# Uttalanden om en tingsrätts skyldighet att kommunicera enskilda anspråk med åklagare och kritik mot Stockholms tingsrätt för att ett sådant anspråk inte prövades vid en huvudförhandling

JO 2010-01-29 dnr 1476-2009

BESLUT
                                                                          Datum               Dnr                    Sid
                                                                          2010-01-29          1476-2009             1 (4)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Uttalanden om en tingsrätts skyldighet att kommunicera enskilda
                        anspråk med åklagare och kritik mot Stockholms tingsrätt för att ett
                        sådant anspråk inte prövades vid en huvudförhandling

## Anmälan

AA framförde i en anmälan klagomål mot Stockholms tingsrätt med anledning av
                        handläggningen av ett skadeståndsyrkande som han hade framställt i ett brottmål
                        där han var målsägande. Han uppgav bl.a. följande. Sedan åklagare väckt åtal för
                        misshandel skickade han in en handling med yrkande om skadestånd till tings-
                        rätten. Han utgick från att tingsrätten vidarebefordrade hans skadeståndsyrkande
                        till åklagaren och, eftersom denne inte nämnde yrkandet under den del av huvud-
                        förhandlingen han närvarade vid, antog att åklagaren avsåg att framställa detta vid
                        ett senare skede av förhandlingen. När han sedan fick domen i målet upptäckte han
                        att hans yrkande inte hade prövats. Han tog därefter kontakt med åklagaren som
                        uppgav att hon inte hade fått del av skadeståndsyrkandet. – AA begärde även er-
                        sättning av tingsrätten på grund av dess handläggning av hans skadeståndsyrkande.

## Utredning

Handlingar i tingsrättens mål B 2719-08 infordrades och granskades.

                        Muntliga upplysningar inhämtades från dåvarande tingsfiskalen BB, som var
                        ordförande vid huvudförhandlingen i målet. Han uppgav bl.a. att han inte
                        uppmärksammade AA:s yrkande om skadestånd vid huvudförhandlingen, vilket
                        han beklagade. BB uppgav vidare att det beträffande tingsrättens rutiner visat sig
                        att kansliet inte regelmässigt skickar skadeståndsanspråk från målsäganden till
                        åklagaren för det fall målsäganden kallas till förhandlingen.

                        Ärendet remitterades till tingsrätten för upplysningar och yttrande om hand-
                        läggningen av skadeståndsyrkandet. Tingsrätten (lagmannen CC) kom in med ett
                        remissvar till vilket fogades ett yttrande från chefsrådmannen DD.

                        DD upplyste att BB beretts tillfälle att lämna synpunkter på hans yttrande och
                        uppgav därutöver bl.a. följande.

                                  Åklagaren yrkade i det aktuella målet ansvar på EE för bl.a. misshandel den 29
                                  december 2007 riktad mot AA. Ifrågavarande stämningsansökan inkom till tings-



 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                               www.jo.se
                                                                       Dnr 1476-2009     Sid 2 (4)



      rätten den 9 juni 2008. I ansökan angavs AA som målsägande. Vidare lämnades den
      upplysningen att han var underrättad om sin möjlighet att begära skadestånd av EE.
      Målet, som var lottat på tingsrättens avdelning 1, handlades på sedvanligt sätt inom
      ramen för avdelningens beredningsorganisation.
      Den 16 juni 2008 inkom till tingsrätten från AA en skrift vari AA framställde ett
      yrkande om skadestånd av EE med 8 000 kr avseende ersättning för kränkning jämte
      ränta. Skriften översändes inte av tingsrätten till åklagaren med förfrågan om
      åklagaren hade för avsikt att föra målsägandens talan. Skälet till detta torde ha varit
      att det av akten framgick att AA själv var kallad till förhandlingen för att höras med
      anledning av åklagarens ansvarstalan. Däremot översändes skriften till den tilltalade
      för yttrande i samband med att ny stämning utfärdades. Enligt notering i tingsrättens
      målhanteringssystem (VERA) tog EE del av handlingen den 20 januari 2009.
      Målet företogs till huvudförhandling den 18 februari 2009. Huvudförhandlingen
      hölls av tingsfiskalen BB jämte nämndemän. Vid huvudförhandlingen hölls
      målsägandeförhör med bl.a. AA. AA:s skadeståndsyrkande togs dock av förbiseende
      inte upp vid huvudförhandlingen. Målet avgjordes genom dom samma dag varvid
      EE dömdes för bl.a. den aktuella misshandeln.
      Efter det att tingsrättens dom hade expedierats tog AA kontakt med BB. Samtalet
      finns redovisat i den tjänsteanteckning som bifogats remissen. Samtalet föranledde
      ingen särskild åtgärd från BB:s sida.
      ––––
      Att skadeståndsanspråket inte togs upp till behandling under huvudförhandlingen
      har sin grund i ett rent förbiseende. Underlåtenheten skulle kunna utgöra ett sådant
      rättegångsfel som avses i 59 kap. 1 § första stycket 4 rättegångsbalken och som kan
      leda till att domen undanröjs efter klagan över domvilla i hovrätten. Detta torde dock
      bl.a. förutsätta att anspråket ska anses upptaget av tingsrätten genom att anspråket
      kommunicerats med den tilltalade (jfr JO 1994/95 s. 57). I annat fall torde AA vara
      hänvisad till att föra talan i den för tvistemål stadgade ordningen (jfr 22 kap. 1 §
      rättegångsbalken). Att avskilja ett upptaget anspråk enligt 22 kap. 5 § rättegångs-
      balken efter det att dom i brottmålsdelen meddelats synes inte stå i överensstämmel-
      se med gällande rätt.
      AA:s efterföljande telefonsamtal med tingsrätten borde ha dokumenterats.
      Det föreligger ingen skyldighet för tingsrätten att översända skadeståndsanspråk till
      åklagaren för efterhörande om denne är villig att utföra målsägandens skadestånds-
      talan. Eftersom åklagaren i princip är skyldig att föra målsägandens talan är det dock
      lämpligt att så sker (jfr Domstolsverkets handbok Brottmål, avsnitt 3.7 Enskilt an-
      språk i anledning av brott). Avdelningen översänder därför numera regelmässigt
      enskilda anspråk som ges in av enskilda i brottmål före huvudförhandling, vilket
      minimerar risken för liknande fel i framtiden.
      Frågan om AA är berättigad till skadestånd på grund av tingsrättens felaktiga
      handläggning får i första hand prövas av Justitiekanslern om AA vänder sig dit.
      CC hänvisade till de upplysningar som lämnats av DD och anförde därutöver bl.a.
      följande.
      Jag delar DD:s uppfattning att det beror på ett rent förbiseende att skade-
      ståndsanspråket inte togs upp vid huvudförhandlingen. Rutinerna har nu skärpts vad
      gäller kommunicering med åklagarmyndigheten för att säkerställa att något liknande
      inte sker i framtiden. Frågan om tingsrättens förbiseende är skadeståndsgrundande
      får, som DD påpekat, i första hand prövas av Justitiekanslern.
AA bereddes tillfälle att yttra sig över tingsrättens remissvar.

Bedömning
Av utredningen i ärendet framgår att målsäganden AA skriftligen framställde ett
enskilt anspråk till tingsrätten efter det att åklagare väckt åtal om misshandel.
Tingsrätten kommunicerade det enskilda anspråket med den tilltalade före huvud-
                                                                      Dnr 1476-2009    Sid 3 (4)



förhandlingen. Däremot upplystes inte åklagaren om det enskilda anspråket. Vidare
togs inte detta upp vid huvudförhandlingen och prövades inte i målet. Inte heller
några andra åtgärder vidtogs med anledning av det enskilda anspråket.

Talan mot en misstänkt om enskilt anspråk i anledning av brott får föras i samband
med åtal för brottet. Om anspråket inte tas upp i samband med åtalet, ska talan
föras i den för tvistemål stadgade ordningen (22 kap. 1 § rättegångsbalken, för-
kortad RB). En förutsättning för att en målsägande ska få väcka en talan om
skadestånd på det formlösa sätt som skett i det aktuella målet, dvs. utan stämnings-
ansökan i brottmålet, är enligt 45 kap. 5 § andra stycket RB att rätten finner att det
med hänsyn till utredningen och andra omständigheter är lämpligt. Eftersom det
enskilda anspråket i detta fall kommunicerades med den tilltalade i enlighet med
6 § får förutsättas att tingsrätten funnit att talan fick väckas på det sätt som skett (jfr
JO 1994/95 s. 57). Tingsrätten får därmed anses ha tagit upp det enskilda anspråket
i samband med åtalet. Vid sådant förhållande har tingsrätten haft att antingen
materiellt pröva anspråket eller, om en fortsatt gemensam handläggning med åtalet
skulle anses medföra väsentliga olägenheter, med stöd av 22 kap. 5 § RB avskilja
anspråket från brottmålet och förordna att talan istället skulle handläggas som
särskilt mål enligt reglerna för tvistemål. Som framgått av utredningen skiljde sig
dock tingsrätten från brottmålet utan att det enskilda anspråket varken hade prövats
eller avskiljts till ett tvistemål. Enligt vad som framkommit berodde detta på att
rättens ordförande vid huvudförhandlingen, BB, inte uppmärksammade att det
enskilda anspråket hade framställts.

Det är självfallet av stor vikt att ordföranden vid en huvudförhandling i brottmål
uppmärksammar ett tidigare under rättegången framställt enskilt anspråk och det
ankommer ytterst på ordföranden att inom ramen för sin processledning verka för
att det enskilda anspråket tas upp vid förhandlingen.

För sin bristande handläggning i nu aktuellt avseende förtjänar BB kritik.

Tingsrättens underlåtenhet att kommunicera det enskilda anspråket med åklagaren
föranleder också följande uttalanden från min sida.

Av 22 kap. 2 § första stycket RB framgår att om enskilt anspråk grundas på ett
brott som hör under allmänt åtal, så är åklagaren på målsägandens begäran skyldig
att i samband med åtalet förbereda och utföra även målsägandens talan, om det kan
ske utan väsentlig olägenhet och målsägandens anspråk inte är uppenbart obefogat.
För en målsägande som saknar målsägandebiträde innebär det naturligtvis ofta
stora fördelar att åklagaren för hans eller hennes talan.

Som tingsrätten anfört finns det i och för sig ingen lagstadgad skyldighet för
domstolen att översända målsägandens anspråk till åklagaren. Icke desto mindre
förutsätter givetvis målsägandens principiella rätt att låta sig företrädas av åk-
lagaren att denne får kännedom om att målsäganden har framställt ett enskilt
anspråk som har tagits upp i samband med åtalet.

Jag anser därför att utgångspunkten måste vara att rätten, sedan ett enskilt anspråk
tagits upp i samband med åtalet, ska kontakta åklagaren med förfrågan om denne
                                                                  Dnr 1476-2009      Sid 4 (4)



avser att föra målsägandens talan. Eftersom målsäganden kan ha stort intresse av
att redan före huvudförhandlingen veta om åklagaren är beredd att föra hans eller
hennes talan, bör samma förfarande tillämpas även i de fall där målsäganden kom-
mer att kallas till huvudförhandlingen. Tingsrätten borde således ha kontaktat åk-
lagaren i fråga om det enskilda anspråket. Det kan förtjäna påpekas att i Domstols-
verkets handbok för brottmål (avsnitt 3.7) anges att det ofta kan vara lämpligt att
rätten kontaktar åklagaren för att höra om denne är beredd att föra målsägandens
talan. Vidare anges att rätten bör, om det råder minsta osäkerhet i frågan, förvissa
sig om en målsägande företräds av åklagaren eller inte.

Jag noterar att DD uppgett att man vid avdelningen numera regelmässigt
översänder enskilda anspråk till åklagaren. Jag utgår från att samma rutiner också
tillämpas vid tingsrättens övriga avdelningar.

Eftersom det saknas föreskrifter som ålägger domstolen att underrätta åklagaren
om ett enskilt anspråk anser jag mig emellertid inte kunna kritisera tingsrätten i
denna del.

Jag vill avslutningsvis nämna att JO inte är behörig att pröva ersättningsanspråk.

Vad som i övrigt har framkommit föranleder ingen ytterligare åtgärd eller uttalande
från min sida.

Ärendet avslutas.
