# Kritik mot dåvarande Polismyndigheten i Stockholms län för hanteringen av ett hävt beslag

JO 2015-06-17 dnr 1268-2014

BESLUT
                                                                         Datum                   Dnr                     Sid
                                                                         2015-06-17              1268-2014              1 (6)
Justitieombudsmannen
Cecilia Renfors




                        Kritik mot dåvarande Polismyndigheten i Stockholms län för
                        hanteringen av ett hävt beslag


                          Beslutet i korthet: En kvinna hittade en större summa pengar som hon lämnade in
                          till polisen. Pengarna registrerades som hittegods, och det angavs att upphittaren
                          gjorde anspråk på dem och på en skälig hittelön. Polisen inledde dagen därpå en för-
                          undersökning om misstänkt penninghäleri och tog pengarna i beslag. Förunder-
                          sökningen lades dock ned efter en kortare tid och beslaget hävdes. Polisen gjorde
                          bedömningen att pengarna inte kunde återgå till att hanteras som hittegods. I stället
                          hanterades de enligt lagen om förfarande med förverkad egendom och hittegods
                          m.m. Enligt den lagen ska pengarna efter viss tid redovisas till staten, om ägaren eller
                          någon annan rättsinnehavare inte gör anspråk på dem.
                          De i beslag tagna pengarna skulle rätteligen ha återgått till att hanteras enligt
                          bestämmelserna i lagen om hittegods. Polisens hantering av det hävda beslaget
                          innebar att upphittaren riskerade att gå miste om sin rätt enligt lagen om hittegods.
                          Dåvarande Polismyndigheten i Stockholms län kritiseras för sin handläggning.

## Anmälan

AA har anmält dåvarande Polismyndigheten i Stockholms län. Enligt anmälan
                        och de handlingar hon bifogat hittade hon 85 000 kronor i soprummet i
                        anslutning till det hus där hon bor, vilka hon den 21 januari 2013 lämnade till
                        polisen. Pengarna registrerades som hittegods med henne som upphittare. Hon
                        uppgav att hon gjorde anspråk på det upphittade godset och begärde hittelön.
                        Dagen därpå inledde polisen en förundersökning om misstänkt penninghäleri
                        och beslutade att pengarna skulle tas i beslag. Den 27 februari 2013 lades
                        förundersökningen ned och beslaget hävdes. Pengarna lämnades dock inte ut till
                        AA. Hon begärde därför den 10 april 2013 att de skulle tillfalla henne i
                        egenskap av upphittare. Åklagare överprövade beslutet att häva beslaget utan att
                        ändra det och uppgav bl.a. att hanteringen av kontanterna faller under polis-
                        myndighetens ansvar. AA har därefter vid två tillfällen begärt att polisen ska
                        fatta ett beslut om vem kontanterna ska lämnas ut till. Vid tidpunkten för
                        anmälan hade hon inte fått något sådant beslut.




 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4               Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                         Dnr 1268-2014         Sid 2 (6)




Utredning
JO begärde att dåvarande Polismyndigheten i Stockholms län skulle yttra sig
över myndighetens handläggning av AA:s begäran om att de inlämnade
pengarna skulle lämnas ut till henne i egenskap av upphittare. I sitt yttrande
lämnade polismyndigheten (biträdande länspolismästaren BB) följande
redogörelse över det inträffade.

      Den 21 januari 2013 lämnade AA, tillsammans med sin son, in 85 000 kronor i
      kontanter till polismyndigheten – Söderorts polismästardistrikt. AA hade
      föregående dag hittat kontanterna i en jacka som låg i en sopsäck placerad inuti
      ett grovsoprum i anslutning till huset där hon bor. Samma dag som AA lämnade
      in kontanterna åkte en polispatrull till adressen där fyndet hade gjorts. I grov-
      soprummet påträffades inuti en sopsäck – tillsammans med ett SIM-kort och en
      papperslapp – den jacka som enligt uppgift från AA hade innehållit kontanterna.
      Samtliga artiklar togs med och skrevs in som hittegods ihop med kontanterna. På
      hittegodsblanketten angavs att AA gjorde anspråk på godset och på hittelön.
      Efter att ha granskat hittegodsärendet den 22 januari 2013 beslutade jour-
      förundersökningsledaren […] att inleda en förundersökning angående penning-
      häleri eftersom han bedömde att det på grund av omständigheterna kring
      hittegodset och på fyndplatsen fanns anledning anta att brott som hörde under
      allmänt åtal hade förövats. En brottsanmälan angående penninghäleri upp-
      rättades. Kontanterna och övriga föremål som var inskrivna som hittegods togs
      sedan i beslag samma datum. I beslagsprotokollet angavs att det inte kan anges
      från vem beslaget är taget ifrån och att det inte fanns någon anspråkstagare. Som
      skäl för beslagsbeslutet angavs att ändamålet med beslaget var att det kan antas
      ha betydelse för utredningen av brott, kan antas vara genom brott någon avhänt
      och kan antas vara p.g.a. brott förverkat. Sedermera vidtogs ett antal initiala
      utredningsåtgärder i förundersökningen i syfte att försöka utreda brottet.
      De beslagtagna kontanterna sattes in på ett räntebärande konto den 5 februari
      2013. Den 12 februari 2013 mottogs förundersökningen av mängdbrottsgrupp
      2KJM/2 (Söderorts polismästardistrikt) där den sedermera överlämnades till för-
      undersökningsledaren CC för vidare handläggning. CC beslutade att lägga ned
      förundersökningen den 27 februari 2013 med motiveringen att vidtagna åtgärder
      inte har lett till att någon kan misstänkas för brottet samt att ytterligare utredning
      inte kan antas ändra på det. I samband med detta beslutade hon även, såvitt nu är
      aktuellt, att häva beslagen av kontanterna, dock inte till AA. I beslagsprotokollet
      har angetts ”Beslut fattat att häva till Hanteras jml förfarandelagen 2b§, 2st,
      anspråkstagare okänd […]”.
      AA begärde överprövning av CC:s hävningsbeslut och yrkade att beslagen av
      kontanterna skulle hävas till AA och hennes familj i egenskap av upphittare. Den
      3 maj 2013 beslutade kammaråklagare DD att avslå AA:s. begäran. Som skäl för
      beslutet angavs att beslaget är hävt vilket är vad AA begärt, att beslag som
      huvudregel ska hävas åter till den som beslaget tagits ifrån samt att han med
      anledning av detta inte hade anledning att pröva polismyndighetens beslut. AA
      begärde överprövning av åklagarens beslut. Överåklagare EE beslutade den 22
      oktober 2013 att inte ändra åklagarens beslut. Som skäl för överåklagarens beslut
      angavs att han delar bedömningen att beslaget ska hävas, att det inte finns skäl
      att ändra åklagarens beslut samt att handläggning enligt lagen (1974:1066) om
      förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. faller under polis-
      myndighetens ansvar.
      De beslagtagna kontanterna har alltjämt inte lämnats ut till någon.
Polismyndigheten redovisade i sitt yttrande följande synpunkter från
inspektören CC, som var förundersökningsledare i den aktuella
förundersökningen och som beslutade att beslaget skulle hävas.
                                                                       Dnr 1268-2014        Sid 3 (6)




      Innan hon kunde lägga ner förundersökningen var hon tvungen att hantera
      beslaget. Hon lade ner mycket arbete på att hitta lagstöd, rutiner och praxis, men
      det var som att just det här (hittegods som omvandlats till beslag, och frågan om
      vem som har rätt till beslaget i det fallet) aldrig hade hänt förut. Hon sökte stöd
      hos gruppchef FF, gruppchef GG, kontaktade godsgruppen i Söderort och
      pratade med övriga förundersökningsledare men ingen hade någon uppfattning
      om hur hon skulle lösa problemet.
      I och med att pengarna inkommit som hittegods och sedan tagits i beslag sökte
      hon lagstöd för hur beslag skulle kunna omvandlas tillbaka till hittegods. Hon
      kom fram till att det inte gick, att den enda gången beslag kunde bli hittegods var
      om det vid första granskningen av förundersökningsledare skulle framkomma att
      beslaget inte skulle bestå utan omvandlas till hittegods. I det här fallet hade
      bedömningen gjorts i motsatt riktning, dvs. ett hittegods hade bedömts vara ett
      beslag, och det beslutet var flera veckor gammalt.
      En av rättskällorna hon använde för att läsa om just hittegods kontra beslag var
      Gunnel Lindbergs bok Straffprocessuella tvångsmedel. Hon läste även Rikspolis-
      styrelsens inspektionsrapport 2012:3 avseende ”Uppföljning av inspektion
      rörande polismyndigheternas beslagshantering” där hon hittade ett avsnitt
      rörande omvandlandet av beslag till hittegods, ett förfarande som enligt
      rapporten saknade lagstöd. Det stärkte hennes uppfattning att hon inte kunde
      göra så.
      Eftersom pengarna var ett beslag och ärendet skulle stängas måste beslaget
      hävas. I 27 kap. 8 a § RB står att beslaget ska lämnas till den som beslaget tagits
      från, eller om det inte kunde utredas, hos den som gör anspråk på det – om denne
      kan visa sannolika skäl för sin rätt till föremålet.
      Hennes bedömning var att beslaget inte var taget från familjen som lämnat in
      pengarna – i och med att det inkommit som hittegods – och att familjen inte på
      sannolika skäl hade rätt till beslaget, varför hon inte kunde häva beslaget till
      dem.
      För att undvika så kallade evighetsbeslag har hon fått lära sig att häva beslag
      som ska till okänd anspråkstagare till en fiktiv juridisk person som skapats för
      ändamålet och ange ”hanteras enligt förfarandelagen”. Hon gjorde därför på
      detta sätt och lade därefter ner förundersökningen den 27 februari 2013. När
      beslaget är hävt övergår hanteringen av beslaget till godsgruppen.
Även uppgifter från biträdande distriktschefen vid Söderorts polismästardistrikt,
HH, redovisades i yttrandet. Enligt hans uppfattning hade CC gjort en riktig
bedömning i fråga om hanteringen av det hävda beslaget. Han uppgav även att
Söderorts polismästardistrikt lämnat över AA:s skrivelser där hon gör anspråk
på kontanterna till beslagsgruppen, som har delegation att besluta om ett
eventuellt utlämnande av dessa till henne enligt 7 § lagen (1974:1066) om
förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. Om hon skulle vara
missnöjd med beslutet kan hon överklaga detta.

Polismyndigheten redovisade avslutningsvis dels argument för att frågan om
utlämnande av det hävda beslaget hade hanterats korrekt, dels argument mot
detta.

Rättslig reglering
Hittegods
Den som hittar något ska enligt 1 § lagen (1938:121) om hittegods anmäla
fyndet till Polismyndigheten utan oskäligt dröjsmål. Ägaren har rätt att återta
                                                                  Dnr 1268-2014       Sid 4 (6)




hittegods om han eller hon betalar Polismyndighetens och upphittarens skäliga
kostnader med anledning av fyndet och skälig hittelön (3 § första stycket). Om
ägaren till hittegodset inte blir känd inom tre månader från det att fyndet
anmäldes till Polismyndigheten, tillfaller godset upphittaren (4 §). Detsamma
gäller om ägaren inte hämtar ut godset inom en månad från det att han eller hon
underrättats om fyndet av Polismyndigheten, eller om ägaren annars kan anses
ha avstått sin rätt till godset. Upphittaren är dock skyldig att betala polisens
kostnader med anledning av fyndet. Om godset är i Polismyndighetens vård och
upphittaren inte inom en månad efter uppmaning betalar myndighetens
kostnader, eller om han eller hon annars kan anses ha avstått sin rätt till godset,
tillfaller det staten.

Hävande av beslag
Regler om när beslag ska hävas finns i 27 kap. 8 § rättegångsbalken (RB). Det
ska bl.a. ske när det inte längre finns skäl för beslag (första stycket).

När någon har framställt anspråk på egendom som tagits i beslag får beslaget
hävas först tre veckor efter det att en underrättelse om att beslaget kan komma
att hävas har skickats till den som framställt anspråket (tredje stycket). Beslaget
kan dock hävas omedelbart om denne medger att beslaget hävs. Av under-
rättelsen ska framgå hos vem beslaget har gjorts. Bestämmelsen syftar till att ge
en möjlighet för den som har ett anspråk på egendomen att säkerställa sin rätt
till egendomen (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, oktober 2014, Zeteo,
kommentar till 27 kap. 8 §).

När en målsägande framställer anspråk på beslagtagen egendom gäller särskilda
regler (se 27 kap. 4 a § och 8 § andra stycket RB).

Utlämnande av i beslag tagen egendom
När ett beslag har hävts ska föremålet lämnas ut till den hos vilken beslaget har
gjorts, om det inte ska lämnas ut till målsäganden eller någon som trätt i dennes
ställe (27 kap. 8 a § första stycket RB). Kan det inte utredas hos vem beslaget
har gjorts, eller gör denne inte anspråk på föremålet, ska föremålet lämnas ut till
den som gör anspråk på det, om han eller hon kan visa sannolika skäl för sin rätt
till föremålet. Om den som ett föremål ska lämnas ut till enligt denna
bestämmelse inte hämtar det, eller om föremålet enligt bestämmelsen inte kan
lämnas ut till någon, tillämpas lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad
egendom och hittegods m.m. (27 kap. 8 a § andra stycket RB). Egendom som
hanteras enligt den lagen ska efter viss tid säljas. I fråga om pengar gäller dock
att de efter samma tid ska redovisas till staten (se 2 b, 6 och 10 §§). Gör en
ägare eller annan rättsinnehavare anspråk på egendomen ska den lämnas ut till
rättsinnehavaren efter beslut av den myndighet som förvarar föremålet (7 §). Ett
sådant beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (9 §).

I 27 kap. 8 b § RB finns bestämmelser om att vissa underrättelser ska lämnas
när ett beslag har hävts.
                                                                   Dnr 1268-2014      Sid 5 (6)




Bedömning
Av utredningen framgår att AA den 21 januari 2013 lämnade 85 000 kronor i
kontanter till polisen och att de där hanterades som hittegods. Vidare framgår att
AA begärde hittelön och även gjorde anspråk på pengarna. Enligt
bestämmelserna i lagen om hittegods skulle godset tillfalla AA den 21 april
2013, om inte ägaren blev känd innan dess. Om ägaren skulle bli känd inom
denna tid skulle AA ha rätt till skälig hittelön enligt samma lag.

Polisen tog pengarna i beslag den 22 januari 2013. När beslaget hävdes den 27
februari 2013 gjordes bedömningen att pengarna inte kunde lämnas ut till AA
och inte heller kunde återgå till att hanteras som hittegods hos polisen. I stället
hanterades pengarna enligt bestämmelserna i lagen om förfarande med
förverkad egendom och hittegods m.m., enligt vilka de efter en viss tid ska
redovisas till staten, om inte ägaren eller någon annan rättsinnehavare gör
anspråk på dem. Frågan är om detta förfarande varit korrekt.

Inledningsvis kan jag konstatera att AA vid tidpunkten för hävandet av beslaget
inte hade rätt till pengarna enligt lagen om hittegods och att beslaget inte heller
hade gjorts hos henne. Jag instämmer därför i polismyndighetens bedömning att
pengarna inte kunde lämnas ut till henne när beslaget hävdes.

Enligt huvudregeln i 27 kap. 8 a § första stycket RB ska ett beslagtaget föremål
lämnas ut till den hos vilken beslaget har gjorts, vilket i detta fall är polis-
myndigheten. Det finns inte någonting i bestämmelsens ordalydelse och inte
heller i dess förarbeten som innebär att ett sådant utlämnande inte kan ske inom
polismyndigheten, för att hanteras av polisen enligt ett annat regelverk. Vid
tillämpningen av bestämmelsen om att lämna ut egendom måste också beaktas
att ett beslag endast innebär en tillfällig besittningsrubbning under en för-
undersökning och den eventuellt följande rättsliga prövningen, men att det inte
påverkar någons rätt till egendomen. Detta gäller även när det är fråga om en
begränsad rätt till egendomen, och får anses gälla också i fråga om anspråk
enligt lagen om hittegods (se bl.a. prop. 2008/09:227 s. 15 och Gunnel
Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, tredje upplagan, s. 383 och 461 med
där gjorda hänvisningar).

De i beslag tagna pengarna skulle alltså enligt min mening rätteligen ha lämnats
ut till polismyndigheten för att återigen hanteras enligt bestämmelserna i lagen
om hittegods. Polismyndighetens hantering av det hävda beslaget innebar att
AA riskerade att gå miste om sin rätt enligt lagen om hittegods. Denna risk blev
än mer påtaglig när AA inte fick den underrättelse om att beslaget kunde
komma att hävas som ska skickas till den som framställt anspråk på egendomen.
Jag noterar också att polisen inte har prövat de anspråk som AA på eget initiativ
framställt på pengarna. Först i polismyndighetens yttrande till JO nämns att en
sådan prövning kan komma att ske.

Av dåvarande Polismyndigheten i Stockholms läns yttrande framgår att CC sökt
vägledning inom myndigheten inför sitt beslut i fråga om utlämnande av
                                                                  Dnr 1268-2014       Sid 6 (6)




kontanterna. Vidare framgår att polismästardistriktet bedömt att beslutet var
korrekt. Polismyndigheten har inte redovisat någon uppfattning i frågan. CC
kan därför enligt min mening inte klandras för sitt beslut. I stället ska dåvarande
Polismyndigheten i Stockholms län kritiseras för den felaktiga hanteringen.
