# Fråga om den som är intagen i ett särskilt ungdomshem har rätt till daglig utevistelse

JO 2006-02-07 dnr 1474-2004

BESLUT
                                                                            Datum                   Dnr                    Sid
                                                                            2006-02-07              1474-2004             1 (6)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        Fråga om den som är intagen i ett särskilt ungdomshem har rätt till
                        daglig utevistelse


                        Våren 2004 vårdades AA med stöd av 3 § lagen (1990:52) med särskilda
                        bestämmelser om vård av unga (LVU). Hon var placerad på Hammargården som är
                        ett särskilt ungdomshem som drivs av Statens institutionsstyrelse (SiS). Efter att
                        AA hade avvikit från Hammargården återfördes hon dit den 31 mars 2004. Därvid
                        fattades ett beslut om att hon skulle vårdas i enskildhet enligt 15 b § LVU. Denna
                        vård pågick till den 6 april 2004 då hon överflyttades till en s.k.
                        gemensamhetsavdelning.

                        I en anmälan, som kom in till JO den 6 april 2004, framförde AA klagomål mot
                        Hammargården. Klagomålen avsåg bl.a. att hon sedan hon hade kommit tillbaka dit
                        inte hade fått ”en stunds frisk luft per dag”.

                        Inledningsvis inhämtades uppgifter per telefon från BB, institutionschef för
                        Hammargården. Därefter anmodades SiS att inkomma med ett yttrande över vad
                        som framfördes i anmälan. I yttrandet, beslutat av dåvarande generaldirektören CC,
                        anfördes bl.a. följande.
                                  /– – –/

                                  Avgiftning
                                  Sedan den 1 januari 2004 genomför SiS en försöksverksamhet med
                                  avgiftningsplatser för elever som vårdas enligt LVU eller verkställer sluten
                                  ungdomsvård. Totalt har tre platser inrättats på tre olika institutioner. En av dessa
                                  platser finns inom LVM-hemmet Rebecka, som är beläget på Beckomberga
                                  sjukhusområde i Bromma. Avgiftningsplatsen, som har tillgång till erforderliga
                                  medicinska resurser, utgör ett särskilt ungdomshem och verksamheten styrs av de
                                  regler som gäller för särskilda ungdomshem i övrigt.
                                  De ungdomar som kan komma ifråga för avgiftning vid dessa platser skall ha fyllt
                                  15 år och ha ett akut behov av medicinsk avgiftning. Behovet av avgiftning skall inte
                                  kunna verkställas inom den ordinarie hälso- och sjukvården. Tiden på
                                  avgiftningsavdelningen skall vara så kort som möjlig.
                                  AA placerades på Rebecka för avgiftning på grund av att hon efter avvikningen var
                                  påverkad av droger. På Rebecka finns ingen rastgård i anslutning till den avdelning
                                  där avgiftning genomförs. Den fysiska miljön runt Rebecka försvårar också
                                  möjligheten för elever att vistas ute.




 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                  Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                         Dnr 1474-2004     Sid 2 (6)




      Vård i enskildhet
      Genom den ändring i 15 b § LVU som trädde i kraft den 1 juli 2003 gavs SiS
      möjlighet att vårda elever i enskildhet, vilket innebär att den som är intagen på en
      enhet som är inrättad för särskilt noggrann tillsyn kan vårdas utan möjlighet att fritt
      träffa andra elever, men med ständig tillgång till personal. Vård i enskildhet kan
      komma ifråga om det krävs med hänsyn till elevens speciella behov av vård, hans
      eller hennes säkerhet eller övriga intagnas säkerhet. SiS har i Råd & Riktlinjer
      Juridik 2002:1 – LVU – angett att med vårdskäl avses t.ex. att en narkotikapåverkad
      elev under ett inledningsskede inte bör vistas tillsammans med andra elever. Vidare
      kan, enligt SiS riktlinjer, elever som är särskilt våldsamma eller hotfulla behöva
      vårdas i enskildhet, både av vårdskäl och med hänsyn till elevens och/eller övriga
      elevers säkerhet. Vård i enskildhet får inte pågå längre än vad som krävs i det
      enskilda fallet och skall omprövas inom sju dagar efter föregående prövning.
      När AA återkom till Hammargården den 31 mars 2004 fattades beslut om att hon
      skulle vårdas i enskildhet. Orsaken till detta var att hon fortfarande var positiv på
      bensodiazepiner, att hon bedömdes som orolig och agiterad och att hon uppvisade ett
      aggressivt beteende. Behovet av vård i enskildhet övervägdes fortlöpande.
      Inte heller på Hammargården finns någon rastgård i anslutning till den avdelning
      som används för vård i enskildhet.

## Sammanfattning

Beslut om vård på avgiftningsavdelning och om vård i enskildhet fattas alltid efter
      en bedömning i det enskilda fallet. Vårdformerna, som skall möta den enskilde
      elevens vårdbehov – inte minst såvitt avser medicinsk säkerhet – innebär inte att
      eleven hålls isolerad från andra människor. Under avgiftningsfasen kan det dock
      vara mindre lämpligt att eleven träffar andra elever.
      Det är naturligtvis önskvärt att varje elev också har möjlighet att regelbundet vistas
      utomhus. I vissa fall, t.ex. under avgiftning eller om eleven är aggressiv eller
      utagerande, kan det emellertid vara förenat med stora risker och svårigheter att låta
      eleven vistas utomhus. Vid de institutioner som nu är aktuella finns inte heller några
      rastgårdar i anslutning till de avdelningar där AA vistats.
      Nu aktuella vårdalternativ är förhållandevis nya inom SiS, och myndigheten har för
      avsikt att noga följa upp såväl den vård som ges på de särskilda avgiftningsplatserna
      som den vård som ges i enskildhet.
Till remissvaret fanns fogat ett yttrande som hade avgetts av institutionschefen BB,
som förestår både Rebecka och Hammargården. I det yttrandet anfördes i huvudsak
följande.
      /– – –/

      3. Synpunkter
      LVU-hemmet Rebeckas intagningsenhet och avdelning Saga vid Hammargården är
      inte att likställa med en isoleringsavdelning. Båda dessa avdelningar används för
      vård av nyintagna klienter och elever som i AA:s fall behöver en fortsatt
      abstinensbehandling efter avslutad sjukhusvistelse.
      Huruvida AA borde få vistas på en ”riktig” avgiftning eller inte avgörs av
      undersökande läkare på beroendeakuten, S:t Görans Sjukhus. I denna fråga är
      undersökande läkare suverän i sin bedömning.
      På frågan om en intagen elev har rätt till en stund frisk luft varje dag går det inte att
      finna svar i gällande LVU. Denna fråga har varit uppe till diskussion tidigare utan att
      ett enhetligt svar kunnat ges. På LVU-avdelningen Rebecka och avdelning Saga på
      Hammargården finns inga rastgårdar i anslutning till intagningsenheterna. Den
      fysiska miljön försvårar möjligheten för elever som vistas på intagningsenheten att
                                                                         Dnr 1474-2004       Sid 3 (6)




      vistas ute. Det är också förenat med stora svårigheter att ta ut elever som befinner
      sig i abstinensfas och/eller är utagerande och aggressiva. Stora personalinsatser
      krävs och risken för incidenter vid återgång till intagningsenheten är stor.

      4. Redogörelse för perioden den 23 mars till och med den 6 april
      AA avvek från personal i samband med besök på kyrkogård den 23 mars. Syftet med
      besöket var att AA ville hedra minnet av sin far. Fredagen den 26 mars greps AA av
      polisen i Göteborg. Hon transporterades med TPT till beroendeakuten, S:t Görans
      Sjukhus. Efter läkarbedömning överfördes AA till LVU-avdelningen Rebecka. Hon
      kom till Rebecka den 28 mars kl. 01.00.
      Vid ankomsten till Rebecka var AA påverkad av droger och vägrade lämna
      urinprov. Hon placerades på Rebeckas intagningsavdelning.
      Onsdagen den 31 mars överflyttades AA till Hammargården och placerades där på
      avdelning Saga. Beslut om vård i enskildhet fattades då AA fortfarande var positiv
      på bensodiazepiner och bedömdes som orolig och agiterad.
      Vård i enskildhet pågick till den 6 april då AA flyttade ut till Sagas
      gemensamhetsavdelning.

      5. Sammanfattning
      Eleven AA som är placerad på Hammargården med stöd av LVU har i skrivelse till
      JO klagat på vården i anslutning till att hon återkom till institutionen efter avvikning.
      Vid återkomst från avvikning placerades AA på Rebeckas intagningsenhet för att
      därefter placeras på Hammargården, avdelning Saga med vård i enskildhet. Skälen
      var att AA bedömdes påverkad av bensodiazepiner och att hon uppvisat ett
      aggressivt och utagerande beteende. Vården i enskildhet varade i sex dygn och
      behovet prövades fortlöpande genom drogkontroll samt bedömning av AA:s
      allmänna mående främst avseende abstinensrelaterade problem. Under vistelsen på
      Saga uppvisade AA ett aggressivt beteende med verbala hot. Dessa hot riktades
      främst mot de i personalgruppen som meddelade beslut och besked som AA
      uppfattade som negativa för henne.
      Anledningen till att vård i enskildhet pågick i sex dagar var således i första hand att
      AA bedömdes ha abstinensrelaterade problem som mynnade ut i verbala hot mot
      personal samt att genomförda drogkontroller visade positiva svar gällande
      bensodiazepiner.
AA bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaret.

Kompletterande upplysningar om lokaliteterna på den aktuella avdelningen på
Hammargården inhämtades per telefon från BB.

I ett beslut den 7 februari 2006 anförde JO André följande.

Rättslig reglering m.m.
Vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)
skall beslutas bl.a. om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig
risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig
verksamhet eller annat socialt nedbrytande beteende (3 § LVU).

För vård av unga som på någon grund som anges i 3 § LVU behöver stå under
särskilt noggrann tillsyn skall det enligt 12 § första stycket LVU finnas särskilda
ungdomshem.
                                                                       Dnr 1474-2004    Sid 4 (6)




Om den unge vårdas på någon grund som anges i 3 § LVU och vistas i ett hem för
särskilt noggrann tillsyn, får han eller hon hindras att lämna hemmet och i övrigt
underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att vården
skall kunna genomföras. Den unges rörelsefrihet får också inskränkas när det
behövs av hänsyn till andra intagnas eller personalens säkerhet (15 § LVU).

Den intagne får enligt 15 b § första stycket LVU beredas vård vid en enhet inom
hemmet som är låsbar eller på annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn, om
det är nödvändigt med hänsyn till den intagnes, övriga intagnas eller personalens
säkerhet, eller om det är nödvändigt för att förhindra att den intagne avviker eller
för att i övrigt genomföra vården. Om det krävs med hänsyn till den intagnes
speciella behov av vård, hans eller hennes säkerhet eller övriga intagnas säkerhet,
får en intagen på en sådan enhet hindras från att träffa andra intagna (vård i
enskildhet).

I LVU finns inga bestämmelser som besvarar frågan huruvida den som vårdas med
stöd av LVU har rätt till daglig utomhusvistelse. Regler om utomhusvistelse finns
däremot på vissa andra områden. Enligt 13 § andra stycket lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt (KvaL) skall intagen ha möjlighet att dagligen vistas
utomhus minst en timme om ej synnerligt hinder möter däremot. Motsvarande
regel finns i 8 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. I
12 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU) stadgas att
den dömde skall ges nödvändig vård och behandling och ges tillfälle till utbildning,
aktiviteter, förströelse, fysisk träning och vistelse utomhus. I förarbetena till den
lagen uttalas följande beträffande Genomförande av verkställigheten (prop.
1997/98:96 s. 166).
      Som framgår ovan är det förenat med stora risker för skadeverkningar att beröva
      unga människor deras frihet. Det är sedan länge känt när det gäller fängelsestraffet
      och utgör ett av motiven till att införa påföljden sluten ungdomsvård. Inom den av
      Statens institutionsstyrelse bedrivna verksamheten finns goda förutsättningar för att
      utforma verkställigheten så att risken för skadeverkningar minskar och det är
      angeläget att dessa möjligheter tas till vara. Ansträngningarna för att minimera
      skaderiskerna måste emellertid genomföras med beaktande av att sluten
      ungdomsvård är en frihetsberövande påföljd. Det är väsentligt för tilltron till
      påföljden att verkställigheten kan genomföras med erforderlig säkerhet och att den
      dömde kan hindras från att avvika eller på annat sätt hindra verkställigheten. Det
      måste därför införas bestämmelser i verkställighetslagen som säkerställer detta.
      Lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) innehåller mycket detaljerade
      föreskrifter om en intagens rättigheter och skyldigheter. Något behov av en sådan
      omfattande reglering torde inte föreligga bland annat med hänsyn till att
      verksamheten vid de särskilda ungdomshemmen bedrivs utifrån andra
      utgångspunkter och med annan målsättning än den verksamhet som bedrivs inom
      kriminalvården i anstalt. Ett av skälen för att införa den nya påföljden är som
      framgår ovan att den dömde skall kunna bli föremål för adekvat vård. Verksamheten
      vid de särskilda ungdomshemmen är till skillnad från verksamheten vid
      kriminalvårdsanstalterna uteslutande inriktad på vård. Vid utformningen av
      verkställighetsregleringen bör därför i första hand de bestämmelser som reglerar
      verkställigheten i fråga om dem som är föremål för ett administrativt
      frihetsberövande med stöd av LVU tjäna som förebild. I verkställighetslagen bör
      emellertid också vissa bestämmelser tas in motsvarande de som finns i KvaL.
                                                                    Dnr 1474-2004    Sid 5 (6)




I specialmotiveringen (s. 185) uttalas att det i paragrafen (12 § LSU) anges vissa
primära rättigheter – bl.a. tillfälle till vistelse utomhus – för den som är föremål för
verkställighet av sluten ungdomsvård och att uppräkningen är exemplifierande och
inte uttömmande.

Sverige har såsom medlem i FN åtagit sig att främja den allmänna respekten för
och iakttagande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. I
sammanhanget är inte minst FN:s barnkonvention av intresse. Vidare är den
Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna (Europakonventionen) svensk lag. Sverige har även
ratificerat Europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och omänsklig eller
förnedrande behandling eller bestraffning, som antogs av Europarådets
ministerkommitté den 26 juni 1987. Genom den konventionen inrättades European
Committee for the Prevention of Torture and Inhuman or Degrading Treatment or
Punishment (Antitortyrkommittén). Frågan om frihetsberövade personers möjlighet
till utevistelse och under vilka förhållanden det sker uppmärksammades av
Antitortyrkommittén vid kommitténs besök i Sverige den 27 januari–5 februari
2003. Kommittén besökte då bl.a. Bärby ungdomshem och LVM-hemmet
Rebecka.

Bedömning
Vid tillkomsten av LSU bedömdes att det inte fanns något behov av en sådan
omfattande reglering av de intagnas rättigheter som i KvaL eftersom
”verksamheten vid de särskilda ungdomshemmen bedrivs utifrån andra
utgångspunkter och med annan målsättning än den verksamhet som bedrivs inom
kriminalvården i anstalt” (prop. 1997/98:96 s. 166). Avsaknaden av regler i LVU
vad gäller intagnas rättigheter skall givetvis också ses mot den bakgrunden
eftersom verksamheten enligt LVU vid de särskilda ungdomshemmen är inriktad
på vård.

Det måste rent allmänt ligga inom ramen för en god vård att vistelse utomhus är
möjlig. Vid de särskilda ungdomshemmen torde som regel inte finnas några
svårigheter att tillgodose de intagnas behov av utomhusvistelse. Det är närmast en
fråga om vilka säkerhetsrutiner som kan vara motiverade vid olika hem och i det
enskilda fallet. Däremot synes det kunna uppkomma vissa praktiska problem när
den intagne med stöd av 15 b § LVU vårdas i enskildhet. Sådan vård kan beredas
av olika anledningar, och den kan pågå under inte helt obetydlig tid. Denna
ytterligare begränsning i rörelsefriheten får enligt min mening generellt sett inte
innebära att den intagne betas möjligheten att kunna få vistas utomhus. Som SiS
har framhållit i sitt remissvar måste dock beaktas att det i vissa fall, t.ex. under
avgiftning eller om den intagne är aggressiv eller utagerande, kan vara förenat med
stora risker och svårigheter att tillåta utomhusvistelse.

Av utredningen framgår att det inte finns någon rastgård i anslutning till den del av
Hammargården som AA vistades på. Av de kompletterande upplysningar som har
inhämtats från institutionschefen framgår vidare att dessa lokaler även saknar egen
                                                                   Dnr 1474-2004   Sid 6 (6)




ingång och att all in- och utpassering måste ske via utrymmen som är gemensamma
med den övriga avdelningen. Utredningen ger således vid handen att praktiska skäl
kan leda till att det inte går att erbjuda alla dem som vårdas på hemmet möjlighet
att få vistas utomhus varje dag.

När det gäller AA:s fall finns det mycket som talar för att det var en kombination
av praktiska skäl och hennes eget beteende som medförde att hon inte fick vistas
utomhus under den tid som hon vårdades i enskildhet. Remisssvaret ger inte något
entydigt svar på frågan om det, oavsett den intagnes eget beteende, alltid föreligger
hinder för utomhusvistelse när en intagen vårdas i enskildhet på det aktuella
behandlingshemmet. Jag har inte funnit tillräcklig anledning att här närmare utreda
hur det förhåller sig i detta avseende.

Jag anser inte att jag har underlag för att rikta någon kritik mot Hammargården för
att AA inte har givits tillfälle till utomhusvistelse. Vad som har kommit fram i
ärendet föranleder dock frågan om behovet av att skapa praktiska förutsättningar
för att intagna som vårdas i enskildhet skall dagligen kunna få vistas utomhus, om
utomhusvistelse inte är olämplig av andra skäl. Jag utgår från att SiS närmare
överväger vilka åtgärder som erfordras för att kunna ge även dessa intagna en
sådan möjlighet.

Eftersom vården av en intagen enligt 3 § LVU, särskilt vad avser vård i enskildhet
enligt 15 b § i lagen, de facto inrymmer tydliga moment av frihetsberövande bör
eventuellt också övervägas om det inte finns skäl att införa
författningsbestämmelser liknande dem på kriminalvårdens område som reglerar
frågan om rätten till utomhusvistelse. Jag sänder därför en kopia av detta beslut till
Socialdepartementet för kännedom.

SiS har i sitt remissvar berört AA:s vistelse på behandlingshemmet Rebecka i
samband med att hon ”avgiftades”. Mot bakgrund av hur anmälaren har formulerat
sitt klagomål och av vad som i övrigt har framkommit, gör jag inte något särskilt
uttalande i den delen.

Vad AA i övrigt har anfört föranleder inte någon ytterligare åtgärd eller något
uttalande från min sida.
