# En tingsrätts handläggning av frågor om bl.a. upplivningsföreläggande och invändning om yrkeshemligheter i anslutning till ett
vittnesförhör i ett tvistemål samt rättens åtgärd att anmäla vittnet till åklagare m.m. för utredning av misstanke om brott

JO 2002-08-26 dnr 1354-2000

BESLUT
                                                                      Datum            Dnr                     Sid
                                                                      2002-08-26       1354-2000             1 (11)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        En tingsrätts handläggning av frågor om bl.a. upplivningsföreläggande
                        och invändning om yrkeshemligheter som uppkommit i anslutning till ett
                        vittnesförhör i ett tvistemål samt rättens åtgärd att anmäla vittnet till
                        åklagare m.m. för utredning av misstanke om brott

## Bakgrund

I september och oktober 1997 hölls vid Göteborgs tingsrätt under sammanlagt tolv
                        dagar en huvudförhandling i ett tvistemål rörande återvinning i konkurs m.m. (mål
                        T 690-93). En av dessa dagar, den 30 september 1997, hördes som vittne
                        verkställande direktören vid Svenska Bankföreningen, AA. I samband med
                        vittnesförhöret glömde AA kvar en handling i rättssalen. Kärandeombudet gav in
                        handlingen till rätten och åberopade den som bevisning i målet. Under en paus i
                        förhandlingen tog AA tillbaka handlingen och rev sönder den. Sedan parterna
                        träffat en förlikning och målet avskrivits från vidare handläggning, anmälde
                        tingsrätten AA:s förfarande med handlingen till åklagarmyndigheten. Rättens
                        ordförande, chefsrådmannen BB, skrev också ett brev till ordföranden i styrelsen
                        för Svenska Bankföreningen vari han bl.a. informerade om att tingsrätten hade
                        anmält AA till åklagarmyndigheten. AA åtalades sedermera för självtäkt alternativt
                        egenmäktigt förfarande. Tingsrätten ogillade åtalet den 16 mars 2000.

## Anmälan

AA framförde i en anmälan till JO klagomål mot chefsrådmannen BB, rådmannen
                        CC och dåvarande hovrättsassessorn DD vid Göteborgs tingsrätt med anledning av
                        deras handläggning av tvistemålet m.m. I sin anmälan anförde hon i huvudsak
                        följande.

                        I samband med att hon blev kallad att höras som vittne om Svenska
                        Bankföreningens avtalsmall för centralkonto tog hon kontakt med tingsrätten och
                        påtalade att hennes kunskaper om det som vittnesmålet gällde var mycket
                        begränsade. Hon erhöll då ett s.k. upplivningsföreläggande. Vittnesförhöret med
                        henne genomfördes utan att rätten beaktade de omständigheter som borde ha
                        utgjort hinder mot förhöret, bl.a. att detta gällde förhållanden som utgjorde
                        yrkeshemlighet. Vidare tvingade rätten henne att per telefax inhämta den aktuella
                        avtalstexten.




 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                            www.jo.se
                                                                 Dnr 1354-2000   Sid 2 (11)




Under vittnesförhöret beslutade tingsrätten om stängda dörrar. Efter en paus i
förhandlingen visade det sig emellertid att rätten hade hävt beslutet om stängda
dörrar. Senare beslutade tingsrätten att vad som förekommit bakom stängda dörrar
skulle vara offentligt. Ombuden i målet samt pressen fick genast ta del av det band
som innehöll förhöret med AA, medan hon själv däremot fick beskedet att bandet
inte kunde lämnas ut förrän protokollet var färdigställt.

Hon ifrågasatte vidare rättens handläggning med avseende på den handling som
hon glömde kvar i rättssalen samt BB:s brev till ordföranden i styrelsen för
Svenska Bankföreningen.

Utredning
Vissa handlingar var fogade till anmälan, däribland protokollet från
huvudförhandlingen, tingsrättens upplivningsföreläggande till AA, en utskrift av
bandupptagningen av vittnesförhöret med AA, tingsrättens anmälan till
åklagarmyndigheten samt BB:s brev till ordföranden i styrelsen för Svenska
Bankföreningen.

Inledningsvis infordrades och granskades dagboksbladet och vissa övriga
handlingar i tingsrättens mål T 690-93. Därefter remitterades anmälan till
tingsrätten för upplysningar om och yttrande över vad AA hade anfört om

 att hon ålades att vittna om mallavtalet för centralkonto trots att Hovrätten för
  Västra Sverige i ett beslut den 10 oktober 1995 (Ö 634/95) hade lämnat ett
  editionsyrkande avseende avtalet utan bifall,
 rättens hantering av hennes invändningar om yrkeshemlighet,
 rättens agerande att vidhålla att hon skulle följa upplivningsföreläggandet och
  att hon under en paus i huvudförhandlingen tvingats per telefax inhämta
  avtalstexten; detta mot bakgrund av hennes invändningar om begränsad
  kunskap om centralkontomallen (jfr NJA II 1943 s. 473),
 rättens agerande beträffande den handling som hon glömde kvar i sessionssalen
  efter vittnesförhöret,
 att bandupptagningen från vittnesförhöret med henne omedelbart tillhandahölls
  parterna medan hon fick besked att hon inte kunde få del av bandupptagningen
  förrän protokollet var färdigställt samt
 chefsrådmannen BB:s skrivelse den 6 oktober 1997 till ordföranden i styrelsen
  för Svenska Bankföreningen.

Vidare anmodades tingsrätten att lämna upplysningar om grunden för rättens
anmälan den 6 oktober 1997 till Åklagarmyndigheten i Göteborg.

Sedan upplysningar inkommit från chefsrådmannen BB inkom tingsrätten
(lagmannen EE) efter återremiss med ett yttrande.

I ett beslut den 26 augusti 2002 anförde chefsJO Eklundh bl.a. följande.
                                                                 Dnr 1354-2000   Sid 3 (11)



Bedömning
Allmänt om begreppet yrkeshemlighet
Processlagberedningen uttalade beträffande begreppet yrkeshemlighet att detta
omfattar ”fabrikationssätt, anordning, affärsförhållande eller annat, som kan anses
såsom något för ett visst affärsföretag egendomligt och beträffande vilket
innehavaren har ett skäligt anspråk, att det ej uppenbaras” (NJA II 1943 s. 472).
Beredningen hänvisade i sammanhanget till lagen (1931:152) med vissa
bestämmelser om illojal konkurrens. Den lagen har numera ersatts av lagen
(1990:409) om skydd för företagshemligheter.

Lagen om företagshemligheter ger skydd för sådan information i en näringsidkares
rörelse som har betydelse för honom när han konkurrerar på marknaden med de
konkurrensmedel som är förenliga med kravet på en sund konkurrens. I lagen
definieras en företagshemlighet som sådan information om affärs- eller
driftförhållanden i en näringsidkares rörelse som näringsidkaren håller hemlig och
vars röjande är ägnat att medföra skada för honom i konkurrenshänseende. Denna
definition av begreppet företagshemlighet torde i sak i allt väsentligt
överensstämma med vad som avsågs med begreppet yrkeshemlighet i 1931 års lag.
Det torde i allmänhet krävas att en hemlighet skall ha ett ekonomiskt värde för
näringsidkaren för att den skall kunna betraktas som en företagshemlighet (NJA
1992 s. 307). Att ett företag vill hemlighålla uppgifter av hänsyn till sina kunder
saknar däremot i sig betydelse (NJA 1998 s. 829). Det kan också nämnas att i
rättsfallet NJA 1999 s. 469 en banks tio år gamla interna kreditinstruktion ansågs
utgöra en företagshemlighet. (Se även Fitger, Rättegångsbalken, del 3, s. 36:27 f.)

Åtgärden att kalla AA till huvudförhandlingen
AA har i sin anmälan vänt sig bl.a. mot att rätten tillät vittnesförhör med henne
rörande mallavtalet för centralkonto, trots att Hovrätten för Västra Sverige hade
ogillat ett editionsyrkande avseende denna handling. Tingsrätten har i sitt remissvar
i denna del anfört att hovrättens beslut inte utgjorde något hinder mot
vittnesförhöret, eftersom hovrätten inte hade gjort någon prövning av invändningen
om yrkeshemlighet utan avslagit begäran om editionsföreläggande på mer formella
grunder.

Hovrätten för Västra Sverige konstaterade i sitt beslut den 14 juli 1995 i mål Ö
634/95 bl.a. att framställningen om editionsföreläggande avsåg en mängd mer eller
mindre specificerade handlingar till styrkande av sex olika bevisteman och att det
inte tillräckligt klart hade angetts vilka bevisteman som åberopades till stöd för
respektive grund eller på vilket sätt de enskilda handlingarna hade betydelse för
prövningen av de åberopade grunderna. Dessa brister medförde enligt hovrätten att
det saknades förutsättningar att bifalla yrkandet om editionsföreläggande.

Eftersom hovrätten således inte gjorde någon materiell prövning utgjorde dess
beslut, som tingsrätten har anfört, inte något hinder mot vittnesförhöret med AA.
Det förhållandet att hon kallades att vittna kan alltså inte i sig föranleda någon
kritik.
                                                                        Dnr 1354-2000     Sid 4 (11)



Rättens hantering av AA:s invändningar om yrkeshemlighet
AA har i sin anmälan gjort gällande att tingsrätten med anledning av hennes
invändningar mot vittnesförhöret borde ha avbrutit förhandlingen och hållit en
enskild överläggning för att därefter fatta ett formellt beslut angående hennes
skyldighet att vittna. Tingsrätten borde också, enligt hennes mening, har ställt
sådana frågor före vittnesförhöret som gav ett underlag för beslut i saken.

I princip är var och en skyldig att på begäran av en part eller av rätten vittna om de
iakttagelser han eller hon har gjort. Enligt 36 kap. 6 § rättegångsbalken (RB) får
emellertid ett vittne bl.a. vägra att avge en utsaga varigenom en yrkeshemlighet
skulle uppenbaras, om inte synnerlig anledning förekommer att vittnet hörs därom.
Av 36 kap. 14 § RB framgår att ett vittne i förekommande fall skall erinras om att
han eller hon har rätt att vägra att yttra sig under de förutsättningar som anges i 36
kap. 6 § RB.

Det är således rätten som har att avgöra om ett vittne är skyldigt att uttala sig, och
den har därvid att väga mot varandra de olika intressen som är i fråga. Till de
intressen som härvid främst bör beaktas hör hemlighetens ekonomiska värde och
dess betydelse som bevis. Enligt vad som sägs i 1949 års kommentar (Gärde m.fl.,
Nya rättegångsbalken s. 500) torde det inte förekomma annat än i brottmål att
rätten ålägger ett vittne att uttala sig om en yrkeshemlighet. Också i sådana mål bör
emellertid, sägs det, vittnets vägran att uttala sig i regel respekteras.

I protokollet från huvudförhandlingen har antecknats att rättens ordförande före
förhöret med AA förklarade att hon var skyldig att vittna men att hon inte behövde
svara på frågor varigenom en yrkeshemlighet skulle uppenbaras. Det framgår
vidare att AA erinrades om att tingsrätten, om hon ansåg sig ha rätt att vägra svara
på en fråga, skulle komma att pröva skyldigheten att svara på ställda frågor
efterhand som de framställdes. Sedan det antecknats att AA avlagt ed och erinrats
om vikten därav antecknades bl.a. följande.
      Efter en fråga från FF (kärandenas ombud i målet; JO:s anm.) till AA om hon
      känner igen ingressen i det gamla avtalet jämfört med den mall som Bankföreningen
      skickade ut till bankerna svarar AA dels att hon inte har haft detaljkunskap om
      mallen, dels att hon anser att den mall som Bankföreningen har är en
      yrkeshemlighet.
      Efter diskussion med rättens ordförande rörande frågan om yrkeshemlighet svarar
      AA på FF:s fråga.
      AA ombeds därefter av FF att i huvudsak beskriva vad de av Bankföreningen
      utfärdade allmänna rekommendationerna angående användandet av centralkonto går
      ut på. AA svarar på frågan men anför att hon egentligen anser att detta omfattas av
      yrkeshemlighet men att hon inte anser att det skulle innebära skada om hon svarade
      på frågan.
      Efter en fråga av FF till AA, huruvida det står ordet transaktionskonto i det mallavtal
      som Svenska Bankföreningen skickade ut till bankerna 1988, anför AA att hon,
      genom att svara på denna fråga, skulle uppenbara en yrkeshemlighet, vilket skulle
      innebära skada för bankerna. Anledningen till detta, uppger hon, är att marknaden,
      t.ex. försäkringsbolag och utländska banker, skulle få tillgång till den produkt, d.v.s.
      mallen på centralkontoavtal, som Svenska Bankföreningen har arbetat fram, vilket i
      sin tur skulle innebära att affärsbankerna kan komma att missa kunder de annars
      skulle ha fått.
                                                                        Dnr 1354-2000     Sid 5 (11)



      FF: Den mall på centralkontoavtal som frågorna gäller är så gammal att den endast
      har rättshistoriskt intresse. Bankernas nuvarande centralkontoavtal ser helt
      annorlunda ut.
      Tingsrätten avkunnar i anledning av AA:s invändning följande

## BESLUT

Tingsrätten finner att det inte skulle uppenbaras en yrkeshemlighet om AA besvarar
      kärandenas fråga. Beslutet kan inte överklagas särskilt.
      Förhöret skall tillsvidare hållas inom stängda dörrar för att, utan att riskera att en
      yrkeshemlighet röjs, skapa ett bättre underlag för bedömning av om ett besvarande
      av ställda frågor skulle innebära att yrkeshemlighet uppenbaras.
      FF frågar AA om det i mallavtalet finns någon bestämmelse om att man när en
      underkontohavare anslutes skall företa kontroller med avseende på
      underkontohavarens accept av denna anslutning. AA svarar att hon inte kommer
      ihåg. AA frågar därefter om rätten anser att detta inte är en yrkeshemlighet. Rättens
      ordförande svarar ja varpå AA frågar om rätten har avgjort frågan. Rättens
      ordförande svarar återigen ja.
Tingsrätten har i sitt remissvar i denna del hänvisat till protokollet från
huvudförhandlingen samt anfört följande.
      Enligt den bedömning som gjordes fann tingsrätten inte att det skulle uppenbaras
      yrkeshemlighet om AA hördes om en mall för ett centralkontoavtal som, såvitt
      framgått av handlingarna i målet, sedan länge inte längre användes och som
      uppenbarligen inte heller någonsin skulle komma att användas. Inte ens den
      avtalsmall som målet rörde skulle någonsin komma att användas eftersom man från
      bankernas sida hade uppmärksammat alla de problem som var förknippade med
      användningen av centralkonton och därför ändrat även senare mallar. Inte minst
      denna process hade pekat på alla problem som var förenade med
      centralkontosystemet och gjort det tydligt att den valda konstruktionen aldrig skulle
      kunna komma till användning.
Det är inte JO:s sak att ta ställning till om uppgifterna rörande det aktuella
mallavtalet utgjorde en sådan yrkeshemlighet som AA enligt 36 kap. 6 § RB skulle
ha haft rätt att vägra att uttala sig om. Min granskning har därför begränsats till att
avse den formella handläggningen av AA:s invändningar i detta avseende.

Såvitt framgår av utredningen i ärendet gjorde rätten inte några mera ingående
överväganden med anledning av AA:s invändningar om yrkeshemlighet.
Invändningarna var emellertid av det slaget att det fanns skäl för rätten att göra en
betydligt noggrannare prövning av frågan huruvida mallavtalets innehåll var en
sådan yrkeshemlighet att AA enligt huvudregeln hade rätt att vägra uttala sig om
det och om det i så fall förelåg synnerlig anledning att hon ändå var skyldig att
uttala sig.

Enligt huvudregeln i 5 kap. 1 § RB skall en förhandling vid domstol vara offentlig.
I paragrafen görs emellertid vissa undantag från denna regel. Det finns bl.a. angivet
att en förhandling får hållas inom stängda dörrar om det kommer att förebringas
uppgifter som hos domstolen omfattas av sekretess enligt 8 kap. 17 §
sekretesslagen (1980:100). Enligt denna bestämmelse gäller sekretess hos domstol i
mål eller ärende i domstolens rättskipande eller rättsvårdande verksamhet för
uppgift om myndighets eller enskilds affärs- eller driftförhållanden, om det kan
antas att den som uppgiften rör lider avsevärd skada om uppgiften röjs.
                                                                          Dnr 1354-2000      Sid 6 (11)




Som framgår av det föregående förordnade rätten, samtidigt som den konstaterade
att svaret på en viss fråga rörande mallavtalet inte skulle röja någon
yrkeshemlighet, att förhöret med AA tills vidare skulle hållas inom stängda dörrar
för att, ”utan att riskera att en yrkeshemlighet röjs, skapa ett bättre underlag för
bedömning av om ett besvarande av ställda frågor skulle innebära att
yrkeshemlighet uppenbaras”.

Eftersom rätten således hade konstaterat att det inte skulle uppenbaras någon
yrkeshemlighet om AA besvarade frågan och då någon annan i 5 kap. 1 § RB
angiven omständighet som medgav att förhandlingen hölls inom stängda dörrar inte
förelåg, saknade tingsrättens förordnande om stängda dörrar stöd i lag.

Det kan sammanfattningsvis konstateras att rättens handläggning med anledning av
AA:s invändningar om yrkeshemlighet uppvisar anmärkningsvärda brister.

Upplivningsföreläggandet
I ett föreläggande till AA, daterat den 12 december 1996, uttalade tingsrätten
följande i enlighet med vad kärandeombudet i målet hade begärt.

      Tingsrätten förelägger Er jämlikt bestämmelsen i 36 kap. 8 § RB att uppliva Er
      kunskap om vad förhöret gäller, genom att ta del av innehållet i Svenska
      Bankföreningens standardavtal för centralkontoret sådan denna var utformad under
      1988/89, Bankföreningens utredning avseende centralkontokonstruktionens rättsliga
      karaktär, bakgrunden till och innehållet i det standardavtal som togs fram under
      1990 och/eller 1991 och samtliga de utskick som Ban kföreningen gjort till Banken
      under perioden 1990, 1991 och 1992 avseende centralkontoavtal.
I huvudförhandlingsprotokollet har följande antecknats beträffande föreläggandet.
      Efter ytterligare frågor från FF konstaterar tingsrätten att AA inte har följt det
      upplivningsföreläggande, aktbilaga 285, som tillsänts henne. Rätten beslutar att
      avbryta förhöret och ta en paus i huvudförhandlingen för att AA skall få möjlighet
      att via fax från Stockholm erhålla det mallavtal eller standardavtal som hon förelagts
      att ta del av.
I bandutskriften från förhöret med AA återges i denna del bl.a. följande.

      AA: Jag kan säga så här. Jag har aldrig varit involverad i själva utarbetandet av
      mallavtalet utan det är en grupp jurister som har gjort i bankerna och jag har mer
      processat det här administrativt. Jag har inte varit insatt i det så jag kan inte svara på
      exakt hur mallavtalet såg ut.
       FF: Betyder det att Du inte har följt upplivningsföreläggandet och tagit reda på det?
       AA: Jag ska uppliva mitt minne men jag ska inte tränga djupare in i de här rättsliga
      avtalen än jag har haft en gång i tiden. Jag har alltså inte själv arbetat fram någon
      mall. Jag har inte jobbat med det utan skött det hela administrativt.
      FF: Har Du sett mallen tidigare?
      AA: Ja, jag har sett den.
      FF: Har Du således upplivat Ditt minne om vad Du har sett när Du har tittat på
      mallen?
       AA: Jag har bläddrat i den.
       FF: Då kanske Du kan tala om i vilken utsträckning Du känner igen den mallen i
      detta avtalet.
      –––
                                                                         Dnr 1354-2000      Sid 7 (11)



      AA: Jag säger fortfarande att dels har jag aldrig haft detaljkunskap om själva mallen,
      dels anser jag att den mall som vi har hos oss kan avvika från den här. Det är en
      yrkeshemlighet. Jag vill inte berätta om hur den ser ut i detalj, den mall som vi har
      hos oss.
      FF: Jag konstaterar då att vittnet förefaller vägra att svara på frågan. Rättens
      ordförande: Nu har jag inte sett upplivningsföreläggandet, men vi håller just på att ta
      fram vad det står där.
      –––
      Ordf: Var det så att Du inte kan svara på frågan eller att Du inte vill svara på frågan?
      AA: Det är en kombination. Jag har aldrig haft detaljkunskap om vår mall eftersom
      jag inte varit med och utarbetat den. Jag har processat den vidare på ett
      administrativt sätt. Jag har inte varit med i arbetsgruppen som har jobbat fram den.
      Jag har inte haft anledning att sätta mig in i det i detalj, men även om jag hade haft
      det så anser jag att det i så fall när det gäller vår mall som vi har på Bankföreningen
      så är det en yrkeshemlighet. Jag har ingen anledning att släppa uppgifter om den.
      Ordf: Det här föreläggandet som Du har fått om att titta på just det här eller inte just
      det här kanske men på det avtal som fanns 1988–89. Har Du tagit fram och tittat på
      det? Har Du följt det här föreläggandet som Du har fått?
      AA: Men först måste ju rätten ta ställning till om det här är en yrkeshemlighet eller
      inte.
      Ordf: Nej. Nu frågar jag om Du har följt det här föreläggandet och tittat.
      AA: Ja, jag har bläddrat i de papprena och upplivat min kunskap till den nivå som
      jag hade en gång i tiden. Jag har aldrig haft detaljkunskaper om innehållet i de här
      papprena. Så kan vi inte jobba hos oss. Det är en omöjlighet.
      Ordf: Har Du inte tagit fram och haft det med Dig? Det hade väl varit en enkel
      åtgärd.
      AA: Jag har inte det med mig.
      Ordf: Du har inte läst det över huvud taget?
      AA: Jo, jag har upplivat. Jag har bläddrat i det, i rättsutlåtandet och mallen.
      Ordf: Är det en yrkeshemlighet…Kan advokat FF ställa den här frågan igen. Du kan
      säga om den här ingressen. Känner Du igen den från mallen? Känner Du inte igen
      den eller menar Du att det är en yrkeshemlighet i den delen? Vi har inte kommit
      längre än till ingressen.
      AA: Jag tror att det var en ingress i vår mall men jag är inte helt säker.
      Ordf: Vi kan ju göra så då att vi avbryter så får Du komma hit en annan dag när Du
      har varit och läst på bättre.
      AA: Ja men först måste väl rätten avgöra om det här är en yrkeshemlighet eller inte.
      Kan man väl lika gärna via editionsföreläggande få fram de här pappren. Det har
      man ju försökt en gång. Jag tycker det är konstigt det här att vi som jobbar liksom en
      advokatbyrå för våra banker ska behöva komma hit och berätta om innehållet i…
      Ordf: Jo det har vi förstått att Du tycker är konstigt men jag vill veta. Du har alltså
      inte följt det här föreläggandet. Det är väl konsekvensen av vad Du säger eftersom
      Du inte kan svara på ingressen.
BB har i sitt yttrande i denna del anfört följande.

      Under förhöret med AA visade det sig att hon inte hade följt
      upplivningsföreläggandet. Jag fann detta anmärkningsvärt och det framkom inte
      något som gav anledning att anta att AA inte skulle kunna besvara ställda frågor om
      hon hade följt föreläggandet. För att undvika att förhöret med AA skulle behöva
      flyttas till en annan förhandlingsdag med de konsekvenser detta skulle få för henne
      och för förhandlingsschemat fann jag det lämpligast att AA fick möjlighet att
                                                                     Dnr 1354-2000   Sid 8 (11)



      rekvirera och läsa på de handlingar som hon borde ha läst innan hon kom till
      förhandlingen.
I 36 kap. 8 § första stycket RB föreskrivs att rätten får förelägga den som skall
höras som vittne att, innan han infinner sig för avgivande av vittnesmål, uppliva sin
kunskap om vad vittnesförhöret gäller genom att granska för vittnet tillgängliga
räkenskapsböcker, anteckningar eller andra handlingar eller besiktiga plats eller
föremål, om sådant kan ske utan avsevärd olägenhet för vittnet.

Enligt förarbetena till denna bestämmelse kan vittnet endast åläggas att friska upp
sin kunskap om vad han eller hon tidigare iakttagit, däremot inte att verkställa
någon mer ingående besiktning e.d. (NJA II 1943 s. 473).

Mot bakgrund av vad AA uppgav under förhöret om sin tidigare befattning med
mallavtalet saknade tingsrätten fog för ståndpunkten att hon inte hade följt
upplivningsföreläggandet. Vidare ger bestämmelsen i 36 kap. 8 § RB inte rätten
stöd för att tillhålla ett vittne att rekvirera handlingar på sätt som skedde.
Tingsrättens handlande i detta hänseende kan närmast jämföras med ett
editionsföreläggande. Handläggningen stod således inte heller i denna del i
överensstämmelse med gällande rätt.

Rättens agerande beträffande den kvarglömda handlingen
Av utredningen framgår att AA av misstag lämnade över en kopia av ett brev till
kärandeombudet i samband med att hon lämnade tillbaka de kopior som hon hade
fått av denne under vittnesförhöret. Sedan AA lämnat sessionssalen läste ombudet
upp brevet, gav in det till rätten och åberopade det som skriftlig bevisning i målet.
Brevet aktbilagerades och protokollföraren ombads att kopiera det till parterna och
rätten.

AA har i sin anmälan framhållit att Göteborgs tingsrätt i den brottmålsdom
varigenom åtalet mot henne ogillades bedömde kärandeombudets agerande som
icke rättsenligt och har ifrågasatt om handlingen under sådana omständigheter
borde ha tagits emot av rätten.

BB har i sitt yttrande anfört att det såvitt han känner till inte fanns något som
hindrade ombudet från att inge och åberopa en handling som han av misstag hade
fått i sin besittning och att tingsrätten därför tillät detta.

Det finns inte någon regel som gör det möjligt för rätten att vägra att ta emot
handlingar som en part vill ge in i ett pågående mål. Det förhållandet att tingsrätten
tog emot den aktuella handlingen kan därför inte föranleda någon kritik. Frågan om
det rättsenliga i kärandeombudets agerande i detta avseende faller utanför ramen
för JO:s tillsyn.

Rättens tillhandahållande av bandupptagningen från vittnesförhöret med
AA
Av protokollet från huvudförhandlingen framgår att parterna dagen efter
vittnesförhöret med AA begärde att få kopior av bandupptagningen från förhöret.
Kärandeombudet FF angav som skäl för detta att de uppgifter som AA hade lämnat
under förhöret inte var förenliga med innehållet i det brev som hon hade glömt kvar
                                                                        Dnr 1354-2000     Sid 9 (11)




i sessionssalen och som sedermera åberopades som bevisning av kärandena. Rätten
avkunnade med anledning av parternas begäran följande beslut.

      De av FF anförda skälen för att erhålla kopia av banden utgör enligt tingsrättens
      mening tillräckliga skäl att utlämna en kopia av banden till parterna. Att viss del av
      förhöret skett inom stängda dörrar och att protokollet ännu inte justerats hindrar inte
      ett utlämnande, varför sekretessen inte längre gäller. Beslutet kan inte överklagas
      särskilt.
AA har i denna del uppgett att hennes sekreterare från tingsrätten fick ett besked att
bandupptagningen inte kunde lämnas ut förrän protokollet var färdigställt samt att
AA inte fick del av banden förrän flera dagar efter det att protokollet var
färdigställt.

Tingsrätten har anfört att banden från vittnesförhöret borde ha lämnats ut till AA
när de lämnades till parterna samt att det på denna punkt föreligger skäl för kritik
mot handläggningen.

      Enligt motiven till de ursprungliga bestämmelserna om protokollföring skulle det
      som hade tagits upp genom en ljudinspelning vid en huvudförhandling inte ingå i
      protokollet (NJA II 1943 s. 74). Svea hovrätt har emellertid i avgörandet RH
      1990:89 intagit den ståndpunkten att en bandupptagning av ett vittnesförhör är en
      del av huvudförhandlingsprotokollet. Av detta synsätt följer – i enlighet med vad
      som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen (TF) om allmänna handlingars offentlighet
      – att det inte föreligger någon skyldighet att lämna ut en sådan upptagning förrän
      protokollet har fått sin slutliga avfattning. Oavsett hur man skall se på denna fråga
      blev emellertid bandupptagningen av förhöret med AA, till följd av regeln i 2 kap. 7
      § första stycket TF, allmän handling i och med att kopior av den expedierades till
      parterna. AA:s begäran om att få del av upptagningen skulle därför på det sätt som
      föreskrivs i 2 kap. 13 § andra stycket TF ha behandlats skyndsamt. Det finns som
      tingsrätten själv har anfört anledning att rikta kritik mot den för dess handläggning i
      detta hänseende.
Tingsrättens anmälan till åklagarmyndigheten och BB:s skrivelse till
styrelsen för Svenska Bankföreningen
I en av rättens ledamöter undertecknad handling, som är daterad den 6 oktober
1997 och ställd till Åklagarmyndigheten i Göteborg, hemställdes på tingsrättens
vägnar att utredning skulle verkställas för utrönande av huruvida AA genom sitt
handlande efter det att vittnesförhöret med henne avslutats gjort sig skyldig till
brottslig gärning. Till skrivelsen hade fogats en promemoria, upprättad av
protokollföraren i målet, i vilken händelseförloppet kring den handling som AA
glömde kvar i sessionssalen beskrevs. Enligt promemorian hade AA efter förhöret
av misstag till kärandeombudet lämnat en handling som inte tidigare förekommit i
målet, varefter denne hade lämnat in handlingen till rätten och åberopat den som
skriftlig bevisning. När AA fick veta detta hade hon tagit ifrån en
befattningshavare vid tingsrätten handlingen och de kopior som tagits av den och
rivit itu dem. AA hade därefter utanför tingsrätten lämnat handlingen till två
advokater som företrädde svaranden i målet.

BB skrev samma dag ett brev ställt till ordföranden i styrelsen för Svenska
Bankföreningen med följande innehåll.
                                                                       Dnr 1354-2000    Sid 10 (11)



      För Er kännedom får jag härmed översända en kopia av den anmälan som tingsrätten
      inlämnat till åklagarmyndigheten för utrönande av huruvida direktören vid
      Bankföreningen, AA, gjort sig skyldig till brott.
      Därutöver vill jag tillägga att det efter vittnesförhöret med AA uppkom fråga
      huruvida hon under förhöret gjort sig skyldig till mened. Tingsrätten har emellertid
      inte funnit tillräcklig anledning föreligga att i den delen göra anmälan om ev brott.
      Om någon av parterna har gjort det känner jag inte till, men frågan torde vara under
      övervägande.
      Med vänlig hälsning
      BB chefsrådman
BB har i sitt yttrande hit anfört att han aldrig varit med om att en person tillgripit
handlingar från en tjänsteman vid tingsrätten och att det därför var klart för honom
att frågan om tillgreppet borde anmälas till åklagare och att det, vid en händelse av
det här slaget, var domstolens sak att agera. Han har vidare framhållit att anmälan
gjordes först efter det att målet avskrivits och upplyst att beslutet om anmälan
föregicks av visst samråd med tingsrättens dåvarande lagman.

Beträffande skrivelsen till ordföranden i Svenska Bankföreningen har BB anfört
bl.a. att AA:s agerande före, under och framför allt efter förhöret var så
anmärkningsvärt att tingsrätten gjorde den bedömningen att det fanns skäl att
underrätta hennes arbetsgivare samt att Svenska Bankföreningens
institutionsliknande ställning härvid var av betydelse.

Jag har, som också nämns i BB:s yttrande, i ett tidigare ärende behandlat frågan om
en domstols anmälan om misstanke om brott (JO 1990/91 s. 29). Jag påpekade där
att det inte fanns några bestämmelser som lade fast en generell skyldighet för
myndigheterna att anmäla misstankar om brott till polis eller åklagare men att det å
andra sidan inte heller fanns några regler som generellt förbjöd myndigheter att
göra anmälan om brott. Däremot fick enligt 14 kap. 2 § fjärde stycket
sekretesslagen en myndighet med anledning av en brottsmisstanke lämna ut
sekretessbelagda uppgifter bara under vissa särskilda förutsättningar. Jag erinrade
vidare om uttalandet i förarbetena till denna bestämmelse att det är av stor
betydelse för tilliten till rättsväsendet att domstolarna visar återhållsamhet med att
lämna ut uppgifter om brott som hade kommit fram i den rättskipande
verksamheten (prop. 1983/84:142 s. 39; jfr BRÅ PM 1982:6 Informationsutbyte
mellan myndigheter. Författningsförslag s. 106).

Jag framhöll därefter att intresset av att en domstol uppfattas som opartisk och som
fristående i förhållande till andra myndigheter uppenbarligen är lika starkt vare sig
de uppgifter som lämnas ut är sekretessbelagda eller offentliga. Det nyss återgivna
förarbetsuttalandet gav enligt min uppfattning uttryck för den allmänna
inställningen från statsmakternas sida att omsorgen om domstolsväsendets
integritet kräver att en domstol gör anmälan med anledning av en brottsmisstanke
som uppkommit under handläggningen av ett mål bara i sällsynta undantagsfall och
efter noggrann eftertanke.

Av nu angivna skäl kan man i varje fall starkt ifrågasätta det lämpliga i att göra en
brottsanmälan med anledning av det inträffade. Jag vill vidare framhålla att
åtgärden att göra en brottsanmälan med anledning av iakttagelser och händelser
                                                                  Dnr 1354-2000   Sid 11 (11)




med anknytning till en rättegång under alla förhållanden bör vidtas av någon annan
befattningshavare vid domstolen än de domare som har medverkat vid rättegången.

Det framstår också som synnerligen anmärkningsvärt att tingsrätten genom BB
informerade ordföranden i Svenska Bankföreningens styrelse om anmälan och
misstanken om mened. Detta handlande står i klar strid med det krav på saklighet
och opartiskhet som måste ställas på en domstol.

Sammanfattande synpunkter
Det kan sammanfattningsvis konstateras att tingsrättens handläggning i anslutning
till vittnesförhöret med AA uppvisar allvarliga brister i flera viktiga hänseenden.
Ansvaret för dessa vilar i första hand på BB i hans egenskap av ordförande vid
förhandlingen. Det finns vidare anledning att rikta kritik mot rätten, särskilt dess
ordförande, med anledning av de åtgärder avseende vittnesförhöret som vidtogs
efter huvudförhandlingen.
