# Kritik mot polisen med anledning av ett ingripande mot en person som misstänktes för narkotikabrott

JO 2008-12-04 dnr 1516-2007

BESLUT
                                                                      Datum             Dnr                     Sid
                                                                      2008-12-04        1516-2007              1 (5)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot polisen med anledning av ett ingripande mot en person som
                        misstänktes för narkotikabrott

## Anmälan

AA framförde i en anmälan klagomål mot Polismyndigheten i Stockholms län med
                        anledning av ett ingripande som hade skett mot hennes son, BB, och anförde därvid
                        i huvudsak följande. Den 28 mars 2007 stoppades BB av en kvinna när han var på
                        väg hem från Tyresö centrum. Han ignorerade kvinnan som då åter stoppade
                        honom. Kvinnan visade polislegitimation och beordrade BB att sluta prata i
                        mobiltelefonen. Ytterligare en polisman kom till platsen varpå BB tillfrågades om
                        han hade narkotika på sig, vilket han besvarade nekande. Den kvinnliga polisen
                        sade att hon kände igen BB, vilket BB ifrågasatte. Han ombads därefter att gå åt
                        sidan med polismännen, och de begärde också att få gå igenom hans fickor. Då BB
                        motsatte sig detta grep polismännen tag i honom och visiterade honom mot hans
                        vilja. Någon narkotika hittades inte. BB fick därefter fortsätta sin resa hem. När
                        han kom hem var han mycket upprörd och berättade vad som hänt för sina
                        föräldrar. AA kontaktade polisen och kom senare under kvällen i kontakt med den
                        kvinnliga polisen, som förklarade att det inträffade hade skett i brottsförebyggande
                        syfte och var ”rutin”. Hon uppgav vidare att det inte var fel att visitera sonen
                        eftersom hon ansåg att han såg blek ut och var glansig om ögonen.

## Utredningen

Muntliga upplysningar och en anmälan i polismyndighetens ärende K82288-07
                        inhämtades. I anmälan som upprättats samma dag som ingripandet skedde hade
                        antecknats bl.a. att BB gav intryck av att vara misstänksam och mycket nervös, att
                        han hade försökt springa ifrån patrullen, att han svarade undvikande på frågor, att
                        polismännen uppfattade det som om han hade något att dölja och att han på fråga
                        om han hade någon narkotika på sig klappade/kände på sina byxfickor samt att han
                        i det läget blev skäligen misstänkt för narkotikabrott genom innehav.

                        Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över vad
                        som framfördes i anmälan till JO. Myndigheten skulle därvid särskilt närmare
                        redogöra för de omständigheter som föranledde att anmälarens son kom att
                        betraktas som skäligen misstänkt för narkotikabrott.




 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                            www.jo.se
                                                                        Dnr 1516-2007     Sid 2 (5)




Polismyndigheten (tf. biträdande länspolismästaren CC) inkom med ett yttrande
och anförde bl.a. följande.

## Bakgrund

Den 28 mars 2007, omkring kl. 18.00, befann sig BB vid Tyresö centrum. Två
      civilklädda polismän från länskriminalpolisens ungdomssektion, med uppdrag att
      genom uppsökande verksamhet förhindra och upptäcka tidigt missbruk av narkotika,
      kom fram till honom. De visade sin tjänstelegitimation och ställde vissa frågor kring
      narkotika. Anledningen till att BB kontaktades var att han var blek i ansiktet och
      hade glansiga ögon, vilket är ett vanligt tecken på narkotikabruk. En av polismännen
      tyckte sig också känna igen honom från sammanhang som kan förknippas med
      narkotikabruk. Antagandet visade sig senare felaktigt.
      Enligt de båda polismännens uppfattning uppträdde BB mycket nervöst och hade
      svårt att ge klara svar på de frågor han fick, t.ex. huruvida han hade någon narkotika
      på sig. Han förde upprepade gånger händerna mot sina byxfickor trots att poliserna
      bad honom att vara stilla. Plötsligt började BB springa från platsen. Han hann ca 20
      meter innan poliserna kunde stoppa honom genom att ta tag i varsin arm och leda
      honom tillbaka till platsen de stått och samtalat på. Poliserna har vidare uppgivit att
      BB inte kunde förklara varför han försökt springa sin väg. Vid denna tidpunkt kom
      BB att betraktas som skäligen misstänkt för narkotikabrott genom innehav. Beslut
      om kroppsvisitation beslutades av en av de båda polismännen på platsen, med
      anledning av att det bedömdes föreligga fara i dröjsmål.
      Det påträffades ingen narkotika vid visitationen varför misstanken om brott föll. BB
      informerades direkt på platsen om vad som föranlett tvångsåtgärden och att han
      numera inte var misstänkt. Polismännen lämnade därpå rapport om den vidtagna
      tvångsåtgärden till sitt befäl.
      Senare under kvällen hade en av de ingripande polismännen kontakt med AA, varpå
      omständigheterna kring ingripandet redovisades.
      Av den anmälan som upprättades med anledning av ingripandet, 0201-K82288-07,
      framgår att förundersökning inleddes den 2 april 2007 efter beslut av polisinspektör
      DD. Av ärendets historikuppgifter i RAR (Rationell anmälningsrutin)-systemet
      framgår vidare att anmälan slutredovisats fem minuter senare genom att
      förundersökningen nedlagts med motiveringen ”misstänkt oskyldig”.

      Länskriminalpolisens bedömning
      Chefen för länskriminalpolisen har belyst de oklarheter som råder kring beviskravets
      styrka när det gäller bedömningen av rekvisitet ”skäligen misstänkt”. Mot bakgrund
      av detta har hon funnit att det inte kan anses ha varit en felaktig bedömning att
      betrakta BB som skäligen misstänkt. Detta särskilt mot bakgrund av försöket att
      springa från platsen samt hans blekhet och glansiga ögon. Att kontakt togs med BB
      inledningsvis uppges ingå i den preventiva inriktning av verksamheten som bedrivs
      vid den sektion som polismännen tillhör.
      Länskriminalpolisen har vidare berört den omständigheten att förundersökning
      inleddes för att omedelbart läggas ner, den 2 april 2007, i samband med att den
      upprättade anmälan granskats, godkänts och slutredovisats. Beslutet att inleda
      förundersökning har förklarats vara felaktigt, men förklarats utifrån administrativa
      skäl.

## Polismyndighetens bedömning

Polismyndigheten får inledningsvis ansluta sig till vad länskriminalpolisen anfört
      angående polismännens val att ta kontakt med BB. Mot bakgrund av de tecken BB
      uppvisade får det alltså anses ligga inom ramen för polisernas tjänsteuppdrag och
      bör inte ifrågasättas.
                                                                       Dnr 1516-2007    Sid 3 (5)




      Gällande grunden för kroppsvisitationen gör polismyndigheten följande bedömning.
      För att den genomförda kroppsvisitationen ska anses haft stöd i lag krävs att
      polismännen haft grundad anledning för sin bedömning av BB som skäligen
      misstänkt för narkotikabrott. Begreppet skäligen misstänkt är inte definierat i lag
      eller förarbeten. I doktrinen råder skilda uppfattningar. Att utgå från är då närmast
      JO:s tidigare uttalanden om beviskravets styrka. Enligt JO krävs för skälig misstanke
      att det föreligger ”konkreta, objektivt underbyggda, omständigheter som med viss
      styrka talar för att personen i fråga har begått den gärning som misstanken avser” (se
      t.ex. JO 1998/99 s. 107). JO har vidare anfört att några närmare bestämda riktlinjer
      för vad som krävs för att en misstanke ska anses skälig inte låter sig göras och
      istället måste prövas från fall till fall varvid det självfallet ofta finns ett visst
      utrymme för olika bedömningar.
      Polismyndigheten kan konstatera att beslutet om skälig misstanke fattats på sådana
      konkreta grunder som JO beskrivit. Grunderna utgjordes dels av BB:s utseende
      (blekhet och glansighet på ögonen), dels hans nervösa uppträdande bestående i
      oförmågan att svara på frågor och intresset för sina byxfickor och slutligen hans
      försök att avvika, vilket han senare inte heller kunde förklara. Polismyndigheten
      anser på dessa grunder att beslutet om kroppsvisitation haft stöd i lag. Att fara i
      dröjsmål förelegat har sitt stöd i BB:s försök att avvika.
      Gällande inledandet av förundersökning instämmer polismyndigheten i vad
      länskriminalpolisen anfört gällande beslutets felaktighet. Beslutsfattaren har
      uppgivit att det skedde av rent administrativa skäl på grund av systemets (RAR)
      uppbyggnad. Vid samtal med RAR-ansvarig, kommissarie EE, har emellertid
      framkommit att en slutredovisning av aktuell ärendetyp inte ska utföras på det sätt
      som skett och information om rätt hantering av systemet kommer därför spridas. Det
      är naturligtvis inte meningen att förundersökning ska behöva inledas, om så endast
      under fem minuter, om det inte föreligger rättsliga skäl. Polismyndigheten anser att
      ett spridande av denna information är tillräcklig för att förebygga framtida
      felaktigheter.
AA yttrade sig över remissvaret och uppgav bl.a. att polismännens påståenden i
vissa delar var felaktiga.

I ett beslut den 4 december 2008 anförde chefsJO Melin följande.

Bedömning
Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna
skyddad mot bl.a. kroppsvisitation. Begränsningar i dessa grundläggande fri- och
rättigheter får enligt 12 § första stycket samma kapitel göras genom lag.

Om det finns anledning att anta att det har förövats ett brott som kan följas av
fängelse, får enligt 28 kap. 11 § rättegångsbalken kroppsvisitation göras på den
som skäligen kan misstänkas för brottet för eftersökande av föremål som är
underkastade beslag eller annars till utrönande av omständigheter som kan vara av
betydelse för utredningen om brottet.

Som polismyndigheten har angett har JO vid ett flertal tillfällen uttalat att för att en
person ska anses skäligen misstänkt för ett brott krävs att det föreligger konkreta
omständigheter som med viss styrka pekar på att den misstänkte har begått den
gärning som misstanken avser. Omständigheterna måste alltså vara av det slaget att
de ger upphov till en faktabaserad misstanke. Det är däremot självfallet inte möjligt
att lägga fast några mer bestämda riktlinjer för vad som ska krävas för att en
                                                                      Dnr 1516-2007    Sid 4 (5)




misstanke ska anses vara skälig. Frågan får i stället besvaras från fall till fall, och i
de flesta fall finns därvid ett visst utrymme för olika bedömningar.

Jag vill först nämna att jag naturligtvis inte har någonting att invända mot att
polisen som ett led i sitt brottsförebyggande arbete vad gäller narkotikamissbruk
bland ungdomar tar kontakt med ungdomar i olika sammanhang för att på så sätt
informera om riskerna med narkotika, men även för att försöka förhindra och tidigt
upptäcka missbruk. Som framgått tjänstgjorde de nu berörda polismännen vid
länskriminalens ungdomssektion och arbetade med just sådana frågor vid tillfället.
Det var också mot den bakgrunden som de tog kontakt med BB.

Vad som därefter inträffade är emellertid något oklart. AA har exempelvis uppgett
att BB inte sprang från platsen utan att han försökte gå därifrån men hindrades och
att polismännen begärde att få gå igenom BB:s fickor innan han ville gå från
platsen. Jag kan således konstatera att polismännens redogörelse för
händelseförloppet skiljer sig något från de uppgifter som anmälaren lämnat till JO.
Jag finner det inte meningsfullt att genom ytterligare utredningsåtgärder försöka
klarlägga exakt vad som inträffade vid tillfället.

I den anmälan som upprättades med anledning av ingripandet mot BB antecknades
att han när polismännen tilltalade honom gav intryck av att vara misstänksam och
mycket nervös, att han hade försökt springa ifrån patrullen, att han svarade
undvikande på frågor, att polismännen uppfattade det som om han hade något att
dölja och att han på fråga om han hade någon narkotika på sig klappade/kände på
sina byxfickor. På grund av detta ansågs BB vara skäligen misstänkt för
narkotikabrott genom innehav, och beslut om kroppsvisitation fattades och
verkställdes.

Att en person beter sig underligt, uppträder nervöst eller undviker kontakt med
polisen kan inte i sig anses ge grund för misstanke om brott, än mindre för
misstanke om ett konkret brott av ett visst slag. Inte heller kan passivitet från den
misstänktes sida tillmätas någon betydelse vid bedömningen av brottsmisstanken.
Eftersom en misstänkt aldrig är skyldig att tillhandahålla uppgifter eller material
som kan användas som bevisning mot honom själv kan man inte heller dra några
slutsatser av det förhållandet att han vägrar att frivilligt medverka i utredningen
(Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, s. 39 och 605).

Enligt min mening var uppgifterna i polisanmälan knappast tillräckliga för att anse
att BB var skäligen misstänkt för narkotikabrott genom innehav. Uppgiften att
polismännen uppfattade det som om BB hade något att dölja tyder också på att det
till viss del snarare handlade om spekulation från polismännens sida än ett beslut
enbart grundat på konkreta omständigheter.

I polismyndighetens yttrande till JO har dock – förutom nämnda omständigheter i
polisanmälan – hänvisats till att BB var blek i ansiktet och hade glansiga ögon vid
tillfället, vilket enligt myndigheten är ett vanligt tecken på narkotikabruk, liksom
till att en av polismännen tyckte sig känna igen BB från sammanhang som kan
                                                                   Dnr 1516-2007    Sid 5 (5)




förknippas med narkotikabruk (vilket senare visade sig vara felaktigt). – Om nu
dessa omständigheter låg till grund för beslutet om skälig
misstanke/kroppsvisitation borde de självfallet också ha noterats i polisanmälan.
Jag vill här peka på vikten från kontroll- och rättssäkerhetssynpunkt av att ett
beslut om tvångsmedel dokumenteras klart och noggrant med bl.a. angivande av
samtliga grunder för beslutet.

Många polismän, särskilt de som arbetar med narkotikafrågor, har givetvis skaffat
sig erfarenhet och kunskap för att med hög grad av säkerhet kunna avgöra om en
person är påverkad av narkotika, t.ex. genom ögonundersökningar. Om en
polisman anser att en person uppvisar symtom som är typiska för narkotikabruk
kan det vara tillräckligt för att personen i fråga ska anses vara skäligen misstänkt
för narkotikabrott. Det kan då också finnas skäl såväl för ett beslut om
kroppsbesiktning i form av blod- eller urinprovtagning som för ett beslut om
kroppsvisitation i syfte att söka efter rester av den narkotika som personen
misstänks ha brukat. – Det förhållandet att en person uppvisar vanliga tecken på
narkotikapåverkan, t.ex. ofrivilliga ryckningar i ögonen (nystagmus), utgör också
ofta en viktig del i den helhetsbedömning som görs för att avgöra om en person är
skäligen misstänkt för att ha brukat narkotika.

Om BB uppvisade symtom som är vanliga tecken på narkotikabruk är det, enligt
min uppfattning, något märkligt att de ingripande polismännen inte också gjorde
bedömningen att BB var skäligen misstänkt även för narkotikabrott genom eget
bruk. I så fall hade det varit naturligt att även besluta om kroppsbesiktning och inte
bara låta BB fortsätta sin hemfärd efter den utförda kroppsvisitationen.

Det är naturligtvis mycket vanskligt att vid en granskning i efterhand avgöra om ett
ingripande i ett fall som det nu aktuella var korrekt eller inte. Jag har dock för min
del svårt att förstå de nyss redovisade omständigheterna på något annat sätt än att
det väsentligen var BB:s nervösa uppträdande och handlande vid tillfället som låg
till grund för att polismännen ansåg att det förelåg skälig misstanke om
narkotikabrott genom innehav. – Med anledning av att en av polismännen tyckte
sig känna igen BB vill jag också framhålla att självfallet måste stor försiktighet
iakttas vid användandet av sådan information vid beslut om straffprocessuella
tvångsmedel – inte minst om man inte är helt säker på uppgiften.

Även om det finns utrymme för olika, var för sig godtagbara, bedömningar i denna
typ av ärenden, anser jag alltså slutligen för min del att ingripandet mot BB inte var
invändningsfritt.

Med den kritik som ligger i vad jag nu har anfört avslutas ärendet.
