# En anonym anmälan om att ett barn eventuellt utsatts för ett sexuellt övergrepp inkom till en socialnämnd; fråga bl.a. om det förelåg skäl för att omedelbart omhänderta barnet enligt 6 § LVU

JO 2002-05-14 dnr 1333-2000

## Beslut

BESLUT
                                                                       Datum             Dnr                     Sid
                                                                       2002-05-14        1333-2000              1 (6)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        En anonym anmälan om att ett barn eventuellt utsatts för ett sexuellt
                        övergrepp inkom till en socialnämnd; fråga bl.a. om det förelåg skäl för
                        att omedelbart omhänderta barnet enligt 6 § LVU


                        AA var under sommaren 1999 på semester i Turkiet tillsammans med sina barn BB
                        och CC samt en manlig bekant. Den 3 augusti 1999 inkom en anonym anmälan till
                        Socialnämnden i Hörby kommun. Anmälaren uppgav att hon hört BB (född 1988)
                        bli utsatt för sexuella övergrepp på ett hotellrum i Turkiet.

                        Den 6 augusti 1999 gjorde socialnämnden en polisanmälan om saken.
                        Socialnämndens ordförande beslöt den 6 september 1999 att omedelbart
                        omhänderta BB och hennes bror jämlikt 6 § lagen (1990:52) med särskilda
                        bestämmelser om vård av unga (LVU). Barnen placerades samma dag tillsammans
                        med modern på HVB-hemmet Luzerngården i Lund för utredning.

                        Beslutet underställdes länsrätten som den 15 september 1999 anmodade
                        socialnämnden att komplettera utredningen med läkarutlåtande avseende BB. En
                        rättsmedicinsk undersökning kom till stånd den 21 september 1999. Av ett
                        utlåtande från undersökningen framgick bl.a att undersökningsfynden inte gav stöd
                        för att BB varit utsatt för sexuellt övergrepp, men inte heller uteslöt att övergrepp
                        hade skett. Omhändertagandebeslutet upphävdes samma dag som läkarutlåtandet
                        avgavs, dvs. den 23 september 1999.

                        I en anmälan till JO begärde AA att socialnämndens handläggning av ärendet
                        rörande barnen skulle granskas. I anmälan anfördes bl.a. att ett anonymt
                        telefonsamtal knappast kan anses vara en tillräcklig grund för ett ingripande och att
                        någon kontakt inte togs med henne före omhändertagandet. Vidare gjordes
                        gällande att nämnden dröjt med att läkarundersöka BB. AA önskade även
                        upprättelse, ”känslomässigt och ekonomiskt”.

                        De aktuella personakterna infordrades och granskades. Därefter anmodades
                        Socialnämnden i Hörby kommun att inkomma med utredning och yttrande, särskilt
                        rörande vad som framfördes i anmälan om underlåtenheten att låta utföra en
                        läkarundersökning före beslutet om omhändertagande. Socialnämnden skulle även
                        yttra sig över vilken bedömning som gjordes rörande BB:s behov av skydd under




 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                        Dnr 1333-2000     Sid 2 (6)




tiden från det att anmälan kom in till nämnden fram till omhändertagandet samt när
beslutet att omhänderta barnen fattades.

Socialnämndens arbetsutskott antog ett tjänstemannayttrande, upprättat av förste
socialsekreteraren DD och socialsekreteraren EE, som sitt eget remissvar. I

## Utredning

remissvaret anfördes i huvudsak följande.

      1. Vad i anmälan från modern, AA, daterad 000330, anförs om underlåtenheten att
      utföra en läkarundersökning före beslutet om omhändertagandet?
      Svar: I samband med det omedelbara omhändertagandet begärde socialsekreterarna
      att en läkarundersökning av BB skulle göras. BB förhördes av polisen i Lund,
      990906. Hon medgav då inte att något sexuellt övergrepp skulle ha skett. Polisen
      bedömde i det läget att det fanns otillräckligt underlag för att begära en
      läkarundersökning av flickan. Eftersom Rättsmedicinska kliniken vid
      Universitetssjukhuset i Lund krävde att remissen skulle komma från polisen kunde
      vi inte få till stånd en läkarundersökning förrän modern via sina advokater till
      Länsrätten framförde krav på en sådan. Under de samtal som fördes med modern var
      hon till en början tveksam till en läkarundersökning. Vi pratade bland annat med
      henne om vad en läkarundersökning innebar för BB och vad den eventuellt kunde
      visa. Vi framförde att läkarundersökning inte kunde bevisa att ett övergrepp inte
      hade skett utan bara visa att mödomshinnan var oskadad. Modern samtyckte till en
      läkarundersökning, 990914.
      I utlåtande som läkaren, FF gör 990923 framkommer inget som tyder på att ett
      övergrepp har skett. Detta kan dock, enligt läkaren inte heller helt uteslutas.
      Utlåtandet föranleder att det omedelbara omhändertagandet upphör genom beslut av
      Socialnämndens ordförande, GG samma dag.
      2. Vilken bedömning gjordes rörande flickans behov av skydd under tiden från
      anmälan till omhändertagandet?
      Svar: Den anonyma anmälan kom till oss, 990803. Den handlade om en händelse
      som skulle ha inträffat, 990702. I det läget bedömde vi att det var bättre att försöka
      göra ett omhändertagande som var synkroniserat med polis och andra myndigheter
      och som skulle kunna leda till ett ev. erkännande istället för att rusa ut för snabbt.
      Anledningen till dröjsmålet var främst att polisen hade svårighet att hitta tid och
      personal tidigare. Det var även viktigt för polisen att kartlägga den misstänktes
      vardag, så att de skulle kunna hämta in honom för polisförhör i samband med
      förhöret av BB, om det framkom uppgifter som kunde tyda på att ett brott begåtts.
      3. När fattades beslut om att omhänderta barnen?
      Svar: Socialnämndens ordförande informerades 990831, beslutet fattades 990906.
      Anteckningen i journalen 990831 har tyvärr blivit felaktigt formulerad.
AA gavs tillfälle att kommentera remissvaret.

I ett beslut den 14 maj 2002 anförde JO André följande.

Rättslig reglering
Vid tidpunkten för de i ärendet aktuella händelserna gällde socialtjänstlagen
(1980:620). Jag kommer dock nedan att hänvisa till socialtjänstlagen i dess
nuvarande lydelse (2001:453), eftersom tillämpliga bestämmelser är i sak
oförändrade.

Enligt 5 kap. 1 § socialtjänstlagen, SoL, skall en socialnämnd verka för att barn och
ungdomar växer upp under trygga och goda förhållanden. Nämnden skall i nära
samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdomar som riskerar att utvecklas
                                                                  Dnr 1333-2000   Sid 3 (6)




ogynnsamt får det skydd och det stöd de behöver och, om hänsynen till den unges
bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet.

Enligt 14 kap. 1 § SoL bör var och en som får kännedom om något som kan
innebära att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd anmäla detta
till nämnden. Enligt 11 kap. 1 § SoL skall nämnden utan dröjsmål inleda utredning
av vad som genom ansökan eller på annat sätt, t.ex. genom en anmälan enligt 14
kap. 1 § SoL, kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon
åtgärd av nämnden.

Socialnämndens insatser för barn och ungdomar bygger på frivillighet från de
berörda enskildas sida. Under vissa förutsättningar kan det dock bli fråga om vård
utan samtycke. Regler härom finns i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser
om vård av unga (LVU).

Vård enligt LVU skall bl.a. beslutas om det på grund av misshandel, otillbörligt
utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en
påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas (2 § LVU). Beslut om
vård med stöd av LVU meddelas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden.

Enligt 6 § LVU får socialnämnden besluta att den som är under 20 år omedelbart
skall omhändertas, om det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd
av LVU och rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den
unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan
försvåras eller vidare åtgärder hindras. Om inte nämndens beslut kan avvaktas får
enligt paragrafen omhändertagandebeslut fattas av nämndens ordförande eller
någon annan ledamot som nämnden har förordnat.

Nämndens beslut att på grund av en anonym anmälan inleda en utredning
och göra en polisanmälan
Socialnämnden beslöt den 3 augusti 1999 att inleda en utredning enligt 11 kap. 1 §
SoL angående barnens förhållanden. Beslutet grundades på en anonym anmälan.
Det ligger i sakens natur att en sådan anmälan måste behandlas med särskild
försiktighet. Någon grund för att avfärda en anmälan bara därför att den är anonym
finns inte, utan det är själva innehållet i anmälan som måste vara avgörande för hur
nämnden skall hantera den. Även en anonym anmälan kan således ligga till grund
för en utredning.

Uppgifterna i den anonyma anmälan var förhållandevis detaljerade. Uppgifterna
var ägnade att inge stor oro för BB:s förhållanden. Socialförvaltningen tog anmälan
på allvar. Jag finner inte anledning att kritisera socialnämnden för att den fann skäl
att inleda en utredning för att klarlägga behovet av åtgärder från nämndens sida när
det gällde BB. Jag finner inte heller anledning att kritisera nämnden för att den
ville utreda BB:s yngre brors förhållanden.

Med utgångspunkt i socialtjänstens skyldighet att värna om barns säkerhet och
trygghet får det i allmänhet anses åligga socialnämnden att snarast polisanmäla
misstänkta övergrepp mot barn. Vad som i detta fall kommit fram angående
                                                                     Dnr 1333-2000    Sid 4 (6)




nämndens beslut att göra en polisanmälan föranleder inte något särskilt uttalande
från min sida.

Utredningen och beslutet om omedelbart omhändertagande
Den 6 september 1999 omhändertogs barnen omedelbart i enlighet med 6 § LVU
efter ett beslut av nämndens ordförande. Som skäl för ingripandet angavs att det
var sannolikt att barnen behövde vård enligt LVU och att rättens beslut om sådan
vård inte kunde avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa/utveckling och
för att utredningen kunde försvåras.

Tillämpningen av 6 § LVU bygger på en sannolikhetsbedömning rörande den
unges behov av vård med stöd av lagen. Det måste på goda grunder kunna antas att
sådan vård är nödvändig för att ett omhändertagande skall kunna ske. Vidare måste
man göra en prövning av om rättens beslut kan avvaktas. Om det är fråga om
misstanke om sexuella övergrepp gör sig därvid barnets behov av skydd naturligen
starkt gällande. Endast om barnets säkerhet på annat sätt kan garanteras kan
nämnden, om förutsättningarna för omhändertagande i övrigt är uppfyllda,
underlåta att fatta beslut härom.

Skyldigheten att se till att barnet får erforderligt skydd får inte stå tillbaka för andra
hänsynstaganden. Den omständigheten att en polisanmälan har gjorts och att en
polisutredning skall påbörjas fritar inte nämnden från dess skyldighet att på egen
hand bilda sig en uppfattning om barnets behov av skydd. En annan sak är att
nämnden under sin utredning självfallet måste ta viss hänsyn till att en
polisutredning pågår. I detta ärende hade polisen inte resurser att omedelbart höra
de inblandade personerna. Detta var sannolikt anledningen till att det kom att dröja
drygt en månad från det att anmälan kom in till förvaltningen till dess
omhändertagandet av barnen ägde rum. Några faktiska utredningsåtgärder tycks
inte ha vidtagits förrän i samband med beslutet om tvångsomhändertagande. Under
denna tid togs inte heller någon kontakt med AA. Nämndens passivitet vad gäller
frågan om barnens eventuella skyddsbehov i detta skede måste enligt min mening
starkt ifrågasättas.

Samma dag som barnen omhändertogs enligt 6 § LVU hördes modern och BB av
polis. Modern tillbakavisade uppgifterna om att den manlige bekanten skulle ha
förgripit sig sexuellt mot BB. Inte heller förhöret med BB gav något belägg för att
övergrepp hade förekommit. Vid bedömningen av frågan om det fanns skäl för ett
omedelbart omhändertagande enligt LVU, är det givetvis varken lämpligt eller
möjligt att dra några egentliga slutsatser av vad som kommit fram vid ett första
polisförhör. Så gjordes uppenbarligen inte heller i förevarande fall. Rent faktiskt
innebar detta att det vid tidpunkten för det omedelbara omhändertagandet inte hade
tillförts beslutsunderlaget något utöver den anonyma anmälan. Härav torde man
kunna sluta sig till att anmälan tillmätts en avgörande betydelse för beslutet att
omedelbart omhänderta barnen. Eftersom anmälan inte bedömdes kunna leda till
ett omhändertagande redan när den kom in till nämnden, uppkommer givetvis
frågan varför uppgifterna i anmälan ansågs tillräckliga för ett omhändertagande en
månad senare trots att det inte framkommit något ytterligare som gav stöd åt dem.
                                                                  Dnr 1333-2000   Sid 5 (6)




Enligt min bedömning borde nämnden ha vidtagit ytterligare utredningsåtgärder i
ärendet tidigare än vad som blev fallet, och nämnden borde således ha sett till att
den hade ett bättre underlag för beslutet att omedelbart omhänderta barnen.

Frågan om läkarundersökning
När ett omhändertagande enligt 6 § LVU aktualiseras måste utredningen bedrivas
med särskild skyndsamhet. I ett sådant fall finns det begränsade möjligheter att
inhämta ett fullständigt underlag för beslutet. Hänsynen till en polisutredning kan
också påverka nämndens handlingsutrymme. När ett ärende hos socialnämnden
gäller misstanke om misshandel av eller sexuellt övergrepp mot barn är en
läkarundersökning ofta nödvändig för att socialnämnden skall kunna bedöma den
unges behov av vård. En läkarundersökning av en underårig bör i första hand ske i
samråd med den unge och hans eller hennes vårdnadshavare. Om detta inte är
möjligt och nämnden finner det nödvändigt med en sådan undersökning, kan
nämnden med stöd av 32 § LVU besluta om läkarundersökning och utse läkare för
undersökningen.

Såvitt kommit fram avsåg inte polis eller åklagare att ta initiativ till en
läkarundersökning. Den 21 september 1999 genomfördes dock en rättsmedicinsk
undersökning av BB. Enligt läkarutlåtandet skedde den på uppdrag av
polismyndigheten. Undersökningen kom till stånd efter att modern den 14
september 1999 hade lämnat sitt medgivande till en läkarundersökning.
Undersökningen gav inte stöd för att BB hade utsatts för något sexuellt övergrepp.
På grund av vad som kom fram beslutades att omhändertagandet skulle upphöra.

Resultatet av den rättsmedicinska undersökningen tillmättes stor betydelse. Den
utfördes dock först drygt två veckor efter beslutet om omhändertagande. Om den
hade utförts i anslutning till omhändertagandet ger utredningen här vid handen att
omhändertagandet hade upphört långt tidigare än som blev fallet. Som nämnden
anfört ansåg polisen att den inte kunde föranstalta om en läkarundersökning.
Socialnämnden har dock haft ett självständigt ansvar för att klarlägga
förutsättningarna för behovet av vård enligt LVU och därvid själv kunnat fatta ett
beslut om läkarundersökning av flickan. Jag konstaterar att länsrätten tycks ha
ansett att en sådan undersökning var nödvändig för att kunna ta ställning till det
omedelbara omhändertagandet. Enligt vad som kommit fram synes nämnden dock
inte ens ha övervägt att för egen del fatta ett beslut om undersökning av BB. Detta
är enligt min mening anmärkningsvärt.

Samtycke till placering
I sammanhanget bör påpekas att socialnämnden bör överväga om barnets behov av
skydd kan tillgodoses på något annat sätt än genom ett omhändertagande enligt
LVU. Huvudregeln är att socialtjänstens insatser beträffande barn skall ske i
samråd med föräldrarna. Detta gäller även om ett ingripande enligt LVU
aktualiseras. Anser nämnden att ett barn behöver skiljas från föräldrarna för vidare
utredning eller för att bereda barnet skydd skall nämnden undersöka om föräldrarna
frivilligt går med på att barnet placeras utanför hemmet (se bl.a. JO:s
ämbetsberättelse 1986/87 s. 145). Den omständigheten att vårdnadshavarna
                                                                 Dnr 1333-2000    Sid 6 (6)




samtycker till att barnet bereds sådan vård utesluter inte alltid en tillämpning av
LVU. Om vårdnadshavarna inte kan antas godkänna den planerade vården i dess
helhet eller kan antas ingripa i denna, kan vård enligt LVU beslutas trots att
vårdnadshavarna har samtyckt till en placering. Om tillräckliga säkerhetsåtgärder
således inte kan vidtas inom ramen för en frivillig placering, måste tvångsåtgärder
enligt LVU övervägas.

Huruvida nämnden, efter det att anmälan inkommit i början av augusti 1999,
övervägt möjligheten att få AA:s samtycke till att placera barnen i ett
utredningshem eller att läkarundersöka BB är oklart. Möjligheten att diskutera
sådana frågor med vårdnadshavaren är naturligtvis mer begränsad när grunden för
omhändertagandet är att den fortsatta utredningen rörande barnets behov av vård
inte allvarligt skall försvåras. Den omständigheten att barnen senare kom att
placeras på ett utredningshem tillsammans med AA medför enligt min mening att
utredningsintresset knappast motiverade att ingripandet skedde utan föregående
kontakt med AA.

Övriga frågor
Avslutningsvis vill jag påpeka att det i BB:s personakt finns en
handräckningsbegäran från den 14 september 1999 om att BB skulle hämtas till
läkarundersökning. Begäran var undertecknad av en socialsekreterare. Huruvida
BB fördes till undersökningen genom polisens försorg är oklart. Eftersom AA
samtyckt till läkarundersökningen har jag inte funnit skäl att granska frågan. Jag
vill dock erinra om att en begäran om polishandräckning för att genomföra en
läkarundersökning utgör en sådan fråga som inte får delegeras till en anställd vid
nämndens förvaltning (jfr 43 § LVU och 10 kap. 4 § SoL).

AA har begärt ekonomisk upprättelse. Det ankommer inte på JO att pröva frågor
om skadestånd.

_______________

Sammanfattningsvis måste jag konstatera att socialnämndens handläggning i
förevarande fall inte kan anses uppfylla de höga krav som måste ställas när det
gäller ärenden enligt LVU vilka ytterst rör frihetsberövande av enskild person.

Jag finner dock inte anledning att nu gå vidare i saken utan nöjer mig med den
kritik som framgår av det anförda.
