# En åklagares åtgärd att som bevisning i ett brottmål åberopa förhör med en målsägande som inte hörts under förundersökningen

JO 2007-02-13 dnr 1534-2005

BESLUT
                                                                             Datum               Dnr                       Sid
                                                                             2007-02-13          1534-2005                1 (4)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        En åklagares åtgärd att som bevisning i ett brottmål åberopa förhör med
                        en målsägande som inte hörts under förundersökningen

## Anmälan

I en anmälan till JO framförde AA klagomål bl.a. mot en åklagare vid
                        Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i Luleå, lokal åklagare i Haparanda, för
                        handläggningen av en förundersökning. Han var missnöjd med att hans son hördes
                        som målsägande vid huvudförhandlingen i ett brottmål utan att dessförinnan ha
                        hörts under förundersökningen.

## Utredning

Av infordrade handlingar och inhämtade muntliga upplysningar framgick följande.

                        Sedan en polisanmälan om bl.a. ofredande gjorts beslutade kammaråklagaren BB
                        den 21 september 2004 att inleda förundersökning. Under förundersökningen
                        hördes målsäganden CC och den misstänkte, AA. I förundersökningsprotokollet
                        antecknades som målsägande, förutom CC, också hennes och AA:s son, DD. Den
                        17 november 2004 väckte åklagaren åtal mot AA för ofredande. Som bevisning
                        åberopades i ansökan om stämning målsägandeförhör med CC och DD.

                        Vid huvudförhandlingen den 16 mars 2005 hördes målsägandena CC och DD. Vid
                        förhandlingen framställdes inte någon begäran om att DD skulle höras av polis
                        innan huvudförhandlingen kunde äga rum.

                        Ärendet remitterades till Åklagarmyndigheten som anmodades att lämna
                        upplysningar om anledningen till att något förhör med DD inte genomfördes under
                        förundersökningen trots att åklagaren i ansökan om stämning åberopade förhör
                        med honom.

                        Åklagarmyndigheten (dåvarande vice riksåklagaren EE) kom in med ett remissvar
                        till vilket var fogat yttrande från bl.a. BB.

                                  BB upplyste bl.a. följande.
                                  Eftersom AA vid förhöret med honom fått klart för sig vilka som angivits som
                                  målsägande i anmälan och han också fått klart för sig att tillgång fanns till de
                                  aktuella mailen gjorde jag den bedömningen att det inte var meningsfullt att fördröja




 Riksdagens ombudsmän                             E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                        Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                 Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                   Fax:           08-21 65 58                                www.jo.se
                                                                   Dnr 1534-2005     Sid 2 (4)




handläggningen med en komplettering av förundersökningen med ett förhör med
DD. Jag bedömde att åtal var påkallat ur allmän synpunkt.

EE anförde i huvudsak följande.
Enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken har den misstänkte och hans försvarare innan
åtal väcks rätt att fortlöpande ta del av vad som förekommit vid undersökningen.
Den misstänkte och hans försvarare har vidare rätt att ange den utredning de anser
önskvärd och i övrigt anföra vad de anser nödvändigt. Åtal får inte beslutas innan
detta har skett.
Av bestämmelserna i 19 § samma kapitel framgår att när undersökningsledaren
slutfört den utredning han anser nödvändig utan att bifalla begäran som avses i 18 §
andra stycket eller om den misstänkte anser att det finns annan brist i utredningen
kan han anmäla detta till rätten.
I 21 § samma kapitel stadgas att vid förundersökningen skall protokoll föras över
vad därvid förekommit av betydelse för utredningen.
Varken i rättegångsbalken eller i något annat lagrum finns några uttryckliga regler
om att en person som åberopas som målsägande eller vittne skall höras under
förundersökningen.
Förundersökningsprotokollet har till uppgift att ge åklagaren underlag för
bedömning av åtalsfrågan och att förbereda målet inför huvudförhandlingen i
domstolen. Av detta följer att protokollet skall ge en rättvisande bild av vad som
framkommit i samband med de olika utredningsåtgärderna. I propositionen
(1994/95:23) gällande ett effektivare brottmålsförfarande anges att synen på
dokumentation av utsagor under förundersökningen i viss mån bör kunna förändras.
Möjligheterna att begränsa dokumentation för att på det sättet påskynda förfarandet
bör enligt regeringen uppmärksammas i samtliga ärenden. Det anges vidare att det
finns anledning att anta att förutsättningarna för detta är störst vid handläggningen
av relativt okomplicerade ärenden rörande vardagsbrottslighet, t.ex. mindre allvarlig
misshandel, stölder, trafiknykterhetsbrott, försäkringskassebedrägerier och liknande
(jfr angivna proposition s. 84–85).
De ovannämnda reglerna i 23 kap. rättegångsbalken har tillkommit för att den
misstänkte och hans försvarare skall kunna tillvarata sina intressen och förbereda sitt
försvar. En åtalad skall ha rätt att få del av det som han skall försvara sig emot. Detta
talar enligt min uppfattning starkt för att en person som kommer att åberopas som
muntlig bevisning bör höras redan under förundersökningen.
Det kan därför enligt min mening vara olämpligt att väcka åtal och åberopa muntlig
bevisning utan att denna bevisning hörts under förundersökningen. Detta måste dock
avgöras från fall till fall. Omständigheterna av betydelse vid en sådan bedömning är
exempelvis brottets svårighetsgrad, utredningens omfattning, arten av de
sakförhållanden och rättsfrågor som utredningen gäller samt givetvis vad vittnet
eller målsäganden skall höras om.
Det aktuella målet gällde ett ofredande vilket är ett brott som kan hänföras till s.k.
vardagsbrottslighet och det fanns inte några komplicerade rättsfrågor att utreda. Det
framstår vidare klart vad målsägande skulle höras om och de aktuella e-
postmeddelandena fanns tillgängliga i utredningen och var kända för anmälaren.
I bedömningen bör också vägas in att den tilltalade hade en offentlig försvarare och
att bevisuppgiften fanns med i stämningsansökan varför den misstänkte och hans
försvarare haft möjlighet att hos åklagaren eller i förekommande fall hos rätten
begära att förhör skulle hållas med målsägande före huvudförhandlingen.
Vid en samlad bedömning av vad som har framkommit i målet finns det
enligt min uppfattning inte skäl att rikta någon kritik mot åklagaren för att
målsäganden åberopades som bevisning i ansökan om stämning trots att han inte
hörts under förundersökningen.
                                                                   Dnr 1534-2005    Sid 3 (4)




I ett beslut den 13 februari 2007 anförde chefsJO Melin bl.a. följande.

Bedömning
Av utredningen framgår att AA i en förundersökning delgavs misstanke om
ofredande. Under förundersökningen hördes målsäganden CC medan DD, som är
son till AA och CC och som också var målsägande, inte hördes. När BB beslutade
om åtal åberopade han emellertid som bevisning förhör även med DD. Fråga har
uppkommit om det ställningstagandet borde ha föranlett BB att komplettera
förundersökningen med ett förhör med DD.

De grundläggande reglerna om förundersökning finns i 23 kap. rättegångsbalken
(RB) och i förundersökningskungörelsen (1947:948, FUK). Förundersökning skall
inledas så snart det, på grund av angivelse eller av annat skäl, finns anledning att
anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats (1 § första stycket RB).
Beslut att inleda en förundersökning fattas av polismyndighet eller åklagaren (3 §
första stycket RB).

En förundersökning har enligt 23 kap. 2 § RB två huvudsyften. Det ena är att
utröna om ett brott har begåtts och att klarlägga vem som skäligen kan misstänkas
för brottet och om tillräckliga skäl för åtal föreligger. Det andra huvudsyftet är att
bereda målet så att bevisningen kan förebringas i ett sammanhang vid en framtida
huvudförhandling.

Ett tredje syfte, som inte nämns i 2 §, är att ge den misstänkte inblick i åklagarens
bevismaterial och göra det möjligt för honom att få detta justerat och berikat för att
därigenom underlätta för den misstänkte att förbereda sitt försvar (jfr bl.a. prop.
1994/95:23 s. 73, Ekelöf m.fl., Rättegång V, 7:e uppl., s. 102, Bring m.fl.,
Förundersökning, 3:e uppl., s. 61).

För att de angivna syftena skall kunna tillgodoses krävs bl.a. att det som kommer
fram under förundersökningen dokumenteras. I rättegångsbalken finns
bestämmelser om att protokoll skall föras över vad som förekommit vid
förundersökningen av betydelse för utredningen (23 kap. 21 § första stycket RB).
Vidare framgår av 22 § FUK att protokollet skall avfattas så att det ger en trogen
bild av vad som förekommit vid förundersökningen av betydelse för målet.
Åklagarmyndigheten har hänvisat till uttalanden av regeringen av innebörd att
synen på dokumentation av utsagor bör kunna förändras genom att större
möjligheter ges att begränsa denna (prop. 1994/95:23 s. 84 f.). Dessa uttalanden tar
emellertid sikte på frågan om i vilken omfattning som vidtagna utredningsåtgärder
behöver dokumenteras och inte, vilket är av intresse i detta ärende, vilka åtgärder
som bör vidtas under en förundersökning.

En åklagare har också en i 23 kap. 4 § första stycket RB fastlagd objektivitetsplikt,
vilket innebär att vid förundersökningen skall inte bara de omständigheter som
talar emot den misstänkte utan även de som är gynnsamma för honom beaktas och
bevis som är till hans förmån tillvaratas.
                                                                  Dnr 1534-2005    Sid 4 (4)




Som Åklagarmyndigheten anfört finns det inte någon uttrycklig bestämmelse i de
aktuella författningarna om att en person som åberopas som målsägande eller vittne
skall höras under förundersökningen.

En förundersökning bedrivs till stor del på det sättet att åklagaren, när denne är
förundersökningsledare, föranstaltar om att de personer som antas kunna lämna
upplysningar av betydelse för utredningen skall höras (jfr 23 kap. 6 § RB). Utifrån
de uppgifter som framkommer fattar åklagaren beslut i åtalsfrågan och, om åtal
väcks, är det med förundersökningen som underlag som åklagaren tar ställning till
vilken bevisning som bör åberopas. De personer som åklagaren anser har något att
tillföra utredningen hörs därför normalt under förundersökningen, oavsett om de
uppgifter som dessa lämnar styrker brottsmisstanken eller talar i en för den
misstänkte förmånlig riktning.

Den misstänkte har, enligt min mening, ett berättigat intresse av att i förväg få veta
vad de personer som åklagaren avser att åberopa som bevisning har att tillföra
målet. Utan sådan kunskap försvåras hans möjligheter att förbereda sitt försvar
inför och under den kommande rättegången. En huvudförhandling i brottmål skall i
princip inte innehålla några överraskningsmoment för den misstänkte. Om en
åklagare medverkar till att sådana inslag förekommer, kan detta stå i strid med den
nyss angivna objektivitetsprincipen. En annan konsekvens av ett sådant handlande
kan bli att förhandlingen får ställas in för att den misstänkte behöver ytterligare
rådrum för att förbereda sitt försvar.

Huvudregeln måste således vara att en åklagare som avser att som bevisning
åberopa förhör med en person skall föranstalta om förhör med vederbörande under
förundersökningen. Jag anser att avsteg från den principen inte kan försvaras annat
än rent undantagsvis, t.ex. om en förhörsperson visar sig helt omöjlig att nå under
förundersökningen.

Även om det aktuella målet möjligen inte innehöll några svårare rättsliga problem
borde BB, mot bakgrund av vad jag nu anfört, ha kompletterat förundersökningen
genom att höra även DD innan han fattade beslut i åtalsfrågan och gav in
stämningsansökan. Detta för att den tilltalade, som var DD:s far, skulle kunna ta till
vara sina intressen och ges möjlighet att förbereda sitt försvar på ett
tillfredsställande sätt.

Jag vill avslutningsvis nämna att det förhållandet att den misstänkte eller hans
försvarare enligt 23 kap. 18 § RB kan begära att förundersökningen i vissa
avseenden skall kompletteras och att rätten enligt 23 kap. 19 § och 45 kap. 11 § RB
kan ta ställning till om det finns skäl för ytterligare utredning inte föranleder mig
att se annorlunda på en åklagares principiella skyldigheter.

Ärendet avslutas med den kritik som ligger i vad jag nu har anfört.
