera förhör kunde hållas
och att utredningen därför, när hovrätten beslutade att upphäva beslutet, hade
kommit i ett helt annat och nytt läge. De intagna hade börjat berätta och man
uppfattade en ”ketchupeffekt”. Det kom enligt AA under kort tid fram nya
uppgifter som sammanställdes med de gamla uppgifterna. Hennes bedömning var
därför att utredningen var i ett sådant läge att ett nytt anhållande kunde ske och en
ny häktningsförhandling hållas.

I ärendet har förebragts vissa handlingar beträffande den nu diskuterade frågan,
bl.a. den tidigare nämnda promemorian upprättad med anledning av hovrättens
beslut att häva häktningsbeslutet och häktningspromemorian den 16 september
1998. Vidare kan nämnas en förteckning över hållna förhör och en promemoria
angående tidpunkten för dessa förhör. Av handlingarna framgår att
utredningsåtgärder i form av förhör med ett flertal personer ägde rum mellan
hovrättens beslut den 15 september 1998 och anhållningsbeslutet påföljande dag.
En del av de då lämnade uppgifterna kan tänkas ha varit av visst intresse för
utredningen.

Åklagarmyndigheten har i remissvaret anfört det inte är klart vilka nya
omständigheter som låg till grund för AA:s beslut att anhålla BB igen. Enligt
myndighetens bedömning förelåg det emellertid inte några sådana omständigheter
som kunde anses utgöra grund för ett nytt anhållande. Det torde emellertid enligt
vad myndigheten anfört kunna finnas utrymme för olika bedömningar i saken.

Som framgår av redogörelsen för den rättsliga regleringen krävs det enligt praxis
att nya omständigheter tillkommit för att åklagaren på nytt skall få anhålla den som
efter domstols prövning av fråga om häktning har försatts på fri fot.

Frågan om en person skall anhållas eller inte är, som åklagarmyndigheten anfört,
av den arten att den ger ett visst utrymme för olika, var för sig godtagbara

## Bedömning

bedömningar. Även om det kan ifrågasättas om de omständigheter som hade
tillkommit verkligen var av sådant slag att de kunde utgöra grund för ett nytt
anhållningsbeslut, ger mig utredningen inte tillräckligt underlag för att påstå att
AA:s beslut att åter anhålla BB låg utanför ramen för vad som får betraktas som
godtagbart.

Vad sedan gäller AA:s underlåtenhet att underrätta CC om att BB hade anhållits på
nytt har åklagarmyndigheten upplyst att BB omedelbart efter det att förhör hade
hållits med honom kontaktade CC:s kollega PP, som sedan begärde överprövning
av anhållningsbeslutet. BB:s intressen synes således vid detta tillfälle ha bevakats
av PP. Vad som förekommit i denna del ger mot den angivna bakgrunden inte
anledning till något uttalande från min sida.
                                                                   Dnr 1172-1998   Sid 30 (31)
                                                                       4234-1998



10 Sammanfattande anmärkningar
I de två här behandlade ärendena, som avser en förundersökning med anledning av
ett mord, har ett antal frågor av stor betydelse för den misstänktes rättssäkerhet
under en förundersökning kommit att aktualiseras. Dessa frågor avser bl.a. den
misstänktes rätt till försvarare, formerna för hörande av vittnen inför domstol under
förundersökningen, åklagarens redovisning av utredningsmaterialet vid
häktningsförhandlingen och åklagarens möjligheter att åter anhålla en misstänkt
efter det att en domstol har hävt ett häktningsbeslut avseende denne.

Av utredningen framgår att den åklagare som var förundersökningsledare inte till
rätten vidarebefordrade den misstänktes önskemål att en offentlig försvarare skulle
förordnas för honom. En person som är misstänkt för ett brott för vilket inte är
stadgat lindrigare straff än fängelse sex månader har enligt rättegångsbalken en
ovillkorlig rätt att på begäran få en offentlig försvarare. Om offentlig försvarare
skall utses för den misstänkte åligger det undersökningsledaren att göra anmälan
om det hos rätten. Rätten till försvarare är av grundläggande betydelse för den
misstänktes rättssäkerhet, och det finns därför anledning att rikta allvarlig kritik
mot den ansvariga åklagaren med anledning av hennes underlåtenhet i detta
hänseende.

En fråga i ärendet av betydande principiellt intresse gäller möjligheterna att vid
domstol hålla förhör med ett vittne vars identitet inte är känd för den ena parten.
Under förundersökningen hölls på åklagarens begäran en bevisupptagning vid
domstol vid vilken förhör hölls med ett av åklagaren åberopat vittne vars identitet
och utseende hemlighölls för de närvarande försvararna. Det framgår vidare att de
misstänkta inte hade kallats till bevisupptagningen.

Som närmare utvecklas i beslutet är användning av anonyma vittnen vid domstol
inte tillåten enligt svensk rätt. Detta gäller oavsett om vittnesförhöret äger rum vid
eller utom huvudförhandling. Tanken att tillåta anonyma vittnen i brottmål har vid
flera tillfällen avvisats såväl av statsmakterna som av olika utredningar som därvid
har hänvisat till den tilltalades rättssäkerhet. Den omständigheten att
Europadomstolen har uttalat att användning av anonyma vittnen inte i alla
situationer är oförenlig med Europakonventionen saknar därför betydelse i
sammanhanget. Det saknas vidare rättslig möjlighet att underlåta att kalla en
misstänkt till en bevisupptagning av det slag som det här var fråga om. Det finns
därför anledning att rikta kritik mot såväl åklagaren som domaren med anledning
av det förfarande som tillämpades vid bevisupptagningen.

Vad som förekommit i ärendet har vidare gett mig anledning att framhålla vikten
av att åklagaren inför en häktningsförhandling sätter sig in i utredningsmaterialet
på sådant sätt att han eller hon har möjlighet att redovisa alla de omständigheter
som kan ha betydelse för rättens ställningstagande i häktningsfrågan.

Det kan slutligen ifrågasättas om det efter hovrättens beslut att häva
häktningsbeslutet verkligen hade tillkommit sådana nya omständigheter som kunde
motivera åklagarens åtgärd att omgående fatta ett nytt anhållningsbeslut.
                                                                Dnr 1172-1998     Sid 31 (31)
                                                                    4234-1998



Det kan således sammanfattningsvis konstateras att handläggningen av
förundersökningen brustit i flera från rättssäkerhetssynpunkt centrala hänseenden.

Vad som i övrigt kommit fram föranleder inte någon åtgärd eller något uttalande
från min sida.
