# Initiativ mot Polismyndigheten i Stockholms län, Södertörns polismästardistrikt, beträffande frågan om nedläggning av förundersökning när målsägande inte har hörsammat en andra kallelse till förhör

JO 2002-12-13 dnr 1541-2002

BESLUT
                                                                            Datum                    Dnr                      Sid
                                                                            2002-12-13               1541-2002               1 (3)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        Initiativ mot Polismyndigheten i Stockholms län, Södertörns polis-
                        mästardistrikt, beträffande frågan om nedläggning av förundersökning
                        när målsägande inte har hörsammat en andra kallelse till förhör

## Initiativet

Den 19 mars 2002 genomfördes på mitt uppdrag en byråchefsinspektion avseende
                        det system med s.k. masskallelser som förekommer i utredningsverksamheten vid
                        Polismyndigheten i Stockholms län, Södertörns polismästardistrikt. Granskningen
                        omfattade huvuddelen av de ärenden som handlades vid masskallelserna den 5
                        december 2001 och den 13 februari 2002. De iakttagelser som gjordes vid inspek-
                        tionen redovisades i ett protokoll (dnr 986-2002). Under punkt 5 i protokollet hade
                        följande antecknats.

                                  I ett antal ärenden fanns kopior av kallelser till förhör där det av texten framgick att
                                  den kallade skulle höras såsom målsägande och att det var andra kallelsen. Sådana
                                  kallelser innehöll vidare upplysningen att om kallelsen inte hörsammades skulle
                                  ärendet komma att läggas ned.
                        I protokollet angavs ett antal ärenden som exempel på de förhållanden som hade
                        noterats.

                        Jag beslutade att ta upp de här nämnda frågorna till utredning i ett särskilt ärende.

## Utredning

Ärendet remitterades till Polismyndigheten i Stockholms län för yttrande och
                        upplysningar med anledning av vad som hade antecknats under punkt 5 i
                        inspektionsprotokollet.

                        Polismyndigheten kom in med ett remissvar till vilket hade fogats ett yttrande från
                        tf. polismästaren vid Södertörns polismästardistrikt. I myndighetens yttrande
                        anfördes bl.a. följande.

## Bedömning

Inledningsvis vill polismyndigheten framföra att den anser att den i remissen
                                  återgivna formuleringen i de aktuella kallelserna är mycket olämplig, inte minst
                                  då den inte underbyggs av en författningsreglering och en rättsverkan av sådan
                                  innebörd. Myndigheten kommer att informera berörd personal att kallelser som
                                  skickas ut från myndigheten i fortsättningen inte formuleras på detta sätt. Det



 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                  Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                        Dnr 1541-2002     Sid 2 (3)



      kan antas att utredarna i stället i viss utsträckning kommer att använda den ny-
      införda möjligheten att kalla personer vid vite (23 kap. 6 a § RB). Av förarbetena
      framgår att regeringen har avsett att vitesföreläggande skall kunna användas bl.a. i
      situationer när målsäganden inte infunnit sig efter att ha kallats en gång till förhör
      (prop. 2001/02:147 s. 27). Som också framhålls i förarbetena skall givetvis vites-
      föreläggandet i varje enskilt fall föregås av överväganden utifrån legalitets-,
      ändamåls-, behovs-, och proportionalitetsprincipen (a. prop. s. 28). Enligt polis-
      myndighetens mening kommer vitesmöjligheten att vara ett bra komplement för att
      åtgärda situationer som belyses i remissen.
      I övrigt kan konstateras att målsägandens villighet att medverka i en utredning ofta
      är av avgörande betydelse, särskilt i de fall annan bevisning än målsägandens utsaga
      inte finns. Om målsäganden i ett sådant fall inte önskar medverka i en utredning kan
      utredningen svårligen drivas vidare. I många fall kan det då vara aktuellt att lägga
      ned förundersökningen. Detta måste dock bedömas från fall till fall utifrån det sam-
      lade bevisläget i utredningen.
      I det fall en målsägande inte inställer sig till förhör efter upprepade kallelser upp-
      kommer givetvis frågan om denne önskar medverka i en fortsatt utredning. Om
      man ändock vill förhöra personen i fråga, har polismyndigheten under vissa förut-
      sättningar möjlighet att hämta denne (23 kap. 7 § RB). Det måste dock prövas i
      varje enskilt fall om sådana skäl föreligger utifrån de sammantagna omständig-
      heterna i ärendet. De ytterligare möjligheter som står till buds, att uppsöka måls-
      äganden eller kontakta denne per telefon, måste givetvis också prövas på samma
      sätt. I de aktuella K-ärendena har förundersökningsledaren inte funnit skäl att vidta
      ytterligare utredningsinsatser.

Bedömning
Svensk straffprocessrätt bygger på principen om åklagarens absoluta åtalsplikt.
Enligt 20 kap. 6 § rättegångsbalken (RB) skall åklagaren väcka åtal för brott
som hör under allmänt åtal, om inte annat är stadgat. Denna åtalsplikt är förenad
med en motsvarande förundersökningsplikt. De grundläggande reglerna om för-
undersökning finns i 23 kap. RB och i förundersökningskungörelsen (1947:948)
FUK. Förundersökning skall enligt 23 kap. 1 § första stycket RB inledas så snart
det finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats.
För förundersökningar gäller enligt 23 kap. 4 § första stycket RB en objektivitets-
princip. Enligt 23 kap. 4 § andra stycket RB skall en förundersökning läggas ned
om det inte längre finns anledning till dess fullföljande. Kravet på objektivitet
gäller självfallet också ställningstagandet i frågan om förundersökningen skall
läggas ned eller ej.

Under förundersökningen får förhör hållas med envar som antas kunna lämna
upplysning av betydelse för utredningen (23 kap. 6 § RB). Under vissa förut-
sättningar får en person hämtas till förhör (23 kap. 7 § RB). Regler om hämtning
till förhör av någon som inte är misstänkt för brott finns också i 6 § andra stycket
FUK.

Den 1 juli 2002 infördes en möjlighet att vid vite kalla den som skall höras att
infinna sig vid förhöret (se 23 kap. 6 a och 6 b §§ RB). Denna möjlighet utgör
således ett ytterligare sanktionsmedel när det gäller att få personer att inställa sig
till förhör. Frågan om vite skall enligt förarbetena övervägas i varje enskilt fall
(prop. 2001/02:147 s. 26). Särskilt i fråga om målsägande men även för de flesta
vittnen och andra som inte kan sägas vara misstänkta för brott bör gälla att en
                                                                     Dnr 1541-2002    Sid 3 (3)



första kallelse i de allra flesta fall bör ges utan vitesföreläggande och att viteshotet
sätts in först efter en bristande uppfyllelse av den första kallelsen (a. prop. s. 27).

Vid inspektionen uppmärksammades att polismyndigheten i vissa fall i en andra
kallelse till förhör upplyste målsägande om att ärendet skulle komma att läggas ned
om denne inte hörsammade kallelsen. Denna formulering synes ha tillkommit i
syfte att rationalisera och effektivisera utredningsarbetet, utan att man emellertid
dessförinnan gjort någon närmare analys av bestämmelserna på området. Jag delar
polismyndighetens uppfattning att formuleringen i hög grad är olämplig, eftersom
den inte underbyggs av någon författningsreglering om en rättsverkan av den inne-
börd som anges. Jag noterar emellertid att polismyndigheten har för avsikt att in-
formera berörd personal för att förhindra att förfarandet tillämpas i fortsättningen.

En annan sak är att en vägran av en målsägande att medverka i utredningen inte
sällan gör det svårt att driva denna vidare på ett meningsfullt sätt. I sådana ärenden
får man, som polismyndigheten framhåller, göra en bedömning i varje enskilt fall
om det finns möjligheter att driva ärendet vidare.

Vad som i övrigt har kommit fram föranleder inte något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas.
