# Anmälan mot Polismyndigheten Dalarna för handläggningen av en förundersökning

JO 2004-10-14 dnr 122-2004

BESLUT
                                                                      Datum            Dnr                     Sid
                                                                      2004-10-14       122-2004               1 (6)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Anmälan mot Polismyndigheten Dalarna för handläggningen av en
                        förundersökning

## Anmälan

I en anmälan, som kom in till JO den 12 januari 2004, begärde AA att JO skulle
                        utreda varför Polismyndigheten Dalarna m.fl. inte hade vidtagit några utrednings-
                        åtgärder i en förundersökning.

                        Av en till anmälan bifogad tidningsartikel framgick i huvudsak följande. AA har en
                        sommarstuga utanför Hedemora. När stugan för nionde gången utsattes för inbrott
                        fick han nog. AA lånade en videokamera och riggade upp den i stugan. Det dröjde
                        inte länge förrän två inbrottstjuvar hade filmats. Inbrottstjuvarnas ansikte syntes
                        tydligt på filmen när de rotade runt bland sakerna. Polisen fick filmen och kunde
                        snabbt identifiera en gärningsman. Trots detta hade polisen inte gjort någon
                        utredning i ärendet. Enligt en polisman var utredningsbalansen väldigt hög och
                        man såg inte något hopp om att kunna minska den. En polischef hade uttalat att
                        polisen ”står upp till knäna med småbrott som de inte hinner lösa och så kommer
                        det att se ut i fortsättningen när den grova brottsligheten skall prioriteras”.

                        AA kompletterade därefter sin anmälan.

## Utredning

Handlingar fordrades in från polismyndigheten i ärendet K30140-02. Till hand-
                        lingarna fogades upplysningar från förundersökningsledaren kriminalinspektören
                        BB. Av handlingarna och upplysningarna framkom bl.a. följande.

                        Den 30 december 2002 gjorde AA en polisanmälan om inbrott i sin sommarstuga. I
                        anmälan uppgavs att det nu var nionde gången som han hade haft inbrott samt att
                        den här gången fanns gärningsmännen med på ett videoband. Till anmälan hade
                        fogats det aktuella videobandet. Samma dag inleddes förundersökning och video-
                        bandet togs i beslag. I mitten av januari 2003 identifierades en av männen på film-
                        en. Denne man saknade känd adress. Mannen förekom även i några andra ärenden,
                        K865-03 och K966-03. Eftersom mannen således förekom i misstankeregistret
                        saknades, enligt BB, anledning att ange honom som misstänkt också i detta ärende.
                        Den 23 januari 2003 hölls förhör med AA. Vid månadsskiftet januari/februari 2003



 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                        Dnr 122-2004       Sid 2 (6)



hade BB kontakt med en utredningsman vid Huddingepolisen som meddelade att
den man som förekom på videofilmen hade gripits där misstänkt
för andra brott. BB hann emellertid inte översända utredningsmaterialet till
Huddingepolisen innan mannen dömdes den 17 februari 2003 vid Huddinge
tingsrätt.

Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över
handläggningen av ärendet K30140-02. Polismyndigheten kom in med ett
remissvar enligt i huvudsak följande.

## Redogörelse för ärendet

Den 30 december 2002 anmäler AA en inbrottsstöld i sitt fritidshus i Hedemora.
      Han överlämnar därvid en videoupptagning som beslagtas av polismyndigheten.
      Upptagningen visar en filmsekvens där inbrottet registrerats. Inspektör BB förordnas
      som förundersökningsledare den 2 januari 2003. Den 12 januari 2003 hämtas en
      person vid namn CC till förhör som misstänkt för ett källarinbrott i Hedemora
      (Ärende K 865-03). Vid husrannsakan i den lägenhet där CC anträffades, beslagtogs
      bl.a. ett dragspel. CC friges av åklagare samma dag.
      Den 15 respektive 16 januari 2003 förevisas videofilmen för två polispatruller, som
      var för sig med säkerhet kan identifiera en av gärningsmännen på filmen som varan-
      de CC. BB finner vid kontroll att CC saknar känd hemvist. BB för inte upp CC som
      skäligen misstänkt i Misstankeregistret. Som skäl härför uppger han att CC redan
      finns upptagen som misstänkt i ärende K 865-03. Inte heller utfärdas efterlysning
      avseende CC. AA kunde den 23 januari 2003 identifiera tidigare nämnda dragspel
      som tillhörande honom.
      Vid månadsskiftet januari-februari 2003 kontaktades BB av en utredare vid Hud-
      dingepolisen, som meddelade att CC gripits där misstänkt för brott. BB uppger att
      han inte hann sända över material till Huddinge för att CC skulle kunna höras i
      Hedemoraärendet, innan denne frigavs den 17 februari.
      Med anledning av att gods anträffats i samband med ytterligare ett annat ärende den
      22 mars 2003, kontaktades AA den 27 mars i syfte att möjliggöra en identifiering av
      en möbel som kunde ha tillgripits vid inbrottet i hans fritidshus. BB har därefter
      under 2003 haft såväl telefonkontakter som personliga kontakter med AA i ärendet.
      Genom registeruppgifter får BB den 26 januari 2004 indikationer som tyder på att
      CC kan vistas i Vetlanda, och han har därvid kontakter med Vetlandapolisen. Den 2
      februari 2004 får BB uppgift om att CC är frihetsberövad i Jönköping, varvid CC
      hörs på BB:s begäran. Kopia av videoupptagningen ställs till Jönköpingspolisens
      förfogande.

## Bedömning

Polismyndigheten konstaterar att det aktuella brottet tillhör en kategori som inte
      utreds med prioritet i myndigheten. Oaktat detta har ett antal utredningsåtgärder
      vidtagits sedan AA ingivit anmälan.
      BB uppger att han inte förde upp CC som misstänkt i Misstankeregistret, då denne
      redan fanns förtecknad som misstänkt i ett annat ärende. Enligt polismyndighetens
      uppfattning skulle CC förts in i registret såsom skäligen misstänkt, mot bakgrund av
      att denne måste anses vara identifierad som en av gärningsmännen. Polismyndighet-
      en är medveten om att JO i flera beslut uttalat att en anteckning om att en person är
      skäligen misstänkt för brott över huvud taget inte bör göras förrän i samband med att
      denne i enlighet med bestämmelserna i 23 kap 18 § RB underrättats om brottsmiss-
      tanken, eller det vid en tidigare tidpunkt fattas beslut om användning av ett straff-
      processuellt tvångsmedel som förutsätter att denna misstankegrad har uppnåtts.
      Myndigheten anser dock att ett sådant synsätt avsevärt skulle försvåra polisens ar-
      bete att utreda brott. Registeranteckningen uppmärksammar andra polismyndigheter
      om att en utredning pågår och möjliggör därmed en samordning av utrednings-
                                                                          Dnr 122-2004     Sid 3 (6)



      arbetet. Inte minst är detta av avgörande betydelse när den misstänkte, som i
      förekommande fall, saknar känd hemvist.
      Polismyndighetens uppfattning är dock av mer principiell natur, då underlåtenheten
      att anteckna CC som skäligen misstänkt i detta ärende inte skadat utredningen.
      Genom att den misstänkte fanns antecknad som skäligen misstänkt i ett sidoärende,
      kunde utredningsmannen ändå nås av information från andra polismyndigheter.
      Vidare anser polismyndigheten att CC skulle ha efterlysts i syfte att få till stånd ett
      förhör med CC om han skulle påträffas på annan plats i landet.
      Vid månadsskiftet januari-februari 2003 får BB uppgift om att CC finns frihets-
      berövad av Huddingepolisen. BB uppger att han inte hann översända utrednings-
      materialet till Huddinge förrän den misstänkte friges den 17 februari. Polismyndig-
      heten anser dock att utredningsmannen borde ha kunnat ombesörja ett översändande
      av handlingarna inom den tidsrymd som stod till buds.
      Vid en samlad bedömning anser polismyndigheten att arbetsinsatsen som gjorts i det
      aktuella ärendet avspeglar prioriteringen av den aktuella brottskategorin i myndig-
      hetens arbete. Det är beklagligt att inte mer resurser kan fördelas till brott som av
      den enskilde säkerligen uppfattas som integritetskränkande. Som ovan angivits,
      menar dock polismyndigheten att ärendet i vissa avseenden skulle ha handlagts på
      ett annat sätt.
      Polismyndigheten har underrättat BB om vilka åtgärder som borde ha vidtagits i
      ärendet.
      Dessutom kommer dessa regler och rutiner att poängteras i samband med kommande
      utbildningar.
AA kommenterade remissvaret.

Bedömning
En förundersökning skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger.
Finns det inte längre skäl att fullfölja en förundersökning skall den läggas ned (23
kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken RB).

Av utredningen framgår bl.a. att en av de män som förekom på den videofilm som
tagits vid inbrottet i AA:s sommarstuga blev identifierad i mitten av januari 2003
och att BB vid det kommande månadsskiftet januari/februari 2003 informerades
om att mannen hade frihetsberövats av Huddingepolisen. Trots detta översändes
inte några handlingar i polismyndighetens ärenden till Huddingepolisen för bistånd
med förhör m.m. Efter detta synes inte något ha hänt i ärendet förrän i början av
2004 då BB fick uppgift om att mannen var frihetsberövad i Jönköping.

I ärendet har uttalats att handläggningen avspeglar prioriteringen i myndighetens
arbete. Den 22-24 mars 2004 genomförde jag en inspektion vid polismyndigheten.
Jag är således väl medveten om att arbetssituationen vid polismyndigheten är an-
strängd och att man bl.a. därför måste prioritera vissa ärenden framför andra. Även
med beaktande av detta förhållande är handläggningen av ärendet oacceptabel.
Naturligtvis borde BB, vilket också polismyndigheten framhåller, i februari 2003
ha sett till att handlingarna skickades till Huddingepolisen inom den tidsrymd som
stod till buds. Som förklaring till att så inte skedde har BB uppgett att han helt
enkelt inte hann skicka utredningsmaterialet. Såvitt kommit fram i ärendet hade BB
emellertid ett par veckor på sig att översända handlingarna, och hans underlåtenhet
tyder enligt min mening på en viss nonchalans inför uppgiften. En omdömesgill,
skyndsam och korrekt hantering av kriminalärenden är av grundläggande betydelse
                                                                     Dnr 122-2004    Sid 4 (6)



för tilliten till polisens brottsutredande verksamhet. Det gäller principiellt samtliga
sådana ärenden. Det förhållandet att polisen kan tvingas att generellt prioritera
utredningar rörande vissa grövre brott får inte innebära att utredningar som gäller
andra, mindre allvarliga, brott regelmässigt får komma i andra hand. I ett fall som
det förevarande, i vilket målsäganden lämnat sådana uppgifter att en misstänkt
gärningsman kunnat identifieras och polisen kort därefter nås av besked om att
denne frihetsberövats i annat ärende måste självfallet erforderliga åtgärder vidtas
även om brottet som sådant inte tillhör de högst prioriterade kategorierna.

Polismyndigheten har vidare anfört att enligt dess uppfattning borde den man som
identifierats ha förts in som misstänkt i misstankeregistret men också påpekat att
JO i flera beslut uttalat att en anteckning om att en person är skäligen misstänkt för
brott över huvud taget inte bör göras förrän i samband med att denne i enlighet med
bestämmelserna i 23 kap. 18 § RB underrättats om brottsmisstanken, eller det vid
en tidigare tidpunkt fattas beslut om användning av ett straffprocessuellt tvångs-
medel som förutsätter att denna misstankegrad har uppnåtts. Med anledning härav
vill jag framhålla att omständigheterna i det enskilda fallet emellertid undantagsvis
kan vara sådana att det redan vid anmälningstillfället eller vid ett tidigt skede under
utredningen står klart att skälig misstanke föreligger mot en viss person. Om en
behörig befattningshavare gör den bedömningen finns det inte något hinder mot att
det görs en anteckning om detta förhållande, se JO:s beslut den 4 februari 2000 i
dnr 1968-1999. Beslutet bifogas.

Vad som i övrigt kommit fram i ärendet motiverar inte någon åtgärd eller något
uttalande från min sida.

Ärendet avslutas med den kritik som ligger i vad jag nu har anfört.

––––

Bilaga

Beslut 2000-02-04, dnr 1968-1999
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Anmälan mot Polismyndigheten i Västra Götaland avseende bl.a.
handläggningstiden för en förundersökning

Anmälan
I en anmälan, som kom in till JO den 18 maj 1999, kritiserade DD den långa hand-
läggningstiden för en förundersökning där han är målsägande.

Utredning
Från Åklagarmyndigheten i Göteborg inhämtades upplysningar om att förunder-
sökningen i ärendet leddes av Polismyndigheten i Västra Götaland. Kopior av
handlingarna i polismyndighetens ärende K 105834-98 inhämtades och granskades.

Ärendet remitterades därefter till polismyndigheten för upplysningar och yttrande
om orsaken till att det i ärende K 105834-98, såvitt framgick av handlingarna, inte
hade vidtagits något egentligt utredningsarbete förutom inhämtande av rättsintyg
                                                                          Dnr 122-2004     Sid 5 (6)



sedan förundersökningen inleddes den 11 juli 1998 samt om skälet till att person-
blad hade upprättats den 17 juli 1998.

Polismyndigheten kom in med ett yttrande till vilket bl.a. hade fogats förhör.

      Polismyndigheten
      Vid beredningen av yttrandet har en historik över anmälan K 105834-98 intagits.
      Förhör har anställts med rotelchefen, kriminalinspektören EE, samt handläggaren
      kriminalinspektören FF.
      Av förhöret med rotelchefen framgår, att vissa prioriteringar gjorts angående ären-
      det. Arbetsbelastningen vid roteln har varit hård och EE har inte haft möjlighet att
      förrän i december månad 1998 lägga ut ärendet på handläggare. Kriminalinspektören
      FF framhåller å sin sida att hon under sitt arbete fått göra vissa prioriteringar och att
      något egentligt utredningsarbete inte kommit till stånd. Vidare har FF varit
      sjukskriven och kommenderad på kurs under den aktuella tiden och det har fördröjt
      arbetet med ärendet.
      Polismyndigheten konstaterar, att flera samverkande faktorer har bidragit till att
      utredningsarbetet inte kommit i gång inom rimlig tid. Detta är naturligtvis olyckligt,
      men arbetsbelastningen har varit hård på den aktuella roteln. Det är ofrånkomligt att
      vissa prioriteringar måste göras inom utredningsverksamheten.
      Vad slutligen gäller upprättandet av personbladet den 17 juli 1998 föreskrivs i Riks-
      polisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd för personbladsrutinen (FAP 441-2) att
      personblad skall upprättas så snart någon är skäligen misstänkt för brott. Personblad
      skall om möjligt upprättas även då den misstänkte inte hunnit höras i målet, till
      exempel på grund av stor utredningsbalans (se punkt 4. 1.2).
      Vad gäller utredningsverksamheten inom myndigheten har en utvecklingsgrupp
      tillsatts. Denna består av erfarna kriminalpolismän. Uppgiften innebär bland annat
      att stödja polisens förundersökningsledare samt verka för snabbare
      handläggningstider.
DD bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaret men hördes inte av.

Muntliga upplysningar inhämtades därefter från GG vid Rikspolisstyrelsen, varvid
framkom att personbladsrutinen upphörde den 29 januari 2000.

## Bedömning

En förundersökning skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger.
      Finns det inte längre skäl att fullfölja en förundersökning skall den läggas ned (23
      kap 4 § andra stycket rättegångsbalken).
Av utredningen framgår att den aktuella förundersökningen inleddes den 11 juli
1998. Förutom inhämtande av ett rättsintyg hade vid tidpunkten för anmälan hit
inte några utredningsåtgärder vidtagits i ärendet. Som förklaring härtill har polis-
myndigheten bl.a. hänvisat till den stora arbetsbelastningen på den aktuella roteln.

Det åligger i första hand respektive handläggare att se till att ärendet handläggs så
skyndsamt som omständigheterna medger. Oavsett om det är polismyndigheten
eller åklagaren som leder förundersökningen har undersökningsledaren det över-
gripande ansvaret för hur en förundersökning bedrivs. Det ankommer emellertid
även på rotelchefen eller motsvarande befattningshavare och ytterst på avdelnings-
chefen, att som en del av dennes ledningsansvar, bevaka att handläggningen av
ärendena inte avstannar.
                                                                   Dnr 122-2004   Sid 6 (6)



Jag är medveten om att man inom polisväsendet av olika skäl måste prioritera vissa
ärenden framför andra. Det framstår emellertid även mot denna bakgrund som an-
märkningsvärt att utredningsarbetet i ärendet helt synes ha avstannat. Polismyndig-
hetens handläggning av den aktuella förundersökningen uppfyller således inte
rättegångsbalkens krav på skyndsamhet. Jag noterar med tillfredsställelse att polis-
myndigheten har tillsatt en utvecklingsgrupp med uppgift att bl.a. verka för snabb-
are handläggningstider.

När det sedan gäller frågan om upprättande av personblad kan jag konstatera att
personbladsrutinen, som en följd av att lagen (1998:621) om misstankeregister
trädde i kraft den 1 januari 2000, nyligen har upphört och ersatts med registrering
av uppgifter i misstankeregistret. Jag saknar därför anledning att uttala mig om det
sätt på vilket personbladsrutinen tillämpats i det här aktuella ärendet.

Jag vill emellertid rent allmänt framhålla att det, för att en person skall anses
skäligen misstänkt för ett brott, krävs att det föreligger konkreta, objektivt under-
byggda omständigheter som med viss styrka talar för att personen i fråga har begått
den gärning som misstanken avser (se bl.a. JO 1992/93 s. 204 och 1993/94 s. 101).

En person skall givetvis varken i anmälan eller annars antecknas som skäligen
misstänkt för ett brott, om inte den i rättegångsbalken angivna graden av misstanke
faktiskt har uppnåtts. Detta innebär att ett ställningstagande i frågan om någon är
skäligen misstänkt för brott normalt kommer att grundas på det material som kom-
mer fram under en förundersökning eller någon annan i 23 kap. rättegångsbalken
åsyftad form av brottsutredning. Det saknas således i de flesta fall förutsättningar
att redan vid själva anmälningsupptagningen slå fast att en viss person är skäligen
misstänkt för det anmälda brottet. Det kan tilläggas att den som hos polismyndig-
heten tar emot en anmälan vanligtvis saknar behörighet att besluta att någon skall
antecknas som skäligen misstänkt.

Enligt min mening bör en anteckning om att någon är skäligen misstänkt för brott
normalt inte göras förrän i samband med att denne, i enlighet med bestämmelserna
i 23 kap. 18 § rättegångsbalken, underrättas om brottsmisstanken. Om en behörig
befattningshavare vid ett tidigare skede under utredningen eller redan på grundval
av uppgifterna i anmälan undantagsvis skulle ha gjort den bedömningen att det
föreligger en skälig misstanke mot en viss person, föreligger det emellertid inte
något hinder mot att det görs en anteckning om detta förhållande. Detsamma gäller,
om någon har varit föremål för användning av ett straffprocessuellt tvångsmedel
som förutsätter att denna misstankegrad har uppnåtts.

Ärendet avslutas.
