# Kritik mot en kriminalkommissarie vid Polismyndigheten i Skåne för en telefonkontakt med en utpekad person under en förundersökning

JO 2009-09-15 dnr 1333-2008

BESLUT
                                                                          Datum               Dnr                     Sid
                                                                          2009-09-15          1333-2008              1 (4)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot en kriminalkommissarie vid Polismyndigheten i Skåne för en
                        telefonkontakt med en utpekad person under en förundersökning

## Anmälan

AA framförde i en anmälan till JO kritik mot Polismyndigheten i Skåne och
                        åklagare vid Åklagarmyndigheten (Södra Skånes åklagarkammare) med anledning
                        av handläggningen av förundersökningar om ofredande m.m. Hon anförde
                        sammanfattningsvis följande. Polismannen BB tog, utan att höra henne, ställning
                        för den person som hade gjort polisanmälan mot henne, CC. Vid ett telefonsamtal i
                        januari 2007 uppmanade t.ex. BB henne att sluta trakassera CC för att hon annars
                        kunde råka illa ut. Han sade också något i stil med ”Jag bara varnar dig” och att
                        hon inte fick kontakta CC. Enligt AA uppträdde inblandade polismän respektlöst,
                        kränkande och bitvis hotfullt mot henne. – AA ifrågasatte också ett utfärdat
                        besöksförbud mot henne och att det sedan tog nio dagar innan hon underrättades
                        om att förbudet hade hävts. Vidare klagade hon på att åklagaren inte besvarade ett
                        brev som hon hade skickat till denna.

## Utredning

Handlingar i polismyndighetens och åklagarkammarens ärenden K101769-07,
                        K101534-07, AA-438-25643-07 och AM-63418-07 infordrades och granskades.
                        Av dessa framgick bl.a. följande.

                        I juli 2007 upprättades två polisanmälningar mot AA för ofredande (K101534-07)
                        samt för hemfridsbrott och misshandel (K101769-07). Anmälare var CC.
                        Förundersökningar inleddes och AA antecknades som skäligen misstänkt för
                        brotten. Den 27 augusti 2007 utfärdades besöksförbud för AA gentemot CC.
                        Förundersökningarna lades ned och besöksförbudet upphävdes den 24 september
                        2007.

                        Muntliga upplysningar inhämtades från kammaråklagaren DD och
                        kriminalkommissarien BB.

                                  DD uppgav i korthet att hon inte kände till att AA skulle ha begärt att få ut
                                  handlingar i ärendet och att hon underrättade dennas ombud den 24 september 2007
                                  om att förundersökningarna lagts ned och besöksförbudet upphävts.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                               www.jo.se
                                                                        Dnr 1333-2008     Sid 2 (4)



      Efter telefonkontakter med JO:s handläggare kom BB in med handlingar i ytterligare
      ett ärende med samma personer inblandade (K175376-06). I detta ärende hade CC
      redan i december 2006 gjort en polisanmälan om ofredande och olaga intrång. I
      anmälan antecknades AA som utpekad person. I en tjänste-anteckning, upprättad
      den 4 januari 2007, hade BB noterat följande.
      Jag ringde den 2 & 3/1 till AA:s mobil som hade mobilsvar och bad henne ringa
      mig.
      4/1 AA ringde upp och jag förklarade vad anmälan gällde och allvarligheten i det
      hela. Hon verkade inse detta och skulle sluta med sitt beteende.
      4/1 CC ringde (efter att jag sökt honom) och förklarade att han egentligen inte vill
      driva ärendet vidare utan var nöjd med att AA slutar trakassera honom och hans
      familj. Vi kom överens om att avvakta för att se om mitt samtal gjort verkan.
Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över vad
AA anfört i sin anmälan om kontakterna mellan henne och BB.

Polismyndigheten (biträdande länspolismästaren EE) kom in med ett remissvar och
anförde bl.a. följande.

## Bakgrund

Till polismyndigheten, Polisområde Mellersta Skåne, inkom den 26 december 2006
      anmälan beträffande ofredande och olaga hot. I anmälan angavs AA som utpekad
      person. Beslut om förundersökning fattades av polisiär förundersöknings-ledare.
      Kommissarie BB fick i egenskap av förundersökningsledare vid Närpolisområde
      Lund ansvaret för handläggningen av ärendet. Ärendet fördes i s.k. balans i avvaktan
      på tillgänglig utredningsresurs.
      AA har i anmälan till JO uppgett att BB haft ett aggressivt tonfall vid deras
      telefonsamtal och att han uttalat ” du ska sluta med att trakassera CC annars kan du
      råka illa ut” samt ”jag bara varnar dig” eller liknande. Vidare har AA uppgett att BB
      på nytt ringt upp henne efter ca en vecka och att han vid det tillfället stört henne i
      hennes arbete och inte respekterat hennes förklaring om att hon var upptagen. AA
      har ifrågasatt polismannens agerande och menar att han, utan att höra hennes utsaga,
      tagit ställning för anmälarens uppgifter.
      Hörd om omständigheterna i ärendet har BB uppgett i huvudsak följande. En kort tid
      efter anmälningstillfället blev han uppringd av målsäganden som på fråga uppgav att
      han inte var intresserad att ange brotten till åtal under förutsättning att den utpekade
      AA upphörde med sina försök att kontakta denne. Detta första samtal med
      målsäganden noterade han inte någonstans. Han försökte sedan nå AA på hennes
      mobil men lyckades inte. Vid två tillfällen lämnade han meddelanden på hennes
      mobilsvarare med uppmaning att hon skulle höra av sig. Den 4 januari 2007 blev
      han uppringd av AA. Han förklarade för henne ”allvarligheten i det hela”. Under
      telefonsamtalet förklarade AA att hon hade vissa tillhörigheter hos målsäganden.
      Under samtalet avrådde han henne från att uppsöka målsäganden eftersom det då
      kunde resultera i en ny anmälan och att det även kunde bli aktuellt att kalla henne till
      förhör. Han föreslog i stället att hon skulle lösa mellanhavandena via brev. Han
      anser inte sig ha varit aggressiv under telefonsamtalet och vidhåller att han endast
      haft ett telefonsamtal med AA.

## Bedömning

En förundersökning ska bedrivas med objektivitet (jfr 23 kap. 4 § rättegångsbalken).
      Det är också av vikt att alla parter upplever att de blivit bemötta med respekt och på
      ett korrekt sätt av polisen. Enligt 20 § förundersökningskungörelsen (1947:948) ska i
      förundersökningsprotokollet bl.a. antecknas tid och plats för företagande av åtgärder
      under förundersökningen och vad som i övrigt finnes vara av betydelse.
      Myndigheten konstaterar inledningsvis att BB inte dokumenterat det första
      telefonsamtalet med målsäganden, vilket borde ha skett.
                                                                       Dnr 1333-2008    Sid 3 (4)



      Uppgifterna i anmälan till JO och den redogörelse som lämnats av BB är inte
      samstämmiga i fråga om hur BB uttryckte sig under ett telefonsamtal med AA.
      Uppgifterna går också isär om det förekommit mer än ett telefonsamtal mellan BB
      och AA.
      BB upplevs av hans arbetsledare som en korrekt, kunnig och noggrann polis. I det
      här enskilda fallet är det dock inte möjligt för myndigheten att avge någon
      bedömning i fråga om hur BB uppträtt och uttalat sig under telefon-samtalet med
      AA.
      När det gäller AA påstående om att BB tagit ställning för anmälaren i ärendet är det
      myndighetens uppfattning att han i sitt agerande i första hand har haft för avsikt att
      förebygga brott. I sin redogörelse har BB uppgett att han upplyst AA om
      konsekvenserna av ett sådant beteende som beskrivits i anmälan och givit allmänna
      råd för att undvika ett brottsligt förfarande. Att på detta sätt förutsättningslöst
      upplysa en utpekad person i samband med ett angivelsebrott, där målsäganden
      primärt inte har för avsikt att ange brottet till åtal, kan enligt myndighetens
      uppfattning inte betraktas som annat än en åtgärd för att förhindra eller förebygga en
      brottslig handling oaktat den utpekade har begått brottet eller inte.
      Utöver den angivna bristen i BB:s dokumentation, finns det därför enligt
      myndighetens uppfattning inget skäl att rikta kritik mot hans handläggning av
      ärendet.
AA yttrade sig över remissvaret och uppgav bl.a. att hon vidhöll att BB ”okritiskt
anammat” CC:s version av händelserna.

Bedömning
En förundersökning ska enligt 23 kap. 4 § rättegångsbalken (RB) bedrivas med
objektivitet. För all brottsutredande verksamhet gäller att handläggningen måste
ske i sådana former att den inte ger fog för ifrågasättande av de utredande
myndigheternas objektivitet.

Under en förundersökning kan enligt 23 kap. 6 § RB förhör hållas med envar som
kan antas lämna upplysningar av betydelse för utredningen. Alla förhör under en
förundersökning hålls med stöd av den bestämmelsen, oberoende av om den hörda
är misstänkt, målsägande, vittne eller annan. Innan ett förhör påbörjas har den som
ska höras rätt att få besked om anledningen till förhöret. Om förhörspersonen är att
anse som skäligen misstänkt gäller enligt 23 kap. 18 § RB att vederbörande vid
förhör ska underrättas om misstanken.

Utredningen ger vid handen att CC i december 2006 gjorde en polisanmälan mot
AA för ofredande och olaga intrång. Hon bedömdes vid anmälnings-tillfället inte
vara skäligen misstänkt för brott utan noterades endast som utpekad person i
polisens handlingar. I början av januari 2007 ”samtalade” BB med henne per
telefon. I ärendet har lämnats något motstridiga uppgifter om vad som exakt
förekom vid telefonkontakten mellan dem men det har i vart fall kommit fram, bl.a.
genom BB:s egen tjänsteanteckning, att han då påtalade ”allvarligheten i det hela”
för henne. I tjänsteanteckningen noterades också att han och CC överenskom att
avvakta och se om hans samtal gjort verkan, dvs. att AA slutade med de av CC
påstådda trakasserierna. Telefonkontakten togs uppenbarligen mot bakgrund av att
CC hade uppgett att han inte hade för avsikt att ange brotten till åtal om AA slutade
med trakasserierna (olaga intrång och ofredande är s.k. angivelsebrott beträffande
vilka det finns begränsningar i åtalsrätten, se 4 kap. 11 § brottsbalken).
                                                                  Dnr 1333-2008   Sid 4 (4)



Polismyndigheten har uppgett att ett handlande som BB:s i ett fall som detta inte
kan betraktas som annat än en åtgärd för att förhindra eller förebygga en brottslig
handling oavsett om den utpekade har begått brottet eller inte. Myndighetens
resonemang är något märkligt.

Jag anser nämligen att redan BB:s egen beskrivning av händelseförloppet inger
betänkligheter. När den omdiskuterade kontakten mellan honom och AA ägde rum
hade förundersökning inletts och AA var utpekad som gärningsman. BB:s
uttalande att han vid telefonsamtalet påtalade ”allvarligheten i det hela” för AA
liksom den omständigheten att han och anmälaren CC skulle avvakta och se om
hans samtal ”gjort verkan” ger, i vart fall enligt min uppfattning, det bestämda
intrycket att BB utgick från att AA handlat på det sätt som CC gjort gällande i
anmälan innan han ens hört henne i utredningen. Jag kan därför ha förståelse för att
AA upplevde situationen som att BB redan hade tagit ställning i ärendet.

Enligt min mening borde BB först ha förvissat sig om huruvida CC ville ange
brotten till åtal och om så var fallet – i stället för den nu redovisade
telefonkontakten – rätteligen ha hållit ett sedvanligt förhör med AA och därvid bl.a.
låtit henne bemöta anklagelserna från CC. Eftersom hon vid tillfället inte ens
förefaller ha bedömts som skäligen misstänkt borde han lämpligen i samband med
att han informerade henne om anledningen till förhöret också upplysa henne om att
det fanns uppgifter som var besvärande för henne men att nivån skälig misstanke
inte hade uppnåtts (se JO 2000/01 s. 100). Om BB ansåg att hon var skäligen
misstänkt för brott skulle hon i stället ha delgivits misstanken på föreskrivet sätt
(23 kap. 18 § RB).

Slutligen instämmer jag i polismyndighetens konstaterande att BB borde ha
dokumenterat samtliga sina kontakter med CC.

Vad som i övrigt kommit fram i ärendet föranleder inte någon ytterligare åtgärd
eller något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas med den kritik som ligger i vad jag ovan har anfört.
