# Kritik mot att ett beslag ägt rum hos en advokat samt uttalanden om ett beslut att inleda förundersökning för skyddande av brottsling

JO 2010-12-22 dnr 140-2010

BESLUT
                                                                         Datum                   Dnr                       Sid
                                                                         2010-12-22              140-2010                1 (11)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot att ett beslag ägt rum hos en advokat samt uttalanden om ett
                        beslut att inleda förundersökning för skyddande av brottsling


                          Beslutet i korthet: I en anmälan uppgavs att en advokat, som var förordnad som
                          offentlig försvarare för en häktad person, hade förmåtts att mot sin vilja överlämna sin
                          klients mobiltelefon till polis varefter en åklagare beslutade att ta telefonen i beslag. Av
                          utredningen framgick att en förundersökning rörande skyddande av brottsling hade inletts
                          mot advokaten efter beslaget. Jag beslutade att inleda förundersökning om tjänstefel.
                          Sedan ett flertal förhör hållits lades förundersökningen ned eftersom jag inte kunde styrka
                          att åklagarens beslagsbeslut föregicks av en tvångsåtgärd och då det inte heller var
                          möjligt att till fullo klarlägga omständigheterna i samband med att förundersökning
                          inleddes mot advokaten. Jag är emellertid mycket kritisk mot åklagaren för att hon
                          agerade på ett sådant sätt att advokaten uppfattade sig vara utsatt för en tvångsåtgärd.
                          Vidare riktar jag allvarlig kritik mot en annan åklagares bristfälliga dokumentation i
                          ärendet om skyddande av brottsling.

## Anmälan

Advokaten AA begärde i en anmälan att JO skulle granska bl.a. kammaråklagaren
                        BB vid Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i Örebro, agerande gentemot
                        honom i hans egenskap av offentlig försvarare för en person som var misstänkt för
                        våldtäkt. AA uppgav följande.

                        Han förordnades som offentlig försvarare för CC den 9 november 2009. När han
                        träffade sin klient samma dag i arresten framkom att CC:s mobiltelefon, som
                        förvarades av dennes son, kunde vara av intresse i utredningen såsom bevisning för
                        CC:s oskuld. CC häktades den 11 november och ålades restriktioner. Senare
                        samma dag kontaktade AA CC:s son och bad denne att överlämna mobiltelefonen
                        till honom för genomgång av dess innehåll. Han fick mobiltelefonen påföljande
                        dag.

                        Den 16 november kontaktades han av polisens utredare i förundersökningen om
                        våldtäkt som uppgav att innehållet i CC:s mobiltelefon kunde vara av intresse för
                        polisen och att CC hade berättat att telefonen fanns hos AA. Han bekräftade att han
                        hade telefonen och förklarade att han önskade diskutera telefonens innehåll med
                        sin klient innan den överlämnades till polisen. Samtalet avslutades med att AA och
                        utredaren kom överens om att eventuellt talas vid senare under dagen. På grund av



 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4               Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                    Dnr 140-2010    Sid 2 (11)




gällande regler om god advokatsed ansåg han sig förhindrad att överlämna
telefonen till polisen utan att först samråda med sin klient och få dennes samtycke.

Senare samma dag begav sig AA till häktet för att träffa CC. Hans avsikt var att
lämna telefonen till häktesvakten och att efter besöket, för det fall CC samtyckte
därtill, överlämna telefonen till polisen. På vägen till häktet stoppades han
emellertid av BB och två polismän som uppenbarligen hade väntat på honom och
som krävde att få telefonen. AA uppfattade att det inte kunde vara fråga om annat
än husrannsakan och beslag från polisens sida, varför han överlämnade telefonen.

BB anförde den 23 november i en framställan till Örebro tingsrätt att det enligt
hennes uppfattning var olämpligt att AA kvarstod som försvarare för CC med
hänsyn till att det pågick en utredning om hans agerande i samband med uppdraget
som offentlig försvarare. Tingsrätten återkallade därefter hans förordnande som
offentlig försvarare. I beslutet angavs bl.a. att det var upplyst att han var misstänkt
för brott som hade att göra med hans uppdrag som offentlig försvarare i målet och
att ärendet hade överlämnats till Riksenheten för polismål för vidare handläggning.
Beslutet fastställdes av Göta hovrätt, som däremot senare undanröjde ett annat
beslut av tingsrätten att avvisa honom som ombud för CC i målet om våldtäkt.

Utredning
Handlingar i bl.a. Åklagarmyndighetens ärenden AM-181398-09 och AM-191645-
09 samt Polismyndighetens i Örebro län ärende K35910-09 och Polismyndighetens
i Västmanlands län ärende K36216-09 begärdes in. Följande framkom.

Av beslagsprotokoll framgick att CC:s mobiltelefon den 16 november 2009 togs i
beslag i förundersökningen om våldtäkt enligt beslut av BB, som även verkställde
beslaget tillsammans med två polismän. I protokollet noterades angående
telefonen: ”Hade överlämnats av mt son till mt advokat AA. AA hade med sig
telefonen till polishuset med avsikt att gå igenom det som fanns i telefonen med sin
klient, detta trots att mt har restriktioner.”

I en promemoria, upprättad av en av de polismän som verkställde beslaget, angavs
bl.a. följande. Då AA anlände till polishuset för att besöka sin klient på häktet
möttes han i receptionen av två polismän och BB, varefter han ledsagades till ett
förhörsrum i arrestavdelningen. En av polismännen förklarade för AA att det hade
framkommit uppgifter om att CC:s mobiltelefon fanns i AA:s besittning och att
telefonen skulle tas i beslag. AA öppnade då omedelbart sin väska och tog fram en
telefon vilken han lade på bordet framför sig.

Enligt den polisanmälan som upprättades mot AA av polisinspektören DD vid
Polismyndigheten i Örebro län den 23 november bestod det ifrågavarande brottet,
som rubricerades som skyddande av brottsling under tiden den 11–16 november, av
att AA, genom att undanhålla polisen bevismaterial, hade försvårat utredningen och
gett sin klient möjlighet att anpassa sin bevisning efter det som fanns i klientens
                                                                        Dnr 140-2010    Sid 3 (11)




mobiltelefon. I anmälan angavs att BB samma dag hade fattat beslut om att AA var
skäligen misstänkt.

Vidare fanns i ärendet noteringar om att beslut att inleda förundersökning hade
fattats vid tre skilda tillfällen och av tre olika personer. Det senaste beslutet fattades
av tf. chefsåklagaren EE vid Åklagarmyndigheten, Riksenheten för polismål, den
30 november. Den 12 januari lade han ned förundersökningen i ärendet. Som
motivering för nedläggningsbeslutet angavs: ”Det saknas numera anledning att anta
att brott som hör under allmänt åtal har förövats.”

Förundersökning och vidare utredning
På grund av vad som kommit fram fann chefsJO Melin anledning att anta att
tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken hade begåtts och beslutade därför att
inleda förundersökning rörande sådant brott.

Under förundersökningen hölls inledningsvis förhör med AA och ett flertal
personer som på ett eller annat sätt varit involverade i beslaget av mobiltelefonen
och i ärendet rörande skyddande av brottsling.

–––

Förhör hölls därefter med BB, som underrättades om misstanke om tjänstefel enligt
följande gärningspåstående.
      Kammaråklagaren BB var förundersökningsledare i Åklagarmyndighetens,
      åklagarkammaren i Örebro, ärende AM-181398-09 angående våldtäkt. Advokaten
      AA var förordnad som offentlig försvarare för CC, som häktades av Örebro tingsrätt
      den 11 november 2009 varvid åklagaren gavs tillstånd att ålägga den häktade
      restriktioner. Dagen därpå överlämnade CC:s son sin fars mobiltelefon till AA. Vid
      ett telefonsamtal den 16 november med en utredningsman hos polisen förklarade AA
      att han avsåg att med CC diskutera innehållet i sms-meddelanden som skickats kring
      tidpunkten för det anmälda brottet men att han därefter var villig att överlämna
      telefonen till polisen. När AA senare samma dag skulle besöka sin klient på häktet
      möttes han av BB och två polismän. Under omständigheter som innebar att AA mot
      sin vilja förmåddes att lämna ifrån sig mobiltelefonen kom denna i polisens
      besittning. BB beslutade då att ta mobiltelefonen i beslag i våldtäktsärendet med
      motiveringen att den hade betydelse för utredning om brott.
      De meddelanden som mobiltelefonen innehöll hade anförtrotts AA för fullgörande
      av hans uppdrag som offentlig försvarare för CC. Dessa omfattades därför av det
      beslagsförbud som följer av bestämmelserna i 27 kap. 2 § första punkten och 36 kap.
      5 § rättegångsbalken. Lagliga förutsättningar att ta mobiltelefonen i beslag på det
      sätt som skedde förelåg således inte. BB har – genom att besluta om beslag av
      mobiltelefonen, som inte frivilligt överlämnats av AA till polisen – uppsåtligen eller
      av oaktsamhet vid myndighetsutövning åsidosatt vad som gäller för uppgiften som
      åklagare.
      Gärningen är inte att anse som ringa.
BB förnekade brott. [– – –]

Ytterligare ett förhör hölls efter vilket chefsJO Melin inte längre fann anledning att
fullfölja förundersökningen, varför han lade ned densamma.
                                                                     Dnr 140-2010   Sid 4 (11)




BB bereddes tillfälle att komplettera de upplysningar hon lämnade vid förhöret.
Hon kom in med ett yttrande. [– – –]

Åklagarmyndigheten anmodades att redovisa sin bedömning av den fråga om
beslag av mobiltelefon som aktualiserats. Myndigheten skulle därvid särskilt yttra
sig dels över BB handlande i samband med att telefonen togs i beslag, dels över
vad BB anfört om sina möjligheter att under rådande omständigheter fatta beslut
om tvångsåtgärder gentemot AA för att verkställa beslag av telefonen.
Åklagarmyndigheten anmodades vidare att lämna upplysningar om
handläggningen av ärendet om skyddande av brottsling. Av upplysningarna skulle
särskilt framgå när och av vem beslut om att inleda förundersökning fattades samt
vilka överväganden som gjordes inför detta beslut. Myndigheten skulle även
redovisa sin bedömning av det som kommit fram i fråga om handläggningen av
detta ärende. Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren FF) kom in med ett yttrande
[– – –] till vilket hade fogats upplysningar från chefsåklagaren GG vid
åklagarkammaren i Örebro och EE.

I ett beslut den 22 december 2010 anförde chefsJO Melin följande.

Rättslig reglering
Av 27 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken, förkortad RB, följer bl.a. att
föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott får tas i beslag.
I bestämmelsens andra stycke anges att vad som sägs om föremål också – om inte
annat är särskilt föreskrivet – gäller om skriftliga handlingar.

Beslag får inte läggas på sådan skriftlig handling vars innehåll kan antas vara
sådant att befattningshavare eller annan som avses i 36 kap. 5 § RB inte får höras
som vittne därom (27 kap. 2 § 1 RB).

Av 36 kap. 5 § andra stycket framgår att advokater får höras som vittnen om något
som i denna deras yrkesutövning har anförtrotts dem eller som de i samband
därmed har erfarit, endast om det är medgivet i lag eller den, till vars förmån
tystnadsplikten gäller, samtycker till det. Vidare stadgas i tredje stycket att ett
rättegångsombud får höras som vittne om vad som anförtrotts honom eller henne
för uppdragets fullgörande endast om parten medger det.

Detta gäller oavsett om ombudet är advokat eller inte och omfattar även vad
huvudmannen i angivet syfte meddelat ombudet innan denne åtog sig uppdraget (se
NJA II 1943 s. 468). Med ombud jämställs biträden och försvarare. Eftersom det
krävs att vederbörande ska vara rättegångsombud, biträde eller försvarare behöver
anförtroendet ha gjorts med avseende på en kommande eller pågående rättegång
(se Fitger, Rättegångsbalken, En kommentar på Internet, 36 kap. 5 § RB). I fråga
om andra än försvarare gäller enligt fjärde stycket vissa undantag från förbuden
enligt andra och tredje stycket.

Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa,
får kroppsvisitation göras på den som skäligen kan misstänkas för brottet för att
                                                                    Dnr 140-2010   Sid 5 (11)




söka efter föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller annars för att utröna
omständigheter som kan vara av betydelse för utredning av brottet eller om
förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken
(28 kap. 11 § första stycket RB). Annan än den som skäligen kan misstänkas för
brottet får kroppsvisiteras endast om det finns synnerlig anledning att anta att det
därigenom kommer att anträffas ett sådant föremål som avses i första stycket eller
vinnas ett sådant utredningsresultat som där avses (andra stycket). Med
kroppsvisitation avses en undersökning av kläder och annat som någon bär på sig
samt av väskor, paket och andra föremål som någon har med sig (tredje stycket).

Enligt punkten 6.2.2 i Advokatsamfundets Vägledande regler om god advokatsed
får en advokat inte medverka till att bevis undertrycks eller förvanskas. Vidare
föreskrivs att en advokat dock inte är skyldig att förete eller åberopa bevis eller
lämna uppgift som talar till klientens nackdel, om det inte finns en laglig skyldighet
för advokaten att göra detta.

Om någon döljer den som förövat brott, hjälper honom att undkomma, undanröjer
bevis om brottet eller på annat dylikt sätt motverkar att det uppdagas eller beivras,
döms för skyddande av brottsling till böter eller fängelse i högst ett år (17 kap. 11 §
första stycket brottsbalken).

Bedömning
Resultatet av förundersökningen
När ärendet initierades hos JO framkom sammanfattningsvis följande. AA var
förordnad till offentlig försvarare för en person som var misstänkt för våldtäkt. BB,
som var förundersökningsledare i ärendet, beslutade att ta AA:s klients
mobiltelefon i beslag sedan AA fått telefonen överlämnad till sig av klientens son.
Vidare upprättades, en kort tid därefter, en polisanmälan i vilken gjordes gällande
att AA misstänktes ha gjort sig skyldig till skyddande av brottsling i sitt uppdrag
som offentlig försvarare. Förundersökningen har avsett bägge dessa förfaranden.

AA uppgav i sin anmälan hit, och även i det förhör som genomfördes under den
förundersökning som jag inledde med anledning av hans uppgifter, att beslaget av
telefonen föregicks av att han mot sin vilja förmåddes att överlämna telefonen till
polisen.

BB bestred att det utövats något tvång gentemot AA i samband med att han
lämnade ifrån sig telefonen.

Efter ett flertal förhör har jag, vid en samlad bedömning, kommit fram till att jag
inte kan bevisa att BB beslut om beslag av telefonen föregicks av att AA mot sin
vilja förmåddes att överlämna telefonen till polisen. Min utredning har inte heller
till fullo kunnat klarlägga omständigheterna i samband att förundersökning
inleddes i ärendet rörande skyddande om brottsling. Jag har därför inte ansett mig
kunna hävda att någon befattningshavare under min tillsyn har gjort sig skyldig till
brott.
                                                                    Dnr 140-2010   Sid 6 (11)




Beslaget av mobiltelefon
Som ovan angetts har jag efter vidtagen utredning inte funnit att BB gjort sig
skyldig till tjänstefel. Hennes handlande och de invändningar hon framfört
föranleder emellertid följande uttalanden.

BB har, som jag har uppfattat henne, uppgett att mobiltelefonen inte omfattades av
beslagsförbud eftersom dels det inte vara fråga om en skriftlig handling, dels den
inte var anförtrodd AA på det sätt som anges i bestämmelserna om beslagsförbud
då det i telefonen inte kunde finnas några meddelanden mellan honom och den
misstänkte.

Av t.ex. NJA 1977 s. 403 framgår att förbudet mot beslag enligt 27 kap. 2 § 1 RB
inte är begränsat till handlingar som är att betrakta som meddelanden från klienten
till advokaten eller i allt fall har upprättats i samband med och föranletts av
klientens kontakt med advokaten. I stället omfattar beslagsförbudet i princip varje
skriftlig handling som anförtrotts en advokat inom ramen för dennes yrkesutövning
(se också bl.a. NJA 2010 s. 122).

Reglerna om beslag i 27 kap. RB tar sikte på fysiska föremål. Den särskilda
bestämmelsen i 1 § andra stycket tillkom eftersom det vid beslag av handlingar
normalt inte är handlingen som sådan, utan den information handlingen innehåller,
som är av intresse för brottsutredningen. På samma sätt kan man beträffande en
mobiltelefon, som ju i och för sig är ett föremål, säga att det som regel inte är
telefonen som sådan utan den information som telefonen innehåller som är av
intresse för brottsutredningen. Någon reglering som särskilt tar sikte på information
i elektronisk form finns emellertid inte.

Som framgått är beslagsförbudsregeln i 27 kap. 2 § RB enligt sin ordalydelse direkt
tillämplig endast på skriftliga handlingar. Jag har i ett tidigare ärende behandlat
frågan om beslagsförbudsregelns tillämplighet när det gäller elektroniska
handlingar (se JO 2009/10 s. 80). I det ärendet, vilket också Åklagarmyndigheten
hänvisat till i sitt remissyttrande, gällde beslaget en brottsmisstänkt persons dator i
vilken lagrats bl.a. e-postkorrespondens mellan honom och hans f.d. hustru, se 27
kap. 2 § 2 RB angående beslagsförbud på skriftliga meddelanden mellan
närstående. Beslaget gjordes hos den misstänkte, dvs. datorns ägare. I likhet med
vad jag uttalade i mitt beslut i det ärendet anser jag att det finns starka skäl att
behandla elektroniskt lagrad information på samma sätt som man skulle ha
behandlat informationen om den hade återfunnits i en skriftlig handling (se även
Justitiekanslerns beslut den 19 december 2007, dnr 6372-07-31 och 6373-07-31).
Jag fann således i det tidigare ärendet att i samma mån som korrespondensen
mellan de f.d. makarna inte hade fått användas i brottsutredningen om den hade
haft skriftlig form fick den inte heller användas i sin elektroniska form. Däremot
hade jag i det då aktuella fallet inte några synpunkter på beslutet att ta datorn i
beslag. Detta mot bakgrund av att det som var fredat från beslag var endast
meddelanden mellan närstående och datorn kunde givetvis innehålla även annat
material som inte omfattades av beslagsförbudet. Av praktiska skäl måste man
                                                                     Dnr 140-2010    Sid 7 (11)




därför i en sådan situation tillåta att själva bäraren av informationen, t.ex. en dator
eller en mobiltelefon, tas i beslag trots att den eventuellt innehåller information på
vilken beslagsförbudet är tillämpligt.

I likhet med Åklagarmyndigheten finner jag att de textmeddelanden i form av sms
som telefonen innehöll hade anförtrotts AA i hans uppdrag som försvarare, varför
dessa meddelanden utan tvivel omfattades av beslagsförbudet.
Åklagarmyndigheten har emellertid anfört att beslaget inte endast syftade till att få
tillgång till dessa textmeddelanden utan också för att klarlägga när i tiden
kommunikationen i form av textmeddelanden och telefonsamtal ägt rum, varför det
enligt Åklagarmyndighetens bedömning funnits förutsättningar att ta telefonen i
beslag från AA. Åklagarmyndighetens resonemang utgår alltså från att endast de
textmeddelanden som telefonen innehöll var skyddade mot beslag men inte den
information som därutöver var elektroniskt lagrad i telefonen.

Jag delar inte Åklagarmyndighetens uppfattning i denna del. Det är en sak att, som
i JO 2009/10 s. 80, ta en informationsbärare i beslag hos en misstänkt för att utröna
om den innehåller information som omfattas av ett beslagsförbud för visst slag av
kommunikation. Det är något helt annat att ta själva informationsbäraren i beslag
hos en försvarare som anförtrotts denna eller, snarare, dess innehåll. I en sådan
situation omfattar beslagsförbudet samtlig information som klienten anförtrott sin
försvarare. Jag anser alltså att all den information som fanns elektroniskt lagrad i
mobiltelefonen, således inte endast textmeddelanden utan även t.ex. uppgifter om
när meddelanden och samtal ägt rum, omfattades av beslagsförbudet.

Sammanfattningsvis var således enligt min bedömning mobiltelefonen fredad från
beslag i enlighet med bestämmelserna i 27 kap. 2 § 1 RB såvida inte klienten
medgav att telefonen överlämnades till polis och åklagare. Av utredningen framgår
att något sådant medgivande inte förelåg vid tidpunkten för beslaget.

Det nu sagda innebär i sin tur givetvis att polis och åklagare inte kunde använda sig
av tvångsmedel, såsom t.ex. husrannsakan eller kroppsvisitation, för att komma åt
telefonen hos AA (jfr NJA 1977 s. 403, JO 1977/78 s. 19, Fitger,
Rättegångsbalken, En kommentar på Internet, 28 kap. 1 § RB, och Lindberg,
Straffprocessuella tvångsmedel, 2:a uppl., s. 636).

BB har bestritt att det utövades något tvång gentemot AA i samband med att han
överlämnade telefonen till polisen. Som ovan angetts har jag också funnit att jag
inte kan bevisa att BB beslut om beslag av telefonen föregicks av att AA mot sin
vilja förmåddes att lämna telefonen ifrån sig. AA har emellertid uppgett att han
överlämnade telefonen eftersom han uppfattade sig vara föremål för en
tvångsåtgärd och att han i annat fall inte hade lämnat den ifrån sig.

Beträffande omständigheterna vid telefonens överlämnande och beslaget har av
utredningen framkommit att det var BB som initierade mötet med AA i polishusets
entré sedan hon av polis informerats om att han hade telefonen och var på väg till
sin klient på häktet för att diskutera innehållet i denna. Hon fick före mötet veta att
                                                                    Dnr 140-2010   Sid 8 (11)




AA för polisen förklarat att han var villig att överlämna telefonen efter sitt
sammanträffande med klienten. Det kan knappast råda något tvivel om att AA var
helt oförberedd på mötet med BB och de två polismännen, vilket också synes ha
varit åklagarens avsikt. AA ledsagades därefter till ett förhörsrum där han av en av
polismännen upplystes om att de kände till att han hade klientens telefon. Jag hyser
stor förståelse för att AA under dessa förhållanden blev, som han själv uttryckt det,
skärrad. Vad han uppgett om att ordet ”husrannsakan” nämndes innan han
överlämnade telefonen har i och för sig inte bekräftats av någon av de övriga
närvarande personerna. Oavsett om detta begrepp nämndes eller inte anser jag att
det är tydligt att AA i den rådande situationen med fog kunnat uppfatta sig vara
utsatt för en tvångsåtgärd. BB måste också rimligen ha insett att det i vart fall fanns
en risk för att AA uppfattade situationen på detta sätt. Jag är därför mycket kritisk
till att BB agerade på ett sådant sätt att AA uppfattade att tvångsmedel kom till
användning mot honom.

Beslutet att inleda förundersökning om skyddande av brottsling
Av utredningen i ärendet har framkommit att polisanmälan om skyddande av
brottsling upprättades av polisinspektören DD vid Polismyndigheten i Örebro län
den 23 november 2009, dvs. en vecka efter beslaget av mobiltelefonen. I anmälan
finns en notering om att BB samma dag fattade beslut om att AA var skäligen
misstänkt.

DD har vid förhör uppgett att hon och BB, efter att mobiltelefonen hade tagits i
beslag, tillsammans diskuterade huruvida AA kunde misstänkas för brott genom
sitt agerande med telefonen. Enligt DD kom de gemensamt fram till att AA hade
begått brott och att en polisanmälan skulle upprättas. Det begångna brottet bestod i
att han hade undanhållit telefonen och den information som fanns i denna. DD har
vidare uppgett att hon i polismyndighetens kriminaldiarium (RAR) angav BB som
den som fattat beslut om att skälig misstanke skulle gälla eftersom BB var hennes
överordnade. Enligt DD innebar dock denna åtgärd att varken hon eller BB fattade
beslut om att inleda förundersökning i ärendet.

BB har å sin sida uppgett att hon diskuterade med polis vilka brottsmisstankar det
skulle kunna vara fråga om, men att hon inte var delaktig i upprättandet av
polisanmälan eller i ärendets fortsatta handläggning. Enligt BB informerade hon
sin chef, GG, som sade åt henne att hon inte skulle ha något med en eventuell
polisanmälan att göra. GG, som också hörts under utredningen, har berättat att han
fann AA:s agerande anmärkningsvärt och att det är möjligt att han bad
polismyndigheten att upprätta en polisanmälan på grund av misstankar om att AA
eventuellt kunde ha raderat information i telefonen. Enligt GG inledde han dock
inte förundersökning utan överlämnade i stället ärendet till Riksenheten för
polismål enligt överenskommelse per telefon med överåklagaren HH.

I de handlingar som inhämtats från polisens och Åklagarmyndighetens akter i
ärendet finns, utöver uppgiften om att AA var skäligen misstänkt, noteringar om tre
olika beslut att inleda förundersökning. Således finns noterat att beslut härom
                                                                   Dnr 140-2010   Sid 9 (11)




fattats dels den 24 november av HH, dels den 28 november av en kriminalinspektör
vid Polismyndigheten i Västmanlands län, dit ärendet överfördes från
Polismyndigheten i Örebro län, dels den 30 november av EE. Den senare har
uppgett att enligt hans uppfattning var förundersökning inte inledd då han fick
ärendet och att det således var han som inledde förundersökning genom sitt beslut
den 30 november.

Vad som framkommit föranleder mig att göra följande uttalanden.

Förundersökning ska inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl
finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats (23
kap. 1 § första stycket RB). Vem som skäligen kan misstänkas för brottet ska
utredas under förundersökningen (2 §). Beslut om att någon är skäligen misstänkt
för brott fattas således inom ramen för en redan inledd förundersökning.

Under utredningen har framkommit till viss del motstridiga uppgifter om vem eller
vilka som initierade upprättandet av den aktuella polisanmälan. Jag har inte funnit
det meningsfullt att ytterligare försöka klarlägga omständigheterna kring detta.
Med anledning av det som kommit fram finner jag dock skäl att betona vikten av
tydlighet i kommunikationen mellan åklagare och polis. Om en åklagare ger
polisen i uppdrag att upprätta en brottsanmälan, och det till grund för detta inte
föreligger en anmälan eller uppgifter framkomna under ett förhör, måste det
normalt anses innebära att åklagaren funnit att det finns anledning att anta att ett
brott som hör under allmänt åtal har förövats och att åklagaren således redan tagit
ställning i fråga om inledande av förundersökning. I annat fall bör det rimligen
krävas att åklagaren uttryckligen påpekar för polisen att någon prövning i
förundersökningsfrågan ännu inte har gjorts. Risken för missförstånd torde annars
vara uppenbar.

I nu aktuellt ärende synes den i anmälan den 23 november gjorda noteringen om
beslut avseende skälig misstanke inte, såvitt framkommit, avspegla ett faktiskt
fattat beslut härom. Eftersom ett sådant beslut endast kan fattas inom ramen för en
förundersökning skulle det ha inneburit att förundersökning hade inletts. Enligt de
uppgifter som bl.a. DD, BB, GG och EE lämnat förefaller det vid nyss nämnda
tidpunkt inte ens ha fattats något beslut om att inleda förundersökning. Inte heller
de ovan nämnda noteringarna om inledande av förundersökning den 24 respektive
den 28 november verkar ge uttryck för faktiskt fattade beslut. I stället torde det
endast vara noteringen om EE:s beslut den 30 november som avser ett verkligt
beslut i frågan.

Det är naturligtvis helt oacceptabelt att vad som kan utläsas av handlingarna i
ärendet ger en sådan direkt missvisande bild av handläggningen som det är fråga
om här och att det endast efter tämligen långtgående utredningsåtgärder har varit
möjligt att i efterhand vinna någon som helst klarhet i när och av vem
förundersökning de facto inletts.
                                                                   Dnr 140-2010   Sid 10 (11)




EE har beträffande sitt beslut att inleda förundersökning uppgett att detta
grundades på att han fått uppgifter om att mobiltelefonen eventuellt hade
manipulerats. Dessa uppgifter dokumenterades emellertid inte och han har inte
heller kunnat ge några närmare upplysningar när eller av vem uppgifterna
lämnades. EE har vidare inte kunnat ange vilka omständigheter som uppgifterna
om eventuell manipulation grundades på.

I den polisanmälan om skyddande av brottsling som upprättades hos Örebropolisen
angavs, som redan nämnts, AA som skäligen misstänkt för att ”genom att
undanhålla polismyndigheten bevismaterial, (ha) försvårat utredningen och gett
den misstänkte, som är häktad med restriktioner, möjlighet att anpassa sin
bevisning efter det som finns i den misstänktes mobiltelefon”. Någon eventuell
manipulation nämns således över huvud taget inte. Det förhållandet att de uppgifter
som, enligt EE, låg till grund för beslutet att inleda förundersökning således inte
dokumenterats och inte heller på annat sätt varit möjliga att kontrollera i efterhand
är enligt min mening synnerligen anmärkningsvärt.

Tröskeln för att inleda förundersökning har satts lågt. Det räcker att det
förekommer anledning till misstanke om brott. En förundersökning kan alltså
inledas på mycket vaga misstankar så snart dessa avser något som kan vara ett
brott. Dock måste misstankarna avse ett konkret brott. Visserligen behöver inte den
ifrågavarande gärningens alla detaljer vara kända och inte heller exakt var och när
den har utförts, men det räcker inte att det finns ”anledning” att någon ägnar eller
ägnat sig åt brottslig verksamhet såvida man inte känner till något konkret fall
härav (se Per Olof Ekelöf, SvJT 1982, s. 658).

På grundval av den i ärendet befintliga dokumentationen, dvs. bortsett från
uppgifterna om eventuell manipulation, saknar enligt min uppfattning antagandet
att AA kunde misstänkas ha gjort sig skyldig till skyddande av brottsling eller
något annat brott all grund. Det har vidare framkommit att upprättandet av
polisanmälan om skyddande av brottsling och beslutet att inleda förundersökning
bl.a. innebar att AA:s förordnade som offentlig försvarare för CC återkallades. Det
torde vara givet att AA uppfattat detta som mycket chikanerande för honom. För
CC medförde i sin tur brottsutredningen mot AA att han nödgades byta försvarare
under pågående förundersökning och medan han var frihetsberövad. Det är således
tydligt att brottsutredningen fått stora konsekvenser för såväl AA som hans klient.
Jag ser mot denna bakgrund mycket allvarligt på EE:s bristande dokumentation av
de uppgifter som legat till grund för hans beslut att inleda förundersökning.

 Eftersom det saknas närmare information om vilka omständigheter som
uppgifterna om manipulation avsåg, har jag inte möjlighet att bedöma huruvida det
var riktigt att i det aktuella ärendet inleda förundersökning eller inte. Jag finner
dock anledning påpeka att endast det förhållandet att AA förfogat över den aktuella
telefonen under en period, och således haft möjlighet att manipulera telefonen,
självfallet inte kan anses bilda grund ens för en vag misstanke om att han faktiskt
                                                                Dnr 140-2010    Sid 11 (11)




hade manipulerat telefonen. På enbart den grunden kunde således beslut om att
inleda förundersökning inte fattas.
