# Mycket allvarlig kritik mot Kriminalvården för isoleringen av intagna i häkte

JO 2020-02-12 dnr 1225-2020

PROTOKOLL
                                                                           BESLUT
                                                                            2020-02-05                Dnr                      Sid
                                                                                                      O 7-2018               1 (19)
Chefsjustitieombudsmannen
Elisabeth Rynning




                        Mycket allvarlig kritik mot Kriminalvården för isoleringen av intagna i
                        häkte


                            ChefsJO:s uttalande i korthet: Sverige har under lång tid fått internationell kritik för
                            förhållandena för intagna i svenska häkten. Kritiken handlar i första hand om att
                            intagna med restriktioner blir isolerade och därmed riskerar att drabbas av psykisk
                            och fysisk ohälsa. ChefsJO har sedan 2017 granskat frågan om isolering av intagna i
                            häkte. I detta beslut konstaterar chefsJO att isolering riskerar att drabba inte bara
                            häktade med restriktioner, utan även intagna i häkte som har en laglig rätt att under
                            dagtid vistas tillsammans med andra intagna (i gemensamhet). Att döma av
                            Kriminalvårdens egna mätningar för 2018 var 83 procent av de häktade med
                            restriktioner och 33 procent av de häktade som hade rätt till gemensamhet isolerade.
                            I beslutet uttalar chefsJO
                            •   att Kriminalvårdens häkten saknar tillräckligt med gemensamhetslokaler och
                                personal för att kunna tillgodose de intagnas lagstadgade rätt till gemensamhet
                                och att myndigheten förtjänar mycket allvarlig kritik för de fortsatta bristerna i detta
                                avseende
                            •   att hon är mycket kritisk till att Kriminalvården inte har nått längre i arbetet med
                                isoleringsbrytande åtgärder
                            •   att det är mycket angeläget att Kriminalvården inför ett systemstöd som gör det
                                möjligt att följa arbetet med att bryta isoleringen av intagna.
                            I beslutet väcker chefsJO även frågan om behovet av en översyn av bl.a. häkteslagen
                            (2010:611) i syfte att förtydliga de intagnas rättigheter och motverka isolering.

## Initiativet

Efter en serie Opcat-inspektioner1 av häkten under våren 2017 uttalade jag att
                        Kriminalvården bör se till att den tid som intagna vistas i gemensamhet rappor-
                        teras och dokumenteras på ett likvärdigt sätt. Skälet för det är att det ska vara
                        möjligt att följa förhållandena över tid. Vidare uttalade jag att för intagna som




                        1
                          Opcat är den engelska förkortningen av tilläggsprotokollet till FN:s tortyrkonvention (Optional
                        Protocol to the Convention against Torture). Länder som anslutit sig till protokollet har förbundit
                        sig att inrätta ett nationellt besöksorgan som regelbundet besöker platser där personer kan hållas
                        frihetsberövade. I Sverige har JO tilldelats detta uppdrag.


 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 4051 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   020-60061
                                                                08-786    600
                                                                            15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A                Fax:           08-21 65 58                                      www.jo.se
                                                                        Dnr O 7-2018   Sid 2 (19)




av olika skäl inte vistas i gemensamhet, bör isoleringsbrytande åtgärder rappor-
teras och dokumenteras. Av dokumentationen bör det framgå vilken kategori –
häktad med restriktioner, häktad utan restriktioner eller förvarstagen – som en
intagen tillhör. Slutligen begärde jag att Kriminalvården skulle återrapportera
om hur myndigheten följer upp den tid som intagna vistas i gemensamhet och
isoleringsbrytande åtgärder.2 Återrapporteringen kom in till JO den 14 juni
2018.

Det som kom fram i återrapporteringen gjorde att jag beslutade att i ett
initiativärende följa upp frågorna om placering av häktade i gemensamhet och
isoleringsbrytande åtgärder. Den 31 januari 2019 kom Kriminalvården in med
ytterligare en återrapportering som jag hade begärt i ett tidigare initiativärende
om placering av häktade i avskildhet.3 Även den återrapporteringen omfattas av
det här initiativet.

Den 12 mars 2019 hade jag ett dialogmöte med bl.a. Kriminalvårdens anstalts-
och häktesdirektör. Vid mötet tog jag upp ett antal frågor som bl.a. rör myndig-
hetens arbete med isoleringsbrytande åtgärder. Mötet protokollfördes och
Kriminalvården fick tillfälle att yttra sig över protokollet. Myndigheten har
lämnat vissa kompletterande uppgifter.

Bakgrund
Det här beslutet innebär slutpunkten på ett arbete som inleddes 2017. Under tre
år har jag och mina medarbetare på olika sätt belyst frågor som rör situationen
för intagna i häkten. Innan jag närmare går in på dessa frågor kommer jag
inledningsvis att beröra vissa grundläggande begrepp, de risker som en isolering
kan innebära för en frihetsberövad, den internationella kritik som har riktats mot
Sverige för isoleringen av intagna i häkte samt tidigare uttalanden från JO.

Vissa grundläggande begrepp
Intagna i häkte har – precis som intagna i en kriminalvårdsanstalt – rätt att
under dagtid vistas med andra intagna i gemensamhet (2 kap. 5 § häkteslagen
[2010:611] och 6 kap. 1 § fängelselagen [2010:610]). Kriminalvården har
möjlighet att begränsa denna rätt i vissa situationer som anges i de båda lagarna.
Några ytterligare möjligheter att begränsa rätten till gemensamhet har myndig-
heten inte.4 Lagstiftningen saknar en definition av begreppet gemensamhet. Jag
har dock tidigare uttalat att gemensamhet får anses förutsätta att en intagen
vistas tillsammans med flera andra intagna. Det innebär att exempelvis sam-




2
  Se JO:s inspektionsprotokoll från bl.a. häktet Huddinge (dnr 416-2017 m.fl.).
3
  Se JO 2018/19 s. 146.
4
  Jfr JO 2018/19 s. 146 samt särskilt s. 157 och 158.
                                                                         Dnr O 7-2018    Sid 3 (19)




sittning (när två intagna vistas tillsammans) inte går att jämställa med en
vistelse i gemensamhet.5

Kriminalvården kan, enligt 2 kap. 5 § häkteslagen, i tre situationer neka en
intagen i häkte att vistas i gemensamhet, nämligen om

    1. den intagne är placerad i en annan förvaringslokal än i ett häkte och
       lokalförhållandena inte tillåter gemensamhet,
    2. det av säkerhetsskäl är nödvändigt att hålla den intagne avskild från andra
       intagna, eller
    3. det är nödvändigt för att genomföra en kroppsbesiktning.

Vidare är det möjligt för åklagaren att begära rättens tillstånd att få belägga en
häktad med restriktioner (24 kap. 5 a § första stycket rättegångsbalken). Ett
beslut om restriktioner får bl.a. avse inskränkningar i den häktades rätt att vistas
i gemensamhet med andra intagna (6 kap. 2 § 2 häkteslagen). En intagen som
inte ges möjlighet till vistelse i gemensamhet är avskild.

För att tillgodose rätten till gemensamhet för de intagna som inte är avskilda har
Kriminalvården ett antal gemensamhetshäkten. Dessa häkten är som regel inrät-
tade i tidigare kriminalvårdsanstalter. Situationen för de intagna i ett gemensam-
hetshäkte uppvisar stora likheter med förhållandena i en kriminalvårdsanstalt,
och det innebär bl.a. att de intagna kan vistas tillsammans under stora delar av
dagen, på en gemensamhetsavdelning eller i t.ex. en produktionslokal.6 Även
vissa andra häkten har gemensamhetsavdelningar. Kriminalvården har som
regel inte några svårigheter att tillgodose rätten till gemensamhet för de intagna
som är placerade på en gemensamhetsavdelning eller i ett gemensamhetshäkte.

Eftersom andelen häktade med restriktioner varierar över tid har Kriminal-
vården också ett behov av mer flexibla platser som kan användas för placering
av både intagna med restriktioner och intagna utan restriktioner. Flexibiliteten
innebär att en sådan cell från en dag till en annan kan omvandlas från att vara en
restriktionsplats till att bli en gemensamhetsplats. För att denna omvandling ska
få någon betydelse för den intagne som är placerad i cellen, måste häktet ha
tillgång till gemensamhetslokaler och den personal som behövs för att den
intagne under dagtid ska kunna ges möjlighet till vistelse i gemensamhet utanför
sin cell.

Avskildhet kan leda till att en intagen blir isolerad. Enligt FN:s minimiregler för
behandling av fångar (de s.k. Nelson Mandela-reglerna) anses en intagen vara
isolerad om han eller hon vistas i ensamhet under mer än 22 timmar per dygn,




5
 Se t.ex. JO 2018/19 s. 146.
6
 Jfr t.ex. iakttagelserna vid inspektionen av häktet Helsingborg, häktesfilialen Berga (JO:s
protokoll, dnr O 39-2019).
                                                                     Dnr O 7-2018    Sid 4 (19)




utan meningsfull mänsklig kontakt. En intagen anses vara långvarigt isolerad
om han eller hon har vistats under sådana förhållanden i en period som över-
stiger 15 dagar.7

Jag vill understryka att isolering därmed inte är en synonym till avskildhets-
placering. När jag i fortsättningen använder begreppet isolering avser jag de
långtgående begränsningar av intagnas möjligheter att umgås med andra
människor som kan leda till psykisk eller fysisk ohälsa och som därför är att
betrakta som otillåtna. Isolering kan drabba alla kategorier intagna i häkte,
oavsett om de formellt är avskilda eller om de har en laglig rätt till gemen-
samhet.

Isolering kan medföra allvarliga konsekvenser för de frihetsberövade
Isolering kan leda till att en intagen drabbas av t.ex. sömnlöshet, förvirring,
hallucinationer och psykoser. En isolering behöver inte pågå under lång tid för
att en intagen ska riskera sådana konsekvenser. Negativa hälsoeffekter kan
uppstå redan efter ett par dagars isolering, och riskerna ökar med varje dag som
den pågår. Det mest skadliga inslaget i isolering är att den reducerar de sociala
kontakterna till en nivå av social och psykologisk stimulus som många upplever
som otillräcklig för att kunna bibehålla sin hälsa och sitt välbefinnande. Hur en
intagen reagerar på en isolering är beroende av de personliga förutsättningarna,
t.ex. om han eller hon har tidigare erfarenhet av att vara frihetsberövad.8

Ett sätt att motverka negativa konsekvenser av isolering är att erbjuda den
intagne isoleringsbrytande åtgärder. En central del i frågan om isoleringens
skadeverkningar är att den intagne är berövad meningsfull mänsklig kontakt.
För att en åtgärd därför ska vara verkningsfull och isoleringsbrytande i ordets
rätta bemärkelse måste den innebära att den intagne får en meningsfull mänsklig
kontakt. Det kan t.ex. handla om att den intagne får ta emot besök, umgås med
en annan intagen (samsittning) eller delta i aktiviteter tillsammans med
kriminalvårdspersonal.

Internationell kritik av förhållandena i svenska häkten
FN:s tortyrkommitté (CAT), FN:s underkommitté för att förebygga tortyr (SPT)
och Europeiska tortyrkommittén (CPT) har under lång tid riktat kritik mot
Sverige för förhållandena för intagna i svenska häkten.

Europeiska tortyrkommittén
CPT är en expertkommitté som utses av Europarådets ministerkommitté.
Kommitténs huvuduppgift är att besöka platser där personer kan hållas




7
 Se regel 44 i FN:s minimiregler för behandling av fångar.
8
 Se The Istanbul Statement on the Use and Effects of Solitary Confinement (antagen den 9
december 2007) s. 2.
                                                                    Dnr O 7-2018      Sid 5 (19)




frihetsberövade. Efter CPT:s besök i Sverige 2009 framhöll kommittén att den
stödde de rekommendationer som lämnats av SPT om att Sverige bl.a. måste
vidta åtgärder för att förebygga de negativa effekter som långvarig isolering kan
ge. CPT påminde om att kommittén sedan 1991 haft en dialog med Sverige om
användandet av restriktioner och att det återstod mycket arbete för att säker-
ställa att restriktioner bara används i undantagsfall. Dessutom uppmanade
kommittén svenska myndigheter att intensifiera sina insatser för att säkerställa
att samtliga intagna ges möjlighet att tillbringa en skälig del av dagen utanför
sin cell och att de kan ägna sig åt meningsfulla aktiviteter av skiftande slag.
Kommittén underströk att bristen på fysiska aktiviteter och intellektuell
stimulans kan vara särskilt skadlig för unga intagna. Av den anledningen
rekommenderades svenska myndigheter att ta fram särskilda program med
aktiviteter anpassade för unga intagnas behov.9

CPT besökte Sverige på nytt 2015. Efter besöket framhöll kommittén att det var
mycket beklagansvärt att användandet av restriktioner fortsatte i det närmaste
oförändrat utan några egentliga tecken på förbättringar – trots den dialog som
kommittén haft med Sverige i 24 år. Enligt CPT måste förhållningssättet till
restriktioner och regelverket för intagna i häkte i stort ändras i grunden. Kom-
mittén rekommenderade svenska myndigheter att snabbt vidta effektiva åtgärder
– inklusive ändringar i lagstiftningen – för att säkerställa att restriktioner bara
används om det finns synnerliga skäl för detta. Dessutom uppmanades svenska
myndigheter att förbättra utbudet av aktiviteter till intagna i häkte på ett genom-
gripande sätt. Målsättningen bör enligt kommittén vara att alla intagna ska ges
möjlighet att tillbringa åtminstone åtta timmar per dag utanför sin cell och i
samband med det ges möjlighet att delta i meningsfulla aktiviteter av skiftande
slag.10

FN-kommittéer
CAT är en expertkommitté som har till uppgift att övervaka att FN:s konvention
mot tortyr följs. Vid den periodiska granskningen av Sveriges rapport om
genomförandet av sina konventionsåtaganden 2014 uttryckte CAT oro över den
höga andel av intagna i svenska häkten som var belagda med restriktioner.
Vidare uttryckte kommittén oro över den utbredda och – i vissa fall långvariga –
isoleringen av häktade. Av den anledningen uppmanades Sverige att använda
restriktioner enbart i undantagsfall och bara när det är nödvändigt av
utredningsskäl. Vidare uppmanades Sverige att upphöra med isoleringen av
minderåriga.11




9
  Se CPT/Inf (2009) 34 para 35–38 och 54.
10
   Se CPT/Inf (2016) 1 para 53.
11
   Se CAT/C/SWE/CO6-7 para 8.
                                                                    Dnr O 7-2018      Sid 6 (19)




SPT är en expertkommitté under Opcat som bl.a. kan besöka platser där
personer kan hållas frihetsberövade. Underkommittén besökte Sverige 2008,
och efter besöket underströk den att restriktioner inte får meddelas rutinmässigt.
SPT konstaterade att den nuvarande bristen på systematiskt inhämtade uppgifter
om användandet av restriktioner och effekten av dessa gör det omöjligt att få till
stånd en korrekt granskning av denna företeelse. Vidare rekommenderade
underkommittén bl.a. att Sverige vidtog åtgärder för att förebygga de negativa
effekter som kan följa på långvarig isolering. Enligt SPT måste all personal som
arbetar med intagna i häkten få utbildning för att kunna känna igen stressymtom
orsakade av isolering. Därtill ansåg underkommittén att intagna måste ges större
möjligheter till arbete, motion och andra aktiviteter.12

Även andra FN-kommittéer har uttalat sig om förhållandena för häktade och
risken för isolering. FN:s barnrättskommitté uppmanade Sverige 2015 att se till
att flytta alla barn från isolering och se över lagstiftningen i syfte att förbjuda
isolering av barn.13 FN:s MR-kommitté som övervakar att FN:s konvention om
medborgerliga och politiska rättigheter följs uppmanade Sverige 2016 att bl.a.
se till att alla restriktioner är tidsbundna, nödvändiga och proportionerliga samt
att lämpliga åtgärder vidtas för att minska skadeverkningarna av isolering på
intagna, framför allt unga intagna.14

Tidigare uttalanden från JO
Även JO har tidigare uttalat sig om Kriminalvårdens inskränkningar av intagnas
rätt till gemensamhet. I slutet av 1990-talet rådde platsbrist inom kriminal-
vården med överbeläggningar m.m. som en följd av detta. Dåvarande JO Jan
Pennlöv uttalade att en hänvisning till resursbrist är av mer generell natur och
att det är uppenbart att lagstiftningen om gemensamhet mellan häktade blir
innehållslös om det saknas tillräckligt med resurser. Han framhöll att han var
medveten om att det av andra skäl, t.ex. klientelets sammansättning, ibland kan
vara svårt att låta intagna vistas tillsammans. Sådana svårigheter – som delvis är
betingade av platsbristen – får dock enligt JO Jan Pennlöv inte tas till intäkt för
att inte så långt som möjligt tillämpa reglerna om möjlighet till gemensamhet.15

I ett senare beslut uttalade dåvarande JO Cecilia Nordenfelt att bestämmelserna
om förhållandena för häktade i den numera upphävda lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl. får ses som en minimireglering av
de rättigheter som var och en som är häktad har. Det är inte acceptabelt att




12
   Se CAT/OP/SWE1 para 112, 122, 123 och 127.
13
   Se CRC/C/SWE/CO/5 para 26.
14
   Se CCPR/C/SWE/CO/7 para 29.
15
   Se JO 2001/02 s. 155.
                                                                      Dnr O 7-2018     Sid 7 (19)




möjligheten till gemensamhetsvistelse inskränks eller till och med omintetgörs
på grund av bristande resurser.16

JO har därefter återkommit till frågan om resursbrist inom Kriminalvården.
Dåvarande chefsJO Elisabet Fura har uttalat att resursbrist eller avsaknaden av
möjlighet till inre differentiering inte är acceptabla skäl för att hålla en intagen
avskild från andra intagna.17

I ett beslut i juni 2018 har jag framhållit att jag delar den uppfattning som ut-
talats av bl.a. JO Jan Pennlöv. Jag konstaterade att Kriminalvården inte verkade
ha beaktat JO:s synpunkter fullt ut, och jag noterade i det sammanhanget att
beläggningsgraden i landets häkten vid tiden för mitt beslut var lägre än när JO
Jan Pennlöv gjorde sitt uttalande. Enligt min mening är det djupt otillfredsstäl-
lande att en intagen av organisatoriska skäl eller andra skäl som den intagne inte
kan påverka inte ges möjlighet att vistas i gemensamhet.18

Bedömning
I mitt arbete med det här initiativet har tre huvudfrågor utkristalliserats. Jag tog
upp bl.a. dessa frågor i samband med dialogmötet med företrädarna för
Kriminalvården. De tre frågorna är

     1. intagnas rätt till gemensamhet
     2. åtgärder för att bryta isoleringen av intagna
     3. möjligheten att följa arbetet med isoleringsbrytande åtgärder

Intagnas rätt till gemensamhet
Den aktuella situationen
Även om intagna i häkten och kriminalvårdsanstalter har samma grundläggande
rätt till vistelse i gemensamhet, finns det i regelverket en mycket väsentlig
skillnad mellan de båda verksamhetsformerna. För kriminalvårdsanstalter har
Kriminalvården antagit regler som tydligt styr hur länge en intagen får vara
skild från övriga intagna i samband med s.k. dygnsvila. En intagen i en
kriminalvårdsanstalt med säkerhetsklass 1 eller 2 får vara inlåst i sin cell under
tiden klockan 19.00–8.00. Utöver tid för inlåsning och upplåsning av en
avdelning får en intagen inte vara inlåst mer än tolv timmar per dygn. För en
intagen i en kriminalvårdsanstalt med säkerhetsklass 3 gäller i stället att han
eller hon får vara inlåst på sin bostadsavdelning under tiden klockan 21.00–
8.00. Utöver tid för inlåsning och upplåsning av en avdelning får en intagen inte
vara inlåst mer än tio timmar per dygn (6 kap. 1 och 2 §§ Kriminalvårdens




16
   Se JO 2006/07 s. 139.
17
   Se JO 2015/16 s. 191.
18
   Se JO 2018/19 s. 146.
                                                                    Dnr O 7-2018      Sid 8 (19)




föreskrifter och allmänna råd [KVFS 2011:1] om fängelse). Motsvarande
bestämmelser saknas i det regelverk som styr häktesverksamheten.

I samband med dialogmötet i mars 2019 med företrädare för Kriminalvården
tog jag upp frågan om gemensamhet i häkte. Som nämnts ovan är situationen på
en gemensamhetsavdelning i häkte ”anstaltslik”, vilket innebär att de intagna
som regel vistas i gemensamhet under stora delar av dagen. När det däremot
gäller intagna som är placerade på en gemensamhetsplats, uppgav företrädarna
för Kriminalvården vid mötet att dessa bara ges möjlighet till gemensamhets-
vistelse under delar av dagen. Begreppet gemensamhetsplats började användas
av Kriminalvården 2005 i samband med att myndigheten satte upp ett mål för
isoleringsbrytande åtgärder. Det skedde dock inte någon förändring i själva
platsbeståndet. Det finns inte någon minimitid angiven för hur länge en intagen
som är placerad på en gemensamhetsplats ska ha rätt att dagligen vistas tillsam-
mans med andra intagna. Utgångspunkten är dock att de intagna ska tillbringa
en stor del av dagen i gemensamhet, men myndigheten redovisar inte någon
statistik över antalet intagna som vistas i gemensamhet.19 Jag kan inte tolka
situationen på något annat sätt än att rätten att vistas i gemensamhet med andra
intagna kan få helt olika innebörd beroende av om den häktade placeras på
gemensamhetsavdelning eller på gemensamhetsplats.

Enligt företrädarna för Kriminalvården är det svårt att ställa upp en minimitid
för intagnas rätt till daglig gemensamhet. Skälet för det är att Kriminalvården är
så långt ifrån att nå målet att en häktad med restriktioner inte ska vara isolerad,
dvs. att Kriminalvården inte lyckas ge dessa häktade minst två timmar per dag i
åtgärder som innebär mänsklig kontakt.20 Jag uppfattar dessa uppgifter som att
Kriminalvårdens arbete med isoleringsbrytande åtgärder för häktade med
restriktioner sker på bekostnad av övriga intagnas rätt att vistas tillsammans
med andra intagna under en så stor del av dagen som möjligt. Kriminalvården
måste givetvis ha en verksamhet som klarar av att både tillgodose intagnas rätt
till gemensamhet och motverka att intagna blir isolerade.

Kriminalvården tillgodoser inte intagnas rätt till gemensamhet
Det förekommer att intagna som har rätt till gemensamhet helt nekas detta. Vid
dialogmötet uppgav företrädare för Kriminalvården att sådana situationer kan
uppstå bl.a. när en intagen på grund av platsbrist inte kan placeras på en gemen-
samhetsavdelning. Ett annat skäl till att häktade nekas gemensamhet är att det
inte finns några ytterligare intagna på avdelningen som den intagne kan vistas
tillsammans med. Enligt företrädarna för Kriminalvården ska det inte finnas
intagna som vistas under sådana förhållanden, och myndigheten är medveten
om att den bryter mot lagen i dessa situationer. En intagen som nekas möjlig-




19
     Se JO:s protokoll s. 4 och 5, dnr O 7-2018.
20
     Se JO:s protokoll s. 5, dnr O 7-2018.
                                                                   Dnr O 7-2018     Sid 9 (19)




heten till gemensamhet ska, enligt Kriminalvårdens rutiner, få en förklaring till
varför han eller hon inte kan erbjudas en gemensamhetsplats och information
om hur myndigheten arbetar med att förändra den intagnes situation.21

Att Kriminalvården har problem med att tillgodose de intagnas rätt till gemen-
samhet framgår även av myndighetens egen statistik. Myndigheten genomför
mätningar av isoleringsbrytande åtgärder sju gånger per år. Vid dessa tillfällen
mäter och redovisar Kriminalvården även åtgärder som inte innebär att de
intagna har en mänsklig kontakt. Det rör sig om tid som intagna tillbringar
utanför sina celler t.ex. på en rastgård eller i en motionslokal. Om en intagen
befinner sig ensam på rastgården är det enligt min mening inte fråga om en
isoleringsbrytande åtgärd, och det bör därför inte heller redovisas som en sådan.
Den typen av åtgärder kan i stället redovisas som olika former av miljöombyten.

Kriminalvården delar upp resultatet av mätningarna i två kategorier av intagna:
dels intagna med restriktioner, dels intagna utan restriktioner. Enligt Kriminal-
vårdens årsredovisning omfattar den första kategorin – utöver intagna med
restriktioner som beslutats av åklagare – även intagna som har begränsade
möjligheter att vistas tillsammans med andra intagna på grund av beslut av
Kriminalvården.22 Jag har uppfattat formuleringen som att den avser intagna
med beslut om avskildhetsplacering. I samband med dialogmötet i mars 2019
lämnade dock företrädare för Kriminalvården uppgifter av delvis annan inne-
börd. Vid mötet uppgav Kriminalvården att i kategorin intagna med restrik-
tioner ingår dessutom intagna som vistas i ensamhet utan lagstöd samt intagna
placerade på gemensamhetsplatser som inte finns på gemensamhetsavdel-
ningar.23 Med hänsyn till att kategorin intagna utan restriktioner i årsredovis-
ningen för 2018 omfattar närmare 5 000 intagna verkar det dock inte sannolikt
att den kategorin bara avser intagna som är placerade på en gemensamhetsav-
delning.24 Även om det därmed verkar troligast att kategorin intagna utan
restriktioner omfattar intagna såväl på gemensamhetsplats som på gemensam-
hetsavdelning, har jag inte lyckats få klarhet i vilka intagna som egentligen
ingår i de båda kategorierna. Oavsett detta kan jag konstatera att samtliga
intagna som ingår i kategorin intagna utan restriktioner har en laglig rätt att
under dagtid vistas tillsammans med andra intagna. Det kan dock inte uteslutas
att kategorin intagna med restriktioner även omfattar intagna som har en sådan
rätt. Det skulle i sådana fall röra sig om intagna som vistas i ensamhet utan
lagstöd.




21
   Se JO:s protokoll s. 7, dnr O 7-2018.
22
   Se Kriminalvårdens årsredovisning 2018 s. 31, fotnot 23.
23
   Se JO:s protokoll s. 7, dnr O 7-2018.
24
   Se Kriminalvårdens årsredovisning 2018 s. 136.
                                                                       Dnr O 7-2018   Sid 10 (19)




Enligt Kriminalvården finns det osäkerheter i myndighetens mätningar av isole-
ringsbrytande åtgärder. Resultatet bygger på enkätundersökningar med få mät-
punkter, och av den anledningen bör jämförelser mellan åren göras med stor
försiktighet. Det förekommer även två typer av bortfall: dels uteblivna svar från
häkten, dels uteblivna registreringar för klienter.25 Det innebär att det finns
brister i mätresultaten, vilket får konsekvenser som jag återkommer till längre
fram i detta beslut. Samtidigt kan jag konstatera att dessa mätningar är det enda
som finns att tillgå för den som vill försöka beskriva Kriminalvårdens arbete
med isoleringsbrytande åtgärder och hur väl myndigheten klarar av att leva upp
till häkteslagens krav.

Under 2018 hade Kriminalvården 4 902 intagna utan restriktioner i sina häkten.
I myndighetens redovisning anges att 67 procent av de intagna i denna kategori
fick ”isoleringsbrytande åtgärder” som innebar mänsklig kontakt under minst
två timmar per dag.26 Det skulle betyda att 33 procent av de intagna utan restrik-
tioner eller beslut om avskildhetsplacering måste betecknas som isolerade och
därmed riskerade att drabbas av negativa konsekvenser.

Jag vill återigen understryka att detta gäller en grupp av intagna som enligt
häkteslagen har rätt till daglig vistelse i gemensamhet. Av den anledningen är
de uppgifter som återfinns i årsredovisningen anmärkningsvärda. Samtidigt vill
jag framhålla att om Kriminalvården tillgodoser rätten till gemensamhet, bör det
inte finnas någon risk för att de intagna blir isolerade. Att i dessa sammanhang
tala om isoleringsbrytande åtgärder för därför tanken fel. Sådana åtgärder ska,
enligt min mening, bara behöva aktualiseras i förhållande till intagna som är
placerade i avskildhet. Det måste betraktas som ett allvarligt misslyckande att
Kriminalvården erbjuder de intagna isoleringsbrytande åtgärder i stället för
vistelse i gemensamhet med andra intagna.

Betydelsen av brister i häkteslokalernas utformning och bristen på personal
Enligt min mening är det mycket allvarliga uppgifter som har redovisats ovan.
Det enskilt mest avgörande skälet till att Kriminalvården har svårt att tillgodose
de intagnas rätt till gemensamhet är enligt myndigheten ”häktesbeståndets
lokalmässiga begränsningar”.27 Antalet häktesplatser med tillgång till ända-
målsenliga gemensamhetsutrymmen motsvarar inte behoven. Konsekvensen av
detta är att gemensamhetsvistelse, enligt Kriminalvården, inte kan realiseras i
önskad utsträckning. Vidare har det hårda beläggningstrycket gjort det svårare
för myndigheten att placera om intagna utan restriktioner till gemensamhets-
platser. För att systemet med gemensamhetsplatser ska fungera måste Kriminal-
vården, enligt min mening, se till att det finns tillräckligt med gemensamhets-




25
   Se Kriminalvårdens årsredovisning 2018 s. 136.
26
   Se Kriminalvårdens årsredovisning 2018 s. 136.
27
   Se Kriminalvårdens återrapportering den 14 juni 2018 s. 2, JO:s dnr 416-2017.
                                                                       Dnr O 7-2018   Sid 11 (19)




lokaler för att rätten till vistelse i gemensamhet under stora delar av dagen ska
kunna tillgodoses även vid dessa placeringar. Det framstår som orimligt att en
intagen ska ha sämre möjligheter till vistelse i gemensamhet enbart därför att
han eller hon har placerats på gemensamhetsplats i stället för på en gemensam-
hetsavdelning.

Inom Kriminalvården pågår ett arbete med att försöka komma till rätta med
bristen på gemensamhetsplatser. Myndigheten redovisade i sin återrapportering
till JO i juni 2018 ett antal lokalförsörjningsprojekt som medfört att häktena
före utgången av 2018 tillfördes 161 nya platser för intagna utan restriktioner.
Av dessa är 88 platser lokaliserade till enheter med särskilda gemensamhets-
avdelningar.28 Det utgör naturligtvis ett välkommet tillskott, men jag befarar att
det är långt ifrån tillräckligt för att tillgodose det verkliga behovet. Som fram-
gått ovan har JO tidigare uttalat att lokalmässiga och praktiska förutsättningar
inte är godtagbara skäl för att inte tillgodose häktades lagstadgade rätt till
gemensamhet. Om exempelvis bristen på gemensamhetslokaler godtas som
anledning för att neka en intagen gemensamhet, skulle det fullständigt urvattna
den rättighet som intagna i häkte ska vara garanterade genom häkteslagen.

Jag vill i det här sammanhanget även framhålla vikten av att Kriminalvårdens
häkten har tillräcklig bemanning för att kunna tillgodose såväl de intagnas
grundläggande rätt till gemensamhet som behovet av isoleringsbrytande
åtgärder för de intagna som är placerade i avskildhet. Vid ett antal Opcat-
inspektioner under 2019 har kriminalvårdspersonal fört fram synpunkter om att
det inte finns tillräckligt med personal för att de ska kunna nå Kriminalvårdens
målsättningar för isoleringsbrytande åtgärder.

Vid en inspektion av häktet Malmö i april 2019 uppgav företrädare för häktet att
häktets bemanning är baserad på en beläggning om 90 procent. Eftersom häktet
som regel har en högre beläggningsgrad är det inte möjligt för häktet att nå
målen för isoleringsbrytande åtgärder ens vid normal beläggning.29 Liknande
uppgifter kom fram vid en inspektion av häktet Göteborg i februari 2019, där
häktets restriktionsavdelning inte hade tillräcklig bemanning för att det skulle
vara möjligt att nå de nationella målen för isoleringsbrytande åtgärder.30
Avdelningen hade 58 platser och det hade tillsatts en extratjänst på avdelningen
för att arbeta med sådana insatser. Den tjänsten användes dock av andra avdel-
ningar när de saknade personal. Enligt personalen på restriktionsavdelningen
hann de i stort sett bara med att hålla ankomstsamtal och upprätta häktesplaner.
Det har även vid andra inspektioner kommit fram uppgifter om att den personal
som ska bemanna gemensamhetsavdelningar och arbeta med isoleringsbrytande




28
   Se Kriminalvårdens återrapportering den 14 juni 2018 s. 3, JO:s dnr 416-2017.
29
   Se JO:s protokoll s. 5, dnr O 27-2019.
30
   Se JO:s protokoll s. 6, dnr O 7-2019.
                                                                      Dnr O 7-2018     Sid 12 (19)




åtgärder tas i anspråk för andra uppgifter samt att grundbemanningen inte är
tillräcklig för att nå de nationella målen för isoleringsbrytande åtgärder.31

Kriminalvården behöver ta ett samlat grepp om lokal- och personalfrågan
Enligt min mening behöver Kriminalvården ta ett samlat grepp om både lokal-
och personalfrågan. Myndigheten måste säkerställa dels att redan existerande
såväl som nyproducerade häkten har tillräckligt med lokaler för gemensamhets-
vistelse och isoleringsbrytande åtgärder, dels att bemanningen är tillräcklig för
att häkten ska kunna erbjuda intagna vistelse i gemensamhet respektive isole-
ringsbrytande åtgärder. Liknande synpunkter har även förts fram av Häktes- och
restriktionsutredningen. I betänkandet Färre i häkte och minskad isolering
föreslår utredningen att Kriminalvården ska göra en översyn av lokalerna i
myndighetens samtliga häkten, i syfte att möjliggöra ett gemensamhetsutrymme
per 15 häktade.32 Vidare lämnas förslag om att det på avdelningar som inte är
gemensamhetsavdelningar ska finnas minst en heltidstjänst per 15 häktade som
enbart ska ha i uppgift att arbeta med isoleringsbrytande åtgärder. Utredningens
förslag har ännu inte genomförts.

Jag har ovan konstaterat att Kriminalvården har fortsatt stora svårigheter med
att tillgodose de intagnas rätt till gemensamhet. Dessa svårigheter är orsakade
av att flera av Kriminalvårdens häkten är utformade för att häktade ska hållas
avskilda i stället för att vistas i gemensamhet samt av att det inte finns tillräck-
ligt med personal avsatt för att bemanna gemensamhetsutrymmen. Enligt min
mening förtjänar Kriminalvården mycket allvarlig kritik för de fortsatta brister-
na i dessa avseenden, brister som leder till inskränkningar av en grundläggande
rättighet för de intagna.

Åtgärder för att bryta isoleringen av intagna
Kriminalvården har som målsättning att intagna som inte får vistas i gemen-
samhet ska erbjudas isoleringsbrytande åtgärder i åtminstone två timmar per
dag. I denna målsättning räknar myndigheten även med sådana aktiviteter som
inte innebär att en intagen har en mänsklig kontakt, t.ex. när den intagne är
ensam på en rastgård eller i en motionslokal.33

Jag har ovan konstaterat att sådana miljöombyten inte ska beskrivas som
isoleringsbrytande åtgärder. Av betydelse är i stället i vilken omfattning
Kriminalvården förmår att tillgodose de intagnas dagliga behov av meningsfulla
mänskliga kontakter. Som redan nämnts mäter Kriminalvården myndighetens
arbete med isoleringsbrytande åtgärder sju gånger per år. Myndigheten anser att




31
   Sådana uppgifter kom fram vid inspektionerna av häktena Karlskrona och Trelleborg. Se JO:s
protokoll s. 4, dnr O 25-2019 och s. 4, dnr O 28-2019.
32
   SOU 2016:52 s. 140–142.
33
   Se SOU 2016:52 s. 69.
                                                                        Dnr O 7-2018    Sid 13 (19)




det finns osäkerheter förknippade med mätningarna och att jämförelser mellan
åren bör göras med stor försiktighet. Jag har konstaterat att dessa mätningar är
den enda statistik som för närvarande finns för att beskriva Kriminalvårdens
arbete med denna fråga. Som jag också nämnt redovisas i kategorin intagna
med restriktioner inte bara resultatet för isoleringsbrytande åtgärder i förhållan-
de till just intagna med restriktioner, utan där ingår också intagna med beslut
om avskildhetsplacering. Jag har ovan konstaterat att det inte kan uteslutas att
det i denna kategori även ingår intagna som är placerade i ensamhet utan
lagstöd.34 Den senare gruppen av intagna har en laglig rätt att under dagtid
vistas tillsammans med andra intagna.

De mätningar som Kriminalvården genomförde av isoleringsbrytande åtgärder
2016–2018 för kategorin intagna med restriktioner kan i korthet sammanfattas
på följande sätt:

Under 2018 tog Kriminalvården emot 6 089 intagna med restriktioner. Mät-
ningarna från det året visar att det bara var 17 procent av dessa intagna som fick
isoleringsbrytande åtgärder som innebär mänsklig kontakt i två timmar eller
mer per dag. Under 2017 tog Kriminalvården emot 5 470 intagna med restrik-
tioner, och 2016 var motsvarande siffra 4 927. Andelen intagna med två timmar
eller mer per dag i åtgärd som innebär mänsklig kontakt var dessa år 16 respek-
tive 14 procent.

Under 2018 var gruppen intagna med restriktioner alltså betydligt större än
2016, vilket bör ha inneburit en påfrestning för Kriminalvården. Mätningarna
visar att myndigheten trots detta lyckades marginellt bättre i förhållande till sitt
mål 2018 jämfört med 2016. Samtidigt kvarstår ett mycket besvärande faktum,
nämligen att det 2018 var 83 procent av de häktade i gruppen som inte fick
isoleringsbrytande åtgärder som innebär mänsklig kontakt under minst två
timmar per dag. Detta stora antal intagna var således att betrakta som isolerade
och riskerade att drabbas av såväl psykisk som fysisk ohälsa.

Som nyss nämnts kan det inte heller uteslutas att det i kategorin även ingår
intagna som har en laglig rätt till vistelse i gemensamhet, dvs. intagna som är
placerade i ensamhet utan lagstöd. Om så skulle vara fallet finns det en risk för
att de blir isolerade. Jag har inte fått klarhet i vilken kategori dessa intagna
tillhör när Kriminalvården mäter isoleringsbrytande åtgärder. Jag vill ändå
framhålla att denna grupp av intagna har rätt att vistas i gemensamhet och
därför bör ingå i kategorin intagna utan restriktioner. Den nuvarande osäkerhet
som finns angående redovisningen av mätresultaten medför att det inte är




34
  Se Kriminalvårdens årsredovisning 2018 s. 31, fotnot 23 jfr med JO:s protokoll s. 7, dnr O 7-
2018.
                                                                          Dnr O 7-2018        Sid 14 (19)




möjligt att klarlägga i vilken utsträckning myndigheten förmår tillgodose rätten
till gemensamhet.

Sverige har under flera decennier mottagit internationell kritik bl.a. för att intag-
na hålls isolerade i häkte. Det är alltså inte fråga om någon hastigt uppkommen
situation. Frågan togs även upp av Brottsförebyggande rådet (Brå) i en rapport
2017. I rapporten konstaterar Brå bl.a. att Kriminalvårdens mätningar från 2015
visade att nästan nio av tio häktade med restriktioner var isolerade en given
dag.35 Bristerna har även vid flera tillfällen påtalats av JO. Mot denna bakgrund
är det mycket allvarligt att Kriminalvården inte har nått längre i sitt arbete med
att nå myndighetens egna mål för isoleringsbrytande åtgärder. Det medför en
risk för allvarliga konsekvenser för dem som vistas i Kriminalvårdens häkten.

Kriminalvårdens möjligheter att arbeta med isoleringsbrytande åtgärder på-
verkas av dels hur många intagna som är belagda med restriktioner, dels under
hur lång tid de är det. Den ovannämnda Häktes- och restriktionsutredningen tog
upp denna fråga i sitt betänkande, och gav bl.a. uttryck för uppfattningen att det
finns en kultur med en tämligen utbredd acceptans för att häktade är belagda
med restriktioner under lång tid:

       Vår uppfattning är att det krävs en genomgripande förändring i synen på häkt-
       ning och den kultur som omgärdar och har omgärdat denna fråga. En kultur som
       något tillspetsat präglas av en viss naivitet i synen på staten och dess företrädare
       som välmenande i alla delar och där det därför inte behövts några klara gränser
       för häktningstider. I praktiken har det inneburit en kultur där ansvaret för att
       häktningstider inte förlängts i onödan vilat på den enskilde åklagaren och där
       domstolarna generellt varit passiva i att kontrollera att förundersökningar drivs
       på. En kultur och en reglering som i flertalet fall säkert fungerat väl med ansvars-
       tagande och professionella åklagare men som också lämnar utrymme för att
       häktningstider förlängts för ofta och där proportionalitetsprincipen sällan ställts
       på sin spets och verkligen prövats av domstolarna.36
Av den anledningen lämnade utredningen förslag som innebär att en misstänkt,
enligt huvudregeln, ska få vara häktad under en sammanhängande tid om högst
sex månader fram till dess att åtal har väckts. Enligt förslaget ska häktningstiden
bara få förlängas ytterligare om det finns synnerliga skäl. För en misstänkt som
är under 18 år när han eller hon häktas ska motsvarande tidsfrist vara tre måna-
der. För att en häktning ska få pågå därefter ska det krävas att det är absolut
nödvändigt.37 Detta förslag har ännu inte lett till ändrad lagstiftning.

De internationella granskningarna av den svenska häktesverksamheten har i
första hand tagit sikte på det utbredda användandet av restriktioner och de risker
som det för med sig. Min genomgång av mätningarna för de båda kategorierna,




35
   Se Brå:s rapport 2017:6 Att minska isolering i häkte – Lägesbild och förslag, s. 11 och 12.
36
   Se SOU 2016:52 s. 114.
37
   Se SOU 2016:52 s. 116–120.
                                                                    Dnr O 7-2018      Sid 15 (19)




intagna utan restriktioner och intagna med restriktioner, visar att problemet med
isolering i häkte inte är begränsat till de intagna som Kriminalvården har lag-
stöd för att neka vistelse i gemensamhet. Avsaknaden av bl.a. lämpliga lokaler
medför att isolering är något som drabbar även andra intagna i häkte. Med en
ändamålsenligt uppbyggd verksamhet skulle denna oacceptabla situation inte
behöva uppstå.

Jag vill framhålla att det är Kriminalvården som är ansvarig för att utforma
verkställigheten av häktningsbesluten så att negativa följder av frihetsberövan-
det motverkas (1 kap. 5 § häkteslagen). I detta ligger ett långtgående ansvar för
att se till att det exempelvis finns tillräckligt med personal som kan arbeta med
isoleringsbrytande åtgärder och på så sätt förhindra att de häktade blir isolerade.
Jag är mycket kritisk till att Kriminalvården inte har nått längre i detta arbete.

Kriminalvården har således under lång tid haft svårigheter med att bryta isole-
ringen av häktade. Jag befarar att de åtgärder som Kriminalvården kan och
måste vidta inte kommer att vara tillräckliga för att lösa problemet med den
höga grad av isolering som för närvarande råder inom myndighetens häktes-
verksamhet. Vid dialogmötet i mars 2019 framförde företrädarna för Kriminal-
vården att de dessvärre tror att den tid som intagna får isoleringsbrytande åtgär-
der inte kommer att öka mer än marginellt, trots att Sverige internationellt sett
har en förhållandevis hög personaltäthet.38 CPT och Häktes- och restriktionsut-
redningen har bedömt att det behöver ske en genomgripande förändring av
häktningsinstitutet. Det som har kommit fram vid min granskning talar med
styrka för att regeringen nu behöver ta ett samlat grepp om dessa frågor.

Möjligheterna att följa arbetet med isoleringsbrytande åtgärder
Vid Opcat-inspektionerna av ett antal av Kriminalvårdens häkten 2017 kom det
fram att häktena inte definierade, mätte och följde upp isoleringsbrytande åtgär-
der på ett likvärdigt sätt.39 Jag fann det anmärkningsvärt att det saknades en
central styrning från Kriminalvården i denna viktiga fråga. Av den anledningen
uppmanade jag Kriminalvården att överväga att i föreskrift reglera vad som kan
anses utgöra isoleringsbrytande åtgärder. Jag uttalade vidare att det för såväl JO
som internationella granskare (t.ex. CPT) är av intresse att kunna följa denna
fråga. Jag ansåg därför att Kriminalvården borde se till att isoleringsbrytande
åtgärder rapporteras och dokumenteras. Myndigheten ombads att återrapportera
sitt arbete till JO under 2018.

I återrapporteringen gjorde Kriminalvården bedömningen att det underlag som
de nuvarande mätningarna ger (sju mättillfällen per år) är tillräckligt för att ge
en ungefärlig bild av omfattningen av isoleringsbrytande åtgärder på nationell




38
     Se JO:s protokoll s. 8, dnr O 7-2018.
39
     Se JO:s protokoll s. 13, dnr 416-2017.
                                                                       Dnr O 7-2018    Sid 16 (19)




nivå.40 Mätningarna är dock inte utformade för att stödja uppföljning på lokal
nivå och är otillräckliga som verktyg i det dagliga arbetet. Häktena tillämpar i
stället olika manuella system för den dagliga planeringen och uppföljningen av
det isoleringsbrytande arbetet. Myndigheten framhöll att det finns ett behov av
att utveckla ett enhetligt och ändamålsenligt planerings- och uppföljningsverk-
tyg som tydligt stöder det lokala operativa isoleringsbrytande arbetet samtidigt
som det på nationell nivå ger ett korrekt samlat underlag. En förstudie hade
genomförts, men eftersom projektet är komplext kunde Kriminalvården i sam-
band med återrapporteringen 2018 inte uppge om och i så fall när det framtida
systemet skulle kunna vara i drift eller hur det skulle kunna komma att
utformas.

Jag tog upp frågan om ett planerings- och uppföljningsverktyg i samband med
dialogmötet i mars 2019. Företrädarna för Kriminalvården uppgav då att det i
den genomförda förstudien kunde konstateras att ingen av de mätningar som
dittills hade utförts av isoleringsbrytande åtgärder är tillräckligt bra för att
kunna användas på lokal nivå. Mätningarna kan inte heller användas för att göra
nationella jämförelser. Av den anledningen vill Kriminalvården utveckla och
införa ett centralt systemstöd för isoleringsbrytande åtgärder. Det har enligt
företrädarna för Kriminalvården bedömts vara en rimlig uppskattning att det
kommer att ta cirka fem år från det att projektet inleds till dess att det finns ett
fungerande systemstöd. I väntan på detta systemstöd kommer Kriminalvården
att ta fram en myndighetsgemensam Excelfil i vilken häktena ska redovisa
isoleringsbrytande åtgärder. Kriminalvården planerade att ta den centrala
Excelfilen i bruk under våren 2019.41 I ett yttrande efter dialogmötet har
Kriminalvården uppgett att myndigheten inte har kunnat hålla tidsplanen för
den centrala och gemensamma Excelfilen. Arbetet skulle återupptas efter
sommaren för att kunna vara klart innan årsskiftet 2019/2020.42

Redan vid dialogmötet i mars 2019 med företrädarna för Kriminalvården fram-
höll jag att det är mycket allvarligt och djupt otillfredsställande att Kriminal-
vårdens nationella mätningar av isoleringsbrytande åtgärder inte är tillförlitliga.
Dels görs mätningarna bara sju gånger per år, dels medför – som jag nämnt
ovan – bristen på central styrning att häktena inte definierar, mäter och följer
upp isoleringsbrytande åtgärder på ett enhetligt sätt. Dessa brister gör det fram-
för allt svårt för Kriminalvården att följa det arbete som sker på lokal nivå med
att bryta isoleringen av intagna i häkte. Till detta kommer att risken för utebliv-
na svar från häkten och för att häkten inte registrerar isoleringsbrytande åtgärder
medför att mätningarna är förknippade med sådan osäkerhet att de inte heller




40
   Se Kriminalvårdens återrapportering den 14 juni 2018 s. 4, JO:s dnr 416-2017.
41
   Se JO:s protokoll s. 10 och 11, dnr O 7-2018.
42
   Se Kriminalvårdens yttrande den 30 augusti 2019, JO:s dnr O 7-2018.
                                                                       Dnr O 7-2018       Sid 17 (19)




kan användas på nationell nivå. Det är t.ex. inte möjligt att jämföra resultaten
från olika år, vilket gör att mätningarna blir i det närmaste oanvändbara.

Bristen på tillförlitlig statistik gör att det inte är möjligt att med säkerhet säga åt
vilket håll utvecklingen går. Till detta kan läggas att avsaknaden av ett ordent-
ligt systemstöd gör det svårt för Kriminalvården att utvärdera myndighetens
eget arbete när det gäller de isoleringsbrytande åtgärderna. En kontinuerlig
registrering av i vilken omfattning intagna får ta del av isoleringsbrytande
åtgärder är nödvändig för att Kriminalvården ska kunna följa arbetet över tid
och för att myndighetens personal ska kunna uppmärksamma intagna som löper
risk att bli isolerade. Av den anledningen är det mycket angeläget att Kriminal-
vården får ett sådant system på plats och att det används på ett korrekt sätt. Den
uppfattningen delas numera av Kriminalvården, men arbetet med att ta fram det
nya systemstödet har såvitt jag känner till ännu inte inletts. I och med att
behovet av att kunna följa arbetet med isoleringsbrytande åtgärder är så stort
framstår den beräknade produktionstiden om fem år som oacceptabelt lång.

I det här sammanhanget vill jag återknyta till att Kriminalvården i sin statistik
över isoleringsbrytande åtgärder även redovisar den tid som intagna placerade
på gemensamhetsavdelning och gemensamhetsplats vistas utanför sin cell.43 Jag
har nämnt ovan att jag anser att det för tanken fel att tala om isoleringsbrytande
åtgärder i förhållande till denna grupp av intagna, som har en lagstadgad rätt att
vistas i gemensamhet med andra intagna. Till detta kommer att statistiken blir
missvisande. Jag har emellertid också konstaterat att Kriminalvården på grund
av strukturella brister även har svårt att tillgodose intagnas grundläggande rätt
till gemensamhet. Så länge dessa brister kvarstår finns det ett behov av att också
redovisa i vilken utsträckning myndigheten tillgodoser denna rätt.

Behov av författningsändringar
Utredningen i detta ärende visar att Kriminalvården inte tillgodoser intagnas
lagstadgade rätt till gemensamhet och att intagna hålls isolerade. För att komma
till rätta med denna oacceptabla situation behöver insatser för förändring inledas
omgående. Ett viktigt steg i detta förändringsarbete utgör enligt min mening en
översyn av såväl fängelselagens som häkteslagens bestämmelser om gemen-
samhet. Det måste vidtas åtgärder för att säkerställa att intagnas rätt till daglig
gemensamhetsvistelse också i praktiken är det normalläge som ska gälla inom
Kriminalvårdens verksamheter.

En första åtgärd bör vara att det i såväl häkteslagen som fängelselagen införs en
definition av begreppet gemensamhet. Det är enligt min mening nödvändigt för
att denna rättighet inte ska ges ett godtyckligt innehåll. Jag anser att en rimlig




43
     Se JO:s protokoll s. 9, dnr O 7-2018.
                                                                     Dnr O 7-2018       Sid 18 (19)




utgångspunkt är att gemensamhet ges innebörden att en intagen vistas tillsam-
mans med flera andra intagna.

För att rätten till gemensamhet ska bli meningsfull behöver det i lagstiftningen
även anges i vilken omfattning som intagna under dagtid har rätt att vistas till-
sammans med andra intagna. Eftersom det är fråga om en grundläggande rättig-
het är det enligt min mening inte tillräckligt att den närmare innebörden bara
anges i Kriminalvårdens föreskrifter, vilket för närvarande är fallet för intagna i
kriminalvårdsanstalt. Det är inte heller acceptabelt att det i fråga om häkten helt
saknas sådana bestämmelser. Hittills har det lett till att intagna i häkte i vissa
fall har nekats denna rätt helt eller att de har betydligt sämre tillgång till gemen-
samhet i jämförelse med intagna i andra häkten eller i en kriminalvårdsanstalt.

Jag vill också framhålla att Häktes- och restriktionsutredningen även i fråga om
isoleringsbrytande åtgärder har lämnat förslag till förändringar i häkteslagen. I
korthet innebär förslaget att häkteslagen tillförs en bestämmelse som anger att
en vuxen som är häktad med restriktioner alltid ska ha rätt till minst två timmars
vistelse tillsammans med någon annan varje dag. Ungdomar ska ha en
motsvarande rätt med fyra timmar per dag.44 Avsikten med bestämmelsen är att
garantera de intagna en viss tids isoleringsbrytande åtgärder per dag för att
motverka att de blir isolerade.

Jag delar utredningens bedömning att det finns behov av en sådan reglering. Så
som utredningens förslag är utformat kommer denna rätt dock bara att omfatta
häktade som är meddelade restriktioner. Även intagna som hålls avskilda riske-
rar att bli isolerade. Av den anledningen bör också denna grupp av intagna ha
rätt till isoleringsbrytande åtgärder. Jag är vidare tveksam till en minimitid om
endast två timmar. Med utgångspunkt i FN:s minimiregler för behandling av
fångar utgör två timmars isoleringsbrytande insatser precis gränsen mot den
situation där en intagen anses vara isolerad. För att minska riskerna för de
intagna bör enligt min mening minimikraven i den svenska kriminalvården
sättas högre. Jag vill också påminna om att målsättningen enligt CPT bör vara
att alla intagna ska ges möjlighet att tillbringa åtminstone åtta timmar per dag
utanför sin cell och i samband med det ges möjlighet att delta i meningsfulla
aktiviteter av skiftande slag.45 Dessa synpunkter bör enligt min mening beaktas i
det kommande lagstiftningsarbetet.

Slutligen finns det skäl att på nytt påminna om den framställan om lagändring
som jag gjorde till regeringen i juni 2018 och som rör behovet av en författ-
ningsreglering med tidsfrister för omprövning av beslut om avskildhetsplace-
ring av häktade. Sådana tidsfrister finns i fängelselagen. Det finns såvitt jag




44
     Se SOU 2016:52 s. 41.
45
     Se CPT/Inf (2016) 1 para 53.
                                                                     Dnr O 7-2018       Sid 19 (19)




förstår inte något bärande skäl för att i detta avseende tillämpa olika principer i
häktes- respektive anstaltsverksamheten. I framställningen uttryckte jag även att
det finns ett behov av att förtydliga lagstiftningen i fråga om hur förutsätt-
ningarna för Kriminalvårdens beslut om placering i avskildhet förhåller sig till
restriktioner som meddelats av åklagaren om inskränkningar i rätten för en
intagen att vistas i gemensamhet.

Som framgått ovan är det min uppfattning att regeringen behöver ta ett samlat
grepp om de frågor som behandlas i detta beslut. Det finns ett stort behov av att
se över häkteslagen. Därför finner jag anledning att, med stöd av 4 § lagen
(1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän, hos regeringen väcka
frågan om översyn av lagstiftningen när det gäller dels intagnas rätt till vistelse i
gemensamhet respektive isoleringsbrytande åtgärder, dels bestämmelserna om
avskiljande av intagna i häkte. En kopia av detta beslut skickas till regeringen.

Sverige har under lång tid fått internationell kritik för isoleringen av häktade.
Regeringen tillsatte Häktes- och restriktionsutredningen efter CPT:s senaste
besök i maj 2015. De förslag till förändringar av häkteslagen som utredningen
lämnade har inte blivit genomförda. Situationen med en utbredd isolering av
intagna i häkte är enligt min mening mycket allvarlig och av den anledningen
skickar jag en kopia av detta beslut även till riksdagen, för kännedom.

Ärendet avslutas.
