# Fråga om en socialförvaltning hade åsidosatt sina åligganden i ett ärende angående umgänge med barn genom att aktivt verka för att en förälder inte skulle få utöva det umgänge som domstol hade tillerkänt föräldern

JO 2004-06-30 dnr 1309-2002

## Beslut

BESLUT
                                                                       Datum              Dnr                     Sid
                                                                       2004-06-30         1309-2002              1 (7)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        Fråga om en socialförvaltning hade åsidosatt sina åligganden i ett
                        ärende angående umgänge med barn genom att aktivt verka för att en
                        förälder inte skulle få utöva det umgänge som domstol hade tillerkänt
                        föräldern


                        AA och hennes före detta make, BB, har tillsammans två barn, bl.a. dottern CC,
                        född 1991. BB tillerkändes ensam vårdnaden om CC genom Uppsala tingsrätts
                        dom den 9 oktober 2000. AA tillerkändes rätt till umgänge med CC vartannat
                        veckoslut och fyra veckor under sommaren. I domen förordnades att vad som hade
                        bestämts i ett interimistiskt beslut den 6 maj samma år i huvudsak skulle bestå till
                        dess domen hade vunnit laga kraft. Tingsrätten hade i det beslutet förordnat bl.a. att
                        AA skulle ha ensam vårdnad om CC och att BB skulle ha rätt till sedvanligt
                        umgänge med CC Svea hovrätt förordnade den 12 mars 2001 att vad tingsrätten
                        hade förordnat i sin dom om vårdnad och umgänge skulle gälla utan hinder av att
                        domen inte hade vunnit laga kraft. BB fick således ensam vårdnaden om CC. I
                        anledning av hovrättens beslut yrkade BB att AA inte tills vidare skulle ha rätt till
                        något umgänge med CC. I ett beslut den 29 mars 2001 fann hovrätten inte skäl att
                        ändra sitt tidigare ställningstagande i denna del.

                        Den 14 mars 2001 inledde Eriksbergs kommundelsnämnd i Uppsala kommun en
                        s.k. barnavårdsutredning angående CC. Den 23 mars samma månad beslutade
                        nämnden att omedelbart omhänderta CC enligt 6 § lagen (1990:52) med särskilda
                        bestämmelser om vård av unga (LVU). CC befann sig då fortfarande i AA:s vård.
                        Därefter placerades CC under en kortare tid på Nyckelgården tillsammans med BB.
                        Den 6 april 2001 upphävde Länsrätten i Uppsala län beslutet om omedelbart
                        omhändertagande.

                        Länsrätten avslog den 18 maj 2001 AA:s ansökan om verkställighet av vad
                        hovrätten interimistiskt hade förordnat om umgänget. Efter att AA överklagat
                        länsrättens dom biföll Kammarrätten i Stockholm den 6 juli 2001 AA:s
                        överklagande på så sätt att kammarrätten förpliktade BB att vid vite av 3 000 kr
                        lämna ut CC för veckoslutsumgänge till AA. Domen gällde omedelbart.

                        Länsstyrelsen i Uppsala län fattade den 9 november 2001 beslut i ett tillsynsärende
                        efter anmälan från AA. Klagomålen avsåg hur socialtjänsten i Eriksberg och



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                Dnr 1309-2002    Sid 2 (7)




familjerättsavdelningen på socialförvaltningen hade handlagt ärenden som rörde
henne och hennes barn från år 1995 och framåt (dnr 502-1516-01).

AA klagade i en anmälan till JO på socialförvaltningen i Eriksbergs kommundels-
nämnd (numera Sydvästra distriktsnämnden) i Uppsala kommun. Hennes klagomål
avsåg huvudsakligen handläggningen av ett barnavårdsärende rörande dottern CC.
Klagomålen riktade sig särskilt mot sektionschefen DD och biträdande sektions-
chefen EE. AA anförde bl.a. följande.

Socialförvaltningen hade underlåtit att anmäla CC:s far för sexuella övergrepp i
samband med julen 2000. Vidare hade CC blivit felaktigt behandlad på
behandlingshemmet Nyckelgården i mars 2001. Socialförvaltningen hindrade AA
från att utöva det umgänge mellan henne och dottern som var fastställt av domstol.
DD och EE befann sig i BB:s hem när hon skulle hämta dottern för umgänge och
hindrade henne då från att träffa dottern. DD påstod när hon vittnade i vårdnads-
målet i hovrätten att AA hade misshandlat sin dotter både fysiskt och psykiskt.
Socialförvaltningen kontaktade en ny psykolog i stället för att vända sig till den
som CC gick hos före omhändertagandet. Denne gjorde uttalanden efter endast ett
möte med flickan. AA har inte fått någon hjälp av socialtjänsten med att få träffa
sin son. AA begärde att få byta handläggande socialförvaltning men nekades detta.

AA hade också synpunkter på det sätt på vilket en kontaktperson utförde sitt
uppdrag vid umgängestillfällen mellan AA och CC.

AA inkom med kompletterande skrivelser under ärendets gång och gav in ett antal
handlingar.

Inledningsvis inhämtades länsstyrelsens beslut. JO infordrade även bl.a. vissa
handlingar ur kommundelsförvaltningens akt angående CC och tog del av akten i
JO:s ärende dnr 1545-2001.

Eriksbergs kommundelsnämnd i Uppsala kommun anmodades att inkomma med

## Utredning

utredning och yttrande över AA:s anmälan till JO såvitt avsåg handläggningen av
umgängesfrågan under perioden mars–september 2001. Nämnden gav som sitt
remissvar in ett omfattande yttrande undertecknat av DD och EE.

Frågan angående handläggningen av umgänget mellan AA och dottern under den
aktuella perioden berördes inte närmare i remissvaret. Mot den bakgrunden
anmodades nämnden att inkomma med kompletterande utredning och yttrande
rörande handläggningen av umgängesfrågan. Härvid skulle särskilt belysas vilka
ställningstaganden som gjordes med anledning av beslut från Svea hovrätt den 12
mars och 29 mars 2001 angående umgänge och Kammarrättens i Stockholm dom
den 6 juli 2001 angående verkställighet av allmän domstols beslut rörande
umgänge.
                                                                       Dnr 1309-2002     Sid 3 (7)




Sydvästra distriktsnämnden i Uppsala kommun (tidigare Eriksbergs
kommundelsnämnd i Uppsala kommun) gav in följande remissvar, som var
undertecknat av bl.a. ordföranden FF.

–––

      Utredning jml 50 a § SoL
      Utredning jml dåvarande 50 a § SoL inleddes angående CC 010314. Grunden för
      utredningens öppnande var att CC:s far, BB uttryckte mycket stark oro över CC i
      den aktuella situationen. Oron bedömdes vara rimlig utifrån socialtjänstens tidigare
      långvariga kännedom om ärendet. Se vidare grunderna för utredningens öppnande i
      tidigare inlämnad kopia av utredning.
      Beslut om omedelbart omhändertagande av CC, jml 6 § LVU, fattades 010323 och
      verkställdes samma dag. Efter det omedelbara omhändertagandet placerades CC
      tillsammans med sin pappa på Nyckelgården. CC var vid placeringen mycket
      avståndstagande gentemot sin pappa. Socialtjänstens uppfattning var att CC:s
      avståndstagande berodde på att hon utsatts för mycket stark påverkan av sin mamma
      att ta avstånd från sin pappa. Tanken med placeringen på Nyckelgården var att CC
      och BB skulle få stöd av erfaren behandlingspersonal, att hitta tillbaka till sin i
      grunden goda relation till varandra.
      CC mådde mycket dåligt i början av vistelsen på Nyckelgården. Utifrån detta, och
      det faktum att AA tidigare bundit CC så hårt till sig, och dessutom så starkt motsatte
      sig och motarbetade att CC överlämnades till pappan efter det interimistiska beslutet
      om enskild vårdnad, bedömde utredarna att det skulle vara skadligt för CC att ha
      umgänge med sin mamma. CC var mycket sårbar efter det dramatiska uppbrottet
      från mamman och det bedömdes finnas påtaglig risk för ett ”själsligt sammanbrott”
      hos henne om hon åter skulle träffa sin mamma på egen hand och ånyo utsättas för
      den kraftfulla negativa påverkan som mamman tidigare utsatt henne för.
      Inledningsvis vägrades AA ha umgänge med CC med stöd av LVU. Det omedelbara
      omhändertagandet upphävdes dock 010406 vilket innebar att AA återigen hade
      juridisk rätt till umgänge med CC Utredarnas bedömning kvarstod dock och
      inledningsvis övervägdes ett nytt omedelbart omhändertagande för att skydda CC.
      Efter juridisk genomgång och konsultation stod det dock klart att LVU ej var
      tillämplig då AA inte längre var vårdnadshavare för CC. Dessutom var det möjligt
      att samarbeta med den faktiska vårdnadshavaren, BB. Utredarna klargjorde därför
      för BB att han, utifrån Föräldrabalken, i egenskap av enskild vårdnadshavare, har
      ansvar och skyldighet att skydda CC från att utsättas för den fara som utredarna
      bedömde att en kontakt med modern skulle innebära för CC under de aktuella
      omständigheterna. Utredarna klargjorde även att om BB trots dessa
      rekommendationer skulle lämna ut CC till AA så skulle ett nytt omedelbart
      omhändertagande jml 6 § LVU kunna bli aktuellt, då detta handlande skulle
      uppfattas som en brist i BB:s egen föräldraförmåga. AA meddelades ovanstående
      per brev daterat 010410 (bilagan är här utelämnad).

      Begäran om verkställighet av umgänge
      I början av maj 2001 begärde AA verkställighet av umgänget med CC i Länsrätten.
      Stf sektionschef EE ombads att närvara vid förhandlingen som vittne. Inför
      förhandlingen åkte EE på hembesök till CC och BB för att höra CC:s egen
      inställning till ett återupptaget umgänge med mamman. Vid samtalet uttryckte CC
      stark rädsla för sin mamma och rädsla över att återigen riskera att dras in i mammans
      sätt att uppfatta pappan och omvärlden. CC förmedlade med tydlighet att hon ännu
      ej var mogen att återuppta umgänget med mamman. Se det nedtecknade samtalet
      med CC i sin helhet i tidigare inlämnad bilaga 4 (bilagan här utelämnad).
      EE framförde i Länsrätten 010515 att det skulle vara både olämpligt och psykiskt
      skadligt för CC att återuppta umgänget med mamman i det sårbara läge som hon då
                                                                  Dnr 1309-2002     Sid 4 (7)




befann sig. Det nedtecknade samtalet med CC inlämnades också till rätten som
underlag. Länsrätten avslog AA:s ansökan om verkställighet av umgänget.
AA överklagade Länsrättens beslut och ärendet togs upp i Kammarrätten 010628.
Inför den förhandlingen träffade sektionschef DD CC för att återigen höra hennes
inställning till ett återupptagande av umgänget. CC:s position var densamma som
tidigare. DD sammanfattade återigen CC:s inställning till ett återupptagande av
umgänget, se tidigare inlämnad bilaga 5. DD bedömde att CC, om hon mot sin vilja
skulle tvingas att träffa sin mamma, skulle löpa risk att hamna i ett känslomässigt
sammanbrott som kan ge svåra skador och där hon sannolikt kan komma att behöva
psykiatrisk vård. Det nedtecknade samtalet inlämnades till Kammarrätten som
underlag men DD hade ej möjlighet att närvara i rätten som vittne.
Kammarrätten biföll AA:s överklagan med ändring av Länsrättens dom och
fastställde att BB förpliktigades att vid vite av 3.000:/umgängestillfälle lämna ut CC
för veckoslutsumgänge enligt fastställd umgängesplan. CC bröt samman när hon
fick höra domstolsutslaget.
Sektionschef DD:s bedömning i frågan om umgänge kvarstod oförändrad och
Kammarrättens beslut föranledde därför att hon kontaktade Barn- och
ungdomspsykiatriska mottagningen, akutavdelning 99D, överläkare GG, och
begärde en akut barnpsykiatrisk bedömning av CC:s reaktioner. Överläkare GG och
psykolog HH hade möjlighet att träffa CC redan dagen därpå för en bedömning.
Deras utlåtande stödjer socialtjänstens uppfattning, att det ej var lämpligt för CC att
umgås med sin mamma på egen hand och enligt gällande umgängesplan. Av
läkarutlåtandet framgår också att läkaren uppfattade CC som mycket rädd för sin
mamma. Se utlåtandet i sin helhet i tidigare inlämnad bilaga 2.
Det första umgängestillfället inföll fredagen den 20/7. I samband med att AA skulle
komma och hämta CC för umgänge fanns sektionschef DD och soc. sekr. JJ
närvarande i hemmet för att fungera som stöd och iaktta CC:s reaktioner. En annan
anledning till närvaron var att bedöma om det förelåg risk för CC:s hälsa och
utveckling och om grund för ett nytt omedelbart omhändertagande jml 6 § LVU
kunde anses föreligga.
AA:s besök blev mycket uppslitande för CC. Hon var påfallande rädd och spänd
inför besöket och när AA ringde på dörren sprang CC upp på övervåningen och låste
in sig på toaletten. Därifrån skrek hon bl.a. till mamman att hon ej ville träffa henne.
AA ropade tillbaka till CC och försökte förmå henne att komma ner. Alla försök var
dock förgäves och AA fick lämna hemmet med oförrättat ärende.
Nästa umgängestillfälle inföll fredagen den 3/8. EE var närvarande i hemmet
tillsammans med familjebehandlare KK. CC var åter mycket stressad inför AA:s
besök. När hon såg AA komma mot huset började hon skaka i hela kroppen. CC
började gråta innan AA ringt på dörren. Hon stannade denna gång kvar nere i
vardagsrummet och CC och AA kunde då se varandra under ”samtalet”.
Kommunikationen skedde på samma sätt som vid föregående hämtningsförsök. CC
förmedlade med övertydlighet, tårar och förtvivlan att hon ej ville följa med AA och
AA försökte få henne att ändra sig. AA fick återigen lämna hemmet med oförrättat
ärende. När modern hade gått grät CC.
Inga fler försök till umgänge gjordes förrän domen i vårdnadsärendet var fastställd.
Detta då AA ej tog initiativ till ett nytt försök till umgänge.

Hovrättsförhandling i vårdnadsärendet
Hovrättsförhandling i vårdnadsärendet hölls 010816–17. Sektionschef DD vittnade
vid förhandlingen om socialtjänstens bedömningar, ställningstaganden och
rekommendationer i fråga om umgänget samt om de försök till umgänge som ovan
beskrivits. Hovrätten fastslog 010905 Tingsrättens dom och BB tilldömdes enskild
vårdnad om CC och hennes bror. Hovrätten fastslog också att en kontaktperson
skulle tillsättas som inledningsvis skulle medverka vid AA:s umgänge med CC.
                                                                         Dnr 1309-2002     Sid 5 (7)




      Umgänget skulle enligt domen ske den 8/9 och 22/9, två timmar per tillfälle, samt
      den 6/10 och den 20/10, fyra timmar per tillfälle. Fr.o.m. 0111 förväntades
      umgänget kunna ske utan kontaktperson närvarande.

      Sammanfattande kommentar
      Socialtjänstens och utredande handläggares grundinställning är att barn så långt
      möjligt bör ha kontakt med båda sina föräldrar. Även CC:s pappa BB är av denna
      uppfattning och han har, enligt utredarnas uppfattning, gjort allt han har kunnat för
      att motivera för ett umgänge med AA. Detta bl.a. då han själv och hela hans familj
      har farit mycket illa, både psykiskt och ekonomiskt, av de många domstolsprocesser
      som varit med anledning av vårdnad och umgänge om främst CC. BB har utifrån
      detta en stark önskan om att uppfylla de juridiska krav i fråga om umgänge som
      ställs på honom och utredarnas farhåga har snarast varit att han utifrån detta har
      ”pushat” CC för hårt.
      CC for mycket illa under den tid hon levde tillsammans med AA Riktigt hur illa hon
      for kanske inte stod klart för socialtjänsten förrän nu när hon själv fått distans till
      vad hon varit med om. Under den tiden hon bodde tillsammans med sin mor tog hon
      starkt avstånd från sin pappa. Detta skedde, som utredarna ser det, utifrån den starka
      negativa påverkan som mamman utsatte henne för under flera års tid, och som
      utredarna själva bevittnat.
      CC:s avståndstagande från mamman idag kan vid en ytlig betraktelse ses som en
      ”spegelbild” av det tidigare avståndstagandet från pappan och skulle kunna antas ha
      samma grunder som då, dvs att det nu skulle vara pappan som utsätter CC för
      negativ påverkan. Utredarna har dock inga sådana farhågor i detta fall. BB har alltid
      varit lyhörd för sina barns behov och han uppmuntrar dem på ett genuint sätt att
      förmedla sin egen vilja och ståndpunkt. CC:s välmående i den aktuella situationen
      bekräftas också av att hon, efter flytten till sin pappa har utvecklats mycket positivt,
      såväl fysiskt som psykiskt. Utredarna uppfattar att CC:s rädsla inför och
      avståndstagande från AA härstammar från henne själv och är högst adekvat utifrån
      det hon upplevt tillsammans med modern. Utredarnas bedömning är också att det
      fortfarande finns risker för CC:s själsliga mående om hon tvingas till ett umgänge
      med mamman under former som hon inte känner sig trygg med.
      De åtgärder som socialtjänsten vidtagit vad gäller CC:s person i förhållande till
      umgänget med modern är ovanligt kraftfulla. Detta då utredarna, så långt möjligt
      och i enlighet med socialtjänstlagens intentioner om att tillämpa barnperspektiv har
      strävat efter att ha fokus på ”barnet” och ”barnets behov”. Socialtjänstlagens
      portalparagraf har från 1 januari 1999 kompletterats med en bestämmelse om att
      barnets bästa ska beaktas. ”När åtgärder rör barn skall särskilt beaktas vad hänsynen
      till barnets bästa kräver.” Denna bestämmelse svarar mot artikel 3 i FN:s
      Barnkonvention. I kommentarerna till tillägget kan man bl.a. läsa följande.
      ”Barnperspektivet står ibland i motsatsförhållande till ett vuxenperspektiv ... Vid en
      intressekonflikt mellan barnet och de vuxna måste dock barnets intresse ha
      företräde.”
AA kommenterade remissvaret.

I ett beslut den 30 juni 2004 anförde JO André följande.

Vid en tvist rörande vårdnaden om ett barn kan barnets behov av god omvårdnad
som regel tillgodoses genom domstolens möjlighet att interimistiskt förordna om
bl.a. vårdnaden. I 21 kap. föräldrabalken (FB) finns bestämmelser om
verkställighet av vad allmän domstol har förordnat i dom eller beslut angående bl.a.
vårdnad. Enligt dessa bestämmelser förordnar länsrätt om verkställighet efter en
ansökan. Utgångspunkten vid domstolarnas handläggning är att barnets bästa skall
komma i främsta rummet. Det kan emellertid förekomma att en konflikt mellan två
                                                                           Dnr 1309-2002      Sid 6 (7)




föräldrar rörande vårdnaden om ett barn är så djup att barnet tar skada. Det kan
därför i akuta situationer även finnas ett utrymme för socialnämnden att ingripa
med stöd av LVU. Något hinder för en socialnämnd att besluta om ett omedelbart
omhändertagande under en pågående vårdnadstvist, såvida förutsättningarna i
övrigt för ett sådant beslut är för handen, finns således inte (se bl.a. JO:s
ämbetsberättelse 2003/04 s. 260).

I förevarande fall bedömde nämnden att det fanns skäl att inleda en utredning för
att klarlägga om CC hade behov av stöd och hjälp från socialtjänstens sida. Det
finns inte anledning att rikta kritik mot det beslutet. Däremot kan det ifrågasättas
om omständigheterna var sådana att det fanns skäl att omedelbart omhänderta CC
med stöd av 6 § LVU (se bl.a. JO:s ämbetsberättelse 1992/93 s. 402). Länsstyrelsen
i Uppsala län, som är ordinarie tillsynsmyndighet för socialtjänsten i länet, har
behandlat den frågan i ett beslut den 9 november 2001. Jag har inte funnit skäl att
för egen del utreda saken vidare.

Länsstyrelsen har i sitt beslut behandlat även andra frågor rörande
kommundelsnämndens handläggning av ärendet rörande CC. Inte heller i de
delarna har jag funnit skäl att vidta någon åtgärd. Min granskning har inriktats på
nämndens handläggning av frågan angående AA:s umgänge med CC och som
länsstyrelsen inte har prövat.

Redan i samband med det omedelbara omhändertagandet bedömde
socialförvaltningen att det skulle vara skadligt för CC att ha umgänge med AA. När
omhändertagandebeslutet hade hävts av länsrätten den 6 april 2001 uppmanade
förvaltningen därför BB att inte lämna ut CC för umgänge med AA. BB
informerades om att han i egenskap av ensam vårdnadshavare var skyldig att
skydda CC mot den fara som förvaltningen bedömde att en kontakt med AA skulle
innebära. Förvaltningen upplyste honom också om att ett nytt omedelbart
omhändertagande enligt 6 § LVU kunde bli aktuellt om han, trots dessa
rekommendationer, skulle låta CC umgås med AA.

I ett brev till AA undertecknat av EE den 10 april 2001 anfördes följande.

      Jag skriver till dig för att meddela dig att vi trots allt inte har fattat något nytt beslut
      om omedelbart omhändertagande av CC. Vår bedömning i frågan kvarstår dock och
      den är att vi inte kan acceptera ett umgänge mellan dig och CC i nuvarande läge. CC
      befinner sig i en mycket känslig fas av återanknytningen till BB. Med tanke på att
      hon skall flytta till BB och leva sitt liv med honom och hans familj i – – –, med
      skolbyte och allt annat som hör till, måste hon få närma sig honom i lugn och ro
      efter alla slitningar hon varit utsatt för under de senaste månaderna. Att ta ett kliv
      tillbaka in i det sammanhang hon haft med dig tidigare skulle vara direkt skadligt för
      CC i nuvarande läge.
      Istället för att fatta beslut om omedelbart omhändertagande har socialtjänsten ett
      samarbete med BB, utifrån hans enskilda vårdnad om CC, där han uppmanas att inte
      lämna ut CC för umgänge med dig förrän vi bedömer det lämpligt. I nuläget
      uppskattar vi att det kan vara lämpligt att återuppta umgänget mellan dig och CC
      tidigast under juni månad och att det är då sannolikt att umgänget blir begränsat och
      endast får utövas i närvaro av kontaktperson. En annan möjlighet är att umgänget
      sker på Nyckelgården i närvaro av den personal som CC är trygg med.
                                                                   Dnr 1309-2002    Sid 7 (7)




Det ankommer på domstol att avgöra en tvist om umgänge med barn.
Socialnämnden har att utgå från att vad domstol har förordnat står i
överensstämmelse med vad som är bäst för barnet och socialnämnden skall
medverka till att en förälder, som av domstol har tillerkänts rätt till umgänge, får
möjlighet att utöva denna rätt. Det kan endast i rena undantagssituationer godtas att
socialnämnden åsidosätter ett beslut om umgängesrätt som har fattats av domstol.

Socialförvaltningens bedömning att umgänget inte skulle äga rum grundades
huvudsakligen på sådana omständigheter som var kända för hovrätten när den
fattade sina beslut i mars 2001. Det skall noteras att socialförvaltningen endast kort
tid efter hovrättens båda beslut verkade mot att AA skulle få ha något umgänge
med CC den närmaste tiden. Någon sådan undantagssituation där nämnden kunde
sätta sig över domstolens beslut kan inte anses ha förelegat. Socialförvaltningens
tjänstemän förtjänar därför allvarlig kritik för sitt agerande att aktivt verka för att
det umgänge som hovrätten hade förordnat om inte skulle komma till stånd. Jag
kan inte underlåta att göra den reflektionen att handläggningen, låt vara att
tjänstemännen för sin del anser sig ha haft barnets bästa för ögonen, har präglats av
partiskhet till BB:s fördel.
