# Initiativärende angående omfattningen av utevistelser som beviljats en intagen

JO 2000-12-21 dnr 141-2000

BESLUT
                                                                              Datum                Dnr                       Sid
                                                                              2000-12-12           141-2000                 1 (5)
Justitieombudsmannen
Jan Pennlöv




                        Initiativärende angående omfattningen av utevistelser som beviljats en
                        intagen


                        I ett beslut den 21 december 2000 anförde JO Pennlöv följande.

## Initiativet

I en artikel i Expressen den 30 december 1999 stod följande att läsa.

                                  ”Vi gjorde fel i AA:s fall”

                                  Av BB
                                  Under årets fem första månader fick den misstänkte polismördaren AA 65
                                  permissioner. Det var en felbedömning i hans fall, erkänner CC på
                                  kriminalvårdsstyrelsen. Kriminalvårdsstyrelsen utreder just nu permissionsreglerna
                                  för långtidsdömda, det vill säga för fångar som dömts till fyra års fängelse eller mer.
                                  En av dem som misstänks ha mördat poliserna DD och EE, AA, dömdes den 3
                                  augusti 1995 till sex års fängelse bland annat för förberedelse och stämpling till
                                  mord. Han skulle ha frigivits den 6 maj nästa år. Men mellan januari och maj i år
                                  hade han 65 permissioner, skriver Göteborgs-Posten. Att AA skulle ha permission är
                                  självklart. Han var alltså inne i frigivningsfasen, säger CC till Göteborgs-Posten.
                                  Men det man kan kritisera, och som inte var rätt, var att han fick så många
                                  permissioner och att dessa inte var kontrollerade. Det var ett bedömningsfel i hans
                                  fall.
                                  Tycker du att regelverket för permissioner i dag är för generöst? Nej, regelverket är
                                  inte för generöst, men på sina håll har tillämpningen varit väl generös när det gäller
                                  kontroll och villkor.
                        Artikeln föranledde mig att samma dag besluta att utreda saken inom ramen för ett
                        initiativärende.

## Utredningen

Ett yttrande infordrades från Kriminalvårdsstyrelsen. I sitt svar den 2 mars 1999
                        anförde FF följande.

## Bakgrund

I Kriminalvårdsanstalten Tidaholm bedrevs under år 1998 ett projekt med
                                  teaterverksamhet. Den verksamheten ingick som en del av en programverksamhet
                                  där bl.a. dramaundervisning ingick. Efter det att kontakt tagits med författaren GG
                                  inleddes ett samarbete med Riksteatern, vilket sedan utmynnade i den numera
                                  riksbekanta teaterpjäsen 7:3. AA, som avtjänar fängelse i sex år – plus ett år, sex
                                  månader och 25 dagar i förverkad villkorligt medgiven frihet – med preliminär


 Riksdagens ombudsmän                              E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                         Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                  Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                    Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                    Dnr 141-2000     Sid 2 (5)



villkorlig frigivning tidigast den 13 april 2000, deltog i denna verksamhet.
Föreställningen växte fram under hösten 1998 och i november visades en del av
pjäsen som offentlig repetition inne i anstalten Tidaholm där även allt
repetitionsarbete ägt rum. Man kan alltså konstatera att programverksamheten dittills
skett inom anstalten.
Planeringen var den att pjäsen skulle bli en av Riksteaterns produktioner. För att
kunna möjliggöra det befanns det nödvändigt att förflytta de aktuella intagna till en
anstalt i Stockholmsområdet. Detta för att Riksteatern ligger i Stockholm och för att
kunna genomföra en allt intensivare repetitionsperiod.
AA förflyttades därför den 1 december 1998 till Kriminalvårdsanstalten Österåker.
Under december 1998 beviljades han en särskild permission med anledning av
teaterprojektet.
Från och med januari 1999 förändrades bilden. Den programverksamhet,
teaterprojektet, som dittills skett inom anstalt kom nu istället att helt äga rum utanför
anstalten. Inför premiären, som ägde rum den 6 februari, beviljades AA särskild
permission varje dag under tiden den 18–23 januari respektive den 25–31 januari
samt den 4 februari. Dessa utevistelser varade som regel från klockan 08.45 till
20.00 och omfattade även sammanlagt två timmars restid för resor mellan anstalten
Österåker och Riksteatern i Hallunda. I samband med premiären på Riksteaterns
scen i Umeå beviljades han särskilda permissioner dagligen under tiden den 6–10
februari.
Därefter, fram till den 28 maj 1999 då han avvek, hade AA särskilda permissioner
för teaterverksamheten enligt följande. I februari dagarna 12, 15–19 och 24–25. I
mars den 9 och 26. I april dagarna 5–9, 12–17 och 26–29 och i maj under dagarna 7–
8, 17–21 och 26–28. Många av dessa utevistelser har sträckt sig från omkring
klockan 08.00 på morgonen till någon tidpunkt mellan 20.00–22.00. I flera fall har
de särskilda permissionerna beviljats att sträcka sig ända till klockan 01.00 eller
02.00 dagen därpå.
AA har därutöver haft normalpermissioner vid följande tillfällen. Den 7–8 januari,
den 31 januari–3 februari, den 25–28 februari, den 17–20 mars, den 1–3 och 24–25
april samt den 12–15 maj. Han var också beviljad normalpermission den 28–30 maj.
Förutom de nu angivna permissionerna har AA vid nio tillfällen beviljats
utevistelser i form av fritidsverksamhet utom anstalt.

Bedömning
Av 32 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) framgår bl.a. att för att
underlätta anpassningen i samhället kan en intagen beviljas tillstånd att lämna
anstalten för viss kort tid (normalpermission), om det inte finns påtaglig fara för
fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd fara för annat missbruk. Enligt
bestämmelsens andra stycke får permission också ges, om det finns någon annan
särskild anledning än den som anges i första stycket (särskild permission). För
normalpermission eller särskild permission får ställas de villkor som kan anses
nödvändiga när det gäller vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat.
I 14 § andra stycket KvaL stadgas bl.a. att om det lämpligen kan ske bör en intagen
ges tillfälle att vistas utanför anstalten för att på fritiden delta i sådan
föreningsverksamhet eller annan liknande verksamhet som är ägnad att underlätta
anpassningen i samhället.
I de allmänna råden till 1 § i Kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd
om permissioner (permissionsföreskrifterna) sägs bl.a. att bedöms det nödvändigt att
permission äger rum under särskilt kontrollerade former bör villkor ställas om
vistelseort, permissionsadress och anmälningsplikt. När det gäller intagna som
dömts för narkotikabrott, våldsbrott eller annan allvarlig brottslighet bör sådana
villkor normalt meddelas.
Av 8 § permissionsföreskrifterna framgår att särskild permission får beviljas för att
en intagen utanför anstalten skall kunna ombesörja angelägenheter som är av
väsentlig betydelse för honom och som inte kan ombesörjas under normalpermission
                                                                  Dnr 141-2000     Sid 3 (5)



eller på annat sätt. I de allmänna råden till 8 § anges att särskild permission
exempelvis får beviljas för angelägna aktiviteter inom ramen för
programverksamhet, som den intagne inte kan beredas i anstalten och som inte kan
tillgodoses genom 11 eller 14 §§ KvaL.
AA har beviljats ett stort antal utevistelser utanför anstalt. Det antal normal-
permissioner och fritidsaktiviteter utom anstalt han har haft kan inte sägas vara
uppseendeväckande många. Normalpermissionerna har vid några tillfällen endast
haft villkor om drog- och alkoholförbud. I vissa fall har han dessutom haft villkor
om permissionsadress. Normalpermissionerna har inte i något fall haft villkor om
anmälningsplikt vilket enligt de allmänna råden borde ha varit fallet. Beträffande
fritidsaktiviteterna utom anstalt finns det i behandlingsjournalen för AA ingen
dokumentation som visar på hans behov av sådana utevistelser.
Det är de särskilda permissionerna för teaterverksamheten som medfört det stora
antalet utevistelser.
Bakgrunden till denna omfattning är den att AA är dömd till ett långt fängelsestraff
för mycket allvarlig brottslighet och tillhör en grupp intagna som det är svårt att
påverka, och som därför kräver särskilda insatser för att kunna motiveras till ett liv
utanför den kriminella världen. När han tillsammans med andra intagna ville delta i
teaterverksamheten i anstalten Tidaholm lades det därför ner mycket tid och resurser
på den verksamheten. När det sedan blev aktuellt med att i Riksteaterns regi visa
föreställningen för allmänheten sågs detta som ett viktigt led i de intagnas
utveckling. Kriminalvårdsstyrelsen fann i samråd med de inblandade
regionmyndigheterna det således så värdefullt för de intagna att teaterprojektet
kunde slutföras på planerat sätt att det var motiverat med utevistelser i den
omfattning som krävdes för att AA och de andra intagna skulle kunna medverka i
projektet.
Styrelsens inställning grundade sig på att själva idén med verksamheten hade ett
mycket gott syfte.
De särskilda permissionerna för teaterverksamheten beviljades sedan i huvudsak av
anstalten Österåker i samråd med ledningen för regionmyndigheten i Stockholm och
helt i enlighet med Riksteaterns planering för verksamheten. Emellertid blev
teaterföreställningarna flera och tidsåtgången för verksamheten större än vad det
ursprungligen fanns anledning att antaga. Det fanns t.o.m. planer på föreställningar
på Dramaten i augusti 1999. Projektet fick givetvis genom det massmediala intresset
och GG:s engagemang en särskild tyngd och uppmärksamhet.
De särskilda permissionerna för teaterverksamheten har mestadels beviljats under så
långa sammanhängande tidsperioder och så långa tider för varje enskild dag att
verksamheten närmast kan liknas vid en heltidssysselsättning. Det är något som
permissionsinstitutet inte torde vara avsett för. Sådana utevistelser brukar normalt
hanteras inom ramen för frigång enligt 11 § KvaL. Därvid kan noteras att frigång
normalt kommer i fråga först i verkställighetens slutskede och då endast i
undantagsfall under en längre tidsperiod än sex månader. Detta får ses emot att AA
skulle ha kunnat bli villkorligt frigiven tidigast den 13 april 2000.
De särskilda permissionerna har beviljats utan särskild kontroll eller planering från
kriminalvårdens sida. Man synes ha beviljat utevistelserna helt i enlighet med
Riksteaterns önskemål därom. Någon risk för att permissionerna skulle kunna
misskötas på något sätt bedömdes inte föreligga. I ett yttrande till Justitiekanslern
den 23 april 1999 (JK:s dnr. 590-99-21) uttalade Kriminalvårdsstyrelsen bl.a. att
alltför omfattande vistelser utanför anstalt medför risk för att straffet inte längre
uppfattas som det frihetsberövande det är och att teaterföreställningarna blev flera
till antalet än det ursprungligen fanns anledning att förutse. Styrelsen fann då, mot
bakgrund av det värde som teaterverksamheten har haft för de intagna, och vid en
samlad bedömning av omständigheterna i ärendet, att omfattningen av utevistelserna
var acceptabel.
Mot bakgrund av vad som därefter förekommit kan Kriminalvårdsstyrelsen inte
vidhålla den inställningen. Trots den speciella programverksamhet som gällde för
AA och de säregna omständigheterna i övrigt finner Kriminalvårdsstyrelsen numera
                                                                         Dnr 141-2000     Sid 4 (5)



      att utevistelserna för teaterverksamheten såväl till antal som utformning inte står i
      samklang med lagstiftarens intentioner. Vidare har AA:s verkställighet, genom att
      han dessutom beviljats normalpermissioner och utevistelser för fritidsaktiviteter,
      urholkats på ett oacceptabelt sätt.
      Med anledning av bl.a. innehållet i Riksrevisionsverkets rapport, 1999:27
      ”effektivare kriminalvård” och händelserna i Malexander har Kriminalvårdsstyrelsen
      gjort utredning angående långtidsdömdas utevistelser, 1999 års permissions-
      utredning. Mot bakgrund av analysen och förslagen i denna utredning har styrelsen
      inlett ett arbete med översyn av kriminalvårdens regelverk vad avser bl.a.
      permissioner och övriga utevistelser med särskild inriktning på långtidsdömda.
      Målet för det arbetet kan sammanfattas med att det för intagnas utevistelser skall bli
      stramare tillämpning och bättre kontroll. Meningen är att antalet normalpermissioner
      skall minska samtidigt som det för varje sådan permission skall finnas en skriftlig
      plan och varje permission skall ha ett strukturerat och planerat innehåll som tillika
      kan kontrolleras samtidigt som utfallet i efterhand kan följas upp. Vidare skall
      nödvändigheten av att åsätta villkor för permissionen understrykas.
      Vad gäller särskilda permissioner är det meningen att sådana angelägenheter som
      kan ge anledning till särskild permission i högre grad än tidigare skall kunna
      ombesörjas inom ramen för normalpermission. Det bör vara möjligt att med en
      bättre utredning och planering av den intagnes normalpermissionsgång kunna
      åstadkomma en ordning där den intagne utför flera sådana angelägenheter under
      normalpermissionen.
      Beträffande utevistelser enligt 14 § KvaL är allmänna råd i det ämnet under
      utarbetande. Tanken är att man där skall understryka vikten av en noggrann
      prövning av den intagnes behov av sådan utevistelse och ange hur ofta sådana
      utevistelser normalt bör medges.
      När dessa nu angivna åtgärder genomförts bör det innebära att utevistelser under
      sådana förhållanden som det är fråga om i detta fall inte skall kunna komma i fråga i
      framtiden.

Bedömning
JO:s huvuduppgift är att granska att myndigheter och andra som står under JO:s
tillsyn följer lagar och andra författningar i sin verksamhet. Syftet med denna
granskning är i första hand att undersöka om myndigheterna har handlat i enlighet
med de regler för förfarandet som gäller för dem. När det däremot gäller sådana
frågor där olika bedömningar kan göras inom ramen för tillämpliga regler brukar
JO endast i undantagsfall uttala sig. Annorlunda uttryckt brukar JO inte uttala sig
om huruvida ett beslut är riktigt i sak.

Frågan om i vilken omfattning permissioner och andra utevistelser skall beviljas en
intagen är en sådan bedömningsfråga som JO normalt inte yttrar sig i. När det
gäller de normalpermissioner och de utevistelser som AA har beviljats finner jag
heller inte skäl att frångå denna princip. Jag kan dock dela Kriminalvårdsstyrelsens
synpunkt att normalpermissionerna – med hänsyn till arten av den brottslighet AA
dömts för – borde ha varit förenade med villkor om vistelseort, permissionsadress
och anmälningsplikt.

Det är det stora antalet särskilda permissioner som AA beviljades som är
iögonfallande och som föranlett detta initiativärende. För att använda
Kriminalvårdsstyrelsens ord kom den programverksamhet som AA deltog i
periodvis att utgöra näst intill en heltidssysselsättning för honom. På grund härav
kan jag inte annat än dela Kriminalvårdsstyrelsens uppfattning att AA:s
                                                                     Dnr 141-2000   Sid 5 (5)




verkställighet kom att urholkas på ett sätt som inte är acceptabelt. Den omfattning
som hans permissioner fick kan inte anses ha varit förenlig med lagstiftarens
intentioner med permissionsinstitutet och riskerar att rubba allmänhetens tilltro till
kriminalvården. Det måste därför enligt min mening anses ha varit olämpligt att
bevilja särskild permission i den utsträckning som skett i förevarande fall. Min
ståndpunkt i denna fråga grundar sig enbart på omfattningen av permissionerna och
inte på vem som beviljats permissionerna eller hur dessa skötts.

Sedan ovannämnda händelser ägde rum har Kriminalvårdsstyrelsen utfärdat nya
föreskrifter och allmänna råd angående permissioner, frigång samt utevistelser
enligt 14 § andra stycket lagen om kriminalvård i anstalt (se Kriminalvårdsverkets
författningssamling – KVVFS – 2000:1, 2000:2 och 2000:7). De gäller från den 1
september respektive den 1 oktober 2000. I dessa har bl.a. förutsättningarna för
särskild permission för programverksamhet klargjorts. Det finns anledning att anta
att de nya allmänna råden kommer att leda till ett mer restriktivt förhållningssätt till
permissioner för programverksamhet än vad som var fallet i det nu aktuella
ärendet.
