# Kritik mot en domare vid Norrköpings tingsrätt för att tingsrätten dömt en person för en gärning som han inte var åtalad för

JO 2015-05-29 dnr 1371-2014

BESLUT
                                                                           Datum                     Dnr                     Sid
                                                                           2015-05-29                1371-2014              1 (9)
Justitieombudsmannen
Lars Lindström




                        Kritik mot en domare vid Norrköpings tingsrätt för att tingsrätten
                        dömt en person för en gärning som han inte var åtalad för


                          Beslutet i korthet: En person var åtalad för att tillsammans och i samförstånd med
                          andra ha begått ett rån i en butik. Tingsrätten dömde honom för att antingen ha varit
                          inne i butiken och utfört själva rånet eller för att ha kört en flyktbil från brottsplatsen.
                          Åklagaren hade emellertid inte påstått att någon av de inblandade hade kört en
                          flyktbil. Den ansvariga domaren får kritik för att tingsrätten dömde den tilltalade för en
                          gärning som han inte var åtalad för.

## Initiativet

Med anledning av uppgifterna i en artikel publicerad i Dagens Juridik den
                        7 mars 2014 beslutade jag den 10 mars 2014 att i ett särskilt ärende utreda
                        Norrköpings tingsrätts handläggning och bedömning av åtalet gentemot AA i
                        tingsrättens mål B 3687-12.

## Utredning

Dagboksblad, anteckningar från huvudförhandlingen och domen i tingsrättens
                        mål samt motsvarande handlingar i Göta hovrätts mål B 155-14 hämtades in
                        och granskades. Av handlingarna framgick bl.a. följande:

                        Den 18 och 20 december 2013 höll Norrköpings tingsrätt huvudförhandling.
                        Åklagare i målet var kammaråklagaren BB. Tilltalade var AA och ytterligare en
                        person. Tingsrätten bestod av rådmannen CC som ordförande och tre
                        nämndemän. Åklagaren yrkade ansvar för rån enligt följande
                        gärningsbeskrivning:

                                  DD och AA har den 6 december 2012 tillsammans och i samförstånd med andra
                                  personer i Guldfynds butik på Koppargatan i Norrköping medelst hot om våld,
                                  som inneburit eller för den Guldfyndsanställda EE framstått som trängande fara,
                                  stulit diverse guldföremål till ett värde av 497 860 kronor, tillhörande Guldfynd.
                                  Hotet om våld har bestått i att AA riktat ett vapen eller vapenliknande föremål
                                  mot målsäganden och att han slagit sönder inredningen i butiken med en yxa.
                                  Sålunda har AA vid tillfället, beväpnad med pistol och yxa, gått in i butiken
                                  Guldfynd med avsikt att begå rån samtidigt som DD tillsammans med annan
                                  hållit vakt från den närliggande butiken Name It.




 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                      www.jo.se
                                                                       Dnr 1371-2014         Sid 2 (9)




      DD har i vart fall främjat gärningen med råd eller dåd genom att han deltagit i
      planeringen av rånet och därvid tillhandahållit en bil, bokat rum på vandrarhem i
      Norrköping samt köpt en väska som använts i samband med rånet.
Som lagrum åberopade åklagaren 8 kap. 5 § och 23 kap. 4 § brottsbalken.

I en dom den 20 december 2013 dömde tingsrätten AA till två års fängelse för
rån. Som lagrum angavs 8 kap. 5 § första stycket 1 brottsbalken. I domskälen
anförde tingsrätten bl.a. att det fanns en beaktansvärd risk för att det kunde vara
en annan person, och inte AA, som utförde själva rånet. Vidare anfördes att AA,
om han inte varit rånaren, måste varit den person som förde flyktbilen från
brottsplatsen. Tingsrätten konstaterade därefter att detta moment utöver
planeringen av rånet hade varit nödvändigt för brottets utförande och att, med
förbehåll för att deras båda roller inte kunnat klarläggas, AA var en av gärnings-
männen.

Efter att de båda tilltalade och åklagaren hade överklagat tingsrättens dom höll
Göta hovrätt huvudförhandling den 13 och 14 februari 2014. I en dom den 28
februari 2014 frikände hovrätten AA från ansvar för rån och anförde bl.a.
följande i domskälen (s. 8–9):

      Tingsrätten har dömt AA för att, om han inte varit rånaren, ha fört flyktbilen från
      brottsplatsen. Som försvaret har påpekat finns det inte i gärningsbeskrivningen
      något påstående om att AA skulle ha fört flyktbilen. I stället har åklagaren i
      stämningsansökningen tydligt angett att det som läggs AA till last är att han,
      beväpnad med pistol och yxa, gått in i butiken Guldfynd med avsikt att begå rån.
      Av 30 kap. 3 § brottsbalken [rättegångsbalken, JO:s anm.] och artikel 6 i
      Europakonventionen följer att AA inte kan dömas för något annat än det som
      åklagaren har angett att han bör fällas till ansvar för (jfr t.ex. Högsta domstolens
      dom den 8 februari 2013 i mål nr B 868-12). Eftersom hovrätten således inte
      funnit styrkt att AA var den som utförde rånet ska han frikännas.
På grund av vad som hade kommit fram vid genomgången av de inhämtade
handlingarna fann jag anledning att anta att tjänstefel enligt 20 kap. 1 §
brottsbalken hade begåtts. Jag beslutade därför den 1 april 2014 att inleda en
förundersökning om sådant brott.

Under förundersökningen hölls inledningsvis förhör med kammaråklagaren BB
och advokaten FF, som var AA:s ombud och offentliga försvarare i brottmålet.
Därefter hölls förhör med CC. Vid förhöret delgavs han misstanke om
tjänstefel. Han bestred ansvar för brott.

Under tiden förundersökningen pågick gav CC in två promemorior och en
skrivelse till JO.

Efter att förundersökningen hade avslutats beslutade jag den 13 januari 2015 att
inte väcka åtal mot CC.

Tingsrätten uppmanades därefter i en remiss att redovisa sin bedömning av
handläggningen av åtalet i mål B 3687-12.
                                                                          Dnr 1371-2014      Sid 3 (9)




Tingsrättens yttrande
Tingsrätten (lagmannen GG) lämnade in ett yttrande till vilket var bifogat ett
yttrande från rådmannen CC. GG uppgav följande:

      Tillsammans och i samförstånd
      CC har såväl under förundersökningen som i sitt bifogade yttrande redovisat sin
      uppfattning av hur han uppfattat att en gärningsbeskrivning av nu aktuellt slag
      kan tolkas. Uppfattningen kan väl sammanfattas att det i uttrycket ligger ett
      gärningspåstående på ett övergripande eller generellt plan och att det
      individualiserade påståendet inte begränsar prövningen. Visst stöd för riktigheten
      av sin uppfattning om vad som behöver anges i gärningsbeskrivningen har han
      bl.a. fått i det avgörande från Högsta domstolen den 1 oktober 2014 i mål Ö
      4417-12, vilket han gett in under förundersökningen. Enligt min mening går det
      inte att med säkerhet slå fast att hans uppfattning strider mot gällande rätt.
      Rättsläget får väl i avsaknad på ett klargörande från Högsta domstolen bedömas
      som i viss mån oklart.

      Borde CC ha handlat annorlunda under huvudförhandlingen eller efter överläggningen
      och innan domen avkunnades?
      I denna del utgår jag från den alternativa gärningsbeskrivningen som CC
      delgetts. Enligt denna skulle han av oaktsamhet åsidosatt vad som gällde för
      uppgiften genom att inte genom frågor och påpekanden ha försökt klarlägga
      innebörden av åklagarens gärningsbeskrivning samt hur parterna ställde sig till
      möjligheten att döma AA för rån på det sätt tingsrätten senare gjorde. Med den
      uppfattning CC hade i frågan om tolkningen av begreppet tillsammans och i
      samförstånd är hans handlande konsekvent och följdriktigt. Som han själv
      redovisat har han haft uppfattningen att det för AA måste ha stått klart att denne
      inte bara behövde försvara sig mot det individualiserade momentet i
      gärningsbeskrivningen utan även mot vad som framkom om dennes aktiva del i
      planeringen av rånet och att det var fråga om en ansvarsprövning där rollerna
      inte kunnat klarläggas. Jag noterar att det finns ingenting i utredningen som
      motsäger CC:s uppfattning om vad som stått klart för AA under
      huvudförhandlingen.

      Tolkningen av tillsammans och i samförstånd får anses vara i strid med gällande rätt
      Bedömningen i denna del utgår från att det på objektiva grunder får anses ha
      funnits oklarheter kring vad åklagaren gjort gällande.
      Uttrycket tillsammans och i samförstånd är ett gärningsmoment, som behöver
      åberopas av åklagaren (se bl.a. Nordh, Processens ram i brottmål, s. 41). Av
      uttrycket följer att flera tilltalade anses ansvariga som medgärningsmän för rånet,
      även om det bara utfördes av en av dem. Med den av åklagaren angivna
      individualiseringen av AA:s.agerande – den som faktiskt utförde rånet – blir
      uttrycket för dennes del egentligen överflödigt. Av åklagarens
      anslutningsöverklagande och svarsskrivelse till hovrätten står klart att hon ansett
      det fullt möjligt att döma som tingsrätten gjort utan att behöva justera åtalet.
      Åklagarens uppgifter i förhöret med henne under förundersökningen bekräftar
      detta. Slutsatsen måste bli att åklagaren inte ansett att den valda
      konkretiseringsnivån beträffande AA utgjort ett hinder mot att döma honom som
      medgärningsman för rånet även om hans roll inte kunnat klarläggas. Påståendet
      om att tingsrätten dömt utöver gärningspåståendet har uppenbarligen inte
      kommit förrän under hovrättens huvudförhandling.
      Av det nu anförda följer att det funnits en oklarhet i förhållande till vad
      åklagaren påstått om AA i gärningsbeskrivningen. Enligt min mening borde detta
      ha föranlett tingsrätten att utöva materiell processledning genom att fråga
      åklagaren om hur hon såg på frågan om AA:s handlande för det fall tingsrätten
                                                                      Dnr 1371-2014        Sid 4 (9)




     kom fram till att de inblandade personernas roller inte kunde klarläggas på det
     sätt hon gjorde gällande. Ett sådant påpekande går inte utöver vad som är möjligt
     utan att rättens opartiskhet sätts ifråga (jfr bl.a. RÅ:s inställning i Högsta
     domstolen i rättsfallet NJA 2013 N 6). Den materiella processledningen går före
     tolkningen av gärningsbeskrivningen. Som Nordh framhållit (a.a. s 31) är det
     dessutom av flera skäl en onödig omgång att, efter en frikännande dom på
     formella grunder, åklagaren överklagar och justerar gärningsbeskrivningen i
     hovrätten. Skyldigheten att utöva materiell processledning har ju i än högre grad
     ålegat hovrätten. Det har i vart fall då varit tydligt att tingsrätten ansåg det
     möjligt att tolka en gärningsbeskrivning på det sätt den gjort. Det har dessutom
     varit tydligt att det funnits en väsentlig skillnad mellan hur
     gärningsbeskrivningen varit utformad och att åklagaren ansåg det möjligt att
     döma AA som tingsrätten gjort. Den motsägelse som funnits här har
     uppenbarligen inte lyfts.
     Frågan om när och hur rätten ska utöva materiell processledning är inte helt
     enkel att besvara. Att i efterhand bedöma frågan är en helt annan sak än att i
     skarpt läge alltid fatta rätt beslut. Även om förhållandet mellan uttrycket
     tillsammans och i samförstånd och ett samtidigt konkretiserat gärningspåstående
     skulle vara ett annat än det CC utgått från, anser jag inte att det finns anledning
     att rikta kritik mot honom.
     Jag anser således sammanfattningsvis att det inte finns skäl för JO att nu i
     efterhand rikta kritik mot CC för hans handläggning av åtalet mot AA I detta
     sammanhang vill jag understryka att CC under lång tid varit misstänkt för
     tjänstefel. Betydelsen av detta för honom bör även det vägas in vid den
     bedömning JO avser att göra.
CC uppgav följande:

     Frågan om AA är dömd för annan gärning än åklagaren yrkat ansvar för
     Det är min uppfattning att AA dömdes för just det rån han stod åtalad för, även
     om han kunnat ha en annan roll än den som påstods i åtalet.
     Jag har i anslutning till de polisförhör som hållits med mig i tjänstefelsärendet
     upprättat två promemorior där jag bl.a. klargjort att AA inte är dömd för att ha
     fört flyktbilen, d.v.s. det moment som enligt JO anses vara annan gärning än
     själva rånet. AA är dömd som en av de fyra gärningsmännen utan att hans roll
     blivit helt klarlagd, allt med stöd av åklagarens generella påstående om att han
     begått rånet tillsammans och i samförstånd med de tre andra personerna i
     sällskapet.
     Med hänvisning till mina promemorior vill jag sammanfattningsvis framhålla
     följande.
     I målet åtalades AA och ytterligare en person för att ha begått rånet tillsammans
     och i samförstånd med två andra, oidentifierade, personer. Detta uppfattades som
     ett generellt påstående härom, som tingsrätten var tvungen att ytterst pröva. I
     gärningsbeskrivningen angavs också hur åklagaren tänkt sig att de olika rollerna
     sett ut. AA hade utfört själva rånet medan den medåtalade personen hade hållit
     vakt. Samtliga rekvisit för rånet fanns med i gärningsbeskrivningen och det fanns
     en kombination av individuella moment, där AA kopplats till vissa rekvisit för
     rånet, och ett påstående om generellt ansvar (tillsammans och i samförstånd)
     såvitt avser densamme.
     Vad som förekom vid huvudförhandlingen kan svårligen återskapas för en
     utomstående betraktare. Min upplevelse kan bekräftas av bevisteman för
     förhörspersonerna och av videoinspelade förhör i den mån dessa nu finns att
     tillgå. Endast en mindre del av förhandlingen berörde själva rånet. Utöver
     förevisandet av övervakningsbilder från butiken hölls ett förhållandevis kort
     förhör med butiksbiträdet. Den övervägande delen av förhandlingen handlade
     om hur de fyra personerna var tillsammans och planerade rånet. Många frågor
                                                                Dnr 1371-2014         Sid 5 (9)




ställdes om planeringen av rånet och i vilken AA ingick. Den medåtalade
personen hade en längre berättelse härom och tre vittnen hördes om rånarnas
förehavanden på planeringsstadiet fram till bara några timmar innan rånet
begicks. Ett vittne berättade om när två personer, direkt efter rånet, lämnade
platsen i flyktbilen och den medåtalade berättade om vad som hände då det
slutna sällskapet om fyra personer sammanstrålade efter rånet.
Av den medåtalade personens trovärdiga berättelse framgick att AA ledde den
omfattande planeringen av rånet. Berättelsen stöddes av annan bevisning. Bl.a.
fanns en bild på AA då han samma dag som rånet begicks i en butik i
Norrköping införskaffade ett föremål, sannolikt den yxa som användes vid rånet.
AA:s fingeravtryck fanns också på ett kvitto avseende ett badhusbesök som
kunde knytas till tid och plats för tillgreppet av flyktbilen.
Det framkom att de fyra personerna hade delat upp sig parvis då rånet begicks.
Två av dem, bl.a. den medåtalade personen, befann sig i en närliggande butik
medan de andra två var aktiva och hade en mera central roll. En av dem utförde
maskerad själva rånet medan den andre körde rånaren och rånbytet från platsen.
Efter rånet sammanstrålade, som sagt, de fyra personerna för att sedan
tillsammans bege sig tillbaka till Stockholmsområdet där de kom från.
Genom bevisningen var det ställt utom rimligt tvivel att AA tillhörde det slutna
sällskap om fyra personer som planerade rånet, att AA hade en ledande roll vid
planeringen av rånet och att AA var en av de fyra gärningsmän som efter en
veckas planering utförde rånet tillsammans och i samförstånd med varandra. Den
medåtalade personens förehavanden betraktades som medhjälp.
Det fanns mycket starka skäl för åklagarens påstående om att det var AA som
utförde själva rånet. Eftersom teknisk bevisning saknades och då två av rånarna
var oidentifierade fanns det ett beaktansvärt utrymme för att AA bytt plats med
den som förde flyktbilen. AA dömdes som gärningsman för rånet utan att hans
faktiska roll, antingen som rånare i butiken eller som förare av flyktbilen, var
helt klarlagd. Det kunde uteslutas att AA befann sig tillsammans med den
medåtalade personen i den närliggande butiken och även att en annan person,
utanför det slutna sällskapet, utförde själva rånet. Däremot kunde det vara en
annan i sällskapet än AA, nämligen den så kallade turken och ingen annan, som
utförde själva rånet.
AA dömdes alltså inte för att faktiskt ha fört flyktbilen och inte heller för att
faktiskt ha utfört själva rånet. De två gärningsmännens roller lämnades i stället
öppna i domen. I tingsrättens domskäl anges, i linje härmed, ett förbehåll om att
de båda aktiva rollerna inte kunnat klarläggas (se särskilt sista meningen i andra
stycket, sidan 10 i domen). Förutsättningar fanns ändå att döma AA som i vart
fall medgärningsman, allt enligt åklagarens generella påstående om att rånet
begåtts tillsammans och i samförstånd med de andra. Det för AA mildaste
medverkansalternativet beaktades också vid straffmätningen. Detta ansvar följde
alltså av att AA intagit en ledande roll vid planeringen av rånet och av att han
haft en central och aktiv roll vid genomförandet av rånet.
Att bevisningen inte räckte för åklagarens individualiserade påstående om att AA
utförde ett av momenten, d.v.s. själva rånet, utgjorde inget hinder för att i nästa
steg pröva frågan om ansvar i enlighet med det generella påståendet om att rånet
begåtts tillsammans och i samförstånd med andra. Detta ligger inom ramen för
åtalet, anser jag.
Min ovan nämnda uppfattning bygger i huvudsak på följande.
Begreppet tillsammans och i samförstånd är en förhållandevis ny form av
gärningsmannaskap där ansvar kan utdömas även om de inblandade personernas
roller inte kunnat klarläggas. Åklagare brukar ofta använda nämnda begrepp i
fall där det inte går att ange vem som gjort vad. Se bl.a. Dag Victor – Den
åtalade gärningen, s. 246 f.
                                                                  Dnr 1371-2014         Sid 6 (9)




Frågan om ett sådant ansvar har överlämnats till rättstillämpningen. Det saknas
tydlig lagreglering och Högsta domstolen har ännu inte uttalat hur
gärningsbeskrivningar ska tolkas när det finns både ett generellt påstående om
brott som begåtts tillsammans och i samförstånd och närmare individualiserade
moment som varit nödvändiga för att begå brottet. De fall som finns, bl.a. det
som hovrätten hänvisat till, berör själva grundprincipen som kommit till uttryck i
litteraturen – inte alls problematiken kring synen på påståenden om att brott
begåtts tillsammans och i samförstånd.
Däremot finns det ett antal rättsfall som visar att möjlighet finns att döma till
ansvar utan att rollerna kunnat klarläggas. I rättsfallet NJA 2006 s 535
(Akallarånet) uttalades inget hinder i sig mot en sådan prövning trots att
åklagarens individualiserade moment inte ansågs vara styrkta. Dock ansågs
denna möjlighet inte kunna tillämpas eftersom det inte varit utrett att personen
deltagit vid genomförandet av brottet.
Stöd för min ståndpunkt ges också i Högsta domstolens avgörande den 1 oktober
2014 i mål Ö 4417-12. Även Riksåklagarens svarsskrivelse, daterad 2014-09-01,
i Högsta domstolens mål B 5390-13 ger ett visst stöd. Riksåklagaren pekar där
på oenhetligheten i praxis när det gäller tolkningar av gärningsbeskrivningar och
behovet av prejudikat när det gäller sådan tolkning, särskilt i förhållande till art.
6 i Europakonventionen och Europadomstolens praxis.
Att åklagaren individualiserat rollerna är självklart bra. Då vet de åtalade
personerna vad de i första hand ska inrikta sitt försvar på. Försvaret måste ändå
räkna med att det generella påståendet prövas i nästa steg i händelse av att de
individualiserade momenten inte styrkts. Detta ter sig rätt naturligt i ett fall då
rånaren är maskerad och då två av gärningsmännen inte kunnat identifieras (Jfr
det ovan nämnda rättsfallet). De åtalade personerna kan inte anses ha betagits sin
möjlighet till försvar så länge alla omständigheter som utredningen kunnat visa
kring brottet lagts fram vid huvudförhandlingen.
Åklagaren kan med fördel vara tydlig i sin gärningsbeskrivning om att rätten ska
pröva de individualiserade momenten först och, i andra hand, det generella
påståendet om tillsammans och i samförstånd. Ett exempel på detta är rättsfallet
NJA 2010 s. 485. Men jag är av uppfattningen att det inte är ett absolut krav
eftersom rätten alltid av rättssäkerhetsskäl först söker klarlägga de olika rollerna,
momenten kopplat till person, oavsett hur åklagaren utformat åtalet.

Frågan om materiell processledning bort utövas i tingsrätten
Vid huvudförhandlingen uppfattade jag inte att det hos parterna fanns oklarheter
om vad åtalet avsåg. Det generella ansvaret fanns, som sagt, med i åtalet. Att
åklagaren i sin slutplädering inriktade sig på förstahandsyrkandet (det
individuella momentet) och inte uppehöll sig så mycket vid det generella
ansvaret (tillsammans och i samförstånd) är för mig inte särskilt konstigt. Det
kan mycket väl bero på taktik. Så torde även gälla försvaret. Vad jag förstod stod
åklagaren fast vid att de fyra personerna hade planerat och begått rånet
tillsammans och i samförstånd.
Som angetts ovan handlade den övervägande delen av förhandlingen om hur de
fyra personerna var tillsammans och planerade rånet. Även vad som inträffade
efter rånet, då de fyra sammanstrålade, avhandlades. Det framgick att fråga var
om ett välplanerat rån, som AA hade en aktiv del i, och där förandet av flyktbilen
var ett nödvändigt moment för att rånet skulle kunna genomföras.
Jag anser att det har stått klart för AA att han inte behövde försvara sig bara mot
påståendet om att han utförde själva rånet utan även mot vad som tydligt
framkom om hans aktiva del i planeringen av rånet. Jag anser också att han
måste ha förstått att fråga dessutom var om en ansvarsprövning där rollerna inte
kunnat klarläggas. Att momentet med flyktbilen inte fanns uttryckligen angivet i
gärningsbeskrivningen anser jag inte vara nödvändigt. Detta moment, som ligger
mycket nära det händelseförlopp som konstituerar den brottsliga gärningen,
                                                                       Dnr 1371-2014        Sid 7 (9)




      avhandlades vid förhandlingen. Även om jag hade påpekat att möjlighet fanns att
      döma på det sätt som gjordes har jag svårt att tro att inriktningen av försvaret
      hade blivit annorlunda. Det bör i sammanhanget särskilt noteras att AA:s
      inställning var att han överhuvudtaget inte befunnit sig på brottsplatsen.
      Med detta vill jag säga att AA i gärningsbeskrivningen och vid förhandlingen, i
      linje med vad artikel 6 i Europakonventionen föreskriver, i detalj underrättats om
      innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom. Domen har inte heller
      baserats på något för AA överraskande moment som han inte har haft möjlighet
      att försvara sig mot.
      Varken försvararen eller åklagaren har i skrivelser till hovrätten reagerat på att
      tingsrätten i sin bedömning lämnat gärningsmännens roller öppna, vilket talar för
      att det hos dem inte funnits någon oklarhet i frågan. Det tog nästan tre veckor
      innan AA överklagade domen genom sin försvarare. Inget nämndes om att AA
      dömts på felaktiga grunder eller på något annat överraskande sätt. Inget
      frifotsyrkande framställdes. Åklagaren anförde i sin tur i sin svarsskrivelse till
      hovrätten att tingsrätten gjort en rätt bedömning i ansvarsfrågan.
      Hovrätten, som förfogat över häktningsfrågan efter överklagandet, har inte heller
      under beredningen av målet funnit skäl att självmant vidta åtgärder i anledning
      av att AA, enligt hovrättens uppfattning, blivit dömd för annan gärning än den
      som angetts i åtalet.
      Jag är alltså av uppfattningen att det inte funnits någon oklarhet hos parterna som
      bort undanröjas genom materiell processledning. Även om det hade funnits en
      sådan oklarhet är det ingalunda självklart att materiell processledning bort
      utövas. Hovrättens hantering av den oklarhet som uppenbart fanns i hovrätten är
      ett exempel på hur svårt det kan vara att avgöra när materiell processledning bör
      utövas.
      Med hänsyn till vad sålunda anförts i det ovanstående anser jag att det saknas
      anledning att överhuvudtaget rikta kritik mot min handläggning av målet.

Bedömning
Regler i rättegångsbalken och Europakonventionen
I 30 kap. 3 § rättegångsbalken anges som huvudregel att en dom i ett brottmål
inte får avse någon annan gärning än den som det har förts talan om i behörig
ordning. I ett mål om allmänt åtal beskriver åklagaren gärningen i den
gärningsbeskrivning som är en del av hans eller hennes stämningsansökan.

Ett viktigt skäl till att rätten inte får döma över något som ingen har fört talan
om är naturligtvis att den tilltalade ska veta vad han eller hon ska försvara sig
mot. Samma skäl ligger bakom Europakonventionens regel om att var och en
som anklagas för brott har rätt att i detalj underrättas om innebörden av och
grunden för anklagelsen mot honom eller henne och att få tillräcklig tid och
möjlighet att förbereda sitt försvar.

Medgärningsmannaskap
Åklagarens gärningsbeskrivning inleds med ett påstående om att DD och AA
rånat en butik tillsammans och i samförstånd med andra personer. Det är alltså
fråga om vad som i straffrätten kallas för medgärningsmannaskap. Denna form
av gärningsmannaskap kännetecknas av att det inte är en person som ensam
uppfyller brottsrekvisiten utan det är flera personer som har hjälpts åt. Vid ett
bankrån kan det exempelvis stå klart att en av de inblandade har tillgripit
                                                                  Dnr 1371-2014      Sid 8 (9)




pengarna, en har hotat personal och kunder och en har stått vakt med skjutvapen
vid en flyktbil omedelbart utanför banklokalen. Att det inte går att fastställa
vem som har gjort vad utesluter i ett sådant fall inte att samtliga döms som
gärningsmän för rån (se Victor, Den åtalade gärningen – några tankar om
utformningen av gärningsbeskrivningar, i 35 års utredande, en vänbok till
Erland Aspelin, s. 247).

Åklagarens påståenden i gärningsbeskrivningen
Den gärningsbeskrivning som Norrköpings tingsrätt hade att ta ställning till är
inte lättillgänglig. Först påstods att ett antal personer, däribland AA och den
medtilltalade DD, hade begått brottet tillsammans och i samförstånd. Därefter
påstods att AA hade hotat målsäganden inne i butiken. Det framgick vidare att
guldföremål hade tillgripits, men det framgick inte uttryckligen vem av de
inblandade som påstods ha tillgripit dem. DD och en annan person påstods ha
hållit vakt. Slutligen påstods att DD hade deltagit i planeringen av rånet.

Sammanfattningsvis påstod åklagaren alltså följande beträffande AA:

    1. Han hade tillsammans och i samförstånd med andra stulit guldföremål
       genom hot.

    2. Han hade hotat målsäganden i butiken.

Tingsrättens dom
I sin dom analyserade tingsrätten först om det fanns tillräcklig bevisning för att
AA hade utfört själva rånet i butiken. Tingsrätten kom fram till att det fanns en
beaktansvärd risk för att det kunde vara en annan inblandad person och inte AA
som hade utfört själva rånet.

Därefter konstaterade tingsrätten att det av ett vittnesmål framgick att rånaren
flydde till ett garage och satte sig i baksätet på en bil som med en rivstart
lämnade platsen. Tingsrätten drog slutsatsen att AA, om han inte varit rånaren,
måste ha varit den person som förde flyktbilen från brottsplatsen. Detta moment
hade enligt tingsrätten utöver planeringen av rånet varit nödvändigt för brottets
utförande. Tingsrätten slutförde resonemanget genom att konstatera att med
förbehåll för att deras båda roller inte kunnat klarläggas var AA en av
gärningsmännen. I domslutet dömde tingsrätten AA för rån till två års fängelse.

Kan man döma så?
Tingsrätten dömde alltså AA för att antingen ha varit inne i butiken och rånat
den eller för att ha kört flyktbilen. Och det är en tänkbar lösning enligt den
straffrättsliga läran om medgärningsmannaskap. Men vad det nu är fråga om är
inte tingsrättens straffrättsliga bedömning utan dess tillämpning av 30 kap. 3 §
rättegångsbalken. Och enligt den bestämmelsen fick tingsrätten inte döma AA
för någon annan gärning än den som han hade åtalats för.
                                                                    Dnr 1371-2014      Sid 9 (9)




CC har utförligt argumenterat för att Norrköpings tingsrätts prövning stämmer
med regleringen i 30 kap. 3 § rättegångsbalken. Enligt CC har prövningen gått
till så att rätten först tagit ställning till de individualiserade momenten, i detta
fall påståendena att AA varit inne i butiken och utfört själva rånet. När dessa
moment inte blivit styrkta har rätten haft att pröva det generella påståendet, att
gärningen utförts tillsammans och i samförstånd med andra. Inom ramen för
detta generella påstående skulle rätten alltså enligt CC:s uppfattning kunna
pröva om AA hade medverkat genom att köra en flyktbil även om detta inte
uttryckligen påståtts av åklagaren.

Jag delar inte CC:s uppfattning. Gärningsbeskrivningen innehåller inget
påstående om att någon av gärningsmännen hade kört en flyktbil. Tingsrättens
dom, där AA dömts för att antingen ha varit inne i butiken och rånat den eller
kört flyktbilen, avser alltså en annan gärning än den som åklagaren åtalade
honom för. Domen strider därför mot 30 kap. 3 § första meningen
rättegångsbalken.

CC var tingsrättens ordförande. Han förtjänar kritik för den felaktiga
hanteringen av åtalet mot AA.

Ärendet avslutas.
