# Kritik mot bl.a. Säkerhetspolisen för passivitet i ett ärende om rättelse av uppgifter i belastningsregistret m.m.

JO 2007-02-27 dnr 1442-2005

BESLUT
                                                                       Datum              Dnr                      Sid
                                                                       2007-02-27         1442-2005              1 (11)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot bl.a. Säkerhetspolisen för passivitet i ett ärende om rättelse
                        av uppgifter i belastningsregistret m.m.

## Anmälan

I en anmälan, som kom in till JO den 24 februari 2005, framförde AA klagomål
                        mot bl.a. Rikspolisstyrelsen (Säkerhetspolisen) och Polismyndigheten i Stockholms
                        län. AA uppgav att han hade fått kännedom om att det i belastningsregistret
                        förekom en felaktig uppgift om att han skulle ha dömts av norsk domstol för ett
                        allvarligt brott. Han var kritisk mot att myndigheterna agerat oprofessionellt och
                        dröjt med att reda ut den förväxling som skett av honom med en annan person.

                        Av anmälan och de handlingar som bifogades denna framgick i huvudsak följande.

                        I januari 2004 fick AA ett brev från Registernämnden. Av brevet framgick att
                        Rikspolisstyrelsen hade gjort en framställan till Registernämnden om att uppgifter
                        om AA, som hade tillförts polisregister efter en tidigare registerkontroll, skulle
                        lämnas ut. AA bereddes i brevet tillfälle att yttra sig. Eftersom han inte förstod vad
                        det rörde sig om kontaktade han omedelbart Registernämnden och fick då veta att
                        de uppgifter som skulle lämnas ut avsåg att han dömts till och avtjänat ett
                        fängelsestraff för försök till grovt rån i Norge. Uppgifterna stämde inte och han
                        ställde sig därför frågande till dessa samt förklarade att en förväxling måste ha
                        skett. Han fick till svar att det inte skulle dröja länge innan saken reddes ut.

                        För att visa att uppgifterna var felaktiga gav AA till Säkerhetspolisen in bl.a. intyg
                        om att han hade deltagit i högskoleundervisning under den tid som han enligt
                        uppgift skulle ha varit frihetsberövad i Norge. Han föreslog vidare att
                        Säkerhetspolisen skulle fotografera honom och skicka fotografierna till norsk polis
                        så att förväxlingen kunde redas ut.

                        Den 7 april 2004 anmälde en person, BB, sig själv till Polismyndigheten i
                        Stockholms län för falsk tillvitelse. BB uppgav att han hade dömts för försök till
                        grovt rån i Norge sommaren 2003 och då uppgivit en annan persons, AA:s, namn
                        och personnummer. Säkerhetspolisen fick kännedom om anmälan först sedan AA
                        visade upp den för handläggaren.




 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                 Dnr 1442-2005   Sid 2 (11)




AA fick i februari 2005 ett brev från Länsstyrelsen i Stockholms län. I brevet
underrättades han om att hans godkännande för anställning hos bevakningsföretag
skulle omprövas med anledning av att han av norsk domstol dömts för försök till
grovt rån till fängelse i nio månader.

Vid tiden för AA:s anmälan till JO hade uppgifterna i registret ännu inte rättats.
AA uppgav att han mådde mycket dåligt på grund av det inträffade och att han
riskerade att förlora sitt arbete som väktare på grund av de felaktiga uppgifterna om
honom.

Utredning
Ett meddelande den 4 mars 2005 från Registernämnden, dnr 19/05, samt en kopia
av Registernämndens akt dnr 00299 LSAB, ref.nr. S. 03232/03, tillfördes ärendet.
Från polismyndigheten inhämtades handlingarna i ärendet K86269-04.

Av handlingarna framgick sammanfattningsvis följande.

Den 10 september 2003 dömdes AA av Tønsberg tingrett i Norge för försök till
grovt rån till fängelse i nio månader. Uppgifterna om den norska domen tillfördes
det svenska belastningsregistret. Med anledning härav gjorde Rikspolisstyrelsen
genom Säkerhetspolisen den 15 december 2003 en framställan till
Registernämnden om s.k. spontanutlämning av uppgifterna enligt 29 §
säkerhetsskyddsförordningen (1996:633). Registernämnden beslutade den 18
december 2003 att uppgifterna preliminärt skulle lämnas ut, men beredde AA
tillfälle att dessförinnan yttra sig i ärendet. AA kontaktade Registernämnden per
telefon den 14 januari 2004 och fick information om att de uppgifter som hade
begärts utlämnade avsåg den norska domen. AA förnekade att han skulle ha blivit
dömd av norsk domstol och uppgav att han inte hade varit i Norge sedan
barndomen samt förklarade vidare att han för fyra fem år sedan hade blivit bestulen
på sitt legitimationskort, vilket hade vållat honom en del bekymmer.

På grund av AA:s uppgifter inledde Säkerhetspolisen ett ärende. Säkerhetspolisen
kontaktade den 15 januari 2004 Rikspolisstyrelsens registerenhet i Kiruna för att
kontrollera uppgifterna om AA i belastningsregistret. Enligt registerenheten hade
den norska domens identitetsuppgifter enligt gängse rutiner jämförts med
uppgifterna i det svenska SPAR-registret, varefter uppgifterna i den norska domen
hade registrerats i belastningsregister avseende AA.

I januari och februari 2004 översände Säkerhetspolisen förfrågningar till den
norska polisen (Politiets sikkerhetstjeneste [PST]) bl.a. om hur identiteten
fastställts på den i Norge dömde AA. Enligt ett svar från PST den 9 februari 2004
hade AA avtjänat delar av sitt straff i norskt fängelse under tiden den 8 oktober
2003–15 december 2003. PST redogjorde vidare bl.a. för de signalementsuppgifter
som antecknats i det norska straffregistret beträffande AA samt uppgav att norsk
polis därutöver inte hade några upplysningar avseende AA:s identitet.
                                                                  Dnr 1442-2005   Sid 3 (11)




Med anledning av svaret från den norska polisen kontaktade Säkerhetspolisen AA
den 9 februari 2004. Enligt en tjänsteanteckning upprättad av kriminalinspektören
CC vid Säkerhetspolisen skulle AA, som alltjämt förnekade att han blivit dömd,
själv ”kontakta Norge” och skicka över foto samt tjänstgöringslistor vilka kunde
styrka att han tjänstgjort som väktare under en del av tiden han påstods ha avtjänat
straff i Norge. AA upplyste vid samtalet om att han vid tiden för brottet och
straffets avtjänande hade studerat vid en högskola. AA skulle vidare komma in
med ett yttrande med anledning av domen.

Den 25 februari 2004 kom AA in med en skrift ställd till Registernämnden i vilken
han krävde bl.a. att de felaktiga uppgifterna inte skulle lämnas ut samt att dessa
skulle tas bort ur registret. Han uppgav i sin skrift att någon okänd person använt
sig av hans identitet och att han kunde styrka att han studerat under den tid han
påstods ha avtjänat straff i Norge. Till sin skrift bifogade AA en polisanmälan från
1997 av vilken framgick att AA på okänt sätt blivit av med sin plånbok
innehållande id-kort m.m. Vidare bifogades bl.a. polisanmälningar från 1998 och
1999 enligt vilka någon okänd person hade använt sig av AA:s identitetsuppgifter
bl.a. för att inhandla mobiltelefoner.

Säkerhetspolisen kontaktade AA den 16 april 2004 och bad honom att ge in
arbetsintyg och studieintyg avseende den aktuella tiden samt ett välliknande
fotografi och legitimationshandling.

Vid ett personligt besök hos Säkerhetspolisen den 18 maj 2004 förevisade AA
legitimation samt gav in bl.a. fotografi, studieintyg avseende tiden den 25 augusti
2003–18 september 2003 samt lönelista avseende bl.a. juni 2003 och december
2003. AA gav vidare in en kopia av en polisanmälan upprättad den 7 april 2004 om
falsk tillvitelse (K86269-04). Av anmälan framgick att en person vid namn BB den
7 april 2004 anmält sig själv till polismyndigheten för falsk tillvitelse med
anledning av att han uppgett en annan persons, AA:s, personuppgifter när han
dömdes för försök till grovt rån i Norge. Enligt vad som framgick av anmälan hade
jourhavande åklagare samma dag beslutat att BB skulle ”daktas” för jämförelse
med fingeravtryck i Norge. I anmälan antecknades AA som målsägande.

Polismyndigheten inledde förundersökning i ärendet om falsk tillvitelse den 7 april
2004 och samma dag hölls förhör med den misstänkte BB. I förhöret erkände BB
brottet och uppgav bl.a. följande. Sommaren 2003 greps han av polis i Norge sedan
han hade försökt att råna en taxichaufför. Han hade för polisen uppgett AA:s namn
och personnummer. AA:s uppgifter hade han memorerat för flera år sedan i
samband med att han hittat dennes id- kort, som han ganska snart hade slängt bort.
Han dömdes av norsk domstol till fängelse i nio månader och avtjänade sex
månader av straffet i norskt fängelse. Anledningen till att han nu vände sig till
polisen var att han hade läst i tidningen att AA fått kännedom om det inträffade.

Säkerhetspolisen överlämnade genom en skrivelse den 10 februari 2005 den
fortsatta utredningen till polismyndigheten med en begäran om att de
                                                                         Dnr 1442-2005     Sid 4 (11)




förändringar/korrigeringar av personuppgifter som framkommit skyndsamt skulle
förmedlas till norska myndigheter och införas i belastningsregistret.

Länsstyrelsen beslutade den 15 februari 2005 att återkalla AA:s godkännande för
anställning hos bevakningsföretag med motiveringen att han med hänsyn till
bristande laglydnad inte längre kunde anses lämplig för sådan anställning. I
beslutet hänvisades till den norska domen. Till följd av länsstyrelsens beslut sades
AA den 25 februari 2005 med omedelbar verkan upp från sin anställning vid ett
bevakningsföretag.

Polismyndigheten höll den 7 mars 2005 ett målsägandeförhör med AA i ärendet
avseende falsk tillvitelse. I mars 2005 begärde polismyndigheten bistånd av den
norska polisen med en jämförelse av BB:s fingeravtryck med fingeravtrycken som
togs av gärningsmannen vid rånförsöket. En rapport om
fingeravtrycksundersökning från Kriminalpolitisentralen i Norge kom in till
polismyndigheten den 17 mars 2005.

I ett telefaxmeddelande den 21 mars 2005 till Rikspolisstyrelsen, Utvecklings- och
strategienheten (Kirunasektionen), bad kriminalinspektören DD – med hänvisning
till att det uppenbarligen inte var AA som begått brottet i Norge – att AA skulle tas
bort ur belastningsregistret, vilket också kom att ske. Uppgiften om den norska
domen registrerades i stället i belastningsregistret avseende BB.

Förundersökningen om falsk tillvitelse hade vid tiden för AA:s anmälan till JO
ännu inte avslutats av polismyndigheten.

Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över
handläggningen av ärendet K86269-04.

Polismyndigheten (biträdande länspolismästaren EE) kom in med ett remissvar
jämte upplysningar från gruppchefen DD vid Citys utredningsrotel och från tf.
polismästaren FF vid City polismästar–distrikt (här utelämnade).

EE gjorde följande bedömning.

      Rikspolisstyrelsen är personuppgiftsansvarig och ansvarig för belastningsregistret.
      Det innebär att Rikspolisstyrelsen har ansvar för att felaktiga uppgifter i registret
      rättas. Polismyndigheten i Stockholms län hänvisar således till Rikspolisstyrelsen i
      denna del.
      Säpo har i en promemoria (som upprättats 2005-02-10 och därefter skickats till
      Polismyndigheten i Stockholms län 1OKU/7) uppgett att AA lyckats visa att han
      definitivt inte kunnat avtjäna det straff han enligt registeruppgifter skulle ha blivit
      dömd till. Med andra ord säger handläggaren på Säpo att fel person är registrerad i
      belastningsregistret. Myndigheten ställer sig frågande till varför Säpo, i samband
      med att de konstaterat att fel person var registrerad i belastningsregistret, inte
      utredde om detta fel kunde höra samman med ett brott om exempelvis falsk
      tillvitelse. I vart fall borde Säpo lämnat över uppgifterna till den lokala
      polismyndigheten i samband med att de konstaterat att det fanns anledning anta att
      ett brott var begånget. Handläggaren på Säpo uppger vidare i ovan nämnda
      promemoria att han i ett halvårs tid försökt få tag på en särskild handläggare vid
      Polismyndigheten i Stockholms län. Här måste myndigheten instämma i vad tf.
                                                                         Dnr 1442-2005      Sid 5 (11)




      polismästare FF uppger: att det inte kan anses tillräckligt att man söker någon som
      inte är tillgänglig. I sådana fall finns det istället skäl att skicka en skrivelse till
      myndigheten varvid någon annan får ta upp ärendet.
      Av den promemoria som upprättats av gruppchefen för Citys utredningsrotel
      1OKU/7, DD, kan konstateras att arbetssituationen hos roteln, vid tiden för ärendets
      inkommande, var mycket stor i förhållande till antalet resurser. Ärendet kunde
      därför, enligt DD, inte omedelbart läggas ut på en handläggare. Under en tid av cirka
      nio månader låg undersökningen i princip obearbetad. Polismyndigheten får på
      grund av detta ta på sig det faktum att det ärende om falsk tillvitelse som handlagts i
      City inte utretts så skyndsamt som man kan kräva enligt skyndsamhetsprincipen i
      rättegångsbalken. Anledningen till att det dröjde innan utredningen tog fart har
      också sin förklaring i att utredningsroteln inte hade alla relevanta fakta i målet.
      Bland annat så skall den utredning som företagits hos Säpo varit okänd för
      myndigheten fram till februari 2005. Först den 11 februari får Citys utredningsrotel
      skriftlig information om att Säpo arbetat med ärendet under en längre tid, i vart fall
      sedan senare delen av 2003. Hade handläggarna vid myndigheten fått kontakt med
      Säpo på ett tidigare stadium hade sannolikt utredaren gjort en annan bedömning och
      utredningstiden hade sannolikt kunnat förkortas väsentligt. Myndigheten anser i
      likhet med tf. polismästare FF att det finns skäl att se över hur kommunikationen
      mellan olika polisiära enheter fungerar i sådana här situationer för att undvika
      liknande händelser i framtiden.
      Myndigheten beklagar djupt de negativa konsekvenser som detta ärende fört med sig
      för AA. Rättsenheten vid Polismyndigheten i Stockholms län kommer att följa upp
      ärendets vidare handläggning.
Ärendet remitterades därefter till Säkerhetspolisen som – mot bakgrund av vad som
kommit fram i polismyndighetens yttrande – anmodades att lämna upplysningar
och yttra sig över Säkerhetspolisens hantering av det aktuella fallet.

Säkerhetspolisen (dåvarande säkerhetspolischefen GG) kom in med ett yttrande till
vilket fogades upplysningar från kriminalkommissarien HH och
kriminalinspektören JJ (här utelämnade).

GG anförde bl.a. följande.

      Säkerhetspolisens hantering av ärendet
      Med anledning av AA:s uppgifter till Registernämnden kontaktade Säkerhetspolisen
      den 15 januari 2004 Rikspolisstyrelsens registerenhet för kontroll av om de
      uppgifter som införts i belastningsregistret var korrekta samt skickade förfrågningar
      till Politiets sikkerhetstjeneste (PST) för att utreda om någon förväxling av
      identiteter kunde ha ägt rum.
      Den 9 februari 2004 erhöll Säkerhetspolisen svar från PST som bekräftade att AA
      var densamma som dömts av Tönsberg Tingrett. Av svaret framgick också att AA
      avtjänat en del av straffet i norskt fängelse. Med anledning av svaret från PST
      kontaktade Säkerhetspolisen samma dag AA som åter förnekade att han på något
      sätt varit inblandad i händelsen. Den 25 februari 2004 inkom AA med ett yttrande
      där han vidhöll att de uppgifter som finns registrerade om honom var felaktiga. Han
      uppgav vidare att han under den aktuella tiden studerat på högskola. Till yttrandet
      bifogade AA bl.a. en polisanmälan från 1997 rörande förlust av en plånbok.
      Registernämnden informerades om vad som framkommit i ärendet.
      Den 16 april 2004 kontaktade Säkerhetspolisen AA och efterfrågade ett
      välliknande foto av honom samt studieintyg/arbetsintyg utvisande att han inte kunde
      ha befunnit sig i Norge under den aktuella tiden.
                                                                  Dnr 1442-2005     Sid 6 (11)




Den 18 maj 2004 besökte AA Säkerhetspolisen och sammanträffade med HH och JJ.
Vid besöket lämnades bl.a. foto, studieintyg för aktuell period samt kopia på
polisanmälan gällande falsk tillvitelse av den 7 april 2004. Av anmälan framgick att
en person hade uppgivit att han begått ett brott i Norge under sommaren 2003, blivit
dömd för försök till grovt rån och i samband därmed uppgivit en annan persons
namn och personnummer. I anmälan var AA angiven som målsägande.
Med anledning av uppgifterna i polisanmälan sökte Säkerhetspolisen under
sommaren kontakt med KK, som var angiven som handläggare på anmälan om falsk
tillvitelse. I slutet av september 2004 fick Säkerhetspolisen kontakt med honom
varvid han informerades om ärendet. KK fick vid det tillfället bl.a. information om
att det fanns ett ärende anhängigt vid Registernämnden och att AA fanns i
belastningsregistret, antecknad för brott som en annan person erkänt att han hade
begått. Säkerhetspolisen blev vid det tillfället hänvisad till en annan handläggare,
som först hade semester och sedan blev sjukskriven. Såvitt känt är för
Säkerhetspolisen fick ärendet inte någon annan handläggare under denna period.
Säkerhetspolisen fortsatte dock att söka denne handläggare under hösten i syfte att
kunna avsluta ärendet för Registernämndens räkning.
Dessförinnan, någon gång under försommaren 2004, kontaktades JJ i ärendet av
kammaråklagare LL. Säkerhetspolisen är osäker på när samtalet ägde rum, eftersom
ingen tjänsteanteckning gjordes i samband med samtalet (jfr dock DD:s pm som
bifogats Stockholmspolisens yttrande till JO av vilken det framgår att LL övertagit
förundersökningen den 24 maj 2004 och överlämnat den till DD den 1 juni 2004).
Enligt JJ:s minnesbild ville LL informera sig om detaljer i ärendet och om
Säkerhetspolisen hade för avsikt att fortsätta utreda brottet falsk tillvitelse, vilket
besvarades nekande. LL uppgav att hon ansåg att Stockholmspolisen skulle utreda
ärendet.
Den 13 december 2004 fick JJ telefonkontakt med gruppchefen vid City
polismästardistrikt, DD, som muntligen informerades om ärendet. Enligt
tjänsteanteckning upprättad av JJ skulle DD titta på ärendet och återkomma.
Säkerhetspolisen förutsatte att ärendet om falsk tillvitelse var under handläggning
vid Stockholmspolisen och kontakten med DD togs för att ärendet skulle kunna
avslutas hos Registernämnden. Det visade sig dock att ärendet fortfarande inte
åtgärdats hos Stockholmspolisen.
Eftersom ingen handläggare vid Stockholmspolisen tog kontakt med
Säkerhetspolisen kontrollerade Säkerhetspolisen den 25 januari 2005 i det s.k. RAR-
registret (Rationell anmälningsrutin) om ärendet rörande falsk tillvitelse tilldelats
någon handläggare hos Stockholmspolisen. Av registret framgick att MM var
handläggare för ärendet, varför Säkerhetspolisen omgående tog kontakt med henne.
Någon utredning i ärendet hade vid den tidpunkten ännu inte inletts. MM
efterfrågade en skriftlig redogörelse för vad som förevarit i ärendet under
Registernämndens och Säkerhetspolisens handläggning, vilket överlämnades från
Säkerhetspolisen den 11 februari 2005. Den 15 februari 2005 meddelades AA att
redogörelsen överlämnats till City polismästardistrikt.

Bedömning
I yttrande från Polismyndigheten i Stockholms län framgår att myndigheten ställer
sig frågande till varför inte Säkerhetspolisen, i samband med att de konstaterat att fel
person var registrerad i belastningsregistret, inte utredde om detta fel kunde höra
samman med ett brott om exempelvis falsk tillvitelse. Vidare anför
polismyndigheten att Säkerhetspolisen borde ha lämnat över uppgifterna till den
lokala polismyndigheten i samband med att de konstaterat att det fanns anledning att
anta att ett brott var begånget (polismyndighetens yttrande till JO den 6 maj 2005 s.
4). Polismyndigheten anser också, i samma yttrande, att ett skäl till att det dröjde
innan utredningen tog fart har sin förklaring i att utredningsroteln inte hade alla
relevanta fakta i målet. Den utredning som företagits hos Säkerhetspolisen uppges
ha varit okänd för polismyndigheten fram till februari 2005. Polismyndigheten
                                                                       Dnr 1442-2005    Sid 7 (11)




      påpekar att utredningstiden i ärendet sannolikt hade kortats väsentligt om
      handläggarna vid polismyndigheten fått kontakt med Säkerhetspolisen på ett tidigare
      stadium.
      I samband med AA:s telefonkontakt med handläggare hos Registernämnden den 14
      januari 2004 började Säkerhetspolisen att utreda ärendet. Rikspolisstyrelsens
      registerenhet kontaktades dagen därpå och den 16 januari 2004 sändes en första
      förfrågan till PST. Säkerhetspolisen inledde således omgående en utredning om
      huruvida uppgifterna i belastningsregistret var felaktiga. Säkerhetspolisen fick
      vetskap om anmälan om falsk tillvitelse först i samband med AA:s besök vid
      myndigheten den 18 maj 2004. Vid besöket överlämnades även information som
      styrkte att AA inte kunde ha varit i Norge under den aktuella tiden. Det är först vid
      denna tidpunkt som det stod klart för Säkerhetspolisen att anteckningen om AA i
      belastningsregistret var felaktig. För Säkerhetspolisen blev det vid detta tillfälle
      uppenbart att den felaktiga registreringen i belastningsregistret hörde samman med
      den redan gjorda anmälan om falsk tillvitelse. Säkerhetspolisen har därför svårt att
      förstå vad Stockholmspolisen anser att Säkerhetspolisen i detta skede borde utreda.
      För övrigt kan konstateras att utredningen om ett sådant brott som falsk tillvitelse
      inte ryms under Säkerhetspolisens ansvarsområde enligt Säkerhetspolisens
      instruktion.
      Av tjänsteanteckningar i Registernämndens akt (dnr 19/05) och av yttrande från HH
      och JJ i detta ärende framgår att Säkerhetspolisen vid ett flertal tillfällen under
      hösten och vintern 2004 sökt, och också fått, kontakt med handläggare vid
      Stockholmspolisen. Vid kontakterna har muntlig information om ärendet lämnats.
      Därtill kommer att en kammaråklagare själv kontaktat Säkerhetspolisen under
      försommaren 2004 för att diskutera vilken myndighet som skulle handlägga anmälan
      om falsk tillvitelse och meddelat att hon ansåg att ärendet skulle handläggas av
      Stockholmspolisen. Säkerhetspolisen anser att det därmed förelåg goda skäl att anta
      att handläggningen av anmälan om falsk tillvitelse skulle handläggas snabbt vid
      sagda myndighet. Enligt tjänsteanteckning den 13 december 2004 har
      Säkerhetspolisen genom JJ haft kontakt med DD på Stockholmspolisen som uppgett
      att han skulle återkomma i ärendet när han lagt ut det på en handläggare. Så har dock
      inte skett, varför JJ själv i januari 2005 tagit reda på vem som var handläggare för
      ärendet vid Stockholmspolisen. Enligt Stockholmspolisens begäran överlämnades
      därefter en skriftlig sammanställning av vad som förevarit i ärendet. Med vetskap
      om tidsutdräkten i ärendet kan i efterhand konstateras att Säkerhetspolisen kunde ha
      agerat än mer aktivt gentemot Stockholmspolisen, och därmed också i ett tidigare
      skede lämnat skriftlig information i ärendet. Säkerhetspolisen utgick dock ifrån att
      en anmälan om falsk tillvitelse, där en person erkänner att han dömts för ett grovt
      brott och avtjänat ett fängelsestraff i annans identitet, kommer att handläggas
      skyndsamt av den myndighet som är ansvarig för utredningen, särskilt med
      beaktande av att den myndigheten, genom ovan redovisade kontakter, hade
      kännedom om att utredningen var av betydelse för ett registerkontrollärende som var
      anhängigt hos Säkerhetspolisen och Registernämnden.
      Avslutningsvis vill Säkerhetspolisen, med anledning av vad som anförs i
      Stockholmspolisens yttrande till JO s. 1 (att Säkerhetspolisen underrättat
      Registernämnden om uppgifterna i belastningsregistret genom att upprätta en pm i
      ärendet, varefter Registernämnden lämnat ut uppgifterna till Länsstyrelsen i
      Stockholms län), påpeka att varken Registernämnden eller Säkerhetspolisen lämnat
      ut några uppgifter ur belastningsregistret till länsstyrelsen.
Därefter inhämtades från polismyndigheten ett utdrag avseende historiken i ärende
K86269-04 samt från Åklagarmyndigheten, City åklagarkammare i Stockholm ett
diarieblad i ärende dnr 103-3030-02.

Vid samtal med kammaråklagaren LL uppgav hon att hon inte hade någon
minnesbild av kontakt med Säkerhetspolisen i det aktuella ärendet.
                                                                  Dnr 1442-2005   Sid 8 (11)




Från Länsstyrelsen i Stockholms län infordrades registerutdrag i ärende dnr 2004-
083801. Av detta framgick att länsstyrelsen i december 2004 tog upp ett
initiativärende avseende återkallelse av väktarförordnande och att länsstyrelsen
rekvirerade ett registerutdrag från Rikspolisstyrelsen, vilket kom in den 4 januari
2005.

Muntliga upplysningar inhämtades från handläggaren NN vid länsstyrelsen. Hon
uppgav bl.a. följande. Länsstyrelsens ärende dnr 2004-083801 initierades i
samband med den årliga kontroll som sker av all personal vid auktoriserade
bevakningsföretag. Kontrollen går till så att listor över personal ges in av
bevakningsföretagen. Angivna personer kontrolleras därefter mot misstankeoch
belastningsregistret. Vid den i ärendet aktuella tidpunkten skickade länsstyrelsen
listorna till Rikspolisstyrelsen i Kiruna, som därefter sände registerutdrag till
länsstyrelsen. I det nu aktuella fallet hämtades domen in, eftersom det fanns
uppgifter i belastningsregistret.

Länsrättens i Stockholms län dom den 24 mars 2005 i mål 5339-05 E infordrades. I
domen beslutade länsrätten att upphäva länsstyrelsens beslut om återkallelse av
AA:s godkännande för anställning hos bevakningsföretag. Som motivering angavs
bl.a.: ”Det får numera anses klarlagt att den norska brottmålsdomen mot AA inte är
korrekt och den förutvarande anmärkningen i Rikspolisstyrelsens
belastningsregister är också borttagen.”

Slutligen inhämtades Stockholms tingsrätts dom den 26 april 2006. I domen
ogillade tingsrätten åtalet mot BB för falsk tillvitelse. Som skäl anfördes
sammanfattningsvis att endast falsk tillvitelse hos svensk åklagare, polismyndighet
eller annan myndighet kan utgöra brott enligt 15 kap. 7 § brottsbalken.

I ett beslut den 27 februari 2007 anförde chefsJO Melin följande.

Bedömning
Under den i ärendet aktuella tidsperioden studerade AA vid en högskola. Samtidigt
arbetade han som väktare vid ett bevakningsföretag. I lagen (1974:191) om
bevakningsföretag finns bestämmelser om att all personal hos ett sådant
auktoriserat företag i vissa avseenden skall vara godkänd för anställning och att ett
godkännande kan återkallas. Det är länsstyrelsen som utövar tillsyn över
bevakningsföretagen. I ärendet har upplysts att Länsstyrelsen i Stockholms län
årligen kontrollerar all personal mot bl.a. belastningsregistret.

Därutöver finns det, som framgått, bestämmelser om s.k. spontanutlämning i
säkerhetsskyddsförordningen. Enligt 29 § andra stycket nämnda förordning skall
Rikspolisstyrelsen, när det gäller en person som enligt vad som är känt för styrelsen
har en anställning eller på annat sätt deltar i säkerhetskänslig verksamhet, göra en
framställan hos Registernämnden om utlämnande av uppgift som enligt styrelsens
kännedom har tillförts polisregister efter det att registerkontroll har gjorts. Enligt
uppgift sker denna spontanuppföljning automatiskt enligt ett särskilt dataprogram.
                                                                     Dnr 1442-2005   Sid 9 (11)




Av 3 § 1 förordningen (2002:1050) med instruktion för Säkerhetspolisen framgår
att det är Säkerhetspolisen som skall fullgöra de uppgifter som Rikspolisstyrelsen
har att utföra enligt säkerhetsskyddsförordningen.

I ärendet har kommit fram att uppgifter i en norsk dom tillfördes
belastningsregistret avseende AA och att Rikspolisstyrelsen genom
Säkerhetspolisen, säkerhetsskyddsroteln, med anledning härav gjorde en
framställan till Registernämnden i enlighet med reglerna om spontanutlämning.

I januari 2004 beredde därför Registernämnden AA tillfälle att yttra sig i ärendet
jämlikt 25 § säkerhetsskyddslagen (1996:627). Då AA ifrågasatte
registeruppgifterna inledde Säkerhetspolisen omgående en utredning. I yttrandet hit
har Säkerhetspolisen anfört att det redan den 18 maj 2004 stod klart för
Säkerhetspolisen att anteckningen om AA i belastningsregistret var felaktig. Trots
detta vidtog Säkerhetspolisen inte någon åtgärd under år 2004 för att få till stånd en
rättelse av uppgifterna i belastningsregistret, bortsett från vissa försök att få kontakt
med polismyndigheten för att överlämna utredningen dit. I februari 2005 lämnade
Säkerhetspolisen över utredningen till polismyndigheten, varvid på begäran en
skriftlig redogörelse för ärendet lämnades.

Förklaringen till Säkerhetspolisens påfallande passivitet synes i huvudsak vara att
polismyndigheten den 7 april 2004 hade inlett en förundersökning om falsk
tillvitelse beträffande den aktuella händelsen och att Säkerhetspolisen ville komma
i kontakt med polismyndigheten i saken innan ytterligare åtgärder vidtogs.

Från Säkerhetspolisens sida har upplysts att dess handläggare efter den 18 maj
2004 gjorde upprepade försök att komma i kontakt med ansvarig utredare vid
polismyndigheten. Det kom emellertid, på grund av att den handläggare som stod
angiven på polisanmälan om falsk tillvitelse inte kunde nås, att dröja omkring fyra
månader innan någon kontakt över huvud taget etablerades med polismyndigheten.
Enligt Säkerhetspolisen talade JJ i slutet av september 2004 med gruppchefen KK
vid polismyndigheten. JJ skall då ha hänvisats till handläggaren som sedan blev
sjukskriven. Den 13 december 2004 skall JJ ha talat med DD (att denna kontakt
förekommit vinner stöd av en minnesanteckning i Säkerhetspolisens akt). Vidare
har Säkerhetspolisen uppgett att kammaråklagaren LL under försommaren 2004
ringde och talade med Säkerhetspolisen i saken.

Polismyndigheten har å sin sida anfört att Säkerhetspolisens utredning var okänd
för myndigheten före februari 2005. DD har uppgett att han inte kände till
Säkerhetspolisens ärende förrän hans kollega MM blev uppringd av
Säkerhetspolisens handläggare i början av februari 2005. – LL har inte haft någon
minnesbild av samtalet under försommaren 2004.

Enligt min mening är det otillfredsställande att utredningen inte har lyckats bringa
klarhet i frågan om vilka muntliga kontakter som förekom mellan Säkerhetspolisen
och polismyndigheten/åklagaren. Jag anser det dock inte meningsfullt att utreda
frågan vidare.
                                                                    Dnr 1442-2005    Sid 10 (11)




Oavsett hur det förhåller sig med den saken har jag svårt att förstå varför
Säkerhetspolisen inte redan i maj 2004, då man ansåg att anteckningen i
belastningsregistret var felaktig, agerade på egen hand för att få till stånd en rättelse
av uppgiften. Enligt 37 § förordningen (1999:1134) om belastningsregister skall
den som i offentlig anställning tar del av uppgifter ur belastningsregistret och
misstänker att registrets innehåll är oriktigt, genast anmäla det till
Rikspolisstyrelsen. I 36 § andra stycket samma förordning föreskrivs bl.a. att
felaktigheter skall rättas på det sätt som Rikspolisstyrelsen bestämmer efter samråd
med vederbörande centrala myndighet.

Säkerhetspolisen har i remissvaret inte redogjort för vilka överväganden som låg
bakom bedömningen att den fortsatta utredningen av ärendet skulle överlämnas till
polismyndigheten. Jag kan för min del inte inse att frågan om rättelse av
uppgifterna i belastningsregistret var avhängig polismyndighetens utredning i
ärendet om falsk tillvitelse. Det kan framhållas att förundersökningen om falsk
tillvitelse inte var avslutad i mars 2005 då rättelsen till slut kom att göras. Och den
enda synliga utredningsåtgärd som polismyndigheten vidtog innan rättelsen kom
till stånd förefaller ha varit, förutom att ett förhör hölls med AA, att med bistånd av
den norska polisen genomföra en fingeravtrycksundersökning.

Säkerhetspolisen borde således redan i maj 2004 – även med beaktande av att
förundersökningen om falsk tillvitelse då fortfarande pågick – ha anmält de
förhållanden som kommit fram avseende AA till berörd enhet inom
Rikspolisstyrelsen. Säkerhetspolisen har uppgett att man utgick från att
polismyndighetens utredning om falsk tillvitelse handlades skyndsamt. Det
förefaller ha varit ett mindre välgrundat antagande bl.a. med tanke på de
svårigheter Säkerhetspolisen hade att komma i kontakt med handläggaren och på
dennes sjukskrivning. Det borde snarare ha stått klart för Säkerhetspolisen att
förundersökningen om falsk tillvitelse drog ut alltför långt på tiden.

Det är vidare anmärkningsvärt att Säkerhetspolisen, som uppenbarligen ansåg att
en kontakt med polismyndigheten var nödvändig, inte var mer aktiv i försöken att
komma i kontakt med berörd personal vid polismyndigheten. Såvitt kommit fram
gjorde Säkerhetspolisen under flera månaders tid endast försök att nå
handläggaren. Det var självfallet inte tillräckligt. Säkerhetspolisen borde
naturligtvis ha kontaktat ansvarig chef vid polismyndigheten eller tillskrivit
myndigheten.

Jag är således mycket kritisk till Säkerhetspolisens hantering av ärendet.

När det sedan gäller polismyndighetens handläggning av förundersökningen om
falsk tillvitelse ger utredningen vid handen att förhör med den misstänkte BB hölls
i anslutning till att anmälan togs upp den 7 april 2004. Därefter vidtogs inte några
utredningsåtgärder förrän i början av mars 2005 då AA hördes, dvs. först efter det
att Säkerhetspolisen skriftligen underrättat polismyndigheten om sitt ärende.
Vidare kontaktades i samband därmed norsk polis för att man skulle kunna utföra
                                                                    Dnr 1442-2005   Sid 11 (11)




en fingeravtrycksanalys. På begäran av DD togs uppgifterna om den norska domen
beträffande AA bort ur belastningsregistret den 22 mars 2005.

En förundersökning skall enligt 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken
bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. När det anmälda brottet
handlar om att en person erkänt att han dömts och avtjänat straff i någon annans
namn ligger det givetvis i sakens natur att ett sådant ärende skall behandlas med
förtur. Utredningen visar emellertid att ärendet om falsk tillvitelse låg obearbetat i
nästan elva månader. Detta är självfallet helt oacceptabelt. Polismyndigheten borde
– även utan närmare kännedom om Säkerhetspolisens utredning – ha insett att den
aktuella gärningen kunde medföra stora problem för AA. För den utdragna
handläggningstiden i ärendet förtjänar därför polismyndigheten kritik. Jag noterar
att polismyndigheten har beklagat det inträffade.

Som framgått råder oklarhet om när polismyndigheten fick kännedom om
Säkerhetspolisens ärende. Jag kan emellertid konstatera att i vart fall efter det att
myndigheten skriftligen informerades om Säkerhetspolisens ärende agerade
polismyndigheten tämligen skyndsamt och vidtog erforderliga åtgärder så att
uppgifterna om AA i belastningsregistret snarast kunde rättas.

Jag vill slutligen framhålla det faktum att länsstyrelsen i december 2004, i samband
med en årlig kontroll, tog upp ett initiativärende avseende återkallelse av AA:s
godkännande för anställning hos bevakningsföretag. Skälet till detta var
uppgifterna om den norska domen i belastningsregistret. Dessa uppgifter fick
sedermera till följd att länsstyrelsen den 15 februari 2005 beslutade att omedelbart
återkalla AA:s godkännande, vilket i sin tur medförde att AA den 25 februari 2005
med omedelbar verkan sades upp från sin anställning vid bevakningsföretaget.
Händelsen fick således mycket olyckliga konsekvenser för AA. I sammanhanget
bör dock nämnas att länsrätten genom en dom den 24 mars 2005 upphävde
länsstyrelsens beslut. Det kan emellertid konstateras att om Säkerhetspolisen och
polismyndigheten handlagt saken korrekt och med tillbörlig skyndsamhet hade
med största säkerhet AA inte drabbats på det sätt som nu skedde.

Sammanfattningsvis anser jag att Säkerhetspolisen, med beaktande av att den enligt
egen uppgift redan i maj 2004 ansåg att uppgifterna i belastningsregistret var
felaktiga, avsevärt tidigare än som nu kom att ske borde ha vidtagit åtgärder för att
få till stånd en rättelse. För sin bristfälliga handläggning av ärendet förtjänar
Säkerhetspolisen allvarlig kritik. Vidare förtjänar, som sagts, polismyndigheten
kritik för att den inte utredde anmälan om falsk tillvitelse med den skyndsamhet
som kan krävas. I sitt yttrande hit har polismyndigheten förklarat att den anser att
det finns skäl att se över hur kommunikationen mellan olika polisiära enheter
fungerar. Jag välkomnar att en sådan översyn kommer till stånd.
