# Fråga om Allmänna reklamationsnämnden vid en omprövning enligt nämndens instruktion har möjlighet att ändra ett tidigare avgörande till nackdel för den som begärt omprövning; även om nämndens skyldighet att översätta ingivna handlingar till svenska

JO 2003-01-16 dnr 1288-2001

BESLUT
                                                                           Datum                   Dnr                       Sid
                                                                           2003-01-16              1288-2001                1 (6)
Justitieombudsmannen
Nils-Olof Berggren




                        Fråga om Allmänna reklamationsnämnden vid en omprövning enligt
                        nämndens instruktion har möjlighet att ändra ett tidigare avgörande till
                        nackdel för den som begärt omprövning; även fråga om nämndens
                        skyldighet att låta översätta ingivna handlingar till svenska

## Anmälan

I en skrivelse anmälde AA Allmänna reklamationsnämnden (ARN) och klagade på
                        nämndens handläggning av ett ärende rörande köp av fotoutrustning. Han var
                        missnöjd med bl.a. att ARN inte accepterat att han skrev på norska, att denna fråga
                        inte behandlats av nämnden i plenum, att ARN:s service varit dålig samt att ARN i
                        sitt beslut inte hänvisat till vilket lagrum nämnden grundat sitt beslut på. I anmälan
                        jämte därtill fogade handlingar redogjordes närmare för vad som förekommit.

## Utredning

Nämndens akter i ärende nr 1999-7060 och ärende nr 2000-3808 lånades in och
                        granskades.

                        I en promemoria som upprättades hos JO anfördes följande.

                                  AA vände sig till Allmänna reklamationsnämnden (ARN) i en tvist rörande köp av
                                  kamerautrustning och yrkade i första hand hävning av köpet, skadestånd samt ränta
                                  på köpeskillingen. I andra hand yrkades prisavdrag och skadestånd. I anmälan, som
                                  var skriven på norska, yrkades också att ARN skulle bekosta en översättning av
                                  anmälan till svenska. ARN upplyste anmälaren om att förvaltningsspråket i Sverige
                                  är svenska, att ARN saknar resurser att översätta skrivelser på främmande språk
                                  samt att anmälan kommer att handläggas i befintligt skick. Anmälan översändes till
                                  motparten, som bestred AA:s yrkanden.
                                  Den 8 maj 2000 beslutade ARN bl.a. att rekommendera motparten att leverera fyra
                                  nya filter i enlighet med AA:s ursprungliga beställning.
                                  AA begärde, i en skrivelse på norska, omprövning av ARN:s beslut. Skrivelsen
                                  översändes för yttrande till motparten, som inte hade något att tillägga i ärendet. Den
                                  16 november 2000 beslutade ARN att undanröja det tidigare beslutet och ta upp
                                  tvisten till fortsatt handläggning, då det förelåg förutsättningar för bifall till AA:s
                                  begäran om omprövning.
                                  Den 30 november 2000 inkom en skrivelse från motparten där han uppgav att han,
                                  för att kunna bemöta ärendet, måste få det översatt till svenska. ARN förelade AA
                                  att – vid äventyr av att ärendet annars skulle komma att avvisas – inkomma med en
                                  svensk översättning av handlingarna i ärendet. AA följde inte föreläggandet, och den
                                  12 mars 2001 beslutade nämnden att avvisa ärendet.



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                       Dnr 1288-2001     Sid 2 (6)



      –––
      Från Allmänna reklamationsnämnden bör inhämtas yttrande över ärendets
      handläggning. Yttrandet bör särskilt avse det förhållandet att AA:s ärende efter
      begäran av honom om omprövning har avvisats trots att anmälan tidigare delvis har
      bifallits.
Anmälan remitterades därefter till Allmänna reklamationsnämnden för yttrande. I
sitt remissvar anförde nämnden följande.

      Översättning

## Allmänt

De föreskrifter om tolkhjälp som finns i förvaltningslagen (1986:223) och som bland
      annat har sin grund i den nordiska språkkonventionen (SÖ1982:93) innebär inte ett
      absolut krav för myndigheten att tillhandahålla sådan hjälp. I den nordiska
      språkkonventionen sägs att i mål och ärenden skall myndigheter såvitt möjligt sörja
      för att medborgare i fördragsslutande stat får behövlig tolk- och översättningshjälp.
      Regeln i förvaltningslagen är utformad som en s.k. bör-regel. I förarbetena till
      förvaltningslagen (1985/86:80 s. 27) sägs att kostnaden för samhällets tolkservice
      skall stå i rimlig proportion till den betydelse ärendet har för den enskilde.
      Nämndens beslut är rekommendationer till parterna om hur en tvist bör lösas.
      Nämnden har enligt sin instruktion (SFS 1988:1538) en förhållandevis långtgående
      möjlighet att avvisa ärenden som av olika skäl inte lämpar sig för nämndens
      summariska och skriftliga förfarande. Det står också alltid parterna fritt att gå till
      domstol även om nämnden tagit ställning i en tvist. Det kan därför ifrågasättas om
      ett ärende vid nämnden har sådan betydelse för den enskilde att dennes behov väger
      tyngre än de kostnader nämnden skulle få för tolkhjälp.

      Nämndens praxis
      Nämnden tillämpar som huvudregel att handlingar som ges in till nämnden skall
      vara avfattade på svenska språket. Med hänsyn till nämndens otillräckliga resurser
      kan nämnden inte på egen bekostnad ombesörja översättningar av ingivna
      handlingar.
      Nämnden gör dock i vissa fall undantag från huvudregeln att ingivna handlingar
      skall vara avfattade på svenska. Det gäller sådana fall där anmälan görs på ett sådant
      språk som motparten kan förväntas förstå och som nämnden kan förstå. Det gäller i
      allmänhet för de nordiska språken danska och norska.
      Om motparten invänder att han inte förstår vad anmälaren anfört ger nämnden
      regelmässigt anmälaren en möjlighet att översätta sin anmälan och andra åberopade
      handlingar till svenska. Om någon översättning inte sker anser sig nämnden inte
      kunna handlägga ärendet och avvisar det.

      Handläggningen av ärende 2000-3803
      När det gäller handläggningen av ärendet 2000-3803 kan konstateras att AA:s
      motpart inledningsvis inte riktade någon invändning mot att dennes begäran om
      omprövning av det tidigare avgörandet i ärende 1999-7060 hade formulerats på
      norska. Någon sådan invändning gjordes inte heller i det sistnämnda ärendet.
      Invändningen gjordes först sedan nämnden medgivit omprövning och avsåg att
      företa en ny prövning av tvisten i sak. Motparten anförde därvid följande: ”När jag
      vid närmare eftertanke och när jag mer ingående tittar på AA:s begäran om
      omprövning förstår jag att, om jag rätt skall kunna bemöta ärendet måste få det
      översatt till svenska.”
      Nämnden har inte ansett sig ha anledning att ifrågasätta uppgiften att motparten först
      i detta sena skede kommit till insikt om sitt behov av att få anmälarens skrivelser
      översatta till svenska för att rätt kunna argumentera för sin sak. Nämnden har inte
      några möjligheter att kontrollera om en språkinvändning grundar sig i ett reellt
                                                                         Dnr 1288-2001     Sid 3 (6)



      behov eller inte. Nämnden kan genom sin egen personal hjälpa motparten, om det
      inte är fråga om ett mer omfattande material.
      I det skede som handläggningen befann sig i då språkinvändningen framfördes
      skulle tvisten i sin helhet prövas på nytt. I tvisteärendet hade AA givit in en anmälan
      på 16 sidor avfattad på norska, innehållande en utförlig redogörelse för saken liksom
      en utförlig argumentation i saken. Det kan inte begäras av en motpart att denne för
      att säkerställa sin egen möjlighet att ta till vara sin rätt skall behöva anlita
      översättningshjälp. Den omständigheten att han inte tidigare har gjort någon
      språkinvändning kan enligt nämndens mening inte föranleda att han skulle vara
      betagen sin rätt att senare göra en sådan invändning, där det inte är uppenbart att det
      är fråga om en okynnesinvändning. Nämnden har inte funnit att detta skulle vara
      fallet beträffande den nu aktuella invändningen.
      –––
AA kommenterade remissvaret och vidhöll sin kritik.

I en tjänsteanteckning efter telefonsamtal med nämndens ordförande antecknades
följande.

      När det gäller frågan om nämnden vid omprövning har möjlighet att ändra ett beslut
      till nackdel för den som begärt omprövningen kan anföras följande. Det finns inget i
      Allmänna reklamationsnämndens instruktion som hindrar nämnden från att göra
      detta. Däremot talar allmänna rättegångsprinciper, t.ex. förbudet mot s.k. reformatio
      in pejus, emot ett sådant förfarande. Nämnden borde därför inte ha omprövat sitt
      beslut i AA:s ärende på sätt som skedde. För att undvika liknande situationer
      tillämpas numera en ordning som innebär att nämnden, om den finner att det finns
      förutsättningar för att ompröva ett beslut, utreder tvisten i sin helhet för att meddela
      beslut om omprövning först i samband med att tvisten avgörs i sak.
I beslut den 16 januari 2003 anförde JO Berggren följande.

Bedömning
JO:s granskning avser i första hand en kontroll av att myndigheterna i sin
verksamhet följer lagar och andra författningar. Granskningen är av rättslig art och
avser främst tillämpningen av gällande förfaranderegler. Däremot brukar JO inte
pröva myndigheternas ställningstagande i de sakfrågor som det ankommer på dem
att avgöra. Detta gäller i särskilt hög grad Allmänna reklamationsnämndens
avgöranden, som endast innehåller rekommendationer till lösningar av tvisten och
således inte medför några rättsverkningar för vare sig den ”vinnande” eller
”tappande” parten. Avsaknaden av rättsverkningar innebär bl.a. att nämndens
handläggning och prövning inte anses innebära myndighetsutövning. Om parterna
inte accepterar nämndens rekommendation kan tvisten lösas genom att talan väcks
i allmän domstol.

De regler som styr Allmänna reklamationsnämndens verksamhet finns främst i
förordningen (1988:1583) med instruktion för Allmänna reklamationsnämnden
samt i förvaltningslagen (1986:223). I den senare är det, i enlighet med vad som
nyss har sagts, endast de bestämmelser som inte är begränsade till att gälla för
ärenden som rör myndighetsutövning som är tillämpliga på nämndens verksamhet.
De närmare formerna för nämndens verksamhet som de har kommit att utbildas i
praxis grundar sig dock till stora delar på rättegångsbalkens bestämmelser om
handläggning av tvistemål. De kanske främsta anledningarna till att det inte
befunnits nödvändigt att närmare reglera verksamheten är att nämndens beslut inte
                                                                 Dnr 1288-2001   Sid 4 (6)




är verkställbara utan endast rekommendationer samt att nämnden i viss omfattning
kan ompröva sina beslut (SOU 1978:40 s. 170 f.).

Det är främst två frågor som AA:s anmälan till JO aktualiserar; dels nämndens
skyldigheter när det gäller att ombesörja översättning av ingivna handlingar, dels
det förhållandet att AA:s ärende efter begäran av honom om omprövning har
avvisats trots att anmälan tidigare delvis bifallits.

Svensk lagstiftning bygger på den underförstådda förutsättningen att svenska
språket skall användas av myndigheterna. Handlingar på norska eller danska
språket bör dock i regel godtas av myndigheterna. När det gäller en myndighets
skyldighet att låta översätta handlingar föreskrivs i 8 § förvaltningslagen att en
myndighet vid behov bör anlita tolk när den har att göra med någon som inte
behärskar svenska. Det är myndigheten själv som i det enskilda fallet gör en
bedömning av huruvida det finns något behov av tolkning. Hänsyn skall därvid tas
till ärendets beskaffenhet, omfattningen och karaktären av det material som
översättningen avser och kostnaden för översättningen sedd i förhållande till
ärendets vikt för den som lämnat in materialet (Hellners m.fl., Nya
förvaltningslagen, femte uppl., 1999, s. 87).

Allmänna reklamationsnämnden har i sitt remissvar närmare redogjort för sina
rutiner vad avser handlingar som är avfattade på andra språk än svenska. Jag har i
denna del inte något att erinra mot att nämnden som huvudregel inte anser sig ha
möjlighet att ombesörja översättningar av ingivna handlingar. Det kan däremot
ifrågasättas om det inte i vissa situationer – t.ex. som i den nu aktuella där
motparten gjorde en språkinvändning först efter det att nämnden beslutat att
ompröva ärendet – vore skäligt att bistå anmälaren med tolkhjälp. Då denna typ av
situationer kan antas vara relativt ovanliga torde kostnaderna för en sådan ordning
vara begränsade. Vid bedömningen av ärendets vikt för den enskilde går det dock
inte att bortse från att nämndens avgöranden endast är rekommendationer till
parterna om hur en tvist bör lösas. Med hänsyn främst härtill finner jag inte
anledning att vidta några ytterligare åtgärder i denna del.

Frågan om omprövning regleras i 22 § nämndens instruktion. Där föreskrivs att
nämndens avgöranden av en tvist på begäran av den som är part under vissa
förutsättningar kan omprövas av nämnden. Det framgår inte huruvida nämnden vid
en omprövning är bunden till vad som yrkats i parts begäran om omprövning.
Möjligheten till omprövning enligt 22 § innebär ett avsteg från den
förvaltningsrättsliga praxis som annars gäller för omprövning av beslut. Enligt
denna praxis är nämligen beslut i sådana flerpartsmål som påminner om tvistemål i
princip orubbliga. I den mån det saknas direkt tilllämpliga bestämmelser rörande
omprövningen ter det sig i sådana mål naturligt att söka vägledning i
rättegångsbalkens rättskraftsregler (Ragnemalm, Förvaltningsprocessrättens
grunder, sjunde uppl., 1992, s. 87).

Något institut som direkt motsvarar omprövningen enligt 22 § nämndens
instruktion finns inte i rättegångsbalken. Den situation som i nu aktuellt hänseende
kanske ligger närmast en sådan omprövning är, med hänsyn bl.a. till
                                                                  Dnr 1288-2001    Sid 5 (6)




tvisteföremålets art, fullföljd av talan mot en tingsrätts dom i ett dispositivt
tvistemål. Vid en sådan fullföljd råder ett förbud mot s.k. reformatio in pejus, dvs.
domstolen får inte på talan endast av en av parterna döma så att denne hamnar i en
sämre situation än enligt den lägre rättens dom. Direkt överfört till Allmänna
reklamationsnämndens omprövning enligt 22 § skulle det innebära att nämnden
inte får försätta den som begär omprövningen i en sämre situation än den han var i
enligt nämndens ursprungliga beslut. (Beträffande förhållanden i likartade
hänseenden mellan nämndens och allmänna domstolars avgörande, se Heuman,
Reklamationsnämnder och försäkringsnämnder, 1980, s. 731 f., där bl.a.
gemensamma drag mellan omprövningsinstitutet och de särskilda rättsmedlen
resning eller besvär över domvilla berörs.)

Det finns dock flera omständigheter som talar för att reglerna om reformatio in
pejus inte är tillämpliga vid nämndens omprövning. En är att nämndens beslut inte
är verkställbara. Även om nämnden t.ex. rekommenderar en näringsidkare att utge
viss ersättning till anmälaren har anmälaren ingen möjlighet att mot
näringsidkarens vilja utfå denna ersättning. Skulle nämnden efter det att anmälaren
begärt och beviljats omprövning rekommendera att ingen ersättning skall utgå har
anmälaren ur rättslig synpunkt inte försatts i en sämre situation. Å andra sidan har
det visat sig att näringsidkare i stor utsträckning följer nämndens
rekommendationer. En omprövning som leder till en för anmälaren mindre
fördelaktig rekommendation kan därför ofta innebära att han går miste om en
ersättning han annars skulle ha fått.

En annan omständighet är att möjligheten till omprövning i förarbetena anges som
en av förklaringarna till att det inte befunnits nödvändigt att närmare reglera
verksamheten (SOU 1978:40 s. 170). Detta talar enligt min mening för att ett
ärende vid nämnden bör kunna omprövas i sin helhet, dvs. utan begränsningar med
hänsyn till exempelvis regler om förbud mot reformatio in pejus. Om
omprövningen begränsas till vad den som begär omprövning yrkat, dvs. om den
ram som nämnden har att hålla sig inom minskar, skulle behoven av att reglera
verksamheten sannolikt öka. Detta torde inte stå i överensstämmelse med syftet
med Allmänna reklamationsnämnden, som till stor del är att tillhandahålla
konsumenter ett snabbt, billigt och enkelt förfarande där handläggningen i så stor
utsträckning som möjligt skall kunna anpassas till förhållandena i det enskilda
fallet (SOU 1978:40 s. 121 f.).

En tredje omständighet är att en part oavsett utgången i nämnden kan vända sig till
allmän domstol för att få tvisten prövad i dess helhet. I samband härmed kan
nämnas att en följd av att nämndens avgöranden saknar rättskraft är att den
omständigheten att nämnden tidigare har avgjort en tvist inte utgör något hinder
mot ta upp en ny anmälan rörande samma sak. I samband med min inspektion av
Allmänna reklamationsnämnden i oktober 2002 (dnr 3436-2002) uppgav dock
företrädare för nämnden att man inte tar upp anmälningar som rör en fråga som
tidigare prövats av nämnden. Även om detta saknar direkt stöd i lag eller annan
författning anser nämnden att dess behörighet enligt 15 § nämndens instruktion att
                                                                   Dnr 1288-2001   Sid 6 (6)




avvisa ärenden som inte lämpar sig för prövning utgör grund för en sådan
handläggning.

De omständigheter som anförts ovan talar enligt min mening, i avsaknad av
närmare bestämmelser, för att nämnden vid en omprövning enligt 22 § nämndens
instruktion har vissa möjligheter att ändra ett tidigare avgörande till nackdel för den
som begärt omprövning. Jag finner därför inte anledning att rikta någon kritik mot
nämnden för att den, efter det att AA begärt omprövning, har avvisat hans ärende
trots att anmälan tidigare delvis bifallits. Det hade emellertid måhända varit mera
förenligt med allmänna rättegångsprinciper om nämnden avvisat endast begäran
om omprövning och lämnat det tidigare avgörandet orört. Denna uppfattning synes
inte strida mot den som nämnden genom ordföranden numera gett uttryck för i JO-
ärendet. De rutiner som nämnden redogjort för ovan, att avvakta med att meddela
beslut om omprövning till tvisten prövas i sak, torde också påtagligt minska
riskerna för att situationer liknande den i AA:s ärende skall uppkomma.

Vad som i övrigt har framkommit i ärendet motiverar inte någon ytterligare åtgärd
eller något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas.
