# Handläggningen av förundersökningar efter det att åklagares ställningstagande varit föremål för överprövning m.m.

JO 2002-03-14 dnr 1245-2000

BESLUT
                                                                       Datum              Dnr                      Sid
                                                                       2002-03-14         1245-2000              1 (10)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        Handläggningen av förundersökningar efter det att åklagares
                        ställningstagande varit föremål för överprövning m.m.

## Bakgrund

Den 11 juli 1999 blev en kvinna påkörd och skadad av en bilist på Kungsgatan i
                        Stockholm. Sedan en privatperson gjort en anmälan om ifrågasatt tjänstefel av polis
                        i samband med händelsen, beslutade biträdande chefsåklagaren AA vid
                        Åklagarmyndigheten i Stockholm, 4:e åklagarkammaren, den 30 juli 1999 att inte
                        inleda förundersökning mot någon av de inblandade polismännen. Den skadade
                        kvinnans ombud begärde överprövning av beslutet. Biträdande överåklagaren BB
                        fann vid sin överprövning den 31 januari 2000 att det fanns anledning att anta att
                        brott som hör under allmänt åtal hade förövats och förordnade därför att
                        förundersökning skulle inledas avseende framkallande av fara för annan alternativt
                        tjänstefel. BB uppdrog i sitt beslut åt AA att tillse att utredningen verkställdes och
                        att därefter det beslut som saken kunde föranleda meddelades.

## Anmälan

I en anmälan till JO framförde CC klagomål mot AA för hennes handläggning av
                        ärendet. Han ifrågasatte därvid också bl.a. den åtgärden att hon hade tilldelats
                        förundersökningen på nytt sedan den återupptagits.

## Utredning

Inledningsvis infordrades AA:s beslut den 30 juli 1999 i Åklagarmyndighetens i
                        Stockholm ärende C04-2-2608-99 samt BB:s beslut den 31 januari 2000 i
                        Åklagarmyndighetens i Stockholm överprövningsärende ÖÅAD I 468-99.

                        Ärendet remitterades därefter till Åklagarmyndigheten i Stockholm. Myndigheten
                        anmodades att i ett yttrande redovisa

                        a) vilka principer som tillämpas med avseende på fördelningen av ärenden på
                           åklagare när en åklagares beslut ändras efter överprövning på så sätt att
                           förundersökning inleds eller återupptas,
                        b) om det för fördelningen på åklagare efter överprövning har någon betydelse om
                           nya omständigheter anförts eller framkommit i överprövningsärendet, samt




 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                      Dnr 1245-2000     Sid 2 (10)




c) lämpligheten av att samma åklagare som beslutat i det ärende som överprövats
   tilldelas ärendet på nytt efter det att förundersökning inletts eller återupptagits.

Åklagarmyndigheten (biträdande överåklagaren BB) kom in med följande yttrande.

      En överåklagares rätt och skyldighet att överpröva underordnad åklagares beslut
      grundas på reglerna i 7 kap. 2 § andra stycket och 5 § rättegångsbalken.
      Överprövningsförfarandet är i övrigt inte författningsreglerat, utan har utvecklats i
      praxis. Uttalandena i 1985 års budgetproposition (prop. 1984/85:100, bilaga 4)
      har, tillsammans med numera upphävt cirkulär från Riksåklagaren, RÅC 1:108, varit
      vägledande för den praxis som har utvecklats.
      I princip kan alla beslut av en åklagare bli föremål för överprövning. Eftersom jag
      anmodats att redovisa åklagarmyndighetens praxis beträffande de beslut där
      förundersökningen efter överprövning ändrats på så vis att förundersökning inletts
      respektive återupptagits, inskränkes min redovisning av praxis till dessa beslut.
      a) När det vid en överprövning finns skäl till ändring av en åklagares beslut,
         inhämtas om möjligt alltid synpunkter från vederbörande åklagare. Några fasta
         principer för vem som därefter skall handlägga ärendet finns inte. Man kan låta
         ärendet även fortsättningsvis handläggas av beslutande åklagare eller överlämna
         ärendet till annan åklagare för handläggning. Vad som är avgörande för
         bedömningen av vem som skall handha den fortsatta handläggningen, bestäms
         från fall till fall med hänsyn till omständigheter som ärendets art, utredningens
         omfattning, åklagarens egen inställning till att återta ärendet, utformningen av
         åklagarens beslut, hur aktiv åklagaren varit under förundersökningen och hur
         aktiv åklagaren varit för att för målsäganden eller annan förklara sitt beslut. Om
         det inte framkommit sådana omständigheter som gör att den beslutande
         åklagarens objektivitet kan ifrågasättas vid den fortsatta handläggningen, brukar
         ärendet med hänsyn till handläggningstiden och av resursskäl lämnas tillbaka till
         beslutande åklagare. Detta förfarande förutsätter givetvis att beslutande åklagare
         till fullo delar den bedömning som gjorts överprövningsvis.
      b) Om det som skäl för överprövning enbart åberopas att det finns ny bevisning och
         denna är av betydelse för bedömningen av ärendet, tas som regel inte ärendet upp
         till överprövning. Enligt uttalande i 1985 års budgetproposition skall
         överprövning i princip endast ske i en instans. Med hänsyn härtill bör inte en
         prövning av överåklagaren utgöra första beslutsinstans.
      c) Jag hänvisar här till vad jag nämnt ovan under a) med följande tillägg.
         Lämpligheten av att den tidigare beslutande åklagaren efter en överprövning
         återtar handläggningen av ärendet bör noga övervägas. Åklagarens objektivitet
         under den fortsatta handläggningen får inte bli ifrågasatt och berörda parter får
         inte heller ges uppfattningen att den fortsatta utredningen präglas av det tidigare
         ställningstagandet.
                                                –––––––––––
      Med hänvisning till det till anmodan bifogade beslutet i överprövningsärende
      ÖÅAD I 468-99, vill jag göra följande komplettering till yttrandet. Frågan om
      överprövning gällde ett beslut beträffande eventuellt brottsligt förfarande begånget
      av polis under tjänsteutövning. För handläggning av sådana ärenden krävs enligt 17
      § åklagarförordningen (1996:205) särskilt kvalificerad åklagarbehörighet. Av
      ansökan om överprövning framgick att man var missnöjd med AA:s beslut, men
      framförallt att det fanns nya vittnesuppgifter i ärendet. Vid kontakt med AA
      framförde hon, att eftersom ny bevisning åberopades var hennes avsikt att ompröva
      sitt tidigare beslut. Eftersom förundersökning enligt min bedömning borde ha inletts
      på det underlag som fanns vid tidpunkten för AA:s beslut och förundersökningen
      skulle avse misstanke om framkallande av fara för annan alternativt tjänstefel
      beslutade jag att ärendet skulle tas upp till överprövning.
      Med hänsyn till att AA stod i begrepp att ompröva sitt beslut, att hon kunde dela den
      bedömning som gjorts överprövningsvis och att det, vid tidpunkten för beslutet i
      överprövningsärendet – såvitt föredrogs för mig – inte fanns några omständigheter
                                                                                 Dnr 1245-2000       Sid 3 (10)



      som talade mot förfarandet, gjorde jag den bedömningen att ärendet skulle
      återlämnas till AA för vidare handläggning. Förundersökningen har senare
      övertagits av annan åklagare.
      Med facit i hand borde inte ärendet ha återgått till AA.
Ärendet remitterades därefter till Riksåklagaren som anmodades att i ett yttrande
redovisa sin syn beträffande följande principfrågor.

1. Vilka principer bör tillämpas när det gäller utseende av förundersökningsledare
   i de fall där en viss åklagares beslut ändras vid överprövning på så sätt att
   förundersökningen återupptas eller att åtal skall väckas.
2. Hur bör en begäran om överprövning handläggas när grunden för begäran om
   överprövning utgörs av helt eller delvis nya omständigheter som
   förundersökningsledaren följaktligen inte tidigare haft att ta ställning till i
   ärendet.
3. Vilka principer för diarieföring i åklagarmyndighetens diarium bör tilllämpas
   när en överåklagare ändrar en åklagares beslut på så sätt att en förundersökning
   återupptas eller att åtal skall väckas.

Riksåklagaren (DD) inkom med följande yttrande.

## Bakgrund

En högre åklagares rätt att överpröva en lägre åklagares beslut grundar sig på
      bestämmelsen i 7 kap. 5 § rättegångsbalken enligt vilken en högre åklagare får
      överta uppgifter som tillkommer en lägre åklagare. Den hierarkiska ordningen
      mellan åklagare framgår av 7 kap. 2 § rättegångsbalken. Av 4 § i
      åklagarförordningen (1996:205) framgår vilka åklagare som är statsåklagare. Frågor
      om överprövning har behandlats bl.a. i betänkandet Förslag till förvaltningslag
      (SOU 1968:27 s. 74 f.), departementspromemorian Riksåklagaren och hans kansli
      (DsJu 1983:19 s. 63 f.) och i 1985 års budgetproposition (prop. 1984/85:100 bilaga 4
      s. 69 f.). Allmänna råd för handläggningen av överprövningsärenden fanns i det
      numera upphävda RÅC I:108.

      1 Principer för utseende av förundersökningsledare i de fall där en viss åklagares beslut ändrats
      vid överprövning på sätt att förundersökningen skall återupptas eller åtal skall väckas
      Under denna rubrik diskuterar jag frågeställningen utifrån situationer där den högre
      åklagaren på grundval av samma utredningsmaterial gjort en annan bedömning och
      kommit till ett annat beslut än den åklagare som har fattat det överprövade beslutet.
      Den åklagare som efter ett överprövningsbeslut skall fortsätta handläggningen av
      ärendet har överprövningsbeslutet som en utgångspunkt för det följande
      åklagararbetet. Ett ställningstagande till vilken åklagare som skall utföra
      åklagaruppgiften efter en överprövning innefattar därför naturligt överväganden som
      tar hänsyn till den självständiga ställning som åklagare har vid utövandet av sin
      uppgift som allmän åklagare.
      En fråga som också bör beröras i sammanhanget är förtroendet för
      åklagarfunktionen.
      Enligt 7 kap. 6 § rättegångsbalken skall frågor om jäv för åklagare bedömas enligt
      samma grunder som gäller beträffande jäv för domare enligt 4 kap. 13 §
      rättegångsbalken. Jäv får dock inte grundas på åtgärd som åklagaren har vidtagit på
      tjänstens vägnar eller på gärning som förövats mot honom i eller för hans tjänst. En
      åklagare får trots att jäv föreligger vidtaga åtgärd som inte utan fara kan uppskjutas.
      I detta sammanhang är främst bestämmelsen i 4 kap. 13 § 10 p rättegångsbalken av
      intresse. I den bestämmelsen finns en generalklausul enligt vilken en domare skall
      anses jävig om det föreligger någon särskild omständighet som är ägnad att rubba
      förtroendet för hans opartiskhet i målet. Den särskilda omständighet som avses i
                                                                    Dnr 1245-2000     Sid 4 (10)



bestämmelsen avser i allmänhet domarens förhållande till någon av parterna eller till
den sak som är föremål för handläggning. I linje med Europadomstolens praxis bör
vid beaktande av opartiskheten beaktas såväl den objektiva som den subjektiva
sidan. I subjektivt hänseende krävs att domaren i fråga har en opartisk inställning till
det mål som han skall döma i. I objektivt hänseende krävs att omständigheterna inte
är sådana att det finns legitima tvivel om domarens objektiva hållning. Parterna får
inte kunna hysa objektivt berättigat tvivel på domstolens opartiskhet (se Fitger,
Rättegångsbalken del I, s. 4:30).
Även om samma jävsregler gäller för åklagare och domare innebär tilllämpningen av
dem inte med nödvändighet att resultatet av en prövning enligt den nämnda
bestämmelsen blir detsamma för åklagare som för domare. Det beror på att
åklagarna och domarna har olika roller i rättssystemet. Jävsreglernas krav på
opartiskhet för åklagaren torde framför allt ta sikte på skyldigheten för honom att
vara objektiv och inte ensidigt inrikta sitt agerande på att få fram ett underlag för åtal
mot en misstänkt eller en fällande dom.
Även om en åklagare med hänsyn till innehållet i 7 kap. 6 § rättegångsbalken inte är
formellt jävig bör bestämmelsen i 4 kap. 13 § 10 p rättegångsbalken utgöra en
bakgrund vid bedömningen av frågan om en åklagare bör fortsätta handläggningen
av ett mål efter det att åklagarens beslut ändrats vid en överprövning.
Med detta som bakgrund övergår jag till att diskutera frågan om åklagarfunktionen
efter överprövningsbeslut om att åtal skall väckas och om att förundersökning skall
återupptas.
Ett beslut om att inte väcka åtal fattas först efter det att förundersökningen har
avslutats och den misstänkte har delgivits utredningen enligt 23 kap. 18 §
rättegångsbalken. Åklagarens beslut grundar sig alltså på en fullständig utredning.
Att ett överprövat beslut fattas i ett sent skede av åklagarens handläggning av
ärendet kan innebära att åklagaren har gjort en så ingående och allsidig bedömning
att han inte kan ändra sin uppfattning om att åtal inte bör väckas. Den åklagare som
har intagit en annan ståndpunkt i åtalsfrågan än överåklagaren eller Riksåklagaren
gjort vid sin överprövning bör därför som huvudregel inte handlägga ärendet efter
överprövningen. Ett annat förfaringssätt skulle medföra att åklagaren under
huvudförhandlingen får argumentera mot sin tidigare övertygelse, vilket kan framstå
som egendomligt. Om situationen i stället är sådan att åklagaren har förbisett något
vilket föranleder en annan bedömning vid överprövningen, åklagaren är helt klar
över detta och därför ansluter sig till överåklagarens eller Riksåklagarens
bedömning, kan jag däremot inte se att åklagaren inte skulle kunna föra målet i
rätten om han förklarar sig villig till det.
Ett beslut om att lägga ned en förundersökning fattas på ett tidigare stadium av
förundersökningen än ett beslut i åtalsfrågan. Ett överprövningsbeslut om att
förundersökningen skall återupptas torde därför normalt förutsätta att ytterligare
förundersökningsåtgärder skall vidtas. Den situationen liknar i mycket – till skillnad
från åtalssituationen – det förfarande som äger rum vid en omprövning. Likheten
med omprövningssituationen blir större ju tidigare under förundersökningen som
beslutet om dess nedläggande har fattats.
I frågan om utseende av förundersökningsledare i denna situation bör, liksom jag har
anfört beträffande överprövningsbeslut om väckande av åtal, åklagarens
självständiga ställning och förtroendet för åklagarens objektivitet vara en
utgångspunkt för ställningstagandet. Det innebär att den åklagare som har fattat det
överprövade beslutet bör kunna utses till förundersökningsledare om denne är
beredd att driva förundersökningen i enlighet med överprövningsbeslutet och
eventuella riktlinjer från överåklagaren eller Riksåklagaren, om det inte finns något i
övrigt som kan rubba förtroendet för åklagaren. Mot bakgrund av intresset av ett
effektivt resursutnyttjande måste det också anses vara den lämpligaste lösningen.
Jag vill framhålla att överåklagaren eller Riksåklagaren efter en överprövning inte
bör bestämma vilken åklagare som skall väcka talan och utföra åtalet eller vara
förundersökningsledare i en återupptagen förundersökning. Det får ankomma på
chefsåklagaren att, eventuellt i samråd med överåklagaren eller Riksåklagaren,
                                                                            Dnr 1245-2000    Sid 5 (10)



bestämma vilken åklagare som skall utföra åklagaruppgiften. Chefsåklagaren bör i
linje med det jag har anfört se till att uppgiften att väcka och utföra åtal eller
förundersökningsledarskapet inte lämnas till en åklagare som har en uppfattning som
avviker från överåklagarens eller Riksåklagarens i den aktuella frågan.
Enligt de riktlinjer som jag har redovisat kommer den åklagare som har fattat det
överprövade beslutet att efter överprövningsbeslutet väcka åtal och utföra talan eller
vara förundersökningsledare i en återupptagen förundersökning endast i de
situationer där åklagaren delar överåklagarens eller Riksåklagarens uppfattning om
att åtal skall väckas eller förundersökningen återupptas, om det inte finns något i
övrigt som kan rubba förtroendet för åklagaren.
De nu diskuterade frågeställningarna är komplexa och varje ställningstagande i
frågan om vilken åklagare som skall väcka åtal och utföra talan eller vara
förundersökningsledare blir naturligtvis beroende av det särskilda ärendets
beskaffenhet. Frågan om den åklagare som har fattat det överprövade beslutet eller
annan åklagare skall utses till förundersökningsledare får därför med utgångspunkt i
de av mig redovisade principerna avgöras från fall till fall.

2 Handläggning av en begäran om överprövning när grunden för begäran utgörs av helt eller
delvis nya omständigheter som förundersökningsledaren inte har tagit ställning till
Förvaltningslagen (1986:223) är endast i begränsad utsträckning tillämplig på
åklagares åtgärder under förundersökning i brottmål (se 32 §). Det innebär att det
inte finns någon möjlighet att få åklagares beslut under förundersökningen prövade i
domstol i annan utsträckning än vad som följer av allmän domstols prövning enligt
rättegångsbalken.
Däremot kan en åklagares beslut överprövas av en högre åklagare.
Överprövningsrätten följer av åklagarnas indelning i olika nivåer och av att en högre
åklagare har rätt att överta uppgifter som tillkommer en lägre åklagare (se 7 kap. 2
och 5 §§ rättegångsbalken). Förfarandet vid överprövning är inte
författningsreglerat.
Avsaknaden av regler om rätt till överklagande av beslut som åklagare fattar i fråga
om förundersökning, åtal eller annan åtgärd innebär att besluten inte vinner rättskraft
på samma sätt som ett beslut av domstol. Även om en åklagares beslut inte vinner
rättskraft förutsätter dock hänsynen till inblandade parter och till stabiliteten i
rättslivet att ett beslut inte ändras utan att det finns anledning till det. Om däremot
nya omständigheter framkommer som ger anledning att ompröva ett beslut som
åklagaren tidigare har fattat är det möjligt för denne eller annan jämställd åklagare
att ta förnyad ställning i den fråga som avgjordes genom det tidigare beslutet.
Handläggningen av ett överprövningsärende i den situation som anges i
frågeställningen bör mot den angivna bakgrunden ske enligt följande. Om det av
överprövningsbegäran framgår att den åklagare som har fattat beslut i ärendet inte
har tagit del av nytt material som har betydelse och materialet är sådant att det kan
föranleda en ändring av åklagarens beslut bör överprövningsbegäran som
huvudregel lämnas till denne för omprövning.
Om överprövningsärenden handläggs enligt de principer jag nu har skisserat torde
överåklagarnas och Riksåklagarens överprövning i regel inskränka sig till de fall där
omprövning sker på grundval av samma material som den lägre åklagaren har haft.
Detta överensstämmer med den uttalade målsättningen att den brottsbeivrande
verksamheten bör vara koncentrerad till åklagarkamrarna (jfr prop. 1995/96:110 s.
14 f.). Det är också av rättssäkerhetsskäl önskvärt att beslut i fråga om
förundersökningar fattas så långt ned i åklagarorganisationen som möjligt eftersom
det medför att besluten i första hand kan överprövas av överåklagarna.

3 Principer för diarieföring när en överåklagare ändrat åklagares beslut på så sätt att en
förundersökning återupptas eller att åtal skall väckas
Riksåklagaren har meddelat föreskrifter om diarieföring vid åklagarmyndigheterna
(RÅFS 2000:4). Åklagarmyndigheterna skall föra bl.a. ett brottmålsdiarium och ett
allmänt diarium (1 §). I brottmålsdiariet registreras brottmål och ärenden med
anknytning till brottmålen (2 §). I det allmänna diariet registreras de ärenden som
                                                                      Dnr 1245-2000     Sid 6 (10)



      inte skall registreras i annat diarium eller register (5 §). Registrering skall göras
      ärendevis och tidpunkten för när ett ärende inleds eller avslutas skall registreras.
      Utöver vad som följer av sekretesslagen (1980:100) och sekretessförordningen skall
      de uppgifter registreras som krävs för att handläggningen av ett ärende skall kunna
      följas (6 §).
      Närmare bestämmelser om tillämpningen av föreskrifterna finns i Riksåklagarens
      handbok om diarieföring (7 §). I handboken finns ett avsnitt om diarieföring av
      överprövningsärenden. Där anges att en begäran om överprövning som kommer in
      till en åklagarkammare skall registreras i brottmålsdiariet och sedan lämnas till
      åklagarmyndigheten för prövning. Åklagarmyndigheten skall registrera
      överprövningsbegäran i det allmänna diariet. Om åklagarmyndigheten beslutar att
      förundersökning skall återupptas skall överåklagarens beslut förutom i det allmänna
      diariet registreras också hos åklagarkammaren, dvs. i brottmålsdiariet. Det
      ärendenummer som beslutet har i brottmålsdiariet skall registreras i det allmänna
      diariet.
      Handboken behandlar inte diarieföring när överprövningsbeslut innebär att åtal skall
      väckas. Diarieföring bör i dessa fall ske på samma sätt som anges för
      överprövningsbeslut om att förundersökning skall återupptas.
      De nu återgivna principerna för diarieföring innebär att allmänheten får vetskap om
      vilka handlingar som finns hos åklagarmyndigheten och möjlighet att följa ärendets
      handläggning (jfr Regner m.fl. Sekretesslagen En kommentar s. 15:4, 2 kap. 12 §
      tryckfrihetsförordningen och 15 kap. 1 § sekretesslagen).
I ett beslut den 14 mars 2002 anförde chefsJO Eklundh bl.a. följande.

Bedömning
Allmänt om överprövning m.m.
I 7 kap. 5 § första stycket rättegångsbalken (RB), i paragrafens lydelse före den 1
januari 2002, föreskrevs att Riksåklagaren och statsåklagare fick överta uppgifter
som tillkom lägre åklagare. Samtliga paragrafer i 7 kap. RB fick ny lydelse den 1
januari 2002 (SFS 2001:280). Ändringarna, som bl.a. innebar att begreppet
statsåklagare utmönstrades, saknar emellertid i sak betydelse för
överprövningsförfarandet. Åklagarväsendet är alltjämt i beslutshänseende
organiserat i tre nivåer, en central, en regional och en lokal nivå. På den centrala
nivån finns Riksåklagaren, på den regionala nivån finns överåklagarna och vice
överåklagarna, och på den lokala finns chefsåklagarna, vice chefsåklagarna och
kammaråklagarna.

Reglerna om rätt för högre åklagare att överta uppgifter från lägre åklagare gör det
möjligt för en högre åklagare att när som helst överta handläggningen av ett enskilt
ärende från en lägre åklagare. En överprövning innebär att ett beslut som har fattats
av en lägre åklagare blir föremål för en granskning i materiellt hänseende av en
högre åklagare. Alla åklagarbeslut inom ramen för ett straffprocessuellt förfarande
kan bli föremål för överprövning. Som exempel kan nämnas beslut i åtalsfrågor
och beslut att inte inleda eller att lägga ned en förundersökning. Också beslut i
tvångsmedelsfrågor, t.ex. ett anhållningsbeslut, kan överprövas.

Ett övertagande av ett ärende med stöd av 7 kap. 5 § RB kan avse hela den fortsatta
handläggningen eller en viss begränsad åklagaruppgift i ärendet. I det senare fallet
återlämnas detta oftast efter den högre åklagarens beslut – t.ex. av innebörd att en
nedlagd förundersökning skall återupptas – till den lägre åklagarnivån.
                                                                    Dnr 1245-2000    Sid 7 (10)




Överprövningsförfarandet är inte reglerat i lag. Principerna för förfarandet bygger i
huvudsak på de uttalanden som gjordes av departementschefen i
budgetpropositionen 1984/85 (se prop. 1984/85:100, bil. 4 s. 69 f. och bet. JuU
1984/85:30 s. 3 f.). Dessa riktlinjer innebär i korthet följande.

Ett beslut som skall prövas av domstol, t.ex. ett åtalsbeslut, tas normalt inte upp till
överprövning. Det görs inte heller någon överprövning, om saken efter
framställning kan prövas av domstol, t.ex. ett beslut om beslag. Vidare överprövas
ett åklagarbeslut i princip bara en gång. En begäran om överprövning av andra än
den misstänkte, den tilltalade eller målsäganden bör normalt inte föranleda
överprövning om det inte finns särskilda skäl för att ta upp saken.

Frågan om en författningsreglering av överprövningsinstitutet har senast behandlats
av regeringen i samband med de tidigare nämnda ändringarna i 7 kap. RB. Mot
bakgrund av att regeringen i december år 2000 hade beslutat om direktiv för en
parlamentariskt sammansatt kommitté med uppgift att se över den ordinära
tillsynen av bl.a. åklagarväsendet, fann regeringen att ytterligare överväganden i
frågan då inte borde göras. Det ankommer i stället på Riksåklagaren att bestämma
de närmare formerna för överprövningsverksamheten (se prop. 2000/01:92 s. 17).

Reglerna om omprövning i 27 § förvaltningslagen (1986:223) är inte tilllämpliga i
åklagarväsendets brottsbekämpande verksamhet (se 32 § nämnda lag). Ett
åklagarbeslut anses emellertid enligt etablerad praxis kunna omprövas av den
åklagare som har fattat det ursprungliga beslutet eller av någon annan åklagare på
samma nivå. Hänsynen till inblandade parter och till stabiliteten i rättslivet kräver
dock, som Riksåklagaren har berört i sitt yttrande, att ett beslut får omprövas på
detta sätt endast om det har tillkommit nya omständigheter (se Gunnel Lindberg i
Förvaltningsrättslig Tidskrift 2000 s. 52 f., prop. 1984/85:100 bil. 4 s. 69 f. och
Fitger, Rättegångsbalken del 1 s. 7:16). En sådan omständighet kan vara att nya
fakta, t.ex. ny skriftlig bevisning eller uppgifter från ett tidigare okänt vittne,
kommer i dagen.

Att beslutsfattaren själv eller en med denne sidoordnad åklagare, t.ex. efter en
förnyad rättslig analys, kommer till en annan ståndpunkt än den som har lagts till
grund för det tidigare beslutet anses däremot inte utgöra en sådan ny omständighet
att grund för omprövning av det tidigare beslutet föreligger. Detta kan i ett sådant
fall i princip inte ändras annat än inom ramen för ett överprövningsförfarande.

Utseende av förundersökningsledare efter överprövning som innebär
ändring av en åklagares beslut att inte inleda förundersökning, att lägga
ned en förundersökning eller att inte väcka åtal
Av utredningen framgår att det hos åklagarmyndigheten inte finns några fastslagna
principer om hur ärenden skall fördelas, när en åklagares beslut ändras efter
överprövning på så sätt att en förundersökning inleds eller återupptas.
Bedömningen görs i stället, på det sätt som Riksåklagaren också förordar, i varje
enskilt fall. Om det inte framkommer någon omständighet som gör att åklagarens
objektivitet kan ifrågasättas vid den fortsatta handläggningen, brukar ärendet med
hänsyn till handläggningstiden och av resursskäl lämnas tillbaka till den åklagare
                                                                     Dnr 1245-2000    Sid 8 (10)




som först beslutade i ärendet under förutsättning att denne till fullo delar den
bedömning som gjorts överprövningsvis. Riksåklagaren har i sitt yttrande uttalat att
den åklagare som har fattat det överprövade beslutet bör kunna utses till
förundersökningsledare, om denne är beredd att driva förundersökningen i enlighet
med överprövningsbeslutet och eventuella riktlinjer från den överprövande
åklagaren.

Avgörande för hur man i det särskilda fallet skall ta ställning i en fråga av det här
aktuella slaget är ytterst hänsynen till förtroendet för åklagarfunktionen. Det är en
grundläggande princip i en rättsstat att en offentlig befattningshavare inte får delta i
handläggningen eller avgörandet av ett mål eller ärende om det finns objektiv
grund för att ifrågasätta hans eller hennes opartiskhet.

Riksåklagaren har i sitt remissvar hänvisat till bestämmelserna i 7 kap. 6 § RB om
jäv mot åklagare. Han pekar därvid, såvitt gäller de särskilda omständigheter som
enligt 4 kap. 13 § RB grundar jäv för domare, på den s.k. generalklausulen i punkt
10. Det finns emellertid enligt min mening anledning att i sammanhanget
uppmärksamma också vad som sägs i punkterna 7 och 8 om att domaren i annan
rätt har fattat beslut som rör saken respektive att han deltar i en huvudförhandling i
brottmål efter att tidigare ha prövat frågan om den tilltalade har begått gärningen.

Redan den omständigheten att en åklagares beslut att t.ex. lägga ned en
förundersökning har ändrats efter överprövning kan i många fall vara tillräcklig för
att det skall anses föreligga en objektiv grund för att ifrågasätta åklagarens
möjligheter att handlägga den återupptagna förundersökningen på ett opartiskt sätt.
Vad särskilt gäller det fallet att en överprövning leder till ändring av ett beslut efter
avslutad förundersökning att åtal inte skall väckas anser jag, i likhet med
Riksåklagaren, att huvudregeln bör vara att den åklagare som har fattat det
överprövade beslutet inte skall handlägga ärendet efter överprövningen.

Det kan emellertid, som framhålls i Riksåklagarens yttrande, ibland förhålla sig så
att åklagaren har förbisett någon omständighet som sedan föranleder den
överprövande åklagaren att göra en annan bedömning och att han därför ansluter
sig till den uppfattning som utgör grunden för beslutet i överprövningsfrågan. Man
kan vidare tänka sig fall där överprövningen har kommit till på åklagarens eget
initiativ med anledning av att han funnit att hans beslut hade sin grund i en felaktig
bedömning av en bevis- eller rättsfråga. I sådana fall bör det inte föreligga något
hinder mot att den åklagare som har fattat det överprövade beslutet handlägger
ärendet även fortsättningsvis.

Med anledning av vad Riksåklagaren har uttalat om betydelsen av att den åklagare
som har fattat det överprövade beslutet har förklarat sig beredd att bedriva den
fortsatta förundersökningen i enlighet med riktlinjer från den överprövande
åklagare vill jag framhålla följande.

I 11 kap. 7 § regeringsformen (RF) föreskrivs att ingen myndighet får bestämma
hur en förvaltningsmyndighet i det särskilda fallet skall besluta i ett ärende som rör
myndighetsutövning mot enskild eller som rör tillämpning av lag. Som framhålls i
                                                                   Dnr 1245-2000    Sid 9 (10)




promemorian (Ds Ju 1983:19) Riksåklagaren och hans kansli (s. 75 f.) och i
Riksåklagarens numera upphävda cirkulär (RÅC I:108) Handläggningen av
överprövningsärenden (avsnitt 4.1.1) är det inte förenligt med denna
grundlagsregel att den överprövande åklagaren i sitt beslut t.ex. beordrar den
underordnade åklagaren att väcka åtal enligt en viss gärningsbeskrivning och
därvid åberopa viss angiven bevisning. I motsats till vad som kommer till uttryck i
det nyss nämnda cirkuläret (avsnitt 4.1.2) anser jag vidare att det starkt kan
ifrågasättas om det är förenligt med grunderna för bestämmelsen i 11 kap. 7 § RF
att den överprövande åklagaren ger direktiv som – även om de inte är formellt
bindande – är avsedda att vara styrande för den fortsatta handläggningen av en
förundersökning där han inte själv är förundersökningsledare. En förundersökning
måste självfallet genomföras på sådant sätt att det inte finns någon sakligt grundad
risk för att den misstänkte, målsäganden eller någon annan får uppfattningen att
utredningen inte bedrivs med den självständighet för den handläggande åklagaren
och med den objektivitet som rättegångsbalken kräver.

I den mån den överprövande åklagaren anser att en förundersökning efter
överprövningen skall bedrivas enligt vissa närmare angivna riktlinjer eller att vissa
specifika utredningsåtgärder skall vidtas, måste han därför enligt min mening
överta förundersökningsledarskapet. En underställd åklagare kan sedan givetvis
anlitas som biträde vid undersökningens genomförande. Jag vill till undvikande av
missförstånd framhålla att det nu sagda självfallet inte innebär att den
överprövande åklagaren skulle vara förhindrad att redovisa skälen för sitt beslut i
överprövningsfrågan. Dessa bör emellertid inte vara avfattade på sådant sätt att de i
realiteten framstår som direktiv till den åklagare som därefter har att på eget ansvar
leda förundersökningen.

Handläggningen av en begäran om överprövning sedan det framkommit
nya omständigheter
En överprövning av ett åklagarbeslut görs normalt med utgångspunkt i det material
som den åklagare som fattade det överprövade beslutet hade tillgång till. Det kan
emellertid i vissa fall ha tillkommit nya fakta som ger underlag för en förnyad
bedömning. I de fall där det framgår att den åklagare som har fattat beslut i ärendet
inte har tagit del av nytt material av sådant slag att det kan föranleda en ändring av
åklagarens beslut får det, som framhålls i Riksåklagarens yttrande, som regel anses
lämpligt att en överprövningsbegäran lämnas till denne för ställningstagande i
frågan om det nya materialet skall föranleda en omprövning av det tidigare
ställningstagandet. Ett sådant förfarande medför att möjligheten till överprövning
av åklagarens beslut kvarstår.

Av BB:s yttrande framgår att överprövningsärenden hos åklagarmyndigheten
normalt handläggs i enlighet med denna princip. Det har vidare upplysts att det i
det här aktuella fallet hade tillkommit nya omständigheter i form av nya
vittnesuppgifter och att AA därför stod i begrepp att ompröva sitt beslut att inte
inleda förundersökning i ärendet. Det hade i detta läge legat nära till hands att AA
med anledning av framställningen om överprövning hade beretts tillfälle att
ompröva sitt beslut. BB har som skäl för sin åtgärd att i stället direkt ta upp ärendet
                                                                    Dnr 1245-2000    Sid 10 (10)




till överprövning anfört att förundersökning enligt hennes bedömning borde ha
inletts redan på det underlag som fanns vid tidpunkten för AA:s beslut. När BB på
de av henne anförda skälen valde att omedelbart ta upp ärendet till överprövning
borde emellertid detta, som hon själv framhåller i sitt yttrande, inte ha återgått till
AA.

Diarieföring
Av Riksåklagarens yttrande framgår vilka diarieföringsrutiner som skall tilllämpas
i fall som de nu aktuella. Vad som framkommit i denna del ger inte anledning till
något särskilt uttalande från min sida.
