# Kritik mot en polismyndighet för ett ingripande mot deltagare i en musikfest vilket bl.a. inneburit att dessa tagits med till en polisstation för kroppsbesiktning

JO 2001-04-03 dnr 1208-1999

BESLUT
                                                                      Datum             Dnr                      Sid
                                                                      2001-04-03        1208-1999              1 (16)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        Kritik mot en polismyndighet för ett ingripande mot deltagare i en
                        musikfest vilket bl.a. inneburit att dessa tagits med till en polisstation
                        för kroppsbesiktning

## Bakgrund

Med anledning av innehållet i ett TT-telegram beslutade chefsJO Eklundh att i ett
                        initiativärende ta upp Polismyndighetens i Östergötlands län (Polisområde
                        Linköping) ingripande mot deltagare i en musikfest till utredning. Av infordrade
                        handlingar från polismyndigheten, av inhämtade muntliga upplysningar från
                        kammaråklagaren AA vid Åklagarkammaren i Linköping samt av en
                        videobandupptagning av insatsen framkom i huvudsak följande.

                        Polismyndigheten hade beslutat om en polisinsats vid en s.k. technofest den 5–6
                        mars 1999 i en lokal vid Skyttecentrum i Linköping. Åklagare hade beslutat om
                        husrannsakan i lokalen. Vid insatsen deltog ett femtiotal polismän. En grupp
                        polismän, som hade genomgått en utbildning i ”drogtecken och symptom”,
                        avdelades för att bedöma om det i lokalen fanns misstänkta drogpåverkade
                        personer. Festdeltagarna fick sitta ned på golvet med utsträckta händer med
                        handflatorna uppvända. 31 personer togs med till polisstationen för
                        kroppsbesiktning efter beslut av polismän. Arrangören och den person som av
                        polisen betraktades som medarrangör togs, efter beslut av åklagare, med till förhör
                        och underkastades kroppsbesiktning och kroppsvisitation. Således underkastades
                        sammanlagt 33 personer kroppsbesiktning i form av urinprov och i några enstaka
                        fall blodprov. På golvet i lokalen påträffades en påse med sju vita tabletter som
                        beslagtogs. Den visade sig innehålla narkotiska preparat. Vidare beslagtog man i
                        lokalen bl.a. sex tabletter och en del av en tablett. En av dessa tabletter samt
                        tablettdelen visade sig innehålla narkotiska preparat. På grund av misstankar om
                        brott mot alkohollagen och ordningslagen togs även öl, pengar, kassaskrin, biljetter
                        m.m. i beslag. Besluten om beslag fattades av åklagare. Under natten beslutade
                        polismyndigheten att tillställningen skulle upplösas. Såvitt framgår av handlingarna
                        hölls förhör med 17 misstänkta den 6 mars 1999. Av dessa hade 15 tagits med efter
                        beslut av polismän. En misstänkt hördes den 9 mars 1999. Sju av de 33 personer
                        som medtogs var under 18 år. Fem av dessa förhördes. Ingen vårdnadshavare
                        underrättades emellertid om eller kallades till dessa förhör. Efter genomförd analys




 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                            www.jo.se
                                                                   Dnr 1208-1999     Sid 2 (16)




av provtagningarna visade det sig att endast sju av de 33 personerna hade uppvisat
positivt resultat.

Ärendet remitterades därefter till Polismyndigheten i Östergötlands län med
följande frågor.

1 a. Vilken utbildning avseende tecken på narkotikapåverkan har de polismän som
bestämde urvalet av personer som skulle föras till polisstationen för provtagning?

1 b. Vilken sådan utbildning har den polisman som hade ansvaret för
förmansprövningen avseende de frihetsberövade?

1 c. Vad omfattar ifrågavarande utbildning? (I svaret bör redovisas inte bara
litteratur i ämnet, såsom t.ex. RPS Rapport 1995:7 – Drogtecken och symptom,
utan även t.ex. seminarier och praktiska övningar.)

2 a. Hur är metoden för undersökning och urval av misstänkt narkotikapåverkade
personer utformad och hur tillämpades den i de aktuella fallen? (Metoden bör
beskrivas så noggrant som möjligt.)

2 b. På vilken rättslig grund utfördes de ifrågavarande undersökningarna (av ögon
etc.) som bestämde urvalet av personer som skulle föras till polisstationen?

2 c. Vilka faktiska omständigheter var det som i varje enskilt fall utgjorde grund
för misstanke om ringa narkotikabrott?

2 d. Vem eller vilka fattade besluten om kroppsbesiktning och när fattades dessa?

2 e. Vilken var den rättsliga grunden för att föra misstänkta till polisstationen?

2 f. Finns det ett konsekvent samband mellan de olika indikationer som
konstaterades och urvalet av ämnen som i blanketten ”PROTOKOLL
NARKOTIKABROTT (eget bruk)” markerats för analys? Vilka indikationer har
varit avgörande för att det med avseende på vissa men inte andra misstänkta
begärts analys av förekomst av t.ex. LSD?

3 a. Vem var förundersökningsledare vid den tidpunkt då kroppsbesiktningar
genomfördes?

3 b. I den mån förundersökningsledare inte var utsedd enligt fråga 3 a. – förelåg det
vid något skede av polisinsatsen fara i dröjsmål?

3 c. Varför har inte rätt beslutsdatum för inledande av förundersökning angetts i
anmälningsblanketterna?

4. Hur har 5 och 7 §§ i LUL beaktats i de fall den misstänkte vid tidpunkten för
ingripandet inte hade fyllt 18 år?

Polismyndigheten i Östergötlands län (länspolismästare BB) inkom med ett
remissvar.

ChefsJO Eklundh anförde i ett beslut den 3 april 2001 följande.
                                                                     Dnr 1208-1999   Sid 3 (16)



Rättslig reglering
Förundersökning m.m.
De grundläggande bestämmelserna om förundersökning finns i 23 kap.
rättegångsbalken (RB). Förundersökning skall enligt 1 § första stycket inledas så
snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett
brott som hör under allmänt åtal har förövats.

Beslut att inleda en förundersökning skall enligt 3 § första stycket fattas av en
polismyndighet eller åklagaren. Har förundersökningen inletts av en
polismyndighet och är saken inte av enkel beskaffenhet, skall ledningen av
förundersökningen avseende brottet övertas av åklagaren så snart någon skäligen
kan misstänkas för brottet. Åklagaren skall också i annat fall överta ledningen när
det är påkallat av särskilda skäl. Innan förundersökning hunnit inledas får en
polisman enligt paragrafens tredje stycke hålla förhör och vidta de andra
utredningsåtgärder som är av betydelse för utredningen, s.k. primärutredning.

Av Riksåklagarens och Rikspolisstyrelsens allmänna råd om ledningen av
förundersökning i brottmål (RÅFS 1997:12; FAP 403-5) framgår att ringa
narkotikabrott anses vara ett brott av enkel beskaffenhet men att detta inte är fallet i
fråga om narkotikabrott av normalgraden (avsnitt 2.3).

Om förundersökning inte tidigare inletts anses en sådan bli inledd genom ett beslut
om användning av ett straffprocessuellt tvångsmedel (se bl.a. JO 1993/94 s. 97 och
SOU 1995:47 s. 155).

Under förundersökningen får förhör hållas med var och en som antas kunna lämna
upplysningar av betydelse för utredningen (6 §). På tillsägelse av en polisman är
den som befinner sig på den plats där ett brott förövas skyldig att följa med till ett
förhör som hålls omedelbart därefter. Vägrar han utan giltig orsak, får polismannen
ta med honom till förhöret (8 § första stycket). Av 8 § tredje stycket följer att
bestämmelsen i paragrafens första stycke får tillämpas även innan förundersökning
har hunnit inledas.

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning
Bestämmelser till skydd för medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter finns
i 2 kap. regeringsformen. Enligt 6 § är varje medborgare gentemot det allmänna
skyddad bl.a. mot påtvingade kroppsliga ingrepp. Genom bestämmelserna i 8 §
skyddas medborgarna gentemot det allmänna mot bl.a. frihetsberövanden.
Begränsning av det skydd som uppställs genom dessa bestämmelser får enligt 12 §
göras endast genom lag. Sådana lagregler finns bl.a. i rättegångsbalkens kapitel om
straffprocessuella tvångsmedel.

Bestämmelser om kroppsvisitation och kroppsbesiktning finns i 28 kap. RB. Om
det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa, får
enligt 11 § kroppsvisitation göras på den som skäligen kan misstänkas för brottet
för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller annars för att utröna
omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet. Annan än den
som skäligen kan misstänkas för brottet får kroppsvisiteras, om det finns synnerlig
                                                                 Dnr 1208-1999      Sid 4 (16)




anledning att anta att det därigenom kommer att anträffas föremål som kan tas i
beslag eller att det annars är av betydelse för utredningen om brottet. Med
kroppsvisitation avses en undersökning av kläder och annat som någon bär på sig
samt av väskor, paket och andra föremål som någon har med sig.

Den som skäligen kan misstänkas för ett brott på vilket fängelse kan följa, får
enligt 12 § första stycket kroppsbesiktigas för de ändamål som anges i 11 §. Med
kroppsbesiktning avses enligt paragrafens andra stycke undersökning av
människokroppens yttre och inre samt tagande av prov från människokroppen och
undersökning av sådana prov. Den som skall kroppsbesiktigas får enligt 12 § tredje
stycket hållas kvar för ändamålet upp till sex timmar eller, om det finns synnerliga
skäl, ytterligare sex timmar.

För att en person skall anses vara skäligen misstänkt för ett brott krävs att det
föreligger konkreta omständigheter som med viss styrka talar för att personen i
fråga har begått den gärning som misstanken avser (se t.ex. JO 1992/93 s. 204 och
1993/94 s. 101).

Förordnande om kroppsvisitation och kroppsbesiktning meddelas enligt
huvudregeln av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten (13 § första stycket
första meningen jämförd med 4 § första stycket). Endast om det föreligger fara i
dröjsmål får en sådan åtgärd beslutas av en polisman (13 § första stycket andra
meningen).

Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning av en kvinna får enligt 13 § tredje stycket
inte verkställas eller bevittnas av någon annan än en kvinna, läkare eller
legitimerad sjuksköterska. Kroppsvisitation som enbart innebär att föremål som en
kvinna har med sig undersöks och kroppsbesiktning som enbart innebär att
blodprov eller alkoholutandningsprov tas får emellertid verkställas och bevittnas av
en man.

Några lagregler om medtagande till kroppsvisitation eller kroppsbesiktning finns
inte.

Lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
Om någon som inte har fyllt 18 år är skäligen misstänkt för brott, skall enligt 5 §
lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) vårdnadshavaren
eller annan som svarar för den unges vård och fostran omedelbart underrättas samt
kallas till förhör som hålls med den unge, om detta inte är till men för utredningen
eller det annars finns särskilda skäl mot det.

Om någon som inte har fyllt 18 år är skäligen misstänkt för brott på vilket fängelse
kan följa, skall socialnämnden genast underrättas (6 §).

Vid förhör med den som inte har fyllt 18 år och som är misstänkt för ett brott på
vilket fängelse kan följa skall företrädare för socialtjänsten närvara om det är
möjligt och det kan ske utan men för utredningen (7 §).
                                                                   Dnr 1208-1999   Sid 5 (16)




En förundersökning mot den som inte har fyllt 18 år skall alltid ledas av åklagaren,
om den unge är skäligen misstänkt för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse
i mer än sex månader (3 §).

Narkotikastrafflagen (1968:64)
Enligt 1 § narkotikastrafflagen döms den som olovligen bl.a. överlåter, innehar,
brukar eller tar annan befattning med narkotika, om gärningen sker uppsåtligen, för
narkotikabrott till fängelse i högst tre år. Är brottet med hänsyn till arten och
mängden narkotika samt övriga omständigheter att anse som ringa, döms enligt 2 §
till böter eller fängelse i högst sex månader.

Lagen (1999:216) om ögonundersökning vid misstanke om vissa brott i
trafiken
Lagen om ögonundersökning vid misstanke om vissa brott i trafiken avser, enligt
vad som sägs i 1 §, undersökning av en persons ögon och ögonrörelser i syfte att ta
reda på om personen är påverkad av något annat medel än alkohol.

En ögonundersökning får enligt 2 § första stycket göras på förare av ett motordrivet
fordon samt på förare av ett maskindrivet spårfordon på järnväg, tunnelbana eller
spårväg, om det kan misstänkas att föraren har gjort sig skyldig till brott som avses
i 4 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, 30 § järnvägssäkerhetslagen
(1990:1157) eller till något annat brott på vilket fängelse kan följa och som har
begåtts i samband med framförandet av fordonet. Enligt paragrafens andra stycke
får undersökning enligt första stycket genomföras endast om den kan ha betydelse
för utredningen om brottet.

En ögonundersökning enligt lagen får endast omfatta yttre iakttagelser av ögonens
utseende och funktion. Som hjälpmedel vid undersökningen får pupillometer,
penna eller annat liknande föremål samt mindre ljuskälla användas (3 §). En
ögonundersökning skall genomföras av en polisman (4 §).

Vägrar den som skall genomgå en ögonundersökning att medverka till detta, får
enligt 5 § blodprov tas även om det inte finns förutsättningar för det enligt 28 kap.
12 § RB.

I 6 § föreskrivs att 28 kap. 13 § RB inte skall gälla vid undersökningar enligt lagen.
Som framgår av vad som har sagts i det föregående innebär detta bl.a. att
ögonundersökning avseende en kvinna får göras av en man (se prop. 1998/99:43 s.
36 och 88).

Polislagen (1984:387)
En polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift skall enligt 8 § första stycket
polislagen under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan författning
ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga
omständigheter. Måste tvång tillgripas, skall detta ske endast i den form och den
utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås. Ett ingripande
som begränsar någon av de grundläggande fri- och rättigheter som avses i 2 kap.
                                                                  Dnr 1208-1999   Sid 6 (16)




regeringsformen får enligt paragrafens andra stycke inte grundas enbart på
bestämmelserna i första stycket.

De nu återgivna bestämmelserna lägger fast de s.k. behovs-, ändamåls- och
proportionalitetsprinciperna som gäller för alla polisingripanden.

Bedömning
Inledning
Mitt beslut att inleda en utredning av omständigheterna kring polisinsatsen den 6
mars 1999 vid musikfesten i Skyttecentrum var föranlett av uppgiften att
analysresultaten beträffande huvuddelen av de personer som vid tillfället togs med
för kroppsbesiktning visade sig vara negativa. Som framgår av det föregående gav
den inledande utredningen upphov till ytterligare frågor avseende insatsen. Av
särskilt intresse var här frågorna om formerna för besluten om kroppsbesiktning
och om tillämpningen av föreskrifter i lagen med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare.

Allmänt om urvalet av festdeltagare för kroppsbesiktning
Av den inledande utredningen framgick att 33 personer fördes till polisstationen
och där underkastades kroppsbesiktning samt att endast sju analyser gav positivt
resultat. Det var i samtliga fall fråga om ecstasy och i ett också om cannabis. Av
övriga prov var tre ”troligen negativa” och 23 bevisligen negativa. Två av de 33
personer som togs med till polisstationen var misstänkta såväl för eget bruk av
narkotika som för att i sin egenskap av arrangörer av tillställningen ha gjort sig
skyldiga till bl.a. narkotikabrott, brott mot ordningslagen och brott mot
alkohollagen. Dessa två personer fördes till polisstationen med stöd av
åklagarbeslut. De övriga 31 personerna togs med till polisstationen efter beslut av
polismän i festlokalen. De personer som uppvisade positiva analysresultat ingick
alla i denna grupp. Polismännens bedömningar på platsen överensstämde således
med analysresultaten endast i ca 23 % av fallen.

Det är uppenbart att en så dålig överensstämmelse mellan polisens bedömningar
och analysresultaten kan väcka tvivel om polisens kompetens. Som en jämförelse
kan nämnas att det i ett ärende hos JO avseende den s.k. Rave-kommissionen vid
Polismyndigheten i Stockholms län (dnr 4769-1999) upplystes att det vid en
granskning avseende de omkring 700 personer som till följd av kommissionens
ingripanden under år 1999 hade lämnat urin- eller blodprov visade sig att ca 80 %
av proverna varit positiva. I samma ärende uppgavs sammanfattningsvis att mellan
80 och 90 % av de prov som hade tagits i kommissionens verksamhet var positiva
(– – –).

Det är av rättssäkerhetsskäl självfallet angeläget att den bedömning som läggs till
grund för en så ingripande åtgärd som att med tvång föra en person till en
polisstation och där underkasta honom urin- eller blodprovstagning vilar på ett så
säkert underlag som möjligt. Polismyndigheten har i sitt yttrande uppgett att
medeltalet för falska positiva prov under hela den särskilda narkotikasatsningen
uppgick till 15 %. Jag uppfattar denna uppgift på så sätt att 85 procent av de
                                                                   Dnr 1208-1999   Sid 7 (16)




personer som av polismännen på platsen bedömdes som narkotikapåverkade i
efterhand uppvisade positiva analysresultat. Utredningen i ärendet har inte kunnat
klarlägga varför siffran vid det här aktuella tillfället på ett så markant sätt avvek
från det uppgivna medeltalet för hela satsningen.

Polismyndigheten har som en förklaring anfört att man – i syfte att begränsa
frihetsberövandetiderna – inte gjorde några sållningsanalyser på polisstationen
samt att verifikationsanalyser av kostnadsskäl som regel avser endast ett begränsat
antal olika narkotiska preparat. Myndigheten har vidare framhållit att det finns
vissa euforiska narkotiska preparat som Rättskemiska laboratoriet för närvarande
över huvud taget inte kan analysera, t.ex. philocybin.

Enligt min uppfattning kan de nu nämnda omständigheterna knappast ensamma
förklara den stora diskrepansen mellan resultatet vid det här aktuella tillfället och
medeltalet för utfallet under narkotikasatsningen totalt sett. Vad polismyndigheten
har uppgett om begränsningen av verifikationsanalyserna ger mig vidare anledning
att framhålla att det inte framstår som särskilt rationellt att ta med ett stort antal
personer till polisstationen för provtagning, om man är medveten om att
analysförfarandet sedan kommer att begränsas på sådant sätt att analyserna kan
komma att ge negativt resultat också i ett antal fall där den misstänkte faktiskt har
varit påverkad av narkotika.

I polismyndighetens yttrande anges vilka tecken hos en person som enligt
myndighetens uppfattning grundar en skälig misstanke om eget bruk av narkotika:
koncentrationssvårigheter, plock med händerna, blodsprängda ögon,
pupillreaktioner på olika ljusinfall och nystagmus. Enligt vad som sägs i yttrandet
var det iakttagelser av sådana tecken som låg till grund för besluten att ta med vissa
personer för kroppsbesiktning. De i yttrandet angivna tecknen får anses utgöra
allmänt vedertagna kriterier på drogpåverkan, och polismyndighetens uppgifter i
detta hänseende föranleder inte något uttalande från min sida. Myndigheten har i
sitt yttrande emellertid också pekat på sådana omständigheter som att en fest äger
rum på en viss plats, att kända narkotikamissbrukare deltar i festen, att personerna
är klädda på visst sätt och att narkotika anträffas på platsen. Jag vill med anledning
härav, till undvikande av missförstånd, framhålla att sådana omständigheter
visserligen kan ge starkt stöd för ett antagande att det finns narkotikapåverkade
personer på platsen, men att bedömningen i det särskilda fallet av om en
festdeltagare är att anse som skäligen misstänkt för eget bruk av narkotika måste
grundas på iakttagelser av tecken på narkotikapåverkan hos personen i fråga.

Det ligger mot bakgrund av den stora andelen negativa prov nära till hands att anta
att åtminstone några av de beslut att ta med personer för provtagning som fattades
vid den i ärendet aktuella tillställningen hade sin grund i att de beslutande
polismännen – till följd exempelvis av bristande kunskaper och erfarenhet –
misstolkade sina iakttagelser. Jag vill i detta sammanhang nämna att, enligt vad
som upplystes i det nyss nämnda JO-ärendet, bedömningarna i
Ravekommissionens arbete av vilka personer som skäligen kan misstänkas vara
påverkade av narkotika som regel görs av två polismän i samråd.
                                                                  Dnr 1208-1999   Sid 8 (16)




Oavsett vilka skälen kan vara framstår det, som jag inledningsvis har anfört, inte
som godtagbart ur rättssäkerhetssynpunkt att det i fråga om en så stor andel som 77
procent av de personer som togs med till polisstationen inte kunde visas att de var
skyldiga till det brott som de var misstänkta för.

Särskilt om ögonundersökning
Ögonundersökning av det slag som regleras i lagen om ögonundersökning vid
misstanke om vissa brott i trafiken är att anse som kroppsbesiktning (se prop.
1998/99:43 s. 36 och 88). Under en brottsutredning som faller utanför
tillämpningsområdet för denna lag får således en sådan undersökning, i enlighet
med vad som föreskrivs i 28 kap. 12 § RB, endast avse någon som är skäligen
misstänkt för ett brott som kan följas av fängelse.

Som har nämnts i det föregående avses enligt 3 § i den nyss nämnda lagen med
ögonundersökning yttre iakttagelser av ögonens utseende och funktion.
Utmärkande för en sådan undersökning är att vissa hjälpmedel får användas,
nämligen en pupillometer, penna eller annat liknande föremål samt en mindre
ljuskälla. Att tvång kan komma att aktualiseras i sammanhanget framgår av regeln i
5 § att den som vägrar att medverka till att genomgå ögonundersökning får
underkastas blodprovstagning, även om förutsättningar för kroppsbesiktning med
stöd av 28 kap. 12 § RB inte föreligger.

Det kan mot den nu angivna bakgrunden inte råda något tvivel om att åtgärden att i
polisens brottsbekämpande verksamhet i undersökningssyfte belysa någons ögon
med exempelvis en ficklampa utgör ett sådant intrång i den enskildes
grundlagsskyddade kroppsliga integritet som avses i rättegångsbalkens regler om
kroppsbesiktning. För att en sådan undersökning skall få göras krävs således att det
föreligger en skälig misstanke om bruk av narkotika mot den som skall bli föremål
för undersökningen.

Polismyndigheten har uppgett att någon belysning av festdeltagares ögon med
ficklampa inte förekom vid tillfället. Vad som däremot förekom var att
polismännen uppmanade personer att se mot en befintlig ljuskälla i rummet, t.ex.
ett lysrör i taket eller en lampa vid sidan av personen i fråga. Vid dessa tillfällen
hade, enligt vad myndigheten har upplyst, misstankegraden skälig misstanke inte
uppnåtts, och det saknades därför rättsliga förutsättningar för kroppsbesiktning av
de personer som valdes ut för granskning. Enligt vad polismyndigheten har uppgett
grundades tillsägelserna i stället på den befogenhet i detta hänseende som enligt
myndighetens uppfattning följer av 8 § polislagen.

Det av polismyndigheten beskrivna förfarandet ger anledning till följande
kommentarer från min sida.

I samband med att regler om s.k. ytlig kroppsbesiktning infördes i lagen (1960:418)
om straff för varusmuggling uttalades att även en okulär yttre granskning av den
undersöktes kropp är att betrakta som en kroppsbesiktning (prop. 1981/82:2 s. 11).
Frågan om innebörden av kroppsbesiktningsbegreppet har därefter behandlats i
propositionen 1993/94:24 (se särskilt s. 33 f. och 44 f.) och av
                                                                  Dnr 1208-1999    Sid 9 (16)




Polisrättsutredningen. Som exempel på förfaranden som är att betrakta som
kroppsbesiktning i rättegångsbalkens mening nämner utredningen att en polisman
tar av en person hans handskar för att kunna se på händerna, knäpper upp en
persons skjortknapp för att se om han har märken på halsen eller viker upp en ärm
för att se om han är tatuerad (SOU 1995:47 s. 260). Den omständigheten att den
enskilde i stället själv tar av sig ett klädesplagg på uppmaning av en polisman
förändrar enligt utredningen inte förfarandets karaktär av tvångsmedel (a.a. s. 259).

Enligt Polisrättsutredningen utgör förfaranden av det nu angivna slaget den nedre
gränsen för kroppsbesiktningsbegreppet. Man kan emellertid inte utan vidare från
tillämpningsområdet för detta begrepp utesluta ett förfarande som innebär att en
polisman under utövande av någon form av tvång förmår en misstänkt person att
exempelvis ställa sig på en viss plats eller inta en viss kroppsställning för att
polismannen i utredningssyfte skall kunna närmare granska någon del av den
misstänktes kropp som visserligen inte är täckt av kläder men som är skymd för
polismannen eller som är svår att iaktta t.ex. på grund av belysningsförhållandena.

Som framgår av vad som har sagts i det föregående anses det vara fråga om
kroppsbesiktning, när en polisman i brottsutredande syfte gör yttre iakttagelser av
någons ögon avseende dessas utseende och funktion med hjälp av t.ex. en
ficklampa, en pupillometer eller en penna. Det är enligt min mening svårt att se
någon principiell skillnad mellan t.ex. åtgärden att lysa en person i ögonen med en
ficklampa och ett förfarande som innebär att någon i stället tvingas rikta blicken
mot en närbelägen stationär ljuskälla av motsvarande styrka. Den som utsätts för
ett sådant förfarande torde i båda fallen med fog anse sig ha blivit utsatt för en
integritetskränkande ögonundersökning.

Ett i polisens brottsutredande verksamhet utövat tvång som syftar till att möjliggöra
eller underlätta ett förfarande, som vid en objektiv bedömning framstår som en
regelrätt undersökning av någons ögon, får enligt min mening anses utgöra ett led i
genomförandet av en kroppsbesiktning i rättegångsbalkens mening, oavsett om det
vid undersökningen används ett sådant hjälpmedel som anges i 3 § lagen om
ögonundersökning vid misstanke om vissa brott i trafiken eller ej. Som
Polisrättsutredningen har framhållit förtas inte ett förfarandes karaktär av
tvångsmedel av den omständigheten att polismannens agerande tar sig formen av
en befallning.

Som nyss har nämnts får en person utsättas för kroppsbesiktning endast om han är
skäligen misstänkt för ett brott som kan följas av fängelse. Det finns däremot inte
något rättsligt hinder mot att en polisman t.ex. samtalar med någon som inte är
skäligen misstänkt för ett sådant brott och därvid, utan att utöva någon form av
tvång eller i övrigt avvika från vad som är vanligt vid ett samtal människor
emellan, gör iakttagelser som ger upphov till en skälig misstanke och som därmed
kan komma att läggas till grund för ett beslut om användning av ett
straffprocessuellt tvångsmedel. Polisrättsutredningen har i denna fråga uttalat att en
polisman på samma sätt som varje annan person har rätt att betrakta någon så länge
granskningen inte blir så påträngande att den kan bestraffas som ofredande (SOU
1995:47 s. 259).
                                                                    Dnr 1208-1999    Sid 10 (16)




Polismyndigheten är som nämnts av den uppfattningen att en polisman med stöd av
8 § polislagen kan ge befallningar i syfte att få en misstänkt person att t.ex. rikta
blicken på ett sådant sätt att en granskning av hans ögon underlättas, trots att
misstanken inte är så stark att den är att anse som skälig i rättegångsbalkens
mening och rättsliga förutsättningar för kroppsbesiktning därför saknas.

Enligt vad som sägs i förarbetena till 8 § polislagen har lagstiftarens avsikt varit att
tillsägelser som inte medför något ingrepp i den enskildes grundlagsfästa fri- och
rättigheter skall kunna grundas på bestämmelserna i paragrafens första stycke
(prop. 1983/84:111 s. 74 f. och 78). Innebörden av denna s.k. befallningsrätt, som
före polislagens tillkomst ansågs ha stöd i 2 § polisinstruktionen (1972:511), är
oklar (se SOU 1993:60 s. 177 f.). Befallningsrätten sträcker sig emellertid inte
utanför de gränser som gäller för polislagens tillämpningsområde. Som framgår av
polislagens förarbeten är en av lagens huvudfunktioner att precisera polisens
befogenheter i dess övervakande och brottsförhindrande verksamhet (se SOU
1982:63 s. 41, 44 och 71 f.). Befallningsrätten nämns uttryckligen bland dessa
befogenheter (a.a. s. 79 f.). Polisens befogenheter i den brottsutredande
verksamheten anses däremot ha fått en i princip fullständig och uttömmande
reglering i 23–28 kap. RB och ligger därför utanför polislagens
tillämpningsområde (a.a. s. 38, 41, 78 och 80).

Det kan således konstateras att någon ”befallningsrätt” i polisens brottsutredande
verksamhet inte kan grundas på bestämmelserna i 8 § polislagen. En befallning i
denna verksamhet måste i stället ha sin grund i någon av de befogenheter som
enligt rättegångsbalken tillkommer polisen, t.ex. att ta med en person till förhör, att
verkställa ett beslut om husrannsakan eller att genomföra en kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning.

Det kan ibland förekomma att en polisman samtidigt fullgör såväl övervakande
som brottsutredande uppgifter. En misstanke om narkotikabrott eller något annat
brott kan t.ex. uppkomma i samband med att polisen i ordningshållande syfte är
närvarande vid en offentlig tillställning med stöd av regeln i 2 kap. 21 §
ordningslagen (1993:1617). Det kan i en sådan situation vara svårt att avgöra exakt
var gränserna går för polisens på 8 § polislagen grundade ingripandebefogenheter. I
det här aktuella fallet står det emellertid klart att polisaktionen i sin helhet var att
hänföra till det i rättegångsbalken reglerade området. Av utredningen framgår
sålunda att polisens närvaro i lokalen grundade sig på ett av åklagare fattat beslut
om husrannsakan föranlett av misstankar mot arrangörerna av tillställningen
avseende bl.a. innehav och försäljning av narkotika. Vidare inriktades insatsen,
enligt vad som sägs i polismyndighetens yttrande, på att dels ”isolera” de personer
som kunde misstänkas för försäljning och innehav av narkotika, dels klarlägga
vilka festdeltagare som skäligen kunde misstänkas för eget bruk av
narkotikaklassade preparat.

Som tidigare har nämnts var avsikten med de här diskuterade befallningarna att
underlätta en granskning av festdeltagarnas ögon i syfte att utreda om de skäligen
kunde misstänkas för brott. Stöd för ett sådant förfarande ges inte i vare sig
reglerna om kroppsbesiktning eller någon annan bestämmelse i rättegångsbalken.
                                                                    Dnr 1208-1999       Sid 11 (16)




Det saknar härvid betydelse att polismannen till äventyrs inte är beredd att ”sätta
makt bakom orden” vid en vägran att efterkomma befallningen. Som
Polisrättsutredningen har framhållit ger en polisman som ingriper i
myndighetsutövning rent faktiskt uttryck för samhällets maktbefogenheter, oavsett
om han använder tvång eller inte. Så torde det enligt utredningen också uppfattas
av den person som ingripandet riktar sig mot och som därför befinner sig i ett
sådant underläge att det strängt taget aldrig kan bli tal om någon egentlig
frivillighet (SOU 1995:47 s. 145; se även s. 149 f.).

Det kan sammanfattningsvis konstateras att en polisman, som inte kan hämta stöd i
en uttrycklig regel i rättegångsbalken för ett ingripande mot någon i polisens
brottsutredande verksamhet, inte har några andra rättsliga möjligheter att agera mot
denne än vilken annan person som helst. Som nyss har nämnts har en polisman
t.ex. på samma sätt som varje annan person rätt att betrakta en person så länge
granskningen inte blir så påträngande att den kan bestraffas som ofredande.

Polismyndigheten har i sitt yttrande förordat en ändring i lagstiftningen av
innebörd att polisen skall få utföra ögonundersökningar på personer som deltar i
fester av den typ som det här är fråga om under i princip samma förutsättningar
som gäller för undersökningar enligt lagen om ögonundersökning vid misstanke
om vissa brott i trafiken. Det skulle således vara tillräckligt att det föreligger en
misstanke på en lägre nivå än vad som i allmänhet gäller för användningen av
personella straffprocessuella tvångsmedel.

Jag vill med anledning härav framhålla att den särskilda lagstiftningen om
ögonundersökningar vid misstanke om drograttfylleri bärs upp av samma motiv
som reglerna om alkoholutandningsprov, nämligen samhällets intresse av att
komma till rätta med de allvarliga risker för trafiksäkerheten som vållas av
drogpåverkade fordonsförare. Jag kan däremot inte finna att det just i fråga om
ringa narkotikabrott bestående i eget bruk av narkotika skulle finnas anledning att
frångå den avvägning mellan brottsutredningsintresset, å den ena sidan, och
skyddet för den enskildes integritet, å den andra, som utgör en grundläggande
princip bakom rättegångsbalkens tvångsmedelsreglering. Det bör i sammanhanget
observeras att ögonundersökningar har ansetts typiskt sett vara mer
integritetskränkande än tagande av alkoholutandningsprov (se prop. 1998/99:43
s. 34), varför sådana undersökningar i motsats till vad som gäller för
alkoholutandningsprov inte får företas rutinmässigt. Det finns vidare skäl att
ifrågasätta det praktiska värdet av den av polismyndigheten föreslagna ordningen.
Av de uppgifter som lämnats i det tidigare nämnda ärendet om
Ravekommissionens verksamhet framgår att ögonundersökning med hjälp av
ficklampa där förekommer endast i undantagsfall och då endast för att bekräfta en
skälig misstanke som redan har uppkommit på annan grund. Jag är således inte
beredd att stödja polismyndighetens förslag.

Det finns däremot anledning att ta upp en annan aspekt på kroppsbesiktnings-
reglerna till diskussion. Enligt 28 kap. 13 § tredje stycket RB får kroppsbesiktning
av en kvinna inte verkställas eller bevittnas av någon annan än en kvinna, läkare
                                                                    Dnr 1208-1999    Sid 12 (16)




eller legitimerad sjuksköterska. Det enda undantaget från denna huvudregel avser
kroppsbesiktning som enbart innebär att blodprov eller alkoholutandningsprov tas.

Som framgår av redogörelsen i det föregående tillåter lagen om ögonundersökning
vid misstanke om vissa brott i trafiken att sådana undersökningar görs av en
polisman, oavsett polismannens och den misstänktes kön, medan en man däremot
inte får göra en motsvarande ögonundersökning av en kvinna, om undersökningen i
stället görs med stöd av reglerna i rättegångsbalken (se prop. 1998/99:43 s. 36 och
88). Det är enligt min mening svårt att finna några sakliga skäl för denna skillnad.
Som ytterligare en situation, där det kan ifrågasättas om det är motiverat att tillmäta
den misstänktes kön någon betydelse vid verkställigheten av en kroppsbesiktning,
kan nämnas tagande av salivprov för DNA-bestämning. Jag vill vidare erinra om
att kroppsbesiktningsbegreppet också innefattar åtgärder som inte innebär annat än
ett ytligt betraktande av en mindre del av någons kropp. Polisrättsutredningen
nämner som ett exempel på ett förfarande av detta slag att en polisman, för att
kunna granska någons händer, tar av honom hans handskar eller uppmanar honom
att själv göra detta. Det kan ifrågasättas om integritetskränkningen här är av sådan
art att det framstår som påkallat att förbjuda en manlig polisman att vidta en sådan
åtgärd mot en kvinna.

Det finns således enligt min mening skäl att överväga frågan om behovet av
ytterligare undantag från huvudregeln att kroppsbesiktning av en kvinna inte får
verkställas eller bevittnas annat än av en kvinna, läkare eller legitimerad
sjuksköterska.

Förfarandet att ta med de misstänkta till polisstationen
Av utredningen framgår att de två arrangörerna fördes till polisstationen med stöd
av åklagarbeslut. Polismyndigheten har i fråga om de övriga 31 misstänkta
personerna upplyst att dessa fördes till polisstationen med stöd av regeln i 23 kap. 8
§ RB om medtagande till förhör. Myndigheten pekar emellertid i sitt yttrande också
på vad Polisrättsutredningen har uttalat (SOU 1995:47 s. 340) om att syftet med ett
medtagande i fall av det här aktuella slaget inte i första hand är att hålla förhör med
den misstänkte utan att verkställa ett beslut om kroppsbesiktning. Jag delar
Polisrättsutredningens av polismyndigheten återgivna uppfattning att en sådan
tillämpning av bestämmelsen om medtagande till förhör står i strid med
ändamålsprincipen. Såvitt framgår av handlingarna hölls inte förhör med fler än 15
– dvs. knappt hälften – av de 31 personer, som togs med efter beslut av polismän, i
anslutning till att de fördes in till polisstationen. Detta förhållande bekräftar att det
egentliga syftet med medtagandet inte var att hålla förhör med de misstänkta.

Jag kan av nu angivna skäl inte finna att bestämmelsen om medtagande till förhör
gav stöd för förfarandet att ta med de misstänkta till polisstationen.

Det finns för närvarande inte någon uttrycklig bestämmelse i rättegångsbalken om
skyldighet för den som skall underkastas kroppsbesiktning – exempelvis
blodprovstagning med anledning av misstanke om ringa narkotikabrott eller
trafiknykterhetsbrott – att följa med till den plats där åtgärden skall vidtas,
motsvarande reglerna om medföljande och medtagande till förhör. Det har
                                                                  Dnr 1208-1999    Sid 13 (16)




emellertid ansetts underförstått gälla att reglerna om kroppsbesiktning i sig kan
läggas till grund för en sådan inskränkning i rörelsefriheten som det här är fråga
om, om den är nödvändig för att kroppsbesiktningen, t.ex. läkarundersökning eller
provtagning, skall kunna genomföras (se JuU 1983/84:27 s. 40 f. och SOU 1995:47
s. 340).

Polisrättsutredningen har under hänvisning till legalitetsprincipen lagt fram ett
förslag till lagreglering av frågan. Som jag uttalade i mitt remissyttrande delar jag
utredningens uppfattning om behovet av en sådan reglering. Polisrättsutredningens
slutbetänkande är alltjämt föremål för beredning i Regeringskansliet,
Justitiedepartementet. Jag har nyligen i syfte att fästa justitieutskottets och
Justitiedepartementets uppmärksamhet på frågan dit överlämnat kopior av det
tidigare nämnda beslutet avseende Ravekommissionen vid Polismyndigheten i
Stockholms län.

Besluten om kroppsbesiktning
Beslut om kroppsbesiktning skall enligt rättegångsbalken fattas av åklagaren, en
polisiär förundersökningsledare eller rätten. Om misstanken avser ringa
narkotikabrott får ett sådant beslut fattas av en polisär förundersökningsledare. En
enskild polisman är däremot inte behörig att fatta beslut om kroppsbesiktning annat
än om det är fara i dröjsmål.

Av utredningen framgår följande om organisationen för fattandet av
kroppsbesiktningsbesluten. En polisinspektör, som deltog i insatsen, svarade för att
en grupp polismän som hade genomgått utbildning i ”drogtecken och symptom”
avdelades för bedömning av de personer som kunde misstänkas vara
drogpåverkade. Dessa polismän beslutade sedan, på grundval av en bedömning att
det förelåg skälig misstanke om ringa narkotikabrott, vilka personer som skulle
föras till polisstationen för kroppsbesiktning. Besluten om kroppsbesiktning
fattades därefter på polisstationen i varje särskilt fall av ett polisbefäl med
förundersökningsledarbehörighet inom ramen för en ”förmansprövning” av
medtagandebesluten. Såvitt kan utläsas ur polismyndighetens yttrande bedömdes
det inte föreligga någon fara i dröjsmål såvitt gällde besluten om kroppsbesiktning.
Man kan härav dra den slutsatsen att polismännen på platsen ansågs sakna
behörighet att fatta sådana beslut.

Det rättsliga resonemang som har legat till grund för polismyndighetens sätt att
organisera beslutsfunktionen vid tillfället är inte alldeles lätt att följa.

Som jag har uttalat i det föregående anses det av reglerna om rätt att besluta om
kroppsbesiktning underförstått följa en rätt att också ta med den misstänkte för
genomförandet av kroppsbesiktningen. En grundläggande förutsättning för att en
person skall få tas med för kroppsbesiktning är således att ett beslut om
kroppsbesiktning har fattats före medtagandet. Åtgärden att ta med den misstänkte
t.ex. till närmaste polisstation blir då ett led i verkställigheten av det fattade
beslutet (se JO 1993/94 s. 101 samt SOU 1995:47 s. 175 f. och s. 342). Om man i
likhet med polismyndigheten intar den ståndpunkten att några beslut om
kroppsbesiktning ännu inte hade fattats när personerna fördes till polisstationen,
                                                                      Dnr 1208-1999       Sid 14 (16)




saknades således rättsligt stöd för att föra dem från platsen i syfte att få till stånd
den tilltänkta åtgärden.

Med anledning av vad polismyndigheten har uppgett om att besluten om
kroppsbesiktning fattades på polisstationen av en behörig förundersökningsledare
inom ramen för en ”förmansprövning” vill jag framhålla att begreppet
förmansprövning som beteckning på ett handlande av en förundersökningsledare är
okänt i rättegångsbalken. Som framgår av det nyss nämnda JO-beslutet anser jag
däremot att det är lämpligt att, sedan en misstänkt person har förts in till
polisstationen, en behörig förundersökningsledare tar ställning till om ett ännu icke
verkställt beslut om kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, som har fattats av en
polisman med stöd av reglerna om fara i dröjsmål, skall verkställas eller upphävas.

Vad polismyndigheten har upplyst om strävandena att minimera
frihetsberövandetiderna sammanställt med dels det förhållandet att samtliga de
personer som hade tagits med till polisstationen underkastades kroppsbesiktning,
dels den låga frekvensen positiva analysresultat ger närmast vid handen att
förundersökningsledaren vid ”förmansprövningen” inte självständigt tog ställning i
kroppsbesiktningsfrågorna utan i stället utan egen prövning godtog de
bedömningar som låg till grund för medtagandebesluten i festlokalen.

Det kan sammanfattningsvis konstateras att den tillämpade beslutsordningen fick
till följd att besluten om kroppsbesiktning i realiteten kom att fattas av de polismän
som gjorde de enskilda ingripandena i festlokalen.

Det finns anledning att rikta allvarlig kritik mot polismyndigheten för det sätt på
vilket beslutsfattandet organiserades. Det var här fråga om en i förväg planerad
polisaktion, där en av förutsättningarna för planeringen var att det kunde bli
aktuellt att fatta beslut om kroppsbesiktning avseende ett icke obetydligt antal
personer. Det framstår mot den bakgrunden som förvånande att myndigheten inte
hade säkerställt att det på platsen för ingripandet fanns ett tillräckligt antal
polismän med förundersökningsledarbehörighet som kunde fatta de
tvångsmedelsbeslut som framstod som påkallade. Jag delar den uppfattning som
kommer till uttryck i polismyndighetens yttrande att förundersökningsledarna vid
aktioner av det här aktuella slaget bör finnas ute på fältet. I likhet med
polismyndigheten anser jag att en sådan organisation hade medfört att
behörighetsfrågorna hade fått en helt annan lösning än vad som faktiskt blev fallet.

Besluten om inledande av förundersökning
Den här aktuella polisinsatsen påbörjades strax före kl. 03.00 den 6 mars 1999 och
resulterade i att 33 personer fördes till polisstationen. Enligt förhörsprotokollen
hördes 16 personer som misstänkta för brott samma dag, och ytterligare en person
hördes sannolikt också den 6 mars. Endast i fråga om de två arrangörerna och
ytterligare en person har emellertid den 6 mars 1999 angetts som dag för inledande
av förundersökning. Beträffande övriga misstänkta har i stället angetts den 8 mars.

Polismyndigheten har i sitt yttrande uppgett att besluten att inleda förundersökning
i fråga om de 31 personer, som togs med efter beslut av polismän, fattades inom
                                                                   Dnr 1208-1999    Sid 15 (16)




ramen för ”förmansprövningen” på polisstationen. Som framgår av redogörelsen
för den rättsliga regleringen innebär emellertid ett beslut om användning av ett
straffprocessuellt tvångsmedel att förundersökning skall anses vara inledd, om så
inte redan har skett. Som har sagts i det föregående kom besluten om
kroppsbesiktning i realiteten att fattas redan i festlokalen av polismän som deltog i
insatsen. Även om man utgår från polismyndighetens syn på saken, inleddes
emellertid förundersökning i samtliga dessa fall den 6 mars 1999. Uppgifterna i
handlingarna om tidpunkterna för inledande av förundersökning är således inte
riktiga. Polismyndigheten har förklarat detta genom att hänvisa till vissa problem
som är förknippade med den s.k. RAR-rutinen. Jag har tidigare haft anledning att
uttala mig om hithörande frågor och nöjer mig därför med att notera att
polismyndigheten har förklarat att användningen av rutinen ses över och att
särskilda utbildningsinsatser skall genomföras för att fel av det aktuella slaget inte
skall upprepas.

Lagen med vissa bestämmelser om unga lagöverträdare
Ett viktigt syfte med reglerna i 5–7 §§ LUL om underrättelse och kallelse till den
unges vårdnadshavare och socialtjänsten är att få till stånd en samverkan mellan
vårdnadshavaren, å den ena sidan, och de sociala och brottsutredande
myndigheterna, å den andra, i syfte att tillrättaföra den unge (jfr JO 2000/01 s.
169). Dessa regler ger uttryck för samhällets kriminalpolitiska hållning såvitt gäller
brott av unga, och de är vidare av grundläggande betydelse för de underårigas
rättssäkerhet (jfr JO 1999/2000 s. 78). Det finns av dessa skäl anledning att rikta
kritik mot polismyndigheten med anledning av dess underlåtenhet att, i de fall där
de misstänkta var under 18 år, underrätta och kalla dessas vårdnadshavare på det
sätt som föreskrivs i 5 § LUL. Jag noterar att polismyndigheten har förklarat att
den avser att genomföra utbildning om innebörden av denna bestämmelse med
berörd personal.

Sammanfattande synpunkter
I ärendet har framkommit ett antal allvarliga brister vad gäller planeringen och
genomförandet av insatsen på Skyttecentrum den 6 mars 1999. Det kan, såväl av
rättssäkerhetsskäl som av hänsyn till intresset av effektivitet i samhällets
brottsbekämpande verksamhet, inte godtas att en insats av det aktuella slaget
genomförs på sådant sätt att det i efterhand inte kan visas att mer än ca 23 procent
av de personer, som med tvång har förts till en polisstation och där underkastats
kroppsbesiktning, har gjort sig skyldiga till det brott som de misstänkts för. Det
finns vidare anledning att rikta kritik mot den tillämpade beslutsordningen, vilken
innebar att besluten om kroppsbesiktning i realiteten kom att i strid med lag fattas
av enskilda polismän i stället för av en befattningshavare med
förundersökningsledarbehörighet. Det kan inte heller accepteras att den rutin som
hade etablerats för handläggningen på polisstationen uteslöt tillämpning av
bestämmelserna i 5 § LUL i fråga om de misstänkta som var under 18 år.

Vad som framkommit i ärendet har gett mig anledning att göra vissa uttalanden om
innebörden av kroppsbesiktningsbegreppet, och jag har vidare funnit skäl att
diskutera frågan om behovet av lagändringar på detta område. Som jag har nämnt i
                                                               Dnr 1208-1999    Sid 16 (16)




det föregående är Polisrättsutredningens slutbetänkande alltjämt föremål för
överväganden i Justitiedepartementet. Jag överlämnar därför för kännedom en
kopia av detta beslut till departementet. Det finns anledning att fästa också
justitieutskottets och Rikspolisstyrelsens uppmärksamhet på de frågor som har
behandlats i beslutet.
