# Kritik mot Polismyndigheten i Skåne för hanteringen av en begäran om handräckning i ett LVU-ärende

JO 2014-04-03 dnr 1537-2013

BESLUT
                                                                          Datum                     Dnr                     Sid
                                                                          2014-04-03                1537-2013              1 (7)
Justitieombudsmannen
Cecilia Renfors




                        Kritik mot Polismyndigheten i Skåne för hanteringen av en begäran om
                        handräckning i ett LVU-ärende


                          Beslutet i korthet: Socialtjänsten begärde att polisen skulle lämna biträde med hand-
                          räckning i ett LVU-ärende. Handräckningen gällde en 15-årig pojke som skulle föras till ett
                          ungdomshem med anledning av ett beslut om omedelbart omhändertagande. Socialtjäns-
                          tens uppfattning var att detta behövde ske snarast möjligt, med hjälp av polis. Polismyn-
                          digheten i Skåne gjorde en materiell prövning av socialtjänstens bedömning av behovet
                          av polishjälp, vilket fick till följd att omhändertagandet av pojken fördröjdes.
                          I beslutet uttalas att det inte är polismyndighetens sak att ta ställning till behovet av en
                          begärd handräckning. När de formella förutsättningarna är uppfyllda ska polismyndig-
                          heten godkänna och genomföra handräckningen.
                          Polismyndigheten i Skåne kritiseras för sin hantering av ärendet.

## Anmälan

I en anmälan till JO framförde AA, ordförande i Barn- och utbildningsnämnden i
                        Sölvesborgs kommun, klagomål mot Polismyndigheten i Skåne. Följande
                        framgick.

                        Torsdagen 28 februari 2013 fattades beslut om ett omedelbart omhändertagande
                        enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) av en pojke född
                        1997, boende i Blekinge. Pojken hade en dokumenterat psykosocial problematik
                        och ett drogmissbruk. Han hade varit borta från sitt hem i flera dagar. Pojkens far
                        var mycket orolig för sonens hälsa och det fanns ett stort behov av att pojken
                        snabbt kom under behandling. Nämnden begärde därför handräckning av polisen
                        för att föra pojken till ett ungdomshem.

                        Begäran om handräckning skickades till Polismyndigheten i Blekinge län. Till följd
                        av ett samarbete mellan Polismyndigheten i Blekinge län och Polismyndigheten i
                        Skåne var det dock Polismyndigheten i Skåne, vakthavande befäl i Malmö, som
                        fattade beslut i frågan om verkställighet av begäran om handräckning.

                        På eftermiddagen torsdagen den 28 februari 2013 kontaktades AA av
                        Polismyndigheten i Blekinge län som bekräftade att begäran om handräckning
                        skulle verkställas när det blivit känt var pojken befann sig.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                      www.jo.se
                                                                    Dnr 1537-2013    Sid 2 (7)




Lördagen den 2 mars 2013 kontaktades AA återigen av Polismyndigheten i
Blekinge län, som uppgav att pojken fanns hos sin far och att hand-
räckningsbegäran inte längre var giltig då pojken hade återfunnits. Myndigheten
uppgav även att begäran, efter beslut av vakthavande befäl i Malmö, inte skulle
verkställas. Vid fortsatta kontakter samma dag framförde vakthavande befäl vid
Polismyndigheten i Skåne att man inte hade för avsikt att verkställa handräcknings-
begäran och att det inte var en polisiär uppgift. AA uppgav då att socialtjänsten
hade bedömt att det kunde uppstå våldsamma situationer som dess personal inte
hade kompetens och befogenhet att hantera.

Utredning
Polismyndigheten i Blekinge län och Polismyndigheten i Skåne anmodades att
yttra sig. AA fick därefter tillfälle att kommentera myndigheternas yttranden.

Polismyndigheten i Blekinge län
Polismyndigheten yttrade sig genom polismästaren BB. I yttrandet framgick
följande om handläggningen.

Begäran om handräckning kom in torsdagen den 28 februari 2013. Pojken hade
avvikit från hemmet och det fanns inte någon bekräftad vistelseadress. Det inre
befälet biföll begäran om handräckning och efterlyste pojken.

Fredagen den 1 mars 2013 fick polismyndigheten ett tips om var pojken kunde be-
finna sig. Nästa dag, innan någon kontroll hade hunnit göras på den angivna adres-
sen, ringde pojkens far till polisens ledningscentral och berättade att sonen befann
sig hemma hos honom. Efter instruktioner från vakthavande befäl i Skåne uppma-
nade inre befäl i Blekinge fadern att lämna sina uppgifter till socialtjänsten i stället
för till polisen.

Nämndens ordförande, AA, ringde inre befäl i Blekinge och poängterade vikten av
att handräckningen genomfördes och att pojken kördes till ungdomshemmet. Han
förklarade också att socialtjänstens personal inte kunde genomföra transporten utan
polishjälp då det fanns en missbruksproblematik och pojken inte förväntades följa
med frivilligt. Det inre befälet meddelade att ärendet skulle föredras för
vakthavande befäl i Skåne, eftersom det var denne som beslutade om den resurs
som behövde användas vid handräckningen. Det vakthavande befälet hade en
avvikande uppfattning om ärendet och menade att det inte var en polisiär fråga
eftersom det inte hade kommit fram att pojken skulle vara våldsbenägen. Ärendet
faxades därefter till vakthavande befäl som noterade att ärendet avslutats och
informerade AA.

Måndagen den 4 mars 2013 inkom en ny begäran om handräckning till Polismyn-
digheten i Blekinge län. Grunden för begäran var densamma som tidigare, med
tillägget att pojken befann sig hos sin far. Inre befäl i Blekinge beviljade begäran
och en resurs från närpolisen i Blekinge avsattes för att genomföra handräckningen.
Omhändertagandet och transporten till ungdomshemmet gick lugnt till.
                                                                     Dnr 1537-2013     Sid 3 (7)




Polismyndigheten redovisade därefter följande bedömning.

      Handräckning
      En begäran om handräckning innebär att polisens befogenheter att använda våld be-
      döms som nödvändiga. En begäran om handräckning bör därför bli aktuell först då
      det finns grundad anledning att anta att användande av tvångsbefogenheter är påkal-
      lade för att åtgärden ska kunna genomföras. Handräckning bör därför endast begäras
      i undantagsfall och inte som en rutinåtgärd.
      Det är polismyndighetens uppfattning att polisen är skyldig att utföra en begärd
      handräckning under förutsättning att den sökande myndigheten har befogenhet att
      begära hjälp samt att polisen har befogenhet att utföra handräckningen. En begäran
      ska prövas endast utifrån formella grunder. Om en handräckning har blivit beviljad
      ska den utföras om inte de formella förutsättningarna har ändrats. Polismyndigheten
      avgör dock tidpunkten när handräckningen ska genomföras.
      Polismyndighetens uppfattning är att beslutsfattare inom polisen inte har någon
      möjlighet att göra en materiell prövning. Den materiella prövningen är helt och
      hållet ett ansvar för den begärande myndigheten. En materiell prövning torde heller
      inte kunna ingå som en indirekt del i den formella prövningen.
      Om beslutsfattare inom polisen anser att en handräckning inte behövs eller är olämp-
      lig är det polismyndighetens uppfattning att den begärande myndigheten kan upp-
      märksammas på detta. Detta för att beslutet om att lämna in en begäran om hand-
      räckning ska kunna omprövas av den begärande myndigheten. Om en omprövning
      inte sker är polisen nödgad att utföra handräckningen. Däremot kan polismyndig-
      heten i efterhand påtala den upplevda oriktigheten i begäran, t.ex. genom att skriva
      en avvikelserapportering.
      –––

## Bedömning

–––
      Under lördagen beslutade vakthavande befäl att ärendet skulle avslutas utan att
      handräckningen var verkställd. Polismyndigheten ställer sig tveksam till grunderna
      för detta beslut. Polismyndigheten utgår ifrån att Polismyndigheten i Skåne i sitt
      yttrande kommer att redogöra för grunderna för beslutet.
      Under måndagen bifölls den nya handräckningsbegäran som inkom. Beslutet anteck-
      nades i akten. En lokal polisresurs avsattes för uppdraget och uppdraget slutfördes.
      Polismyndigheten bedömer att handläggningen under måndagen varit utan anmärk-
      ning.
Polismyndigheten i Skåne
Till polismyndighetens yttrande var bl.a. fogat en redogörelse från polismästaren
CC, chef för polismyndighetens länsoperativa avdelning.

I redogörelsen angavs bl.a. följande.

Pojken hade tagit sig till föräldrahemmet frivilligt och motsatte sig inte att bli förd
till ett ungdomshem. Nämnden hade vidare uppgett att man aldrig haft något pro-
blem med pojken på så sätt att våld behövt användas. Det fanns således flera om-
ständigheter i ärendet som gav polisen anledning att diskutera omfattningen av
handräckningen med nämnden.

DD, det vakthavande befäl som tjänstgjorde när ärendet hanterades den 2 mars, har
inte underlåtit att verkställa handräckningen. Han biföll begäran om handräckning i
                                                                        Dnr 1537-2013      Sid 4 (7)




form av biträde på plats när pojken skulle omhändertas. Detta avvisades dock av
nämndens ordförande som klargjorde att socialtjänsten inte tänkte delta i själva
omhändertagandet och att polisen hade skyldighet att utföra handräckningen
genom att utföra transporten.

DD:s agerande syftade till att i största möjliga mån lindra utsattheten för pojken
och att skapa bästa möjliga stöd för denne i samband med att han omhändertogs.
Ledningen för länsoperativa avdelningen ställer sig bakom de beslut som DD
fattade i ärendet.

Polismyndigheten (tf. länspolismästaren EE) anförde bl.a. följande.

En polismyndighet ska bistå med handräckning om det framställs en begäran från
någon av de aktörer som har rätt att göra en sådan. Uttalanden av JO (JO 1981/82
s. 172 och 1999/2000 s. 261) ger dock en polismyndighet utrymme att ifrågasätta
den formella grunden för en begäran om handräckning i samband med att framstäl-
lan görs. Bestämmelsen i 43 § 2 LVU utgör därmed inget hinder för en polismyn-
dighet att föra en diskussion om lämpligheten av en handräckning med den som
begärt den.

Polismyndigheten redovisade härefter följande bedömning.
      Polismyndigheten hänvisar […] till den bedömning och till de resonemang som
      leder fram till de redovisade slutsatserna som framförts från länsoperativa avdel-
      ningen och ansluter sig till de slutsatser som redovisats där.
      I detta sammanhang bör lyftas fram att Polismyndigheten i Skåne sedan en längre tid
      arbetat med att föra en kontinuerlig dialog med de aktörer som har rätt att kräva att
      polisen bistår med handräckning om hur en handräckning bör genomföras. Redan
      från det att det arbetet påbörjades har polismyndigheten varit tydlig med att syftet
      varit att öka förutsättningarna för att kunna bemöta enskilda på ett korrekt och res-
      pektfullt sätt. Det har också varit en målsättning att ordna transporter för enskilda på
      ett sätt som bäst tillvaratar den enskildes intressen och behov inom ramen för gäl-
      lande lagstiftning och befintliga resurser. Mot den bakgrunden har Polismyndigheten
      i Skåne träffat en rad olika avtal med olika aktörer för att skapa ett så bra bemötande
      av enskilda som möjligt i handräckningssituationer. [– – –]
Anmälaren
AA vidhöll att Polismyndigheten i Skåne inte fullföljt sina åligganden och anförde
bl.a. följande.

Socialtjänstens personal gjorde utifrån sin kännedom om pojken och den kunskap
som fanns vid tillfället en bedömning av hans situation och riskerna vid omhänder-
tagandet. Denna professionella bedömning låg till grund för begäran om handräck-
ning. Socialtjänsten strävar alltid efter att medverka med personal som är känd för
den berörde. Ibland bedöms dock situationen vara så akut att en snabb åtgärd prio-
riteras framför socialtjänstens medverkan. Frånvaron av företrädare för socialtjäns-
ten medför inte heller att polismyndigheten kan avstå från att genomföra handräck-
ningen.
                                                                   Dnr 1537-2013   Sid 5 (7)




Rättslig reglering m.m.
Enligt 43 § 2 LVU ska polismyndigheten lämna biträde för att, på begäran av
socialnämnden eller någon ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat,
genomföra beslut om vård eller omhändertagande med stöd av LVU.

Av tidigare JO-beslut framgår bl.a. följande.

En polismyndighet bör endast anlitas för en handräckningsåtgärd om det finns
grundad anledning att anta att det tvång som polisen har rätt att använda vid en
handräckning är nödvändigt för att åtgärden ska kunna genomföras. Det bör inte
förekomma att polisen mer eller mindre rutinmässigt anlitas för transport av per-
soner som vårdas med stöd av en tvångslagstiftning. Att polis anlitas bör således
vara en nödfallsåtgärd (se JO 1981/82 s. 172, särskilt s. 181 och JO:s beslut den
21 januari 2011, dnr 3625-2009). Denna fråga har också behandlats i flera lagstift-
ningsärenden (se bl.a. prop. 1979/80:1 s. 364 och 603 samt prop. 1996/97:175
s. 75).

En begäran om att polisen medverkar för att verkställa ett beslut enligt LVU bör
inte göras om det inte kan antas att den unge själv eller hans eller hennes föräldrar,
genom att avvika eller på annat sätt, avser att förhindra eller försvåra genomföran-
det av beslutet (se JO 1981/82 s. 172, särskilt s. 182).

När det gäller att flytta den som har omhändertagits för samhällsvård från ett fos-
terhem till ett annat eller till en institution har polishandräckning ansetts mindre
ofta vara nödvändig. Det kan dock även i dessa fall finnas situationer där polisens
biträde behövs för att genomföra beslutet. (Se JO 1981/82 s. 172, särskilt s. 182,
och JO:s beslut den 8 februari 2010, dnr 3134-2009.)

En polismyndighets prövning av en begäran om handräckning är av formell karak-
tär. Det är alltså inte polismyndighetens sak att pröva behovet eller lämpligheten av
handräckningen, och polismyndigheten kan inte på en sådan grund vägra att ge sitt
bistånd. Om polismyndigheten anser att behovet eller lämpligheten av den begärda
åtgärden kan ifrågasättas, är det naturligtvis lämpligt att den myndighet som har
gjort framställan uppmärksammas på detta så att frågan där kan tas upp till om-
prövning. (Se JO 1981/82 s. 172, särskilt s. 183 och Rikspolisstyrelsens tillsyns-
rapport 2013:9 Polismyndigheternas handläggning av ärenden om handräckning
och vissa tvångsåtgärder.)

När polismyndigheten biträder med handräckning har den myndighet som gjort
begäran kvar det övergripande ansvaret för den person åtgärden avser. Som regel
bör därför en företrädare för den sistnämnda myndigheten närvara när handräck-
ningen genomförs (se bl.a. JO 1999/2000 s. 261 och JO 1999/2000 s. 270, som
gällde begäran om handräckning enligt LVU).

Förutsättningarna och formerna för polismyndighetens biträde med handräckning
behandlas utförligt i betänkandet Transporter av frihetsberövade (SOU 2011:7
                                                                   Dnr 1537-2013    Sid 6 (7)




s. 377 f.). Förslagen har ännu inte lett till lagstiftning, utan bereds inom Regerings-
kansliet.

Bedömning
Polismyndigheten har enligt gällande lagstiftning en skyldighet att i olika situatio-
ner bistå andra myndigheter med handräckning. Det är inte polismyndighetens sak
att ta ställning till behovet av en begärd handräckning. Polismyndigheten kan inte
heller ställa upp villkor för att godkänna och genomföra handräckningen. Däremot
kan det i vissa situationer vara lämpligt – som Polismyndigheten i Blekinge län
varit inne på – att polismyndigheten tar kontakt med den myndighet som har begärt
åtgärden och diskuterar eventuella frågetecken när det gäller behovet av en hand-
räckning eller dess genomförande. Om den sistnämnda myndigheten vidhåller sin
begäran och de formella förutsättningarna är uppfyllda är polismyndigheten dock
skyldig att lämna sitt biträde.

I det nu aktuella fallet hade socialtjänsten begärt polismyndighetens biträde för att
verkställa ett beslut om omedelbart omhändertagande och föra en 15-årig pojke till
ett ungdomshem. Enligt vad anmälaren uppgett, och som även framgår av yttrandet
från Polismyndigheten i Blekinge län, hade socialtjänsten gjort en riskbedömning
som utmynnat i att polisens särskilda befogenheter att använda våld kunde komma
att behövas för att genomföra handräckningen. Polismyndigheten i Skåne ifråga-
satte denna bedömning.

Det fanns i och för sig inget att invända mot att polismyndigheten diskuterade
handräckningens genomförande med socialtjänsten. Det hade också varit möjligt
att ta upp frågan om en omprövning av begäran om handräckning. Det var dock
upp till socialtjänsten att avgöra i vilken omfattning polisens medverkan behövdes.
Det har inte kommit fram något annat än att de formella förutsättningarna för polis-
myndighetens skyldighet att lämna biträde med handräckningen var uppfyllda. Det
var därför fel av Polismyndigheten i Skåne att inte utföra den begärda åtgärden.

Det sätt som Polismyndigheten i Skåne agerade på medförde att omhändertagandet
av pojken fördröjdes. Socialtjänsten hade bedömt att pojken snarast möjligt
behövde komma till ungdomshemmet. Fördröjningen innebar därmed en risk för att
pojken skulle komma till skada. Polismyndigheten i Skåne ska kritiseras för den
felaktiga hanteringen. Det finns dock inte skäl att rikta kritik mot Polismyndigheten
i Blekinge län.

En grundläggande förutsättning för att systemet med handräckning ska fungera är
att den myndighet som begär handräckning inte missbrukar eller överutnyttjar möj-
ligheten. För att undvika misstro och för att säkerställa en effektiv och ändamåls-
enlig hantering av handräckningsärenden är det av stor betydelse att myndigheterna
samverkar och för en kontinuerlig dialog om bl.a. sina respektive förutsättningar
och om de rutiner man bör följa (jfr SOU 2011:7 s. 401 f.). Vid en sådan samver-
kan finns möjlighet att på ett konstruktivt sätt föra fram både generella synpunkter
och konkreta exempel på ärenden där samarbetet fungerat mindre bra. Ett sådant
                                                                  Dnr 1537-2013       Sid 7 (7)




arbetssätt ökar förutsättningarna för lösningar i samförstånd och bör också kunna
leda till en ökad kunskap om ansvarsfördelningen mellan polisen och den begäran-
de myndigheten samt om de regler i övrigt som gäller vid handräckning.

Jag har denna dag fattat ytterligare ett beslut som gäller polisens hantering av en
handräckningsbegäran (dnr 273-2013).
