# Initiativärende mot Migrationsverket angående verkets samarbete med polisen i ett ärende om verkställighet av ett avvisningsbeslut

JO 2003-07-11 dnr 1356-2001

BESLUT
                                                                           Datum                 Dnr                       Sid
                                                                           2003-07-11            1356-2001                1 (6)
Justitieombudsmannen
Nils-Olof Berggren




                        Initiativärende mot Migrationsverket angående verkets samarbete med
                        polisen i ett ärende om verkställighet av ett avvisningsbeslut

## Initiativet

Av uppgifter i medierna under april månad 2001 framgick bl.a. följande angående
                        handläggningen av ett ärende om verkställighet av ett avvisningsbeslut.

                        AA, som var registrerad som bosnisk medborgare, kallades per brev till
                        Migrationsverket i Norrköping den 14 februari 2001 ”för information ang. praktik-
                        platsen”. AA infann sig nämnda dag och samtalade först med sin handläggare. När
                        han sedan lämnade handläggarens rum greps han av polis och fördes till flykting-
                        förläggningen i Flen. Han avvisades från Sverige till Sarajevo den 22 februari
                        2001. Kvar i Sverige blev hans hustru och deras två minderåriga barn. Det
                        hävdades att AA ”lurats i en fälla”.

                        Jag beslutade att utreda saken i ett särskilt ärende.

## Utredning

Efter remiss uttalade Migrationsverket följande den 28 maj 2001.
                                  Migrationsverket övertog huvudansvaret för administrativa avlägsnandebeslut från
                                  polisen den 1 januari 1999. Vad gäller händelsen i Norrköping har återvändande-
                                  ärendet för personen i fråga aldrig handlagts av Migrationsverket eller tidigare av
                                  Statens Invandrarverk. Det har hela tiden, i enlighet med då gällande och nuvarande
                                  lagstiftning, varit polisens ärende. Det lagakraftvunna avlägsnandebeslutet skickades
                                  därför direkt till polisen för verkställande av detsamma den 31 augusti 1998.
                                  Inom ramen för vårt uppdrag ligger ansvaret att tillhandahålla organiserad
                                  verksamhet för personer inskrivna i mottagningssystemet. Så gällde också för
                                  personen i Norrköping. I enlighet med de rutiner som finns på myndigheten ska
                                  sådan verksamhet, för personer med lagakraftvunnet avlägsnandebeslut, bedrivas
                                  fram till 14 dagar innan beställt avresedatum. Deltagande i den organiserade
                                  verksamheten är en förutsättning för att erhålla full dagersättning.
                        Det var inom ramen för detta uppdrag, som personen i Norrköping kallades till sin
                        handläggare.

                                  Vi bifogar en redogörelse av ”händelsen” från den enhet hos Migrationsverket i
                                  Norrköping där den inträffade.




 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                       Dnr 1356-2001     Sid 2 (6)




      Den aktuella händelsen och den uppmärksamhet som har riktats mot densamma
      föranledde verksledningen att ge hela organisationen i uppdrag att göra en översyn
      av gällande rutiner för samverkan med polisen. Uppdraget gällde inte enbart
      situationer i samband med att personer fått lagakraftvunna avlägsnandebeslut utan
      var också en genomgång av våra rutiner rörande de tillfällen då vi behöver polisiär
      kompetens i andra sammanhang, till exempel vid effektuerande av förvarsbeslut i
      samband med asylutredningar.
      Verket har efter denna genomgång funnit att det i vissa fall saknas rutiner för
      dokumentationen av den information som varje asyl- eller tillståndssökande i
      praktiken alltid får. Nödvändiga ändringar och uppdateringar av gällande
      rutinbeskrivningar är under åtgärdande.
I den till remissvaret bilagda redogörelsen anfördes följande.

      AA reste tillsammans med maka och ett barn in i Sverige i januari 1997 och ansökte
      om asyl. Hans ansökan avslogs den 25 april 1997 av Statens Invandrarverk
      (Migrationsverket), som då också beslutade att han skulle avvisas. Beslutet delgavs
      honom den 14 maj 1997. Beslutet överklagades till Utlänningsnämnden, som den 31
      augusti 1998 avslog överklagandet.
      Utlänningsnämnden överlämnade sitt beslut till Polismyndigheten i Östergötland,
      som vid tidpunkten för beslutet var den myndighet, som hade ansvar för att
      verkställa avlägsnandebeslut. Migrationsverket övertog det inledande ansvaret för
      verkställigheter av avlägsnandebeslut först 1 januari 1999.
      Familjen har mellan oktober 1998 och februari 2001 lämnat in sju (7) ansökningar
      enligt 2 kap. 5 b § utlänningslagen, s.k. ny ansökan, vilka samtliga avslagits av
      Utlänningsnämnden. Migrationsverkets tillstånds- och mottagningsenhet i
      Norrköping gjorde den 19 januari 2000 en genomgång av ”gamla” ärenden där
      polismyndigheten är verkställande myndighet och där den avvisade är inskriven i
      verkets mottagningssystem. Det ingår i verkets uppdrag som central utlännings-
      myndighet att regelbundet bevaka hur långt ärenden framskridit och när en
      verkställighet kan förväntas. Sådana genomgångar av ärenden görs i samarbete med
      polisen.
      Den 5 februari 2001 skickar Migrationsverket ett brev till AA:s praktikplats
      eftersom det inte kommit in någon rapport om AA:s närvaro på arbetet. Verkets brev
      kom i retur med noteringen ”adressaten okänd”.
      Den 7 februari 2001 skickar Migrationsverket därför en kallelse till AA:s bostads-
      adress för att med honom klara ut oklarheterna kring praktikplatsen. Kallelse
      skickades samtidigt till ytterligare en person som hade praktikplats på samma
      förening.
      Under perioden 5–10 februari 2001 har polismyndigheten varit i kontakt med
      Migrationsverket vid flera tillfällen. De ställde först frågor om AA:s hemadress och
      senare frågor om var han eventuellt kan träffas under dagtid.
      Migrationsverket har då meddelat den bostadsadress som verket har registrerad och
      upplyst om att AA har en praktikplats där han bör vara under dagtid. Migrations-
      verket har också talat om att det råder tveksamhet om praktikplatsens adress samt att
      AA därför har kallats till Migrationsverket den 14 februari 2001 för att reda ut
      oklarheterna. Polismyndigheten frågar om det är möjligt för dem att vid detta tillfälle
      komma till verkets lokaler för att tala med AA. Verket finner ingen anledning att ha
      invändningar mot att polisen kommer till verkets lokaler för ett samtal med AA.
      Några samtal om att ”lura” AA till Migrationsverket förs inte med polisen och från
      Migrationsverkets horisont skulle det också framstå som meningslöst eftersom han
      hela tiden haft en känd bostadsadress där verket kunnat nå honom vid behov.
      När AA inställer sig tillsammans med en annan praktikant från samma arbetsplats
      reds oklarheterna omkring praktikplatsens adress och närvarorapportering ut. AA
      informeras därefter om att polisen finns i lokalerna och tillfrågas han om han har
                                                                        Dnr 1356-2001     Sid 3 (6)




      något emot att tala med polisen. AA förklarar att han inte har något emot att prata
      med polisen och lämnar tillsammans med polisen, lugnt och stilla, Migrationsverkets
      lokaler.
Vid mitt informationsbesök hos Migrationsverket den 6 september 2001
inhämtades verkets allmänna synpunkter på samarbetet med polisen (se protokoll i
ärendet 2946-2001). Verket överlämnade därvid en reviderad överenskommelse
med Rikspolisstyrelsen, daterad den 25 juni 2001, om ansvarsfördelningen mellan
Migrationsverket och polismyndigheterna vid verkställighet av avvisnings- och
utvisningsbeslut (GDM nr 8/01).

Polismyndighetens i Östergötlands län akt K 11251-01 har varit tillgänglig.

Rättslig reglering m.m.
Sedan den 1 januari 1999 gäller, enligt 8 kap. 11 § utlänningslagen (1989:529), att
beslut om avvisning eller utvisning som huvudregel skall verkställas av
Migrationsverket. I vissa i paragrafen angivna fall skall besluten verkställas av
polismyndigheten. Enligt 8 kap. 17 § samma lag får Migrationsverket lämna över
ett avvisnings- eller utvisningsärende för verkställighet till polismyndigheten, om
den som skall avvisas eller utvisas håller sig undan och inte kan anträffas utan
polismyndighetens medverkan eller om det kan antas att tvång kommer att behövas
för att genomföra verkställigheten.

Beslut om avvisning eller utvisning som vid utgången av år 1998 kommit in till
polismyndigheten för verkställighet men som inte verkställts före den 1 januari
1999 handläggs enligt äldre föreskrifter. Enligt dessa hade polismyndigheterna det
samlade ansvaret för verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning.

I 8 kap. 12 § utlänningslagen föreskrivs följande.

      En polismyndighets beslut om avvisning, Migrationsverkets beslut om avvisning
      med förordnande om omedelbar verkställighet samt domstols dom eller beslut om
      utvisning skall verkställas snarast möjligt.
      I andra fall än som avses i första stycket, skall en utlänning som har avvisats lämna
      landet inom två veckor och en utlänning som har utvisats lämna landet inom fyra
      veckor efter det att beslutet vann laga kraft, om inte annat bestäms i beslutet.
      Om utlänningen inte lämnar landet inom den föreskrivna tiden eller det med
      säkerhet måste antas att han inte har för avsikt att frivilligt lämna landet inom denna
      tid, skall beslutet verkställas så snart det kan ske av den myndighet som enligt 11 §
      är ansvarig för verkställigheten.
Enligt 6 § förvaltningslagen (1986:223), som har rubriken Samverkan mellan
myndigheter, skall varje myndighet lämna andra myndigheter hjälp inom ramen för
den egna verksamheten. I 7 § 2 verksförordningen (1995:1322), som tillämpas på
Migrationsverket, sägs att myndighetens chef skall verka för att myndigheten
genom samarbete med andra myndigheter och på annat sätt tar till vara de fördelar
som kan vinnas för staten som helhet.

Av 15 kap. 5 § sekretesslagen (1980:l00) framgår att en myndighet på begäran av
en annan myndighet skall lämna uppgift som den förfogar över i den mån hinder
                                                                       Dnr 1356-2001    Sid 4 (6)




inte möter på grund av bestämmelse om sekretess eller av hänsyn till arbetets
behöriga gång.

Migrationsverket är, i egenskap av central förvaltningsmyndighet för migrations-
och medborgarskapsfrågor, ytterst ansvarigt för bl.a. återvandringen av sådana
utlänningar som inte har tillstånd att vistas i Sverige. Migrationsverket skall därvid
särskilt bl.a. fortlöpande bevaka att myndigheternas handläggning av frågor enligt
utlännings- och medborgarskapslagstiftningen är effektiv (2 § 5 förordningen,
l988:429, med instruktion för Migrationsverket).

Utredningen om översyn av regler och praxis vid verkställighet av avvisnings- och
utvisningsbeslut har i betänkandet SOU 2003:25, Verkställighet vid oklar identitet
m.m., föreslagit vissa ändrade bestämmelser beträffande verkställande myndigheter
och verkställighetsarbetet. Betänkandet bereds f.n. i Utrikesdepartementet.

Bedömning
Som framgått av det ovan sagda gäller sedan den 1 januari 1999 den ordningen att
Migrationsverket har ansvaret för de flesta verkställighetsärenden medan
polismyndigheterna har detta ansvar bl.a. i de fall då Migrationsverket överlämnat
ärendet till polismyndigheten. Det här aktuella verkställighetsärendet handlades
dock enligt äldre föreskrifter, enligt vilka polismyndigheten var verkställande
myndighet. Ärendet aktualiserar emellertid frågor rörande samarbetet mellan
Migrationsverket och polismyndigheterna i verkställighetsärenden. De
uppmärksammades i samband med 1998 års lagstiftning, då verkställighetsansvaret
delvis överflyttades från polisen till dåvarande Invandrarverket; farhågor anfördes
mot att verkets dubbla roller skulle minska tilltron till verket som beslutande
myndighet. Att samla såväl den beslutande funktionen som den verkställande i en
och samma hand ansågs utgöra ett avsteg från principen om att beslutande och
verkställande organ bör hållas åtskilda.

Samarbetet mellan myndigheterna har också berörts i det nyss nämnda
betänkandet, SOU 2003:25 (avsnitt 4.6.4).

Anvisningar för samarbetet har utarbetats i samråd mellan Migrationsverket och
Rikspolisstyrelsen och redovisats av Migrationsverket i Meddelande 2001-06-25,
GDM nr 8/01 samt i en senare version 2003-03-19, GDM nr 14/03, om
ansvarsfördelningen mellan Migrationsverket och polismyndigheterna vid
verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut samt förvar. I meddelandet
GDM nr l4/03 sägs bl.a. följande.

      När ett verkställighetsärende har lämnats över till pmynd är Migrationsverket
      skyldigt att fortlöpande informera pmynd om uppgifter som kan ha betydelse för
      verkställigheten. Det ligger i sakens natur att pmynd i och med att den har tagit emot
      verkställighetsärendet får anses ha begärt sådana upplysningar. En särskild begäran
      behöver således inte göras i varje enskilt fall.
      Myndigheterna bör dessutom lokalt och regionalt ha kontinuerliga kontakter och
      sammanträffanden, där man går igenom situationen i aktuella
      verkställighetsärenden.
                                                                       Dnr 1356-2001      Sid 5 (6)




      Det kan komma till verkets kännedom att utlänningen inte längre finns i landet,
      eftersom han eller hon har lämnat in en ansökan från utlandet. En sådan upplysning
      från verket medför att pmynd inte längre behöver eftersöka utlänningen utan kan
      avsluta ärendet.
      I många andra situationer, medan utlänningen fortfarande är kvar i landet, kan verket
      också få upplysningar av betydelse för verkställigheten. Det kan röra sig om
      muntliga och skriftliga upplysningar. De kan komma från anhöriga, andra
      myndigheter m.fl. Det kan vara tips från enskilda, också anonymt. Det kan också
      inträffa att utlänningen själv kontaktar verket av någon anledning, t.ex. för att på
      nytt bli inskriven. Utlänningen kan bli iakttagen på en förläggning utan att vara
      inskriven där eller på nytt ansöka om tillstånd men i en annan identitet än den
      tidigare uppgivna.
      Självfallet bör verket underrätta pmynd i sådana och liknande fall. Här kan också
      noteras att den som håller sig undan ett beslut om avvisning eller utvisning inte har
      rätt till bistånd enligt lagen om mottagande av asylsökande m.fl. Verket måste därför
      kontakta pmynd, när en utlänning på nytt vill skriva in sig hos verket för att få
      besked om han eller hon är efterlyst. Det får bedömas i varje enskilt fall om pmynd
      bäst underrättas genom telefonsamtal, skriftligen eller på annat sätt. Ibland kan det
      räcka med att hänvisa utlänningen eller uppgiftslämnare till pmynd.
      Om verket vid direktkontakt med utlänningen, bestämmer sig för att informera
      pmynd bör utlänningen underrättas om detta. Mot bakgrund av den information om
      samarbetet mellan verket och pmynd som utlänningen tidigare har fått, bör han eller
      hon vara införstådd med detta. Har utlänningen bara iakttagits på t.ex. en
      mottagningsenhet är verket dock oförhindrat att informera pmynd utan att
      utlänningen har fått kännedom om detta.
      Pmynd bör informera Migrationsverket när en verkställighet av ett överlämnat
      ärende är planerad att ske, framför allt om utlänningen är förvarstagen i verkets
      lokaler.
Meddelandet GDM nr 8/01 har enligt generaldirektörens beslut förtydligats i ett
meddelande den 19 november 2002. I detta sägs bl.a. följande.

      I samband med att vi överlämnar ett avvisnings- eller utvisningsbeslut till polisen,
      eller begär polishandräckning vid ett förvarsbeslut, ska fullständig öppenhet råda i
      informationen till den sökande.
      Det innebär att om beslut fattas om att överlämna ärendet till polisen, eller om vi
      begär polishandräckning vid ett förvarsbeslut, ska den asylsökande informeras om
      detta och först därefter kan polisen underrättas.
      Vi ska dessutom på ett tidigt stadium i våra kontakter med den sökande försäkra oss
      om att denne förstår att om han/hon inte medverkar till ett självmant återvändande
      efter avvisningsbeslut kommer ärendet att överlämnas till polisen.
Av den ovan redovisade rättsliga regleringen framgår att en utlänning, som genom
ett beslut av Migrationsverket om avvisning inte får stanna i Sverige, som
huvudregel skall lämna landet inom två veckor efter det att beslutet vann laga kraft.
Det krävs inte att utlänningen har delgetts beslutet för att fristen skall börja löpa,
men det har givetvis förutsatts att utlänningen snarast underrättas om beslutet
(prop. 1988/89:86 s. 116). Utlänningen har i dessa fall sålunda en viss tid på sig för
att självmant lämna landet. Väljer han att inte frivilligt efterkomma beslutet
och/eller håller sig undan, skall beslutet verkställas, i ett fall som detta, av
polismyndigheten så snart det kan ske.
                                                                    Dnr 1356-2001   Sid 6 (6)




Migrationsverkets beslut om avvisning av AA vann laga kraft genom
Utlänningsnämndens beslut den 31 augusti 1998. Han hade därefter möjlighet att
självmant lämna landet inom två veckor. I och med att han uppenbarligen inte
accepterat avvisningsbeslutet och medverkat till ett frivilligt återvändande, har
polismyndigheten haft skyldighet att verkställa avlägsnandet.

Med hänsyn till det obehag det kan innebära för en utlänning att bli gripen av polis,
är det självfallet av yttersta vikt att utlänningen på ett så tidigt stadium som möjligt
får information om konsekvenserna av att han inte medverkar till att lämna landet
så snart han fått kännedom om ett lagakraftvunnet beslut om avvisning eller utvis-
ning. Han bör således klart och tydligt underrättas om, att det är hans skyldighet att
lämna landet inom den tidrymd som gäller och att verkställigheten i annat fall kan
komma att ske genom polisens försorg. Han bör också upplysas om att Migrations-
verket, i det senare fallet, kommer att samarbeta med polisen för att möjliggöra
verkställigheten. Det ligger enligt min mening i sakens natur att myndigheterna inte
genom falska eller felaktiga besked skall förmå utlänningen att vidta åtgärder, som
möjliggör verkställigheten. I det förut redovisade GDM nr 8/01 – men inte i GDM
14/03 – har också antecknats att det är olämpligt att Migrationsverket och polis-
myndigheten i samverkan kallar en utlänning till samtal eller möte där syftet är
annat än det uppgivna.

Som framgått låg ansvaret för verkställigheten av avlägsnandebeslutet i detta fall
redan från början på polismyndigheten. Det är i ärendet ovisst om AA vid
delgivningen av Utlänningsnämndens beslut den 31 augusti 1998 eller vid något
annat tillfälle fått den fullödiga information som jag nyss har beskrivit. Mot
bakgrund härav och då AA vistats nästan två och ett halvt år i Sverige efter det att
avlägsnandebeslutet fattats kan det sättas i fråga huruvida han var medveten om att
han när som helst skulle kunna bli gripen av polis. Det kan mot den bakgrunden
enligt min mening göras gällande att AA borde ha underrättats om polisens
planerade närvaro vid hans besök hos verket den 14 februari 2001. Verket har
därvidlag enligt min mening förfarit felaktigt. Det är dock inte visat att
handläggningen skett i uppsåt att under felaktiga förespeglingar förmå AA att
inställa sig för att bli gripen av polis. Med hänsyn härtill och till att verket numera
utarbetat rutiner för situationer av denna art går jag inte vidare i saken.

Vad som framkommit i ärendet kan vara av intresse vid beredningen av det ovan
nämnda betänkandet, SOU 2003:25. Jag översänder därför ett exemplar av detta
beslut till regeringen (Utrikesdepartementet) för kännedom.

Ärendet avslutas.
