# Uttalanden om hur innehållet i ett mejl som den dåvarande chefen för Polismyndighetens kommunikationsavdelning skickat förhåller sig till reglerna om yttrandefrihet

JO 2017-02-16 dnr 149-2016

## Beslut

BESLUT
                                                                         Datum                   Dnr                     Sid
                                                                         2017-02-16              149-2016               1 (9)
Justitieombudsmannen
Cecilia Renfors




                        Uttalanden om hur innehållet i ett mejl som den dåvarande chefen för
                        Polismyndighetens kommunikationsavdelning skickat förhåller sig till
                        reglerna om yttrandefrihet


                          Beslutet i korthet: I en förundersökning utreddes en anmälan mot en chef vid
                          Polismyndigheten om barnpornografibrott. Efter att förundersökningen hade lagts ned
                          publicerade Aftonbladet en artikel som innehöll uppgifter från förundersökningen och
                          det efterföljande personalärendet. Det framgick att uppgifterna kom från anställda vid
                          Polismyndigheten. Med anledning av publiceringen skickade den dåvarande chefen
                          för Polismyndighetens kommunikationsavdelning ett mejl till ett tjugotal anställda.
                          Enligt Aftonbladets källor uppfattades mejlet som ett försök att sätta munkavle på de
                          som pratat med massmedia.
                          I beslutet konstaterar JO att de uppgifter som lämnats till Aftonbladet är sådana som
                          rör en enskilds sexualliv och vars röjande måste antas leda till att den enskilde lider
                          betydande men. Uppgifterna var därför sekretessbelagda enligt 21 kap. 1 §
                          offentlighets- och sekretesslagen. Eftersom sekretessen enligt den bestämmelsen är
                          kvalificerad omfattades lämnandet av uppgifterna inte av meddelarfriheten. Redan av
                          det skälet konstaterar JO att kommunikationschefen inte överträtt det s.k.
                          repressalieförbudet i sitt mejl.
                          JO tar därefter ställning till om innehållet i mejlet ändå var olämpligt ur ett
                          yttrandefrihetsperspektiv. Den bedömningen gör JO med utgångspunkt i att mejlet ur
                          såväl avsändarens som mottagarnas perspektiv behandlade hur
                          förundersökningssekretess begränsar möjligheterna att lämna uppgifter ur en nedlagd
                          förundersökning till utomstående. JO konstaterar att meddelarfriheten inte alls berörs i
                          mejlet och att detta ger en missvisande bild av vad som faktiskt gäller, nämligen att
                          det finns ett stort utrymme för en anställd vid Polismyndigheten att lämna även
                          sekretessbelagda uppgifter till massmedia. Mejlet innehåller även känsloladdade
                          formuleringar som förstärker intrycket av att yttrandefriheten är mer begränsad än vad
                          den i själva verket är och som ger intryck av att myndigheten allmänt sett har en
                          negativ inställning till att anställda utnyttjar sin meddelarfrihet.
                          JO understryker vikten av att en chef som informerar sina anställda om den sekretess
                          som gäller i verksamheten uttrycker sig korrekt och fullständigt, såväl i fråga om
                          innebörden av tillämpliga sekretessbestämmelser som i fråga om hur sekretessen
                          förhåller sig till den grundlagsfästa meddelarfriheten. JO framhåller också att den som
                          skickar ett mejl till en begränsad mottagarkrets måste formulera innehållet med den
                          omsorg och eftertanke som kan vara motiverad utifrån erfarenheten att ett skriftligt
                          meddelande inte sällan får en större spridning än som varit avsedd.




 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4               Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                        Dnr 149-2016        Sid 2 (9)

## Anmälan och bakgrund

Bakgrund
Den 28 december 2015 publicerade Aftonbladet en artikel om att en chef vid
Polismyndigheten anmälts för barnpornografibrott. I artikeln angavs bl.a.
följande.

      Polischefen anmäldes för barnpornografibrott efter att han för flera personer
      berättat om sitt sexuella intresse för barn. Han berättade om bilder han hade –
      föreställande barn som våldtogs av vuxna.
      En förundersökning inleddes – men i stället för att leta efter bevis lade åklagaren
      ner utredningen – i brist på bevis.
      Polischefen uppmanades att säga upp sig – och historien sopades under mattan.
      – Det känns ju som att man mörkat allt för att inte smutsa ner polismyndigheten,
      säger en källa.
Enligt artikeln hade myndigheterna sekretessbelagt utredningen mot den
aktuella chefen. Med hjälp av flera av varandra oberoende källor som på olika
sätt haft insyn i utredningen, eller tagit del av förundersökningen, kunde
Aftonbladet dock avslöja vad som stod i handlingarna. Det framgick att många
inom polisen var kritiska till hur förundersökningen hade bedrivits och till
Polismyndighetens hantering av personalärendet. Enligt artikeln hade
Aftonbladet även varit i kontakt med den aktuella chefen för att försöka få
dennes kommentarer.

Med anledning av uppgifterna i artikeln kom det in ett antal anmälningar till JO
med klagomål mot den åklagare som varit förundersökningsledare. Efter att ha
tagit del av förundersökningsmaterialet beslutade jag att det inte fanns
anledning att utreda åklagarens handläggning närmare.

Den 1 januari 2016 publicerade Aftonbladet en ny artikel. Enligt den hade
chefen för Polismyndighetens kommunikationsavdelning, AA, ett par dagar
efter publiceringen av den ursprungliga artikeln, skickat ett mejl till ett antal
personer inom Polismyndigheten där hon – enligt tidningens källors uppfattning
– försökte sätta munkavle på de som pratat med massmedia.

Anmälan
I en anmälan till JO förde BB fram klagomål mot Polismyndigheten och AA.
BB var kritisk till hur AA hade formulerat sig i det mejl som omnämndes i
Aftonbladets artikel och ville att JO skulle granska hur innehållet i mejlet
förhöll sig till yttrandefriheten.

## Utredning

Utredning
JO begärde att Polismyndigheten skulle yttra sig. Polismyndigheten (CC)
yttrade sig efter att ha hämtat in upplysningar från AA.

Av utredningen framgick att AA den 30 december 2015 skickade ett mejl till 20
personer med olika befattningar vid Polismyndighetens kommunikations-
avdelning, bl.a. kommunikationscheferna för respektive polisregion. Mejlet
hade följande lydelse.
                                                                   Dnr 149-2016        Sid 3 (9)




Det är med tungt hjärta som jag konstaterar att uppgifter ur en nedlagd
förundersökning kring en polisanställd har nått Aftonbladet och sedan
vidarepublicerats i flera medier inom region Mitt.
Som de flesta polisanställda redan känner till vore det i grunden felaktigt om
Polismyndigheten utmålade en person som brottsling enbart till följd av att han
eller hon tidigare har varit misstänkt för brott inom ramen för en numera nedlagd
förundersökning.
 Åklagarmyndigheten leder förundersökningar mot polisanställda.
 Det är också Åklagarmyndigheten som fattar beslut om sådana
  brottsrubriceringar ska läggas ned eller om åtal ska väckas.
 Polismyndigheten är bunden av de beslut som en åklagare fattar och kan inte
  ompröva eller överpröva dessa.
 Uppgifter i en nedlagd förundersökning omfattas av långtgående sekretess.
  Att röja detta slags uppgifter kan komma att i straffrättslig mening bedömas
  som brott mot tystnadsplikt, alternativt tjänstefel.
 Om en medarbetare på egen begäran väljer att lämna sin tjänst så är
  arbetsgivaren inte skyldig att redogöra för anledningen till detta.
Som sagt ovan är alltså nedlagda förundersökningar sekretessbelagda. Detta sker
bl.a. med hänsyn till integriteten i den brottsutredande verksamheten och till
enskilda personers integritet. Och då vill jag särskilt klargöra följande.
Utredningar mot polisanställda hanteras av Avdelningen för särskilda
utredningar (SU). Dessa förundersökningar leds alltid av en åklagare. I det fall
som Aftonbladet nu har skrivit om gjorde en åklagare den bedömningen att det
inte fanns grund att gå vidare med de misstankar som utreddes. Därför lade hon
ned det aktuella ärendet utan att någon misstänkt person ens hade blivit kallad till
förhör.
Tröskeln för att inleda en förundersökning är utomordentligt låg. För att
straffprocessuella tvångsmedel, exempelvis en husrannsakan, ska kunna vidtas är
emellertid kraven betydligt högre. Och om en åklagare har beslutat att det inte
finns grund för några sådana tvångsmedel, utan i stället har beslutat att lägga ned
en utredning, så är inte det någonting som polisväsendet kan ifrågasätta. Däremot
kan förstås JO, eller i vissa fall JK, granska en sådan hantering.
Polismyndigheten är, kort sagt, helt och hållet bunden av de straffrättsliga
överväganden som Åklagarmyndigheten gör. Vi inom polisen kan inte gärna
säga att åklagaren har haft fel och sedan själva besluta om husrannsakan eller
något annat tvångsmedel. Det vore helt rättsvidrigt.
Till följd av åklagarens nedläggningsbeslut i det aktuella fallet gäller, enligt
tillämplig lagstiftning, en långtgående sekretess för uppgifter ur ärendet. Detta
leder till slutsatsen att den polisanställd som ändå skulle ge sig till att inom
ramen för sin tjänst sprida sådana uppgifter – exempelvis genom att bekräfta
dessa – kan komma att anses ha gjort sig skyldig till tjänstefel och brott mot
tystnadsplikt enligt vad som följer av 20 kap. brottsbalken.
Med anledning av den nämnda publiceringen är det också på sin plats med
konstaterandet att en person, som inte längre är misstänkt för brott, naturligtvis
inte heller ska utmålas som en brottsling. Alla har en ovillkorlig rätt att bli
betraktade som oskyldiga till dess skuldfrågan har blivit fastställd vid en
rättegång. Detta följer såväl av svensk rättspraxis som av våra internationella
åtaganden enligt bl.a. Europakonventionen.
Det ska också sägas att personalärenden endast är en sak mellan berörd chef och
den enskilde medarbetaren. Öppenhet får aldrig råda i en sådan hantering. Där
måste vi inom polisen agera som andra myndigheter; d.v.s. med utgångspunkt i
en för staten etablerad värdegrund och med beaktande av gällande arbetsrätt.
Vilket betyder att vi värnar våra anställdas integritet.
                                                                        Dnr 149-2016       Sid 4 (9)




      Det är helt enkelt inte förenligt med en god arbetsgivarpolitik att offentliggöra
      eller med tredje part diskutera en enskild överenskommelse. Jag tror inte att
      någon av oss vill arbeta i en organisation som hade för vana att utvärdera
      enskilda medarbetare gentemot företrädare för exempelvis en nyhetsredaktion.
      Jag kommer aldrig, oavsett spekulationer i media eller till följd av direkt kritik
      från någon polisanställd, att i mitt uppdrag som chef medvetet bryta mot gällande
      sekretessbestämmelser. Dessutom avser jag att företräda en god
      arbetsgivarhållning gentemot enskilda medarbetare med avseende på de
      överenskommelser som myndigheten sluter.
AA lämnade i huvudsak följande uppgifter. Mejlet skickades till hennes
närmaste medarbetare, närmare bestämt avdelningens ledningsgrupp och några
erfarna strateger samt ett par presskommunikatörer i syfte att klargöra det
regelverk som både Polismyndigheten och hon i sin roll som
kommunikationsdirektör har att förhålla sig till när det gäller sekretess och
arbetsgivaransvar. Efter att den aktuella medarbetaren hade lämnat sin tjänst på
egen begäran ställde medierna frågor till arbetsgivaren. Förfrågningarna kom in
via flera olika enheter inom kommunikationsavdelningen, vilket väckte
uppmärksamhet internt. Frågor och spekulationer uppstod kring vad de
personliga skälen gällde. När Aftonbladet publicerade sin artikel uppstod en
situation där flera medier kunde förväntas ställa frågor om det inträffade. Hon
såg därför ett behov av att påminna om vilka lagar och regler som gäller när de
inom kommunikationsavdelningen uttalar sig internt och externt som
företrädare för Polismyndigheten. Meddelarfriheten är en demokratisk
grundbult i den offentliga förvaltningen. De chefer och erfarna medarbetare på
avdelningen som stod som mottagare till mejlet har samtliga en mycket god
kunskap om tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, och därför
var någon uttrycklig skrivning om meddelarfrihet onödig. Det hade naturligtvis
varit helt annorlunda om mejlet riktats till exempelvis polisanställda som lämnat
uppgifter till massmedia med stöd av meddelarfriheten. Hennes syfte var aldrig
att begränsa eller försöka hindra någon från att använda sig av meddelarfriheten,
utan i stället att tydliggöra vad som styrt myndighetens informationsgivning i
personalärendet.

Polismyndigheten redovisade följande bedömning.
      Polismyndigheten anser att AA:s e-brev av den 30 december 2015 bör bedömas
      mot bakgrund av de bakomliggande omständigheter som hon redovisat i sitt
      yttrande.
      Enligt Polismyndighetens mening måste en arbetsgivare, med hänvisning till den
      allmänna principen om arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet, alltid ha
      rätt att informera sin personal om vilka regler som gäller för verksamheten. Mot
      bakgrund av de uppgifter som AA har lämnat anser Polismyndigheten inte att
      hon i den uppkomna situationen kan anses ha handlat felaktigt eller klandervärt
      genom att skicka det i ärendet aktuella e-brevet.
      Frågan är då om formuleringarna i e-brevet kan uppfattas som att hon har försökt
      hindra någon anställd från att använda sig av sin meddelarfrihet och därigenom
      har gjort sig skyldig till någon överträdelse av repressalieförbudet.
      Utgångspunkten för den bedömningen bör vara om det finns några sakliga skäl
      att anta att någon anställd har uppfattat e-brevet som en sådan inskränkning (se
      JO:s beslut den 24 november 2005 i ärende 58-2004).
                                                                          Dnr 149-2016        Sid 5 (9)




       Till största delen upptas det aktuella brevet av en redogörelse för den
       ansvarsfördelning som allmänt gäller mellan åklagare och polis vid
       förundersökningar och för AA:s syn på hur hon i sin roll som
       kommunikationsdirektör vid Polismyndigheten bör agera i det personalärende
       som uppkommit. Enligt Polismyndighetens mening finns det inte något i
       innehållet som tyder på att e-brevet avsändes i något annat syfte än det som AA
       själv har angett. Det finns inte något i mejlets innehåll som vid en objektiv
       läsning kan uppfattas som ett tydligt önskemål om att de anställda ska avhålla sig
       från kontakter med massmedia. Hennes beskrivning av sekretess i nedlagda
       förundersökningar stämmer dock inte helt eftersom att hon inte gör åtskillnad på
       sekretessreglerade uppgifter och sekretessbelagda uppgifter. I efterhand kan det
       naturligtvis också sägas att det kunde ha varit lämpligt att i sammanhanget även
       beröra meddelarfrihetens innebörd och betydelse. Med hänsyn till att det inte
       finns något sakligt skäl att anta att e-brevet skickades i syfte att försöka avhålla
       personalen från att lämna information till media är det ändå förståeligt att AA
       inte berörde den saken.
       Enligt Polismyndighetens bedömning har det med hänsyn till det nu anförda inte
       förekommit någon åtgärd av det slag som kan utgöra brott mot repressalie-
       förbudet i ärendet. Det har inte påståtts att AA skulle ha försökt efterforska
       någon uppgiftslämnare och det finns inte heller något i utredningen som tyder på
       att så skulle ha varit fallet.
       Även om det naturligtvis är olyckligt att det aktuella e-brevet på vissa håll har
       kommit att uppfattas som ett försök att påverka anställda att inte utnyttja sin
       grundlagsskyddade meddelarfrihet anser Polismyndigheten alltså inte att det
       finns skäl att kritisera AA med anledning av e-brevet.

Rättslig reglering
Yttrandefrihet
Enligt 2 kap. 1 § 1 regeringsformen (RF) är var och en gentemot det allmänna
tillförsäkrad yttrandefrihet. Med yttrandefrihet avses frihet att i tal, skrift eller
bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och
känslor. Yttrandefriheten får begränsas genom lag med hänsyn till vissa
preciserade ändamål (2 kap. 20–23 och 25 §§ RF).

Yttrandefriheten omfattar även offentligt anställda. En offentligt anställd har
därför som utgångspunkt rätt att fritt uttala sig om sådana förhållanden på
arbetsplatsen som han eller hon anser bör komma till allmänhetens kännedom.

Sekretess och tystnadsplikt i allmän verksamhet
I offentlighets- och sekretesslagen (OSL) finns bestämmelser om sekretess i det
allmännas verksamhet. Dessa regler begränsar den offentligt anställdes rätt att
yttra sig om vad han eller hon fått veta i samband med sin tjänst.

En uppgift som det finns en bestämmelse om sekretess för är sekretessreglerad.
Med sekretessbelagd uppgift avses en sekretessreglerad uppgift för vilken
sekretess gäller i ett enskilt fall. (Se 3 kap. 1 § OSL.)

Mot bakgrund av de uppgifter som lämnats till Aftonbladet finns det anledning
att särskilt redovisa följande bestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen.
                                                                    Dnr 149-2016       Sid 6 (9)




Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till förundersökning i brottmål om
det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller
den framtida verksamheten kan skadas om uppgiften röjs (se 18 kap. 1 § OSL).

Sekretess gäller också för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om
den förekommer i en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i
brottmål och det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller
någon närstående till honom eller henne lider skada eller men (se 35 kap.
1 § OSL). En uppgift om att någon är eller har varit misstänkt för brott är i
normalfallet så känslig att den inte kan lämnas ut. Även andra uppgifter i en
förundersökning än namnet på en misstänkt kan vara sekretessbelagda. För att
så ska vara fallet krävs dock att uppgiften kan hänföras till en individ. (Se JK:s
beslut den 8 mars 1999, dnr 1986-98-30, och den 17 juli 2008, dnr 402307-21.)

Sekretess gäller dessutom inom hela den offentliga sektorn för uppgift som rör
en enskilds sexualliv, såsom uppgifter om sexuell läggning, sexualbrott eller
annan liknande uppgift, om det måste antas att den enskilde eller någon
närstående till denna kommer att lida betydande men om uppgiften röjs (se
21 kap. 1 § OSL). Uppgifter om sexualbrott är inte bara känsliga för
brottsoffren. Det anses också vara en mycket känslig uppgift att en person är
misstänkt för t.ex. en grov våldtäkt eller är tilltalad i ett sådant mål. (Se prop.
2005/06:161 s. 35–36.) Sekretessen gäller dock inte för uppgift om vem som är
misstänkt vid förhandlingar om tvångsmedel och inte heller för uppgift om vem
som är tilltalad i sådana brottmål som anges i 35 kap. 12 § OSL. Sekretess
enligt bestämmelsen gäller inte heller för uppgifter som tas in i ett beslut. (Se
21 kap. 1 § andra stycket OSL.) Om åklagaren beslutar att väcka åtal finns det
därmed inte något utrymme för att hemlighålla identiteten på den tilltalade med
stöd av 21 kap. 1 § OSL.

I 39 kap. 1–3 §§ OSL finns bestämmelser om sekretess i personaladministrativ
verksamhet.

Meddelarfrihet
I tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) finns
kompletterande bestämmelser för en speciell del av yttrandefriheten, nämligen
den s.k. meddelarfriheten. Meddelarfriheten ger ett särskilt starkt skydd för den
som lämnar uppgifter för publicering i massmedia. Enligt 1 kap. 1 § tredje
stycket TF står det var och en fritt att – om inte annat är föreskrivet i
förordningen – meddela uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst för
offentliggörande i tryckt skrift. Motsvarande bestämmelse finns i 1 kap. 2 §
YGL.

Meddelarfriheten innebär som regel frihet från bl.a. straffansvar för den som
lämnar ut en sekretessbelagd uppgift. Meddelarfriheten skyddar dock inte mot
ansvar om en allmän handling oriktigt har lämnats ut eller om uppgifterna
skyddas av en bestämmelse om s.k. kvalificerad sekretess (se 7 kap. 3 § första
                                                                    Dnr 149-2016       Sid 7 (9)




stycket 3 TF respektive 5 kap. 3 § första stycket YGL). I offentlighets- och
sekretesslagen anges vilken sekretess som är kvalificerad i anslutning till
berörda sekretessbestämmelser (se 13 kap. 5 § OSL). Av de sekretess-
bestämmelser som har redogjorts för ovan är det endast sekretessen enligt 21
kap. 1 § och 39 kap. 1 § OSL som är kvalificerad (se 18 kap. 19 §, 21 kap. 8 §,
35 kap. 24 § och 39 kap. 6 § OSL). Den som lämnar ut uppgifter som är
sekretessbelagda enligt 21 kap. 1 § eller 39 kap. 1 § OSL omfattas alltså inte av
meddelarfriheten.

Meddelarfriheten gäller inte myndigheterna som sådana. Den som uttalar sig för
en myndighets räkning har alltså inte meddelarfrihet. (Se t.ex. JK:s beslut den
22 september 2000, dnr 2780-00-30, och den 23 juni 2009, dnr 4660-08-30.)

I offentlighets- och sekretesslagen finns inte någon bestämmelse om vad som
gäller i fråga om meddelarfrihet när en uppgift är sekretessbelagd enligt flera
sekretessbestämmelser samtidigt. I sådana fall bör dock rätten att meddela och
offentliggöra uppgifter vara inskränkt om sekretessen enligt någon av
bestämmelserna är kvalificerad. (Se Lenberg m.fl., Offentlighets- och
sekretesslagen, Zeteo 1 juli 2016, kommentaren till 7 kap. 3 § och 21 kap. 8 §
och prop. 2007/08:38 s. 28–29.)

Repressalieförbud m.m.
En myndighet får inte ingripa mot någon för att han eller hon i ett
grundlagsskyddat medium har utnyttjat tryck- eller yttrandefriheten, det s.k.
repressalieförbudet (se 3 kap. 4 § andra stycket TF respektive 2 kap. 4 § tredje
stycket YGL). Att bryta mot repressalieförbudet genom att vidta åtgärd som
består i avsked, uppsägning, disciplinpåföljd eller annan likande åtgärd är
straffsanktionerat (se 3 kap. 5 § tredje stycket TF respektive 2 kap. 5 § tredje
stycket YGL).

Repressalieåtgärder som inte är straffbara och andra åtgärder som kan ha
negativ effekt på yttrandefriheten har i ett flertal beslut föranlett uttalanden och
kritik från JO respektive JK. Av JO:s och JK:s praxis framgår att i princip varje
åtgärd som medför negativa konsekvenser för en offentligt anställd och som
grundar sig på dennes medverkan i ett grundlagsskyddat medium är otillåten.
JO och JK har även upprepade gånger uttalat att en myndighet inte får försöka
motarbeta att anställda utnyttjar sin yttrandefrihet. En offentlig arbetsgivare får
därför inte genom generella uttalanden eller kritik i enskilda fall försöka
påverka de anställda att avstå från att använda sin frihet att yttra sig om den
egna myndigheten och dess verksamhet (se bl.a. JK:s beslut den 27 juni 2013,
dnr 8564-12-22, och JO 2014/15 s. 663, dnr 5051-2012). JO har vidare uttalat
att när en myndighet tar upp sekretessfrågor med sina anställda är det viktigt att
den information som lämnas är korrekt och fullständig. Medarbetarna kan
annars få uppfattningen att deras yttrandefrihet är mer inskränkt än vad den i
själva verket är (se bl.a. mitt beslut den 4 april 2016, dnr 1106-2015).
                                                                   Dnr 149-2016       Sid 8 (9)

## Bedömning

Bedömning
Utgångspunkter för min bedömning
Mot bakgrund av uppgifterna i Aftonbladets artikel utgår jag i min bedömning
från att flera tjänstemän vid Polismyndigheten har lämnat uppgifter om den
aktuella chefens identitet, om att det har bedrivits en förundersökning om
innehav av barnpornografi och om ett antal omständigheter som enligt
uppgiftslämnarna kommit fram i brottsutredningen.

Det har alltså lämnats känsliga uppgifter som har kunnat knytas till en
identifierbar individ. Att de uppgifter som lämnats är sekretessbelagda enligt
bestämmelsen om förundersökningssekretess i 35 kap. 1 § OSL kan det inte
råda någon tvekan om. Enligt min mening är uppgifterna dessutom
sekretessbelagda enligt 21 kap. 1 § OSL. Uppgifterna rör en enskilds sexuella
preferenser och innehav av barnpornografiskt material. Detta får anses vara
sådana uppgifter som omfattas av uttrycket sexualliv i den bestämmelsen. Det
måste antas att den enskilde kommer att lida betydande men om sådana
uppgifter röjs. Som angetts tidigare är sekretessen enligt 21 kap. 1 § OSL
kvalificerad. Det innebär att meddelarfriheten i detta fall inte hade företräde
framför tystnadsplikten. Detta gäller även med beaktande av att uppgifterna
också omfattades av förundersökningssekretess, som inte är kvalificerad.

Innehållet i mejlet
Som jag har konstaterat i föregående avsnitt är det min bedömning att det gällde
kvalificerad sekretess för de uppgifter som röjdes. Lämnandet av uppgifterna
omfattades därför inte av meddelarfriheten. Redan av det skälet kan jag
konstatera att AA genom sitt mejl inte har överträtt repressalieförbudet. Frågan
blir då om innehållet i mejlet ändå var olämpligt ur ett yttrandefrihetsperspektiv.

Som jag har uppfattat saken har AA formulerat sitt mejl utifrån uppfattningen
att de sekretessbestämmelser som kunde aktualiseras var bestämmelserna om
förundersökningssekretess. Det är därför naturligt, om än en brist, att
bestämmelsen i 21 kap. 1 § OSL inte berörs i mejlet. Bedömningen av mejlet
och av hur mottagarna kan ha haft anledning att uppfatta dess innehåll ska göras
med denna utgångspunkt, alltså att mejlet behandlar hur förundersöknings-
sekretess begränsar möjligheten att lämna uppgifter från en nedlagd
förundersökning till utomstående, såväl generellt som i det aktuella fallet.

Jag kan konstatera att mejlet, som skickades till ett antal chefer och medarbetare
vid Polismyndighetens kommunikationsavdelning, innehåller en i många delar
korrekt redogörelse för vad man har att förhålla sig till när man företräder
Polismyndigheten. Det är dock en brist att meddelarfriheten inte alls berörs i
mejlet. Att meddelarfriheten inte nämns ger en missvisande bild av vad som
faktiskt gäller, nämligen att det finns ett stort utrymme för en anställd vid
Polismyndigheten att lämna även sekretessbelagda uppgifter till massmedia. De
känsloladdade formuleringar som AA använder i mejlets inledning och
avslutning förstärker intrycket av att yttrandefriheten är mer begränsad än vad
                                                                    Dnr 149-2016       Sid 9 (9)




den i själva verket är och ger även intryck av att myndigheten allmänt sett har
en negativ inställning till att anställda utnyttjar sin meddelarfrihet. Flertalet av
mottagarna av mejlet var visserligen anställda med sådana positioner att de i
normalfallet uttalar sig som företrädare för Polismyndigheten och i den
situationen inte har någon meddelarfrihet. Meddelarfriheten gäller emellertid
också för dem, om de skulle lämna uppgifter till massmedia utanför sin roll som
företrädare för myndigheten.

Mot bakgrund av vad som kommit fram vill jag understryka vikten av att en
chef som informerar sina anställda om den sekretess som gäller i verksamheten
uttrycker sig korrekt och fullständigt, såväl i fråga om innebörden av tillämpliga
sekretessbestämmelser som i fråga om hur sekretessen förhåller sig till den
grundlagsfästa meddelarfriheten. Det finns också anledning att framhålla att den
som skickar ett mejl till en begränsad mottagarkrets måste formulera innehållet
med den omsorg och eftertanke som kan vara motiverad utifrån erfarenheten att
ett skriftligt meddelande inte sällan får en större spridning än som varit avsedd
(se JO:s beslut den 17 oktober 2003, dnr 3599-2002).

Med dessa delvis kritiska uttalanden avslutar jag ärendet.
