# Kritik mot en kommunstyrelse för underlåtenhet att genomföra en detaljplan och att följa tillsynsmyndighets rekommendationer

JO 2005-01-10 dnr 12-2002

BESLUT
                                                                      Datum             Dnr                     Sid
                                                                      2005-01-10        12-2002                1 (6)
Justitieombudsmannen
Nils-Olof Berggren




                        Kritik mot en kommunstyrelse för underlåtenhet att genomföra en
                        detaljplan och att följa tillsynsmyndighets rekommendationer

## Anmälan

AA och BB, som representanter för Heleneviks Egnahemsförening (föreningen)
                        och fastighetsägare i Helenevik, framförde i en anmälan till JO den 27 december
                        2001 klagomål mot Mölndals kommun. Klagomålen avsåg att kommunen inte hade
                        vidtagit åtgärder för att möjliggöra passage längs Rådasjöns strand i enlighet med
                        en detaljplan som hade fastställts av regeringen år 1988. Enligt föreningen
                        nonchalerade kommunen tillsynsmyndigheterna och gällande lag på ett flagrant
                        sätt.

                        Av anmälan och bifogade handlingar framgick bl.a. följande om bakgrunden till
                        klagomålen.

                        Kommunfullmäktige i Mölndals kommun beslutade den 24 juni 1987 att anta ett
                        förslag till ändring och utvidgning av stadsplanen för ett område. Planförslaget
                        innebar bl.a. att en del av tomtmarken för två fastigheter närmast Rådasjön skulle
                        tas i anspråk som allmän plats, park. Syftet med planen i denna del var att det
                        skulle kunna anläggas en strövstig utmed stranden. Länsstyrelsen fastställde
                        planförslaget i nu nämnt avseende. Efter överklagande av de två berörda
                        fastighetsägarna fastställde regeringen beslutet. Föreningen har därefter utan
                        framgång vid flera tillfällen begärt att kommunen skulle ställa i ordning marken för
                        strövstig. Sedan föreningen begärt att Länsstyrelsen i Västra Götalands län som
                        tillsynsmyndighet skulle pröva kommunens skyldighet att genomföra detaljplanen,
                        redogjorde länsstyrelsen i ett beslut den 17 augusti 1998 för gällande lagstiftning
                        och anmodade kommunen att ställa i ordning den aktuella allmänna platsmarken
                        för avsett ändamål. Föreningen vände sig därefter till kommunens byggnadsnämnd
                        med begäran om ingripande. Nämnden beslutade den 18 augusti 1999, med
                        hänvisning till att bestämmelserna i 10 kap. plan- och bygglagen (1987:10), PBL,
                        inte torde kunna tillämpas i ärendet, att inte ingripa mot kommunen. Efter
                        överklagande upphävde länsstyrelsen, genom beslut den 19 december 2000,
                        byggnadsnämndens beslut och lämnade ärendet åter till nämnden. Länsstyrelsen
                        uttalade bl.a. följande.




 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                         Dnr 12-2002    Sid 2 (6)




      I likhet med byggnadsnämnden anser länsstyrelsen att nämndens skyldighet att
      ingripa med stöd av 10 kap. PBL endast gäller vid överträdelse av bestämmelser om
      byggande. Bestämmelsen i 6 kap. 26 § PBL om skyldighet för kommunen att
      iordningställa allmän platsmark kan inte anses vara en bestämmelse om byggande.
      Byggnadsnämndens skyldighet enligt 11 kap. 1 § femte punkten PBL att övervaka
      efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter är däremot
      inte begränsad till bestämmelser om byggande. Det innebär, såvitt är av intresse i
      detta fall, att nämnden har en skyldighet att vaka över att kommunen fullgör den
      skyldighet som enligt PBL kan åligga kommunen att genomföra en detaljplan och,
      om byggnadsnämnden finner att kommunen brister i detta avseende, verka för att
      kommunen snarast avhjälper bristen. Byggnadsnämnden kan alltså inte låta bli att
      fullgöra sin tillsynsuppgift under hänvisning till att kommunens underlåtenhet inte
      kan hänföras till någon av de åtgärder som regleras särskilt i 10 kap. PBL.
I samma beslut, i sin egenskap av tillsynsmyndighet över plan- och
byggnadsväsendet i länet, uttalade länsstyrelsen följande.

      Länsstyrelsen har som tillsynsmyndighet i ett beslut den 17 augusti 1998 erinrat
      Mölndals kommun om dess skyldighet enligt 6 kap. 26 § PBL att iordningställa och
      upplåta den allmänna platsmark det nu är fråga om, så att den kan användas för
      avsett ändamål. Länsstyrelsen har understrukit att denna skyldighet redan inträtt och
      att kommunen inte efter eget godtycke kan välja tidpunkt för att genomföra planen i
      detta hänseende. Kommunen anmodades mot denna bakgrund att före utgången av
      november 1998 redovisa vilka åtgärder kommunen vidtagit för att genomföra
      planen. Kommunen har i ett svar till länsstyrelsen den 22 januari 1999 meddelat att
      kommunen inte för närvarande tänker vidta åtgärder för att göra stranden tillgänglig
      i enlighet med gällande detaljplan.
      Länsstyrelsen finner det högst anmärkningsvärt att kommunen på detta sätt medvetet
      trotsar gällande lag.
      Kommunen har genom detaljplanen mot berörda fastighetsägares bestridande
      tilltvingat sig rätt men också skyldighet att anordna en passagemöjlighet för
      allmänheten utmed stranden. Om kommunen av ekonomiska eller andra skäl numera
      ändrat uppfattning och inte längre vill anordna passagemöjligheten bör kommunen i
      de former som lagen föreskriver pröva om detaljplanen skall ändras på denna punkt.
      Genom det plansamråd m.m. som då skall ske, ges de boende i området möjlighet att
      ge sin syn på behovet av passagemöjligheten utmed stranden. De fastighetsägare
      som sedan mer än tio år tillbaka svävar i ovisshet om de skall nödgas avstå en del av
      sin mark för gångpassagen i enlighet med nuvarande plan får dessutom, som resultat
      av planförfarandet, ett besked i denna fråga.
Länsstyrelsen begärde svar från kommunen i planändringsfrågan.

Med anledning av vad länsstyrelsen uttalat beslutade byggnadsnämnden den 21
februari 2001, med hänvisning till 6 kap. 26 § PBL, att uppmana Mölndals
kommun att besluta om genomförande av detaljplanen alternativt att ändra planen i
den del som berör strandområdet inom fastigheterna i fråga.

Kommunstyrelsen uttalade därefter i ett yttrande till länsstyrelsen den 7 mars 2001
att styrelsen vidhöll sitt tidigare ställningstagande i saken.

Utredning
Kommunstyrelsen i Mölndals kommun anmodades att yttra sig över vad som
framförts i anmälan. Styrelsen uttalade följande.
                                                                            Dnr 12-2002     Sid 3 (6)




      Anmälarnas redovisning av vad som förevarit i ärendet är i princip korrekt liksom de
      handlingar som bifogats anmälan. – – –
      Vad frågan i grunden gäller är kommunens skyldighet att iordningställa allmän
      platsmark i enlighet med antagen detaljplan genom tvångsinlösen av del av fastighet.
      Kommunstyrelsen har i denna fråga avgett tre yttranden till länsstyrelsen, den 10
      februari 1998, den 12 januari 1999 och den 7 mars 2001.
      –––
      Länsstyrelsen är tillsynsmyndighet över plan- och byggnadsväsendet och
      kommunens myndigheter beaktar naturligtvis med största respekt den uppfattning
      som länsstyrelsen i olika ärenden ger till känna. I detta enstaka fall har emellertid
      kommunen en annan uppfattning än länsstyrelsen. Kommunen saknar möjlighet få
      sakfrågan prövad genom att överklaga tillsynsmyndighetens beslut.
      Som kommunstyrelsen redovisat i sina yttranden finns det utrymme för tolkning av
      lagtexten. Länsstyrelsen har inte närmare kommenterat kommunens argument i den
      delen. Såvitt kommunen känner till föreligger inget prejudicerande
      domstolsavgörande som kan ge vägledning för tolkningen.
      Kommunstyrelsen vill betona att det från kommunens sida inte är fråga om något
      medvetet trots mot gällande lag. Kommunstyrelsen anser att den har fog för sin
      uppfattning men kommer naturligtvis att, om JO:s bedömning så föranleder,
      ompröva sitt ställningstagande. Kommunstyrelsen erinrar om att kommunstyrelsens
      tidigare ställningstaganden har kunnat överklagas genom laglighetsprövning och att
      beslutens lagenlighet därigenom torde ha kunnat prövas.
      Avslutningsvis önskar kommunstyrelsen påpeka, även om det kan sakna relevans för
      JO:s prövning, att berörda fastighetsägare och boende inom det aktuella planområdet
      hittills motsatt sig ett genomförande av detaljplanen i aktuell del. Dessa åsikter har
      emellertid inte fått samma massmediala utrymme som de åsikter som medlemmarna
      i den angränsande Heleneviks Egnahemsförening representerar.
Föreningen gavs tillfälle att yttra sig över remissvaret.

I ett slutligt beslut den 26 mars 2002 i tillsynsärendet beträffande genomförande av
detaljplanen uttalade länsstyrelsen bl.a. följande.

      Genomförandetiden för detaljplanen löpte ut 1993. Området kring det nu aktuella
      strandavsnittet, som alltså enligt planen utlagts som allmän platsmark, var redan
      dessförinnan bebyggt i enlighet med planen. Skyldighet har således sedan länge
      inträtt för kommunen att iordningställa och upplåta strandområdet för allmänheten.
      Kommunens underlåtenhet att göra detta strider mot plan- och bygglagen.
      Såväl länsstyrelsen som byggnadsnämnden har i sin egenskap av
      tillsynsmyndigheter, efter anmälan från enskilda, uppmanat kommunen att fullgöra
      sin skyldighet att i berörd del genomföra planen. Som ett alternativ för kommunen
      har länsstyrelsen erinrat om möjligheten för kommunen att ändra detaljplanen, för
      den händelse det skulle visa sig att kommunen av ekonomiska eller andra skäl ändrat
      uppfattning i markanvändningsfrågan. Kommunen har emellertid, som framgått
      ovan, vare sig beslutat genomföra planen eller inleda ett arbete för att ändra den.
      Plan- och bygglagen ger inte länsstyrelsen som tillsynsmyndighet några
      sanktionsmedel för att säkerställa att kommunen följer lagen. Efter de över
      läggningar och den omfattande skriftväxling, som skett i detta ärende, bedömer
      länsstyrelsen det för sin del vara utsiktslöst med vidare åtgärder för att nå rättelse.
      Boverket har enligt plan- och bygglagen den allmänna uppsikten över plan- och
      byggnadsväsendet i riket. Ärendet visar att det råder okunnighet om de skyldigheter
      som en kommun har till följd av ett huvudmannaskap för de allmänna platserna i en
      detaljplan. Länsstyrelsen vill mot denna bakgrund uppmärksamma Boverket på det
                                                                             Dnr 12-2002      Sid 4 (6)




      informationsbehov som föreligger. Även vid en kommande översyn av plan- och
      bygglagen förtjänar frågan att beaktas.
I beslut den 10 januari 2005 anförde JO Berggren följande.

Bedömning
Det aktuella området är bebyggt i enlighet med den detaljplan som vann laga kraft
genom regeringens beslut år 1988. Genomförandetiden för planen har gått ut.
Kommunen är huvudman för de allmänna platserna inom planen. Strandområdet på
de två privatägda fastigheterna, som i detaljplanen har lagts ut som allmän
platsmark, har av kommunen inte upplåtits för allmänt begagnande.

Kommunstyrelsen har i remissvaret, som förklaring till att detaljplanen inte
genomförts i berört avseende, hänvisat till sina yttranden i länsstyrelsens
tillsynsärende. I yttrandet den 10 februari 1998 uttalades bl.a. följande.

      Enligt 6 kap. 26 § plan- och bygglagen, PBL, skall kommunen efter hand som
      bebyggelsen färdigställs i enlighet med planen ställa i ordning gator och andra
      allmänna platser för vilka kommunen är huvudman så, att platserna kan användas för
      avsett ändamål. Med allmänna platser avses i PBL områden som är allmänt
      tillgängliga för gemensamt behov inom planområdet eller inom ett större område.
      Kravet på upplåtelse enligt 6 kap. 26 § PBL förutsätter därför att området är allmänt
      tillgängligt, vilket i sin tur i förevarande fall förutsätter att området löses in. Enligt 6
      kap. 17 § PBL får kommunen lösa mark som enligt en detaljplan skall användas för
      allmänna platser för vilka kommunen är huvudman. Bestämmelsen innehåller ingen
      skyldighet för kommunen att lösa sådan mark.
      Skyldigheten för en kommun att lösa mark för allmän plats framgår av 14 kap. 1 §
      PBL. Denna skyldighet förutsätter enligt bestämmelsen att fastighetsägaren begär
      inlösen, vilket ytterligare styrker att kommunen inte har någon inlösenskyldighet.
      Av intresse i sammanhanget är också att åtminstone en berörd markägare motsätter
      sig att inlösen sker.
      Enligt kommunstyrelsens uppfattning innebär inte bestämmelsen i 6 kap. 26 § PBL
      en absolut skyldighet för kommun att lösa in och upplåta alla markområden som i
      planen anges som allmän plats. Även vid plangenomförandet måste en avvägning
      mellan allmänna och enskilda intressen kunna ske. Kommunen måste ha möjlighet
      att i enlighet med proportionalitetsprincipen och med hänsyn till sakliga skäl även
      göra bedömningar vid plangenomförandet. Därvid måste kommunen kunna pröva
      detaljplanens syfte, behovet av genomförandet, enskildas intresse, kostnader m.m.
      Bestämmelsens huvudsyfte är att förhindra att rätten till bebyggelse förhindras eller
      försvåras till följd av att gator och andra allmänna platser inte upplåtes. Ordet
      bebyggelse har i bestämmelsen fått en mycket framträdande position genom att
      plangenomförandet direkt kopplas till denna. I det aktuella fallet har inte någon
      bebyggelse förhindrats eller försenats genom att det aktuella området inte upplåtits
      till allmänt begagnande.
      Rubriken ”Upplåtande av vissa allmänna platser m.m.” antyder också att
      kommunens skyldighet inte avser alla allmänna platser, vilket stöder
      kommunstyrelsens tolkning.
      Av intresse i sammanhanget är även att PBL inte anvisar några sanktionsregler
      gentemot kommunen.
      Rimlighetsskäl talar också för att bestämmelsen inte avser att föreskriva någon
      absolut skyldighet att genomföra detaljplan i alla dess bestämmelser. Genomförande
      av en detaljplan sker under lång tid, varunder förhållandena kan förändras i många
                                                                        Dnr 12-2002    Sid 5 (6)




      avseenden. En strikt tillämpning av upplåtelseskyldigheten skulle kunna få
      oöverskådliga konsekvenser.
      I det aktuella fallet har med hänsyn till markägarnas intressen och svårigheten att
      utnyttja marken för avsett ändamål, kommunen bedömt att inlösen för närvarande ej
      skall ske.
      Kommunstyrelsens uppfattning är sammanfattningsvis att det för närvarande saknas
      tillräckliga skäl att begära inlösen av ifrågavarande markområde, att upplåtelse för
      allmänt ändamål därmed får avvakta samt att inlösen- eller upplåtelseskyldighet
      lagligen inte föreligger.
Det är enligt PBL kommunerna som har det avgörande inflytandet över
användningen av mark och vatten inom kommunen. Kommunerna skall i sin
planering göra en sammanvägning av olika anspråk på mark och vatten.
Regleringen av markens användning och av bebyggelsen inom kommunen sker
genom främst detaljplaner. Bestämmelserna om detaljplan och de rättsverkningar
som är knutna till en sådan plan bygger på att planen tillgodoser ett allmänt intresse
som kommunen står som garant för.

Enligt 6 kap. 26 § andra stycket PBL skall kommunen efter hand som bebyggelsen
färdigställs i enlighet med planen ställa i ordning gator och andra allmänna platser
för vilka kommunen är huvudman så, att platserna kan användas för avsett
ändamål. Före genomförandetidens utgång skall platserna upplåtas till allmänt
begagnande inom områden som har bebyggts i enlighet med planen. Inom områden
som efter genomförandetidens utgång bebyggs i enlighet med planen skall
allmänna platser upplåtas till allmänt begagnande efter hand som bebyggelsen
färdigställts.

I proposition 1985/86:1 uttalas beträffande frågan om upplåtande av gator och
andra allmänna platser bl.a. följande (s. 221 resp. 658):

      F.n. är kommunen i princip skyldig att till allmänt begagnande upplåta gator och
      andra allmänna platser efter hand som bebyggelsen färdigställs inom ett område med
      stadsplan. Gatan skall då vara slutligt iordningställd till en standard som motsvarar
      ortens sed. Gatukostnadsreglerna är emellertid utformade så att skyldighet att betala
      gatukostnader uppkommer så snart gatan kan användas för avsett ändamål. För att
      dessa bestämmelser bättre skall stämma överens föreslår jag att kommunen – efter
      hand som bebyggelsen färdigställs – skall vara skyldig att ställa i ordning gator och
      andra allmänna platser endast till en sådan standard att de kan användas för avsett
      ändamål. Skyldigheten att slutligt ställa i ordning allmänna platser i enlighet med
      detaljplanen och ortens sed bör vara fullgjord före genomförandetidens slut. – – –
      Gator och andra allmänna platser skall alltså i princip utföras i enlighet med
      detaljplanen. Någon kontroll av detta i den formen att gatuarbeten skall kräva lov
      föreslår jag dock inte. Som jag tidigare har framhållit kan man utgå från att
      kommunen genom samråd och på annat lämpligt sätt ser till att planbestämmelserna
      följs.
Kommunstyrelsen har, som framgått, under de år som gått sedan detaljplanen vann
laga kraft ansett sig ha stöd i PBL för att inte genomföra den del av planen som är i
fråga i ärendet. Styrelsen har åberopat bl.a. att det inte föreligger någon ovillkorlig
skyldighet för kommunen att lösa den mark som avses. Vidare har hävdats att
kommunen vid plangenomförandet måste kunna pröva syftet med planen, behovet
av genomförandet, enskildas intresse, kostnader m.m.
                                                                    Dnr 12-2002   Sid 6 (6)




När kommunen, som i detta fall, har huvudmannaskapet för gator och andra
allmänna platser enligt en detaljplan ligger ansvaret för plangenomförandet i
sådana områden på kommunen. Det får förutsättas att kommunen redan vid
utarbetandet av en detaljplan noga har övervägt såväl syftet med planen som de
övriga aspekter som kan vara aktuella.

Vad som har kommit fram i ärendet föranleder följande uttalande av mig.

Det kan till en början enligt min mening inte anses rimligt att kommunstyrelsen
många år efter det att genomförandetiden för planen gått ut hänvisar till att man i
stort sett är osäker om behovet av de bestämmelser som den antagna planen
innehåller.

Lagstiftaren har utgått ifrån att kommunen i egenskap av huvudman självmant ser
till att planbeslut följs. Kommunens skyldigheter i detta hänseende enligt 6 kap. 26
§ PBL har av länsstyrelsen befunnits vara otvetydiga. Såväl länsstyrelsen som
byggnadsnämnden har i deras egenskap av tillsynsmyndigheter uppmanat
kommunen att fullgöra sin skyldighet att i berörd del genomföra planen.
Länsstyrelsen har också erinrat om möjligheten för kommunen att ändra
detaljplanen, för den händelse det skulle visa sig att kommunen av ekonomiska
eller andra skäl ändrat uppfattning i markanvändningsfrågan.

JO:s granskning är inte avsedd att föregripa eller ersätta den prövning som har skett
i ordinarie ordning och jag finner med hänsyn till detta inte anledning att ta
ställning till om länsstyrelsens bedömning varit riktig i sak. Enligt min mening står
det dock klart att kommunen med anledning av länsstyrelsens beslut haft att vidta
åtgärder i enlighet med beslutet. Kommunstyrelsens underlåtenhet att verka härför
förtjänar enligt min mening kritik.

Vad som har förekommit i ärendet kan ge anledning till förtydligande lagstiftning
och vara av intresse i samband med den översyn av plan- och bygglagstiftningen
som för närvarande görs av PBL-kommittén (M 2002:05). Jag översänder därför en
kopia av detta beslut till Regeringskansliet, Miljö- och Samhällsbyggnads–
departementet.

En kopia av beslutet skickas också till Boverket som enligt PBL har den allmänna
uppsikten över plan- och byggnadsväsendet i landet.

Ärendet avslutas.
