# En person har utan föregående kallelse hämtats till förhör i ett ärende om kontaktförbud utan att det fanns grund för det och därefter
placerats i ett låst väntrum utan stöd i lag

JO 2021-04-15 dnr 1451-2019

BESLUT
                                                                          Datum                   Dnr                      Sid
                                                                          2021-04-15              1451-2019              1 (12)
Justitieombudsmannen
Per Lennerbrant




                        En person har utan föregående kallelse hämtats till förhör i ett ärende
                        om kontaktförbud utan att det fanns grund för det och därefter
                        placerats i ett låst väntrum utan stöd i lag


                          Beslutet i korthet: I ett ärende om kontaktförbud beslutade en åklagare att den
                          person mot vilken förbudet avsågs gälla skulle hämtas till förhör utan föregående
                          kallelse. I beslutet kom personen att anges som misstänkt. Polisen verkställde
                          hämtningen och förde personen till arresten där han placerades i ett låst väntrum i
                          väntan på förhöret.
                          JO anser att det inte kommit fram någon omständighet som talade för att mannen inte
                          skulle ha följt en kallelse eller med anledning av en kallelse skulle ha försvårat
                          utredningen. JO anser att det därför saknades grund för att hämta mannen till förhör
                          utan föregående kallelse, särskilt som hämtning av någon som inte är misstänkt
                          endast bör äga rum när det finns skäl av särskild vikt för en sådan åtgärd. JO anser
                          även att andra alternativ än hämtning utan föregående kallelse borde ha övervägts.
                          JO konstaterar också att åklagarens beslut om hämtning till förhör var bristfälligt
                          motiverat och dokumenterat. JO kritiserar åklagaren för dessa brister.
                          JO konstaterar vidare att mannen inte var misstänkt för brott och att det därför inte
                          fanns lagstöd för att placera honom i ett låst väntrum i arresten i väntan på förhöret.
                          Det är dock oklart vilken information som det ansvariga polisbefälet hade fått om
                          varför mannen hämtats. JO anser att Polismyndigheten inte kan undgå kritik för att
                          mannen placerades i det låsta väntrummet.
                          Polismyndigheten kritiseras också för brister vid handläggningen av ansökan om
                          kontaktförbudet innan den lämnades över till Åklagarmyndigheten.

## Bakgrund

AA är dömd till ett längre fängelsestraff för allvarlig våldsbrottslighet mot en
                        viss person (skyddspersonen). Under verkställigheten av fängelsestraffet begick
                        han på nytt brott mot skyddspersonen. Han meddelades den 27 februari 2018
                        förbud att besöka eller på annat sätt ta kontakt med skyddspersonen eller att
                        följa efter denna (kontaktförbud). Kontaktförbudet gällde t.o.m. den 26 februari
                        2019.

                        Skyddspersonen ansökte om förlängning av kontaktförbudet i en ansökan per e-
                        post till Polismyndigheten den 12 februari 2019. Ansökan kom in till polisen,



 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                 Dnr 1451-2019      Sid 2 (12)




registraturen i polisregion Stockholm, som samma dag vidarebefordrade den till
registraturen i polisregion Öst. Där fanns det sedan tidigare ett öppet ärende om
kontaktförbud. Därifrån skickades ansökan till polisen i Sörmland. Under den
13 och 14 februari hade tjänstemän inom Polismyndigheten kontakt med
varandra för att få klarhet i var ansökan skulle handläggas. Den 14 februari
vidarebefordrades ansökan till polisen i Katrineholm. Därefter dröjde det till
den 21 februari innan en tjänsteman återupptog handläggningen av ansökan och
efterfrågade bilagor till den. Registraturen i polisregion Öst skickade samma
dag alla bilagor till polisen i Katrineholm. Ansökan skickades därefter
tillsammans med bilagorna tillbaka till registraturen i polisregion Stockholm.

Fredagen den 22 februari 2019 registrerades ansökan och övriga handlingar i
Polismyndighetens ärendehanteringssystem och lämnades över till
Åklagarmyndigheten. Ärendet fördelades på en åklagare som bedömde att det
behövde hanteras under den förestående helgen eftersom kontaktförbudet snart
löpte ut. Ansökan lämnades därför över till jouråklagaren, vice chefsåklagaren
BB, under eftermiddagen den 22 februari.

På kvällen den 22 februari beslutade BB att AA skulle hämtas till förhör utan
föregående kallelse för att höras om sin inställning till ett förlängt
kontaktförbud. På morgonen den 23 februari lämnades ärendet över till en
annan åklagare, som avlöste BB som jouråklagare.

AA kunde knytas till en adress i Göteborg och polisen i Stockholm bad därför
polisen i Göteborg om hjälp med att verkställa hämtningsbeslutet. En
polispatrull i Göteborg beordrades att hämta AA till förhör den 23 februari.
Patrullen hämtade AA i hans bostad samma dag och körde honom till arresten.

Stationsbefälet, polisinspektören CC, tog emot AA i arresten och beslutade att
AA skulle placeras i ett låst väntrum mot bakgrund av de uppgifter som
patrullen lämnade till honom, bl.a. att AA var misstänkt för brott, att han var
oberäknelig och hade ett våldskapital och att det fanns risk för att AA avvek.
Cirka femton minuter efter att AA hade förts in i arresten hölls ett tolv minuter
långt förhör med honom. Efter förhöret placerades AA på nytt i ett låst väntrum
i avvaktan på att polisen kontaktade jouråklagaren och informerade henne om
att hämtningsbeslutet hade verkställts och att AA hade hörts. Jouråklagaren
beslutade att AA skulle friges och AA kunde lämna arresten knappt en och en
halv timme efter att förhöret hade avslutats.

Beslut om förlängning av kontaktförbudet meddelades senare samma dag och
delgavs AA dagen efter.

Anmälan
AA anmälde händelsen till JO den 26 februari 2019 och anförde i huvudsak
följande.
                                                                  Dnr 1451-2019     Sid 3 (12)




Den 23 februari kom fyra poliser hem till honom och uppgav att han skulle
hämtas till förhör. Poliserna behandlade honom som om han var misstänkt för
något, men informerade honom inte om vad han var misstänkt för. Han kördes
till arresten och låstes in i ett rum i avvaktan på att förhör skulle hållas med
honom. Innan han placerades i rummet fick han bl.a. lämna ifrån sig sina
glasögon. Det var först vid förhöret som han fick information om att förhöret
avsåg en ansökan om förlängning av kontaktförbud. Efter förhöret blev han
återigen inlåst i ett rum i ungefär ytterligare en timme. Först därefter fick han
tillbaka sina tillhörigheter och kunde lämna arresten.

Utredning
JO uppmanade Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten att yttra sig.

Åklagarmyndighetens yttranden
Åklagarmyndigheten yttrade sig först den 14 oktober 2019 (riksåklagaren DD)
och därefter, efter en uppmaning från JO om kompletterande uppgifter i fråga
om varför AA angetts som misstänkt i hämtningsbeslutet, den 29 september
2020 (vice chefsåklagaren EE). Inför upprättandet av respektive yttrande hade
BB och andra berörda befattningshavare fått tillfälle att lämna upplysningar.

Av BB:s upplysningar framgick att hon gjorde bedömningen att ärendet var
angeläget och behövde hanteras på jouren. De omständigheter hon lade till
grund för denna bedömning var att det gällande kontaktförbudet löpte ut
tisdagen den 26 februari samt att AA tidigare var dömd för mycket allvarlig
brottslighet mot skyddspersonen till ett längre fängelsestraff och under
verkställigheten av fängelsestraffet hade begått nya brott mot skyddspersonen,
som han hade dömts för i september 2018. Hon angav också att AA var
villkorligt frigiven sedan mitten av november 2018 och att skyddspersonen i sin
ansökan uttryckt stark rädsla för att AA skulle kontakta henne när
kontaktförbudet löpt ut.

Enligt BB låg dessa omständigheter också till grund för hennes beslut om
hämtning. Hon bedömde att det var av synnerlig vikt att ett förhör med AA
genomfördes så snart som möjligt och att ett beslut om hämtning till förhör
under helgen därför var proportionerligt. BB redogjorde också för hur beslut
registreras i Åklagarmyndighetens ärendehanteringssystem Cåbra och uppgav
bl.a. att systemet är konstruerat på ett sådant sätt att den person mot vilken
förbudet avses gälla (”förbudspersonen”) registreras som misstänkt i
beslutshandlingen.

Chefsåklagaren vid City åklagarkammare i Stockholm och chefen för
åklagarområde Stockholm pekade på vikten av att se över rutinen för
registrering av förlängning av kontaktförbud och Åklagarmyndighetens
ärendehanteringshandbok.

Åklagarmyndigheten redovisade följande bedömning i fråga om beslutet om
hämtning utan föregående kallelse.
                                                                  Dnr 1451-2019        Sid 4 (12)




Jag kan inledningsvis konstatera att Polismyndigheten – av för mig oklar
anledning – dröjt att underrätta åklagare om ansökan om förlängning av
kontaktförbudet. Åklagare ska omedelbart underrättas när en sådan ansökan
gjorts. Det är först när ansökan efter ett par veckor slutligen hanterats av
Polisområde Stockholm City som åklagare har underrättats. Från en
skyddspersons perspektiv är ett sådant dröjsmål beklagligt.
Polismyndighetens hantering har medfört att BB på sin jour en fredagskväll har
behövt ta ställning till handläggningen av ansökan, däribland hur AA skulle
höras i ärendet före beslut i frågan. Detta då kontaktförbudet skulle löpa ut
påföljande tisdag och det varit angeläget att beslut i frågan om förlängning skulle
ske eller inte skulle hinna fattas innan dess. Förbudet har grundats på ett
synnerligen allvarligt våldsbrott mot skyddspersonen och på ytterligare brott som
AA återfallit i mot henne.
BB har alltså i en joursituation under helgtid varit tvungen att se till att ärendet
kunnat handläggas och bli klart för avgörande särskilt skyndsamt. Jag kan vidare
– mot bakgrund av AA:s allvarliga brott mot skyddspersonen och återfall mot
henne under pågående verkställighet – inte tolka BB på annat sätt än att hon
bedömt att AA inte skulle hörsamma en kallelse och att en kallelse dessutom
skulle riskera att medföra att han skulle undanhålla sig ett förhör med den troliga
följden att en eventuell förlängning inte skulle kunna beslutas före förbudstidens
utgång. Vidare har hämtningen verkställts och förhöret hållits i Göteborg, inte i
Stockholm, efter att Polisområde Stockholm City tagit hjälp av Polisområde
Göteborg. Detta är vedertaget förfaringssätt vid personella tvångsmedel där den
som är föremål för tvångsmedlet befinner sig på en annan ort än den där
utredningen bedrivs.
Mot denna bakgrund anser jag att det funnits skäl enligt 23 kap. 7 § RB att hämta
AA till förhör och att det också varit förenligt med ändamåls-, behovs- och
proportionalitetsprinciperna. I sammanhanget vill jag framhålla att huruvida det i
ett visst ärende finns skäl att hämta en person till förhör delvis är en
bedömningsfråga där man kan ha olika uppfattningar utan att en av dem kan
sägas vara direkt felaktig.
Det är bl.a. av rättssäkerhetsskäl viktigt att det av dokumentationen i ett ärende
går att utläsa vilket tvångsmedelsbeslut som fattats och vilka omständigheter
som legat till grund för beslutet. I detta ärende har BB inte motiverat beslutet
närmare i tvångsmedelsblanketten. Det finns en särskild ruta i
tvångsmedelsblanketten där motiveringen till beslut om hämtning kan antecknas.
Även om det inte finns någon lagstadgad skyldighet att ange vilka
omständigheter som legat till grund för beslut om tvångsmedel är det naturligtvis
önskvärt om BB hade motiverat skälen för sitt beslut.
Efter att BB fattat beslutet om hämtning har polisen haft att kontakta åklagare
när förhöret genomförts. I praktiken innebär det att den hörde blir kvar hos
polisen tills denna kontakt tagits och åklagare fattat de beslut som behöver fattas.
Så har också skett i detta ärende och sker även regelmässigt när åklagare beslutar
om andra personella tvångsmedel. [Den åklagare som tog över jouransvaret från
BB, JO:s anmärkning] har direkt efter att polisen kontaktat henne beslutat att
frige AA. Hon har dessförinnan inte som jouråklagare haft anledning att
handlägga eller följa upp ärendet och inte heller haft rättslig möjlighet att
ompröva hämtningsbeslutet. Enligt min mening följer förfarandet i detta ärende
gängse rutiner för hur polis och åklagare arbetar, särskilt under jourtid.
När det slutligen gäller hur och var AA förvarats hos polisen är det min
uppfattning att det i princip aldrig eller sällan förekommer diskussioner mellan
åklagare och polis om den praktiska hanteringen vad gäller förvaring av personer
som är föremål för tvångsmedel såsom hämtning till förhör eller anhållande. Det
har inte heller diskuterats i detta ärende. Huruvida polisen valt att placera AA i
arresten är inget som BB eller [den åklagare som tog över jouransvaret från BB,
JO:s anmärkning] kan anses ansvariga för. Dessutom har, som redan nämnts,
                                                                      Dnr 1451-2019        Sid 5 (12)




      Polisområde Stockholm City tagit hjälp av poliser från Göteborg för
      verkställandet av tvångsmedlet. Verkställandet och den efterföljande hanteringen
      har alltså genomförts av utredare vid ett annat polisområde utan att åklagare
      involverats. Vilka kontakter som förevarit mellan de olika polisområdena har
      inte gått att utläsa av tillgängliga handlingar i ärendet.
Åklagarmyndigheten redovisade följande bedömning om varför AA angetts
som misstänkt i hämtningsbeslutet.

      AA har registrerats i ärendet som utpekad person. Detta i enlighet med
      Åklagarmyndighetens Ärendehanteringshandbok. Att en person registreras som
      utpekad person betyder inte att personen är misstänkt för brott utan att personen
      är åklagarens motpart i ärendet. Åklagarens beslut om hämtning till förhör av
      AA i egenskap av utpekad person har således varit i enlighet med inom
      Åklagarmyndigheten gällande rutiner.
      Det är naturligtvis olyckligt att AA, efter verkställandet av åklagarens
      hämtningsbeslut, placerades i arresten trots att han inte var misstänkt för något
      brott. Detta är dock enligt min uppfattning ingenting som vare sig åklagaren eller
      Åklagarmyndigheten kan anses ansvarig för. I den beslutshandling som
      expedierades till polisen angavs AA visserligen som misstänkt, men det framgick
      av handlingen att grunden för beslutet inte var ett brott utan en ansökan om
      förlängning av kontaktförbud.
      Jag kan konstatera att Cåbra inte är helt anpassat för registrering av
      tvångsmedelsbeslut i ärenden som inte avser utredning om brott. Av den
      anledningen överlämnas en kopia av detta beslut tillsammans med
      kammarledningens och områdeschefens yttrande till enheten för it-utveckling.
Polismyndighetens yttrande
Polismyndigheten (enhetschefen FF) yttrade sig den 8 juni 2020 efter att de
befattningshavare som berörs av JO:s utredning hade fått tillfälle att lämna
upplysningar.

Hanteringen av ansökan om kontaktförbud
Polismyndigheten lämnade inledningsvis en utförlig redogörelse för hur
ansökan om förlängning av kontaktförbudet hade hanterats från det att ansökan
kom in till myndigheten den 12 februari och fram till att den registrerades den
22 februari 2019 och lämnades över till Åklagarmyndigheten. Bland annat
kunde Polismyndigheten konstatera att när ansökan nådde en befattningshavare
inför hennes semester bad hon sina medarbetare att fortsätta hantera den utan att
peka ut någon särskild ansvarig, vilket resulterade i att ansökan blev liggande i
sju dagar utan någon åtgärd. Av Polismyndighetens redogörelse, som inte
återges ytterligare här, framgår sammanfattningsvis att det förekom ett flertal fel
och brister i handläggningen under denna tid. Detta är förklaringen till att
ansökan registrerades och handläggningen av den påbörjades först tio dagar
efter att den kom in till Polismyndigheten.

Polismyndigheten konstaterade i sin bedömning av handläggningen av ansökan
om förlängning av kontaktförbudet att man underrättat åklagaren om ansökan
först efter tio dagar och att myndigheten förtjänar kritik för detta.
                                                                      Dnr 1451-2019         Sid 6 (12)




Polismyndigheten redogjorde också för vilka åtgärder som myndigheten har
vidtagit för att komma till rätta med bristande rutiner vid handläggningen av
frågor om kontaktförbud.

Verkställigheten av hämtningsbeslutet
Polismyndigheten pekade inledningsvis på att AA i åklagarens beslut hade
angetts som misstänkt och att förlängning av kontaktförbud hade antecknats
under rubriken brottsgrund.

Polismyndigheten redovisade uppgifter från två poliser som ingick i den patrull
som verkställde hämtningsbeslutet. Enligt poliserna framgick det av
handlingarna i ärendet att den berörda personen var misstänkt och att han skulle
höras om förlängning av ett kontaktförbud. Poliserna uppgav också att de körde
AA till arresten eftersom han stod antecknad som misstänkt men att de inte
kunde minnas vilken ytterligare information som de lämnade till stationsbefälet
i arresten i samband med överlämningen.

Polismyndigheten sammanfattade de uppgifter som de berörda
befattningshavarna hade lämnat i fråga om beslutet att placera AA i ett låst
väntrum enligt följande.

      Det var CC […] som fattade besluten att placera AA i ett låst väntrum i väntan
      på förhöret respektive efter förhöret. CC grundade sig på den information han
      fick av patrullen som verkställde hämtningen av AA och förde honom till
      personintaget att AA var misstänkt för brott. Till följd av detta agerade CC
      utifrån de förutsättningar som han uppfattade förelåg och med de åtgärder som
      fanns till hands under en förundersökning. Den rättsliga grunden för besluten var
      således 23 kap. 9 § fjärde stycket rättegångsbalken. Besluten dokumenterades i
      protokoll för avvisitering och slutrapport för intern där tidsangivelser och
      händelser framgår.
Polismyndigheten redovisade även uppgifter från vissa andra befattningshavare.
Av dessa framgick bl.a. att det endast är personer som misstänks för brott som
ska föras till arrestavdelningen och att personer som ska höras men som inte är
misstänkta för något brott ska föras till en annan plats än till arrestavdelningen.

Polismyndigheten redovisade följande bedömning.

      Utredningen visar att de handlingar, bl.a. åklagarens beslut och underlaget för
      ansökan om förlängning, som mejlades till utredningsjouren i Göteborg
      innefattade uppgift om att AA skulle höras om sin inställning till förlängning av
      kontaktförbud. De poliser som fick i uppdrag att verkställa hämtningen tog enligt
      uppgift del av handlingarna, men fick den felaktiga uppfattningen att AA även
      var misstänkt för brott.
      Detta resulterade i att AA behandlades som misstänkt för brott från att han
      hämtades i sin bostad den 23 februari 2019 kl. 14.05 till dess att han släpptes fri
      från personintaget kl. 16.10. I egenskap av misstänkt fördes han till personintaget
      (arresten) i stället för till vanligt förhörsställe, stationsbefälets beslut om
      insättning i arresten fattades mot felaktig bakgrundsinformation och AA kom
      såsom misstänkt att visiteras och förvaras i ett låst väntrum (att skiljas från
      arrestcell) både före och efter förhöret.
      Som förklaring har de ingripande poliserna i huvudsak hänvisat till
      åklagarbeslutets ordalydelse där AA som berörd person var uppsatt som
                                                                        Dnr 1451-2019         Sid 7 (12)




      misstänkt. Polismyndigheten kan dela uppfattningen att beslutets utformning
      genom formuleringarna ”MISSTÄNKT” och ”BROTTSGRUND” till viss del är
      förvillande. Vid verkställighet av en tvångsåtgärd som innebär ett
      frihetsberövande av en person krävs dock en särskild noggrannhet och av
      handlingarna i övrigt framgick att AA endast skulle höras om sin inställning till
      ansökan om förlängning av ett pågående kontaktförbud. Polismyndigheten, som
      inte har annan anledning än att anta att fråga om ett olyckligt misstag i ett enskilt
      fall föreligger, kan inte annat än beklaga det inträffade.
      Enligt Polismyndigheten har inte annat framkommit än att ansvarigt stationsbefäl
      för personintaget (arresten) agerat och fattat beslut utifrån de – om än felaktiga –
      rättsliga förutsättningar som gavs genom uppgiften att AA såsom misstänkt var
      förd till personintaget.
      Det bör slutligen noteras att förhöret med AA med hänsyn till förhållandena vid
      personintaget kom att hållas skyndsamt och att frihetsberövandet understeg
      fristen för annan än misstänkt om sex timmar i 23 kap. 9 § RB.

Rättslig reglering
Bestämmelser om kontaktförbud
Kontaktförbud regleras i lagen om kontaktförbud (kontaktförbudslagen) och i
förordningen om kontaktförbud (kontaktförbudsförordningen). Frågor om
kontaktförbud ska handläggas skyndsamt (se 6 a § kontaktförbudslagen).
Skyndsamhetskravet gäller för alla myndigheter som handlägger kontaktförbud,
dvs. polis, åklagare och domstol (se prop. 1987/88:137 s. 44). Åklagaren ska
omedelbart underrättas om en begäran om kontaktförbud har gjorts till polisen
(se 3 § kontaktförbudsförordningen).

Innan frågan om kontaktförbud prövas ska den mot vilken förbudet avses gälla
underrättas om uppgifter som tillförts ärendet genom någon annan än honom
eller henne själv och ges tillfälle att yttra sig över dem. Frågan får dock avgöras
utan att så har skett bl.a. om åtgärderna är uppenbart obehövliga eller om
avgörandet inte kan skjutas upp. Åklagaren bestämmer om hur underrättelsen
ska ske. (Se 11 § kontaktförbudslagen.)

Åklagaren får anlita biträde av polisen för utredning av frågor om kontaktförbud
(se 9 § kontaktförbudslagen).

Genom en hänvisning i 9 § andra stycket kontaktförbudslagen till vissa
bestämmelser i 23 kap. rättegångsbalken (RB) kan bl.a. hämtning till förhör
enligt 23 kap. 7 § RB tillämpas även i en utredning om kontaktförbud.

Vid tillämpning av 23 kap. rättegångsbalken i ett ärende om kontaktförbud
jämställs den mot vilken förbudet ska gälla i vissa fall med den som är
misstänkt för brott. Det gäller dock inte bestämmelsen i 23 kap. 9 § RB som
bl.a. reglerar hur länge en person är skyldig att stanna kvar för förhör och vem
som får tas i förvar under den tid som han eller hon är skyldig att stanna kvar
för förhör. (Se 9 § andra stycket kontaktförbudslagen.)

En åklagare ska som huvudregel fatta beslut i fråga om kontaktförbud inom två
veckor från att ansökan kommit åklagaren till handa. Detsamma gäller när en
                                                                   Dnr 1451-2019      Sid 8 (12)




begäran görs om förlängning av ett kontaktförbud. (Se 1 §
Åklagarmyndighetens föreskrifter om ändring i Åklagarmyndighetens
föreskrifter (ÅFS 2011:6) om kontaktförbud, ÅFS 2020:2.) Före den 1 oktober
2020 gällde dock att ett beslut om kontaktförbud som huvudregel skulle fattas
inom en vecka.

Hämtning till förhör utan föregående kallelse och förvarstagande
En person som ska förhöras får under vissa förutsättningar hämtas till förhöret
utan föregående kallelse. En förutsättning för att det ska få ske är bl.a. att den
som ska förhöras uppehåller sig inom en väglängd av tio mil från den plats där
förhöret ska hållas och att det skäligen kan befaras att han eller hon inte skulle
följa en kallelse eller skulle undanröja bevis eller på annat sätt försvåra
utredningen om han eller hon kallades till förhöret. (Se 23 kap. 7 § andra
stycket RB.)

När det är av synnerlig vikt för utredningen att förhöret äger rum får hämtning
enligt vad som nyss sagts ske oavsett väglängden (se 23 kap. 7 § tredje stycket
RB).

Hämtning till förhör av den som inte är misstänkt för brott bör äga rum endast
när det föreligger skäl av särskild vikt för en sådan åtgärd (se 23 kap. 7 § fjärde
stycket RB). Så kan vara fallet om förhöret inte eller endast med avsevärd
svårighet kan hållas på den plats där den som ska höras befinner sig eller att det
med hänsyn till brottets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt krävs
särskild skyndsamhet (se prop. 2001/02:147 s. 31).

En person kan alltså hämtas till ett förhör om det befaras att han eller hon håller
sig undan eller kan komma att påverka utredningsunderlaget sedan han eller hon
genom kallelse fått kännedom om det förestående förhöret. Några andra
omständigheter än de nu nämnda, t.ex. en allmän önskan om att påskynda en
utredning, utgör inte laglig grund för att besluta om hämtning utan föregående
kallelse. (Se bl.a. JO 2012/13 s. 140.)

Det måste finnas någon konkret omständighet som talar för att förhörspersonen
inte skulle följa en kallelse eller skulle undanröja bevis eller försvåra
utredningen om han eller hon fick en kallelse. En bedömning av att det finns
risk för uteblivande kan exempelvis grundas på att förhörspersonen tidigare
uteblivit efter kallelse. (Se Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, 4
upplagan, s. 174 f. och JO 2012/13 s. 140.)

Ett beslut om hämtning till förhör är verkställt och upphör när den hämtade har
kommit till förhörslokalen. Då blir i stället reglerna i 23 kap. 9 § RB om
skyldighet att stanna kvar för förhör tillämpliga. Som framgår ovan jämställs
inte den mot vilken ett kontaktförbud ska gälla med den som är misstänkt för
brott vid tillämpningen av denna bestämmelse. Det finns inte lagstöd för att den
som ska förhöras i ett kontaktsförbudsärende tas i förvar, dvs. låses in, och
denne ska alltså placeras i en olåst lokal under den tid som han eller hon är
                                                                  Dnr 1451-2019      Sid 9 (12)




skyldig att stanna kvar för förhöret. (Se 23 kap. 9 § fjärde stycket RB, 9 § andra
stycket kontaktförbudslagen, prop. 1996/97:175 s. 53 f., och Gunnel Lindberg,
a.a. s. 190.)

Dokumentation
Det är av stor vikt ur rättssäkerhets- och kontrollsynpunkt att beslut om
tvångsmedel dokumenteras klart och noggrant. För att det ska vara möjligt att i
efterhand kontrollera om det funnits förutsättningar för ett beslut om hämtning
måste de omständigheter anges som ligger till grund för beslutet. (Se bl.a.
JO 2009/10 s. 72 och mitt beslut den 14 oktober 2020, dnr 7674-2018.)

Bedömning
Granskningens inriktning
Min granskning har varit inriktad på dels hur Polismyndigheten hanterade
ansökan om förlängning av kontaktförbudet, dels de rättsliga grunderna för att
utan föregående kallelse hämta AA till förhör och att därefter placera honom i
ett låst väntrum i arresten.

Polismyndighetens hantering av ansökan om förlängning av
kontaktförbudet
Polismyndigheten har i sitt yttrande utförligt redogjort för hur ansökan om
förlängning av kontaktförbudet hanterades. Polismyndigheten har också
redovisat flera fel och brister i hanteringen av ärendet, bestående i bl.a.
bristande registrering av handlingar och oacceptabla dröjsmål i handläggningen.
Jag delar Polismyndighetens bedömningar beträffande dessa fel och brister men
uppehåller mig inte närmare vid dem här.

Med hänsyn till det skyndsamhetskrav som gäller för frågor om kontaktförbud
och att en ansökan som kommit in till Polismyndigheten omedelbart ska lämnas
över till Åklagarmyndigheten är det självfallet inte godtagbart att det dröjde tio
dagar innan den lämnades över till Åklagarmyndigheten. Polismyndigheten
kritiseras för hur ansökan om förlängning av kontaktförbudet hanterades innan
den lämnades över till Åklagarmyndigheten.

Beslutet om hämtning till förhör utan föregående kallelse
Beslutet var bristfälligt motiverat och dokumenterat
I sitt yttrande med anledning av JO:s utredning har BB uppgett att hon till grund
för sitt beslut om hämtning lade samma omständigheter som hon lade till grund
för sin bedömning att ärendet var angeläget och att det behövde hanteras under
helgen, dvs. under jourtid.

De omständigheter som BB har hänvisat till i sitt yttrande är bl.a. att
kontaktförbudet löpte ut kommande tisdag, att AA tidigare var dömd för mycket
allvarlig brottslighet mot skyddspersonen och att han under verkställigheten av
fängelsestraffet hade begått nya brott mot skyddspersonen. BB har också
uppgett att hon bedömde att det var av synnerlig vikt att ett förhör med AA
                                                                  Dnr 1451-2019       Sid 10 (12)




genomfördes så snart som möjligt och att ett beslut om hämtning till förhör
under helgen därför var proportionerligt.

Jag instämmer i BBs bedömning att det var angeläget att skyndsamt påbörja
handläggningen av ansökan om förlängning av kontaktförbudet. Ingen av de
omständigheter eller överväganden som BB redogjort för i utredningen här
framgår dock av vare sig beslutet om hämtning till förhör eller av annan
dokumentation i ärendet. Det är naturligtvis en brist. Som jag pekat på ovan är
det ur rättssäkerhets- och kontrollsynpunkt av stor vikt att beslut om
tvångsmedel dokumenteras klart och noggrant.

Det fanns inte grund för att hämta AA utan föregående kallelse
För att hämta någon till förhör utan föregående kallelse krävs att det finns en
konkret omständighet som talar för att förhörspersonen inte skulle följa en
kallelse eller skulle undanröja bevis eller försvåra utredningen om han eller hon
fick en kallelse. En allmän önskan om att påskynda en utredning utgör som jag
nämnt inte grund för ett beslut om hämtning utan föregående kallelse.

Till skillnad från vad Åklagarmyndigheten anfört i sitt yttrande anser jag inte att
de omständigheter som BB angett är sådana konkreta omständigheter som med
någon nämnvärd styrka talade för att AA inte skulle ha följt en kallelse eller att
han skulle ha försvårat utredningen om han kallats till förhöret. Såvitt
framkommit fanns det inga uppgifter om att AA tidigare skulle ha uteblivet från
förhör eller hållit sig undan.

Dessutom gäller, som nämnts, att hämtning till förhör av en person som inte är
misstänkt för brott endast bör äga rum när det föreligger skäl av särskild vikt för
en sådan åtgärd. Det har inte framkommit något som utgör ett skäl av särskild
vikt för hämtningen.

Det saknades således grund för beslutet att hämta AA till förhör utan
föregående kallelse.

Av de uppgifter som BB lämnat i utredningen hos JO kan jag inte se att hon,
med beaktande av behovs- och proportionalitetsprinciperna, ens övervägde
andra, mindre ingripande åtgärder än att hämta AA till ett förhör utan
föregående kallelse. Sådana överväganden ska självfallet alltid göras innan man
beslutar om ett tvångsmedel.

Avslutningsvis vill jag kommentera vad BB har uppgett om att hon ansåg att det
var av synnerlig vikt att ett förhör genomfördes så snart som möjligt. Hennes
uttalande kan uppfattas som att hon vid sin bedömning av om hon skulle besluta
om hämtning gjorde överväganden utifrån bestämmelsen i tredje stycket i
23 kap. 7 § RB. Den bestämmelsen innehåller en undantagsregel om att
hämtning får ske oavsett väglängden, när det är av synnerlig vikt att förhöret
äger rum. Jag vill mot den bakgrunden framhålla att bestämmelsen i tredje
stycket inte utgör en självständig grund för ett beslut om hämtning. För att den
                                                                   Dnr 1451-2019        Sid 11 (12)




ska kunna tillämpas krävs det att någon av de situationer som anges i första och
andra styckena föreligger.

Sammanfattning i denna del
Jag har alltså funnit att beslutet om hämtning var bristfälligt dokumenterat och
motiverat och att det dessutom saknade rättslig grund. BB kritiseras för dessa
brister.

Beslutet att placera AA i ett låst väntrum i arresten
Jag kan inledningsvis konstatera att det inte fanns lagstöd för att placera AA i
ett låst väntrum i arresten. Enligt de rutiner som tillämpas för den aktuella
arresten borde han för övrigt inte ens ha förts till arrestintaget.

Av utredningen framgår att patrullen som verkställde hämtningsbeslutet hade
tillgång till handlingar från åklagaren där det framgick att AA skulle höras om
förlängning av ett kontaktförbud, vilket patrullen också verkar ha noterat. I
beslutet om hämtning till förhör hade AA dock angetts som misstänkt. Det gav
patrullen den felaktiga uppfattningen att AA var misstänkt för brott, varför
patrullen körde AA till arresten. Patrullen upplevde vidare att AA:s uppträdande
var oberäkneligt. Enligt stationsbefälet CC var det den information han fick från
patrullen som låg till grund för hans beslut att placera AA i ett låst väntrum
såväl före som efter förhöret.

Jag kan instämma i Polismyndighetens uppfattning att utformningen av beslutet
om hämtning till förhör till viss del var förvillande då AA angavs som misstänkt
i beslutet. Som Polismyndigheten har påpekat måste dock särskild noggrannhet
iakttas vid beslut om och verkställighet av tvångsåtgärder. Det innebär att varje
tjänsteman som ska besluta om eller verkställa en tvångsåtgärd är skyldig att
grundligt och omsorgsfullt göra en bedömning av den information som finns
tillgänglig och se till att motstridiga eller osäkra uppgifter kontrolleras innan ett
beslut fattas eller verkställs.

Det går av utredningen inte att med säkerhet utläsa vilken information som
patrullen lämnade till CC vid överlämnandet av AA i arresten. Utredningen
medger inte heller någon säker slutsats om vilken övrig information i ärendet
som CC tog del av inför beslutet att låta AA invänta förhöret i ett låst väntrum.
Av utredningen framgår dock att det genom åklagarens beslut fanns information
hos Polismyndigheten om att AA skulle höras om en ansökan om förlängning
av ett kontaktförbud. Polismyndigheten kan därför inte undgå kritik för det
inträffade.

Att AA hade angetts som misstänkt i beslutet om hämtning tycks ha bidragit till
att han placerades i ett låst väntrum. Det har emellertid inte kommit fram någon
omständighet som ger anledning att kritisera vare sig Åklagarmyndigheten eller
BB för detta.
                                                                   Dnr 1451-2019       Sid 12 (12)




Avslutande synpunkter
Vissa av de fel och brister som Polismyndigheten har identifierat när det gäller
myndighetens hantering av ansökan om förlängning av kontaktförbudet beror på
att riktlinjer och rutiner inte följdes. Jag välkomnar därför den handbok om
kontaktförbud som Polismyndigheten beslutat om under 2020 liksom att
handläggningen av kontaktförbudsfrågor kommer att hanteras digitalt framöver.
På det sättet bör de brister i handläggningen som identifierats i detta ärende
kunna undvikas i fortsättningen. Jag vill i detta sammanhang även peka på
vikten av att det vid varje tillfälle för varje ärende finns en ansvarig handläggare
i tjänst så att handläggningen i brådskande ärenden inte fördröjs.

Jag välkomnar också Åklagarmyndighetens översyn med anledning av de
begränsningar som finns i myndighetens ärendehanteringssystem vid
registreringen av vissa tvångsmedelsbeslut.

Ärendet avslutas.
