# Fråga om det är tillåtet för en polismyndighet att hos sjukvårdsinrättning fråga om ett antal namngivna personer vilka fått avvisnings- eller utvisningsbeslut vistades på inrättningen

JO 2003-09-01 dnr 1356-2003

BESLUT
                                                                           Datum                 Dnr                      Sid
                                                                           2003-09-01            1356-2003               1 (4)
Justitieombudsmannen
Nils-Olof Berggren




                        Fråga om det är tillåtet för en polismyndighet att hos sjukvårdsinrättning
                        fråga om ett antal namngivna personer vilka fått avvisnings- eller
                        utvisningsbeslut vistades på inrättningen

## Anmälan

I en anmälan till JO framförde H.L. och I.C. klagomål mot Polismyndigheten i
                        Hallands län och verksamhetscheferna vid vederbörande psykiatriska kliniker i
                        Hallands län. De anförde bl.a. följande. Den 10 mars 2003 skickade
                        Polismyndigheten i Hallands län en lista över 68 namngivna personer till
                        verksamhetscheferna för de två psykiatriska klinikerna i Hallands län. Listan
                        innehöll en förfrågan om någon av de 68 personerna var intagna för vård.
                        Personerna var asylsökande som hade fått ett avvisnings- eller utvisningsbeslut och
                        till vilka polisen inte hade någon fast adress. Denna förfrågan besvarades av
                        verksamhetscheferna. Anmälarna ifrågasatte om detta förfarande är förenligt med
                        gällande lagstiftning.

                        Klagomålen mot verksamhetscheferna vid de psykiatriska klinikerna handlades
                        som ett särskilt ärende (JO dnr 1303-2003) av JO Kerstin André.

## Utredning

Efter remiss till Polismyndigheten i Hallands län hänvisade myndigheten, genom
                        länspolismästaren Krister Jacobsson, vad gäller ärendets bakgrund och tillämpliga
                        lagregler till ett yttrande från chefsjuristen Jan Wretborn med följande innehåll.
                                  Migrationsverket (dåvarande Statens invandrarverk) tog den 1 januari 1999 över
                                  huvudansvaret för verkställigheter av sina egna avvisnings- och utvisningsbeslut.
                                  Enligt 8 kap. 17 § utlänningslagen (1989:529) får verket lämna över ett avvisnings-
                                  eller utvisningsbeslut för verkställighet till polismyndigheten, om den som skall
                                  avvisas eller utvisas håller sig undan och inte kan anträffas utan polismyndighetens
                                  medverkan eller om det kan antas att tvång kommer att behövas för att genomföra
                                  verkställigheten. Migrationsverket har inte rätt att använda någon typ av
                                  tvångsmedel för att avlägsna en avvisad eller utvisad person från landet, varför
                                  behovet av polisiär kompetens föreligger i dessa fall. Med uttrycket ”polisiär
                                  kompetens” avses – enligt prop. 1997/98:173 – dels förmågan och behörigheten att
                                  bedriva polisiärt spanings- och eftersökningsarbete, dels förmågan och behörigheten
                                  att tillgripa tvångsmedel.
                                  Under vardera åren 1999 och 2000 lämnade Migrationsverket över knappt 1.600
                                  verkställighetsärenden till polismyndigheterna. Under år 2001 överlämnades 3.133



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                        Dnr 1356-2003     Sid 2 (4)




      verkställighetsärenden och under år 2002 5.182. Till och med februari 2003 har
      1.269 verkställighetsärenden överlämnats. Den ökande ärendetillströmningen
      medför att såväl polisiär som administrativ resursåtgång kommer i ökad omfattning
      att behövas för ett fullgott arbete med verkställighetsärendena.
      Polismyndigheten i Hallands län hade den 21 februari 2003 122 verkställighets-
      ärenden omfattande lika många personer. Av dessa 122 personer var 94 avvikna från
      sina förläggningar eller annan boendeform och efterlysta av polismyndigheten.
      Vid handläggning av dessa verkställighetsärenden inhämtar polismyndigheten i sitt
      eftersökningsarbete upplysningar från bl.a. andra polismyndigheter i landet,
      Migrationsverket, Utlänningsnämnden och polismyndigheter utomlands.
      Genom lag (1982:1109) infördes från och med den 1 januari 1983 en ny paragraf, 7
      a §, i lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. I
      paragrafens 1 punkt stadgades skyldighet för hälso- och sjukvårdspersonal, utöver
      vad som annars följer av lag eller förordning, att lämna ut uppgift om huruvida
      någon vistas på en sjukvårdsinrättning, om uppgiften för särskilt fall begärs av en
      domstol, åklagarmyndighet, polismyndighet, kronofogdemyndighet eller
      folkbokföringsmyndighet. Paragrafen finns nu, med några språkliga ändringar,
      intagen som 2 kap. 11 § 1 lagen (l998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och
      sjukvårdens område. Enligt departementschefen (prop. 1981/82:l86 s. 19) är
      bestämmelsen tillämplig vid alla förfrågningar från polisens sida.
      Utöver ovannämnda lag, 1998:531, återfinns även uppgiftsskyldighet i 11 kap. 6 §
      utlänningslagen, i vilken socialnämnd på begäran av en polismyndighet skall lämna
      ut uppgifter om en utlännings personliga förhållanden, om uppgifterna behövs i ett
      ärende för verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning.
      Uppgifter i massmedia på senare tid har gjort gällande att många asylsökande
      uppehåller sig på psykiatriska kliniker runt om i landet. Enskilda personer har till
      polismyndigheten i Hallands län förmedlat uppgifter att de psykiatriska klinikerna i
      Halland har asylsökande bland sina inneliggande patienter.
      I anledning härav har polismyndigheten med stöd av 2 kap. 11 § 1 lagen (1998:531)
      ställt en förfrågan till länets klinikchefer inom psykiatrin om någon eller några av de
      efterlysta vuxna personerna, sammanlagt 68 stycken, vistas på de psykiatriska
      vårdinrättningarna. Klinikcheferna i Halmstad och Varberg har i svar meddelat att
      ingen av de 68 personerna fanns inskriven vid klinikerna.
      Vart och ett av de 68 ärendena är ett särskilt fall, eftersom särskilt
      överlämnandebeslut meddelats för envar utlänning med dessutom av
      Migrationsverket påfört dossiernummer för resp. person. För att förenkla förfarandet
      och för att underlätta för klinikcheferna att besvara förfrågan har polismyndigheten,
      i stället för att skicka ut 68 separata förfrågningar till envar av klinikcheferna, valt
      att skicka med en förteckning över de personer som förfrågan avser.
      Polismyndighetens förfrågan – i sitt eftersökningsarbete – hos cheferna för de
      psykiatriska klinikerna i länet har stöd i lag. Eftersom bestämmelsen, enligt
      departementschefen, bör vara tillämplig vid alla förfrågningar från polisens sida är
      polismyndighetens här aktuella begäran om upplysningar även förenlig med lagens
      intentioner.
      –––
Polismyndigheten anförde därefter som dess bedömning och slutsats följande.

## Bedömning

Polismyndigheten delar Wretborns uppfattning att förfarandet med förfrågningar till
      de psykiatriska klinikerna har stöd i lag. Den förvåning och den uppmärksamhet
      som förfarandet orsakat är sannolikt grundade på det förhållandet att lagstiftningen
      inte tidigare, i vart fall inte av Polismyndigheten i Hallands län, använts på sätt som
      nu. Polismyndigheten har förståelse för att lämpligheten i förfaringssättet kan
                                                                         Dnr 1356-2003      Sid 3 (4)




      ifrågasättas. Uppdraget att verkställa avvisningar och utvisningar har dock efterhand
      blivit allt svårare varför polismyndigheterna måste hitta nya vägar att lösa uppgiften.
      När det dessutom torde vara så att alltfler utvisningshotade, av olika skäl, tar sin
      tillflykt till sjukvården torde behovet av att använda aktuell lagstiftning öka alltmer.
      Att polisen lyckas spåra en av- eller utvisningshotad till sjukvården innebär dock
      inte med automatik att ett ingripande mot den enskilde nödvändigtvis kommer att
      ske under behandlingstiden. Däremot är det värdefullt för polisen att veta om
      förhållandet för att inte behöva söka på andra platser. Förfrågningarna i aktuellt fall
      har dock inte skett slentrianmässigt utan haft särskild grund.

## Slutsats

Polismyndigheten stöder således det ifrågasatta förfarandet men vill betona att det
      enbart bör användas när behov föreligger. Det kan dock ifrågasättas om regelverket
      medger rutin- eller slentrianmässiga förfrågningar. I vart fall torde ett sådant
      förfarande vara direkt olämpligt.
H.L. och I.C. kommenterade remissvaret och vidhöll sin kritik.

I beslut den 1 september 2003 anförde JO Berggren följande.

Bedömning
I 2 kap. 11 § lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens
område föreskrivs bl.a. att utöver vad som annars följer av lag eller förordning är
hälso- och sjukvårdspersonalen skyldig att lämna ut uppgifter som gäller huruvida
någon vistas på en sjukvårdsinrättning om uppgifterna i ett särskilt fall begärs av en
domstol, åklagarmyndighet, polismyndighet, kronofogdemyndighet eller
skattemyndighet.

I förarbetena till den angivna bestämmelsen (tidigare 7 a § lagen [1980:11] om
tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl., prop. 1981/82:186 s.65) uttalade
departementschefen följande till punkten 1.
      Punkten förutsätter inte att den efterfrågade är känd till namnet. Det skall emellertid
      vara en viss person som efterfrågas. Med uttrycket ”för särskilt fall” menas att
      uppgiften begärs t.ex. med anledning av en inledd förundersökning eller som ett led i
      spaningarna efter en förrymd mentalpatient. Regeln är självfallet också tillämplig i
      polisens hjälpande verksamhet. Det är dock inte meningen att polisen med stöd av
      regeln skall ha generell tillgång till sjukhusens patientregister.
I den allmänna motiveringen uttalade departementschefen bl.a. följande (s. 19).
      Jag delar också uppfattningen att uppgiftsskyldigheten bör begränsas till sådana fall
      då polisen begär uppgifterna för ett särskilt fall. Det är alltså inte meningen att hälso-
      och sjukvårdspersonalen skall lämna ut uppgifterna på eget initiativ. Med uttrycket
      ”för särskilt fall” menas att uppgiften skall efterfrågas t.ex. med anledning av en
      inledd förundersökning. Enligt min mening finns det dock inte någon anledning att,
      som någon remissinstans har förordat, begränsa bestämmelsernas tillämplighet till
      sådana fall då uppgifter begärs i brottsutredande syfte. Tvärtom bör bestämmelserna,
      inte minst med hänsyn till önskemålet om enkla och klara regler, vara tillämpliga vid
      alla förfrågningar från polisens sida. De bör alltså omfatta också sådana fall då
      polisen söker enskilda personer för delgivning eller inom ramen för sin hjälpande
      verksamhet.
Som framgått efterfrågade polismyndigheten de begärda uppgifterna i ett stort antal
olika verkställighetsärenden. Att förfrågningarna var sammanställda i en
                                                                 Dnr 1356-2003   Sid 4 (4)




gemensam lista utesluter inte att uppgifterna begärts i särskilda fall. Av
motivuttalandena framgår att bestämmelserna skall vara tillämpliga på alla
förfrågningar från polisens sida. Jag delar den bedömning och slutsats som
polismyndigheten gett uttryck för i yttrandet hit.

Jag har därför inte anledning att rikta kritik mot polismyndigheten.

Ärendet avslutas.
